Personalen hade inte brytt sig om att sluta Mormors mun. Hon låg i sängen med slutna ögon, fast med munnen vidöppen. Det såg ut som om man hade tagit en stillbild av någon som ligger och snarkar. Men rummet var tyst, dödstyst. Jag minns att jag gick fram till fönstret och grät, med min blick riktad mot de förbipasserande bilarna på Folkungavägen och mot den monumentala gråheten i denna trista del av Jakobsberg. Mamma ville av någon anledning att jag skulle röra vid Mormor. Kanske trodde hon att jag behövde det, att jag skyggade för döden och för Mormors döda kropp, men det gjorde jag inte. Jag tog Mormors kalla hand och smekte henne en gång över håret. Det kändes bara meningslöst. Det fanns ingen där. I den mån Mormor ännu existerade på något sätt, så fanns hon i varje fall inte längre här, i detta kalla och döda rum.

För andra gången i mitt liv kom jag att bevista en begravning i Kungsängens kyrka. Det fanns en likhet med den förra begravningen i samma kyrka och den bestod i min hybris. Det pretentiösa poem, som jag tidigare trodde mig hedra Lill-Erik med, hade inför Mormors begravning bytts ut mot en tänkt sånginsats. Jag tänkte sjunga en psalm som jag själv hade valt ut (med hjälp av en präst ifrån Uppenbarelsekyrkan). Självklart så gick det åt helvete.

Kontrasten mot Lill-Eriks begravning kunde inte ha varit tydligare. Allt gick tyst och städat till. Det som fick mig att gråta var när kantorn spelade "Gammal fäbodpsalm" på orgeln. Det fanns en vemodig ton i melodin, en ton som gick rakt in i mig. Det kom några kraftiga hulkningar ur min kropp, det kom tårar. Visst sörjde jag Mormor, men det kändes inte som jag trodde att det skulle göra. Det kom som ett vårregn och drog lika snabbt förbi. Den här gången var döden ingen överraskning. Mormor var över nittio och hade varit sjuk ganska länge.

Min plastmorfar Kalle, som alltid haft en dramatisk ådra, kände naturligtvis en djup sorg. Det tråkiga var bara att det liksom inte räckte med det. Han tog varje tillfälle i akt att darra lite extra på benen när han skulle resa sig och att himla lite extra med ögonen. Han var inte bara sörjande, han var också martyr. Det var som om man skulle ha tagit det sorgsnaste Kristusansikte som någonsin målats på ett krucifix och sedan för säkerhets skull försett det med en stumfilmsskådespelares övertydliga mimik och sminkning. - Vad är äkta känslor?! Jag vet inte. De tycks liksom aldrig finnas i ren form, utan verkar alltid vara uppblandade med någon typ av förställning; ett slags interaktivt socialt skådespeleri, roller vi ikläder oss inför oss själva och varandra.

Väl framme vid Mormors kista höll han sedan - med ett klädsamt darr på rösten - ett helt obegripligt tal som på något sätt skulle visa på att han och Mormor minsann hade haft egna små överenskommelser som han nu var ensam förvaltare av. På ett fullkomligt meningslöst och misslyckat sätt stod han där och försökte göra sig själv till huvudrollsinnehavare i detta drama. Dessvärre var jag nästan lika korkad. Jag hade för min sånginsats valt en psalm som jag i vanliga fall hade kunnat sjunga med lätthet, men nu hade jag gråt i rösten. Jag stod där och fick nästan skrika för att komma upp till de höga tonerna. Jag hade tänkt hedra Mormor - eller om jag nu tänkt göra mig märkvärdig - och det lät skit.

Tyvärr räckte det inte med detta. De brallor jag hade på mig var förhållandevis nya och satt inte särskilt bra. Varje gång jag reste mig eller rörde mig lite för häftigt så påbörjade dessa svarta jeans en långsam resa ner över skinkorna. Jag gick hela tiden och drog i brallorna och stoppade in skjortan. När jag skulle gå fram för att sjunga så hann de förbannade jeansen nästan glida ner över hela ändan innan jag hjälpligt fick dem i ordning. Där stod jag alltså och skrek med brallorna halvvägs nere. Så passande. Möjligen förtjänade jag det. Stackars Mormor - och stackars M, som kommit till begravningen för att hedra Mormor, men som istället fick kämpa mot skrattet på denna, i ordets sanna mening, tragikomiska föreställning.

Stackars älskade lilla Mormor. Så slutade alltså ditt liv. De närmast sörjande. De flesta döda och borta. Minnena borta. Tiderna borta. Du borta. - Kvar finns bara vi som tafatt och klumpigt försöker förhålla oss till döden, som om nu detta vore möjligt. Något tiotal meter ifrån där du är begravd ligger Lill-Erik. En helt annan sorts död. Död för egen hand innan han ens blivit vuxen. Jag skrev i min patetiska vers i Eriks dödsannons något om en ofullbordad symfoni. Jag vet inte vilket av era liv som fullbordades; ditt, hans, bådas eller ingens. Jag vet inte vad döden är. Jag vet inte vad livet är.

Det har hänt att jag drömt om dig. Det har hänt att jag drömt om de andra döda. Hur såg era ansikten ut innan ni kom till, innan ni föddes? Hur ser de ut nu, när ni är borta? Komna ur intet, gångna till intet. Är det så? Gud!?!

Den sista måltiden
Eftersom Kalle och Mormor aldrig hade gift sig så var Mamma ensam arvtagare. Kalle skulle dock få sitta i orubbat bo och det var aldrig tal om att ta någonting ur hemmet. De saker Mamma var intresserad av var mestadels minnessaker som knöt an till Mammas barndom. Kalles svar var att börja kasta Mormors ägodelar i soporna, för att ingen annan skulle få dem - precis som han hade gjort med sina skor, då jag var liten. För mig var denna missunnsamhet ett obegripligt beteende. Ifall man är i besittning av ett föremål som man varken kan använda eller sätter värde på, varför inte ge det till någon som uppskattar det?

Efterspelet till Momors död blev sjaskigt. Mamma hade varit den som ordnat med Mormors begravning. Kalles huvudsakliga insats bestod i att kritisera. Efter begravningen excellerade han i allmän otrevlighet och vräkte ur sig anklagelser om att Mamma roffade åt sig och ville ställa honom på bar backe. Fast i själva verket var det tvärtom. Kalle hade under de senaste åren blivit den som tog hand om både sin egen och Mormors ekonomi. Det visade sig att han under den sista tiden av Mormors liv hade gjort detta på ett något besynnerligt sätt.

Mormor hade under merparten av sitt liv gjort månatliga besparingar, vilka sattes in på en bankbok. Vid en viss tidpunkt upphörde emellertid dessa insättningar, nämligen vid den tidpunkt då Kalle ensam börjat ta hand om deras gemensamma ekonomi. Det visade sig att Kalle allt sedan dess hade använt Mormors pension för att betala räkningarna - samt att det månatliga överskottet i stället börjat åka in på Kalles sparkonto.

För mig blev den här tiden i det närmaste outhärdlig. Eftersom Mamma och Kalle hade blivit regelrätta fiender, så hamnade jag förstås mitt emellan. Kort efter begravningen åkte jag hem till Kalle, till den lägenhet i Kungsängens servicehus som också varit Mormors sista hem. Det stod klart för mig hur framtiden skulle se ut. Mamma hade nu blivit moraliskt befriad ifrån alla vidare pliktbesök i Kungsängen, dels på grund av att Mormor inte längre var i livet, men huvudsakligen på grund av Kalles idiotiska och grundlösa fientlighet. Alltså satt jag ensam med allt i knät.

Mamma svor sig fri och jag blev därmed helt ensam om alla framtida pliktbesök. Jag skulle alltså behöva sitta där och åhöra Kalles skitprat om Mamma, samtidigt som jag också skulle få höra skitprat om honom när jag var på besök hemma hos Mamma. Min framtida roll var alltså att bli skitpratskurir. Det började redan under mitt första besök hos den nyblivna änklingen Kalle. Han orerade om hur värdelös min mamma var och jag orkade inte säga emot. - Hur grälar man med någon som man älskat under hela sin barndom, när den personen just har förlorat sin livskamrat?

Kalle bjöd på middag. De sista åren hade det varit han som lagade maten hemma hos dem. Mormor var visserligen med på ett hörn - och gavs också äran - men i praktiken blev det Kalle som tog hand om alla hushållssysslor när Mormor till sist blivit för skröplig för att längre klara av dem. Den middag Kalle bjöd på den här dagen var en nödlösning, en rätt som jag brukade få när han och Mormor egentligen inte hade lust att laga mat. De brukade då köpa kyckling, färdigskuren och färdigkryddad, som låg i aluminiumform och som endast krävde att man ställde in rätten i ugnen, i någon dryg halvtimme eller så.

Till denna ugnskyckling serverades vanligtvis kokt potatis, samt sky som spätts ut med lite vatten. - Fast det var det som var det konstiga, det var verkligen inte lite vatten den här gången! I vanliga fall så brukade kannan vara fylld till högst en tredjedel med vätska. Nu var den fylld nästan till bredden. Varför? Jag tittade först på kannan, sedan tittade jag upp på Kalle med undrande blick. Hans ögon flackade. Han fick den där skyldiga minen som han brukade få när man ertappade honom med något, exempelvis med att i smyg hälla upp en extra grogg åt sig själv i köket.

"..han synes att vara god, men han är dock hatfull, han haver också ett ostadigt sinne, hans ögon löpa omkring hit och dit ..." Allting blev med ens uppenbart; branden i Viksjö, mormors medicinförgiftning och Kalles missriktade hat mot Mamma. - Anledningen till att såskannan var överfylld var sannolikt att den inte enbart innehöll sky och vatten. Den innehöll förmodligen också något annat, något med en bismak som måste döljas - smaken av medicin, smaken av GIFT! Jag såg Kalles flackande blick. Jag såg skuggan av hans hat.

Detta hat var inte riktat mot mig, åtminstone inte ännu, utan istället riktat mot Mamma. Kalle hade upplevt smärta och förlust. Hans metod för att hantera detta var hatet, att rikta alltihop mot någon annan, att skuldbelägga och förtala, att tillfoga någon annan den smärta och förlust som han själv var oförmögen att bearbeta. - Längre ner i texten, i den gamla svenska bondepraktikans avsnitt om Jungfruns tecken, står det: "Han får en mycket hätsk kvinna ..." Så var det också. Ända sedan början av Mormors och Kalles förhållande så hade de upplevt en känsla av att sitta fast vid varandra. Därför så hade de under årens lopp inte bara älskat varandra, utan också hatat. Det var inte bara Kalle som hatade. Mormors hätskhet var minst lika fruktansvärd.

Mina besök ute i Kungsängen, särskilt under deras tid i servicehuset, var därför ofta avskyvärda. Under senare år så slutade nästan samtliga mina besök med att Kalle blev mer eller mindre packad. Mina besök blev hans ursäkt för att få plocka fram vin och sprit, en ursäkt för att få dricka. När Kalle blev packad så klarade han inte längre av att läsa på läpparna och hans hörsel hade nu blivit så dålig att han knappt hörde någonting. Mer eller mindre berusad började han fumla med sina hörapparater tills de tjöt av rundgång. Rundgång blev något av Kalles signum.

Han vräkte allt som oftast ur sig dumma och nedsättande kommentarer, därefter skällde Mormor på honom för att han var full - och så var grälet igång! Grälen var hätska och tog aldrig, aldrig slut. Någon enstaka gång kunde jag gjuta olja på vågorna. Ibland gick jag bara ut i hallen, klädde på mig och gick hem. Men för det mesta satt jag bara där, en gisslan för familjerelationer som borde ha avslutats för årtionden sedan. Pliktbesök!

Nu satt jag alltså här igen, under ännu ett pliktbesök, med ännu en middag framför mig; en kyckling tillagad i ugnen, vars sås sannolikt innehöll samma medicin som hade skickat Mormor till sjukhuset, allt för att Kalle ville göra Mamma illa. Kalles enda kvarvarande sätt för att komma åt Mamma var att slå mot den del av henne som han ännu hade tillgång till - nämligen mot mig!

Hans hat hade slutligen vunnit över den kärlek som jag hade känt hos honom under hela min barndom. En gång, men jag vet inte hur länge sedan det var, hade den här gamle mannen verkligen älskat mig och jag hade älskat honom. En gång hade hans händer fångat upp en liten pojke ur havet, en pojke som dök i vågorna. Men den sista tiden av sitt liv gav han åt hatet och hätskheten - och detta var finalen.

Jag hällde ytterst lite, knappt mer än en matsked, av den synnerligen utspädda skyn över maten. Jag åt. Jag låtsades som om ingenting. Detta blev mitt sista besök på Kungsängens servicehus. Jag stod inte bara inför en framtid som kurir för skitprat mellan Mamma och Kalle. Jag stod också inför en mycket sjuk människa, vars vanvett skulle kunna skada eller rent av döda mig. Vad värre var: Ingen skulle någonsin tro mig ifall jag påstod att Kalle försökte förgifta mig. - Vissa saker är så hemska att människor väljer att inte tro på dem.

Det händer då och då att barn vittnar om hur släktingen si eller så förgripit sig på dem, men barnen blir nästan aldrig trodda (utom ibland, då det passar, exempelvis när det drar ihop sig till vårdnadstvist). Det är konstigt att arbetskamrater och grannar, ibland också vänner eller familjemedlemmar, alltid blir lika överraskade varje gång som det visar sig att någon de känner är psykopat. Varför kommer vansinnesdåd alltid som en överraskning? Människan innehåller ALLT - "tillvarons hela kärlek och grymhet" för att bruka Bruno K Öijers ord. När ska vi människor inse det? När ska våra samtal börja äga rum i verkligheten?

Jag visste. Kanske anade också Kalle att jag visste. Men det fanns ingen annan som skulle tro på mig, allra minst Mamma. Det finns saker som människorna inte vill se och därför inte ser. - Det fanns också ganska många saker i livet som just Mamma inte ville se. Exempelvis ville hon aldrig se att hennes son var mobbad igenom en hel skoltid och fick sitt självförtroende krossat. Hon ville inte se att han hade ganska få vänner. Inte heller ville hon se att han led av mental och social ohälsa. Inte heller ville hon se att hennes son var alkoholist. Så naturligtvis skulle hon förneka också detta.

Jag klandrar henne inte. Jag vet att det var hennes skydd. Det var hennes sätt att bevara sin kärna ifrån att utplånas av en skuld som lagts på henne av andra, för saker som hon inte var skyldig till. Det finns sådant vi måste göra för att överleva inne i oss själva. Människor gör så gott de kan. De flesta av oss är bundna. Vi är marionetter som givits varierande grad av frihet, olika för alla.

Om familjen
Vi styrs av familjeband som löper genom generationerna. Vi styrs av kulturen, av ett osynligt tryck och av en osynlig förväntan ifrån vår omgivning. Vi styrs av lagar, både människans och naturens. - Och överallt finns makten, den makt som hotar med våld ifall vi avfaller eller försöker lösgöra oss ifrån det som binder oss. Ibland hotar den med att dra in sin kärlek, vilket om möjligt är än mer skrämmande. Bilden av makten är för de flesta bilden av en grym despot, en tyrann, men sanningen är att vi är våra egna och varandras fångvaktare, i samhället likväl som inom våra egna familjer.

Mormor sa en gång till Mamma, närmast i förbigående, att hon egentligen aldrig velat ha barn. Så varför skaffade hon sig då barn? Hon skaffade sig kanske barn därför att hennes man ville det, min biologiska morfar. Kanske skaffade hon sig barn för att det förväntades av henne som kvinna, för att det förväntades av den rollfigur som hon var satt att spela. Hon gjorde andra till lags och förvandlade därmed Mamma till sin fångvaktare. Mamma blev, trots att hon bara var ett barn, till en av dem som begränsade Momors liv. Mormor gjorde sig själv till en gisslan. Vare sig Mormor var medveten om det eller inte så la hon skuld på Mamma för förlusten av sin frihet, den barnlösa friheten. Mormor hade UPPOFFRAT sig! För detta offer krävde Mormor kompensation.

Kanske är förnekelsen den enda möjligheten att hantera en fullkomligt nyckfull och obarmhärtig verklighet, förutom tron på en gudomlig avsikt. Kanske grundlades Mammas flyktbeteende redan när hennes pappa, min biologiska morfar, gick bort. Kanske var det då som verkligheten blev för svår att leva i. Kanske kom det tidigare, kanske senare. Kanske var det när barnet lämnades bort, min storebror. Kanske var det under skilsmässan. Kanske fanns där också annat. En sak som definitivt fanns där hela tiden var Mormors martyrium, de ständiga pliktbesök hon krävde och som både Mamma och jag fick sitta av, i rollen som gisslan för både Mormors och Kalles försök att spela friska och fullt normala - och gärna en smula fina i kanten.

Jag minns hur Mormor svamlade, både under sin medicinförgiftning och under sin sista tid, hur hon tillfälligt retirerade in i senilitetens dimmor. Det finns fördelar med att bli senil. Det man inte minns är man inte heller ansvarig för. Man kan svära sig fri ifrån alla hemska minnen och allt ansvar, både för beslut i nutiden och för beslut tagna i det förgångna. Dessutom blir man hjälplös och ömkansvärd. Man hamnar i centrum. Man blir någon som måste tas om hand. Man blir som ett barn. - All demens har kanske inte fysiologiska orsaker, en del personer blir kanske dementa av psykologiska skäl.

Mormor glömde under sin sista tid ibland bort att hon hade fått besök. Då gjorde hon något som hon var ganska bra på, nämligen att förebrå och sprida dåligt samvete omkring sig. Både hon och Kalle praktiserade gärna och ofta denna sociala teknik. Det dåliga samvetet, oavsett om Mormor var sjuk eller frisk, var hennes sätt att försäkra sig om både besök och uppmärksamhet. Någonstans inom sig trodde hon nämligen inte att hon var älskad. Spridandet av det dåliga samvetet, av skuld, blev det enda som garanterade henne min och Mammas odelade uppmärksamhet.

Mormors martyrium var alltså en prevention gentemot den fruktade ensamheten. Genom att till slut också glömma bort besöken på sjukhuset så åstadkom hon i praktiken ett evigt besökstvång, det kunde aldrig bli nog med besök! Jag befarar ibland att Mamma ska gå samma väg mot slutet av sin ålderdom, när och om hennes verklighet blir alltför tung att bära. Ty detta är den enda kärlek hon upplevt och känner till, kärleken som kräver sitt. - Man kan aldrig veta om man är älskad, man kan bara hoppas på det. Det finns inget sätt att försäkra sig om kärlek. Man kan ge den, men inte begära den.

De som fått för lite klänger sig fast vid varje halmstrå. Människan har nämligen ett behov av kärlek. Är den inte utgiven, så begär man den. Man söker den i sin omgivning, gör sig föreställningar och drömbilder av den. Man förvandlar den till ett beläte i sitt innersta, till vilket man skänker sina offergåvor, likt till en gudom, och hoppas sedan på att dessa offer ska generera floder av uppmärksamhet, bekräftelse, uppskattning och - framför allt - kärlek.

Men sen kommer den inte. Man är besviken. Man har ju offrat så mycket! Man har ju gett så mycket ifrån sig! Nog borde man väl ändå vara värd...! Nog borde man väl åtminstone kunna få...! Men, nej: "Jaha. Så mina gåvor duger inte?! EFTER ALLT VAD JAG HAR GJORT FÖR DIG!" - Det är inte gåvan, Kain, det är hur du ger den, och varför.

För min egen del så upphävdes min tillvaro som Mormors och Kalles gisslan till stor del genom de processer som föregick mitt brev till familjen då jag var trettiotvå, alltså genom terapin och själva formulerandet av brevet. Jag kunde sätta ord på det som skett. Mamma tillämpade delvis en annan strategi, hon flyttade. Jag provade också själv denna metod en tid, genom att bland annat gå på olika folkhögskolor i landet, men i motsats till Mammas flyttande så ledde mina förflyttningar aldrig till ett permanent boende. Jag tog aldrig steget fullt ut. Det har jag aldrig kunnat.

Genom att Mamma flyttade till Karlstad, då jag var barn, så slapp hon för en tid ifrån Mormor. Mamma provade senare också att bo i Ugglarp året runt, men där fick hon lappsjuka till sist. Vintern vid västkusten skiljer sig markant ifrån sommaren, minst sagt. Den är helt enkelt dödtrist! Mamma flyttade runt i Stockholm också, ifrån den ena lägenheten till den andra. Antalet gånger som hon möblerat om och/eller nydekorerat sina respektive lägenheter är oräkneliga. - Den slutliga befrielsen, ifrån känslan av att sitta fast i tillvaron, ifrån känslan av att stora delar av hennes liv intecknats redan ifrån början och givits formen av en evig skuld, upplevde hon inte förrän efter att Mormor hade gått bort. Då först blev Mamma fri, liksom jag.

Efter min, sannolikt förgiftade, middag hos Kalle så tog jag ännu ett steg ut i friheten. Jag skrev ett brev till Kalle, där jag talade om att jag inte tänkte åka ut till Kungsängen igen. Den formella orsaken var att jag inte ville vara kurir för Mammas och Kalles skitprat om varandra, men det egentliga skälet var att jag ansåg att besöken hos den hatiske gamle mannen inte var värda att riskera livet för. Moraliskt sett så befann jag mig i en omöjlig situation. Å ena sidan övergav jag en gammal man, på över nittio år, som (i praktiken) varit min älskade morfar och som nu blivit ensam. Å andra sidan så hade han faktiskt, genom sitt idiotiska beteende mot Mamma, både före och efter Mormors begravning, försatt mig i en situation där jag tvingades att välja sida.

Hans utfall mot Mamma var oförskämda och grundlösa. Hur mycket jag än hade älskat honom, så var Mamma den som stod mig närmast. Detta var självklart. Till stor del provocerade han fram mitt beslut, med eller utan förgiftad sås. Jag övergav honom. Jag vet att jag inte hade mycket till val, kanske inget val alls, men jag känner ändå skam och skuld över mitt beslut. - Fast har vi inte gjort det hela livet, både Mamma och jag? Kanske har jag gjort mitt nu, gjort min plikt som betald sällskapsdam och familjens gisslan. Fast känslan av skam och skuld finns kvar i alla fall, alltid.

Mer sorg väntade. Inte heller M:s mamma blev friskare. Fast jag visste inte så mycket om detaljerna ännu. Min kontakt med M var sporadisk. Beskedet om att M:s mamma hade gått bort fick jag på ett mycket märkligt vis. Jag befann mig i Skatteverkets lokaler på Magnus Ladulåsgatan på Söder. Jag ville nämligen kolla upp en sak. Jag hade till en början inte kunnat acceptera Mammas påståenden om att Kalle hade försnillat Mormors pengar under flera års tid och i stället satt in pengarna på sitt eget konto. Jag ville helt enkelt inte tro det. - Vissa saker är så hemska att människor väljer att inte tro på dem. Därför var jag hos Skatteverket i avsikt att få ut en kopia på Kalles deklaration, för att se vilka ränteinkomster han hade haft. (Det skulle visa sig att Mamma hade rätt.)

Plötsligt fick jag syn på M. Jag gick fram, kramade om henne och frågade hur det var med hennes sjuka mamma. M började gråta och hulkade fram att hennes mamma hade dött. M var här för att ordna med sin mammas papper. Jag blev helt ställd och kunde inte ta in det hon sa. Jag hade hållits ovetande om hur pass sjuk M:s mamma faktiskt var. Jag visste att det var en potentiellt dödlig cancer hon led av, men jag visste inte hur pass långt gången den var. Jag stod där med mitt sjaskiga ärende, gällande Mormors försnillade pengar, samtidigt som M:s tårar sipprade fram ur en djup sorg. Det blev på något sätt för mycket. Någonting i min skalle stängde av.

Jag kunde inte ta in beskedet där och då. Jag blev tvungen att åka hem och samla mig först. Jag skrev ett mail till M och erbjöd mitt oreserverade stöd till både henne och hennes familj. Efter detta började jag och M att ha viss kontakt och att tala om det som hade hänt under den sista tiden. Ett tag hade det sett ut som om behandlingen faktiskt hade hjälpt M:s mamma att bli bättre, men sen vände det och gick fort utför. M vistades, under denna sista tid, så mycket och så ofta hos sin mamma som det bara var möjligt - och jag ville finnas vid M:s sida, ifall hon behövde mig. Jag och M kom att umgås mer med varandra. Hela den här tiden präglades av M:s mammas bortgång.

Jag minns att det låg snö på marken, den kalla vårdag då jag for till den informella avskedsceremonin, ute på det lilla sjukhus, eller kanske snarare hospice, där M:s mamma slutligen somnat in. Jag tog tunnelbanan ifrån Hägerstensåsen till Liljeholmen, där jag skulle byta till tvärbanan. Jag hade klätt mig i en lika improviserad sorgeklädsel som jag haft på Mormors begravning. Kläderna satt illa och jag kände mig på sätt och vis som en utklädd pajas. - Plötsligt fick jag syn på ett bekant ansikte, en kvinna som stod på plattformen mittemot, i väntan på ett tåg på väg åt det andra hållet. Det var V! Hon såg på min utklädda uppenbarelse och tycktes le lite grann. Jag fick känslan av att hon tyckte jag såg fånig ut, av att jag såg lika utklädd ut som jag kände mig.

Kanske var detta Gud som talade till mig, som påminde mig om ett av mina många svek. Jag var på väg för att ära mamman till en mullig kvinna som jag till en början, på grund av min feghet, förnekat min kärlek till. Att se V stå där, på andra sidan rälsen, blev en påminnelse om att mitt initiala svek mot M inte varit mitt första, eller mitt största. - Jag har stött ihop med V väldigt många gånger sedan mina otroheter mot henne, under året på Gripsholm. Kanske kommer jag att fortsätta stöta ihop med henne tills jag har sonat mina svek. V är ett av de ständigt återkommande sammanträffandena i mitt liv, hon som jag kallade för ”Venus ifrån Willendorf” efter den berömda lilla stenåldersstatyetten, den uråldriga bilden av frodig och översvallande kvinnlighet - bilden av Kvinnan jag svikit.

Jag anlände till det lilla sjukhuset i god tid för ceremonin. På grekiskt vis så var kistan öppen. Den här lilla ceremonin var för de anhöriga som fanns i Sverige. Kistan skulle därefter förseglas och skyndsamt flygas ner till Grekland, där M:s mamma skulle jordfästas och få sin sista vila. Detta var andra gången i mitt liv som jag såg en död människa, men jag upplevde inte heller nu något obehag, bara sorg. Hon såg inte ut som i livet. Hennes ansikte var visserligen märkt av sjukdomen och medicinerna, men det som fattades hennes ansikte allra mest var det liv som förut hade funnits där. Hon hade haft ett mycket levande ansikte. Detta ansikte fanns inte mer.

Efter att M hade återvänt ifrån Grekland, efter begravningen, så kom vi att umgås och prata med varandra allt mer. Vi hade haft en synnerligen sparsam kontakt efter separationen 1999, men detta blev en tid av nya samtal. Jag upplevde det som att det fanns ett gemensamt virtuellt rum som vi båda kunde gå in och samtala i. Det var som om det här rummet uppstod med nödvändig automatik och att det var uppbyggt av alla de samtal som vi haft under vårt åttaåriga förhållande. Det var ett rum som var byggt av förtroende, förtrolighet och djup kärlek. Det fanns liksom bara där av sig själv när det behövdes. Jag hoppas att det fortfarande finns kvar.

"Mer än tusen ord..."
Kalle blev inte svarslös efter mitt avskedsbrev. Liksom han försökt komma åt Mamma genom att angripa mig, så försökte han komma åt också mig genom en person som jag älskade, nämligen genom M. Kalle ringde henne, framförde sina kondoleanser och begrät samtidigt sin egen olycka i luren. Som den godhjärtade människa M var så tog hon sig tid för honom. Mormor och Kalle hade nästan alltid, med fåtaliga undantag, varit hur trevliga som helst mot M under årens lopp. Eftersom jag och M separerat 1999 så slapp M se Mormor och Kalle så som jag fick se dem, under deras sista år tillsammans. M fick aldrig se hatet, så som jag såg det. Hon slapp höra och se när de regredierade och hätskt attackerade varandra.

Jag minns inte ifall M föll till föga inför Kalles vädjanden och därför sammanträffade med honom, eller ifall hon bara pratade med honom på telefon. Men hur som helst så antingen gav eller skickade Kalle fotografier till M, bilder ifrån vår gemensamma resa till Grekland (jag tror att den ägde rum 1996 eller 97). På bilderna är vi alla glada och kärleksfulla. Vi är som en normal familj. Det finns en bild där jag kramar M och ser otroligt lycklig ut. Mormor och Kalle ser också lyckliga ut. Denna resa var ett trevligt minne för mig och M, men något betydligt större i Mormors och Kalles stationära liv.

Resan gav dem många saker, saker som de inte fått uppleva sedan min mamma och pappa skildes. Mormor och Kalle blev nämligen svärföräldrar igen, nästan. De var bjudna någonstans, välkomna någonstans. De ingick för första gången på evigheter i ett dynamiskt socialt sammanhang. För M:s föräldrar var det inget märkvärdigt med att min mormor och (typ) morfar bjöds in för att bo i deras hem, men för Mormor och Kalle var det en betydelsefull bekräftelse. - Men i samma ögonblick som fotografierna ifrån vår gemensamma Greklandsresa landade hos M, så fick resan också en annan funktion. Den blev till ett vapen för känslomässig utpressning.

Fotografierna talade om gemenskap och glädje, om en glädje som Mormor och Kalle hade gjort till sin. Resan blev inkorporerad i deras myt om hur trevligt vi alla ständigt hade haft det tillsammans, i vår lilla familj, hur mysigt vi haft det, hur normalt. Detta paradisiska tillstånd hade jag nu svikit. Jag hade inte bara vänt ryggen åt Kalle, utan åt hela familjen - i vilken M nu uppenbarligen ingick som en fullt integrerad del. Kalle vädjade till M:s medlidande och till hennes starka (grekiska) familjekänsla.

Inte för ett ögonblick verkade Kalle minnas att han och Mormor bara hade bjudit hem M:s föräldrar EN endaste gång under mina och M:s ÅTTA år tillsammans, på kaffe. Mormor och Kalle hade haft en stående inbjudan till M:s familjehem i Tensta, men åkte aldrig dit. Nu plötsligt föreföll, enligt Kalle, våra "familjeband" ha blivit till en stor sak. Jag hoppas och tror att M genomskådade den här teatern, även om hon självklart gav Kalle sitt medlidande i hans förlust och ensamhet.

M gav fotografierna till mig, hon sa att det kändes fel att behålla dem och att de rätteligen tillhörde mig. Naturligtvis gjorde minnena ont. Det smärtade att se bilderna av min och M:s kärlek, liksom det smärtade att se Mormor och Kalle, vid den tid då de ännu varit friska och hyfsat rörliga. Det smärtade extra mycket eftersom dessa fotografier också var bilder av en dröm som egentligen aldrig besannats, drömmen om familjelyckan. Det var drömmen om samhörighet och sammanhang som illustrerades på dessa bilder. Mormor och Kalle gjorde vår gemensamma Greklandsresa till sin därför att de behövde just denna dröm.

Jag minns hur Mormor och Kalle under resan sög åt sig av den varma och levande atmosfär som fanns hemma hos M:s familj, hur de sög åt sig av den kärlek som fanns mellan mig och M. Åtminstone vill jag tro att det som fanns mellan mig och M var kärlek. Fast kanske är jag som Mormor och Kalle. Kanske höll även jag M och hennes familj som en virtuell gisslan i mitt inre; satte upp dem på en piedestal, tillsammans med min kärlek till dem. Jag vet faktiskt inte om jag kan känna kärlek. Jag har upplevt så mycket i mitt liv som har kallats för kärlek, men som varit något annat. Jag kan bara hoppas att det som jag kände för M, liksom för hennes familj, var äkta kärlek och äkta känslor. Jag måste tro det, för annars tappar jag fotfästet.

Jag vet alltså inte med hundraprocentig säkerhet vad dessa fotografier faktiskt föreställer, men jag vet att motivet bakom Kalles överlämnande av dem till M var allt annat än kärleksfullt. Det var istället en känslomässig manipulation i avsikt att orsaka skada. Kalle använde sig av M och indirekt också av hennes familj för att komma åt mig och i slutändan Mamma. I Kalles förvrängda inre värld så var han själv ett under av godhet, en veritabel frälsare som tillsammans med Mormor - vars godhet och osjälviskhet nu postumt tycktes ha blivit närmast gränslös - OFFRAT sina liv för att skänka mig och Mamma lycka. För detta osjälviska offer skulle vi vara tackamma i evigheters evighet - och framför allt känna SKULD! Faktum var att Kalle och Mormor varit så godhjärtade att han tyckte att hela världen borde känna skuld.

När det fotografiska försöket hade misslyckats så skrev Kalle istället ett hatbrev. I brevet anklagade han mig för allt möjligt, bland annat påstod han att jag (och Mamma) skulle ha stulit saker ifrån honom, vilket var rent nonsens. Han drog fram en händelse ur Mammas förflutna för att misskreditera henne, en sak som var fullt förståelig och normal och som jag faktiskt inte upprördes det ringaste av. Hans brev solkades av ett smutsigt språk. Brevet ångade av vanmakt och hat. Detta skulle bli vår sista kontakt. Två år senare skulle Kalle dö, alldeles ensam. För detta får jag leva med skuld, i resten av mitt liv. - Fast jag är van.

Den blinda Justitia
Ifall det var ödet eller min egen arbetskapacitet som föranledde min förlängda anställning vet jag inte, men jag hade som sagt erbjudits och tackat ja till ytterligare fem månader på försäkringskassan, med anställningsstöd förstås. Försäkringskassan hade nämligen satt detta i system. De hade ett flertal anställda som gick på anställningsstöd, i anställningar som förlängdes gång på gång med några månader i taget. Jag var på sätt och viss lättad över att Bögen inte fick någon förlängd anställning, samtidigt som jag inte kan förneka att vi hade det rätt trevligt på jobbet tillsammans. - Håller jag kanske på att bli bög?!

Faktum är att det lidande som orsakades av min homofobi var synnerligen lindrigt i förhållande till det lidande som skulle komma mig till del på den nya försäkringskassan. Inför samgåendet mellan den försäkringskassa som jag jobbade på och den inne i stan, så var jag nu utlånad till den andra försäkringskassan. Jag hade gjort ett bra jobb på den första försäkringskassan och hade därför anlänt till den nya försäkringskassan med de bästa rekommendationer. Föga anade jag att jag hade kommit ur askan i elden. (FLOOOSKELLL!!)

Till en början hade allt förefallit vara normalt, till och med en smula trevligt. Den vaktmästare som jag skulle samarbeta med var en glad prick som lyssnade på musik och sjöng i korridorerna. Min närmaste kvinnliga chef, liksom kvinnan som basade över arkiven, gav båda ett sympatiskt intryck, liksom även den högste chefen. Utöver dessa tillkom en något äldre kvinna med oklara uppgifter samt en ung tjej som sommarjobbade. Den enda person som gav ett något besynnerligt intryck var den andre vaktmästaren, som gick delvis i skift med den sjungande vaktmästaren. Han hade ett smärre talfel vilket ibland gjorde honom svår att förstå. Det bidrog kanske till att jag fann honom något svårbegriplig överlag.

Eftersom mitt sätt att arbeta och vara hade uppskattats på den förra försäkringskassan så tillämpade jag samma taktik på min nya arbetsplats. Man hade en lokal kör här också, som jag självfallet gick med i. Det berodde delvis på ett missförstånd, jag trodde nämligen att det var en kör som enbart bestod av sjungande kollegor. Så var det nu inte riktigt. Det var istället en alldeles vanlig kör, som var medlem av körförbundet men som repade i försäkringskassans lokaler. Kören bestod dock till stor del av tjänstemän ifrån försäkringskassan, varav majoriteten verkade vara pensionärer, men också med några utifrån.

Den här kören var tämligen medioker, men jag fick åtminstone vara med på en konsert med lite stjärnglans över sig. Den 28:e maj uppträdde vi tillsammans med vissångaren Mats Paulsson, vars största hit är "Visa vid vindens ängar". ("Det går en vind över vindens ängar, det fladdrar till i en tyllgardin..") Min generation är förmodligen den sista som kommer att ha haft en barndomsrelation till den klassiska visan som musikform. Intressantare för mig än musiken var emellertid det faktum att konserten gavs i Högalids kyrka på Söder, i en kyrka med två torn!

Redan under slutet av nittiotalet, under den tid då märkliga sammanträffanden, symboler och tal började kanta min väg, så fick jag en känsla av att det dolde sig en symbolik också i det anskrämliga Twin Tower Hotel i Västertorp. Jag har ingen aning om varifrån jag fick den idén, kanske var det ett eko ifrån framtiden, en sorts prekognition som relaterade till de två torn som några år senare skulle störta samman i New York, i katastrofen vid World Trade Center den nionde september 2001.

För mig var kyrkans två torn ett tecken på att mitt nya jobb kanske skulle leda mig vidare till det möte (eller den händelse) som jag hade väntat på i ett drygt årtionde, alltsedan sanndrömmarna och tecknen först började dyka upp. De två tornen var en viktig symbol, det var jag övertygad om, även om jag var ytterst osäker på vilken symboliken kunde vara, vad de två tornen stod för.

Jag jobbade flitigt och försökte vara trevlig. Men av outgrundliga skäl så tycktes min handledare, den sjungande vaktmästaren, dra en massa märkliga slutsatser om min person. Han blev gradvis alltmer fientlig. Ju mer jag ansträngde mig och ställde upp, desto konstigare blev han. Jag råkade av en händelse höra honom prata skit om mig bakom min rygg - och till slut gick det hela överstyr.

Det var en mörk tid. Det enda jag hade att se fram emot i veckorna var mina kvällar med (den ordinarie) kören. Ofta var även dessa frustrerande upplevelser på grund av den hysteriska dirigenten, men ibland kunde det flyta på. Dessa tillfällen var få, men tillräckligt värdefulla för att jag skulle stå ut med dirigentens bajsnödiga ledning. En annan förmildrande omständighet var att det fanns en del riktigt trevliga människor i kören, i synnerhet en kvinna som jag nästan blev en smula förälskad i. Hon var ungefär ett halvt årtionde äldre än jag och gift sedan evigheter med samme man. Det hela gick aldrig längre än till utbyten av leenden och skämt, samt till en och annan kram då och då. Mer var det inte. Det hade gärna fått vara mer.

Det är oftast ett kvinnoöverskott i de flesta körer. Självfallet fanns det därför fler kvinnor som tilldrog sig mitt intresse. Jag minns inte vilken termin hon dök upp, men jag tände på alla cylindrar. Hon var lång, nästan lika lång som jag. Hon var något av en Tintomara, med sin resliga kropp och sin djupa altstämma. Hon var kanske något årtionde yngre, tveklöst kvinnlig, men ändå fanns ett manligt drag över henne. Det var något av renässansmänniska över henne. Hon hade tränat en ganska krävande sport och var samtidigt något av en kulturbrud. BINGO!

Det var bara ett litet problem. Vi var inte kompatibla för fem öre. Jag föreställer mig att ifall vi två skulle ha gått och sett en komedi tillsammans så skulle vi båda ha skrattat, men aldrig på samma ställe. Någon enstaka gång, under en eller annan repetition, så kunde jag locka ur henne ett leende. Det kunde jag leva länge på. Under repetitionerna så kände hon mina blickar. Hon brukade vända sig om och le en smula. Hon visste att jag åtrådde henne och jag förmodar att hon tyckte om att vara åtrådd.

Det fanns alltså i denna kör dels en kvinna som jag hade mycket varma känslor för, på gränsen till en förälskelse, dels fanns där en kvinna som jag blev upphetsad av att bara titta på - men som jag knappt kunde prata med eftersom vi inte var på samma våglängd, varken på det ena eller det andra sättet. Passion i all ära, men den förstnämnda kvinnan representerade något som jag längtat efter ända sedan jag gick i skolan och som jag trodde att jag skulle få uppleva under mina ungdomsår, under min tid tillsammans med punkarna och kramgänget.

Kanske är det min största längtan, ifall man räknar bort min längtan efter Gud: Jag önskar att jag en endaste gång fått bli kär i någon som redan var en vän, helst en nära vän, någon som jag redan kände att jag kunde tala med om det som är viktigt. Det har jag nämligen aldrig fått uppleva. Alla mina kärlekar har jag träffat med åtrån som kontaktskapande faktor, de flesta på krogen. Vänskapen har alltid vuxit fram efteråt. Det skulle ha varit så underbart att någon enda gång i livet fått växa in i kärleken med vänskapen som grogrund eller, som i fallet med den förstnämnda körsångerskan, en djup sympati.

Det borde och kunde ha hänt tillsammans med någon av kramgängets underbara unga kvinnor, eller med någon hågad gotländska eller liknande. Det borde och kunde ha skett på Månadsvägen i Jakobsberg, på Skaraborgsgatan, eller kanske på Gotlandsgatan. Mitt första kärleksmöte borde ha ägt rum tillsammans med någon av de flickor som vid denna tid var både mina vänner och de som jag åtrådde. Så borde min debut ha sett ut. Den borde ha fötts ur kärlek och vänskap, tillsammans med någon som jag redan tyckte om. Istället ägde den rum i en park på Söder, tillsammans med någon som jag inte alls brydde mig om, tillsammans med en kvinna som bara blev till ett verktyg.

Jag undrar ibland ifall mitt liv hade kunnat räddas, under dessa tidiga och formbara år. Jag undrar ifall den kluvenhet som till så stora delar förött mitt liv kunde ha undvikits. Jag får ibland för mig att det bara saknades en endaste liten skärv av kärlek för att jag skulle ha kunnat hantera denna känsla av brist och tomhet som har präglat hela mitt liv. Jag får ibland för mig att den gemenskap som jag upplevde under ungdomsåren skulle ha kunnat göra mig stark nog för att bryta upp ifrån det martyriska järngrepp som lamslog hela min familj, ifall där bara hade funnits någon som älskat mig, mer än som en (något udda) kompis.

Kanske är det ett önsketänkande, en illusion, ett självbedrägeri. Kanske skulle det ha varit kört i alla fall. Kanske skulle de många felvalen, fel människor för rätt saker och rätt människor för fel saker, ändå ha blivit som de blev. Kanske skulle min "okyska" vädursnatur ändå ha krävt sin tribut, på det ena eller det andra sättet. Kanske ligger de generationsgamla beteendemönstren så djupt att inget kan hota deras autonomi. Kanske lyder jag under ett absolut öde, ett inre tvång att reducera mitt liv och att förstöra allt som hotar min predestination, allt som hotar denna tillvaro av kontaktlöshet och oändlig torftighet. Det måste förstöras. Allt måste förstöras! - Varför älskade du mig inte?

Kanske går det inte att älska någon som avskyr sig själv. Det fanns så mycket hos mig själv som jag inte tyckte om. Mitt självförtroende var ihåligt som en schweizerost. (En gammal god floskel, men hur många har faktiskt sett en schweizerost - och i så fall av vilken sort? - Emmentaler?) Min vanskötsel av själen blev till en vanskötsel av kroppen som, tillsammans med min tilltagande alkholism, ledde till att jag blev alltmer överviktig.

Denna övervikt gjorde det allt svårare för mig att finna kläder, vilket jag nu dessvärre var tvungen att göra. Till våren så skulle vår kör gemensamt resa till Polen. Vissa framträdanden under resan fordrade att körens män uppträdde i svart kostym. Jag sökte därför en sådan i affärerna utan att finna någon som passade. Till slut blev jag tvungen att hyra en kostym, eftersom utbudet av välpassande kostymer för fettsäckar inte motsvarade innehållet i min plånbok.

Resan skulle äga rum mellan den 5 - 10 maj. Jag hade fått min förlängning på försäkringskassan och blivit "utlånad" till den andra försäkringskassan inne i stan. Det var redan ifrån början klart att en del av min nya roll bestod i att jag skulle vikariera för den andra försäkringskassans två ordinarie vaktmästare under sommarsemestern. Det var alltså inga problem med att få semester under våren.

Den sjungande vaktmästarens fientlighet ledde ibland till rena fånerier. Precis som på den förra försäkringskassan så fick jag inget eget kontor, eller någon annan lämplig arbetsplats där jag kunde sitta när jag gallrade akter. Precis som på den tidigare försäkringskassan så fick jag improvisera och delvis arbeta i prång och korridorer, eller på andra ställen där det gick att ordna en arbetsyta och ett arbetsbord. Jag arbetade ömsom tillsammans med den unga sommarjobbaren och ömsom med den äldre kvinnan (med för mig oklara arbetsuppgifter).

Gallringen var vårt jobb, främst mitt och den unga sommarvikariens. De båda vaktmästarna hade inte särskilt mycket med just den arbetsuppgiften att göra. Detta till trots så satte sig den sjungande vaktmästaren vid ett tillfälle mitt emot mig och började plötsligt att frenetiskt gallra i ett antal akter. Sedan slutade han tvärt, reste sig och gick därifrån. Med detta bisarra beteende ville han säga: "Jag kan minsann också rensa och gallra akter, du ska inte tro att du ÄR något!" Han var en tupp på sin lilla gödselstack som sprätte i dyngan och markerade revir. "Svarta tupp, när du hörs gala, är det mörkt - natten är inne..."

Nästa fånighet var att han en dag "städade" bort personliga papper som låg i det lilla prång där vi för tillfället arbetade. Den unga sommarjobbande tjejen pluggade bland annat språk. Hennes språkliga anteckningar hade den fientlige och skönsjungande vaktmästaren i hastigheten också städat bort. - Till och med sabotage fordrar viss precision för att bli meningsfullt! Det var hur som helst väldigt skönt när han gick på semester. För egen del hade jag ingen semester kvar att ta ut, den hade väsentligen förbrukats under min resa med kören till Krakow.

Den sommarjobbande tjejen pluggade som sagt språk och det var inte vilket språk som helst, utan hebreiska. Behöver jag säga att jag såg det som ett tecken? De tre hebreiska bokstäverna "Daleth", "Mem" och "Taw" (תמד - skrivet ifrån vänster till höger) motsvarade i talvärde, enligt den så kallade gematrin, det "magiska" talet 444 - alltså 4, 40 och 400. Vad kunde nu detta betyda? Fanns det jag sökte här, på denna trista arbetsplats?

Den västerländska mystiken kring tarotkorten, (de ursprungligen judiska) kabbala och "livets träd" är delvis byggd på talmystiken, gematrin, gällande numreringen av det hebreiska alfabetet så som det är skrivet i Torah, alltså i de fem moseböckerna. Bokstäverna har inte bara nummer utan bär också namn efter det som de en gång var symboler för, under den tid då de egentligen inte var bokstäver utan snarare en sorts bildskrift eller hieroglyfer. "Daleth" betyder dörr, "Mem" betyder vatten och "Taw" betyder kors, kryss eller märke.

Talet 444 kunde alltså utläsas som 400+40+4, det vill säga som kors+vatten+dörr. (Man räknar upp till 9 för de första nio bokstäverna, därefter i hela tiotal upp till nittio och slutligen i hela hundratal för de resterande bokstäverna.) Korsets betydelse behöver jag väl knappast tydligare gå in på, liksom egentligen inte heller på vattnets. Dopet är ett sakrament som delas av de ortodoxa, katolska och evangeliska (protestantiska) kyrkorna (liksom också nattvarden). Om dörren säger Jesus i (bland annat) Matteusevangeliets sjunde kapitel, sjunde versen (enligt den nyare översättningen): "Bulta och dörren ska öppnas".

På det här jobbet skulle jag istället få se dörren smällas igen mitt framför ansiktet. Skönsångaren hade en förtrogen i den kvinna som var chef över arkivet. På något sätt så hade dessa två funnit varandra. Hon satt ibland med vid bordet under vårt arbete med akterna, för att gallra och för att instruera oss om hur vi skulle gå till väga. Min vana trogen så ställde jag frågor varje gång jag stötte på något som jag inte förstod, eller som tycktes avvika ifrån det normala. Mina frågor tycktes irritera henne.

Hon började, gång efter annan, att fräsa: "Det har jag ju redan sagt!" - vilket ibland stämde, ibland inte. Jag hade fått det här jobbet genom att vara noggrann och observant, så jag antog förstås att det var noggrannhet och observans de ville ha också här. - Det ville de inte, i synnerhet inte den kvinnliga arkivchefen. Anledningen härtill var att de arkiv som hon ansvarade för drällde av fel, både systematiska sådana och rena slarvfel. Bland annat så hade man av ren bekvämlighet sorterat akterna med rättsfall för sig, så att de blev mer lättåtkomliga för de handläggare som utredde fallen.

Problemet med detta förfarande var att de personer som figurerade i dessa rättsfall oftast också hade en vanlig personakt, av samma ärendeslag som rättsfallet, fast på annan plats. Följden blev därför att olika dokument drev mellan den vanliga personakten och rättsfallet. Enligt gällande order så skulle man ta en kopia på de dokument som angick rättsfallen och lägga dessa också i den vanliga akten (eller om det nu var tvärtom). Till slut så låg kopior och originalhandlingar om vartannat i de båda åtskilda personakterna. Det kunde ligga dubbletter av ett dokument i en akt, medan samma sorts dokument kunde vara helt frånvarande i den andra akten.

Detta var förstås synnerligen allvarligt eftersom det gällde just rättsfall, vilkas utgång kunde bli helt avgörande för människors framtida försörjning och liv. Vid ett tillfälle, då jag hade funnit en sådan malplacerad originalhandling, så blev jag ombedd att ändå gallra ut den, med motiveringen att en kopia sannolikt fanns i akten som innehöll rättsfallet. "Hur vet man det?" frågade jag. Det skulle jag tydligen inte ha gjort. Arkivchefen blev närmast rabiat. Jag hade trampat på en öm tå. Särsorteringen av rättsfallen var i strid med gällande instruktion om hur dessa dokument skulle arkiveras - och det visste hon mycket väl.

Trots vissa kollegors fientlighet så for jag vid ett tillfälle med på en dagkryssning som försäkringskassan bjöd sina anställda på. Det var en "räk- och tacokryssning" vilket utgjorde en blandning av mat som var ungefär lika besynnerlig som vissa delar av den här kassans personal. Några åt räkor, andra åt tacos, några åt både och. Jag blev lite halvpackad och dansade med en av de mer voluminösa madammerna ur personalen, i förhoppning om att detta skulle resultera i ett horisontellt samarbete. Men det var lika utsiktslöst som själva arbetet på kassan. Oavsett vad jag nu sökte efter under denna båtfärd, så fanns det inte här heller.

Det började kännas hopplöst att jobba där. Den sjungande vaktmästaren ansvarade för ett av arkiven, proppfullt av dubbletter. I början så talade jag om för honom vilka fel jag fann, men i takt med hans tilltagande fientlighet så höll jag till slut käften och rättade till felen så gott jag förmådde, utan att involvera någon annan. Det fanns ändå ingen att tala med. Arkivchefen surade och den illvillige sångaren gjorde sitt bästa för att prata skit bakom ryggen, samt saboterade ibland arbetet aktivt. Vid ett par tillfälle fann jag mina färdigsorterade buntar av akter i oordning. Någon hade varit där och kastat om ordningen.

Ifall det nu var han som stod bakom detta så var sabotaget överflödigt. För hur mycket av mitt arbete han än må ha saboterat, så var det ändå inget mot den oreda som arkivchefen ställde till. Felen i arkiven var ett återkommande tema på våra oräkneliga möten. Man hade nämligen många möten på försäkringskassan. Det var arbetsgruppsmöten, avdelningsmöten och stormöten - och sen var det utvärderingsmöten om mötena, typ. Det blev till slut en smula fånigt. Det tragiska med denna försäkringskassas många möten var att de också var fullständigt meningslösa, åtminstone de möten som avhandlade arkiven. Arkivchefen och den sjungande vaktmästaren satt och ljög ikapp, eller skyllde ifrån sig.

Självfallet så försökte de skylla på mig, men de stora systematiska felen hade tillkommit före min tid, så de försöken var dödsdömda. Dessutom så hade jag anlänt till det här dårhuset med de bästa rekommendationer, vilket komplicerade deras försök att kasta skit på mig. Istället så antydde arkivchefen att det var vaktmästaren med talfelet som låg bakom oredan, ivrigt påhejad av skönsångaren.

Det tragiska var att vår närmaste chef aldrig genomskådade desinformationen. Hon svalde arkivchefens beten hela. Vaktmästaren med talfelet var i själva verket den som höll bäst ordning av oss alla, vilket var extra svårt, eftersom det arkiv han ansvarade för innehöll fler ärendeslag och var mer svårhanterligt överlag. Dessutom var det i just detta arkiv som arkivchefens inkompetens hade firat sina största triumfer.

Den gallring vi gjorde i och av olika akter genomfördes för att dessa skulle ta mindre plats, nu när arkivet var tänkt att också inrymma akterna ifrån den försäkringskassa där jag hade jobbat innan och som man nu stod i begrepp att samgå med. Av samma skäl förtätades arkivet också gradvis, det vill säga att man flyttade ihop akterna så gott det gick för att få plats med fler. Det var ett arbete som i stor utsträckning utfördes av arkivchefen själv.

Det gick väl sådär. Arkivchefen plockade ner akter ur hyllorna och la dem på en vagn, varefter hon plockade upp dem på ny plats. Dessvärre så plockade hon inte alltid upp buntarna i samma ordning som hon hade plockat ner dem. Oredan tilltog därför steg för steg. Men det var inte nog med detta. Arkivkartonger felmärktes och de arkivförteckningar som hon upprättade var fulla av fel. - På försäkringskassan sorteras akterna i ordningen dag-månad-år. Det betyder förstås att sorteringen initialt består av en månads maximalt 31 dagar. Till och med detta var för mycket för henne att hantera. I en av arkivförteckningarna så var en hel dags akter försvunna!

Det var omkastad ordningsföljd på personnummer, det var dubbletter, det var plötsliga brott i talserier och oändligt många felsorterade akter. Till slut kom jag på den troligaste orsaken bakom allt detta: Arkivchefen var sifferblind! Det var en aha-upplevelse. Insikten kom efter att jag påfallande ofta funnit handlingar ifrån dag fem på hyllan för dag åtta och vice versa. Handskrivna så liknar dessa siffror varandra. Likaså fann jag omkastningar som gjorts mellan dag tre och dag åtta, siffror som också liknar varandra.

Jag tog kopior på de felaktiga arkivförteckningarna, samt noterade de felaktigheter som jag i övrigt fann i arkiven. Ett par veckor innan slutet på min förlängda anställning så delgav jag våra chefer informationen. Det var information som rentvådde mig och alla andra som direkt eller indirekt anklagats för att skapa oreda i arkiven. Det var svart på vitt. Det var glasklart. Vår arkivchef var med allra största sannolikhet sifferblind. Det fanns helt enkelt ingen annan plausibel förklaring.

Arkivchefens många utfall mot allt och alla, under våra gemensamma arkivmöten, hade helt enkelt varit dimridåer som hon lagt ut för att ingen skugga skulle falla på henne. Troligen var hon skräckslagen inför möjligheten av att någon skulle komma på sanningen om hennes dyskalkyli, en sanning som kunde kosta henne jobbet!

Mitt brev slog ner som en bomb. (FLOOOOSKELLL!!) Reaktionen blev fullständigt vansinnig. Min närmaste chef tog in mig för ett allvarligt samtal, där hon försökte få mig att ta tillbaka alltihop. Jag tvärvägrade! Högste chefen bara fräste och viftade bort mig så fort han såg mig. Han slutade hälsa. - Det är en gåta hur två höga chefer kunde ignorera skriftlig information som BEVISADE att en person på en viktig post var oförmögen att sköta åtminstone en av sina uppgifter, en uppgift som ytterst handlade om medborgarnas rättssäkerhet!

Både arkivchefen och den skönsjungande vaktmästaren var populära personer - "socialt kompetenta". Det var inte jag. - Än värre var det att den hierarkiska ordningen hade blivit störd! En tillfälligt anställd vaktmästare hade påtalat inkompetens hos en överordnad. Detta var - i mina chefers ögon - ett värre problem än att medborgarnas rättsäkerhet hotades. Därför skulle budbäraren skjutas, alltså jag. Den sista tiden av min förlängda anställning tillbringade jag utan arbetsuppgifter på den första försäkringskassan, där jag formellt fortfarande var anställd. Min chef där var förstås bekymrad över vad hon hade fått höra ifrån den försäkringskassa som man nu stod i begrepp att samgå med. Jag förklarade situationen för henne.

Detta försatte henne i ett dilemma. Hon var tvungen att vara lojal mot dem som snart skulle bli hennes kollegor (samt överordnade) och samtidigt var det ju också på hennes rekommendation som jag hade fått min anställning förlängd, varefter jag placerats på det veritabla dårhuset inne i stan. Trots viss tvekan och osäkerhet så försäkrade hon mig till slut att hon, trots allt, avsåg att ge mig goda referenser. (Jag utgår ifrån att hon stod vid sitt ord.) I slutet av vårt samtal så sa hon, nästan som för sig själv: "Du kanske var för bra..."

Ny arbetsförnedring - samma pajasar!
Min sommar på försäkringskassan inne i stan hade varit ett fullkomligt slöseri med tid. Jag hade sprungit rakt in i ett getingbo. Min ekonomi var lika usel som jobbet hade varit. Jag hade haft en skamligt låg lön i förhållande till mina arbetsuppgifter. Dessutom så hade jag en stor utgiftspost som slukade orimligt mycket pengar, nämligen min lägenhet i Västertorp. I sex år hade den stått och dragit ett par tusenlappar i onödan, månad efter månad. Hur kom det sig då att jag inte flyttade? Förklaring är enkel: Mormorsbidrag!

Under dessa sex år hade jag fortsatt att åka på mina pliktbesök ute i Kungsängen och där suttit av några timmar, sedan (oftast) sett Kalle fyllna till, vilket då fick Mormor att ilskna till och så var den beklämmande cirkusen i full gång. Jag var så trött på allting, så deppig, så fullkomligt oförmögen att ta mig någonstans eller att åstadkomma förändring i mitt liv. Jag satt av mina timmar och fick betalt. Jag umgicks mot betalning. Jag kände mig värdelös - och eftersom de här människorna var de som hade danat mig, så var de också värdelösa. Jag var värdelös och de var värdelösa. Allt var värdelöst. Min självkänsla var obefintlig.

Kalle orerade ibland, under årens lopp, om att jag levde på bidrag och aldrig jobbade. Vilket jävla skämt! Mina besök hemma hos Mormor och Kalle var inget annat än en skolning i att bli bidragstagare. Jag fick hundralappar vid nästan varje besök, ibland femhundralappar, ibland ännu mer - vare sig jag jobbade eller gjorde ingenting, vare sig jag var bra eller dålig. Jag var beroende av deras pengar, men pengarna i sig betydde ingenting för mig. Jag kände ingen som helst tacksamhet eller uppskattning. Jag kände mig som en billig skådespelare. Jag åkte dit och spelade teater. Ibland kände jag mig som en prostituerad, som en hora.

I och med Mormors död - och Kalles dåraktiga beteende efter hennes död - tog allt detta slut. Det var över. Jag var fri. Men det fanns ingen lycka i detta, bara förbittring, skuld och sorg. Jag sörjde mest över allt det som aldrig blev. Jag sörjde över det liv som vi låtsats leva så länge, men som knappt existerat. Jag sörjde över att jag fått bevittna hur detta familjära fuskbygge förfallit, tills det bara var ett ruttet ruckel som genomblåstes av kalla vindar ifrån det förflutna. Hela tiden så ville Mormor och Kalle att vi skulle "ha det lite trevligt". Men det blev alltmer sällan så. Det blev inte trevligt. Det blev ofta mycket, mycket otrevligt.

Jag insåg förstås att jag skulle bli fattig utan mormorsbidragen, särskilt när mitt jobb på försäkringskassan tog slut. Eftersom jag (eller rättare sagt sanningen) hade gjort mig till ovän med mina chefer så fick jag ingen ytterligare förlängning av min tjänst. Min nya ekonomiska situation tvingade mig att agera. Den tvingade mig att göra det som jag borde ha gjort redan 1999, då M lämnade mig. Jag började se mig om efter en ny lägenhet. Under sommaren bytte jag min trea mot en etta inne i stan, på Söder.

Trots att jag upplevt min trea i Västertorp som ganska tom på möbler, efter M:s sorti, så visade det sig under flytten att jag gravt hade underskattat mängden prylar. Mamma och Calle hjälpte till med flytten. Eftersom jag saknade både bil och körkort så hyrde vi en skåpbil på en mack i Midsommarkransen. Även Calle hade underskattat mängden grejor och den tid som det hela skulle ta. Han hyrde nämligen bara skåpbilen för fyra timmar. Efter att de fyra timmarna hade förflutit så blev vi tvungna att använda hans egen bil, som inte rymde särskilt mycket. Detta betydde förstås att flytten drog ut på tiden och blev oändligt jobbig med all i- och urpackning.

Paradoxalt nog så fick jag under just denna tid, då mitt och M:s före detta gemensamma hem förpassades till historien, alltmer kontakt med M. Vi umgicks lite då och då, gick hem och käkade hos varandra och så. Jag tror det var under den här tiden som jag myntade ett nytt uttryck. M var min exbo - alltså en blandning av ex och särbo. Det var som ett slags djup vänskap med spets, typ. M var parkerad i mitt hjärta. Hennes plats där var självklar. Faktum är att vårt umgänge kanske kunde ha lett fram till ett nytt förhållande, ifall det inte hade funnits en liten komplikation: Jag drack! Någon gång under det här året så blev konsumtionen definitivt daglig.

Mestadels satt jag hemma och drack. Det hände ytterst sällan att jag gick ut på krogen. Jag drack på kvällarna, aldrig på dagarna. Mitt umgänge med M störde mitt drickande. M drack lite och sällan och jag undvek att dricka när jag var tillsammans med henne. Jag fick planera mitt drickande och mina alkoholinköp så att de inte krockade med mina och M:s gemensamma aktiviteter. Jag åkte oftast hem på kvällen när jag hade varit hemma hos henne, så att jag kunde dricka. Min säng var för smal för att någon skulle kunna sova över, så av det skälet for M om kvällarna hem till sig, efter att hon besökt mig - och jag kunde dricka.

Jag blev emellertid tvungen att upprätthålla en viss skärpa. Eftersom jag hade flyttat till Söder så tillhörde jag nu en ny arbetsförnedring. Att jämföra arbetsförnedringar är som att jämföra konsistensen på skit - och i så fall kan man säga att den nya lät sig torkas bort med något större lätthet. Men självfallet så skrev de in mig på en ny PAJASVERKSAMHEEEET - AAARRGHH! Fast den var också förhållandevis lätt att torka bort, om man säger så.

Denna pajasverksamhet höll till i Södra hammarbyhamnen och bedrevs av ett pajasföretag som var påfallande likt det företag vars omsorger jag "åtnjutit" året innan. Skillnaden var att det var lite slappare här. De erbjöd inte särskilt många låtsaskurser heller. Det var på det hela taget en ren jobbsökarverksamhet. Med andra ord så utförde jag exakt samma saker där som jag skulle ha utfört i alla fall, fast schemalagda och under övervakning. Jag satt av mina timmar, sökte mina jobb och fick mitt bidrag.

Det känns ibland som om jag har suttit av merparten av mitt liv för pengar. Varför tycks alla människor vilja att jag ska sitta hos dem - och varför betala mig för det? Varför har jag så ofta, under tvång av en eller annan sort, fått pengar för att göra något som jag skulle ha gjort i alla fall? Varför skulle jag sitta, var eller varannan vecka, ute hos Mormor och Kalle i Kungsängen. Trodde de kanske att våra familjeband blev starkare av dessa sittningar? Det blev tvärtom. Det blev ett fängelse. Jag älskade dem så mycket. Jag skulle gärna ha åkt till dem - men spontant, när andan föll på, när jag hade lust! Men så blev det aldrig. Det blev tvång och plikt. Hela mitt liv har varit en enda lång pajasverksamhet!

Den nya pajasverksamheten uteslöt inte besök hos arbetsförnedringen - och till och med där, i detta enfaldens tempel, så fanns det tecken. Var det Gud eller var det människor som hade placerat ut alla de "tecken" som kantat min väg i ett drygt årtionde? Det var i varje fall en människa som hade lämnat en bok om helgonet Theresa av Kristusbarnet, eller Thérèse av Lisieux, i foajén till arbetsförnedringen på Tjärhovsgatan på Söder. Det var en ganska tunn bok i folioformat med ett syrenlila omslag med romantiska helgonbilder på. Den kändes lite som en flickbok. Därför försökte jag diskret gömma den i en tidning när jag tog den med mig. Det var uppenbart att personen som lagt dit boken hade gjort detta avsiktligt, sannolikt för att sprida det goda budskapet.

Under min tid i Uppenbarelsekyrkan året innan så hade jag för första gången hört talas om den svenska mystikern Hjalmar Ekström. Ovanför sin säng så hade Hjalmar Ekström haft en samling bilder, en personlig ikonostas bestående av bland andra Jesus, Jacob Böhme, Emanuel Swedenborg, Bernhard av Clairvaux, den helige Franciskus - och Thèrése av Lisieux! Ännu ett "sammanträffande"!

Boken var en hagiografi av enklaste slag. (Messerschmitt: Hagiografi betyder helgonskildring, okunnige!) Bokens författarinna hade tagit tillfället i akt för att samtidigt också sprida sin egen religiösa "konst", vilken upptog en oproportionerligt stor del av bokens i färg tryckta och glättade sidor. Det intressanta var alltså inte boken i sig, utan syster Theresas så kallade "lilla väg". Jag vill inte påstå att jag läste om den för att sedan följa den, för det gjorde jag inte, men någon gnutta inspiration efterlämnade den. - Det var måhända ännu en av dessa många "meningsfulla" sammanträffande som kantat min väg. En av grunderna i detta helgons "lilla väg" var de många små oegennyttiga handlingar som ligger inom gränserna för vår förmåga och våra omständigheter. Hon var ett litet helgon för de små människorna och kanske därför till mer nytta än de stora ouppnåeliga martyrerna.

En annan helig kvinna är Maria Magdalena, den påstådda skökan som omvändes av Jesus. Om henne finns också andra berättelser, apokryfa evangelier, där hon istället är lärjunge till Jesus. Många tror att hon också var hans hustru. Hon är faktiskt också den person som enligt Bibeln är den första att möta den återuppståndne Jesus. Naturligtvis tog jag det för ett tecken av något slag när jag nu åter fick kontakt med en annan Magdalena, nämligen Pippi. Det bör i sammanhanget sägas att Pippi var född i vattumannens tecken - och att hennes föräldrahem hade legat i kvarteret Vattumannen!

Jag vet inte exakt hur det började. Jag vet att jag stötte ihop med henne i Västertorp vid ett eller annat tillfälle. Hon bodde nu åt Älvsjöhållet till och brukade ibland besöka Västertorps simhall tillsammans med sin son. Vi hade sporadisk kontakt via mail samt möjligen ett eller annat telefonsamtal. Efter min flytt till Söder så hände det sig vid ett tillfälle att hon kom på besök. Hon hade nu börjat spela folkmusik (alltså historisk folkmusik) på fiol och brukade ibland åka till spelmansstämmor samt besöka Skeppsholmens folkhögskola, där man vissa söndagar erbjöd möjlighet för hågade folkmusikanter att få spela tillsammans. Att det var på "Skeppis" var förstås också ännu en "tillfällighet".

Pippi övertalade mig att komma med på en sån här spelmansträff. Det krävdes inte mycket övertalning. När Pippi nu var tillbaka som kompis och när vägen dessutom ledde tillbaks till Skeppsholmen så var detta för mig ett självklart spår att följa. Jag tog med min akustiska gitarr och slog följe ut till ön. Jag borde nog ha låtit bli. I den matsal och de klassrum som jag frekventerat under min tid som elev så satt nu diverse olika grupper av musikanter och spelade folklåtar. Jag hängde med så gott jag kunde på gitarren men upptäckte till min stora förvåning att jag inte begrep musiken!

Jag hade, i min vanliga hybris, inbillat mig att jag förstod formerna i den svenska och nordiska folkmusiken, men märkte nu att jag inte hade en jävla aning om hur jag skulle spela. Pippi hade redan plockat på sig både erfarenhet och låtar och kunde med lätthet följa med i vändningarna. Själv satt jag bara och jammade med i tonarten samt la en eller annan baslinje. Jag skulle ha behövt lyssna på åtminstone någon eller några låtar först och kanske se danserna, så att jag kunde förstå formen. Jag hade inget där att göra och det var uppenbart. Jag tror att Pippi skämdes över min dåliga insats. Hon hade plockat med sig en gammal polare som nu kom dit och gjorde bort sig - och skuggan föll på henne.

Dessutom så var jag inte rolig längre. Pippi hade alltid velat ha roligt. Visserligen kunde hon stå bakom vänner som mådde dåligt, men man fann henne aldrig länge på en plats där livet inte var roligt. Mitt liv var statiskt och stationärt. Pippis liv liknade mer ett slags turism, med resor, jobb och studier i alla möjliga hörn av världen. Pippi var en fri människa, en människa i rörelse. Jag var en ofri människa, inlåst i mig själv. Självklart så försvann Pippi igen, så som hon alltid hade gjort. - Så flyg lilla fågel, medan en annan klumpig och vinglös fågel gömmer sig i undervegetationen, bergsskrevorna och sprickorna i väggen. Även jag drömmer om att flyga, om att få sväva tyngdlös.

En egen hemsida?!
Flytten in till stan hade gett mig en smula ny energi. Jag var på en ny plats och jag kände att jag vill göra nya saker. Jag kände att jag ville göra något åt min situation. Jag tror att Thomas bortgång två år tidigare bidrog till mina beslut. Det var många som hade dött under den här tiden, men han var en man i min egen ålder och jag insåg först nu på allvar min egen dödlighet.

Jag bestämde mig för två saker: För det första tänkte jag lägga av att dricka - och för det andra tänkte jag göra samma sak som Peter i Paria hade gjort, jag tänkte göra en egen hemsida! Detta projekt möjliggjordes av att jag under hösten fick en dator av en kompis till Mamma och Calle. Calle hade redan - året innan tror jag - försett mig med en laptop. Ifrån början var det tänkt som ett lån, men det blev till en gåva.

Calles laptop ville dock aldrig fungera ihop med mitt gamla musikprogram, Digital Orchestrator. Ljudet hackade och programmet hängde sig mest hela tiden. Den nya datorn, som liksom laptopen hade Windows 98 som operativsystem, hade betydligt mer internminne. Jag förmodade därför att det nu skulle bli fart på musikskapandet, men till min förvåning så hackade Digital Orchestrator även på den nya (stationära) datorn. Mannen som hade ägt datorn var inte direkt något datageni, så jag drog slutsatsen att datorn förmodligen var full av virus och allt möjligt konstigt. Jag beslöt mig för att rensa hårddisken helt och hållet, installera om Windows 98 och optimera datorn för musikskapande.

Under denna ominstallation så ville Windows 98 att jag skulle mata in licensnumret, vilket skulle finnas på omslaget till den manual som medföljt datorn vid köpet. Problemet var bara att det inte fanns någon manual. Mannen som ägt datorn hade skickat med alla tillbehör och programvaror. Det enda han inte hade skickat med var förstås den nämnda manualen. Jag mailade honom, men hur han än letade så var manualen - och därmed licensnumret - borta. Nu hade jag alltså en potent dator, men inget operativsystem. Pengar hade jag inga, så att köpa ett nytt operativsystem var inte att tänka på. Lösningen blev att jag installerade mitt gamla Windows 3.11 på den nya datorn, eftersom det i alla fall fungerade med mitt musikprogram, Digital Orchestrator.

Men innan jag kom igång så var jag tvungen att göra en sak först. Jag var tvungen att hitta ett ljudkort som kunde installeras under Windows 3.11, alltså ett ljudkort som hade drivrutiner för det åldriga operativsystemet. Det ljudkort som satt i datorn var helt enkelt alldeles för modernt. Det fick inte kosta alltför mycket heller. I en liten oansenlig källarbutik i Sibirien så fann jag till slut ett gammalt Soundblasterkort med de önskade drivrutinerna. Sedan satte jag igång med musikskapandet.

Messerschmitt: Hej Lantisar! Nu tror ni förstås att Peter åkte till Ryssland, men det "Sibirien" som avses här ligger i Vasastan i Stockholm - och här finns varken Gulag eller grönkindade sibiriska tåsnäppor! (För info om denna intressanta fågel, se under 1984, eller i registret.)

Till min stora bestörtning gjorde jag en ny fasansfull upptäckt: Digital Orchestrator sackade fortfarande! Det sackade på nästan exakt samma sätt som det hade gjort på det gamla aset till dator ifrån Lap Power, vilket bara haft tiondelen så mycket internminne! Det var alltså fel på själva programmet! Jag hanterade denna upptäckt på exakt samma sätt som jag hade gjort med Lap Power-datorn tio år tidigare. Det vill säga att jag resignerade och började göra musik på exakt samma omständliga sätt som jag gjort innan.

De nya låtarna var tänkta att bli hemsidans flaggskepp. Låtarna hade funnits som skisser i min skalle under flera år, somliga i över ett årtionde, den senaste var två år gammal. Jag började göra musik på datorn igen och jag började skriva texter. Jag bestämde mig till slut för fyra nya låtar som jag ville ha med på sidan och satte så igång med att skriva text till musiken som fanns i mitt huvud. Under mina sittningar på arbetsförnedringen så tillbringade jag en hel del tid med att söka efter information om hur man gick till väga när man gjorde en hemsida.

Hemsidan var alltså en av de saker som den nya flytten indirekt förde med sig. Den andra saken var att jag nu bodde i ett annat sjukvårdsområde. Jag hade inte längre några band till Huddinge sjukhus eller till psykiatrin i Älvsjö. Jag tillhörde Södermalm! Det betydde ny fyllevård. Jag uppsökte den nya fyllevården redan under sensommaren. Jag ska inte påstå att jag hade bestämt mig, för det hade jag inte, men jag tänkte åtminstone vara vit ett par månader. I början av perioden fuskade jag rätt mycket. Jag hade ingen som helst avsikt att informera Mamma och Calle om mina mellanhavanden med fyllevården, vilket innebar att jag drack vin och annat när jag var hemma hos dem - samt att jag förstås tog en fylla lite då och då.

Till hösten blev jag alkoholfri, för första gången på många år. Nyckeln var att skjuta upp belöningen. Om det var något jag hade lärt mig under det senaste årtiondet så var det att skjuta upp belöningar. Jag tror att jag till stor del lärde mig detta genom mina musikaliska arbeten på datorn. Det var inte längre möjligt att nå snabba resultat och jag blev tvungen att vara metodisk, vilket jag aldrig hade varit då jag spelade i band. Jag blev tvungen att skjuta upp belöningen, ibland i flera månader, innan jag fick höra färdiga resultat av mitt arbete.

Jag gjorde samma sak med alkoholen. Att vara vit fram till jul var greppbart och inte på något sätt definitivt. Jag hade inte fattat något livsbeslut, utan ett beslut som jag kunde hantera. Det var märkligt att det gick så lätt. Till viss del hängde det samman med hemsidan, eller rättare sagt med färdigställandet av de fyra nya låtar som skulle finnas med på den. Det fanns något som motiverade mig. Ibland lekte jag också med tanken att jag som alkoholfri kanske skulle kunna leva ihop med M igen.

Fylleresor
Jag och M gjorde en båtfärd tillsammans under senhösten. Vi for med Birka Princess på en kryssning till Tallinn. (Messerschmitt: Det råkar vara Estlands huvudstad!) Namnet "Birka" var av betydelse för mig. Jag hade gjort en utflykt till det historiska Birka redan 1986, tillsammans med min klass ifrån Gripsholms folkhögskola. Dessutom hade en av de kvinnliga medlemmarna i min första kör - en av blixtflickorna - arbetat med utgrävningarna av denna vikingatida bosättning. I min överassocierande tankevärld fanns det i och med denna resa en koppling till forna tiders tro. Jag höll det för möjligt att något slags möte kunde ske ombord, eller i Tallinn - eller att jag under resan skulle vederfaras någon form av uppenbarelse.

Det var förstås en besynnerlig känsla att befinna sig på en sån här flytande fyllecontainer i nyktert tillstånd. Resan blev på sätt och vis meningslös ifall man inte krökade. Fast lite roligt hade vi i alla fall. Både M och jag älskade att spela "enarmad bandit" - även om de så klart inte var mekaniska längre, med någon extremitet att dra i, utan endast hade en liten tryckknapp. (En klar feminisering!) Sedan så fanns det förstås käk, en buffé där man fick äta och dricka så mycket man ville. Självklart så vräkte vi i oss käk. M tog också ett eller annat glas vin, vilket gjorde mig asförbannad! Jag tyckte det var osolidariskt av henne, nu när jag satt där med bara vatten i glaset.

Fast det är klart, åker man på en fyllekryssning utan att kröka så får man förstås räkna med att folk tar sig några glas, särskilt när det ingår i priset. Precis som under våra kryssningar till Finland, ungefär ett årtionde innan, så var vi även nu i bryderi om vad vi skulle göra på kvällen. Det slutade med att vi tittade på en karaoketävling. Jag drack läskeblask. - Precis som under Finlandsresorna så var det ingen idé att dansa. Dansbandsmusik var knappast min grej och på det juvenila discot så skulle vi sannolikt hållas för två dansande mumier.

Det var lika bra att gå och lägga sig. Jag hade väldigt svårt för att somna. Ifall jag hade inbillat mig att min nykterhet skulle påverka min hälsa radikalt så trodde jag fel. Mina tarmar var precis lika oroliga som de hade varit under de senaste två åren. Så småningom lyckades jag somna, men det blev en kortvarig sömn. Estländarna tyckte tydligen att det var en god idé att välkomna gäster, som anlände till Estlands territorialvatten, med ett automatiskt SMS så snart de kommit inom räckhåll för landets sändare. Det tyckte inte vi. M:s högljudda mobiltelefon väckte oss båda abrupt. Sedan blev det för min del ytterligare några besök på muggen, följda av en halvslummer under några få timmar.

Årstiden var höst, men vädret var vinter. Igenom fartygets fönster såg jag silhuetten av Tallinn, i ett vintrigt landskap. Precis som i Helsingfors, många år tidigare, så hade vi även under denna resa bokat plats på en guidad busstur. Eftersom det för den stora majoriteten av passagerare rörde sig om en fyllekryssning, så var det förstås några som inte ens gick iland. Men majoriteten av fylleristerna pallrade sig åtminstone iväg till de mediokra butikerna i hamnområdet för att bunkra billiga cigaretter och billig alkohol. Det gjorde jag också, eftersom jag avsåg att bryta min nykterhet till julen.

Den guidade turen var inte på något sätt tillrättalagd. Det märktes att den nyfödda estniska staten satte en ära i att inte dölja sitt sovjetiska arv, vilket man motvilligt tvingades leva med. Jag och M fick därför beskåda alla typer av sevärdheter, både etniskt ryska och dito estniska. Bland annat fick vi se ett nedgånget förortsområde i sorgligaste sovjetiska stil, statt i förfall och utgörandes en skriande kontrast till den gamla stadens åldriga byggnadsverk. Vi besökte en rysk-ortodox kyrka likväl som en protestantisk estnisk dito. Vi besökte också den stora arena där "den sjungande revolutionen" utspelat sig, där Estlands tradition av körsång blivit till en sång för landets frigörelse ifrån Sovjetunionen.

Paradigmskiftet var mycket tydligt. Bussen for igenom villaområden där man kunde se ett gammalt ruckel till villa med en sovjetisk bil utanför, exempelvis en Vaz - och alldeles intill rucklet, med dess sovjetiska rosthög till bil, så kunde det ligga en upprustad villa med en BMW eller en Mercedes utanför. Tallinn tycktes också ha ett casino i vart och vartannat kvarter. Jag fick känslan av att kapitalismen sköljt in som en flodvåg över landet, eller snarare som en chockvåg.

För egen del fick jag också en smärre chock. När bussen körde runt i det pittoreska, om än delvis förfallna villaområdet, så fick jag plötsligt syn på något som fick hjärtat att hoppa till. - Där vajade en blå flagga. I dess mitt fanns ett vitt kors inuti en vit ring, med fem röda prickar på; en i korsets mitt och de övriga fyra i korsets ändar, delandes den vita omkringliggande ringen i fyra delar. Detta var den heliga Birgittas kors, här i Estland!

Kanske nämnde den kvinnliga guiden något om detta, på sin något märkliga svenska, men jag har i så fall inget minne av det. Först i och med senare efterforskningar så fick jag reda på att det förut hade legat ett birgittinskt dubbelkloster i Tallinn, ett kloster för både män och kvinnor, och att Birgittasystrarna nu hade återvänt till staden. Emellertid var inte den blåa flaggan deras, utan den var istället symbol för ett område (eller en stadsdel) i Tallin som hette Pirita, vilket råkar vara den estländska omskrivningen för namnet Birgitta. Hela området bar hennes namn.

Väl hemma ifrån resan så återstod det nu bara någon månad av min självpålagda nykterhet, innan min självgivna befrielse, nämligen julen. Jag minns inte hur länge jag hade kontakt med den nya fylledoktorn det här året, men jag minns att han var i det närmaste en kopia av de tidigare, samt med en lika klumpig metodik. Jag hade uppsökt den nya fyllekliniken redan under sommaren. Jag var inte beroende av behandlingen denna gång. Jag hade inte nämnt ett ord till arbetsförnedringen om mitt krökande och var därför formellt arbetslös och arbetssökande.

Självklart så försökte jag få till stånd en långtidssjukskrivning, men utan framgång. Jag försökte också få fylledoktorn att remittera mig till ett behandlingshem, fast fylledoktorn tvekade. Egentligen var han ingen doktor, han var ett slags fyllekonsult. Han var en frifräsare med egen fyllefirma som blivit kontrakterad av stadens fyllevård, ett slags kurator, typ. Eftersom han var egen företagare så var han såklart ovillig att få mig remitterad till något behandlingshem, eftersom stålarna i så fall skulle hamna i någon annans fickor, istället för i hans egna.

Tydligen så hade han inte själv varit alkis, ifall jag förstod honom rätt, utan han hade läst sig till sina kunskaper, vilka förmedlades i ett häfte som han tillhandahöll. Eller så var han faktiskt en gammal alkis, för jag såg honom något år senare i kön på bolaget. Vem vet? Hur som helst så dröjde det inte länge innan han spelade upp samma teatraliska scen som den antipatiske fylledoktorn i Huddinge hade gjort. Nu skulle det ställas krav! Nu skulle alkoholisten konfronteras! Fylledoktorns försök att ta kontroll var direkt patetiska, liksom hans försök till provokationer. Exempelvis sa han att han inte ville jobba med "losers" - med förlorare!

Denna fånighet lät han komma över sina läppar av det enkla skälet att merparten av världens manliga befolkning fruktar detta mest av allt. Tanken på att ses som en "loser" får varje äkta machoman att göra nästan vad som helst för att visa på motsatsen, det vill säga visa att man är en riktig - potent - karl! Fylledoktorn förstod inte att jag var en annan sorts man; en man som i stället försökt känna och acceptera min ringhet, min ensamhet, min trasighet, min sorg och mitt väsentligen förödda liv. Jag hade redan accepterat att jag var en loser.

Det var utifrån denna insikt som min strävan utgick. Jag var ingen. Jag var en passiv person som väntade på någon eller något, kanske ett mirakel. Trots mitt lösliga umgänge med M så var jag i allt väsentligt en ensam människa. Jag hade misslyckats med allt. Min flytt till den lilla ettan inne i stan var en reträtt. Mentalt så hade jag redan dragit mig tillbaka och jag räknade inte på allvar med att någonsin mera leva i ett regelrätt förhållande med någon. Jag var en eremit, en främling i och för den här världen.

En tid på ett behandlingshem skulle för mig sannolikt ha blivit en vidare resa inåt, en mer strukturerad sådan. I stället satt jag här, i meningslösa samtal med en "fylledoktor" som följde sin mall och som inte för en sekund såg mig som den jag var. Han reducerade mig till en stereotyp alkoholist. Jag förmodades villigt finna mig i den rollen, i denna reduktionism.

På sätt och vis är det förståeligt. Alkoholism är en sjukdom, en kroppens och själens sjukdom som måste behandlas på sina egna villkor. Problemet är bara att sjukdomens bärare är en människa, en unik individ. Det finns en motsättning mellan alkoholismen som autonom kraft, som en framåtskridande sjukdom med ett visst förlopp, i förhållande till den enskilda människan, individen. Mitt emellan dessa två krafter finns en individuell självupplevelse. Man upplever sin sjukdom. Man är inuti den, liksom i vilken upplevelse som helst.

En alkoholist förväntas, enligt den gängse symtombilden, förneka sin alkoholism. Det kände jag inget behov av, utom gentemot Mamma. Vis av tidigare erfarenheter så insåg jag att det inte var någon idé att informera henne. Hon skulle ändå inte ta in det. Hon skulle bara resa upp en vägg av ORO. Hennes svar på allt sådant som hon inte kunde förstå, komma undan eller förneka var just denna ORO. Den var ett arv ifrån Mormor och bestod av att reagera på omvärlden genom att resa upp en vägg. På denna vägg studsade allting tillbaks i den riktning varifrån det kommit. Att gå till Mamma med ett problem blev alltså liktydigt med att möta denna ORO.

Jag har aldrig tvivlat på att Mamma älskat mig. Jag har aldrig tvivlat på att Mormor älskat mig. Så visst, empatin och kärleken fanns där, någonstans i mitten av deras missriktade engagemang, men just denna ORO lämnade mig ensam. Den var totalt oanvändbar. Den fanns där istället för lärdomen. Jag fick visserligen "goda råd" emellanåt, men de var oftast den sorts råd som vem som helst hade kunnat ge.

Jag fick bara alltför ofta intryck av att de inget lärt av livet, av att de besvärjt och avvärjt livets olyckor i görligaste mån. Därför hade de ganska lite att ge till någon som ställde frågor. Livsupplevelsen och erfarenheterna hade aldrig blivit föremål för några egentliga reflektioner. De hade båda två upplevt vad de upplevt och hade sedan hanterat detta så gott de förmådde utan att gå sönder - och detta var deras strategi, om än ingen medveten sådan. Kanske var det den enda möjliga. Det de hade att erbjuda mig istället för kunskap och visdom var sin oro, sin rädsla.

De var offer. De båda såg sig alltid som offer för omständigheter utom deras egen kontroll. De föreföll vara fångna i ett infantilt tillstånd av längtan till en barndom eller en ungdom som egentligen aldrig funnits, eller måhända funnits men som i efterhand idealiserats eller åtminstone getts en förskönande patina. Jag tror att både Mormor och Mamma behövde sina drömmar för att överleva rent mentalt. Men detta skydd mot omvärldens obarmhärtighet lämnade dem utan ett språk för att kunna beskriva livet i dess helhet. Istället lade sig tystnaden över vår lilla familj.

För att få ett språk som förmår beskriva verkligheten så måste verkligheten upplevas så som den verkligen är. Verkligheten måste erkännas, tas in och omtalas. Allting - "tillvarons hela kärlek och grymhet" - måste beskrivas och ges sina olika namn. Först när hela upplevelsen blivit igenkänd, erkänd, benämnd och uttalad så formas den till användbara begrepp, till verktyg; först då förvandlas den till ett inre och yttre språk. Först då kan vi tala med varandra. Först då kan vi kommunicera upplevelsen. Först då blir förståelsen möjlig. Först då existerar ett upptäckternas språk att föra vidare till andra. Först då kan bilden både målas upp och förstås.

Detta är naturligtvis också essensen i ett barns drömmar; att bli förstådd, att bli sedd och erkänd i all sin helhet. Upplever man som liten att man har blivit det så kommer man att gå till sina föräldrar med allt. Det upplevde jag inte att jag blev. Jag upplevde mig vara ett älskat barn, men jag upplevde ofta att jag inte blev förstådd - och detta alltmer sällan ju äldre jag blev. Jag fick ibland känslan av att ha växt om min familj. Det var egentligen bara Pappa som jag aldrig kände så inför. I förhållande till hans världsvana, beläsenhet och skarpa intellekt så var jag alltid hopplöst underlägsen, vilket han påfallande ofta lät mig veta att jag var. Jag fick veta att jag inte dög.

Mamma fick ibland också veta att hon inte dög. Jag minns det ifrån min barndom. Pappa gjorde sig lustig över henne ibland. Han kunde till exempel påtala att hon gått upp i vikt. - Det är förstås rasande komiskt att hans andra hustru skulle komma att bli en tämligen fyllig kvinna med stora bröst (som jag naturligtvis storögt och i smyg betraktade under mina vistelser i Österrike, när könsmognaden börjat ta fart).

Mamma lät sig påfallande ofta hunsas. Pappas kommentarer, om mig, om Mamma - eller om vem som helst, var ofta ironiska och inte så sällan direkt kränkande. Jag minns inget egentligt motstånd ifrån hennes sida, förutom under den tid som föregick skilsmässan, då allt ställdes på sin spets, då också min barndomsdröm gick sönder. Kanske trasades då ytterligare en eller annan av Mammas drömmar sönder. Hon blev ensam med allt.

Mamma blev tvungen att fungera och gjorde detta i enlighet med de handlingsmönster som hon förvärvat hemifrån. Samtidigt mobbades jag bort ifrån min barndom och min första skoltid, så som den borde ha blivit. Mamma orkade inte bära det. Hon sköt det, mer eller mindre, ifrån sig. Kanske var det under denna turbulenta tid i min barndom som jag på allvar blev ensam - när Pappa lämnat mig och Mamma som ensam förälder fick kämpa för brödfödan och för livet i övrigt.

Det finns ingen skuld i detta. Människor gör så gott de kan. Detta måste man förstå och omfatta. I det brev jag skrev till min familj, under mina år i terapi, så skuldbelade jag dem. Det ångrar jag idag. Det är meningslöst. Var och en är bärare av sitt eget liv och har att rannsaka sig själv allenast. Det ankommer på var och en att bättra sig, att nå insikt om vem man är och varför man gjort som man gjort. Det som är gjort är gjort. Det bästa sättet att sona sina misstag är att sluta begå nya, så gott det går. "Gå nu, och synda inte mer."

Kanske var det därför som något inom mig slog bakut, nu när jag stod inför ännu en manipulerande fylledoktor (typ). Hans närmast mekanistiska förhållningssätt visavi min sjukdom, hans löjliga och missriktade provokationer lämnade mig ensam. Inte ens hos dem som påstod sig vara professionella fick jag alltså vara den jag var. Han sköt förvisso inte bort min alkoholism, han sköt bara bort allting annat!

Jag hade inget som behövde manas fram. Jag hade inget att dölja. Jag förnekade inte min alkoholism, vilket han tycktes utgå ifrån. Han förstod inte att jag utan tvekan skulle ha kunnat ropa ut ifrån stadens tak: JAG ÄR ALKOHOLIST! Det enda jag behövde för att kunna göra det var få beträda en väg av värdighet, att få befinna mig i en miljö där det var tillåtet att vara den jag var, varken mer eller mindre. Jag ville finna vägen till de platser och de människor där man får fråga, får lyckas och misslyckas och där andra gläds över mina framsteg. Jag behövde ett inkluderande sammanhang, ett samtal i och om helheten.

Jag behövde ha människor omkring mig som såg mig för den jag var och som accepterade det, människor som inte ville HA något av mig; människor utan agenda, utan baktankar, scheman och manualer. - Men nej, det gick förstås inte för sig. Det måste förstås ställas KRAV! Fyllskallen måste förstås INORDNA sig! Han måste förstås UNDERKASTA sig behandling! - I de flesta, om så inte alla, av de ordnar och kloster som jag hört talas om så finns det prövotider. Man provar ifall man passar för kloster- eller ordenslivet. Man är fri att gå därifrån när man vill. Även efter att man (eventuellt) avgivit sina löften så äger man sin frihet.

Underkastelsen är där något man ålägger sig själv, den är något man väljer. Jag ville välja min underkastelse, inte åläggas den av någon annan. Detta ledde till en tvehågsenhet hos mig. Å ena sidan försökte jag - ännu en gång - att bli sjukskriven, samtidigt som jag höll käften och mörkade gentemot arbetsförnedringen, ifall försöket skulle misslyckas. Skälet var uppenbart. Ifall arbetsförnedringen fick nys om att jag var alkoholist så skulle jag bli helt utlämnad till fyllevårdens nåd, liksom till försäkringskassans, för all evig tid. För varje framtida bidrag skulle det i så fall komma att krävas belägg för min nykterhet, alltså olika intyganden ifrån fyllevården om att jag var nykter. Så vid årets slut lät jag alltihop rinna ut i sanden, utom spriten förstås.

Fest i det förflutna
Tro det eller ej, men jag återföll faktiskt bara någon enstaka gång under denna nyktra höst och de gånger då jag gjorde det så var det av särskilda skäl. Jag tog till och med risken att informera Mamma och Calle om att jag hade en vit period. Jag sa att det hade blivit lite för mycket på sistone och att jag därför hade beslutat att ta några vita månader. Mamma drog inga långtgående slutsatser utifrån detta. Man kan kanske tycka att hon borde ha anat något vid det här laget. Jag hade under de senaste åren blivit alltmer överviktig, rent av plufsig, och sa nu rakt ut att jag drack för mycket (även om jag inte sa allt). Men hon såg ingenting, ville inte se - klarade inte att se - att jag var alkoholist sedan många år tillbaka.

Ifrån M undanhöll jag (nästan) ingen information. M var väl rotad i verkligheten och hade i sitt arbete sett mänsklighetens alla ansikten. M var dock öppet ogillande när jag drack, följaktligen så undvek jag att dricka i hennes närhet, men jag smög inte med det heller. M visste mycket väl att jag oftast drack om kvällarna efter att jag hade varit hemma hos henne, eller hon varit hemma hos mig. Hon ogillade det förstås men hon dömde mig aldrig. Ibland kunde hennes rättframhet vara klumpig, de gånger då tungan hann före hjärnan. Detta fick mig att undanhålla henne vissa detaljer, men på det hela taget kände hon mig och mitt liv. Vi kunde bara inte dela det. Jag var helt enkelt inte redo att sluta dricka på allvar.

Som sagt så fuskade jag ytterligt sällan under hösten, men i slutet av oktober så fick jag ett fullgott skäl för en redig fylla. Gotlands-Eriks fru fyllde jämt och hon hade bestämt sig för att ordna en dunderfest med mat, liveband och disco. För detta hade hon bokat lokaler nere vid Slussen, närmare bestämt en del av det gamla Kolingsborg.

Stöldgods ifrån tidigt åttiotal, då Urban Släke var förband till Gun Club.

Festen blev en färd till det förflutna, inte minst till mitt eget. Nästan alla var där. - Med lite mer hår på vissa huvuden, något färre gråa hårstrån på andra huvuden och med några tiotal kilon mindre i vikt, på bland annat mig, så kunde det här ha varit en kväll på Ritz eller på någon klubb under den tid då det begav sig. Fast det är klart, då skulle förstås inventarierna Simon och Johan också ha behövt vara där, men de hörde liksom till fel falang för att bli inbjudna till just den här festen. Fast Petson (och hans dåvarande fru), Pelle, Isa, Fulle, Pia, Lizzie, Karin, Olle och många andra var där.

Men det var inte allt. Eriks fru jobbade på det ena eller andra sättet ihop med systern till min stora ungdomskärlek, nämligen med A:s lillasyster. Av det skälet så dök både A och hennes syster upp på festen. Jag blev så oerhört glad, bara av att få se A. Hon var sig lik. Tiden hade knappt berört henne. Hon var lika ståtlig som hon alltid varit. De fåtaliga ålderstecken, som man vagt kunde ana kring hennes ögon, var försumbara. A strålade inifrån och ut, åtminstone i mina ögon.

A hade förstås barn och det hade också hennes syster. Systern levde fortfarande tillsammans med den man som hon träffat redan under den tid då jag befann mig på min ungdomliga folkhögskoleturné. A hade å sin sida någon sorts specialarrangemang med sin man, men hon var ännu gift med honom. Det var samme man som jag sett föra henne fram till altaret, den dag då något inuti mig gick sönder, den dag då jag stod och höll mig i Allhelgonakyrkans gavel för att inte falla, medan gråten vällde fram ur min ännu unga kropp. Älskade A, du kan inte föreställa dig hur mycket jag har saknat dig.

Men just där och då spelade allt detta ingen roll. A levde, hon fanns i den här världen, hon sa att hon hade ett bra liv. Det var gott nog. Jag såg henne dansa med sin syster och med systerns man. A dansade förhållandevis behärskat. A var en gammal modell och mannekäng som alltid tänkte på hur hon såg ut, alltid! Själv dansade jag som en galning. Svetten sprutade och kläderna var i oordning. Jag var bara lycklig! Med A och med dessa gamla vänner ifrån det förflutna omkring mig så var jag bara lycklig. Jag tog tag i Petson och lyfte upp honom, dansade runt med honom och ställde ner honom igen. Petsons dåvarande fru ville inte vara sämre, så hon försökte lyfta mig i gengäld, vilket förstås var dödsdömt. I stället lyfte jag upp henne i luften och dansade runt med henne liggandes över min ena axel.

För min egen del, inuti mig, knöt jag an till ett liv som jag en gång hade levt men som nu försvunnit. Jag levde! Golvet var fullt av människor jag kände. Det var en känsla som jag inte hade haft på många år. Men även denna kväll tog slut. A skulle till att gå. Jag delgav henne min berusade beundran och berättade för henne om mitt sorgliga liv. Jag pratade en del med Pelle, men också en hel del med hans fru, Isa. Naturligtvis så sa vi alla till varandra att vi måste träffas. Naturligtvis var jag välkommen ner till Pelles och Isas hem på Gotland. Naturligtvis blev det aldrig något av det. Det blir sällan det. - Jag saknar er alla så mycket, ni som stod mig nära - men också er som jag bara kände. "Kompis från förr, kompis från förr. Några lyckas, några dör."

Pelle sammanfattade vårt medelåldriga predikament på ett mycket lakoniskt vis: "Folk börjar dö!" - Och dog gjorde de, under denna tid i mitt liv, under åren efter att M lämnat mig; vicevärden ifrån mitt barndomshem, Mormor och M:s mamma, liksom två gamla vänner. Några år tidigare hade min modiga vän Eva också gått ur tiden, liksom Pappa ett par år därpå. Denna höst avled också en kvinna i min kör. Hon hade varit med om att ta in mig i kören. Hon var en levande och vacker kvinna kring de femtio. Hennes man var också med i kören. (Detta var dock inte samma par som under våren arrangerat Krakowresan.) Han var en belevad och stilmedveten man i samma ålder som hon. Tillsammans utgjorde de ett vackert och kärleksfullt par.

Det gick en våg av förstämning genom kören när hon gick bort. Jag tror många kände att en sådan kärlek helt enkelt inte fick avslutas på ett så hemskt vis. De båda tycktes alltid vara så kärleksfulla mot varandra. I våra ögon var detta helt enkelt något som cancern inte hade rätt att förtära, men även detta skulle den förstås uppsluka. Efter hennes bortgång så frågade hennes man oss i kören vilka som kunde tänkas ställa upp och sjunga på hennes begravning. Det var en självklarhet för mig att ställa upp.

Begravningen hölls i en av landets få rundkyrkor. Jag improviserade fram en enkel sorgeklädsel och begav mig dit. Jag for hemifrån i mycket god tid - men det spelade förstås ingen roll. Självklart så passade inte bussar och tunnelbanor. Självfallet var det också något av dessa färdmedel som var försenat, även om jag nu inte minns vilket det var. Given mitt öde, så kom jag naturligtvis dit i absolut sista sekunden. Klockringningen hade redan börjat. Med andan i halsen rusade jag in kyrkan, där församlingen redan hade rest sig och den första psalmsången börjat.

De körmedlemmar som skulle sjunga under begravningen hade satt sig på några av de främre läktarna. Kyrkan var, som jag minns det, full av folk varav några stod i gångarna. Jag hade alltså ingen möjlighet att nå fram till kören. Min enda chans att delta i körsången var att avancera under det ögonblick då den lilla kören reste sig för att sjunga; att då omärkligt glida fram, öppna dörren till någon av de två kyrkläktarna där mina körkamrater stod, för att sedan glida på plats och börja sjunga. Problemet var bara att när jag kom fram så var båda läktarna fulla till sista man. Körsångarna hade pressat ihop sig så att det inte fanns plats ens för den tanigaste lilla gossopran. Jag tvingades trycka mig in, vilket förstås ledde till något av en dominoeffekt.

Det blev helt enkelt en oreda av alltihop och körsången blev störd. Jag hade varit helt inriktad på min uppgift, på att ta mig fram till min kör för att delta i detta hedersuppdrag, just för att hedra. I stället så störde jag. Jag ville göra rätt, jag ville göra gott, men jag misslyckades. Kanske borde jag sluta att gå på begravningar helt och hållet? - Jag stod med nedhasade brallor och sjöng illa på Mormors begravning, jag valde fel färg på blommorna vid två ceremonier, jag snubblade runt som en pajas under påvens minnesmässa och nu hade jag också kommit för sent till en begravning. Det är skit med döden!!