Altartavla ifrån Eftra kyrka, målad av Waldemar Lorentzon

Jag for dit, satte mig att vänta i några timmar och blev 2001-01-09, strax efter jul-, nyårs- och trettonhelgerna, sjukskriven för depression. Jag skulle komma att vara sjukskriven i ungefär ett och ett halvt år. Tro nu inte att de gav mig en lång sjukskrivning genast. Nej, istället fick jag, i bästa fall, en eller två månaders sjukskrivning åt gången. Detta gjorde att jag aldrig riktigt kunde koppla av. Läkartiderna var svåra att få - och det faktum att även sjukskrivna personer har räkningar som ska betalas i tid, var något som varken sjukvården eller försäkringskassan brydde sig det ringaste om.

Ständigt var det något strul. Antingen var sjukintyget skrivet på fel blankett, eller så hade handläggaren på försäkringskassan varit ledig/sjuk/på konferens eller vad fan som helst. Pengarna kom oregelbundet och inte sällan först efter några telefonsamtal och/eller besök på försäkringskassan. Jag mådde ganska dåligt redan innan. Att ständigt behöva gå omkring och oroa mig för min ekonomi fick mig inte att må bättre.

Efter M:s sorti 1999 var det som att dra korken ur flaskan, bokstavligen. Det liv jag levt för ett årtionde sedan, innan jag blev tillsammans med M, bestod av att gå ut varje helg och inte sällan en eller ett par gånger i veckan också. Under min tid tillsammans med M så upphörde det livet. Men nu, ett knappt årtionde senare, begränsades krogbesöken - och alkoholkonsumtionen - inte längre av hänsynen till någon som jag älskade, utan bara av tillgången till pengar. Eftersom Mormor och Kalle tyckte synd om mig, som satt nyseparerad och ensam i min alltför stora och dyra lägenhet, så öste de pengar över mig. Dessa pengar möjliggjorde en återgång till mitt tidigare liv, med den skillnaden att det nu inte var roligt längre och att krökandet blivit slentrian snarare än fest.

Förmodligen var det krökandet som låg bakom kvävningsattackerna. Det hände ibland att jag vaknade av jag höll på att kräkas. Det som väckte mig var inte de sura uppstötningarna, eller ens smaken av spyor. Det som väckte mig var att jag reflexmässigt, i sömnen, försökte svälja uppstötningarna. Detta ledde till att jag, förmodligen i mycket djup sömn, också höll på att svälja tungan. Jag vaknade av att jag inte kunde andas. Min egen tunga täppte till luftstrupen.

Min kropp drog efter luft, men nästan ingen luft kunde passera. Så småningom lärde jag mig att försöka pressa ut luft i stället, så att tungan skulle komma rätt, samtidigt som jag försökte kontrollera paniken. Efter ett tag började jag vakna redan vid kvävningstillbuden. Jag började vakna redan av de sura uppstötningarna. Kroppen lärde sig till slut att uppstötningarna och kräkningarna var farliga. Dessa attacker klingade gradvis av under de år som följde.

Den första gången som det hände minns jag mycket väl. I full panik reste jag mig ur sängen. En rödaktig måne lyste in på mig genom fönstret. Jag minns vilken dag det var. Det var under natten mellan skärtorsdagen och långfredagen, men jag har inte kunnat lista ut vilket år det var. Efter att jag har kollat de kalendariska uppgifterna under perioden och jämfört med månens faser, så borde händelsen ha ägt rum antingen under 1999 eller 2002. Men det är förstås möjligt att minnet bedrar mig.

Jag vet att jag sov på sängen i gästrummet (som blev mitt sovrum efter min och M:s separation) då det hände och att 1999 därför sannolikt är för tidigt, medan 2002 definitivt är en för sen tidpunkt för händelsen. Jag tolkade detta som ett tecken, om än ett mycket drastiskt sådant. För mig var det uppenbart att det var en förbindelse till Jesu lidande och dödskamp på korset (även ifall man kanske kan tycka att det i så fall borde ha skett ett dygn senare). Min upplevelse av kvävning och dödsångest var knuten till detta, därom fanns inget tvivel. Kvävningsattackerna var en slags upplevelsemässiga stigmata.

Men min upplevelse av att kvävas var inte det som jag skulle komma att sjukskrivas för. Läkaren på Liljeholmens vårdcentral, liksom läkaren på Huddinge akutpsyk, var båda av den åsikten att jag led av depression. Jag remitterades därför vidare till det lokala psyket i Älvsjö. Den här gången så slapp jag tack och lov den avfärdande "dörrvaktsläkaren". Men efter en kort vända där så blev jag istället remitterad till missbrukarvården på Huddinge sjukhus. De tyckte helt enkelt att jag krökade för mycket. - Nu påbörjades min vandring i underjorden. Endast några veckor efter att jag remitterats till fyllevården så dog Pappa.

Pappas död
Pappa avled den 7/3 2001 av plötslig hjärtdöd - "sanft entschlafen" - (det betyder ungefär) "stilla insomnad" som hans änka skrev till mig i sitt brev. Detta brev var daterat den 13/3 och kom mig tillhanda först den 21/3. Varken den svenska ambassaden i Wien eller någon österrikisk myndighet hade alltså hört av sig på tre veckor. Detta var den första konstigheten. Fler skulle följa. Min pappas död skulle komma att dränkas i sjaskighet. Sorgen skulle komma att solkas av svek ifrån både människor och myndigheter.

Den första besynnerligheten var naturligtvis att jag fick brevet så pass långt efteråt. Lika besynnerlig var de österrikiska myndigheternas tystnad. Dessutom så kom det inte ett pip ifrån den svenska ambassaden i Wien. Jag tog kontakt med "Standesamt" - vilken var den kommunala myndighet som hade utfärdat dödsattesten - med frågan om varför inget besked skickats till Sverige. Jag kunde snart konstatera att inget fel begåtts just där (mer än att de hade korkade rutiner). På svenska ambassaden, likväl som hos UD och hos den svenska skattemyndigheten, sade man sig inte ha fått något besked om Pappas död. Detta var ytterst märkligt. Det blev jag som fick ge beskedet till den svenska skattemyndigheten, alltså till folkbokföringen! Häpnadsväckande!

Den jag först tog kontakt med i Österrike var Pappas andra fru, hon som alltid varit min kloka vän och tröstare när Pappa förlorade behärskningen, vilket han som sagt gjorde ganska ofta. Jag grät i luren av sorg och vilsenhet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte råd eller möjlighet att åka ner för att ta hand om allting på plats, så hon lovade att hjälpa mig. - Det skulle så småningom visa sig vara en hjälp som jag hade klarat mig bättre utan.

I Österrike, liksom på många andra håll i världen, finns offentliga notarier som sköter och håller reda på olika papper, exempelvis testamenten. Man kan lämna in sådana dokument hos en notarie och få dem bevittnade där och/eller förvarade där. Ifrån just en sådan notarie kom det, inte långt efter det senkomna dödsbudet, en förteckning över min fars samlade tillgångar och i denna ingick en uträkning över hur arvet skulle fördelas. Uträkningen var säkert i laga ordning, men det fanns ett litet problem: Den summa som skulle fördelas kunde omöjligen vara korrekt, åtminstone inte enligt den information jag fått ifrån Pappas andra fru. Testamentet? - Ja, det fick jag inte se förrän jag mailat notarien och uttryckligen begärt det.

Testamentet var inte bevittnat, vilket inte heller krävs enligt österrikisk lag. Men det hade inte heller varit i notariens förvar innan Pappas död, utan hade lämnats in i efterhand av Pappas tredje fru. Som av en händelse stod det på just denna inlämnade papperslapp att fru nummer tre skulle ärva alltsammans, förutom laglotten förstås. Eftersom ingen människa hade sett detta dokument, förrän en dryg månad efter Pappas död, så kunde självfallet ingen veta ifall det existerade någon senare version av testamentet, en version som kanske inte var lika fördelaktig för Pappas tredje fru. Ingen vet, förutom hon förstås.

Jag kan här inte redogöra för alla misstag och skändligheter som uppenbarade sig längs vägen, utom i mycket korta drag. Den första orättfärdigheten var naturligtvis att min far hade förvägrat båda sina söner mer än laglotten, trots att han så uppenbart svikit och lämnat oss båda. Han valde sveket in i det sista.

Pappas tredje och sista äktenskap var en besynnerlighet som jag visste föga om. Jag fick intryck av att det rörde sig om ett rent arrangemang. De båda makarna bodde aldrig tillsammans och hade ingen bröllopsresa, åtminstone inte tillsammans! Den tredje frun lär istället ha rest iväg med en väninna (eller vad hon nu var) direkt efter giftermålet. Kanske var detta ett rent skenäktenskap som tillkommit för att göra hustru nummer två arvlös, liksom barnen, alltså mig och min bror.

Hur det än må vara med detta, så var Pappa och hans tredje hustru i varje fall inte sammanlevande. De hade varsin bostad. Detta hindrade dock inte hustru nummer tre ifrån att gå in och länsa lägenheten på värdesaker efter Pappas död. - Enligt hustru nummer två så fanns det åtskilligt som saknades i bouppteckningen, dels föremål, dels pengar. Enligt fru nummer två så kunde bouppteckningen därför helt enkelt inte stämma. Hon hävdade också att Pappa hade ägt ett anonymt konto, ett nummerkonto, i en viss österrikisk bank. Hon tyckte att jag skulle påtala detta faktum för notarien, vilket jag gjorde. Jag kontaktade den aktuella banken, men hindrades av banksekretessen. Som av en händelse arbetade en nära vän till både Pappa och hans andra fru på just denna bank. Detta spelade förmodligen in i händelseförloppet.

Jag trampade vatten. Jag hade en långvarig korrespondens med den österrikiska "tingsrätt" som höll i fallet, för vilken jag påtalade alla oegentligheterna utan att någonsin få ordentliga besked eller se tillstymmelse till en undersökning av det skedda. Jag påtalade uppenbara lagbrott och juridiska misstag utan att någon gjorde ett skvatt.

När jag sedan skickade en förfrågan till en högre instans om hur jag skulle gå tillväga, så behandlade denna högre instans mitt brev som ett formellt överklagande och skickade ett avslag, vilket förstås brände mina möjligheter till att överklaga i just denna instans! Totalt absurt! De österrikiska myndigheternas agerande var en ren fars - och att få hjälp ifrån svenska UD och/eller den svenska ambassaden i Österrike kunde jag glömma. De slingrade sig ur ärendet, genom att hävda att det hela bara rörde sig om en arvstvist, vilket juridiskt sett inte var deras sak.

Utöver dessa kontakter så hade jag två helt meningslösa samtal med svenska advokater, som båda hade det gemensamt att de inte visste ett skit om min situation, alltså om att vara arvtagare efter en svensk medborgare som bott och avlidit utomlands. Det första samtalet var med en advokat som gav gratis rådgivning i en kvart på Hägerstens stadsdelsnämnd, det andra var med en advokat som Mamma och hennes man tidigare anlitat i olika ärenden.

Ingenstans fanns det någon med kapaciteten att hjälpa. Den enda person som fanns på plats och som hade möjlighet att agera var Pappas andra fru, men hon fick plötsligt kalla fötter, vilket var ytterst besynnerligt! Hennes nya man var en högt uppsatt polis i Wien som hade kontakter med jurister och lite annat löst folk som skulle ha kunnat vara behjälpliga, så vad var haken? - Hade Pappas andra fru kanske utsatts för påtryckningar av något slag? Eller var förklaringen den att hon helt enkelt hade utnyttjat mig för att få hustru nummer tre att börja svettas lite, på grund av svartsjuka eller gammalt groll, men sedan inte trott att jag skulle vilja gå till botten med det hela?

Hustru nummer två började allt oftare skälla på mig i telefonen och säga att jag var odiplomatisk och klumpig. Måhända var det inte så förvånande att min reaktion på myndigheternas slarviga hantering blev ganska känslomässig. Min pappa hade just dött, jag hade hållits ovetande och jag hade slutligen fått reda på att jag med allra största sannolikhet blivit bestulen och lurad. Diplomatisk? Hur då?! - Gradvis backade fru nummer två ur det skeende som hon själv hade initierat. Det säger sig självt att jag aldrig skulle ha opponerat mig mot bouppteckningen, ifall inte hennes information hade fått mig att göra det.

I den här vevan skickade den tredje hustrun ett paket samt ännu ett brev till mig. Paketet innehöll en del föremål såsom gamla klockor, en sprucken tavla och en del annat skräp. Avsikten bakom paketet var sannolikt att jag skulle förledas tro att detta krafs var det enda av värde som funnits i Pappas lägenhet. Icke ett enda av dessa föremål fanns upptaget i bouppteckningen! Inte nog med detta, de här föremålen listades också i det följebrev som hustru tre hade bifogat försändelsen och undertecknat med sitt namn.

Paketet och följebrevet utgjorde därför högst påtagliga bevis på att hustru nummer tre hade stulit saker ifrån Pappas lägenhet, samt medvetet undanhållit dessa ifrån bouppteckningen! Bouppteckningen, alltså grunden för hela det rättsliga förfarandet, var sålunda bevisligen ofullständig! Jag anmälde nu därför den tredje hustruns stölder ur dödsboet till den österrikiska polisen. Detta tycktes mig vara den enda vägen att gå för att få till stånd en utredning. Kopior på den tredje hustruns brev, med listan över olika försnillade föremål (samt andra relaterade dokument) bifogades min polisanmälan.

Jag skickade alltså in en anmälan om stöld, alternativt egenmäktigt förfarande, till den österrikiska polisen. Jag skickade senare också en påminnelse om denna anmälan, eftersom jag aldrig fick något svar. Båda försändelserna skickades rekommenderade med mottagningsbevis, som i bägge fallen returnerades påskrivna. Båda brev togs alltså bevisligen emot av den österrikiska polisen, men någon brottsutredning kom aldrig till stånd. Jag fick aldrig något som helst besked ifrån den österrikiska polisen. - Hade detta måhända ett samband med att hustru nummer två var gift med just en högt uppsatt polis?! "Försvann" mina ärenden genom hans försorg?!

Jag misstänker att Pappas andra fru sent omsider kom på att det fanns sådant som även hon ville dölja. För det är inte otänkbart att en utredning om min fars verkliga ekonomiska förhållanden, skulle ha kunnat frambringa fakta som, i så fall, kunnat bli besvärande också för henne. Kanske var även hennes banktillgodohavanden och affärer, vid den tid då hon alltjämt var min fars andra fru, inte heller kritvita?! Men varför hade hon då, inledningsvis, varit så pådrivande med att jag skulle undersöka Pappas konton? Och vad var orsaken bakom hennes helomvändning? Hade hon kanske blivit hotad?! - Jag har än i dag ingen aning om vad som låg bakom hennes plötsliga reträtt.

Vid det här laget hade jag gjort allt jag kunde göra: Jag hade sökt råd ifrån advokater, sökt relevant information ifrån samtliga berörda myndigheter i både Sverige och Österrike och slutligen polisanmält. Det enda jag inte hade gjort var att anlita en advokat för att sköta ärendet. Anledningen var att jag inte hade några pengar.

Detta var min akilleshäl, vilket också den synnerligen ohjälpsamma kvinnliga domaren i den österrikiska "tingsrätten" slutligen kom på. För att slippa min besvärande korrespondens, som pekade på de otaliga bristerna i handhavandet av Pappas testamente och av bouppteckningen, så började hon plötsligt skicka räkningar för översättningar av mina engelskspråkiga brev. Detta tilltag gjorde att jag inte längre hade råd att föra min egen talan. (Jag kan läsa och tala tyska, men gör så många grammatiska fel att jag inte kan skriva på tyska, åtminstone inte korrekt.)

Varje brev till Österrike skulle nu kosta pengar och jag hade inga. Förmodligen var den kvinnliga domarens förfarande olagligt, med tanke på att Österrike tillhör EU och att man därför har rätt att korrespondera med myndigheter på sitt modersmål. Jag hade således kunnat skriva på svenska ifall jag velat, men nu orkade jag inte med fler bakslag. Jag vek ner mig, jag gav upp. - Jag har här brutit årsindelningen på min hemsida. Dessa sista händelser bör ha ägt rum under våren 2003, men eftersom alltihop handlar om ett och samma skeende så har jag valt att skriva in hela berättelsen under 2001.

Pengar är inte allt. Det fanns en hel del annat som heller inte verkade ha skett på normalt vis. Min pappa dödförklarades av en privatläkare, som på något märkligt vis fanns till hands. I testamentet (åtminstone i den version som presenterades för notarien, några veckor efter dödsfallet) så var min fars sista vilja att hans kropp skulle doneras till vetenskapen. Jag har ingen klar bild av vad som hände med kroppen efter den mystiskt uppdykande privatläkarens dödförklaring. Som jag förstått det så fraktades kroppen, av begravningsbyrån, direkt till det anatomiska institutet vid Wiens universitet. Jag försökte ta reda på ifall någon obduktion ägt rum, men fick aldrig något besked. Kroppen var försvunnen, kanske i bitar på det anatomiska institutet och därmed var alla möjligheter att få reda på sanningen borta.

Pappa var död. Hans kropp var försvunnen utan att ha obducerats. (Åtminstone så fanns inget obduktionsprotokoll tillgängligt.) Hans egendom var stulen. Arvet var skingrat och försvunnet, bortsett ifrån en löjlig summa som jag vägrade att ta emot. Aldrig i livet att jag med min underskrift skulle godkänna detta falsarium till bouppteckning! Hellre inte ett öre!

Pappa var försvunnen, i ordets alla bemärkelser, liksom det mesta av hans tillhörigheter, men detta var som sagt inte allt. Pappa hade också ägt ett nummerkonto i en bank, där en kvinnlig bekant till honom och till hustru nummer två arbetade. Jag ringde henne ytterligare några gånger för att få reda på sanningen. Kvinnan i banken blev gradvis allt mer besvärad över mina telefonsamtal. Det verkade inte bara gälla banksekretessen, det tycktes vara något annat också. Jag har en teori om vad det skulle kunna vara:

Jag tror nämligen att det gjordes uttag ifrån Pappas nummerkonto (eller konton) efter hans död! Jag ser i så fall två möjliga scenarier. Det första är att min pappa faktiskt dog en naturlig död, men att hans död hemlighölls tills dess att hustru nummer tre, i samförstånd med kvinnan på banken (och möjligen också enligt Pappas vilja) hunnit tömma vissa konton. Detta betyder, i så fall, att den dödsattest som utfärdades den 7/3 2001, av den mystiskt uppdykande privatläkaren, är ett falsarium.

Jag började se mönster i vansinnet. Jag visste att Pappa hade haft goda kontakter på den svenska ambassaden. Min pappa var affärsman och hade nyttiga kontakter lite överallt; i Sverige, Österrike, Tyskland och förmodligen i andra länder också. Frågan är varför Pappas död inte kom till min och svenska myndigheters kännedom förrän så sent. Fördröjdes den medvetet? - Frågan är varför en lokal privatpraktiserande läkare blev den som konstaterade dödsfallet - och varför det var så bråttom med att få bort kroppen och att tömma lägenheten.

Någon av Pappas goda kontakter på den svenska ambassaden kan tänkas ha "hållit på" informationen om hans frånfälle ett tag, också detta i så fall enligt en tidigare överrenskommelse med Pappa. Att det skulle vara en slump att information om min fars död inte nådde Sverige förrän tre veckor efter dödsfallet - inom EU - finner jag högst osannolikt. Jag finner det mer troligt att svensk ambassadpersonal varit behjälplig med att fördröja hanteringen av hans ärende. Den alternativa förklaringen är annars en skriande inkompetens hos ambassadpersonalen.

Klumpigheten och inkompetensen ska förvisso inte underskattas. Självklart kan det också vara så att Pappa faktiskt dog en plötslig hjärtdöd, inte hade sparat särskilt mycket och att det belopp som stod på bouppteckningen motsvarade hans faktiska tillgångar (bortsett ifrån det försumbara krimskrams som hustru nummer tre bevisligen avlägsnat ifrån lägenheten).

Kanske är det helt enkelt så att det sitter ett antal inkompetenta arslen både på den svenska sidan, det vill säga på den svenska ambassaden i Wien och på UD, liksom det sitter ett antal lika inkompetenta arslen på den österrikiska sidan; på "Bezirksgericht"/"tingsrätten", polisens huvudkontor i Wien, på notariatet - samt att det även på andra håll finns en hel del klumpiga, lata och allmänt odugliga individer som inte borde få behålla sina arbeten. Detta synes vara de enda plausibla teorierna, (vänskaps-)korruption eller inkompetens!

Ifall det ligger någon sanning i mina förmodanden, så betyder det att min far dog tidigare än vad som angivits i dödsattesten. Att informationen till Sverige om hans död försenades gav ytterligare tid till att undanröja kvarvarande bevis för begångna oegentligheter, såsom exempelvis en kropp vars tillstånd inte riktigt passade med den angivna tiden för dödsfallet. - Ett alternativt scenario är att Pappa inte alls dog en naturlig död, utan bragtes om livet!

Jag närde ibland ett rent önsketänkande; att Pappa inte alls hade dött utan att det rörde sig om ett planerat försvinnande, om ett bedrägeri av någon sort. Men oavsett om min pappa är död eller levande, ifall han dog en naturlig död eller mördades, så signalerar alla de "tillfälligheter" som omger min fars död att det sannolikt fanns ett antal människor i hans omgivning som hade en hel del att vinna på hans bortgång - och kanske en hel del att förlora, ifall en polisutredning skulle ha påvisat transaktioner och tillgodohavanden, okända för skattemyndigheter med flera, samt transaktioner till och ifrån hemliga nummerkonton efter kontoinnehavarens död!

Det finns faktiskt en möjlighet till, som inte alls är så långsökt som man gärna vill tro, gällande min fars försvinnande, oavsett om det var som lik eller levande: Pappa gjorde lumpen i USA - eftersom han en tid formellt var amerikansk medborgare, på grund av att han tillhörde den amerikanska sektorn av Västberlin. Pappa talade flytande ryska och kom senare att göra affärer i det dåvarande östblocket. Det är således sannolikt att Pappa kan ha haft också andra uppdrag i Sovjetunionen, med flera länder, än de rent kommersiella. Pappa kan alltså ha varit spion, av den ena eller andra sorten. Pappa kan ha känt till saker som det i den postkommunistiska eran blev besvärande att han kände till. Kanske blev han därför eliminerad. - Eller så fick han (möjligen på egen begäran) en ny identitet, efter den suspekta "dödförklaringen". Kanske avnjuter min pappa idag ett liv utomlands någonstans, som pensionerad spion under falsk identitet.

Det är allom känt att Sverige, bakom den förmenta "neutralitetens" täckmantel, i grunden alltid har varit USA:s lydiga allierade. Den svenska statens avsaknad av ryggrad har visat sig många gånger. Minns exempelvis 2003, då CIA:s hemliga flygplan tilläts hämta egyptiska medborgare på svenskt territorium, vartefter man lät föra dem till ett egyptiskt fängelse, där de sedan förhördes under tortyr. Den dåvarande svenska regeringen var fullt medveten om vilket öde som väntade egyptierna - liksom om att det stred mot svensk lag att utlämna fångar till ett land där dessa riskerade tortyr. - Men när storebror kallar, då lyder man!

Så varför skulle Sverige protestera ifall en gammal amerikansk spion behövde en ny identitet? Formellt var min pappa visserligen svensk medborgare, men ifall han var i amerikansk sold så kan jag svårligen föreställa mig att Sverige skulle ha protesterat mot att en utlandsboende svensk medborgare plötsligt "dog" - en svensk medborgare som ingen skulle sakna, förutom en övergiven och (alltjämt) maktlös son. Betydligt lättare kan jag föreställa mig att den svenska serviliteten kan ha tagit sig uttryck i att den svenska ambassadens (läs UD:s) personal i Wien gjorde sitt yttersta för att vara storebror till lags.

Ifall någon av ovanstående tankegångar äger sin riktighet, så fordrades det i så fall en medverkan av ett flertal personer, i första hand av den lokala läkaren som konstaterade dödsfallet. Nästa person är kvinnan på banken, som var en god vän till min far. Möjligen kan man tänka sig att någon på begravningsbyrån var inblandad, men det är sannolikare att begravningsbyrån erhöll falsk information om den exakta tidpunkten för Pappas död. En dag hit eller dit kanske inte syntes på liket - ifall det nu fanns något lik! Under tiden tömdes olika konton, samt lägenheten. Hustru nummer tre gjorde naturligtvis inte allt detta själv. Sannolikt fanns det ytterligare ett antal okända medhjälpare.

Det mest tragiska är dock insikten om att min far, redan före sin död, måste ha ordnat med dessa arrangemang som medgav att hustru nummer tre kunde länsa kontona i bästa samförstånd med kvinnan på banken (som i så fall knappast gick lottlös ur affären). Förutsatt att det är så här det gick till, så arrangerades alltsammans för att jag, min bror och hustru nummer två skulle göras (i det närmaste) arvlösa - alternativt för att Pappa behövde pengar till sitt nya liv under annan identitet.

Kanske ledde Pappas missunnsamhet, gentemot de människor som funnits i hans förflutna - gentemot dem som han måhända upplevde hade svikit honom - till hans död. Kanske skrev han under sin egen dödsdom när han iscensatte dessa arrangemang. Kanske lurade en flock hyenor i mörkret, som slog till när bytet inte längre kunde försvara sig och när inga vittnen längre fanns som kunde ingripa. Kanske grävde min pappa sin egen grav. - Eller så sitter han som en främling någonstans i världen; en man utan identitet, utan mening och sammanhang i sitt liv. Kanske framlever (eller framlevde) min pappa sina sista år i samma meningslöshet och fundamentala ensamhet som han själv lämnat i arv till sin ena son. - Pappa. Du är död i vilket fall som helst. Du valde det själv.

Visserligen har jag sedan länge insett människans ringhet, men att så mycken hafsighet och valhänt hantering skulle råka sammanstråla i ett och samma ärende håller jag för osannolikt. Jag tror helt enkelt inte på slumpen, åtminstone inte så mycket slump på en och samma gång. Däremot tror jag på ondskan, på korruptionen och girigheten, likaså på bekvämlighet, feghet och lättja. Ingen vill se. Ingen vill göra det rätta. Alla vill sko sig, få ut så mycket som möjligt utan att göra något eller ge något tillbaka.

När det rätta inte sker, när lagen inte motsvarar rätten, så förvandlas juridiken till ett löjligt skådespel. När brottslingar går fria, när poliser inte undersöker brott, när människor som utsatts för brott och övergrepp inte får upprättelse, så förlorar det civila samhället sitt existensberättigande. När priset på advokaten är avgörande för rättstillämpningens kvalitet så finns ingen juridik värd namnet. Då finns bara makten - en makt baserad på egendom och våld, vilken nödtorftigt iklätt sig ett rättsväsendes kostym. Självklart ska samhället betala alla former av rättshjälp för sina medborgare i alla typer av rättsliga prövningar! Allt annat innebär att rätten avgörs av storleken på plånboken, att medborgarrätt heter pengar!

Jag står idag när detta stycke skrivs, 28/1-2008, alltjämt utan ekonomisk möjlighet att driva mitt ärende och att föra talan gentemot de myndigheter som inte har fullgjort sina plikter. Hade jag pengar så skulle jag stämma skiten ur dem alla! Särskilt "hustru tre" skulle få finna sig i att krypa in i finkan ett tag för stöld, eller kanske bötfällas för egenmäktigt förfarande - eller, måhända, dömas till fängelse för (medhjälp till) mord! Natten till idag drömde jag om Pappa för första gången på ett par år. Jag vet inte om han ville mig något, eller om det var jag själv som ville mig något. Mitt hjärta ropar efter rättvisa och rättfärdighet!

Jag kom att titta i en mapp med gamla dokument, ifrån Pappas kvarlåtenskap. Jag fann där Pappas gamla pass, utfärdat av den svenska ambassaden i Wien den 3/8 1992. Strax ovanför ambassadens stämpel så stod kostnaden för utfärdandet av passet, 300 Kr (eller 600 österrikiska Schilling). Inunder summan så stod det "Exp. nr. 777/92". Ständigt dessa tal; 333, 444 och 777. - Det fanns också ett annat dokument i mappen, min farmors dödsattest. Där stod att hon avlidit den 10/4 år 1978, alltså på min födelsedag, det år då jag fyllde sexton. Det berörde mig illa. Betydde det något?

När detta stycke skrivs, den 5:e december 2009, så har jag just korrekturläst några av denna boks/hemsidas texter - Gud vet för vilken gång i ordningen. Jag sitter och skriver med det första brevet ifrån Pappas tredje fru, dödsbudet, liggandes på bordet bredvid datorn. Jag fick leta länge idag för att finna igen det, eftersom allt letande ibland gamla papper har orsakat en stor oreda. Men det var liksom den enda text som jag tyckte passade som ingress för det här året, 2001. - Att läsa brevet igen fick allt att brista för mig. Snyftningar skakade min kropp och tårar bröt fram ur mina ögon. All min smärta ligger kvar. När ska jag få lägga av mig den, när ska jag få komma hem?

Fyllevården
Jag var fullkomligt dränerad på energi. Jag drack mig berusad var och varannan dag. Jag var sjukskriven för depression och alkoholism. - Jag förmodar att det finns en metodik för behandling av olika sorters missbruk. Möjligen ingår det i denna metodik att man ska "konfrontera" missbrukaren och sätta gränser. Problemet var bara att detta, möjligen metodologiska, gränssättande kom vid sämsta tänkbara tidpunkt. Konfrontationen ägde nämligen rum i samband med Pappas död.

Jag var i djup sorg. Jag var i kraftig obalans på alla tänkbara sätt. I detta utsatta läge blev jag påhoppad och hotad med indragen sjukpenning, ifall jag inte omedelbart slutade dricka helt och hållet. Knarkar- och fyllevården hade också den egenheten att man sjukskrev retroaktivt. Jag skulle alltså "belönas" i efterhand med pengar till mat, hyra och räkningar ifall jag hållit mig vit, men inte få ett öre ifall jag hade druckit. Full eller nykter, så hade jag lika förbannat samma utgifter. Att erkänna att jag vid något tillfälle druckit blev alltså detsamma som att bli utan en eller ett par månaders inkomst, att få betalningsanmärkningar och kanske i slutändan att också bli vräkt och därmed bostadslös.

Alltså började jag ljuga. I början hade jag varit fullständigt ärlig och berättat exakt hur mycket jag hade druckit och vid vilka tillfällen detta hade skett. Hotet mot min ekonomi fick mig att istället hålla käften eller ljuga. Fast egentligen spelade det ingen roll vad jag sa, de litade inte på missbrukare. De ville trycka i mig Antabus, för säkerhets skull. Efter vad jag läst i FASS om biverkningarna så avböjde jag vänligt men bestämt denna medicin, liksom alla andra piller. Det fanns alltså ingen yttre kontrollmekanism över mitt drickande, endast min egen motivation till att sluta dricka. Detta kunde inte accepteras!

Eftersom jag var alkis så litade de inte på mig, utan fordrade att jag skulle göra tre besök i veckan hos min lokala vårdcentral för utandningsprov. Detta var utomordentligt fånigt. I praktiken betydde det nämligen att jag bara behövde hålla mig nykter varannan dag för att undgå upptäckt, vilket var ungefär så mycket och så ofta som jag vanligtvis drack vid den här tiden. Ifrån att ha varit motiverad och villig att fullt ut delta i den terapeutiska processen, så kände jag det alltmer som om jag blev iklädd en stereotyp missbrukarkostym. Jag misstroddes och reducerades som människa. - De talade inte med mig, de talade med en diagnos.

Jag satt där och ljög för inkomstens skull. I övrigt levde jag exakt som jag hade gjort innan. Den kvinnliga kurator, som jag till en början hade haft en öppenhjärtlig samtalskontakt med, visade sig bara vara en silkesbehandskad del av övervakningsmaskineriet, så till slut sa jag även till henne vad hon ville höra. Med undantag för en mycket givande individuell rörelseterapi, så var min tid på Huddinge bortkastad. Kvinnan som höll i rörelseterapin var den enda person som jag kände att jag kunde vara mig själv med. Anspänningen fanns överallt i min kropp, ibland på de mest oväntade ställen och den släppte taget vid de mest oväntade övningstillfällen. Vissa beröringar och rörelser fick sorgen att bara flöda fram ur mig.

Inom mig var jag bara så otroligt ledsen. Hela jag var en enda stor saknad. Jag saknade Pappa, jag saknade M - och paradoxalt nog också det liv som jag hade haft innan M. Jag saknade mål och mening i mitt liv. Inom mig fanns anspänning och utom mig fanns ingenting. Det enda som fanns var flaskan. För att den skulle bli överflödig så behövde den ersättas med något som var bättre. Jag behövde någonstans att vila mitt huvud. Jag behövde en famn som tog emot mig som den jag var. Jag behövde få hämta kraft. Jag behövde trygghet. Jag sökte ett förtroende inom och utom mig själv. Jag ville finna någon eller något att överlåta mig till. Jag ville uppgå i något större. Jag ville finna vägen som ledde till ett helt och fullt liv.

Jag sökte fast mark under fötterna. Gå kunde jag sedan göra själv. Jag var motiverad, men det fanns ingen där som tog emot mig när jag föll, ingen som ledde mig vid handen, ingen som skänkte mig den vila och det andrum jag så väl behövde. Snarare så blev det värre. Den ständiga oron för ekonomin, under Huddinge sjukhus valhänta regim, drog sin näring också ur försäkringskassans ständiga strul och dröjsmål. Jag visste aldrig när pengarna skulle komma. Jag visste aldrig om pengarna skulle komma.

Jag tror att det som slutligen fick mig att kräva en återremiss till psyket i Älvsjö, var när jag mötte en missbrukare i väntrummet. Han var i obestämbar medelålder. Jag kommer idag inte ihåg vad han missbrukade, ifall det var alkohol eller narkotika. Vi kom i samspråk och naturligtvis kom vi osökt in på vår gemensamma nämnare, nämligen missbrukarvården vid Huddinge sjukhus. Det var bara ett kort litet möte, men jag hann åtminstone få reda på hur länge han hade varit där. Jag baxnade när jag hörde det. Mannen i fråga hade, till och från, vårdats på Huddinge sjukhus sedan 1980 utan att bli drogfri. - I mer än tjugo år!!

Plötsligt stod det klart för mig vad detta var för något. Detta var "Gökboet"!! Den antipatiske läkaren var i själva verket en "nurse Ratched" omgiven av lydiga medhjälpare och kuvade patienter. Avdelningens verksamhet gick inte ut på att bota beroendet, för att sedan skicka friska, starka och självständiga människor tillbaka ut i samhället. Verksamheten gick istället ut på att kuva människor, på att få dem att i underdånighet reducera sig själva till sin missbrukaridentitet. Verksamheten gick ut på att byta ut drogberoendet mot ett beroende av själva behandlingen. Här fanns ingen frihet. Här fanns ingen trygghet. Här fanns ingenting av det som jag sökte och behövde. Här fanns inte ens den grundläggande mänskliga medkänslan gentemot en patient som just förlorat sin far.

Helsingborg T o R
Under påsken åkte jag tillsammans med Mamma och Calle ner till Halland, till Ugglarp. Jag var oerhört trasig. Calle hade släkt begraven på Eftra kyrkogård. Vi besökte gravarna och gick sedan in i Eftra kyrka, med dess vackra och färggranna altartavla, målad av konstnären Waldemar Lorentzon, en av konstnärerna i Halmstadsgruppen. Jag betraktade den livfulla Kristusbilden och något brast inom mig. Jag bröt ihop och tårarna flödade ur mig i en krampaktig och smärtfylld gråt.

Både Mamma och Calle kom mig till tröst. Jag tror att det var där och då som Calle blev något mer för mig än bara Mammas man. Han blev inte någon ny pappa, men han blev något mer än han varit innan. Jag kände en värme och en medkänsla ifrån honom som jag inte känt förut. Under bilfärden ifrån kyrkan bröt solen fram igenom ett kompakt betonggrått molntäcke, bara för ett kort ögonblick. Jag såg det som ett tecken. Gud sa mig att sorgen skulle ta slut en dag. Jag behövde se det så.

Jag reste ytterligare en gång till Ugglarp under det här året. Vanligtvis så var det under somrarna som jag åkte till dit, för någon vecka eller så. Den här sommaren utökade jag resan med en U-sväng genom Sydsverige (dock en något mindre sådan än den som jag och M gjorde under vår gemensamma bilsemester, ett antal år tidigare). Jag åkte nämligen först till Helsingborg, för att hälsa på Annika, min enda kvarvarande kompis ifrån tiden i Hultsfred. Hon bodde i ett ganska trist område i Helsingborgs periferi, tillsammans med sin son som nu var elva eller tolv år gammal.

Annika var årtiondet yngre än jag och fortfarande ung till sättet, liksom hennes vänner. Det var fullt av folk omkring henne och de flesta var i slutet av tjugoårsåldern, några kring de trettio. De befann sig alltså i brytpunkten, alltså strax före den tidpunkt då den skitnödiga trettioårsåldern på allvar tar vid. Några var förlovade, någon pluggade, någon hade just varit - eller skulle vara - utomlands en längre tid. Men än så länge fanns ett gäng, ett sommargäng. Året därpå skulle allt vara annorlunda.

Helsingborgsfestivalen pågick och vi gick ner till hamnområdet, till torget utanför Knutpunkten. Musiken var väl sisådär, den bestod av bland annat ett danskt hårdrockband som rockade fett endast i den bemärkelsen att de delvis bestod av det. Musiken var alltså inte grejen. Det går aldrig att planera eller veta när det sker, men just den här kvällen blev på något märkligt vis väldigt rolig. Det var en massa snack, skämt och spring kring långborden och matstånden. Jag tankade pilsner och blev på ett strålande humör. Jag behövde den här kvällen och jag behövde den här Annika-trippen.

Dagen därpå, under fredagen, hände inget minnesvärt. Vi var nere i hamnområdet och kollade på några artister, men jag minns tyvärr bara Melinda Wrede. Betydligt bättre blev det under lördagen. Vi lämnade Helsingborg och tog tåget till Ängelholm för att besöka musikfestivalen Tullakrok. Omgiven av folk i, typ, tjugoårsåldern hade jag ett fullgott alibi för att befinna mig på musikfestival. Därför kunde jag koppla av och njuta, vilket definitivt inte varit fallet tre år tidigare i Hultsfred. En av Annikas kompisar jobbade i skivaffär och rekommenderade mig att särskilt kolla in ett band som tydligen var ett slags svenskt Black Sabbath. Det lät, minst sagt, mycket intressant!

De hette Abramis Brama och spelade en musik med närmast övertydliga rötter i det tidiga sjuttiotalets tunga och riffande rockmusik. Eftersom de sjöng på svenska så var associationerna till det svenska sjuttiotalsbandet November ganska självklara. Utan att på något vis ha håret för det så headbangade jag mig igenom hela konserten! Fy fan, vad bra! Men jag skulle inte vilja jämföra dem med Black Sabbath, dels för att ingenting i hela världen kan jämföras med Black Sabbath utan att det blir till helgerån, men främst för att de inte kunde skapa den speciella atmosfär som (emellanåt) omgav Sabbaths låtar då det begav sig.

På tåget tillbaks till Helsingborg så var jag på ett strålande humör. Jag skojade med en av Annikas kompisar, vi tävlade i att imitera varandras dialekter. Som stockholmare lever man ofta i villfarelsen att stockholmskan är norm och att svenskan i andra delar av landet utgör avvikelser ifrån denna norm. Att höra en skåning göra en klockren imitation av stockholmska var något av en uppenbarelse. - Jag hade faktiskt upplevt en liknande chock redan under tiden på Månadsvägen i Jakobsberg, då Gotlands-Erik gjorde en briljant imitation. Men det skadade inte med en påminnelse, om att stockholmskan faktiskt bara är ett sätt ibland många att tala svenska.

Efter inalles fyra dagar, varav de flesta innehöll festande av något slag, så åkte jag upp till Halland, till Mamma och Calle i Ugglarp. Jag var som sagt sjukskriven och kunde därför ha stannat där länge, men vis av erfarenheten så visste jag att en alltför lång vistelse skulle gå mig på nerverna. Jag var en vuxen man, visserligen inte med mycket till liv, men detta liv var ändå mitt eget. Med Mamma vid min sida så tycktes det livet alltid krympa en smula. När man är liten och ens mamma kommenterar något eller rättar till ens kläder, eller vad det nu må vara, så reagerar man inte. Morsor gör sånt. När man blivit vuxen så blir man gradvis alltmer irriterad, åtminstone blev jag det.

Jag hade pratat bredvid mun och sagt henne att jag fått recept på psykofarmaka. Det var visserligen sant, men jag hade aldrig tagit ut medicinen. Jag hade mest sagt det för att Mamma skulle begripa att min långvariga sjukskrivning var på allvar. Av det skälet blev jag tvungen att ta ut medicinen ifrån apoteket innan jag åkte dit. Nere i Ugglarp så fejkade jag att jag åt medicinen. Jag brukade gå in i badrummet, spola med kranen och plocka ett piller ur den karta som jag lagt i badrumsskåpet. Dessa piller smusslade jag sedan ner i min packning.

Detta var ett dubbelt bedrägeri. Mitt recept var nämligen lika gammalt som min första diagnos, alltså den som sade att jag i första hand led av depression. Fast jag hade ju också varit i behandling för alkoholism. Detta knystade jag aldrig ett ord om till Mamma. Hennes och Calles alkoholvanor var rätt modesta. Under semestertider var det någon drink eller aperitif samt vin till maten, mer än så var det inte under en kväll. För att inte riskera att bli alltför "torrlagd" så hade jag med mig en eller ett par whiskyflaskor i min packning, som jag kunde ta mig en slurk ur när så behövdes.

Kanske var alkoholismen det egentliga skälet till att jag inte ville göra vistelsen hos Mamma alltför långvarig. En vecka eller så gick det väl an att dutta hit eller dit med ett glas vin samt några extra klunkar sprit i smyg, men sedan blev törsten för svår. Jag minns att jag under hemresan hade hyfsat gott om tid på mig, under tågbytet i Göteborg. Jag tog en rask promenad till Nordstan och köpte sprit. Gud så skönt att Hallandstrippen var över, nu kunde jag supa som vanligt igen! Jag korkade upp och drog i mig en del, redan under tågresan upp till Stockholm.

I Stockholm fick jag återse det tungt rockande bandet Abramis Brama, fast jag fick inte höra dem. Jag, Pelle och Hasse, alltså det som var kvar av Payback, fick för oss att vi skulle se en utomhuskonsert i Moderna museets trädgård. Som jag minns det så var det en minneskonsert för de gamla Gärdesfesterna, som ägt rum en sådär trettio år tidigare. En stor del av dem som uppträdde var alltså musikanter som Pelle och Hasse hade sett i sin ungdoms dagar, men som jag hade missat med en hårsmån. Det var artister som Turid och bandet Kebnekajse, blandat med några nykomlingar som Abramis Brama.

Dessvärre ställde Abramis Brama in sitt framträdande, vilket gjorde mig mycket besviken. Jag såg att två av bandmedlemmarna stod vid sidan av scenen och ölade. Jag gick fram för att snacka lite, jag berättade att jag sett och hört dem i Tullakrok och frågade om de skulle spela i Stockholm snart igen. Sen frågade jag förstås om varför de hade ställt in spelningen. Det visade sig att en i bandet just stod i begrepp att bli pappa och att han därför störtat iväg i alla hast.

Jag antar att de höll mig för en kuf eller bara för en påträngande gubbjävel. De var unga rockmusiker, medan jag var ett medelålders fan, i sällskap av två ännu äldre gubbar. Jag antar att min närvaro drog upp genomsnittsåldern hos bandets fans med några år eller så. Vår konversation blev därför inte särskilt lång. - En sak som förvånade mig under vårt samtal var att grabbarna inte kände till Kebnekajse (förrän de fick höra dem här) särskilt med tanke på att Abramis Brama var så tydligt influerade av bandet November, alltså ett band ur samma generation som Kebnekajse.

Fast det är klart, jag var själv för ung för att se Kebnekajse när det begav sig. Jag minns dem bara ifrån någon konsert på TV. Jag köpte visserligen deras första LP, men det var först i samband med att jag upptäckte Dag Vag, vars ena gitarristerist Kenny Håkansson (inte att förväxla med Hellacopters basist, med samma namn) alias "Beno Zeno", tidigare spelat i just Kebnekajse. Jag kunde därför knappast begära att grabbarna i Abramis Brama skulle känna till detta band, vars storhetsdagar passerat för flera årtionden sedan, i synnerhet då jag själv aldrig haft någon koll på min samtid.

Jag ägnade resten av den ljumma sommarkvällen åt att öla tillsammans med Pelle och Hasse. Det var skönt att befinna sig på konsert delvis omgiven av en publik som var lika gammal, eller äldre, än jag själv var. Det finns en sak som alltid har irriterat mig med rockmusiken - och framför allt med rockkritiken - och det är att allt måste vara så jävla nytt hela tiden. Rockmusiken är inte ny. Den är, i skrivande stund, ungefär ett halvt århundrade gammal. Ändå så odlas rockmyten. Fortfarande ska det slängas TV-apparater igenom hotellfönster och sörplas Jack Daniels till frukost.

Visst har det lugnat ner sig. Rockmusiken har inte alls den "rebelliska" ställning som den hade under exempelvis punken (och måhända också under proggens tid). Numera är rockmusiken bara en nisch ibland andra. Den är inte samhällsomstörtande och har heller ingen ambition att vara det. Visst finns det politiska skrikhalsar fortfarande, men rockmusiken som musikaliskt uppror är stendöd, hur många avhuggna djurhuvuden man än släpar upp på stora scenen i Hultsfred.

På sin höjd har den förut så "farliga" rockmusikern nu blivit till "den ädle vilden" för musikbranschens folk, liksom för folk i allmänhet. Det slutliga beviset torde vara att man numera kan höra hårdrock i Melodifestivalen. När det finska bandet Lordi stod som segrare i Eurovision Song Contest år 2006 - ett band som på ett mycket fint sätt kombinerade finsk attityd med makeup - så kunde man med all tydlighet konstatera att det stora "hårdrocksmonstret" nu reducerats till en folkkär Disney-drake, att den arketypiske hårdrockaren numera befann sig i samma vaxkabinett som Snoddas! Heavy-rian, heavy-ra!

Detta till trots så har musikbranschen fortsatt att kränga rockmusiken som något "ungt" och "farligt" till en ung och historielös publik. Osökt kommer jag att tänka på en refräng ifrån en låt med Bro-bandet Le Slip: "En utflykt från systemet, i systemets regi..." För det är vad det är, nya generationer som matas med samma gamla skåpmat. Man säljer i någon mån "uppror" men mest av allt säljer man "ungdom".

Man säljer musik och moden som exkluderar, som identifierar de unga med sin egen generation, i "opposition" till gamlingarna. Ungdom är visserligen lika mycket en realitet som ålderdom, men det här kommersiella livsstilsbedrägeriet har inget med livets realiteter att göra, utan är bara ett sätt att få historielösa unga människor att konsumera något gammalt i ny förpackning. - Jag tror att det skulle behövas ett nytt "Skitmusikens främjande" som gjorde musiken tillgänglig för alla, som gjorde slut på de löjliga "generationsmotsättningarna" och där de yngre fick möjlighet att ta del av vad deras föregångare gjort, liksom de äldre fick möjlighet till en lite bättre koll på samtiden.

Arbetet med den här hemsidan/boken har skickat mig på en resa längs mitt eget åldrandes tidsaxel. Med visst vemod kan jag konstatera att en del av de alster jag skrev som ung inte längre låter sig tolkas så som de kändes när jag skrev dem. Jag betraktar en pojkes och en ung mans känslor genom en medelålders mans ögon. Minnet är bedrägligt och där finns alltid frestelsen att försöka lägga berättelsen tillrätta, för att den ska passa mig som den människa jag är, just här och just nu.

Det är av det skälet som jag känner att det finns ett behov av ett samtal, av ett utbyte. Vissa saker lär man sig med tiden och det är bara tiden som (i bästa fall) kan bibringa en djup förståelse. Vissa, ibland viktiga, självupptäckter kan också falla i glömska över tid, eller förvanskas. Det är därför jag tror att det behövs ett "kulturutbyte" över generationsgränserna, ett "vaccin" mot å ena sidan ungdomlig historielöshet och å andra sidan mot äldre generationers improduktiva och sockrigt kladdiga nostalgi. Det var inte alltid bättre förr, men med all säkerhet var det annorlunda. Oavsett hur gammal man är så är det bättre att veta hur och varför det var annorlunda, än att gå med skygglappar igenom (musik-)livet.

Det var nog därför som jag uppskattade den mix av människor som befann sig i Moderna museets trädgård denna sommarkväll, eftersom det var just en blandning av generationer, som ändå var förenade (mer eller mindre) i samma musikaliska tradition. Att ålderdomen, detta till trots, ändå är en mycket påtaglig realitet bevisades på ett tydligt sätt denna kväll. Hasse fick för sig, efter konsumtion av en ansenlig mängd pilsner, att han lite nonchalant skulle luta sin stol bakåt mot Arkitekturmuseets yttervägg, lite som en slängig ung man.

Dessvärre bar det sig inte bättre än att hela ekipaget; Hasse, stol och pilsner, dråsade i backen, vilket fick till följd att Hasse fick ryggskott. Hans rygg såg ungefär ut som ett "S" bakifrån. Jag och Pelle blev helt enkelt tvungna att eskortera Hasse därifrån. Osökt kom jag att associera till den gamla melankoliska vaggvisan: "Byssan lull, koka kittelen full. Där kommer tre vandringsmän på vägen.. ..den ene ack så halt, den andre o så blind, den tredje har så trasiga kläder." Med åren kommer både det ena och det andra...

Apropå åldrandet så var det den trettonde oktober dags för ännu en tripp till Helsingborg. Hultsfreds-Annika fyllde trettio. Valet av festlokal låg egentligen så långt ifrån Annika som tänkas kan, inte geografiskt, men personlighetsmässigt. Hon hade lånat eller hyrt en gammal hemvärnslokal, som var översållad med svenska fanor och svartvita inramade porträttfoton på gamla hobbymilitärer. Det enda som saknades var därför ett gäng rusiga skinnhuven samt ett lika hårlöst band som spelade vit makt-musik. Då hade åtminstone koherens rått mellan festdeltagarna och festlokalens atmosfär.

I stället var det en rätt brokig samling, bestående av Annikas småländska släktingar, lite musikmänniskor, en pojkaktig lesbisk tjej (som jag naturligtvis tände en smula på - varför göra livet lätt för sig?) samt av en och annan av Annikas arty-elever ifrån hennes gymnasiala textilklass, plus diverse annat löst folk ifrån hennes totalt oöverskådliga vänkrets. Det var visst någon tjejkompis som bodde hos henne också. Det brukade vara folk som gjorde det då och då. Det kunde vara någon problemelev ifrån skolan (exempelvis en på senare år firad rocksångerska) eller så kunde det vara någon pojkvän.

Jag tror att en av förklaringarna till att jag ofta "stängt av" Annika helt enkelt är att hennes liv alltid bestått av många händelser och många människor, vilket mitt liv slutade göra redan i början av nittiotalet. Det var helt enkelt en så pass stor skillnad mellan våra liv att vissa dimensioner i våra samtal och i vårt umgänge aldrig riktigt infann sig. Jag kan inte neka till att jag ibland fann hennes livfullhet, i ordets bokstavliga mening, väldigt attraktiv. Jag kan heller inte neka till att jag emellanåt erfor en sorts rudimentär förälskelse när jag befann mig i hennes närhet.

Men på något sätt så överlevde aldrig dessa vaga tillstånd av förälskelse nästa separation, utan glömdes som regel bort så fort hon eller jag satt på tåget eller bussen hem till respektive stad. Annika hade ett kreativt yrke, kände hela svängen av musikmänniskor i Hultsfred, samt många andra liknande typer och var dessutom en läsande person. Annika var alltså en KULTURBRUD! - Idealisk, med andra ord! Men vi var inte kompatibla. Jag närde därför inga förhoppningar, under denna resa heller, om att vår vänskap skulle resultera i ett horisontellt samarbete.

I stället fick jag inrikta mig på hennes polare. Jag dansade med alla brudar som ville dansa, särskilt med den mörka tjej som för tillfället huserade hemma hos Annika - samt förstås med den pojkaktiga lesbiska flickan. Det finns en fascination hos mig för det som inte är helt entydigt. Det är något kittlande med en kvinna som har vissa manliga drag (så länge man slipper sammanbiten "finsk attityd"). Märkligt nog så känner jag ingen förtjusning över motsatsen, alltså män med kvinnliga drag. Det flamsiga och fjolliga är mest bara jobbigt, hos både kvinnor och män. Jag har liksom inget behov av det.

Annika hade bunkrat upp med billig dansk pilsner. (Lyckliga Helsingborgare!) Jag var välförsedd, men hade ändå snart druckit upp rubb och stubb av min egen alkohol, vilket fick mig att konsumera också en hel del av den danska pilsnern. Jag söp som en galning, men eftersom jag höll igång hela tiden så blev jag aldrig trött, utan dansade vidare. Dessvärre dansade inte festen vidare. Av outgrundliga skäl så verkade den slakna, utan att någonsin ha kommit igång på allvar. - Den blev lite som min relation till Annika, med andra ord.

Av mitt sociala liv hemma i Stockholm så fanns nu bara bandet kvar, Payback. Vi repade förhållandevis mycket under den här tiden och gjorde en del replokalsinspelningar. De var hur trevliga som helst mot mig, Pelle och Hasse, liksom deras respektive fruar och familjer. Under åren efter musikstudierna på Skeppsholmens folkhögskola så hade de kommit att utgöra mitt enda egentliga umgänge. Jag var hemma hos dem och käkade middag ibland, någon enstaka gång bjöd jag tillbaks. Jag var ute på pub med dem ibland. Vi gjorde några försök att få tillbaks Anders i bandet, men hans krökande gjorde musikaliska samarbeten omöjliga.

Jag närde nog aldrig, innerst inne, några andra förhoppningar om Payback än att vi i bästa fall skulle få spelningar på en eller annan mindre sylta, i bästa fall någon inne i stan. Nu när både min kör och mina ambitioner att komma med i melodifestivalen blivit historia, så kändes Payback dessvärre mest som ett tröstpris, som en rest ifrån en skoltid som i allt väsentligt varit ett misslyckande för mig, alltså tiden på "Skeppis". Jag var trött på allt, på dem också. Jag tror att det var någon gång under det här året som vi slutade repa i Pelles tvättstuga och istället fann en ny lokal på hans jobb i Skarpnäck. Det var i den lokalen som epoken Payback skulle komma till sitt slut.