"Very good interpretation in the right style and tempo... ...Sung with excellent dynamics and contrast... ...Voices are very good and every singer feels concerned and takes part with energy."
Ur domarnas omdömen efter körens framträdande under tävlingen i Llangollen

Uttåget ur Eden, typ
Mormor låg på sjukhus. Under föregående år hade hon allt oftare drabbats av yrsel. En natt, då hon gått upp för att gå på toaletten, så hade det plötsligt snurrat till. Hon föll handlöst och så olyckligt att hennes axel i det närmaste krossades mot en skarp dörrkarm. Mormor var nära nittio år gammal och gamla människor har sköra skelett, särskilt kvinnor.

Med hennes fall så följde också en rad andra händelser. Mormor hamnade förstås på sjukhus under en stor del av vintern. Samtidigt insjuknade den lika åldrige Kalle i lunginflammation. Både jag och Mamma jobbade, så efter läkarkontakten fick han sköta sitt tillfrisknande själv, även om jag gjorde några besök hemma hos honom också. Mormor behövde genomgå ett antal operationer, vilket förstås var vanskligt vid en så pass hög ålder. Bara att hamna på sjukhus, när man är så gammal, kan ibland vara tuvan som stjälper lasset. Kalle ville därför att Mormor skulle hållas ovetande om hur sjuk han var, så att hon åtminstone slapp oroa sig för honom också. Som vanligt i vår familj så skulle någon alltså "skonas" ifrån sanningen. Jag och Mamma blev därför tvungna att ljuga om varför Kalle plötsligt slutade komma på besök. Naturligtvis blev Mormor lika orolig ändå.

Det låg på något sätt i luften att det skulle sluta olyckligt. Mormor stod inför ett antal operationer och Kalle hade lunginflammation med hög feber. Det sägs ofta om gamla par, att ifall den ena dör, så dör den andra strax därpå. Jag började förbereda mig mentalt på att de båda snart skulle vara borta. De var väldigt gamla och det här kändes som slutet. Men så blev det inte.

Både Mormor och Kalle tillfrisknade. Mormor hade nu, efter ett antal operationer, en arm som endast delvis var brukbar. Det stod klart att hon skulle få problem med vardagsbestyren. Hennes återkommande yrselattacker utgjorde också ett bekymmer. Mamma tog kontakt med Upplands Bro kommun och ordnade ett boende åt dem på servicehuset i Kungsängens centrum. Där fanns tillgång till hemhjälp, viss sjukvård, restaurang samt förstås direktlarm till personalen ifall olyckan skulle vara framme.

Det var med stor bävan som Mormor och Kalle flyttade dit. Det var ingen slump att den första lägenheten i Kungsängen hade inretts så att den i det närmaste blev en kopia av den uppbrunna lägenheten på Axvägen i Viksjö. Mormor och Kalle var livrädda för all förändring! Hur mycket de än i hemlighet längtade efter ett liv utan sin partner, så förblev de ett par. Visst fanns det mycket kärlek emellan dem, men det fanns också hat. Detta hat kom ur upplevelsen av att de satt fast vid varandra. Och anledningen till att de satt fast vid varandra var att de fruktade förändringen, mer än den eventuella ensamheten efter en separation.

Mamma och Calle hjälpte Mormor och Kalle med flytten. Mammas Calle var snubblande nära att bara släppa flyttlådorna i backen och gå hem. Allt han gjorde var fel, åtminstone enligt Kalle. I vanlig ordning så uppförde Kalle sig som en idiot så fort någon försökte hjälpa honom. Varje typ av förändring (särskilt om han behövde hjälp av någon sort) innebar nämligen att han, liksom förstås också Mormor, förlorade kontrollen över den lilla statiska normalitetsbubbla som de skapat åt sig själva. Deras nu höga ålder mildrade knappast rigiditeten och rädslan.

Kanske var det redan här som Kalle började skapa myten om hur han och Mormor hade "lurats" till det "förskräckliga" servicehuset, om hur Mamma hade kastat ut dem ur Edens lustgård. Det var samma lustgård som Kalle själv, med jämna mellanrum, sa att han ville lämna för ett eget boende. Allt som oftast fick jag ta del av hans återkommande och spritångande försäkringar om att han och Mormor stod i begrepp att separera. Dessa påstådda förestående "separationer" hade sedan länge blivit till ett internt skämt, Mamma och mig emellan.

Senare, några år efter flytten till servicehuset, kom Kalle att få problem med lungorna. Han låg inne på en thoraxklinik någon dag för undersökningar. Jag hälsade på honom på sjukhuset och råkade komma dit just som han blev utskriven. När vi satt och väntade på taxin som skulle ta honom ut till Kungsängen så fick jag höra den vanliga litanian om hur förskräcklig Mormor var och om hur gärna han skulle vilja ha "en egen liten lägenhet".

Jag trodde fan inte mina öron! Kalle hade vid åtminstone två tillfällen haft "en egen liten lägenhet" och hade i båda fallen flyttat tillbaks, endast några månader senare. Nu var han över nittio år! Han och Mormor hade flyttat till sin servicelägenhet av det skälet att de båda, i en mycket näraliggande framtid, inte skulle kunna ta hand om sig själva - och nu satt alltså den här dumskallen och dillade om att flytta till en egen lägenhet! Det sägs ibland att mänskligheten tycks vara ur stånd att lära sig något av sin historia. Kalle var det ultimata beviset på det.

Mormor blev orörligare efter operationerna av axeln. Hon blev alltmer beroende av Kalle. Det fanns förstås tillgång till all tänkbar hjälp i servicehuset, men den använde de sig inte av. Det fanns självfallet också människor där som de skulle ha kunnat umgås med, men i stor utsträckning så isolerade de sig. Även ifall de träffade folk som de gillade, så krävdes det knappast mer än ett par middagar, tillsammans med en halvpackad Kalle som vräkte ur sig dumheter, förrän de nya kontakterna avtog. Mormor var rädd för nytt folk och Kalle skrämde bort de få som väl dök upp. Så vart kunde de då vända sig för att uppleva gemenskap? De vände sig förstås till mig och Mamma!

Det var tur att jag hade jobb. För när man jobbar så kan man alltid skylla på att man är trött, samt säga sig vara "upptagen" över helgerna, åtminstone varannan helg. Mitt kneg på Sida gav mig ett alibi som skyddade mig mot den nya vågen av telefonsamtal, som gick ut på att jag skulle tillbringa merparten av min lediga tid som sällskap åt de socialt inkapabla Mormor och Kalle. Flytten till servicehuset kunde ha blivit till en social nystart för dem, med den trygghet och det umgänge som huset erbjöd. Paradoxalt nog så blev det tvärtom. Mormor och Kalle grävde ner sig i en mental skyttegrav, där de tappert höll stånd mot all genomgripande förändring.

Orfei drängfylla
Jag gjorde mina pliktbesök i Kungsängen. Jag knegade på hos Sida, registrerade och surfade om vartannat, samt arkiverade inkomna handlingar lite då och då. Arkivdamerna tog sina en och en halv timme långa luncher, inklusive en stärkande promenad på stan, vilket var lika med privat surftid för mig. Min egen lunchrast tog jag som regel innan eller efter damernas.

Sökandet på nätet, efter bland annat vad talet 444 kunde betyda, ledde mig till talmystiken. En uttolkning av talet var som sagt att det representerade det gudomligas manifestation i det jordiska, en annan uttolkning var att det stod för "The first divine woman" - Den första gudomliga kvinnan. Talmystiken visade sig vara särskilt stark inom judisk mystik, så kallad Kabbala. Talmystiken bar där också ett eget namn "Gematria". De tjugotvå Bokstäverna i det hebreiska alfabetet var alla knutna till ett ordningstal; ifrån 1 till 9 för det första nio bokstäverna, med tiotal ifrån 10 till 90 för det följande nio, samt med hundratal ifrån 100 till 400 för de sista fyra. Talet 444 var således knutet till tre bokstäver; Taw, Mem och Daleth - TMD. Jag hade ingen som helst aning om vad detta kunde betyda.

Det var bara att bida sin tid och söka vidare. Förr eller senare skulle något dyka upp som gav en förklaring; en dröm, ett sammanträffande eller ett möte. Men det enda som hände var att Patrik, likt gubben i lådan, dök upp hemma hos mig och M. Det var knappast det mötet jag väntade på. En dag ringde det plötsligt på dörren och där stod han. Han såg en smula nervös eller obekväm ut, vilket förvånade mig. Vi skulle just till att äta, så M bjöd förstås in honom på en bit mat. Jag vet inte riktigt när vår kontakt ebbat ut efter att Lantmännen lagt av. Det hade varit min önskan att så skedde eftersom jag ville köra mitt eget race och forma mina låtar exakt som jag ville ha dem.

Patriks konstnärliga syster K hade, tillsammans med man och barn, flyttat in och bosatt sig i ett slags kombinerad butiks- och konstnärslokal som K hyrde i Västertorp. Patrik hade tydligen hittat ett jobb i Stockholm och eftersom den butiksliknande lokalen var i två plan så fick han bo på bottenvåningen, medan K och hennes familj bodde längst upp.

Patrik tycktes vara sig lik, fast ändå inte. Hos Patrik hade tendensen alltid funnits, att i nyktert tillstånd vara Dr. Jekyll - och att i berusat tillstånd bli till Mr. Hyde. Under de möten jag hade med honom efter hans uppdykande så verkade det som om Mister Hyde slutligen hade tagit kommandot. Det fanns inte längre någon som helst anledning att umgås med honom. Det var bara deprimerande och obehagligt. Min bror fanns inte längre där.

Jag har haft tre bröder under årens lopp, för det är vad jag har kallat dem; Gotlands-Erik, Johan och Patrik. Hade jag varit tjej så hade jag kanske kallat dem för mina "bästisar". Huruvida detta i någotdera fallet varit ömsesidiga relationer vet jag inte, men det var åtminstone så som jag kände det. De var mina bröder. Jag har ju aldrig upplevt hur det är att ha ett syskon (närvarande) så jag vet inte hur det känns, men jag förmodar att det är som med alla andra människor som står en riktigt nära. Det är dem man tänker mest på, blir gladast av att träffa - och också blir mest förbannad på när de felar.

Jag vet inte hur länge Patrik bodde kvar i Västertorp. Vi träffades bara några enstaka gånger. Några år senare kom jag att stöta på en gemensam bekant till mig och Patrik ifrån Mariefred, Göran, på perrongen till Hägerstensåsens tunnelbanestation. Denna drygt två meter långa drasut bodde nu uppe på Hägerstensåsen och var en av de vänner vi umgåtts med i Mariefred - och han hade också lånat mig sängplats en eller annan gång, vid de tillfällen då Lantmännen repade (och förvisso festade) på orten, en trevlig och vettig karl.

Naturligtvis kom vi så småningom att tala om vår gemensamma vän Patrik. Göran berättade att Patrik numera tycktes ägna sig åt flaskan på heltid. Jag hade själv fått samma intryck under de senaste fåtaliga mötena. Göran fick något uppgivet i blicken och sa: "Det är hans val".

Jag mindes hur jag, redan då jag för första gången träffade Patrik i Mariefred 1986, fick den bestämda känslan av att jag hade sett honom någonstans förut. Kanske var det för att det fanns något i Patrik som också fanns i mig. Kanske såg jag ett slags spegling av ett öde som var både hans och mitt. Kanske avtecknade sig ödets väv, fraktalerna, mönstren. Kanske var det skuggan av min egen framtid som kastades över mig. Kanske var det inte heller en slump att vi möttes igen under detta år, 1999 - under det år då mitt eget drickande skulle komma att ta fart på allvar. Det var mitt val.

På Sida rullade allt på i vanlig ordning. Jag delade min tid mellan att registrera, arkivera och surfa i ungefär lika omfattning. En symbolisk värld började gradvis att öppna sig för mig, där talmystik och synkronicitet var bärande element. De idéer som jag odlat redan i början av nittiotalet, om ett underliggande mönster i tillvaron, började anta symbolistisk skepnad. Sammanträffanden var inte alltid sammanträffanden utan föreföll snarast vara virvelrörelser i tidens förlopp, vilka gjorde att framtiden "läckte" viss information bakåt. Det var Jung likväl som Platon; symboler och synkronicitet, likväl som en underliggande "idévärld".

Den Kabbalistiska talmystiken, Gematrian, hade i den västerländska mystiken knutits till tarotkortleken, där de 22 bokstäverna i det hebreiska alfabetet kom att motsvaras av de tjugotvå trumfkorten i den så kallade "Stora Arkanan". De kort som (i de vanligaste varianterna av kortlekarna) motsvarade bokstäverna Taw, Mem och Daleth (TMD) var för Taw "Universum"/"Världen", för Mem "Den hängde" samt slutligen för Daleth "Kejsarinnan". Detta var alltså vad talet 444 korresponderade till. Men vad betydde det?!

Inför det kommande millennieskiftet växte mitt inre religiösa liv sig allt starkare, trots att det förblev icke-konfessionellt. Det är svårt att säga om denna process aktiverade mig eller passiviserade mig. På sätt och vis gick jag hela tiden runt och väntade på ett mirakel eller en uppenbarelse, som jag var säker på snart skulle äga rum. Men jag letade också aktivt efter information och försökte tolka alla de märkliga tecken och sammanträffanden som skulle kunna vara en förevändning för att istället agera.

Det är möjligt att ett sådant "religiöst" infall hade betydelse för en provsjungning jag senare gjorde, men jag kan i så fall inte minnas hur. - Även om min tid på Skeppsholmens folkhögskola inte direkt gav mig musikaliska framtidsutsikter, så hade vistelsen där ändå stärkt mitt musikaliska och sångliga självförtroende. När jag fick se att Operakören sökte sångare så tänkte jag: "Tja, vafan! Varför inte?!". Under några av mina sessioner tillsammans med sångpedagogerna Ellen och sedan Aminah så hade rösten faktiskt funnits där, i hela sin styrka. Det skulle kunna funka!

Det som skulle övas in inför provsjungningen var bland annat ett stycke ur Verdis opera Don Carlos. Operan hade skickat noter, men mina notläsningskunskaper var (har alltid varit och kommer sannolikt att förbli) ganska usla. Därför så investerade jag i en gammal inspelning av denna opera, en svindyr CD med bland andra Jussi Björling, för att kunna höra hur stämman gick. Jag fick låna gillestugan i källaren på Sida som övningslokal och gick ner dit under luncherna samt efter jobbet, för att öva på det jag skulle sjunga. Ibland kunde jag få fram "operarösten" och ibland inte.

Detta var verkligen en chansning. Jag tog kontakt med båda mina gamla sångpedagoger, Ellen och Aminah, för att fråga ifall någon av dem kunde tänka sig att extraknäcka ett par gånger och coacha mig inför denna provsjungning. Men antingen hade ingen av dem tid, eller så hade ingen av dem lust, eller ifall det nu var både och. Jag var helt ensam med detta.

När det blev dags för provsjungningen så började känslan infinna sig att jag hade tagit mig vatten över huvudet. (Gammal god och användbar floskel.) Vi som skulle provsjunga stod i en korridor, vid sidan av den stora lokal i operahuset som har panoramafönster åt Kungsträdgården till och alltså Café Opera under sig. Jag fann mig omgiven av folk som värmde upp rösten - och som sannerligen inte verkade ha några problem med att hitta "operarösten". Det fanns en intilliggande lokal dit man kunde gå för att sjunga upp sig också. Ståendes utanför dörren till denna lokal hörde jag den ena efter den andra kraftiga stämman göra starka sånginsatser och mitt mod började gradvis svikta.

När det blev min tur så kunde jag inte få fram något annat än en svag och pipig liten visröst. Jag har en "turbo" i rösten som brukar ge min röst god styrka, men den gick aldrig igång. Jag stod där och pep och såg hur en av dem som satt på andra sidan det långa bordet, invid panoramafönstret, plötsligt tog sig för pannan. Jag tog mina notblad och gick. En gång - och en gång allenast - har jag gjort en riktigt lyckad provsjungning när det verkligen gällt, alltså den på Skeppsholmens folkhögskola - och då var det inte ens meningen! (Visserligen sjöng jag upp för min kör också, men det är liksom inte samma sak.)

Jag gjorde en misslyckad sånginsats på Sida också, men den var misslyckad av helt andra orsaker. Egentligen var det väl två sånginsatser, varav den första bestod i att jag harvade igenom vårsångerna vid Valborg, tämligen mekaniskt. Betydligt värre blev det när jag sedan skulle underhålla hela vår avdelning inom Sida, på dess gemensamma pub i gillestugan. Möjligen var jag influerad av keyboardisten Anders i Payback, som brukade göra den här typen av jobb. Jag övade in några lättsmälta slagdängor som inte hade särskilt mycket gemensamt. Vad sägs till exempel om Peter Lundblads "Ta mig till havet" och Monty Pythons "The Bright Side of Life"?

Jag satt i ett hörn i lokalen och sjöng mina sånger och ett fåtal i publiken sjöng faktiskt med lite grann. Då fick någon chef plötsligt den briljanta idén att det, mitt under en sång, var dags för dragning i lotteriet. Man kunde visst vinna några vinflaskor eller nåt. Samtliga reste sig som en man (dessa kära floskler!) och sprang iväg till bardisken för dragningen, ivrigt pratandes och skramlandes med bord och stolar. Det fanns inte en jävel som lyssnade på mig. Mitt i en låt la jag ner gitarren och satte mig för att kröka istället.

De flesta gick hem ganska tidigt. Till slut var det bara jag, hårdrockschefen och möjligen någon enstaka till som var kvar på skutan. Vi gick visst till någon annan pub ute på stan efteråt, men vilken minns jag inte. Men jag minns att jag och hårdrockschefen var på Medusa och avslutade kvällen på Kellys. Jag var pissfull och limmade stenhårt på hårdrockschefen. Mindre lämpligt! Kvällen kändes bara som en stor jävla katastrof.

Jag vet inte om min alkoholindränkta uppvaktning blev föremål för skvaller eller inte. Det blev onormalt tyst om den här tillställningen efteråt. Jag får nöja mig med spekulationer i frågan. Jag fick trots allt ganska hyfsade referenser av hårdrockschefen när jag slutade, så jag antar att hon var en förlåtande natur.

Jag blev "återaktualiserad" hos arbetsförnedringen strax efter att anställningen på Sida hade upphört. I mitt registerutdrag ifrån arbetsförnedringen, gällande 990817 kan man läsa:

"Tillstyrkan A-utbildning (=arbetsmarknadsutbildning, min anm.) Sökande har sedan tidigare god datorvana, har lärt sig på egen hand och genom diverse småkurser. Har 100% rätt på förkunskapstest för kursen. Är mycket studiemotiverad.

Tillstyrker; Nätverkstekniker Windows NT, 2131WIN, 30 veckor."

I samma registerutdrag står det för 990831:
"Ärende 377300 Nekad anvisning AUTB 1999-08-31
Ansvarig 0146/MSÖ Beslutande 0146/MSÖ
Motivering: PLATSBRIST"

Detta var inte första gången. Jag hade också sökt arbetsmarknadsutbildningar i Lotus Notes, som Internet/intranätutvecklare samt som supporttekniker med certifiering. Jag hade, med möjligen något enstaka undantag, presterat mycket väl i förkunskapstesterna, men nekades trots detta i samtliga fall plats på kurserna, på grund av platsbrist eller vad nu det egentliga skälet var. Kanske tyckte anordnarna att jag var för gammal för att satsa på.

Förklädd Gud?
Jobb hade jag inget, men jag hade fortfarande ett band. Jag fortsatte att repa med Payback och vi hade spelningar lite då och då. Eftersom vi hade gjort oss av med Janne redan året innan så var det inte läge att repa på skolan efter detta. Pelle hade istället ordnat så att vi kunde repa i en lokal som låg i nära anslutning till tvättstugan i hans bostadsområde. Så vi samlades någon gång i veckan i hans småtrista förortslya, där vi fikade för att sedan gå ner och repa i tvättstugan.

Pelle gick förstås kvar på skolan. Det var nu den sista terminen, på den kurs där också jag hade gått. För musiklinjens del så innebar den ett utbyte med en musiklinje i Sankt Petersburg, i Ryssland. Först så reste musiklinjen till Ryssland, därefter reste ryssarna till Sverige. De ryska musikeleverna var alla ungdomar, vilket de semijuvenila jazzbögarna inte nödvändigtvis var. De ryska musikeleverna var också fullfjädrade instrumentalister, vilket de semijuvenila jazzbögarna inte heller nödvändigtvis var.

Det var kort sagt upplagt för en oförglömlig kulturkrock. Det enda område där ryssarna inte excellerade var inom musikalisk improvisation. Faktum är att de blev ytterst nervösa så fort de inte hade en auktoritet eller en bunt noter framför sig. Nu "excellerade" i och för sig inte heller majoriteten av jazzbögar i improvisationens ädla konst. Det fanns dock ett litet fåtal goda instrumentalister ibland dem som lyckades rädda Sveriges ära. Men, liksom fallet var med Sovjets och Sveriges hockeymatcher när jag var liten, så tog ryssarna oftast hem matchen.

I stället för att, som brukligt, avsluta segern med att spela den sovjetiska nationalsången, så hade man istället bokat in en spelning för musiklinjens elever och de gästande ryssarna på en gala för fred på Balkan. Denna ägde rum i den stora aulan, Aula Magna, ute på Stockholms universitet. På programmet fanns huvudsakligen folkmusik, körmusik och så kallad "seriös" musik. För musiklinjens, liksom för de tillresta ryska musikelevernas del, så innebar detta att man bland annat gemensamt skulle framföra Lars-Erik Larssons "Förklädd Gud". Detta blev en mycket blandad upplevelse. De väldrillade ryska musikeleverna gjorde en oklanderlig insats, medan deras tafatta svenska motsvarigheter tappert kämpade med sina stämmor, likt ett musikens korplag i världscupen.

Det var en tragikomisk upplevelse också av andra skäl. Just detta stycke - "Förklädd Gud" - berörde mig på så många plan. Dels berörde det mig musikaliskt. Det var en musik som både jag och M delade en kärlek till. Men där fanns också det tema som utgjorde Hjalmar Gullbergs dikt; Guds nedstigande på jorden, ner i våra liv. Både dikten och musiken skrevs i en tid som härjats av krig, både dikten och musiken var en bön om fred. Detta musikstycke och dess text skar som en kniv rakt in i mitt innersta, in i min längtan efter Gud.

På sitt sätt var konserten som livet självt, åtminstone som mitt liv, tafatta försök att nå och spegla det gudomliga. Min ständiga osynlighet och mitt sociala misslyckande manifesterade sig också under denna kväll. Pelle hade förstås ordnat så att Payback fick spela på den här konserten. Lika självklart hade då någon av arrangörerna ordnat ett parallellt framträdande med någon känd artist ute i foajén, vilket naturligtvis medförde att den stora aulan tömdes på publik lagom tills det blev dags för oss att spela. Vi spelade faktiskt ganska bra den här kvällen, men vi spelade för "de närmast sörjande" - för fruar och flickvänner. Det kändes exakt likadant som det hade gjort på krogen Tre backar, sexton år tidigare, när Strindbergs hade spelat klart och nästan hela publiken lämnade lokalen redan innan Paria börjat spela.

Det verkade nästan som om jag var dömd, som om jag skulle ha kunnat göra vad som helst, spela varsomhelst och skicka mina kassetter vartsomhelst. Det tycktes inte spela någon roll. Jag var chanslös. Mina årliga schlagerbidrag kunde mest liknas vid att ha en stående rad på lotto eller stryktipset. Det tycktes som om murar restes upp omkring mig. - Eller var det en labyrint som omgav mig?! Fanns det en annan väg, ett annat uppdrag?! Skeppsholmens folkhögskola hade inte lett fram till det förväntade mötet eller till den förväntade händelsen. Mitt jobb på Sida, samt den misslyckade uppsjungningen på Operan, hade inte heller gjort det. Min återförening med Hultsfredskamraterna Eva och Annika hade inte heller lett mig in på rätt väg.

Mina kamrater i Payback kändes även de som ett kallt spår. Och i så fall återstod bara ett spår - alltså kören, med dess koppling till bland annat min barndoms kyrka. På okänt vis skulle kören leda mig till platsen för min förmodade uppenbarelse eller upplysning, trodde jag. Av detta skäl så föregicks körens planerade resa denna sommar, till England och Wales, för min del av intensiva studier på nätet. Slottsruinen på en kulle ovanför Llangollen, Dinas Bran, visade sig exempelvis vara en av de platser som man antog, att för en tid, ha varit vistelseort för den heliga Gral. En hel del både hednisk och kristen religiös symbolik var knuten till området.

Detta år så skulle också en total solförmörkelse äga rum. Över Europa skulle den vara synlig i ett diagonalt band som sträckte sig ifrån sydöstra Europa, exempelvis över Rumänien och Ungern, fram till dess västligaste punkt, som låg i det engelska Cornwall. Jag närde en del lösa planer på att överge kören efter vår resa och att resa vidare, via Glastonbury, för att sedan nå fram till Cornwall lagom till solförmörkelsen, den elfte augusti. Det skulle bli en pilgrimsfärd som följde de spår i tiden och rummet som jag tyckte mig se. Spåren fanns i både England och Wales och tycktes vara förbundna med varandra.

Bögklubben
Det blev inget av mina planer på att lämna sällskapet och att åka, via Glastonbury, till Cornwall för att beskåda den totala solförmörkelsen. Jag var för jävla slutkörd helt enkelt. Jag kom hem till en känsla av leda och tomhet. Jag kom ingen vart med någonting. Mitt och M:s förhållande kändes som ett enda stort skavsår. Hon for senare under sommaren tillsammans med en kompis iväg på semester till Italien, till någon bekant med band till släkten. Jag skyllde på arbetsförnedringens regelverk och stannade hemma med motiveringen att jag var tvungen att söka jobb. Dessutom så hade jag bränt en del stålar på körresan och jag kände inte för att låna mer pengar av M i det här läget. Jag var så outsägligt trött på alltihop.

Jag sprang på den tokiga unga kvinnan ifrån Skeppsholmens folkhögskola vid olika tillfällen, bland annat under en konsert ute på just Skeppsholmen där hon jobbade som volontär, men också på Engelen av alla ställen. Vi bytte mailadresser med varandra och några mail skickades fram och tillbaka. Tjejen hade en egen hemsida med ett märkligt tal i adressen, 1628. Detta var det årtal då det stora regalskeppet Vasa hade sjunkit. Anledningen bakom valet av detta tal var att den här unga kvinnan var mycket fascinerad av berättelsen om skeppet. Till saken hör att Vasa bärgades år 1961, vilket innebär att skutan hade legat på havets botten i 333 år! Detta var ett av de "magiska" talen. Detta kunde inte vara ett sammanträffande!

Till saken hör också att den unga kvinnan, efter att ha kommit in på musikhögskolan året senare, kom att uppträda tillsammans med några andra elever på Engelen! (Jag såg dock aldrig showen.) Förutom henne så stötte jag också ihop med Annikas och Evas kompis ifrån Hultsfred, Kicki, på just Engelen. Nu fanns det alltså tre spår i mitt liv med anknytning till Engelen. Dels fanns förstås M, dels fanns den unga kvinnan ifrån Skeppis - som jag knappast längre hade skuggan av en chans på - och slutligen fanns ett spår som pekade mot tjejgänget ifrån min tid i Hultsfred.

Vem var "Engelen" i mitt liv? Var M min ängel, min kejsarinna, eller var det den unga kvinnan ifrån Skeppsholmen - med en medaljong av jungfru Maria kring sin hals och med en anknytning till talmystiken, eller var det någon av Hultsfredsflickorna? - Ifall man tittar ovanför och strax intill entrén till Engelen så ser man en skylt med gatans och kvarterets namn. Kvarteret heter Deucalion. Denne Deucalion är den grekiska mytologins Noa. Det fanns en koppling till vatten och skepp, förutom en koppling till talmystiken. Noas far hette Lemek och enligt Bibeln så levde han i 777 år! Dessa tal, som allt som oftast dök upp längs min väg, bildade talet 777. Talen var 333+444, som enligt en av tolkningarna på nätet kunde utläsas som Den förste gudomlige mannen + Den första gudomliga kvinnan. - Vad betydde allt detta?!

Jag blev en smula besatt av det som hade med båtar och farvatten att göra, men min stora besatthet var förstås fortfarande kvinnor. Kvinnor fanns inte bara på krogen, de fanns på nätet också. Efter händelsen med den virussmittade CD-ROM-skivan, tre år tidigare, så var jag först väldigt skeptisk till att koppla upp min dator mot nätet. Jag var otroligt nojig över allt jag hörde om virus och modemkapningar, om hur människor plötsligt fått räkningar på tusentals kronor sedan deras modem kapats och då omprogrammerats till att ringa till svindyra betalnummer i utlandet, istället för till den gängse nätoperatören. Vid den här tiden så var det nämligen telefonmodem som gällde, åtminstone för privatpersoner.

Jag hade emellertid ett starkt incitament till att skaffa internet, nämligen tillgängligheten till kvinnor och PORR! Mitt förhållande till M gick alltmer på rutin, på sparlåga, men min längtan efter snusk och andra kvinnor gjorde det inte. Redan under dessa år, i mitten/slutet av nittiotalet, så gick jag in på de första kontaktsajterna och tittade runt. Eftersom jag var så nojig inför allt som hade med personuppgifter och telefonnummer att göra, på grund av bland annat talet om modemkapningar och liknande, så vågade jag inte bli medlem någonstans. Jag gick bara in där jag kunde gå in, tittade på alla de spännande annonserna och fantiserade. Men den hunger detta väckte fick mig att känna att jag också måste GÖRA något!

Jag minns inte alls vilket år det var, den gång då jag gick på bögklubb. Hursomhelst så ägde det hela rum under det årets Pride-festival. Med avundsjuka hade jag studerat tidningarnas kalendarier och sett det rikliga utbudet av klubbar och tillställningar för olika sorters bögar och flator. Det tycktes som om varenda fetisch och avvikelse hade sin egen lilla tillställning, sin egen lilla julafton. De verkade vara så fria. De verkade ha så roligt. Det tycktes vara en värld så långt ifrån den heteronormativa tristessen som det gick att komma (alltså den tristess som jag upplevde att jag och M levde i). Jag ville också ha roligt. Jag ville också testa annorlunda sex. Jag ville ha fest i mitt liv igen. Jag ville ha SEX! Det fanns egentligen bara ett litet problem. - Jag var inte bög.

Gayrörelsens folk kastar sig gärna med förtjusning över den eller de som på det ena eller andra sättet antyder något som skulle kunna tolkas som en homo- eller bisexuell yttring, ibland blir det nästan lite löjligt med denna tro att det står veritabla horder i garderoben. Och ifall man nu ska kvalificera sig som exempelvis bisexuell så bör man nog också ha haft någon sorts (fysisk) sexuell relation, åtminstone någon gång. (Det närmaste jag hade kommit en sådan var när jag och killkompis kramades 1979!).

Jag tycker nog att fantasier inte heller riktigt räknas. - Ifall vi skulle dömas efter våra tankar så skulle förmodligen våra fängelser vara överfyllda av tankebrottslingar; av pedofiler, våldtäktsmän och hustrumisshandlare. För egen del så kan jag därför säga att det mest var nyfikenheten som drog mig till bögklubben, för några homoerotiska erfarenheter hade jag inte och inte särskilt mycket till fantasier heller.

Kanske var associationen till skepp och vatten, till Noa och hans ark, en bidragande orsak till att jag for till bögklubben. (Jag är som sagt osäker på vilket år det var.) Lokalen låg nämligen ute vid Finnbodavarvet och det gick gratisbussar dit ifrån Slussen. Det hela var ett "öppensinnat" evenemang, alltså för dem som på det ena eller andra sättet var lite mer åt det kinky hållet. Jag tyckte detta verkade mycket spännande och kittlande. För att beviljas inträde så var man tvungen att åtminstone vara svartklädd. Helst så skulle man bära kinky kläder som läder och latex, eller så skulle man bära galakläder ("drag") eller gärna vara naken, åtminstone naken på överkroppen. De sistnämnda alternativen kändes inte så lockande. Jag valde fegisalternativet, så i helsvarta kläder for jag ut till Finnboda, till ett gammalt skeppsvarv.

Efter att jag betalat entré och gått in så var det första jag såg en man, iförd mask i form av en heltäckande huva, samt läder- eller latexkläder av någon sort. Han satt fastkedjad i koppel och hans uppgift för kvällen var att putsa besökarnas skor, att vara besökarnas underdåniga tjänare eller slav. Jag fortsatte förbi skoputsaren och vidare in i festlokalerna. Bortsett ifrån själva entrén så var lokalerna gigantiska i den hangarliknande byggnaden. Förmodligen hade arrangörerna hoppats på en stor tillströmning av folk. Redan den ena baren var löjligt överdimensionerad. Man hade dock gjort sitt bästa med ljussättning och inredning för att trots detta göra lokalerna intimare, i ordets båda meningar. Exempelvis så dansade lättklädda go-gopojkar i stora burar som hängde ifrån det högt belägna taket.

I en lokal strax intill fanns en mindre bar där musiken inte var lika högljudd. Ifrån den baren kunde man sedan gå in i den allra största lokalen. Denna väldiga lokal förblev dock nästintill folktom under kvällen, med undantag för några tappert dansande besökare som försökte skänka liv åt ödsligheten. En del av den väldiga lokalen hade man skärmat av med stora tygskynken. Detta var det totalt mörklagda hångelrummet, där hågade besökare kunde gå in, för att i skydd av det anonymiserande mörkret leka med varandra. För ett par korta minuter gick jag in i mörkret, men återvände lika orörd som jag gått in.

Jag återvände till tryggheten i den lilla baren. Denna känsla av trygghet bestod till stor del av att jag var här som voyeur. Okänd och som en tämligen diskret besökare, i min helsvarta outfit, så kunde jag glida runt här och leta efter det jag hoppades finna för kvällen, nämligen en spännande, kanske lite kinky och udda kvinna. Visserligen var bögarna i överväldigande majoritet, följt av betydligt färre flator, men detta var en tillställning också för heterosexuella personer med lite udda intressen. Mina egna fantasier inom området var förhållandevis harmlösa, men jag ville att det skulle HÄNDA något! Jag ville ha en kick av någon sort.

Som bevis på den sistnämnda kategorins närvaro så gjorde en läderklädd och tämligen voluminös madam entré. Hon var iförd ett slags läderkläder, hennes stora bröst hängde ut ur dräktens därför avsedda öppningar - vilket förstås var lite jobbigt... Ryktet gjorde gällande att denna madam var en av Stockholms mer kända dominatriser. Ett hov av underdåniga män svärmade runt henne, sannolikt i förhoppning om att bli utvalda som hennes "offer" för kvällen. Detta var emellertid inte den enda person med visst rykte som dök upp denna kväll. - Jag bevistade den här tillställningen i en betryggande förvissning om att jag med all sannolikhet skulle förbli anonym. Så blev inte riktigt fallet.

Plötsligt såg jag ett mycket bekant ansikte. Med en glad min närmade sig plötsligt en man i bar överkropp, en gammal bekant ifrån punkåren. Jag kände hur jag frös till is. Visserligen hade det florerat ett rykte, redan då det begav sig, att den här killen var bög, men att han skulle dyka upp just här - en sådär två årtionden senare - hade jag inte räknat med. Jag blev mycket besvärad. Jag låtsades inte känna igen honom, vilket var otroligt löjligt. Vi hade talats vid under ett flertal tillfällen på olika fester och konserter när vi var yngre, inte minst på Musikverket, så mitt försök att inte låtsas känna igen honom var förstås lika genomskinligt som det var fånigt.

Jag såg hur hans glada min gradvis falnade och ersattes av ett slags tomhet när han förstod att jag inte ville kännas vid honom. - Långt senare, ett drygt årtionde senare, på en återföreningskonsert för gamla punkare, så skulle jag komma att be honom om ursäkt för mitt fega och löjliga beteende. Hans närvaro på bögklubben blev det som fick mig att lämna tillställningen, något tidigare än planerat. Jag var i grunden en feg man, oförmögen att stå för något, oförmögen att ta steget ut i det okända. Jag lämnade festen ensam, lika ensam som jag anlänt. Oavsett vad, vem eller vilka som en gång givit mig denna ensamhet, så hade jag själv blivit dess bärare och förvaltare.

Katastrofen
Kanske var det anknytningen till Noa, till skepp och vatten, som fick mig att gå vilse ännu en gång. Jag tror att det var en avslutningsgrej med kören. Några av oss kom att åka på en småtråkig "räkkryssning" med färja ifrån Slussen. Bortsett ifrån att jag blev packad så hände inget av värde, förutom att jag ovetandes lyckades befria Blixten ifrån några efterhängsna beundrare. Jag är ju rätt lång och hade vid denna tid börjat bli rätt kraftig, så jag förmodar att det faktum att jag helt enkelt ställde mig intill henne fick dem att drypa av. De kunde ju inte veta att jag knappt kan göra en fluga förnär. (Floskel!)

Efter den hyfsat trevliga men totalt händelselösa båtfärden så var vi några som ville kröka lite mera. Geografiskt så var Patricia eller Engelen det bästa valet. Det blev det sistnämnda. Jag var redan duktigt packad, så det är ett under att jag kom in på Engelen. Mot slutet av kvällen så stod jag och en tjej ifrån kören utanför stället och kysstes. Av okänd anledning åkte jag hem själv, så något mer än kyssar blev det inte, åtminstone inte den här kvällen.

Fanns "den utvalda" måhända ibland Blixtens flickor - ibland BLIXTFLICKORNA?! Jag hade hånglat lite med en annan tjej i kören under resan (men det hade stannat vid det). Jag var på väg bort. Jag ville till varje pris ha något annat - vad som helst! Ett kungarike för lite variation! Så småningom kom också tillfället då alla gränser passerades. Tjejen ifrån räkkryssningen och Engelen ringde mig och sa att de var ett gäng som skulle gå och dricka öl på en av Medborgarplatsens uteserveringar. Naturligtvis hakade jag på. Jag var gräsänkling, törstig och kåt.

Som jag minns det var det bara vi två som var ifrån kören, de övriga var hennes jobbarkompisar. Jag kan ha fel. Jag har för mig att någon eller några droppade av under kvällens lopp. Sen började fånerierna; att gradvis luta sig närmare varandra när man pratar, råka ta tag i varandras händer under bordet och så vidare, allt under träget inmundigande av alkohol.

Det hade börjat mörkna (sannerligen!) och det blev dags att gå någon annanstans. Någon kom med den briljanta idén att vi skulle sjunga karaoke. Detta ledde till att vi hamnade på Gröne Jägaren, vilket måste vara ett bland de drängigaste ställen som någonsin funnits i Stockholm, stället med Stockholms (förmodligen) billigaste ölpriser. Redan nu borde jag ha anat oråd. Den billiga ölen bidrog inte till att stärka mitt redan kraftigt sviktande omdöme.

Det slutade med att vi tog en taxi hem till henne och sen gick det som det brukar gå. Hej och hå. Faktum är att varningsskyltarna stod och blinkade även hemma hos henne. I hennes hem fanns knappt en enda bok och inte särskilt många skivor heller. Lägenheten kändes som ett enda stort tomrum. Det enda som det fanns mycket av var tomflaskor. När jag ställde mig något undrande över dessa så har jag för mig att hon svarade något om att de samlades för någon som skulle göra hemgjort vin. Kanske det.

I kören så var den här tjejen trevlig och rolig, hon föreföll helt enkelt vara en personlighet. Därför var kontrasten till denna rumsliga intighet så chockerande. Men vid det här laget tänkte jag med det lilla huvudet. M var som sagt bortrest. Jag och den här tjejen gick väl ut någon gång, samt gick väl och badade någon gång - och någon gång gjorde vi förstås annat. Det fanns egentligen bara en komplikation: Vi var inte på samma våglängd och hade absolut ingenting gemensamt att prata om.

Hon hade ingenting att säga som intresserade mig det minsta. Plockad ur sitt sammanhang i kören så delade hon knappt en enda referens med mig - och då har jag ändå ganska många. Hon dumpade mig också rätt snart, för att istället hoppa i säng med en annan kille i tenorstämman. Just det korta intervallet fick mig att undra hur många av körsångarna som hade avverkats både före och efter mig. Möjligen var detta en elak tanke, dessutom inte helt rättvis eftersom jag var den av oss två som varit otrogen. Eftersom hon talade med lantlig dialekt så blev mitt inre öknamn för henne "Bondmoran" vilket jag behöll även efteråt, fast med en liten modifikation...

Nu hade jag alltså gjort det fullt ut. Destruktiviteten hade ånyo triumferat. Mötet med M på Arlanda när hon kom hem ifrån resan var en förskräcklig upplevelse. Jag kunde knappast berätta om sakernas tillstånd i ankomsthallen, så anspänningen blev enorm inom mig, vilket M förstås genast märkte. Hon förstod omedelbart att något var på tok. Jag tror att det hann gå några dagar innan jag berättade om det som M förmodligen redan misstänkte. Denna tid var mardrömslik. Naturligtvis kunde jag inte ha sex med M. Jag kunde inte gå direkt ifrån körbruden (och hennes förmodat ogynnsamma virus- och bakterieflora) till min älskade M.

För detta är det märkliga, som jag inte förväntar mig att någon ska förstå; jag älskade fortfarande M. Det var bara det att jag inte stod ut med alla griniga tystnader och det ständiga grälandet om vardaglig småskit. Jag behövde en plats att vila mitt huvud och när denna inte fanns i mitt hem så fanns den helt enkelt inte alls. Därmed kom min längtan bort, likt ett brev på posten (som man sa på den tiden då det fanns ett fungerande postverk).

M beslöt sig för att lämna mig. Hon bodde temporärt hos familj och vänner, medan hon väntade på en ny lägenhet ifrån bostadsförmedlingen. M:s föräldrar hade som sagt varit smarta nog att skriva in henne där mycket tidigt, för en trea, vilket innebar att hon fortfarande hade en köplats som berättigade henne till en ledig lägenhet inne i stan. Naturligtvis hjälpte jag henne sedan med flytten, det var liksom det minsta jag kunde göra.

I samband med flytten, eller om det möjligen var dagen därpå, så skulle jag upp till hennes nya lägenhet på Söder. Jag gick dit med tunga steg, med gråten i halsen och i ögonen. På vägen dit höll en slambil på att suga ut stinkande slam ifrån något källarhål. När jag klev över slangen så slog en doft av förruttnelse emot mig, som var så stark att jag fick upp spyor i halsen. Jag kände kvävningskänslor och spykänslor om vartannat och hostade frenetiskt. Kraftigt illamående, med andnöd och med hela mitt väsen fullt av gråt stötte jag på Pippi utanför M:s port.

Pippi och en kompis till henne var ute och drog sina barnvagnar. Jag hade inte träffat henne på ett eller annat år och nu mötte jag henne, min största olyckliga ungdomsförälskelse, utanför porten till M:s nya bostad. Jag minns att samtalet blev väldigt kort. All min olycka, både den jag känt som ung och den jag nu kände som vuxen man, stod samlad framför mig. I mitt inre fanns bara sorg och i min kropp härjade illamåendet. I min näsa och i min mun fanns doften och smaken av förruttnelsen och äcklet som slambilen lämnat efter sig. Avgrunden var öppen - och den var bottenlös.

När jag sedan kom hem igen till min tomma lägenhet i Västertorp så brast jag inombords. Gråten kom ut som luftstötar, som om bollar av komprimerad luft pressades upp genom en alldeles för trång luftstrupe. Jag stod och höll i mig i dörrposten och grät ut min förtvivlan i det ekande tomma vardagsrummet. Så hade jag då slutligen lyckats ödelägga också detta. De inre demonernas seger var fullkomlig. Ingen kärlek skulle någonsin ta sig hela vägen in i mitt allra innersta. Och även ifall den lyckades göra det, så skulle ett gerillakrig komma att föras tills dess att kärleken kastats ut och den dödande tystnaden åter behärskade mitt inre. Den måste förstöras! ALLT måste förstöras!!

Den schlagerlåt som jag gjorde detta år, Överallt, till det kommande årets melodifestival, blev märklig. Det var en hurtig låt i dur som nästan påminde om en gospel. Låten gjordes innan M lämnade mig, men texten skrevs efteråt. Jag vet inte vad jag ska tycka om den. Kanske är den mer talande än vad jag kan förstå. Kanske talar den om min dubbelhet, min längtan till - och min längtan ifrån.

I början av mitt och M:s förhållande så hade jag mer eller mindre varnat henne för mig, mer eller mindre sagt henne att jag inte var någon särskilt bra människa. Kanske var jag av den uppfattningen att jag inte var värd att älska. Kanske trodde jag därför inte på kärleken. Kanske trodde jag därför att den som sa sig älska mig bara ljög, möjligen för att vinna en fördel, för att omgärda mig med gåvor som det senare skulle skickas räkning på. Ville hon kanske att jag skulle vara tacksam?! Ville hon kanske snärja mig i skuldens garn?! Ville hon triumferande kunna stå där i sitt martyrium och med indignationens tårar i ögonen kunna säga: "Efter allt vad jag har gjort för dig..."?!

Ett sådant beroende kunde mitt inre inte tillåta att jag hamnade i. Därför hade det försvurit sig att genom den brända jordens taktik retirera vid varje attack som kärleken kunde tänkas sätta in. När så kärleken - utmattad av ansträngning, törst och näringsbrist - slutligen stod vid mitt inres sista förvarsmurar, då sattes stöten in; svek, otrohet, smitande och lögner. Kärleken skulle aldrig nå fram, det skulle inte heller terapeuter och psykologer göra.

Endast med mitt inre avskilt ifrån människors makt att skada det så kunde jag vara trygg och oberoende. Vilken fruktansvärd paradox! Jag var beroende av pengar ifrån andra och hade varit det hela livet. Jag var så otrygg i mig själv att jag i grunden var oförmögen att känna grundläggande tillit för någon. Endast Gud kunde hjälpa mig, men Gud kom inte heller detta år till undsättning.