Länkar med Låttitel (mp3) i texten leder till musiken
|
Banden
"I speak for all the mediocrities in the world. - I am their champion, I am their patron saint"
Sagt av Fahrid Murray Abraham, i sin roll som kompositören Antonio Salieri. Ur Milos Formans film "Amadeus"
|
|
|
Det egna materialet
Första gången som jag fick idén om att göra något eget var nog redan 1984. Jag hade slutat spela med Paria. Samtidigt umgicks jag rätt mycket med depprockarna/syntarna/whatever Johan och Simon i Houses & Gardens. Deras lyriska utgjutelser över syntar och trummaskiner var något jag till en början avfärdade, men utan ett eget band att spela med så var förstås en trummaskin och en bandspelare av någon sort den enda möjlighet jag hade till att fortsätta göra musik.
Jag hade nyligen entledigats ifrån min vapenfria tjänstgöring inom Domänverket (se 1984). Som vanligt hade jag alltså inget jobb och inga pengar. Till hösten fick jag ett lagerjobb på en tämligen parodisk importfirma. Jag lyckades behålla jobbet länge nog för att spara ihop till en trummaskin och en fyrkanalig portabandspelare. - Det är en typ av bandspelare som använder vanliga kassettband, men där höger respektive vänster kanal på kassettens båda sidor - alltså bandets fyra spår - i stället används ensidigt, så att säga. Dessa fyra spår kan man sedan spela in på och föra över ifrån det ena spåret till det andra. Portabandaren är alltså en egen liten hemmastudio av enklaste slag.
Musikskapandet med trummaskinen och portan var emellertid tids- och tålamodskrävande, vilket inte passade mitt kynne särskilt väl. Det blev heller aldrig något av dessa första och fåtaliga alster. Det finns bara två låtar i spelbart skick kvar ifrån den tiden. Du finner dem nedan.
Nästa gång jag fick idén om att göra något alldeles eget var under 1991 någon gång. Jag hade i praktiken flyttat in i M:s lägenhet i Fredhäll och hade börjat göra skisser av låtar åt Lantmännen. Jag upplevde alltmer hur jag förlorade kontrollen över låtarna jag skrev åt Lantmännen. Så fort jag presenterat en ny låt för bandet - och Patrik bestämt hur hans trumspel skulle vara - så var det lögn i helvete att ändra på något. Han bevakade alltmer sitt trumspel som om det hade varit hans barn - och jag själv hade samma förhållningssätt visavi mina egna låtar.
Det var alltså bara en tidsfråga innan Lantmännen var historia, ett band som repade ytterst sporadiskt och där det kreativa arbetet gradvis blivit alltmer låst, åtminstone i mina ögon. Det går helt enkelt inte att ha två kontrollfreaks i samma band, åtminstone inte ifall de har helt eller delvis divergerande agendor.
Verktygen jag hade för att göra något eget var inte de bästa; en uråldrig trummaskin som var ytterst svårprogrammerad och en fyrkanalig portabandspelare som ibland hakade upp sig, så att jag ibland blev tvungen att öppna chassit för att fixa till den. Dessutom blev det en påtaglig diskantförlust när man förde över tagningar ifrån det ena spåret till det andra och ett väldigt "murrigt" ljud, vilket innebar att jag blev tvungen att planera mina inspelningar mycket noggrant.
Trummaskinen gavs ett eget spår som aldrig rördes, eftersom dess ljudbild innehöll både bas och diskant, trummor och cymbaler. Gitarrljuden låg väsentligen inom mellanregistret och tålde därför att bollas fram och åter mellan spåren några gånger. Elbas och sång var det sista som jag la på. Man kan kanske tycka att basen borde tålas att föras över, men problemet jag då fick var att ifall ljudet på gitarrerna blivit för tunt, så kunde jag inte dra på mer bas eller lågt mellanregister, eftersom hela inspelningen då blev ett enda diskantlöst muller. Som regel så blev slutresultatet alltså att jag hade ett trumspår, ett basspår, ett spår för samtliga gitarrer, samt ett spår för sång - allt förstås i mono.
Den uråldriga rummaskinen hade också sina egenheter. Det fanns bara två cymballjud att tillgå, öppen hi-hat och en cymbal. Samplingarna av de olika trum- och cymballjuden skilde sig åt i tid med några millisekunder eller så, vilket exempelvis innebar att samplingen av hi-haten gav ett driv åt takten, medan cymballjudet fick takten att släpa något. Alltså blev jag tvungen att "schemalägga" ljuden för att få olika slags sväng i takten (så gott nu detta var möjligt). Till slut bemästrade jag dessa värdelösa verktyg med en sådan ackuratess att jag kunde schemalägga de mest storslagna arrangemang, med körer och gitarrer i stämmor.
Någon gång under 1993 skickade jag in mina alster till Musikermagasinet, eftersom Lantmännen hade fått en så lysande recension där året innan, men min egen kassett blev aldrig recenserad. Detta var ett svårt slag. Min plan var att mina heminspelningar så småningom skulle göras om i en professionell studio, men det faktum att låtarna inte ens blev recenserade fick mig att tveka. Eftersom jag helt enkelt inte hade några alternativ så beslöt jag mig till sist ändå för att följa planen och bokade in mig i den studio där Lantmännen spelat in sin sista demo.
Eftersom alla takterna var schemalagda/noterade så tänkte jag på samma skriva in dem/notera dem på studions dator, med det visade sig alldeles för tidskrävande, så det slutade med att jag fick spela in det redan befintliga trumkompet direkt ifrån det gamla aset till trummaskin, som dock lät nästan anständigt, givet studions alla möjligheter. Den färdiga kassetten kom att skickas ut till skivbolag och musikpressen i början av 1994. Responsen bestod, naturligtvis, av de vanliga (förtryckta) refuseringsbreven, samt några halvbleka recensioner i Backstage och Musikermagasinet, som inte var värda varken pengarna eller mödan jag lagt ner.
Geniet i arbete. - En studie i rött.
(Ifrån stugan i Ugglarp. Bilderna tagna av plastpappa Calle.)
|
Det var väsentligen med lånade pengar som jag gick in i en studio, pengar som lånats ifrån min älskade fästmö M. Jag hade inte haft någon riktig anställning eller riktig inkomst på cirka två år. Jag hade inga pengar. Hade jag haft det så skulle jag förstås ha köpt riktig utrustning. Hade jag haft det så skulle jag kanske också ha gjort flera alternativa inspelningar, måhända i flera olika studior, tills jag blev nöjd med resultatet. Istället slet jag som ett djur med det skräp jag hade, i ett slags skitnödigt och ibland närmast paniskt förhållande till min musik. - Jag har alltid använt mig av det jag haft närmast, oavsett om detta varit medmusikanter eller utrustning, för att försöka gestalta det jag har inom mig, min längtan.
Ifall jag hade ägt något slags omdöme, i synnerhet ett socialt sådant, så skulle jag förmodligen ha sökt mig till de människor som kunde erbjuda mig de resurser som krävdes för att jag skulle kunna realisera mina drömmar. Ifall jag hade haft den rätta "sociala kompetensen" så hade jag kanske gjort karriär tillsammans med ett band, där alla medlemmar faktiskt kunde spela och kanske till och med skrev eget material. Kanske skulle jag då också ha klarat av att behålla mina jobb och spara ihop de erforderliga pengarna till vettiga grejor.
Men denna sociala kompetens och detta omdöme hade jag inte. Varifrån skulle jag ha fått dem? Min begåvning, i den mån man kan kalla den det, var kompensatorisk. Den fanns där istället för just de sociala kapaciteter jag skulle ha behövt för att komma någonvart med det jag gjorde. Min talang var en paradox.
Strulet med mina datorer, som jag några år senare kom att använda mig av, är rätt väl beskrivet under kapitlen om 1995 och 2005, så det finns ingen anledning att nämna det också här. Det enda jag kan säga är att omdömet sviktade lika kraftigt där. Jag skaffade mig dålig utrustning, som jag sedan kämpade heroiskt mot/med för att nå fram till de visioner jag hade i mitt eget huvud. Jag nådde aldrig dit.
Den gemensamma nämnaren för allt jag försökt få till stånd är det dåliga omdömet, både när det gäller människor och maskiner. Av alla de människor som jag spelat tillsammans med, så finns det idag ingen (så vitt jag vet) som har haft någon musikalisk framgång, eller som idag verkar som musiker. De allra flesta verkar ha lagt instrumenten på hyllan, undantaget rena hobbyverksamheter.
Missförstå mig rätt: Jag ångrar inte en sekund av åren med Mefistos bröder, Le Slip, Shylock, Paria, Lantmännen och Payback. Jag saknar dem alla, var på sitt vis. Men det är lika sant att inget av dessa band (undantaget möjligen Le Slip - vars trummis Palle på senare år faktiskt verkat som bland annat studiomusiker) var något optimalt "verktyg" för en substantiell musikalisk framgång.
Varför var då denna så viktig för mig? Svaret är givet: Jag sökte erkännande och bekräftelse. Jag ville bli sedd. - Det vill jag fortfarande. Skivbolagen har inte sett mig. Publiken har inte sett mig. Recensenterna har inte sett mig. Jag är, eller upplever mig vara, osedd. - Kanske är det i grund och botten för att jag som barn inte hade en (närvarande) far eller en (närvarande) bror att relatera till, kanske är det för att det aldrig fanns någon annan där som var min like, min mentor, min vägvisare, min spegel. Vilken människa kan spegla sig själv? Låtarna du finner nedan är de futila försöken att ändå göra det.
Musiken & Texterna:
Tillägg, februari 2011: Det har visat sig att en mycket stor del av musikfilerna lider av en mer eller mindre kraftig distorsion. På grund av ett par åldriga hörlurar med dålig diskantåtergivning, samt på grund av att den adapter som medgav att jag använde just dessa lurar inte passade in i hörlursuttaget på datorn, utan bara i line-uttaget, så har denna distorsion inte upptäckts förrän jag av en händelse kom att använda ett par andra hörlurar i det därför avsedda hörlursuttaget.
Flertalet musikfiler måste därför mer eller mindre göras om ifrån början, en del till och med mixas om. Med min nuvarande energi- och aktivitetsnivå så är detta ett arbete som kan komma att ta väldigt mycket tid i anspråk. Du får helt enkelt lyssna på de låtar som går att lyssna på och ge dig till tåls. Problemet ska åtgärdas, men det kommer som sagt att ta tid.
Tillbaks till 1985
Här kommer problemen (igen)
Ett fruset par på promenad ett litet tag
i de himmelska tårarna
som tror att varje höst kan - med förtröstan
bli en av vårarna
En damm av smutsigt vatten som kan rämna
vid en lätt beröring
Och allt det vackra som var tänkt - som dammen dränkt
det är miljöförstöring
En symbios som lätt förgås - som missförstås
Är vi parasiter?
Söker vi kulisser som ska gömma det vi vill glömma
när vi gör inviter?
Vi promenerar, regnet piskar, vinden viskar:
"Jag tror att ni ljuger!"
och ger oss tanken att hjärtats val bara var
nån som duger
Var och en för sig och Gud emot alla
i det heliga kriget
där alla ormar som har fallit hugger tag så vi ska falla med
med djävulsk vighet
|
Kommentar: Här kommer problemen är sprungen ur en ganska förvirrad ung mans slitningar mellan kärleken till sin älskade flickvän - och alla andra kvinnor!
Tillbaks till 1985
Skönheten
Befriad ifrån tid
Kärlekens magi
Ditt hår
Dina ögon
Dina dofter och frid
Okända landskap
Hastigt flyga fram
Detaljers mosaik
Vilan mot ditt bröst
Mot ditt bröst
Skönheten är gud
Vacker är vår väg
Skönheten är nu
Vackert är vårt liv
Skönheten är du
Livets ljus i fönstret
vilar på väggen
Rörelser och ljud
Därute de andra
Skönheten är gud
Vacker är vår väg
Skönheten är nu
Vackert är vårt liv
Skönheten är du
Det unga och det gamla
Det ungas rätt att fråga
Det gamlas rätt till lugn
Den blinda tidens virvlar
Skönheten är gud
Vacker är vår väg
Skönheten är nu
Vackert är vårt liv
Skönheten är du
Tåget emot slutet
genom skönhetens länder
Det dunkar taktfast
Livets puls och mitt hjärta
Och mitt hjärta
©1983 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Texten är en dikt som jag skrev efter min första älskog med den yppiga G, som var så snubblande nära min idealkvinna som det gick att komma, det vill säga en kulturbrud med en överväldigande byst! Låten i sig är något äldre än texten.
Tillbaks till 1992
Tillbaks till 1993
Containerbruden
Stan är rätt liten men kallas stor
och den finns i ett välfärdsland
Sveriges paria söker sig hit
och får bo här i andra hand
andra hand
De flesta står dock i Jantes led
fast nu på en annan plats
Men pilgrimerna vill finna guldet
bland medelklasspalats
palats
Inget är som det var förut
Nu har råttorna hennat hår
Lyckligt så plockar de med sig hem
det som var din lyx igår
igår
igår
Lalalalala
Jag ser henne gå här varje natt ...
... containerbruden
Second hand-kläder, -möbler och -hem
på många sätt rätt naiv
går en människa runt i high tech-misären
och söker ett eget liv
ett liv
ett liv
Lalalalala
Lalalalala
Lala
Lalalalala
En del sjunker ner i alkohålet
en del i skinnfåtölj
och kramar sin döda kalla nalle:
En aktieportfölj
portfölj
Hahahahaha
Hahahahaha
Haha
Hahahahaha
Jag ser henne gå här varje natt ...
...containerbruden
I rivningskåkarna runt kring stan
får hjältebarn batong
som svar på de frågor
vi alla ändå måste ställa oss nån gång
nån gång:
"Är det så här det ska va'?"
"Är det det här vi vill ha?"
Är det så här det ska va'?
Är det det här vi vill ha?
©1991 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Två helt skilda kvinnor inspirerade den här sången, dels min konstnärliga flickvän K, dels en kvinnlig nära vän ifrån tiden på Månadsvägen, som långt senare blev skribent i en av våra större dagstidningar. Hon var en modig och varmhjärtad människa och det är en tragedi att hon dog alltför ung.
Tillbaks till 1991
Tillbaks till 1993
Tillbaks till 1994
Sol & Regn
Du förför mig
och berör mig
och förgör mig
ett litet tag
Det du gör mig
vad det stör mig
Du förstör mig
ett litet tag
Ett litet tag
ett annat jag
Ett annat jag
Älskling
Du skiner upp som solen när du ler
och när tårar(na)* faller ner
blir det regn
regn
(Allting växer
växer)*
Och jag ljuger
och du suger
suger ur mig
gör mig svag
Tornet lutar
Tornet sprutar
och det slutar
en vacker dag
Men idag
välbehag
Ett annat jag
Vackra drömmar
spruckna sömmar
lösa tömmar
för en dag
Så rider vi iväg
på tripper
fast det inte var meningen
för en dag
Du smakar så gott överallt
bittert och syrligt och salt
Du luktar så gott
Älskling ...
(Nu dansar vi i takt
Din känsla låter min känsla haka på
Allt din kropp kan ge
är lika underbart att få smaka på
Du smakar så gott överallt
bittert och syrligt och salt
Du luktar så gott
Älskling ...)**
Älskade dumma charad!
Idag är jag stark, du är svag
Vi byter mask, efter behag
till andra jag
(ett litet tag)*
Älskling ...
Så rider vi iväg
på tripper
fast det inte var meningen
Sen vaknar vi försent
och ber en chef
ursäkta förseningen
Du smakar så gott överallt
bittert och syrligt och salt
Du luktar så gott
Älskling ...
* Utesluten i soloversionen
** Flyttad i soloversionen
©1991 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Mitt liv tillsammans med M var mycket så, mycket sol och regn, mycket upp och ner, bråk och kärleksfull försoning. Men i ärlighetens namn är Sol & Regn lika mycket en sång om kärlek och framförallt sex i största allmänhet. Den här låten finns i två versioner här på hemsidan; med Lantmännen ifrån 1991 och i ett arrangemang som jag gjorde själv med min fyrkanaliga portabandspelare och trummaskinen 1992. Studioinspelningen av det arrangemanget hamnade på kassetten Peter O - Fyra sånger som blev färdig 1993. Sol & Regn (med Lantmännen)
Tillbaks till 1993
Hem till världen
Sitter här och tittar på glaset,
på grabben
snett emot mig
Han pratar vitt och brett om allt som hänt
och allt som kommer att hända
i nästa vända
av hans liv. - Men
ingenting är rätt
Varje liten mening är förvanskad
Hans dröm om karriär är platt
och om man låter den bli granskad
så vill han
hem till världen
av kärlek
av lycka
av allt
Hem till barnen
som leker
som redan kan allt
som behövs
- Har du lust ..?
- Javisst kan vi dansa!
Man bör chansa
på goda ögon
Mitt allra första intryck var: "Oj, oj - (Wow!)*
Jag tror den här tjejen har nåt!"
Vi fann en våglängd
i ett brus där
alla snurrar runt
Alla går omkring och bara snackar
om resorna de gjort
medan de i själva verket packar
för resan
- (Du)* Jag är trött.
- Ja, låt oss gå då.
Så vi hasar genom staden
Vi pratar vitt och brett om allt som hänt
och allt som kommer att hända
för vi vill vända på våra liv. - Men,
vi sitter i en lögn
som sakta börjar spricka upp i fogarna
En dag så är den död
Då kan vi alla komma ut från krogarna
och springa ...(hem)*
(Vi sitter i en lögn
som sakta börjar spricka upp i fogarna
En dag så är den död
Då kan vi alla komma ut från krogarna
och springa
Vi ligger här
mitt i livet
bland våta lakan
och är rätt trötta
I såna lägen kan jag känna sorgen utav minnen
Hon ser det
Så hon kramar mig och säger
("Ensam kom du till livet.
Ensam ska du gå härifrån.
Ensam ska du finna vägen.
Hursomhelst, du kommer alltid att komma hem
Ensam kom du till livet.
Ensam ska du gå härifrån.
Ensam ska du finna vägen
hem till världen
av kärlek
av lycka
av allt
Hem till barnen
som leker
som redan kan allt
som behövs
*Tillägg i soloversionen
** Utesluten i soloversionen
©1991 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: M:s ande svävar också över Hem till världen. Jag är lite osäker på om den skrevs före eller efter att jag hade träffat M. Men ifall jag ännu inte hade träffat henne då texten skrevs, så kan man i så fall säga att sången predicerade vårt möte. Jag längtade hem - och M kom att bli mitt hem under denna tid i livet. Den här låten finns i två versioner här på hemsidan, en med Lantmännen ifrån 1991 och en som jag gjorde själv med min fyrkanaliga portabandspelare och trummaskinen 1992 (på kassetten Peter O. - Fyra sånger som var färdig 1993). Hem till världen (med Lantmännen)
Tillbaks till 1993
När du ler mot mig
Kommer in i hallen
ur ett blött och otäckt väder
Jeansen luktar gammal hund
och jackan fuktigt läder
Ett möte för små vilsna händer
Det blir värt all möda
jag lägger ner i djungeln
på att släpa hem vår föda
när du ler mot mig
När du ler mot mig
har jag inte långt till gråten
men van att gömma tårar
kan jag inte alltid säga allt
för alla dårar
har visat att det inte finns
en plats för mig i båten
Trodde inte jag kunde älskas
kunde bli förlåten
När du ler mot mig
Överlag blir världen finare
Jag saknar inte mina vinare
att gå på krog
aldrig få nog
av brudar
av kickar
När du ler mot mig
Gnäll och skäll och gråt
och många skäl att protestera
mot att vårt lilla kärleksliv
inte verkar tolerera
all ny skit under sängen
och all gammal skit i själen
Solen vänder när den ska
men säg, när släpper tjälen?
Jo, när du ler mot mig
Kan redan höra de små fötterna
Jag växer så det knakar i rötterna
Jag blommar ut
i små glädjetjut
som säger:
Vill ha dig! Vill ta dig
Vi kommer snart att sitta
i vår hammock på verandan
med skrovliga små händer
och ha lätt för att tappa andan
När barnbarnen frågar hur vi stod ut
då kan vi bara svara
med leendet som förklarar
just den hemlighet det bevarar
©1993 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Den här sången är beviset på att rena hyllningslåtar sällan fungerar. Den var tänkt att bli ett slags ode till M, en storslagen skulptur av text och musik, men bidde mest en tumme. Jag får väl trösta mig med att det är tanken som räknas, eller nåt.
Tillbaks till 1993
Emelie
"Den blomstertid nu kommer"
sjunger alla barn
Lilla Emelie har fina kläder på sig
och hon går genom stan
Små bersåer, snickarglädje
och en liten park
där hennes storasyrras kille
alltid köper sitt knark
Emelie plockar små blommor
Emelie ler
åt alla de saker som ingen annan ser
Hennes syrra tar examen
Det är undrens tid
för i skolan var hon aldrig
hennes stora dröm är att bli gravid
Faster Beda går till grannfrun
när ceremonin är slut
Och sen sitter de i trädgården
och pratar om hur alla såg ut
Emelie plockar små blommor
Emelie ler
åt alla de saker som ingen annan ser
Grannens Pelle är nervös nu
Kostymen sitter fel
Om en kvart ska de till kyrkan
Han har redan hunnit dricka en del
Vid kyrkan står hans brud
känd som nöje för en helg
Därför flinar parkens fjuniga mustascher
över varsin butelj
Emelie plockar små blommor
Emelie ler
åt alla de saker som ingen annan ser
Emelie plockar små blommor
Emelie ler
åt alla de saker hon hittar
Och hon ser gubben Andersson
far ut med båten
Hon vinkar, han vinkar
och hon nynnar på låten ...
Emelie plockar små blommor ...
På kvällen är det fest på torget
och hela stan tar del
På scenen spelar glitterklädda gubbar
både illa och fel
Handlarn ler och räknar kassan
Emelie ser på
och hör svalorna i himlen
högre upp
än han nånsin kan nå
|
Kommentar: Emelie är Lantmännenlåten som Lantmännen aldrig spelade. Den skulle ha passat Lantmännen som hand i handske. Någon "knarkarpark" finns inte i Mariefred, därtill är staden (läs: byn) alltför liten, men det var bilder av Mariefred som dök upp i min skalle när jag skrev låten.
Tillbaks till 1993
Tillbaks till 1994
Tillbaks till 1995
Nu
Nu
Här och nu
Jag och du
i en liten lägenhet
Nu
Här är jag nu
med alla de saker jag vet
om livet:
Konferens och dans
Så man tar en liten chans
som aldrig borde blivit tagen
Men du står där som en vår
Jag glömmer bort små gråa hår
den runda magen
morgondagen
Just då gömmer jag min ring
Just då är jag någonting
Då är jag ung på nytt
Allt är möjligt
Jag for hem
Allt var som förr
Satte nyckeln i min dörr
Min fru sa: "Hur har resan varit?"
Jag blev sorgsen när hon log
Något föddes, något dog
Jag borde kanske aldrig farit
Just då såg hon vacker ut
Just då skulle allt ta slut
Då bara tänkte jag:
"Hur är det möjligt?"
är att skörda det man sår
och vi fick många goda år
Men nu
här och nu
säger du
att du har en hemlighet
Nu!?
Här och nu?!
Ja, herregud
det är lite man vet:
En poet,
så ung som du ungefär
Och han vet vad kärlek är ...
©1994 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Detta var mitt första bidrag till Melodifestivalen. Låten skrevs 94 och inspirerades - tyvärr - av det faktum att min dubbelhet åter började göra sig påmind. Jag hade flyttat ihop med M på riktigt. Vi bodde i en lägenhet i Västertorp och vardagen började tränga ut rosenskimret. Texten känns lite som en varning till mig själv för det som kunde hända, ifall jag bejakade tendenserna till en längtan ut ur mitt förhållande. I så fall var det en varning som klingade ohörd.
Tillbaks till 1995
Så stort är havet
Som liten lekte jag vid vattnet
då vindarna var varma
och där fanns alltid en famn
av starka armar
som kunde bära mig
de gånger då havet var för hemskt och stort
Det är sånt pappor gör
och alltid gjort
Som ung så ville jag se allt som fanns
i hela världen
Jag kunde flaggor och namn
For ut på färden
med skallen full av rätt och fel
Javisst, jag ville bli en man
men jag kom aldrig fram
Kom aldrig i hamn
Så stort är havet
för en ensam man
Och jag vet
ingen nåd, ingen rätt
finns det på havet - Nej,
ska jag komma i land
så är det upp till mig
Så stort är havet
ensam, långt från land
Ensam
Ensam
bland vrak och spillror
men jag lever
Om du hör mig har jag nått min strand
Men jag vill minnas ibland
det liv som var
och de jag lämnat kvar
Så stort är havet
Så stort är livet
Så stort är havet
O, Gud
Så stort är havet
Havet
©1982, 1995 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Jag hade kämpat så länge. Jag hade gjort allt jag kunde; jag hade spelat in demokassetter med Lantmännen, jag hade gjort en egen demokassett, jag kämpade med att få ordning på vardagen och ekonomin - och jag kämpade med mig själv och mitt förhållande. Dessutom kämpade jag med att lära mig hur man gjorde musik med hjälp av synt och dator. Till min "hjälp" kom sedan ett datavirus som förstörde allt mitt arbete med den här sången. Den kassettinspelning som du kan höra här är allt som finns kvar. M älskade den här sången. Själv brister jag ibland ut i tårar när jag hör den. Jag vet vad varje ord och varje ton i denna sång har kostat mig. Den här låten smärtar mig. Denna brummande inspelning skickades in till 1996 års melodifestival.
Tillbaks till 1997 (1.)
Tillbaks till 1997 (2.)
Tillbaks till 1998
Silverpil
Silverpil
rakt in i mitt heta hjärta
Färga mig
med dina år av smärta
Smakar dig
Dricker som du var en källa
Se två skal
som skulle föreställa
drottningen av hem och barn
konungen av världen
I natt så börjar färden
dit där
kärleken är som en eld
för alltid
där ingen går med blicken fälld
Så varm
Hör ditt hjärta
känner fukten
mot min arm
den mjuka kärlekslukten
Här kommer du
Här kommer jag
Honung på din tunga
Här förblir vi unga
här där
Där går du
och där går jag
som om vi var normala
Vi låter kroppen tala
först när
kärleken är som en eld
för alltid
Ingen går och längtar
Hela kroppen sjunger
Ingen går med blicken fälld
när kärleken är som en eld
©1996 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: 1997 års schlagerbidrag, Silverpil, är en dröm. Jag är osäker på ifall det är drömmen om att mitt och M:s gemensamma liv skulle bli bättre, eller ifall det är drömmen om en ny kravlös och intensiv kärlek, drömmen om någon annan. Jag skulle gissa på det senare. Silverpil är trots allt en av de sånger jag tycker allra bäst om. Kompet använde jag som bakgrund när jag sjöng upp för att komma in på musikkursen på Skeppsholmens folkhögskola. Ifall Så stort är havet bara var en ocean av smärta, så är Silverpil min tröstare.
Tillbaks till 1997
För lite av allt
För lite av allt
av socker och salt
av alla kryddorna
För lite sol
på den plats där vi bor
bland alla skuggorna
bland alla bilderna
av kärlek hopp och tro
För lite
För lite av allt
men du lever i drömmar
och gör så gott det går
För lite
För lite av allt
Du får
för lite
för lite av allt
För lite tid
för att stå bredvid
och bara vänta på
den stora vågen
som ska ta oss härifrån
För lite sömn
för en kärleksdröm
som bara pockar på
som bara hoppas på
att någon ska förstå
det vackra
som leker i ditt hår
som kysser bort en tår
så sorgsen och salt
©1997 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Lika lyckad som jag upplevde att Silverpil blev, lika medioker blev För lite av allt. Denna sång var min andra duett tillsammans med sångfågeln Eva, som jag först träffat under mitt år i Hultsfred. I motsats till mitt och hennes första samarbete så gick allt på tok med den här låten, dess namn är en varudeklaration. Jämför gärna med låt nummer 17, Ser du mig, som du finner nedan, så förstår du vad jag menar.
Tillbaks till 1998
Svara nu
Jag skulle göra vad som helst
för en tid stå bredvid, finna vägen för mig
Jag skulle ha blivit nåt
som en riktig man
en som vill och kan
Jag drömde om det ibland
Det var länge sen
alltför länge sen
Svara nu
om du kan förklara det
Vad känner du för mig?
Vad känner jag för dig?
Ska vi göra
eller låta det vara?
Säg, vad känner du för mig?
Vad känner jag för dig
Det var länge sen
som jag glömde mina ord
som ger säkerhet och kraft och mod
Ta två steg fram och ett tillbaks
Våra liv - stora kliv, eller små tidsfördriv?
Jag minns hur vi drömde då
om vad världen var
om ett kärlekspar
Men finns våra drömmar kvar?
Det var länge sen
Svara nu ...
Det var länge sen
men glöm bort vad jag sa nyss
Det smälter ändå bort
i nästa kyss
eller hur?
Är det förfining
är det kultur
som skiljer en människa från djur
med lite tur
och energi
kan man ta sig ur
det där
och kanske bli fri
Kanske fri
Ooh la la la la
Det känner jag för dig
men vad känner du för mig?
Tuta, köra
le och förföra
Säg
Det känner jag för dig
men vad känner du för mig?
Är det samma sak?
Är det hopp?
Är det stopp?
Är det vägen för dig
så är det vägen för mig
Jag säger: Oooh
Ooh la la la la
Det känner jag för dig
men vad känner du för mig?
Tuta, köra
le och förföra
Säg
Det känner jag för dig
men vad känner du för mig?
Det var länge sen
för i världen utanför
finns så lite plats
för det vi gör
Men om det inte stör
så stannar jag hos dig
min älskade
©1998 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Svara nu är en skapelse av ren och skär gubbsjuka! Jag blev tokförälskad i en ung kvinna på folkhögskolan. Det blev inget och det hände inget, därtill var jag alltför ängslig. Rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor, särskilt inte om de redan har en vacker flicka hemma - och vill ha en till!
Tillbaks till 1998
Ful
Kärleken är ful
Se hur den smeker barnets kind
med gamla skrovliga händer
Se hur den jollrar lyckligt
utan tänder
Kärleken är dum
Hör hur den sjunger serenader
under världens balkonger
hur den bedrar sig själv
med söta sånger
Kärleken är ful
Ett fånigt leende
En blick i hemlighet
Ett nytt beteende
Kärleken är blind
och jag vill hinna se lite till
av vår stora värld
tills jag vet vad jag vill
Kärleken är här!
Hör hur den krafsar lätt på dörren
hur den smyger runt huset
Den tycks ta över här
när jag släckt ljuset
Kärleken är stor
som en oändlighet
Och hur den tog sig in
är mer än vad jag vet
Kärleken är här - med sitt begär
Vill inte känna
Jag vill inte se
dig stå där i dörren
Det är ingen idé
Två mjuka händer
dina ögon
ditt hår
Mitt hjärta kan vinnas
lämnas att minnas
Kärleken är svår
Kärleken är vår:
Ett outtalat band
en droppe i min hand
ett annorlunda land
en nåd vi sällan når
en värld dit vägen så sällan går
Men visst händer det
visst händer det
ibland.
©1998 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Med anledning av den gubbsjuka som Svara nu drog sin näring ur, så är väl den här sången en delvis ironisk kommentar och hyllningsschlager till kärleken. Lite bitterljuv kan man nog säga.
Tillbaks till 1998
När jag sjunger
Tänkte jag skulle brinna
bli nåt speciellt
Tänkte jag skulle hinna
om siktet var rätt ställt
Men det som livet hittills skänkt
är nötta knän tills skinnet blänkt
Att krypa
tjuvnypa
Inte vad jag tänkt
För när jag sjunger ser jag änglarna
Ja då ändras allt
Och när jag sjunger blir jag varm igen
fast det är så kallt
Tänkte jag ville vara
ett tag som andra lär
Ville slippa förklara
den elden som jag bär
som brinner både dag och natt
som är min plåga, är min skatt
på jorden
de orden
som jag här tonsatt
Tänkte jag ville veta
hur livet kan se ut
om man slutar att leta
att spara på sitt krut
För det är ändå samma sak
Småpåvar både fram och bak
som tjatar
och gnatar
De har ingen smak
©1998 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Ett schlagerbidrag så nära eurodisco som jag kunde komma. - Förresten, är den inte lite gay ..?
Tillbaks till 1999
Överallt
Förtvivlade älskling
det är tårar jag ser
Här delar sig vägen
fast vi bönar och ber
Kunde varit mycket mer
de goda åren några fler
Men det sker, det som sker
Överallt
där vägarna korsas
Överallt
där människor möts
ska vi leta efter något annorlunda
ska vi leta efter nånting
som är större än det här
Överallt
Och jag ser mig omkring
men jag hittar ingenting
Labyrinter
där vi varit förut
med plötsliga svängar
tvära slut
och en längtan att komma ut
bland synder sju
tills min själ går itu
av leenden som inget ger
av tårarna som ingen ser
och av ögon som ber
Överallt
där vägarna korsas
Överallt
där människor möts
Överallt
Tills min själ går itu
ska jag undra
Är det du, älskling?
Undra om det kunde vara du
Jag ska undra om det kunde vara du
och vad du gör just nu.
©1999 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: En paradoxal låt, skriven för att bli ett hurtigt schlagerbidrag, men given en helt annan färg efter att M slutligen hade fått nog och lämnat mig, strax efter min enda (fullgångna) otrohet tillsammans med en kvinna ur min dåvarande kör. Föga anade jag då att denna sång var en sorgesång också över den tid som skulle komma, ett preludium till en mörkervandring som skulle vara i nästan ett årtionde.
Tillbaks till 2000
Kunde aldrig tro
Det kommer aldrig som man väntat
Nej, det blir aldrig som man trott
Det kunde inte hända här
Inte nu, inte så fort
Så annorlunda, inte min typ
och naturligtvis för bra
Att en förlorare som jag
skulle uppleva en sån här dag!
Jag kunde aldrig tro att det var just du
Kunde aldrig tro det var du
Jag vågade aldrig tro
att det här kunde bli bra
Det är så härligt att få dansa
Det är så underbart att le
att öppna ögonen och se
allt det här livet ändå kan ge
Jag kunde aldrig tro att det var just du
Kunde aldrig tro det var du
Jag vågade aldrig tro
att jag aldrig mera ska gå ensam
i en värld där skuggor samlar sig
aldrig mera ska gå ensam
och bära allting inom mig
Så kom närmare intill mig
ifall du känner likadant
Förstår du att du är min dröm
att jag inte kan tro det är sant
Jag kunde ju aldrig
tänka mig att det var just du
Kunde aldrig tro det var du
Vågade aldrig tro på det här
Jag kunde ju aldrig
Kunde aldrig tänka mig att det var just du
Kunde aldrig tro det var du
Jag vågade aldrig tro
att det här kunde ordna sig
kunde bli bra
att det här kunde ordna sig
kunde bli bra
att det här kunde ordna sig
att det kunde bli så bra
©2000 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Den här låten är ren fiktion. Paradoxalt nog blev jag under denna tid allt mer olycklig och var på väg in i en djup depression. Den här låten, tillsammans med låtar som Sol & Regn, Silverpil m.fl. hör till vad jag skulle vilja kalla mina "drömska" låtar - i det att de (helt eller delvis) handlar om något som ännu inte hänt. De handlar alla om ett tänkt tillstånd av tillfredställelse, eller snarare det engelska ordet "fulfilment" (typ "uppfylldhet").
De är kompensatoriska. De handlar alla om ett tänkt möte som ska ändra allt, om en förlösning som ska vara både kroppslig och själslig; om både eros och agape. Det är den infantila drömmen om det fullkomliga tillståndet av trygghet och mättnad. Det är drömmen om paradiset, den dröm som är som starkast hos den som saknar.
M var borta. Min drift, som växt sig så stark på vägen bort ifrån henne, klingade även den av sedan hon försvunnit. Den mark som M hade röjt upp ifrån ris och snår växte igen och förmörkades. Gradvis tog mörkret tillbaka vad det förut förlorat.
Tillbaks till 1996
Tillbaks till 1997
Tillbaks till 1998
Ser du mig
Ser du mig
hur jag söker igenom soporna?
Ett grått streck över Sergels torg.
Ser du mig
och den litenhet hötorgsskraporna
skänker människoliv i sorg
Se en gryning gå fram
över sopor och skam
Ser du mig
hur jag springer förbi dig varje dag
mot ännu slumrande bankpalats
Ser mig själv
i ett skyltfönster - ordnar kläderna
Bär en dröm, men jag vet min plats
i en lång karavan
genom tunnlar i stan
Ser du allt som en
helt naturlig del
av en storstad
Ja, då ser du fel
Ser du oss
under dagen på restaurangerna
titta längtansfullt på varann
lite skrämt
som vi nyss kommit ut ur skogarna
till en främmande frihets land
Men om kvällen blir varm
råder brännvinets charm:
"Hej! - Ser du mig?!"
Se de stora barnen
slår dig utan skäl
Hör sireners sång
Alla spelar
sina roller
gång på gång
Ser du
hur vi leker storstad?
Ser du oss
när vi dansar igenom gränderna?
Skynda på, för snart blir det höst!
Ser du oss
som i hemlighet räckt ut händerna
Genom koder och kläder en röst:
"Ser du mig?"
Du ser människor, hus
och bilar
tusentals ljus
©1996 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Eva och tävlingen "Skildra Stockholm"
Jag undrar om det inte var våren 95 då jag sprang på Eva i Fruängen. Hon pluggade till lärare och hade ett butiksjobb för att dryga ut de magra studiemedlen. Eva hade, tillsammans med Annika, varit en av de som mest frekventerade min och Patriks sunkiga ungkarlslya i Hultsfred - alltså en ur tjejgänget jag nämnt tidigare. Jag och Annika hade ju som sagt haft ganska täta kontakter som gradvis glesnat, beroende på olika skeden i livet på dessutom olika orter. När jag och Eva utväxlat adress och telefon m.m. så var nästa naturliga steg att min och Annikas kontakt återupptogs.
Jag vet inte om jag glömt det eller helt enkelt inte lagt märke till det innan, men Eva sjöng jävligt bra! Vi - jag, Eva och Annika var i Evas lya ute i den södra Stockholmsförorten Örby - när jag fick höra vilken underbar röst Eva hade. Det hade alltid varit något av en dröm för mig att få jobba med bra sångerskor - och jag hade ju också försökt mig på detta tidigare med Jenny(?) och Tassie (M:s lillasyrra).
Jag hade sett i tidningen - Metro, tror jag - att Stockholms kulturråd (Kultur Stockholm) utlyst en tävling "Skildra Stockholm" där de tävlande genom valfri konstart skulle skildra Stockholm. Jag skickade efter materialet med tävlingsregler etc. och satte genast igång att kompornera. Tanken var att tävlingsbidraget i sin helhet skulle vara både en låt och en video. Ett enkelt synopsis bifogades därför tävlingsbidraget tillsammans med noter och kassett. Det är därför texten är uppbyggd som olika scener, även det lilla instrumentala sticket som är en tänkt scen inifrån en lunchrestaurang. (Bonuspoäng till den som hör vilken Bellmanlåt som döljer sig i orgelsolot!)
Versionen nedan är inte originalversionen, utan den som jag kom att använda senare på min demokassett Hemma hos - där jag lagt på en del gitarrer och effekter. Skillnaden är helt enkelt för liten för att motivera att båda versionerna finns på hemsidan
Tillbaks till 1998
Nog orkar vi lite till
För alltings skull
har vi offrat våra barn
de vi kunde ha haft
och allt det andra
som om vi väntade på något
i köket där tiden står still
Vi sitter här
och vet inte vad vi vill
Vill hoppa av
Jag vill sticka härifrån
Inte kämpa mer
få nånting gratis
Ge mig en möjlighet
en möjlighet
och du ska få se vad jag kan
Ta emot
din misslyckade man
Älskling ...
Nog orkar vi lite
orkar vi lite
orkar vi lite till
Ibland tror jag de är efter mig
Det får va' nog med krig idag
Vill sluta tänka, vill parkera mig
i ett liv utan obehag
Bygger tankar, bygger små projekt
som bara tål att skrattas åt
Som om min längtan skulle rymmas i
en medelmåttig låt
Älskling ...
Nog orkar vi lite
orkar vi lite
orkar vi lite till
av förnedring och ensamhet
av skitiga tankar
lite till av varenda perversion;
ett hjärta som bankar
av alla tankarna
Men älskling
min lilla älskling
Visst orkar vi lite till
Min lilla älskling
nog orkar vi lite till
Vad har vi gjort
för att det skulle bli så här?
När jag tittar mig omkring
har allt förstenats
som om Gud väntade sig
ett offer till
Älskling
min älskling
Nog orkar vi lite
orkar vi lite till
av allt det hemska
Nog orkar vi lite
orkar vi lite
Älskling
min älskling
Nog orkar vi lite
orkar vi lite till
av allt det hemska
Nog orkar vi lite
orkar vi lite
orkar vi lite till
eller hur?
©1997 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: I alla de låtar jag skrivit, där jag på det ena eller andra sättet inspirerats av M, så finns oftast både ljus och mörker. Denna sång är undantaget. Här finns nästan bara kamp, bara vardaglig leda, bara söndring och hopplöshet. Det lilla sticket i dur känns mest bara ironiskt, även om det aldrig var meningen. Låten blev färdig i slutet av 1997, efter att jag kämpat med texten, musiken och arrangemanget i säkert två år - och med förhållandet ännu längre. Låten var ett monster och - liksom den här hemsidan - något jag behövde få ur mig.
Tillbaks till 1998
Dit vi alla ska gå
Min kropp är varm
Mitt hjärta slår
Och när det stannar
ska jag gå dit vi alla ska gå
Mitt liv med dig
Den doft du har
Allt ska lämna oss
I sökandet efter ett svar
Allt vi har
är denna eviga längtan
Går dit vi alla ska gå
Som skulle vi leva för alltid
dansar vi lyckligt vi två
Men snart är det över
Så håll om mig
Går dit vi alla ska
Går dit vi alla ska
Går dit vi alla ska gå
Jag älskar dig
just för ingenting
För några ord ibland
ditt leende, kanske min ring
Och jag gråter tyst
bara för din skull
för de vackra träd
som vindarna ska dra omkull
till mull
Denna eviga längtan ...
Han står och väntar
Sträcker ut sin hand
från en annan strand
Färjekarlen
för mig i land
Åh, denna eviga längtan ...
Kyss mig, ta i mig
Ligg bredvid
innan gryningen
innan kallare händer tar vid
Korta tid!
©1997 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Allting är så ömtåligt, så bräckligt. Och en dag är det bara borta.
Nånsin
Vi är de sista ur var familj
Vi är de första som kan allt om vi vill
Men när ska vi nånsin gå vidare?
Kommer vi nånsin att gå vidare?
Kommer vi nånsin komma närmare varann
Vägen är öppen för varje lust
Billiga resor till en främmande kust
Men när ska vi nånsin gå vidare?
Kommer vi nånsin att gå vidare?
Kommer vi nånsin komma närmare
Nu är vår värld rätt fri
men känns lite kall
Gud ryms bland tingeltangel
i en kristall
Finns en möjlighet här
eller är det förfall?
Vad ska vi göra?
Och vart ska vi gå?
Orkar vi kämpa med att vara två
bygga en framtid
bygga ett hem
eller drömma om ungdom
igen och igen
När ska vi nånsin gå vidare?
Kommer vi nånsin att gå vidare?
Kommer vi nånsin komma närmare ...
... än nu
när de stänger snart
vår sång klingar ut
Känn hettan i din kropp
Drick älska och njut
Eller finns det ett annat beslut?
Blir vi de sista som varit till
i en värld utav val?
Vi gör precis vad vi vill
Hur ska jag kunna gå vidare
Hur ska jag orka gå vidare
Kommer du nånsin?
©2006 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Detta är den första låten som gjordes direkt för hemsidan, 2006. Den är som ett postludium till åren med M och de sorgliga åren efteråt. Jag funderade mycket under den här tiden över hur jag skulle leva, nu när framtiden låg bakom mig. Jag hade just fått jobb, men mitt privata liv var bara ett stort ingenting. Vad skulle jag göra nu?
I dina spår
Jag följer dina spår
Nu har jag inget kvar att dölja
Så jag går
dit en som jag kan gå
Nu har jag inget kvar att dölja
Spåra, följa, gå
Hoppas på
Hoppas att vår kärlekssång ska bli evig min vän
Mina drömmars vän
Att vår kärlekssång ska bli evig
Inga tårar
Inga blödande sår
när jag går i dina spår
Nu finns jag inte mer
En sten vågor ska överskölja
och jag ber till nån jag aldrig ser
Nu har jag inget kvar att dölja
Spåra, följa, gå
Hoppas på
Hoppas att vår kärlekssång ska bli evig min vän
Mina drömmars vän
Att vår kärlekssång ska bli evig
Dina tårar
Dina blödande sår
och de slår dig idag
som de slog dig igår
Och jag
jag är alldeles för svag
men så gott jag nu förmår
tassar jag tyst i dina spår
Det funkar inte mer
nu när min drog har slutat verka
och jag ser på resten av mitt liv
Så ömklig
Kan väl någon märka
liten lärka
så högt upp i det blå
Sjunga ut sin kärlekssång
över fält och äng
för sitt lilla liv
En kärlekssång som är evig
Små, små fåglar
deras bräckliga vingar som slår
föds och förgår
Kan någon älska mig?
Och kan jag älska nån tillbaka?
Ge, försaka?
Be? Kanske se ...
... och höra denna kärlekssång, som är evig min vän?
Mina drömmars vän
låt vår kärlekssång vara evig
Inga tårar
Inga blödande sår
när jag går i dina spår
©2006 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: I ett drygt årtionde hade jag observerat alla dessa märkliga tillfälligheter och "tecken" som kantat min väg, men någon kallelse hade aldrig kommit. Talade Gud till mig, eller var det bara ekon ur mitt eget omedvetna? Vems spår var det jag hade följt i ett drygt årtionde, var det Guds spår, eller var det bara jag själv som gick i cirkel och ständigt återkom till mig själv? Jag vet inte. Jag vet bara att jag längtade efter en kärlek större än ord kan beskriva. Jag längtar fortfarande.
Där ingenting är svårt
Jag drömmer om ett land ibland
där jag dansar, där jag ler
där ingen längre hånar mig
för de drömmarna jag ser
Där dansar jag på ängarna
Så lycklig
Inget bittert, inget hårt
Allting är ditt
mitt
vårt
Ett land där ingenting är svårt
Det känns som en oändlighet
sen jag dansade sist
Nu går jag bland ruinerna
av den kärlek som jag mist
Sålt smöret, tappat pengarna
Olycklig
Ingen andra vår
Vet inte alls
hur jag mår
Vet inte varför hjärtat slår
Gud
hör Du mig?
Gud?
Gud
Ser Du mig?
Gud?
Har längtat i en evighet
att få säga förlåt
till mötet, till försoningen
till befriande gråt
mot skogen och mot ängarna
Så lycklig
Inget bittert, inget hårt
Allting är ditt
mitt
vårt
Ett land där ingenting är svårt
Gud
där Du hör mig
Gud
Gud
där Du ser mig
Gud
och kanske älskar mig
Jag drömmer om ett land ibland
där jag dansar och ler
där ingen längre hånar mig
för de bilderna jag ser
Där dansar jag på ängarna
Så lycklig
Inget bittert, inget hårt
Allting är ditt
mitt
vårt
Ett land där ingenting är svårt
©2006 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Riffet är gammalt, även om det inte är lika gammalt som den längtan låten skriker ut. Den här sången är en bön, sprungen ur en ensamhet som är lika gammal som jag själv. Eller snarare så är den evig. "De profundis clamavit ad te Domine".
Underbar
I gryningstimman, här i stilla ro
med tummen mitt i handen, fötterna i samma sko
Jag kunde varit så, varit så
varit så underbar
men nu så finns bara spillrorna kvar
En solig morgon, på många vis
Ett smutsigt fönster skiljer mig ifrån ett paradis
Det kunde varit så, varit så
varit så underbart
men nu så finns bara stunderna kvar:
Ljudet av en liten fågel,
himmel, sol och ljus
över mitt lilla hus - Ljus!
Som jag längtat! - Så långt jag minns
har frågan gnagt i mig, vill veta varför just jag finns
Jag kunde varit så, varit så
varit så underbar
I mina drömmar jag reser och far
Och jag flyger över hela världen
med sagor med mig på färden
från tider som var:
Dräpa drakar åt prinsessorna,
alla resorna
som jag minns
ifrån den tid
då jag var liten
men lovande prins
Jag hör Gud tala, hör tunga ord:
- Det här har du ordnat själv - det är inte alls mitt bord!
Du kunde varit så varit så, varit så ...
- Du menar varit typ underbar?
- Visst! Men nu så finns knappast någon tid kvar.
Så "Carpe diem" - fånga denna dag!
Nu finns det inget framför, inget bakom, bara jag
Och jag vill vara så, vara så
vara så underbar
Det kunde varit så, varit så,
varit så underbart
©2008 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Detta är den sista av de sånger som jag ifrån början planerat att ha på min hemsida. I motsats till de ovanstående tre sångerna så färdigställdes både texten och musiken efter det att jag börjat jobba på hemsidans övriga innehåll. Sången representerar en särskild sida av min humor, nämligen den sida som ironiserar över mig själv, liksom också över min egen tro och min innerliga längtan. - Jag behöver den sortens humor som ett slags säkerhetsventil, för ifall jag skulle ta mig själv och mitt liv på blodigaste allvar hela tiden så skulle jag förmodligen bli vansinnig på riktigt.
Tillbaks till 2009
Tillbaks till 2010
Solen
Invid en flod av smutsigt vatten
fann jag en kvinna, jag fann dig - Liksom mig
en som vandrade i natten
När kommer gryningen till dig?
När lyser solen på den vägen där du går?
När lyfte nån upp dig och tog hand om dina sår?
Alltid så vaksam kall och bitter
Det finns en hårdhet kring din mun - din unga mun
Det enda du besitter
är minnen av en sinad brunn
Ingen kontakt, ingen beröring
Ingen får komma nära dig - för nära dig
Som en dubbel miljöförstöring
är lagren av smuts som täcker dig
När lyser solen...
Säg, finns det nån sol?
Och jag brann utav förväntan
kär i min egen fantasi - en onani
närd av årtiondens längtan
Hur skulle jag kunna låta bli?
När lyste en sol sist på den väg där jag går?
När lyfte nån upp mig och la om mina sår?
Om jag går in och sedan vänder
bland dem som passerade revy - är jag knappast ny
Men finns skulden där, i mina händer
då har jag ingenstans att fly
©2009 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Den här texten är inspirerad av många saker, först och främst en kontakt över nätet med en ung kvinna som utsatts för övergrepp som barn, en kvinna som jag åtrådde, eller ifall det nu var min egen fantasi om henne som jag åtrådde. Henne träffade jag aldrig i verkligheten. På sätt och vis så blev den här låten senare indirekt tillägnad N, en kvinna som jag träffade både över nätet och sedan även i verkliga livet - och som faktiskt också kunde ha varit med och sjungit på slutrefrängerna, men så blev det till slut inte. Nu, när jag har hunnit tänka efter lite, så är låten nog också tillägnad mig själv. Likaså är den tillägnad alla andra mer eller mindre ensamma och trasiga människor som finns därute och som söker efter att få sina drömmar uppfyllda, eller om det nu är mardrömmar. Kanske söker vi speglingen av både ljuset och mörkret.
När kommer du hem?
Inget är som tystnaden i mitt rum
Nu ligger jag intill dig, stel och stum
Sakta som när flod tog dig till min ö
kom ebb och drog dig utåt - tum för tum
Säg mig, när kommer du hem
till mig och öppnar dörrar
och tänder ljus igen
Jag ligger på en säng där skräck är bäddningen
och signalerar i all tysthet efter räddningen
men du ser som på ett fönster - Inför sin sorti
gör din själ sin packning färdig, med min kärlek i
Säg mig, när kommer du hem...
Nu hänger jag på korset för min kärleks skull
för allt jag gjorde och sa när jag var rädd och full
Jag är ett träd med väldigt dåligt rotsystem
som vinden när som helst kan dra omkull
Säg mig, när kommer du hem
till mig? - Hon öppnar dörren
och sedan så
går min älskade
från vårt fallna fort
Så går min älskade
för långt bort
för långt bort
Så offras det en dröm på tidens altare
till framtida skördars förvaltare
En liten pojke gråter skrämt
Om än undernärd
så undrar han: är skörden
verkligen så mycket värd?
Säg mig, när kommer du hem
till mig och öppnar dörrar
och tänder ljus igen
©1985, 2011 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Det här är en gammal låt, skriven redan 1985, då mitt förhållande med A (min första stora kärlek) börjat knaka i fogarna. När jag hade skrivit den så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den. Dels hade jag inget band att spela den i, dels passade den inte riktigt in ibland de andra låtar som jag skrev vid den här tiden då jag, inspirerad av min vänkrets (främst Johan och Simon), försökte göra depprocklåtar med hjälp av min portabandare och min usla trummaskin (varav två stycken letat sig in överst på den här sidan). När jag nu, för någon månad sen (skrivet i april 2011), bestämde mig för att spela in den så närde jag en idé om att det skulle låta lite Black Sabbath om den, men så blev det inte riktigt. Istället blev det till en sorts elektrifierad visa. Jag förmodar att min gamle kamrat SirN hade rätt, den där gången under tidigt åttiotal, då han kallade mig för "Vis-Storken"... Jag har ingen aning om hur det kom sig att jag plötsligt fick den på hjärnan, så här långt efteråt, men i praktiken så blir dess uppdykande här samtidigt en hommage till A för att hon (i skrivande stund) är den enda person som bidragit med material till boken/hemsidan.
Tillbaks till 2011
Tillbaks till 2012
Mina älskade
Så det är över nu
Lite flipperspel
Kulan rullar rätt och kulan rullar fel
Kunde ha blivit nåt
för en riktig man
en som både vill och kan
Tänker ibland
på mina älskade
på det som var
mina älskade
Vad har jag kvar?
Men så ibland så lyser solen ända in
och den stunden är min
Så det var jag och du
för man ska vara två
På övermogen dans
finns det ingen som vill gå
för att kanske få stöta på
någon som har levt klart
skinnet fårat, blekt och bart
Hösten kommer snart
till alla älskade
Minns det som var
mina älskade
Vad har jag kvar?
Minns att jag älskade
Jag tror jag gör det än
älskade vän
Men man får kämpa som ett djur
där i tvåsamhetens bur
Minns att vi bar en dröm:
Vi skulle ha det tryggt och bra
vi tillsammans, du och jag
Men sen knyts nya band
Man går hand i hand
i samma gamla lyckoland
där guld lätt blir till sand
för så väldigt många älskade
©2011 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Egentligen borde jag ha lagt den här bland schlagerlåtarna, men då hade jag behövt numrera om samtliga filer och byta namn på dem, bara för ordningens skull. Det hade jag helt enkelt inte lust med. Detta är med all sannolikhet mitt sista försök någonsin att komma med i melodifestivalen. Att färdigställa och skicka in den här låten till den så kallade Webbjokertävlingen var i mångt och mycket en impulshandling som jag ångrar nu, inte bara för att den inte kom med. Det här är en låt som jag har burit med mig väldigt länge, men som aldrig tycktes bli klar. Nu färdigställde jag den på rekordtid, med vissa brister som följd. Den är (liksom dess kompositör) värd en bättre behandling.
Tillbaks till 2012
Jag finns
Vet inte vem som ger och får
men jag vet att just när du går
håller jag tillbaks en tår
Denna stora ensamhet
ville jag ha som hemlighet
men jag tror du vet:
Jag finns alltid där för dig
om du behöver mig
Jag finns där för dig
om du behöver
Jag finns där
där för dig
Det är för kärlek jag är gjord
Består av ord
men blir ett skepp
när du går ombord
Jag finns alltid där för dig
om du behöver mig
Jag finns där för dig
om du behöver
Jag finns där
Minns du
hur skönt vi hade det sist?
Jag finns alltid där för dig
om ditt liv är trist
Jag finns där för dig
om du behöver mig
Jag finns där för dig
om du behöver
Jag finns där
Men finns du där för mig?
Jag är ofta tvekande
inför ditt liv, ditt lekande
förnekande
Det finns en tid
det finns en fas
Det finns en plats
dit själen dras
Det är en sorts oas
Där finns en ro i allt vi gör
Där finns det ingenting som stör
den röst du hör:
Jag finns alltid där för dig
om du behöver mig
Jag finns där för dig
om du behöver
Jag finns där
Alltid där för dig
om du behöver mig
Jag finns där för dig
om du behöver
Jag finns där
Alltid
Jag finns alltid där
för dig
©2012 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Kan en kärlekssång vara ironisk? Kan den vara tvetydig, bitterljuv? Tja, varför skulle den inte kunna vara det? Varför skulle den inte kunna ha åtminstone en fot kvar i verkligheten? Att den här sången väsentligen handlar om N:s sporadiska nedslag i mitt liv under det senaste året är förstås ganska givet, men i någon liten mån finns också spår av självironi i den, samt möjligen också en och annan ytterligare adressat. Men som sagt, i allt väsentligt är detta N:s låt, vad texten beträffar.
Musiken i sig kom dock till på ett lite märkligt sätt. Jag hör ju rätt dåligt på ena örat, vilket bland annat gör att jag har svårt att höra var olika ljud kommer ifrån. En dag när jag satt och jammade för mig själv på gitarren så slutade en liten gitarrfigur jag spelat på tonen H (eller B för den som så vill). Jag tyckte mig då höra en märkligt lång efterklang som jag inte alls förstod varifrån den kom, tills jag insåg att ljudet kom från kylskåpet! Det gav ifrån sig en svag ton, tonen H. När jag börjat lyssna så hörde jag också en annan ton ifrån kylskåpet, nämligen ett lägre Giss/Ass. Kylskåpet spelade alltså de viktigaste tonerna i ett ass-mollackord. Jag spelade då detta och gick sen ner till ett vanligt E-dur och började nynna. Sen rann låten fram av sig själv på nolltid. Machine music har fått en ny innebörd.
Tillbaks till 2012
Resa sig
Ett kyligt golv att kliva på
längs den väg du en gång valde att gå
Se en pojke dansa runt lite som han vill
Se hur mannen tittar på
Hela kroppen spritter
men han sitter still ändå
Han vill resa sig upp och gå
Det skulle varit ett helt annorlunda liv
ett annat jag
där drakar färgar himlen
som en evig sommarfest
i goda vänners lag
Allting verkar ju så vackert
när man singlar som ett löv
En sång
men du är döv
Tänk att resa sig upp och gå
bara dansa därifrån
Bara resa sig upp och gå
för att dansa, dansa därifrån
som en vind
lika fort
tänk att bara någon gång få någonting gjort
Allting verkar ju så vackert
när man löper som en hind
En bild
men du är blind
Se en pojke dansa runt lite som han vill
Se hur mannen tittar på
Hela kroppen spritter
men han sitter
Han vill resa sig upp och gå
Tänk att resa sig upp och gå
bara dansa därifrån
Bara resa sig upp och gå
för att dansa, dansa därifrån
Hör din röst, som metall
En gång varm, men nu så kall
Och den skär igenom bröstet
för att nå det som vill
resa sig upp och gå
bara resa sig upp och gå
Varför får du inte resa dig upp och gå?
Tänk att resa sig upp och gå
Minns du när du satte på dig pappas skor
hur världen skrattade när liten lekte stor
För en pojke dansar runt lite som han vill
Jag vill resa mig upp och gå
Vill du inte resa dig upp och gå?
Låt oss resa oss upp och gå
Tänk att resa sig upp och gå
©1997, 2012 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Den här låten kan ha kostat mig två kärlekar. Tja, kanske inte riktigt, jag återkommer till det. Hur som helst var texten och upplägget för låten klara 1997. Texten föreligger från ett papper som jag minns att jag skrev ut medan jag hade ett ALU (ett pajasprojekt arbetsförnedringen hade som kallades "arbetslivsutveckling" och som gav de arbetsslöa en ny a-kasseperiod efter sex månader) på något som kallades för "Ett Samhälle För Alla", förkortat ESFA. Det var ett projekt som byggfacket Byggettan höll i och som avsåg att inventera fastigheter ur handikappsynpunkt. Min huvudsakliga insats i detta projekt bestod i att spela dataspel och att sitta och snickra på texten till låten ovan. Fast det är klart, i någon liten mån ägnade jag mig också åt att registrera inventeringens resultat på dator.
Men för att återkomma till kärlekarna, så kände jag under denna tid ganska ofta att jag satt fast i min relation med M, att jag var ekonomiskt beroende och att jag liksom alltid var skyldig, att jag inte kunde bidra med något till vårt gemensamma liv. Detta födde en stark längtan bort ifrån förhållandet. Det handlade inte om någon bristande kärlek till M, utan om en bristande självkänsla. Jag längtade bort. Det är en tragikomisk ironi att det musikaliska färdigställandet av den här låten under 2012, baserat på ovan nämnda textblad samt en musikfil (MIDI) som gjordes 97, tog så mycket tid (tillsammans med färdigställandet av den resterande uppdateringen av hemsidan, gällande just år 2012) att det möjligen bidrog till att jag ställde in två besök som N hade tänkt göra hos mig under hösten/vintern 2012. Det fanns också andra skäl till detta, men de står på annan plats på hemsidan. Resultatet blev i vilket fall som helst att N satte punkt för vår relation. Tänka sig att en låt som handlar om frihetslängtan kan vara så förknippad med en frihet man inte alls önskar sig...
Sommarvind
Skynda dig, skynda dig, kom när vinden vänder
Skynda dig, skynda dig, kom hit från varma länder
Skydda mig, skydda mig från allting ont som händer
Rädda mig, rädda mig, min...
Sommarvind, du dansar i mitt hår,
dansar över ängarna, du dansar ibland träden
Sommarvind, jag flyger när jag går,
ser dig rita mönster uti vattnet, uti säden
Sommarvind, du lyfter små frön i din hand och sår dom
Sommarvind, du lyfter mina sorger
I din varma hand förgår dom
Sommarlåt om en båt, om havets blåa bölja
Sången som börjar om var vinter som ska följa
Kött är hö, blomstren dö, men det vill sången dölja
Rädda mig, rädda mig, min sommar
Det är dig som jag väntar på, det är dig jag vill ha
Sommarvind...
Skutan går, hjärtat slår och Venus går ur skummet,
olik den hjärtevän som en gång fanns i rummet
Hon är ung, jag är dum, blind av dröm och dumhet,
så rädda mig, rädda mig nu
från mig själv
Sommarvind. Drömmer om en sommarvind.
©1980, 2013 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Detta är en sång vars ursprung troligtvis bör sökas på Månadsvägen i Jakobsberg 1980, men strukturen, eller snarare den brist på struktur som låten hade i början antyder att den mycket väl kan vara ännu äldre, kanske till och med en av de allra första låtar jag gjorde, eller i detta fall snarare ett utkast till en låt. Vad som nu har blivit låtens refräng var ursprungligen en vers, den enda vers som skrevs just där och då. "Sommarvind" var då en liten visa i någon sorts folkviseton. Jag hade hunnit lyssna en del på Kebnekaise och Kenny Håkansson vid den här tiden, så det är väl där inspirationskällan ska sökas, även om låten i sin nuvarande form mer känns som ett möte mellan Merit Hemmingsson och Gary Moore...
Någon gång i vintras/våras (2013) så improviserade jag fram en sorts blues i moll. Jag hade då inte en tanke på min gamla vissnutt "Sommarvind", men emellanåt när jag satt och spelade så halkade jag in på denna gamla låt. Så småningom så började de två låtarna gifta ihop sig och nedkom därpå med två välartade små stick.
Jag kan inte låta bli att undra hur en Peter som ännu var i tonåren skulle ha reagerat på att hans romantiska och söta lilla sommarvisa blandades upp med gallan från en man i övre medelåldern, en man som inte längre tror på sommarens mirakel, en man vars drömmar har bleknat. Jag tvivlar på att dessa två människor skulle ha förstått varandra, ifall nu ett möte hade varit möjligt. Hur skulle en åldrad Peter ha kunnat förklara att den där sommaren som denna tonåring drömde om och som vi alla måhända drömmer om kanske bara upplevs under några få tillfällen under en livstid - och att den inte sällan förblir just en ouppfylld dröm. Det är drömmen om henne/honom/den/det som kommer likt en frälsare från fjärran med liv och värme. Det är drömmen om livets upprättelse och slutliga triumf över döden.
Ifall ett falskt hopp håller en människa vid liv, har man då rätten att krossa det? Den tonårige Peter var en omogen pojke, en oskuld som aldrig fått älska eller blivit älskad. Till vilken nytta hade det varit ifall jag hade talat om för honom att allt det han så innerligt och länge längtat efter var förgängligt och till stora delar bestod av juvenila fantasier och orealistiska drömmar? Jag tror inte att han hade överlevt den vetskapen. Dessutom hade jag i så fall samtidigt farit med viss osanning, för hur mycket jag än försökt att utsläcka min juvenila, eller rent av infantila sommardröm ur mitt inre, så finns den alltjämt kvar. Den där livstörstande ynglingen finns ännu kvar någonstans inom mig - med all sin längtan. Hur ska vi leva med varandra?
Fönstret mot gatan
En man utan syfte, en tänkande kuliss
som i sitt hus mäter i ljus
En strimma på golvet som sakta rör sig
mot dagligt bröd, mot daglig död
Fåror och tomt betraktande hål
Ett gammalt träd, av gammal säd
Rörelser, ljud av lekande barn
Ett livets hån från syrenbersån
från fönstret mot gården
och från fönstret
mot gatan
där människor går
på gatan
De går mot okända mål
Åren blev som håren grå
En sinande brunn, en sinande mun
Tankarna fastnar som trafiken
där nedanför. Där nedanför
går flickorna i en syndfull dans
Ensamhet i evighet
Kommer ihåg, med hjälp av sin hand
all närhet, het enighet
i fönstret mot gatan
där människor går
på gatan
De går mot okända mål
Att bita i det sura äpplet
med löständer, med löständer
Att skydda sina ögon och samla deras tårar
med valkiga händer, valkiga händer
i fönstret mot gatan
bland minnen
nu finns bara minnen
ensam med sina minnen
Minnen
©2014 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Detta är ännu en låt med rötterna i åttiotalet, som för omväxlings skull är en up-tempolåt och som också låter åttiotal. Trots att det var under just den tiden som mitt liv slutligen tog fart, så har nog hjärtat annars mest och oftast klappat för (främst det tidiga) sjuttiotalet. En skillnad mellan den här låten och exempelvis Sommarvind är också att jag inte med säkerhet kan placera dess tillkomst i tiden. Gissningsvis gjordes de första utkasten till den någonstans under 83 eller 84. Till skillnad från Sommarvind har den här versionen också gjorts om en del i förhållande till originalet, delvis därför att en del av musiken glömts, varit allmänt trist, samt att texten i vissa stycken varit så juvenilt pretentiös att jag helt enkelt inte ville ta den i min mun.
Jag har i vilket fall som helst varit trogen epoken, dess ljudbild, samt originalets grundidéer så långt jag minns dem och så långt min påvra utrustning tillåtit. Mer åttiotal än så här kan jag nog inte göra en låt. Det finns samtidigt en sorts tragikomiskt vemod i detta försök till pretentiös depprock, nämligen att den text jag skrev som ung är närmast profetisk. Den skildrar en ensam gammal mans torftiga liv, ett liv som ligger obehagligt nära mitt eget. Det sorgligaste med denna sång är den ensamhet den skildrar, en inkapslad fundamental ensamhet som tycks följa mig vart jag går. Likväl finns det kraft i den här sången, liksom en och annan detalj kvar att antingen skratta åt, eller möjligen le lite vemodigt åt...
Ode till ett okänt liv
Man älskar, sårbar och naken
Är ändå vaken, på vakt mot kärleken
När ens kära mest börjar besvära
undrar man vem som kan föra en hem
Ödet och slumpen, den man väljer att bli
bildar ett ode till ett okänt liv
Så nära, sedan försvunnen
bortrunnen, ett passerande regn
Förtärd, förbrukad, förbrunnen
Visdom blir vunnen, men vad är den värd?
Alla förluster, all vår längtans tid
utgör vårt ode till ett okänt liv
Ett liv i den världen där all kärleken är
där du ännu går runt, där du lever och lär
där din lott är ett slott eller ändlös misär
När ditt hjärta gett dig perspektiv
finns ett ordlöst ode till ditt liv
Jag sökte definitioner
Sökte svar, om mig själv och min värld
som om dofter, bilder och toner
i miljoner beskrivs bara sådär
som om ändamålet vore en teori
och inte mitt ode till ett okänt liv
Ett liv i den världen där de lyckliga bor
men där lyckan ibland inte är vad man tror
Den kan gå tyst intill dig i trasiga skor
och försvinner sen i ett arkiv
Hör mitt ode till allt okänt liv! [SOLO]
Vid ebb låg en flaskpost i sanden
Ingen fann den, vid flod flöt den iväg
En pojke, hink och spade i handen
gör sandslott på stranden. Havet tar dem - och hans steg
Vågorna tar allting, allting som vi gjort
En dag tar de dig. Det kan gå rätt fort
©2014 Peter Oltersdorf
|
Kommentar: Man har lärt känna sig själv, vet vem man är, har efter så här pass många år uppnått ett visst mått av självkännedom. Man har accepterat sig själv och sin plats i världen. Man vet vilka som står en nära, vilka man vill umgås med, vilka man kan lita på bland sina nära och kära. Man vet i stort hur världen fungerar, besitter ett mått av realism, är trygg i sig själv. Man vårdar sig själv och sina relationer, familjen.
Och så rasar hela skiten! Någon man trodde sig känna väl visar sig ha haft ett ytterst vidlyftigt sexliv utanför äktenskapet, någon som brukade höra av sig gör det inte längre, någon dör plötsligt och oväntat, någon som verkade ha ett harmoniskt liv sägs ha misshandlat/förgripit sig på sina barn. Eller så smyger sig ledan nästan omärkligt på: "Är detta verkligen allt? Ska inte livet innehålla mer än så här?" Kanske tar man sig en extra drink om kvällarna, kanske tittar man på snusk som man inte tittade på förut. Kanske vet man inte längre riktigt vem man är. Kanske har man aldrig gjort det. Kanske har man aldrig vetat något om de andra heller.
Kanske vet man helt enkelt inte ett jävla skit om någon eller något! Ser man ut i rymden så ser man inget slut, söker man istället inåt så finner man ingen riktig starpunkt. Man hittar liksom inte roten, allt tycks stå på lösan sand. Världen skakar, allt snurrar och man tar tag i dörrkarmen för att inte falla. Dörrkarmen lossnar och man faller i golvet med en duns. Man inser att man bor i ett fuskbygge. Man inser att man själv är detta fuskbygge. Man har tagit ett första stapplande steg.
|
