Flk-hg-skl-AAAAAHH!
Vårterminen på Lidingö folkhögskola City tog sin början. Jag levde nu som i min egen lilla bubbla i den här klassen, tolererad men inte fullt ut accepterad. Några av tjejerna var, delvis av egen vilja, inte heller del av klassens "kärntrupp". Vilka som tillhörde, respektive inte tillhörde den självdefinierade kärntruppen hade tydliggjorts redan under höstterminens så kallade "klassfest". De som bjöds in till "klassfesten" tillhörde kärntruppen, de övriga gjorde det inte. Att jag kom att umgås mest med de "utstötta" var därför ganska givet. (En av dem hade dessutom en hyfsat stor byst. Sånt är alltid hyfsat jobbigt!)

Det var en märklig folkhögskolevistelse. På mina tidigare folkhögskolor hade man haft gemensamma aktiviteter mest hela tiden. Men på Lidingö folkhögskola City, åtminstone på IU-linjen, fick man vara glad ifall det överhuvudtaget gavs lektioner. Vår klassföreståndarinna var den i särklass lataste klassföreståndare jag någonsin haft. Det var grupparbeten och individuella arbeten hela tiden. Mitt hat mot alla former av grupparbete är djupt och mångomvittnat. Så fort det bara går så söker jag vanligtvis upp någon kunskapsmässig nisch som jag kan jobba med själv, gärna ett ämne som är så jobbigt och trist att ingen annan orkar eller vill vara med.

Eftersom min klass både hette och sysslade med "Internationella Utblickar" så avsåg man att under slutet av terminen resa till Riga. (Messerschmitt: Lettlands huvudstad!) Varken min ekonomi eller ställning i klassen talade för att ett deltagande på resan skulle vara en bra idé. Beslutet att bli kvar i Sverige begränsade mitt val av Lettlandsrelaterade ämnen, inför de obligatoriska jävla grupparbetena i anslutning till resan. Jag valde ett ämne som var så jobbigt att jag fick ha det i fred, samt att alla efterforskningar om ämnet kunde göras på nätet och på bibliotek hemmavid. Jag valde att skriva om Lettlands roll under andra världskriget.

Det var förmodligen det svåraste ämne jag kunde ha valt, eftersom det var så infekterat. Lettland hade ställt sig på Tysklands sida under kriget, vilket förklarades av det enkla faktum att de baltiska länderna först ockuperats av Sovjetunionen och att de, efter Tysklands inmarsch, såg tyskarna som befriare ifrån just denna föregående sovjetiska ockupation. De baltiska folken hade dessutom närmare kulturella och historiska band till tyskarna (och förvisso också till svenskarna) än till ryssarna.

Mina arbeten blev till ett slags semiintellektuella och språkliga excesser. Ett handlade om Selma Lagerlöf med boken "Kejsarn av Portugallien" som utgångspunkt, ett (som sagt) om Lettlands roll under bland annat andra världskriget och ett om Bunyans "Kristens resa/A Pilgrim’s Progress":

"Sagan är Selma Lagerlöfs uttrycksform. Sagans egenart ligger i att den likaväl kan dels dölja och dels belysa något som t.ex. döden och ondskan, vilka i sin omaskerade form kan upplevas som för "farliga" för medvetandet att hantera direkt. - I fallet med "Kejsarn av Portugallien" skulle då detta "farliga" mycket väl kunna utgöras av faderns alkoholism! - Det kanske inte bara är en tillfällighet att Selma, när hon höll sitt Nobeltal 1909, använde ordet "skuld" inte mindre än nitton gånger och att hon förhärligade sin far - eller med Enquists ord då hade "...färdigputsat glorian på sin döde far". En kusin till Selma konstaterade förvånat efter talet: "familjen kunde inte begripa att hon i talet förhärligade faderns minne då hon, de sista åren han levde, faktiskt avskydde honom". - Att hon dessutom lär ha jämfört författarskapet med prostitution frammanar uppenbara likheter mellan hennes/Klara Gullas "skuld" till att den stackars fadern blir vansinnig/alkoholist! Är då "Kejsarn av Portugallien" (för att ånyo använda Enquists ord) endast en "förträngningsfabel"?

"Vad är egentligen en nationell identitet? Beror identifikationen främst på territorium eller på etnicitet (traditioner, historia och språk)? Den nationella identifikationen kan vara positiv och innebära ett bejakande av kulturella särdrag; en identitet som inte lätt hotas av andra kulturer och som man bär med sig som en ryggsäck av möjligheter. - Den kan också vara negativ och innebära en kulturell självbild som formas främst genom vad identiteten inte är; avståndstagandet ifrån främmande kulturer formar basen för den kulturella identifikationen. Man bör nog också fråga sig i vilken utsträckning det alls är möjligt för ett folk, eller för enskilda individer att lära sig något om historien. Vilka insikter överlever i form av varaktig eller åtminstone långvarig attitydförändring? Vad konstituerar en nationell identitet, ett folk, en kultur - eller en individ?! Vad innebär, i samtliga fall, identitetsbegreppet?"

"My point is this: The reader, re-creating the book, turns it into a brand new (part of) creation. - This goes for all reading; when reading any text, it is always utterly dependent upon the reader’s knowledge and ability for comprehension and interpretation. So, how could there be any "objective" reading of the Bible, as suggested by Luther, Calvin, Bunyan and other protestants, rejecting allegories and individual interpretation? The text simply has to be subject to individual interpretation to be understood at all. - God may be infallible, but the reader most certainly isn’t!"

Jag läser dessa arbeten och häpnar över mitt eget språk. Det finns en skärpa och ett fokus i språket som jag inte är förmögen att frammana här, i dessa fragmentariska memoarer. Min "begreppslighet" tycks gradvis bli mer flytande. Jag åldras. Kanske är det nu - ungefär sex år senare - sista chansen att sammanfatta mina hågkomster, innan allt förvandlas till ett diffust moln av drömtid. Är jag på väg emot Gud och Gud på väg emot mig, eller sjunker jag bara gradvis ner i intigheten, in i den tomhet ur vilken allt kommit och till vilken allt återvänder? Jag åldras. Jag ska dö. Det är det enda jag vet.

Kanske hade mina, närmast demonstrativa och övertydliga, språkliga excesser också en rot i att jag försökte imponera på ett gäng tjugoåringar, särskilt på kvinnorna förstås. Konstnärlighet har oftast sin rot i att man vill få knulla. - Ifall en man inte är ung, stark och vacker så bör han åtminstone äga makt och/eller pengar. Dessa saker är nämligen sexiga, de signalerar potens i ordets fulla och bokstavliga mening. Det spelar ingen som helst roll ifall man tjänar det goda eller det onda. Det är förstås helt okej ifall man är en riddare i det godas tjänst, men om man istället är en farlig och spännande skurk så går det lika bra.

Är man dock varken ung, stark, vacker - eller rik och berömd, eller ens spännande och farlig, så återstår bara konstnärskapet; att ha talang, djupsinne, känslighet, intelligens och "cred" i någon form. För mig, i rollen som medelålders fettsäck med framtiden bakom mig, så återstod alltså bara språkliga och musikaliska uppvisningar för att erhålla denna "cred" - det vill säga erkännande/respekt/trovärdighet. Och alltihop handlade förstås om att jag ville knulla. Av samma skäl så har jag förstås skrivit dessa memoarer och gjort min hemsida!

Jag satt där under (de fåtaliga reguljära) lektionerna och åtrådde mina unga, vackra och synnerligen kvinnliga klasskamrater, åtminstone de flesta av dem. Den allra vackraste unga kvinnan hade givits rena anletsdrag, alabasterhy, intensiva och närmast svarta ögon samt ett böljande mörkt hår. Fast hon var samtidigt en tvärhand hög. Gud har ett mycket märkligt sinne för humor.

Den som jag fäste mig mest vid var emellertid den mer välväxta unga kvinnan med hyfsat stor (alltså hyfsat jobbig) byst, en av mina kamrater i klassens sociala periferi. Vi samtalade lite då och då om allt möjligt, under de gemensamma rökpauserna. Hon var ganska beläst och begåvad för sin förhållandevis ringa ålder. I likhet med klassens något förkrympta skönhetsdrottning så hade även hon ett påtagligt temperament. När hon blev arg så kunde hon bli lite dum. I likhet med mig (fast i betydligt mindre omfattning) hade hon alltså "vita fläckar" i sin sociala kapacitet.

Kanske var det därför som hon inte riktigt tillhörde kärntruppen, trots att hon var i samma ålder och hade samma bakgrund som merparten av klassen. Vid ett tillfälle så ertappade jag en av klassens mer begåvade killar med att spela på just dessa "blinda fläckar". Han fällde en kommentar som han med säkerhet visste att hon skulle gå igång på. Jag såg hur han log i mjugg när hennes verbala attacker tog fart. Jag log tillbaks mot honom och fällde kommentaren: "Du, man ska inte så ogräs!" Han skrattade lite, på ett sätt som verkade både roat och en smula generat.

Fast jag sådde väl själv en del ogräs. Jag kom i konflikt med några elever, samt också med lärarna ibland. Kanske berodde det på min märkliga sociala position. Jag störde hegemonin. Lärarna var i min ålder, i enstaka fall äldre, medan klassen var i tjugoårsåldern. Med en medelålders elev i klassen så kantrade den annars så tydliga hierarkin. Jag var i vissa fall kunskapsmässigt närställd, eller till och med jämställd, med de medelåldriga lärarna, samtidigt som jag befann mig i samma sociala position som de unga eleverna. Det var bäddat för vissa konflikter.

Jag kommer ihåg en dispyt med vår svensklärarinna. Vi skulle ha en svensklektion om språkhistoria. Vi hade givits en del material som skulle läsas in, vilket jag förstås gav fan i eftersom mina kunskaper i språkhistoria kändes fullt tillräckliga för en gymnasial prövning. En liten miss begick jag dock. Jag visste att en av våra mest kända svenska runstenar, den så kallade Rökstenen, var väldigt gammal. Jag hade på något vis fått för mig att den var ifrån Vendeltid, alltså ifrån 600-talet. Det var den inte, den var vikingatida och ifrån 800-talet.

Vår svensklärarinna gjorde möjligen en något grövre tabbe. Hon skrev på klassrummets white board en förteckning över ett antal indoeuropeiska språk. I den listan fanns ett fel: "Turkiska". Turkiskan tillhör de Ural-Altaiska språken och är på långt håll släkt med exempelvis mongoliskan. Turkarna använder visserligen det latinska alfabetet, men det gör knappast språket indoeuropeiskt.

När jag påpekade att turkiskan inte var ett indoeuropeiskt språk, så närmast skrek hon åt mig att det var den minsann visst det! Jag replikerade att detta inte var något jag trodde, utan något jag visste. Efter lektionen sprang hon upprörd iväg efter ett uppslagsverk och kom sedan besviket lommande tillbaks, eftersom det visat sig att jag hade rätt. Men sen sa hon, med ett slags trotsig triumf i rösten: "Men du hade fel om Rökstenen!" - Sensmoralen i denna berättelse får du hitta själv. Jag finner ingen.

Som en något komisk epilog till vår kontrovers så dök det upp en artikel i Metro den 29/12, samma år. Artikeln hette "Turkiet urhem för svenskan" (men, märk väl, den handlar inte om något släktskap mellan svenska och turkiska). Artikeln tog upp en studie ur vetenskapstidskriften "Nature" ifrån den 27/11 samma år. Några forskare ifrån Nya Zeeland hade använt sig av en modell som beräknar ett språks förändringstakt, vilken synes vara beräkningsbar. Ord förändras över tid i en bestämd takt. Genom kartläggning av ordens differentiering i samband med språkens spridning så framträdde ett mönster som kunde följas bakåt, även geografiskt.

När forskarna följde detta mönster bakåt, i tiden och rummet, så hamnade de till slut i Turkiet av alla ställen. Indoeuropeiskan hade alltså haft sitt ursprung i Turkiet, i Anatolien. (Turkarna som folk kom dock dit betydligt senare - ifrån Centralasien - och det finns besläktade språk ända bort i västra Kina.) Denna artikel avslutade för min del allt vidare letande i språkhistorien. Den avslutade min jakt på "urhemmet", men den avslutade inte mitt andliga sökande. - Anatolien var alltså ett möjligt "urhem" fast artikeln förtäljde dock inte ifall forskarnas upptäckter ledde dem till berget Ararat...

Lika vilsen som Noa varit på det ändlösa havet hade jag varit i mitt religiösa sökande. Det stod dock klart att jag skulle ta hem det betyg som jag saknade för tillträde till mer konkreta studier inom religionens område. Trots mina mellanhavanden med min svensklärarinna så stod det klart att jag skulle få ett kompetensintyg för tredje årets gymnasiesvenska. Det blev därmed möjligt för mig att komma in på A-kursen i religionshistoria vid Stockholms universitet. Den här gången hade jag inte för avsikt att lägga av. Jag visste vad jag sökte nu. Jag sökte Gud!

Men Gud gav mig samtidigt en liten blinkning, som talade om för mig att mitt sökande måhända inte var odelat. Jag mötte nämligen under hösten en person ur det förflutna, en person som jag hade mött tjugo år tidigare, i en tid då jag sökte något HELT annat! - Detta år folkomröstade Sverige om huruvida vi skulle gå med i EMU, den europeiska monetära unionen, eller inte. Representanter för ja- respektive nejsidan besökte skolan för att tala för sin sak.

Jasidans representant var en ganska otäck typ som använde sig av varje smutsig retorisk härskarteknik i boken, exempelvis att inte låtsas höra vad kritiska elever frågade, så att de tvingades fråga om - allt för att de skulle känna sig osäkra. Många människor fruktar att tala inför stora folksamlingar och att då behöva fråga om, gång på gång, gör dem förstås ännu osäkrare.

Det intressanta för mig var emellertid nej-sidans representant, som var ingen mindre än den kompis ifrån punktiden som råkat vara med den kväll, 1983, då jag (ovetandes!) drog med mig en fjortonåring hem ifrån Röda rummet! Denna gamla punkkompis jobbade nu för Vänsterpartiet och var här för att hon skulle tala emot ett svenskt deltagande i EMU. - Så ironiskt! Gud pekade finger åt mig och sa skämtsamt: "Mig lurar du inte! Jag vet nog vad du söker mest av allt, din gamla kåtbock!"

Breaking the waves
Andra tecken uppenbarade sig förstås också under min tid på folkhögskolan. Vid den här tidpunkten handlade det mesta i mitt liv om religion (förutom åtrån till klassens unga kvinnor...). Jag minns inte längre vilka tecknen var, men jag minns att de fanns där: En tjej ifrån en parallellklass satt under en rast och läste - som av en händelse - i en bok om tarotkortleken, en bok som jag också läst. Den unga (hyfsat bystiga) kvinnan hade å sin sida studerat de gamla egyptiernas mytologi och var också bekant med det apokryfa och gnostiska Thomasevangeliet. Dessa egyptiska spår var några av de spår jag följde. I den västerländska mystiken så fanns det, i såväl tarotkorten som i kabbalismen - förutom de uppenbara kopplingarna till judisk mystik - också kopplingar till gnostisk kristendom och till egyptisk mystik.

I den egyptiska dödsboken, alltså de religiösa texter som avhandlar vad som möter människan efter döden, finns ett avsnitt som behandlar 21 stycken pyloner, det vill säga porttorn. Dessa porttorn bevakas av olika gudomar. Det finns vissa likheter i upplägget hos den tibetanska dödsboken, men det finns också likheter med tarotkorten - och med "livets träd" inom (den judiska) kabbalismen. Den egyptiska dödsboken handlar förvisso om gudarna och livet efter döden, men den är också en karta över den inre väg som sökaren måste gå, en karta över olika utvecklingsstadier, liksom trumfkorten inom tarotkortleken är.

När detta stycke skrivs, den 29/3 2009, så finns inte längre den översättning av den egyptiska dödsboken, som jag först läste, kvar på Stadsbiblioteket. Jag har ett minne av att likheterna i denna översättning var betydligt större med tarotkortens symbolik än i den äldre översättning som jag sedan fick hålla till godo med. Faktum är att likheterna är så pass få och otydliga att det inte går att påvisa något släktskap med tarotkorten, men med säkerhet vågar jag ändå påstå att det handlar om en initieringsväg in i mysterierna hos en religös kult. (Guden Osiris likhet med Kristusgestalten är dock det mest slående i dödsbokens texter.)

Mitt tvåfaldiga driv, min högst kroppsliga längtan efter kärlek, samt min djupa längtan efter Gud, gifte ihop sig till något som jag inte kan beskriva. Min längtan gick till både Agape och Eros. Jag var människa. Jag var man. I detta låg min längtan efter både Gud och en kvinna. Kanske fanns det hos mig en rudimentär och arketypisk föreställning om "Hieros Gamos" - om det sakrala samlaget. I en rudimentär form formades tankar om en (ny) tro för både kropp och själ, men jag hade ingen aning om hur en sådan religion skulle kunna se ut. Jag fann en del hemsidor om olika hedniska religioner, Wicca och en massa New Age-dravel, men det lockade mig inte. Det djup jag sökte fanns inte där.

Detta år, 2003, så firade man i Sverige att det nu var sju århundraden sedan vårt enda riktiga svenska helgon hade fötts, nämligen den heliga Birgitta - det helgon som jag, genom klockors sång och genom en dröm, blivit djupt förbunden med. Självklart så fanns det tecken på skolan som anknöt också till detta. Vår klass såg tillsammans Lars von Triers film "Breaking the Waves". Handlingen är denna: En ung kvinna med klena förståndsgåvor och ett stort hjärta (ypperligt och innerligt spelad av Emily Watson) förälskar sig i en man (spelad av Stellan Skarsgård) som arbetar på en av de många oljeplattformarna utanför Skottlands kust. De båda gifter sig och allt ser till en början ut att arta sig väl.

Den unga kvinnan förtärs av längtan när mannen är ute på havet och arbetar .Hon ber till Gud om att maken ska komma hem. Då slår olyckan till! Mannen blir genom en olyckshändelse förlamad ifrån halsen och nedåt. Han börjar uppmana sin klent begåvade och kärleksfulla unga hustru att ta sig andra män. Det finns en dubbelhet i detta skeende. Man kan å ena sidan ana en vilja hos honom att släppa henne fri ur ett äktenskap och ett förhållande som nu bara kan leda till hennes olycka. Men å andra sidan finns där samtidigt en känsla av att han försöker solka ner hennes naiva och villkorslösa kärlek. För hon älskar honom fortfarande och har inte en tanke på att lämna honom, trots att han sannolikt är förlamad för livet.

Hon upplever också en stor skuld - i det att hon tror att det är hennes enträgna böner till Gud om makens snara återvändande som indirekt orsakat olyckan. Det är här som det tragiska temat börjar utveckla sig. Han uppmanar henne träget att "göra det" med andra män - och eftersom hon älskar sin förlamade make så gör hon det han begär. Hon blir gradvis till en "dålig flicka". Rykten börjar florera om henne i den strikt protestantiska och synnerligen sekteristiska lilla skotska by där hon bor.

Det hör till saken att den mycket stränga variant av kristendom som byborna praktiserar inte tillåter några kyrkklockor i bykyrkan. Det hör också till saken att den barnsliga unga kvinnan har Gud som "låtsaskompis" - en mycket sträng och fordrande sådan; en inre fadersgestalt som hon hela tiden på ett barnsligt sätt konverserar med, genom att tala till sig själv med en så djup mansröst som hon förmår att imitera. På detta vis talar hon om för sig själv vilken dålig och syndfull flicka hon är. - Det verkar förstås vanvettigt, men betänk att jag som barn hade en låtsaskompis som bodde i en kakelugn, samt en annan dito som var en pudel i uniform!

Ifrån sin kyrka, utan kyrkklockor, fördrivs den unga kvinnan slutligen av präst, bybor och stenkastande barn, eftersom de håller henne för en sköka. I slutet av filmen, när hon på allvar blivit prostituerad, så körs hon en dag med en liten motorbåt ut till ett stort fartyg, för att där förse besättningen med diverse erotiska tjänster. Men besättningen på det här skeppet är onda män. De våldför sig på henne och slutligen så dödar de henne. - Byns män vägrar sedan att ge henne en anständig begravning, eftersom hon varit en "syndfull" kvinna, vilket får hennes man att ta med sig hennes kista för en sista färd till hans hemland - Norge - för begravning.

Jag minns inte de exakta turerna i filmen efter detta, men hennes död blir till ett symboliskt kärleksoffer. Hennes invalidiserade make tillfrisknar nämligen på ett mirakulöst vis efter hennes död. I den avslutande scenen ser man honom ombord på fartyget till Norge. Uppe på däck samtalar han med någon som han känner. Plötsligt hör man en klang av kyrkklockor som tycks eka över havet. De båda männen ser upp i skyn. Högt uppe i himlen svänger ett antal väldiga kyrkklockor och sjunger ut sin jubelsång, en sång om en kärlek som aldrig kan dö. Klockorna sjunger om hennes kärleksoffer, vilket indirekt blir till en symbol för Kristi offer för mänsklighetens frälsning.

Denna film, denna kärlek, berörde mig djupt. Jag förband i mitt inre filmen med den dröm som jag hade haft ett årtionde tidigare. Jag förband filmen med det helgon vars staty stod på post utanför min barndoms kyrka, där jag som liten förstummat betraktat klockornas dans och hört deras sång. Jag förband filmen med det budskap ifrån Gud som jag tyckte mig se överallt längs min väg genom livet. Det var ett budskap om kärlek. Men det var också ett löfte till mig personligen, ett löfte om ett möte med någon. Det kunde vara med mitt livs kärlek. Det kunde vara med min andliga upplysning, med "Sofia" - visdomen! Det kunde vara med ett helgon, en ängel - med Gud! Det kunde vara en uppenbarelse, likt dem som givits till den heliga Birgitta.

För mitt liv kan jag inte komma ihåg i vilket sammanhang det var, men jag minns att vi under det här året också gjorde ett studiebesök på Historiska museet. Det mesta i utställningsväg relaterade på det ena eller andra sättet till den heliga Birgitta. Jag plockade på mig allt jag kunde av broschyrer och annat som handlade om henne. Jag spanade oavbrutet efter tecken - och jag fann dem förstås överallt. Det väsentligaste för mig var uppenbarelserna, platserna där hon varit och det som hon var en symbol för; en kvinna av och för Gud, symbolen för allt det som saknades i mitt liv.

Under besöket på Historiska museet så passade jag också på att beskåda fynden ifrån Helgö. Utgrävningarna på Helgö hade börjat 1954, efter att en tomtägare på ön gjort märkliga fynd i en flaggstångsgrop som han grävt fyra år tidigare; resten av ett silverfat och en egyptisk vinskopa ifrån 500-talet efter Kristus. Helgö hade varit plats för handel och en närmast industriell bronsgjutning i nära 800 år, ifrån 200-talet till slutet på vikingatiden.

Många märkliga fynd gjordes under utgrävningarna, bland annat så fann man en biskopskräkla av irländsk typ ifrån 500-talet - vilket också varit Helgös blomstringstid. Märkligast var nog ändå fyndet av en indisk Buddhafigur. Helgö hade alltså haft handelsförbindelser som, direkt eller indirekt, sträckte sig ifrån det kristna Irland, till (dåtida) buddhistiska områden i Indien och till Egypten. Jag betraktade den lilla statyetten av den upplyste Siddharta, Buddha. Var det bara dessa föremål som kommit till Helgö, eller hade också idéer färdats till denna nu så oansenliga plats i Mälaren?

Mina planlösa "pilgrimsvandringar" genom Stockholm och dess omgivningar tilltog under den här perioden. Jag började vandra igen, som en pilgrim utan varken ett mål eller en riktig tro, men i ett sökande efter båda. Jag gick in i kyrkor och jag besökte gamla "heliga" platser ifrån min barndom. Överallt sökte jag Henne. Överallt sökte jag Gud. En av mina favoritkyrkor blev Klara kyrka. Den låg bra till när man var inne i City och handlade. Jag gick ibland in och bara satte mig där en stund.

Trots att kristendomen utgjorde ett centrum för mitt sökande så var jag öppen. Jag hade köpt ett exemplar av Zetterstéens översättning av Koranen redan året innan och hade läst den ifrån pärm till pärm. Detta år kom jag, för andra gången i livet, att besöka en moské i samband med (de fåtaliga) lektionerna i religionskunskap. Redan som barn, under en resa till Tunisien tillsammans med Mormor och Kalle, hade jag besökt en moské. Redan som liten höll jag trons alla tempel för heliga, det fanns för mig ingen skillnad mellan en moské och en kyrka. Men nu var mitt intresse betydligt mer fokuserat. Vi var inne i Stockholms moské vid Medborgarplatsen och vi hade också en ganska intensiv diskussion med några av dem som arbetade där.

Vi hade en praktiserande muslim i klassen, som också hade gjort en pilgrimsfärd till Mecka. För mig blev det lite grann som med muslimen på reklamfirman (se 1990). Det blev diskussioner lite då och då, men inte alls lika mycket. Det fanns en ömsesidig respekt emellan oss, men också en barriär av ålder och kulturell tillhörighet som i viss utsträckning begränsade samtalet. Just att han var pilgrim var något som intresserade mig mycket. Jag var övertygad om att jag, på det ena eller det andra sättet, själv skulle komma att bli pilgrim. Jag var övertygad om att alla de tecken, tillfälligheter och möten som omgav mig inte bara predicerade ett omvälvande möte - utan att detta kommande möte i sin tur bara var början av en väg som jag var satt till världen för att gå.

Ett par av läsårets intressanta "tillfälligheter" ägde rum redan under höstterminen. Vi gjorde ett studiebesök på Skeppsholmen, som inkluderade Moderna museet och Skeppsholmens kyrka, som nu blivit en "avkristnad" utställningslokal. Vi besökte också Djurgården och Skansen, som en del av den naturorienterade undervisningen. Besöket till Djurgården och Skansen var kanske inte så betydelsebärande eller relevant, men besöket på Skeppsholmen kändes definitivt som om det hade ett samband med tidigare händelser, med tiden på musiklinjen bland annat. Men jag kunde för mitt liv inte lista ut vari sambandet bestod.

Nu, ett årtionde efter min intensiva dröm om kvinnan utanför kyrkan, så drog jag slutsatsen att den stora händelse som förestod, vilken det nu kunde vara, borde gå att känna igen på dess förbindelser med tidigare möten och besökta platser. Jag var av den uppfattningen att jag hela tiden gavs små ledtrådar, så att jag med säkerhet skulle veta när det var dags att agera, när det var dags för mig att välja, att ta det avgörande steget! Det kändes som om detta låg mycket nära i tiden, så nära att jag nästan kunde ta på det!

Under våren gjorde jag för andra gången i mitt liv högskoleprovet. Jag fick även den här gången 1,7 i normerad poäng, av 2,0 möjliga. Den här gången var det ännu retligare. Gången innan hade jag varit två felaktiga svar ifrån 1,8 poäng - den här gången var det bara ett felaktigt svar som skilde! Högskoleprovet ägde rum i en synnerligen trist skollokal, i ett om möjligt ännu tristare Hallunda, fast utanför skolan låg en ganska fin ortodox kyrka. Betydde detta något? - I en av mina starka drömmar hade jag drömt om en virvlande snöstorm som bildat en vit vägg utanför mitt fönster. Jag såg just en sådan vit vägg av virvlande snö utanför fönstret när jag skrev mitt prov. Betydde denna vita stormvind något? Jag mötte också en kvinnlig sångarkollega ifrån min förra kör. Betydde detta något?

Inte långt ifrån skollokalen låg den helige Botvids grav och kyrka, den man som givit namn åt Botkyrka, både kommunen och kyrkan. Det var en av de platser som den heliga Birgitta hade vallfärdat till, liksom hon också vallfärdat till den helige Olafs grav i Nidaros (nuvarande Bergen) i Norge. Det fanns alltså en norsk anknytning hos sankta Birgitta. - Men vad betydde drömmen om den vintriga stormvinden - och vad betydde mötet med körsångerskan? Inte långt härifrån låg också Norsborg, barndomsort för en annan sångerska, en viss Carola, vars låt om en "Stormvind" inte är helt obekant. Hennes norska anknytning torde väl också vara välkänd, liksom hennes uttalade religiositet.

Det här var förstås besvärande associationer. Det här var en knäppgöks associationer! Det här var den typ av tankegångar som skapar en fanatisk "stalker"! Jag ruskade av mig tankarna med ett visst obehag. En tid senare, under senvåren det här året, så befann jag mig på promenad i Drottninggatsbacken. Det var just utanför alla vegetariska flumskallars absoluta favoritbutik, nämligen Vattumannens bokhandel, intimt förknippad med "Vattumannens tidsålder" - den nya kommande guldåldern.

Vem får jag då se, alldeles utanför butiken, bärandes stora solglasögon och iförd en jacka som ser ut att vara av obehandlat koskinn? - Ja, vem tror du?! Carola förstås! För säkerhets skull så var det någon jävla snubbe som helt hysteriskt skrek "CAROLA" för full hals, ifall jag nu skulle ha missat det. Förmodligen var det någon av alla dessa lantisar som brukar vandra sträckan Drottninggatan-Västerlånggatan, fram och tillbaka, under hela Stockholmsbesöket. Skälet bakom detta beteende är att det, i de hålor de kommer ifrån, oftast bara finns en central gågata. - Så varför skulle Stockholm vara annorlunda?! Eftersom de under denna enformiga promenad kan se riksdagen, slottet, Sergels torg och Gamla stan så utgår de ifrån att de har sett hela stan. Bönder!!

Frågan var nu vad jag skulle läsa in i dessa lösa samband och händelser. Vad kunde rimligen en nationell schlagerikon och tillika frimicklarbrud ha för anknytning till mitt sökande? Det verkade absurt. Samtidigt kunde jag inte förneka att detta sammanträffande hade ägt rum på DROTTNINGgatan, utanför VATTUMANNENS bokhandel och att den person, som jag tidigare sett en mycket löslig koppling till genom min stormvindsdröm, var synnerligen förbunden med kristen tro. När jag la ihop min läsning av religiös litteratur med de händelsekedjor som omgav mig, så talade de om en kvinna med gudomligt uppdrag, en kvinna som på något sätt skulle korsa min väg. Den kvinnan var mitt öde. Jag trodde så klart inte att det var Carola, men hon blev till en symbol för det kommande mötet.

Det har ibland varit en del snack om Carolas frimicklaråsikter om homosexualitet, ett ämne som ständigt tycks inbjuda till argumentation. Under 2003 så blev det tillåtet för samkönade par att få adoptera barn, åtminstone så fick de rätten att ansöka om det. Debatten som föregick detta innehöll få överraskningar. Liberala och vänsterkrafter var för och de konservativa och kyrkliga krafterna var i många fall emot. Känslorna svallade och i vanlig ordning så stämplade "den fria pressen" et consortes förespråkarna för de homosexuellas rättigheter som frihetens förkämpar och motståndarna som en samling mörkermän.

Den nivelleringsälskande svenska kulturen har nämligen en paradoxal baksida. Den svenska viljan att i alla möjliga sammanhang gå i flock skapar ofta den skenbara illusionen av att vår kultur och vårt samhälle innehåller en fri och öppen debatt. Så är dock inte riktigt fallet. Istället får vi som regel en intill dumhetens gräns förenklad skendebatt mellan två supportergrupper, en för och en emot, alldeles oavsett vad sakfrågan gäller. Man sällar sig till sin flock och ställer sig sedan och skriker på motståndarna. Det är också därför som svensk press och annan media alltid bara sysslar med en dagsaktuell fråga åt gången. Man går i flock.

I detta fall så kom "debatten" nästan uteslutande att handla om de homosexuellas rättigheter. Barnens perspektiv kom först i andra hand. I den mån detta alls togs upp så var det mest hos motståndarsidan, oftast i formen av rena dumskalleargument, som att barn till homosexuella föräldrapar riskerade att bli mobbade i skolan. Till dem vill jag säga att mobbingen i skolan har andra orsaker, mobbare finner ALLTID en orsak till att mobba, vilken det än må vara.

Det fanns, som jag ser det, endast två hållbara argument emot att låta homosexuella par adoptera. Det första och svagare argumentet var oklarheten över vilken effekt avsaknaden av närstående manliga eller kvinnliga förebilder skulle kunna ha på barnen. Detta argument förutsätter emellertid att det samkönade föräldraparet och deras barn i så fall skulle leva i ett slags familjärt isolat utan närvaron av andra män eller kvinnor, exempelvis på dagis eller i skolan.

Det andra argumentet emot samkönade pars (eventuella) adoptionsrätt fanns överhuvudtaget inte med i debatten, nämligen den logiska konsekvensen av enskilda människors livsval. - Låt mig förklara: Alldeles oavsett vad som är orsak till att vissa människor blir homosexuella och andra inte, så finns det samtidigt ett VAL, ett livsval. Det går inte att förneka. Ifall man VÄLJER att samleva med någon av samma kön så är det ett val som med automatik utesluter tillblivelsen av ett barn på naturlig väg. Man väljer måhända inte sin sexualitet, men med all säkerhet väljer man sin partner.

Det betyder alltså att den enskilda individen redan har VALT ett liv där barn inte är en möjlighet. Det betyder sålunda att den enskilda individen har valt att prioritera sin egen sexualitet framför att skaffa barn. Det enda kvarvarande sättet att då skaffa sig barn är alltså genom att på det ena eller andra sättet involvera utomstående i processen; genom olika privata arrangemang (byteshandel - om man ska vara cynisk), genom adoption eller insemination. Den gemensamma faktorn för alla samkönade par som vill ha barn är alltså att NÅGON ANNAN på det ena eller andra sättet ska fixa ett barn åt dem, ett barn som de alltså genom sina egna livsval själva har valt bort som (biologisk) möjlighet.

Det var detta som jag fann mest obehagligt med hela den här debatten. - Barn blev en rättighet! Barn blev till något som staten/samhället på det ena eller andra sättet skulle tillse att alla fick tillgång till. Indirekt så blev faktiskt homosexualiteten i och med detta till något som den inte varit sedan sjukdomsstämpeln togs bort 1979. Den blev till något av ett "handikapp". Den blev till något som krävde samhällelig sanktion och/eller samhälleliga stödinsatser i en eller annan form. Den blev till något som man måste kompensera för.

En betydligt mer roande aspekt var att se hur otroligt heteronormativ gayrörelsen faktiskt framställde sig själv som, i sin strävan efter att alla nu skulle ges möjlighet att bilda små fina kärnfamiljer med mamma, mamma/pappa, pappa - barn! Frågan man måste ställa sig idag (vilket är den 12 mars 2010 då detta stycke skrivs) är ifall Sveriges familjebildande gayikoner ska ses som förkämpar för den frigjorda individen, eller som en homosexualitetens narrspegelbild av den gamla borgerliga kärnfamiljen?

Mamma pappa barn
den borgerliga drömmen
drömmen som aldrig vill dö
drömmen som aldrig vill dö
Ur "Jag hatar söndagar" av Ebba Grön

Avslut
Det var vår. Steg för steg gick terminen mot sitt slut. Min klass blev aldrig till någon sammanhållen social enhet, men uppnådde ändå ett slags status quo. I slutet av terminen gjorde hela skolan en gemensam dagsutflykt till Mälaröarna. Detta var förstås också ett tecken, eftersom varje utflykt till Mälaröarna, utom per båt, innebar att man var tvungen att passera över bron vid Nockeby, med den heliga Birgittas kyrka och den höga klockstapeln. (Dessutom körde vi förbi avfarten till Helgö.) - Kanske fanns mitt hjärtas utvalda inte i klassen?! Kanske fanns hon ibland någon av de andra eleverna?! Det var en mycket varm försommardag. Man anade den annalkande sommaren. Vi lekte några fåniga lekar, lite dragkamp och dylikt. Min blick gick över den lilla gruppen. Vem var hon?! Fanns hon här? Var hon i så fall min framtida älskade, eller min vägvisare?

Det drog ihop sig till terminsavslutning. Avslutningsceremonin skulle hållas i en liten baptistkyrka som låg i ett näraliggande hyreshus, alldeles invid skolans lokaler och med Kronobergsparken utanför entrén. Jag skulle uppträda under avslutningen, med en låt på engelska. Vi hade, under en av våra engelsklektioner, fått i uppgift att skriva en låttext. Det var förstås en övermaga uppgift för de flesta, trots att den här klassen bestod av en samling synnerligen begåvade unga människor. Att kunna skriva kreativt på sitt eget språk, dessutom både metriskt och rytmiskt, är få förunnat. Att göra detsamma på ett främmande språk, även om språket är engelska, är knappast lättare.

Metrisk vers var något som jag behärskade ganska väl. Jag hade också blivit rätt bra på engelska, bland annat tack vare den väsentligen engelskspråkiga kursen på Katrinebergs folkhögskola. Musiken vi skulle sätta engelska ord till var Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå". Skolans kvinnliga kanslist hade spelat in ett kassettband med pianokomp och nynnad sång. Dessvärre så stämde inte riktigt verser, refränger och stick med originalversionen - och tyvärr visste jag inte om det. Jag ägde nämligen inte skivan. Jag utgick ifrån att den kvinnliga kanslisten, som så uppenbart älskade Ted Gärdestads musik, hade bemödat sig om att spela in en korrekt version. Men man ska aldrig utgå ifrån någonting, någonsin. Så ifall någon undrar över varför formen på min text inte stämmer med låten i original, så är detta förklaringen:

Memento mori

Birds hover over the dead
like pictures of words left unsaid
A gentle wind carries a scent from afar
and softly caresses my head

A song fills the air, sounds and rhyme,
of singular moments in time
of praying and pondering on who you are
and all sacred truth that you’ve read

Every single leaf upon each tree
just as every little thread you use to weave
will be torn, will fall, will leave
- just as you and I.

Where’s it gonna go, all of this love
that I find so hard to show, all I’ve believed
Was I born to fall, to grieve
- or to be received?

I’m counting the sorrowful years
I have clung to familiar fears
Why can’t I just give in - or battle the dread
instead of just wallow in tears

It’s my prayer. - I hope somebody hears.

Min egenhändigt skrivna låttext framfördes i kyrkan inför hela skolan, till kanslistens pianokomp. Jag sjöng ut all min längtan. Jag sjöng ut min bön. Mitt framträdande blev en succé. Publiken ställde sig upp och applåderade energiskt. Några jublade. Rörd bugade jag mig inför församlingen av elever och skolpersonal. När jag satte mig på min plats i kyrkbänken så stod fortfarande merparten av publiken upp och applåderade. Tårar av rörelse vällde fram och jag grät öppet. Min kvinnliga kamrat, den av kroppsliga skäl hyfsat jobbiga, gav mig en tröstande kram. Det var så sällan som någon rörde vid mig, så mina tårar flödade ännu mer. Kanske blev jag där och då en smula förälskad i henne.

Efter ceremonin så gick det stora flertalet elever ner till Rålambshovsparken för en avslutande gemensam picknick. Mat och framförallt alkoholhaltig dryck plockades fram. Både utanför kyrkan och under picknicken fick jag ta emot än mer beröm för min sång. Jag hade sjungit min sång i en speciell stämning, av speciella skäl: Jag sjöng min bön till Gud. Jag sjöng ut min längtan efter kärlek. Jag sjöng till en okänd människa, till någon som kanske fanns i denna församling av människor.

Efter picknicken så bröts den lilla folksamlingen upp i olika segment, på väg åt olika håll. Några skulle hem, några skulle till en krog. Ett fåtal, varav de flesta tillhörde "kärnan" i min klass, skulle åka på en utflykt med en abonnerad skärgårdsbåt. Kanske var det just den mystika förbindelsen till skepp, till Noamyten och till båtbyggeriet på Skeppsholmens folkhögskola, som fick mig att följa med. En båtfärd var för mig ett tecken. Den här båtutflykten var dessutom den absolut sista chansen att komma de här människorna närmare. Jag åtnjöt vid det här laget en respektfull men ändå distanserad acceptans hos den här gruppen.

Resan var i allt väsentligt händelselös. Jag dansade lite och försökte komma i stämning. Jag konverserade med några av klasskamraterna. Det var lite småtrevligt, men inte mer än så. När båten återvände till Nybrokajen, varifrån den också utgått, så drog sig gänget mot Café Opera. Jag vet inte ifall det var mina gymnastikskor, eller gängets grad av berusning som låg bakom, men vi släpptes i varje fall inte in. Efter lite planlöst gående så bröts gänget upp. Tjejerna försvann någonstans. Jag gick bakom en container på västra Kungsträdgårdsgatan och kissade, bara för att finna att killarna också försvunnit spårlöst. - Så slutade detta läsår, i ett stort ingenting.

Sett på det hela taget så hade min studietid gett både vin och vatten. Jag hade fått upp farten på mitt läsande. Tack vare studierna i tredje årets gymnasiesvenska så kom jag under hösten in på a-kursen i religionshistoria. Men jag hade också gått på skolan för att läsa in det tredje årets matematik. Jag gjorde mitt bästa, men på grund av att vi hade väldigt få lektioner i matematik - och på grund av att ytterst få av dessa var lärarledda - så nådde jag inte ända fram. Jag anklagar i stor utsträckning min lärare, som också var skolans rektor, för detta.

Jag var så pass ambitiös att jag stannade kvar någon vecka efter terminens slut och pluggade matte. Det fanns nämligen personal kvar i skolan efter terminsslutet, emellanåt också rektorn/matematikläraren. Han hade gett mig uppgifter som jag skulle utföra, uppgifter som han lät påskina var tillräckliga för att jag skulle få mitt kompetensintyg för tredje årets gymnasiematematik. Men när jag väl fullgjort dessa uppgifter så hävdade han plötsligt att det var otillräckligt, att jag var tvungen att harva mig igenom ytterligare några kapitel i boken, som inlämningsuppgift under sommaren. Då gav jag upp. Därmed kroknade den andra halvan av min plan bakom folkhögskolestudierna.

Jag närde en idé om att komma in på ett tekniskt eller eventuellt naturvetenskapligt basår, på dagtid. Religionshistorian var ju en halvtidskurs under kvällstid, så kurserna skulle inte krocka med varandra. Det kändes som att jag hade en negligerad sida inom mig som jag ville utforska; den tekniska, naturvetenskapliga och matematiska sidan. Det var måhända hybris, men jag ville erövra också dessa språk. Gradvis hade jag upptäckt en analytisk sida hos mig, som borde ha fått mer stimulans. Men det usla upplägget av matematikundervisningen på den här folkhögskolan, tillsammans med avsaknaden av lärarledd undervisning, tog knäcken på det spirande matematiska självförtroende som jag tidigare vunnit på Gripsholms folkhögskola.

1998 hade jag nekats kursplatser på tekniskt inriktade arbetsmarknadskurser, trots goda resultat på förkunskapsproven (varav ett med alla rätt!) och nu hade jag också blivit blåst på ett matematikbetyg som jag ärligen förtjänat. Det är svårt att bygga upp ett självförtroende, men skrämmande lätt att krossa det. Det mest tragiska är att i fall jag bara hade fått en chans, så kunde jag ha blivit exempelvis support-/nätverkstekniker eller rent utav forskare av någon sort. Min tekniska och analytiska sida hade under barndomen närmast dött av näringsbrist, därefter upplivats på Gripsholms folkhögskola, för att slutligen åter tryckas ner i smutsen - först av arbetsförnedringen, sedan genom undermålig matematikundervisning.

Men jag hade ändå mitt framtidshopp kvar. Kanske kan man tycka att jag, nästan ett årtionde efter min Nockebydröm, borde ha gett upp hoppet om en nära förestående och livsavgörande händelse. För vad fanns det egentligen för möjligheter kvar? Jag hade inget jobb. Min senaste skolgång hade bara lyckats till hälften. Jag hade inte fått några nya vänner, inte träffat mitt hjärtas utvalda - eller ens fått knulla! Några uppenbarelser hade jag inte heller fått. Det enda konkreta som hände efter skolans slut var att jag sprang på min "hyfsat jobbiga" klasskamrat på Gullmarsplans tunnelbanestation, vid en bänk utanför spärrarna. Vi kramade om varandra och växlade några ord.

Hon skulle tydligen möta någon jävla snubbe. Varför händer aldrig något som överraskar? Varför är alla trevliga/snygga/intelligenta/whatever kvinnor antingen lesbiska, allmänt ointresserade, eller - vanligtvis - bara upptagna? Varför finns där alltid - vanligtvis - den OBLIGATORISKA jävla SNUBBEN?! Fan, vad jag hatar alla andra män! Jag HATAR konkurrens! Jag vill vara ensam man i ett drömland, enbart befolkat av olika sorters kvinnor som alla har det gemensamt att de älskar mig förbehållslöst!

Kanske var jag en smula desperat den där kvällen, någon vecka senare. Kanske var jag bara full. Jag hade varit ute på en ensam och desperat raggningsturné på några av stadens sämre krogar. Eventuellt var "Drängelen" (alltså Engelen) en av dem, för det var ifrån Slussens tunnelbanestation som jag ringde. - De flesta människor ägde vid det här laget mobiltelefon, men jag framhärdade i att inte skaffa mig någon. Formellt var skälet att jag hatade dem, men det sanna skälet var att det inte fanns någon anledning för mig att ha två telefonabonnemang, när det knappt var någon som ringde mig ens på den fasta telefonen.

Istället ägde jag ett telefonkort som jag hade köpt i Pressbyrån. Jag lyfte luren på telefonautomaten och stoppade in kortet. Jag minns inte vilket tid på kvällen eller natten det var, men jag ringde min kvinnliga (hyfsat jobbiga) klasskamrat. Hon svarade yrvaket. Jag har inget minne av vad jag sluddrade fram som ursäkt för mitt pinsamma och berusade telefonsamtal, men hon var i varje fall inte ovänlig när hon sa god natt och bad mig att återkomma vid ett senare tillfälle (eller tidigare tillfälle, kanske man bör säga).

Jag ringde henne aldrig igen. Hennes mobilnummer finns fortfarande i min telefonbok. Jag kollade det på Eniro och Hitta för något år sen. Jag tänkte att jag kanske skulle skicka ett SMS. Men vad fan skulle jag säga? Vad ska en småsnuskig gubbjävel egentligen säga till en kvinna i tjugoårsåldern? Förmodligen är det bäst att inte säga något alls.

Detta var de erotiska fantasiernas värld, men den verkliga världen visade ånyo upp sitt ansikte under sommaren. Min kontakt med Gotlands-Erik och hans fru hade som bäst varit sporadisk under de senaste åren, men när hennes bror Thomas avled - alltså Eriks svåger - så kändes det rätt att bevista hans begravning. Jag hade egentligen aldrig känt honom särskilt väl, men han var en person som alltid befunnit sig i umgängeskretsen. Under det tidiga åttiotalet hade han varit tillsammans med min kamrat Pysan. Han var en av Johans många vänner och bekanta. Jag har för mig att Paria kan ha spelat på samma konsert som det band han då medverkade i, det utmärkta bandet Skallarna.

Han fortsatte att dyka upp då och då i min närhet under årens lopp. Under min hyfsat långa och dito stormiga relation med den höggradigt emotionella R så träffade jag honom ganska ofta. R kände både honom och Eriks fru ifrån den oansenliga norrlandsstad, ifrån vilken de alla tre var bördiga. Det kändes därför naturligt att bevista begravningen, inte bara för hans skull, utan lika mycket för att jag tyckte så väldigt mycket om både Gotlands-Erik och hans fru. Jag ville visa min solidaritet med dem. Jag ville visa att jag fanns där för dem, ifall jag nu kunde vara till någon nytta på det ena eller andra sättet. Det var kanske mer för deras skull än för Thomas skull som jag gick dit.

Begravningen ägde rum i en kyrka på Söder - Maria Magdalena kyrka. Det var sommar i luften den dag då jag for dit. Jag har ett svagt minne av duggregn. Innan begravningen så besökte jag blomsteraffären vid Katarinahissen. Jag tvekade över vilken sorts blomma jag skulle köpa. Det kändes fel att köpa en röd ros. Jag hade redan gjort fel en gång, vid den ceremoni som hölls för M:s mamma. Jag hade gjort som de flesta svenskar gör numera, jag hade köpt just en röd ros, men de greker som var med på ceremonin hade alla tagit med sig vita blommor. Jag beslöt mig till sist för köpa en gul ros med lite röda kanter på kronbladen åt Thomas. Gult var vänskapens färg och det kände jag att jag kunde stå för.

Det var en sorglig tillställning. En väldigt levande människa hade ryckts bort mitt i livet, berövad sitt liv av en cancer som han tappert kämpat emot, in i det sista. På sätt och vis var det som en syntes av Mormors och Lill-Eriks begravningar. - Detta var en människa som hade dött för tidigt, men vars långvariga sjukdom ändå gjorde att döden inte kom som någon överraskning. Thomas familj tog emot begravningsgästerna och hälsade på dem. För första gången på kanske två årtionden så träffade jag också den yngre brodern, som först inte kände igen mig, vilket var förståeligt, efter ett par årtionden utan att ha setts.

R var förstås också där. Hon och Thomas hade som sagt varit goda vänner länge. Vi talade en stund med varandra - och som vanligt när medelålders människor möter varandra, efter att inte ha setts på länge, så infann sig de obligatoriska konstaterandena att man inte längre såg ut som man en gång hade gjort. När R, närmast i förbigående, fällde någon kommentar om sitt eget åldrandes effekter, så replikerade jag: "Det är i alla fall inget som syns." R gav mig ett leende som tack för komplimangen. Naturligtvis ljög jag en smula.

R:s ansikte var i mina ögon alltid något av ett vårväder, det var inget uttryckslöst modellansikte. Det är svårt att förklara det. Ful hade hon aldrig varit, men heller inte bildskön i konventionell mening. När glädjen for över hennes ansikte så kunde hennes uppenbarelse transformeras på bråkdelen av en sekund. Det lyste ur hennes intensiva ögon och hennes skratt var väldigt medryckande. Nu hade R blivit en stadgad familjekvinna. Det gladde mig. Förhoppningsvis hade hennes stormar äntligen lagt sig.

Under begravningsceremonin så spelade man bland annat upp Thomas egen musik i kyrkans högtalare. Annars finns inget särskilt att säga om begravningen. Där fanns en eller annan krans och blomsterbukett som innehöll olika blomster, men mest var det rosor. Min gula ros såg totalt malplacerad ut i det hav av röda rosor som täckte kistan. Jag bugade inför kistan och gick sedan och satte mig. Trots den massiva sorg som fanns inne i kyrkobyggnaden så kände jag inte av den själv, förrän jag såg den sorg och förtvivlan som fanns i ansiktena hos både Erik och hand fru. Då först kunde jag känna. Då först bröt mina egna tårar fram.

Begravningens avslutades i en näraliggande restauranglokal, där begravningsgästerna bjöds på mat och dryck. Jag pratade lite med Erik och med några av de andra som var där, just nu minns jag inte vilka det var. Jag sa till mina kära vänner, till Erik och hans fru, att jag var redo att hjälp dem med vad de än kunde tänkas behöva. Men det fanns förstås inget de behövde. Allt var ordnat. Allt var över.

Arytmi i Brekille
Senare under sommaren besökte jag Annika i Helsingborg, tror jag. Jag minns inte längre vilka år som jag var nere hos henne, eller under vilka år vi gjorde vad, men eventuellt var det under det här året som vi åkte till den lilla folkmusikfesten i Brekille. Vi bilade dit. Denna ytterst lilla folkmusikfestival bestod inte av mycket mer än en gammal bondgård med en scen i en lada, där musik av allehanda sorter presenterades, samt av en liten utomhusscen för de mindre akterna. Bottenvåningen på det stora boningshuset användes som bar och matsal. Maten bereddes på spisar utanför huset. Bland annat lagades wokad mat i stora pannor. Eftersom folkmusikpubliken - förstås - bestod av vegetariska flumskallar, så gick maten i samma stil.

Den lilla äng som låg i anslutning till tomten nyttjades som tältplats. Vårt sällskap bestod av Annika, hennes son, sonens kompis, samt Annikas ex - tillika sonens far. Jag tyckte inte längre att han var någon trist typ. Han gav faktiskt intryck av både beläsenhet och humor, men han var inte helt lätt att komma in på livet. Dock var det ingen finsk attityd, han log nämligen lite då och då. Han och jag skulle dela tält. En viss oro for över hans ansikte när jag nämnde min egenhet, att ibland rulla över till min tältgranne i sömnen, även om hans oro inte kom i närheten av den homofobiska skräck som hade synts i Gotlandspelles ansikte, då han delgavs samma varning under Faluns folkmusikfestival, några år tidigare. Annikas ex valde emellertid samma preventiva skydd som Pelle, nämligen att lägga sig skavfötters. Uppenbarligen hade ingen av herrarna hört talas om 69:an...

Kvällen slutade med att jag blev drängfull och irrade runt på festivalområdet, i jakt på någon lämplig vegetarisk flumskalle av honkön. Annika hade jag tappat bort. Hennes ex hade gått och lagt sig, liksom sonen och dennes kompis, som väl båda under detta år hunnit bli tolv eller tretton år gamla. Den enda händelse av vikt som jag noterade var att det fanns en kvinna här ifrån min gamla högstadieskola, Viksjöskolan, som gått i en parallellklass. Jag kände henne inte och hade därför ingen anledning att gå fram och snacka. Det gjorde jag inte med någon annan heller, åtminstone inte med någon lämplig vegetarisk flumskalle av honkön. Jag betedde mig som på vilken krog som helst: Jag varvade, köpte mer alkohol, stod och glodde, varvade igen, köpte ytterligare lite mer alkohol, ställde mig och glodde lite till - och gav sedan upp.

Jag knölade in mig i det lilla tältet, där Annikas ex redan låg och snarkade. Under natten hördes ett soundtrack som var märkligt likt det jag hört under Hultsfredsfestivalen några år tidigare. Skrik, vrål och högljudd musik. Eftersom det var en folkmusikfest så var det också en del spontant "buskspel" lite här och där. Fast buskspel nattetid i Brekille var inte att rekommendera. Man kan tycka att knott är något som hör hemma i det nordligaste norrland, men i Brekille hade de små kräken i så fall sin semesterort. Det var veritabla moln av knott. Redan tidigt under kvällen så påbörjade de sina attacker. De vana Brekillebesökarna klädde sig i långbyxor och långärmade tröjor och jackor. Övriga besökare stod just i begrepp att lära sig varför!

Jag hade dittills aldrig upplevt knott, trots att jag förut sammanlevt med norrländskan A. Jag kände ingenting när knotten stack och det tycktes inte heller bli någon svullnad. Jag tog därför Annikas varningar med en axelryckning och bar kortärmade kläder till långt in på kvällen. Det visade sig inte vara någon bra idé. Klådan kom nämligen efteråt, dagen efter musikfesten. I två eller tre dagar efteråt, så rev jag mig nästan blodig. Klådan var fruktansvärd!

Klådan var nästan lika hemsk som den "musikaliska" upplevelse jag hade inuti tältet under natten. Förutom min tältkamrats snarkande så åhörde jag också två trumspelande tältgrannars alkoholindränkta försök att spela tillsammans. Enligt vad jag kunde höra så spelade den ena på en större bongotrumma medan den andra spelade på en orientalisk trumma, en så kallad "darbuka". Hela tiden utspelade sig samma scen. Den ena snubben började spela någon rytmisk figur, den andra snubben stämde in och efter några takter så kom de ur fas och slutade.

Därefter vidtog en berusad dialog om vem det var som hade kommit ur takt, varefter ett nytt försök till gemensamt trummande företogs, som sedan slutade med att de åter tappade takten, för att ånyo inleda en dialog om vems fel det var. - Det hör till saken att jag studerat musikhistoria, som bland annat avhandlat olika sorters folkmusik. Jag hade därför svaret på varför de båda trumpojkarna misslyckades i sitt samspel. Killen med bongotrumman var förmodligen van vid latinamerikansk musik, med sina ofta drivande rytmer - medan killen med "turktrumman" sannolikt spelat orientalisk musik, med oftast haltande rytmer. Den ena trumman drev rytmen, men inte den andra. Därför kom de ur takt, vilket de berusade flumskallarna inte var i stånd att begripa.

För ett ögonblick tänkte jag att jag skulle uppsöka deras tält, dels för att förklara problemet för dem, dels för att slutligen få sova! Men jag insåg det olämpliga i att en medelålders Stockholmare sticker in sitt huvud i några unga och troligtvis lantliga folkmusikers tält för att mästra dem. Messerschmitt må ha rätt för det mesta, men han är inte alltid så populär! - Efter turen till den lilla skånska festivalen, samt efter någon ytterligare dag i Helsingborg, så fortsatte jag min resa, upp till Mamma och Calle i Ugglarp. Jag minns dock inget särskilt ifrån den resan.

Mormors Förgiftning
Det saknas dokument eller anteckningar som kan säga när det hände, men jag tror att det var under denna sommar som Mormor togs in på sjukhus för medicinförgiftning. Att hälsa på henne var inledningsvis en obehaglig upplevelse, för till en början var hon alldeles borta. Gradvis tillfrisknade hon, men under lång tid var hon mycket förvirrad, hon hallucinerade och pratade ren gallimatias. Enligt Kalle så var det en ny och stark värkmedicin som låg bakom hennes tillstånd, en medicin som Mormor inte tidigare använt och därför tagit för många och för stora doser av.

Jag åkte och hälsade på henne, med kanske en eller två dagars mellanrum mellan gångerna. Kalle satt där varje dag, till en början så länge besökstiden varade, därefter i några timmar dagligen. Denna hängivenhet, eller vad det nu var, berömde han sig av indirekt genom att förvandla sig själv till martyr och genom att anklaga mig och Mamma för att inte hälsa på tillräckligt ofta. Han upphöjde därigenom sig själv och nedvärderade oss. Vi var nu "otacksamma" mot Mormor - efter allt vad hon hade gjort för oss!

Inte för ett ögonblick tycktes Kalle minnas sitt eget agerande, alla de familjekvällar som hans berusade babbel ödelagt eller den brand han startat, vilken ödelagt en hel lägenhet. Inte för en sekund kom han ihåg alla sina alkoholdoftande försäkringar om att han skulle lämna Mormor för att i stället flytta till en egen lägenhet. Hans martyrium hade nämligen sin grund i något helt annat än min och Mammas eventuella försumlighet, nämligen i ett taskigt samvete! Det var ett samvete som han inte klarade av att bära, så istället skapade han den bekväma myten om oss svekfulla familjemedlemmar.

Efter Mormors sjukhusvistelse så blev han i det närmaste outhärdlig. Vid ett tillfälle, då jag hade suttit av ett av mina pliktbesök i Kungsängen och gått ut i servicehusets farstu för att ta hissen, så följde han efter mig och försökte mucka gräl. Han var hotfull och kom med alla möjliga anklagelser om att jag skulle ha svikit Mormor. Han gjorde ett lamt och halvberusat försök att slå mig, men jag grep tag i hans armar så att han inte kunde göra något. Det är konstigt, men det satt så djupt inom mig. Jag kände mig fortfarande en smula rädd inför en gubbe på nästan nittio år. Detta var första gången i mitt liv som jag stod upp mot honom och hans fyllefasoner. Jag såg honom stint i ögonen och sa: "Jävla hycklare!!"

Detta till trots så gjorde han kort därpå ännu ett alkoholdoftande försök att skuldbelägga mig. Ännu en gång for han ut i anklagelser om att jag inte hade besökt Mormor tillräckligt ofta på sjukhuset. Men nu var förbannelsen bruten. Jag satt hemma i soffan hos Mormor och skällde ut honom efter noter - och jag påminde honom och Mormor om en detalj som de båda tycktes ha glömt, nämligen att när jag själv låg inne på sjukhus för blödande magsår, så hade de - under mina två veckor där - inte hälsat på mig en endaste gång!

Nu fanns det inga kort kvar för Kalle att spela ut. Den bistra sanningen var att det var han - och faktiskt också Mormor - som satt med skulden. Jag hade besökt min Mormor när hon var sjuk, men varken hon eller Kalle hade besökt mig när jag var sjuk. Det fanns liksom inget att tillägga. Kalle satt där med sina egna anklagelser i knät. Jag var rasande. Jag skällde ut honom för hans fyllefasoner och praktfulla hyckleri. Han spelade då ut sitt kvarvarande trumfkort, han började nämligen gråta och for ut i demonstrativa självförebråelser om vilken dålig människa han varit, varpå han flydde ut i köket.

Varför gjorde han då detta? - Jo, det gjorde han för att han visste att hans gråt skulle beveka Mormor och få henne att vilja gjuta olja på vågorna. Och mycket riktigt så bad Mormor mig ängsligt att inte skälla mer på den "stackars" Kalle, som ju i grund och botten menade så väl! Jag besinnade mig - och snart så lade sig tystnaden åter över vår lilla familj.

Kanske låg det ytterligare något bakom Kalles demonstrativa beteenden efter Mormors sjukhusvistelse. För visserligen kan gamla människor ibland överdosera medicin, på grund av ren glömska eller möjligen senilitet, men en så kraftig överdos som den Mormor fick är osannolik, åtminstone av det skälet. Kalle var den piggare och rörligare av de två. Han var den som höll koll på praktiska göromål och jag tror också att det var han som höll koll på deras mediciner.

Även ifall Kalle av misstag skulle ha glömt bort en genomförd medicinering och därför gett Mormor en dubbel dos, så skulle detta knappast ha resulterat i en så pass kraftig reaktion som den Mormor fick, trots hennes höga ålder. Så vad orsakade förgiftningen? Kan det ha varit så att Mormor - precis som jag gjorde med min första magmedicin i Alvikskolan - tog en tablett, sedan en till, sedan en till och så vidare, eftersom de inte tycktes hjälpa? Eller kan det möjligen ha varit så att Mormor helt enkelt bara tagit emot den dos som Kalle gav henne - eller lurade i henne?!

Kan det vara så att Kalle förgiftade Mormor?! Det är förstås en fruktansvärd anklagelse och en lika fruktansvärd tanke. Men hans ständiga uttalanden om att flytta, hans ständiga orerande om hur samvaron med Mormor inskränkte hans liv - och slutligen mordbranden i Viksjö - planterade dessa tankar i mitt huvud. Den här mannen hade varit min morfar när jag var liten, den enda morfar jag känt. Jag hade älskat honom gränslöst mycket. Vi hade haft så mycket roligt under mina barndomsår. Men det tragiska var att han inte var riktigt klok och det hade han också tydligt bevisat.

Kanske var det på grund av ännu ett vanvettigt missdåd som han betedde sig så hysteriskt och for ut med anklagelser till höger och vänster. Kanske hade han inte bara taskigt samvete i största allmänhet för sina tillkortakommanden, dumheter och försummelser? Kanske hade han istället det dåliga samvetet hos någon som undkommit med mordförsök - två gånger!! För den dystra sanningen är nämligen den att Kalle, då han tände eld på lägenheten i Viksjö 1982, försökte bränna Mormor inne. Det har Mormor själv berättat. - Jag kan inte bevisa det, men jag har en känsla att även Mormors medicinförgiftning var Kalles verk.

"Pajasverksamheten"
Det blev en dyster sommar på många sätt. Eftersom min senaste folkhögskolevistelse varit en del av arbetsförnedringens så kallade "aktivitetsgaranti" så blev jag naturligtvis tvungen att, för pengarnas skull, anmäla mig hos arbetsförnedringen redan första dagen efter avslutningen. Jag hade hoppats på att jag skulle återse den någotsånär vettiga arbetsförnedrare som ordnat mina nyliga folkhögskolestudier, men nej. Istället fick jag en stor dum luns till arbetsförnedrare, en man som var ökänd ibland de arbetslösa för sina vanvettiga anvisningar.

En anvisning ifrån arbetsförnedringen innebär att man måste söka jobbet, annars förlorar man sitt understöd. När man är så kallad "okvalificerad" arbetskraft så tillämpar arbetsförnedringen principen "vem som helst var som helst". Det gör de visserligen alltid, men särskilt huvudlöst just för de "okvalificerade". Som exempel på min nya arbetsförnedrares "matchning" av arbetslösa till olika tjänster så måste jag särskilt nämna en anvisning. Jag hade talat om för honom att jag var musikintresserad och hade musik som hobby - och fick därför en anvisning om att söka städjobb på Musikhögskolan!

Jag hade inget annat val än att skicka min ansökan, men jag fick så klart inte jobbet. Arbetsgivare äger nämligen en förmåga som arbetsförnedrare saknar - de kan läsa ett CV! En ägare av en städfirma söker så klart i första hand personer som jobbat med städning, åtminstone någon gång. Att arbetsförnedringen anvisar exempelvis en vaktmästare ett städjobb, eller en städare ett vaktmästarjobb, är slöseri med många människors tid och kraft. De arbetssökande tvingas att skicka massvis av ansökningar för jobb de inte passar för eller har erfarenhet av och arbetsgivarna tvingas, av samma skäl, att gallra i en stor mängd ansökningar ifrån olämpliga arbetssökande.

Min nya arbetsförnedrare hade gjort det till hederssak att anvisa folk hur som helst. Han såg säkert sig själv såsom synnerligen aktiv och dynamisk. Han såg säkert sig själv som alla bidragsfuskande slöfockars Nemesis. Han var en produkt av systemet, en "apparatjik". Eftersom hans anvisningar till olika arbeten inte bara var huvudlösa, utan följaktligen också resultatlösa, så anvisade han mig istället under sensommaren en plats på en jobbsökarverksamhet ute i Vårberg (för att säkerställa sin statistik över lyckade åtgärder). Denna verksamhet bedrevs i Stockholms stads - läs socialens - regi.

Jag fann Vårberg vara ett dystert miljonprogramsområde. Dess lilla inomhuscentrum förde en tynande tillvaro, överskuggat av det stora butiksutbudet i det näraliggande Skärholmen och i Kungens kurva. Sannolikt var det därför som Stockholms stad/socialen hyrde lokal här, eftersom det förmodligen var rätt billigt. Verksamheten bar även den billighetens prägel. Ett stort antal arbetssökande, gissningsvis kring fyrtio personer åt gången, fick dela på kanske tio datorer med internetuppkoppling.

Utöver dessa tillkom ytterligare något tiotal datorer på vilka man kunde skriva CV och ansökningar. De senare var utrustade med "Star Office" alltså inte med Microsofts Officeprogram, vilket innebar att man inte kunde spara sitt arbete i det gängse "doc-formatet" utan bara som oformaterad text, åtminstone ifall man ville skicka sitt CV till någon arbetsgivare över internet. (De företag som använder Star Office kan förmodligen räknas på ena handens fingrar.) Skrivdatorerna bokades inte, utan det var djungelns lag som gällde. Internetdatorerna bokades men kunde bara nyttjas en kvart åt gången.

Verksamheten i Vårberg hölls i skift, eftersom den stora mängden inskrivna arbetslösa inte kunde vistas samtidigt i de trånga kontorslokalerna. Detta till trots så var det överfullt av folk. Merparten var invandrare, varav många var äldre och förmodligen oförmögna att hantera en dator. De nyttjade istället kaffemaskinerna. De kom dit, stämplade in och satte sig sedan och fikade i fyra timmar. Kanske läste de lite förstrött de lappar om lediga arbeten som satt på väggarna, kanske ögnade de igenom "Platsjournalen" men huvudsakligen gjorde de det som vi alla gjorde, nämligen att sitta av det dagliga passet på denna öppna anstalt för lösdrivare.

För det var just vad det var, en öppen anstalt. Man skrev in sig på ett bestämt klockslag i receptionen, för- eller eftermiddagspass, och satt sedan av sin dagliga strafftid om fyra timmar. Den verksamhet som vi var där för, att söka jobb, gick endast med svårighet att bedriva på grund av datorbristen. Ibland deltog vi också i meningslösa möten. Dessa möten var allt igenom sjuka tillställningar. Alla satt där under tvång och avkrävdes listor över sökta jobb, allt i en flåshurtig atmosfär som kändes som ett säljmöte eller som något frireligiöst. Alla skulle vara glada! Alla skulle få jobb! Halleluja! Habblagologolo!! Bubbibubb!

Jag spelade med. Jag hade iklätt mig normalitetens mask. Jag var snäll och lydig. Men inuti brann jag av ett samhällshat som jag inte hade känt förut. Två år tidigare hade två flygplan flugit in i World Trade Center i New York, samt ett i Pentagon. Ett till hade kapats, men nådde aldrig sin destination utan kraschade. Jag hade närmast ryckt på axlarna åt det. Människor dog hela tiden i olika katastrofer världen över. Att ett gäng kostymer i det stora, rika och mäktiga USA strök med kändes nästan som en frisk fläkt - ibland alla svältande afrikaner och sprängda palestinier, samt övriga offer för den rådande världsordningen.

Detta år mördades Anna Lindh. Jag beklagar att behöva säga det, men jag kände inte ett skit. Visst kunde jag känna medlidande med hennes vänner och anhöriga, men för mig var det ett dödsfall i högen. Jag kände mig som en fånge i det här samhället - och hon, i sin roll som politiker inom det regerande partiet - var dess representant. Det hade inte gått att ta sig ut ur arbetslivet genom sjukskrivning. Och nu gick inte ens att ta sig IN i arbetslivet! Istället hölls jag fången i en fullständigt meningslös skenverksamhet.

Jag hatade. När jag såg helsidorna i dagstidningen om hennes död så kände jag den förbjudna känslan av trotsig triumf. Det hade drabbat en av dem! Det hade drabbat fienden, makten! Det hade drabbat en av dem som ytterst låg bakom min fångenskap. Jag minns att jag tänkte: "Synd att det inte var fettot som strök med!" - alltså Göran Persson, dåvarande statsministern. När Olof Palme mördades, 1986, så hade jag gråtit. Kanske grät jag inte över Palme som person, kanske var det en empatisk gråt över brottet mot människan som sådan, kanske grät jag över ett Sverige som dog den natten. Men nu, år 2003, så kom det inte längre några tårar ur mina ögon.

Under ett av våra fullkomligt meningslösa möten på skenverksamheten i Vårberg, så bestämde vår kvinnliga fångvaktare att vi skulle hålla en tyst minut för Anna Lindh. Det låg på tungan, jag var snubblande nära att säga det: "Jag tänker inte delta i någon tyst minut, jag känner ingen sorg och jag känner ingen som helst solidaritet med det här samhället eller dess representanter!" Men naturligtvis sa jag ingenting. Jag var beroende av min ersättning, så jag satt där i en minut och höll käften, för säkerhets skull. - Ofria människor hatar. De hatar sig själva och de hatar alla som har makt över dem. Det är ur deras skara som terrorister rekryteras. Fast det är klart, sådana måste förstås vara både modigare och mer desperata än vad jag var (och är).

Den ansträngt flåshurtiga ton som en del ur personalen använde sig av kontrasterade mot det ständigt underliggande hotet om indragen ersättning ifall man uteblev, oavsett om ersättningen bestod av socialbidrag eller så kallad aktivitetsersättning. "Aktivitetsersättning" - vilket jävla skämt! Några av deltagarna gick i ringdans runt de fåtaliga internetdatorerna och kastade sig över de som blev lediga, medan merparten resignerat fikade sig igenom dan, samt gick ut och rökte titt som tätt. Detta var den "aktivitet" som erbjöds. Det här var en pajasverksamhet, vilket också kom att bli mitt framtida namn för den här sortens nonsens: "Pajasverksamheter"!

Inte ens pajasverksamheten var utan sina tecken. Alldeles invid Vårbergs tunnelbanestation låg det en liten fin ortodox kyrka, vars gyllene kors glimmade i morgonsolen under de mornar då jag kom dit. Det tycktes vara kyrkor överallt längs min väg och i mina drömmar. Jag hade passerat min barndoms kyrka i Nockeby under våren, gjort mitt högskoleprov i närheten av en kyrka, besökt både en kyrka och en moské tillsammans med klassen, sjungit mitt avsked till folkhögskolan i en kyrka och nu fanns här ännu en iögonfallande kyrka. Det var nästan demonstrativt; kyrkor, kyrkklockor och jubelsång.

Jag hade nu också påbörjat min kurs i religionshistoria på Stockholms universitet, kvällstid och på halvfart. Att läsa en högskolekurs på kvällstid och halvfart låg inom regelverket för att fortsatt erhålla a-kassa eller aktivitetsersättning, vilket heltidsstudier inte gjorde. Min lindrigt begåvade arbetsförnedrare hade således inga invändningar. Min dagliga internering på pajasverksamheten fick därmed nytt innehåll. Jag sökte varje dag, snabbt och effektivt, ett tillräckligt antal jobb för att tillfredsställa pajasarnas önskemål, samtidigt som jag tillbringade huvuddelen av de dagliga fyra timmarnas internering vid skrivdatorerna, med att göra skolarbete.

Min avklingande sociala kapacitet gjorde mig alltmer reserverad. Jag varken tog eller fick kontakt med mina kursare på religionshistorian i någon nämnvärd omfattning. Undantaget var några unga kvinnor som jag brukade gå ut och röka tillsammans med, fast jag förblev en smula reserverad även där. Det är svårt att beskriva hur det var. Jag hade gradvis byggt upp en social rädsla. Den blev till en seg hinna mellan mig och mina medmänniskor, en hinna som endast delvis tycktes vara genomskinlig och genomsläpplig. Jag var liksom inte närvarande i den verkliga världen, jag varken såg eller blev sedd. Jag både var och upplevde mig som oplacerbar. Jag befann mig i en partiell, men på sitt sätt ändå fullkomlig alienation. Någon del av mig tycktes nu vara helt och hållet avskild ifrån mänskligheten. Jag deltog, men var ändå aldrig riktigt där.

Höstterminen på universitetet kändes ändå okej. Visserligen var "den blå fabriken" som Syster lycklig kallat Stockholms universitet i en av sina låtar, lika jävla trist som den alltid varit, men vid det här laget var jag så pass motiverad att inte ens universitetet kunde ta död på intresset. En av mina lärare/föreläsare var en gammal bekantskap. Jag har ett svagt minne av att han ingick i kretsen kring Ultra och Fullerstagruppen - alltså kompisarna till I, tjejen som jag hade mitt absolut första förhållande med. Med säkerhet minns jag att han figurerade i anarkistkretsarna kring min tjejkompis Eva (som avled i cancer år 1999). Han verkade inte känna igen mig.

Han hade under senare år gjort sig ett namn genom sociologiskt inriktade avhandlingar, som var rena Wallraff-reportage (alltså gjorda under täckmantel) inifrån olika nazistiska och rasistiska organisationer och kretsar, i forskningssyfte. Nu ägnade han sig åt religionsämnet ur sociologiskt perspektiv. Jag förmodar att han sågs som en frisk fläkt i akademiska kretsar. Han kombinerade en "rockig" stil och attityd med en närmast demonstrativ akademisk dito, vilket bland annat yttrade sig i att han då och då använde fina ord och begrepp på fel sätt, eller uttalade dem felaktigt. Lite grann på samma sätt som hos min "hårdrockschef" på Sida (98-99) så smög han in rockighet och punkighet i akademikerstuket. Balla skinnbrallor kombinerades med strikt kavaj. Han var alltså en smula fånig, visserligen med vettiga åsikter, men likafullt fånig och påtagligt fåfäng.

Under en rast så gjorde han sällskap med mig och de rökande tjejerna, ut till den lilla stensatta uteplats dit vi rökare var förvisade. Jag var lika socialt seg som vanligt, lika defensiv. Möjligen anade han vagt att han hade sett mig förut någonstans, men utan att minnas var. Efter detta intetsägande möte så blev han nämligen allt otrevligare, närmast fientlig. Jag begrep just då inte varför, men jag har en teori: Jag tror att han tog mig för någon av de nazister som han träffat under sina Wallraff-reportage! Det är naturligtvis ytterligt komiskt att det i själva verket var ibland anarkister som vi först hade hälsat på varandra!

Jag sökte bekantskaper ute på universitetet av alla möjliga skäl, av "magiska" skäl likväl som av erotiska skäl. Jag bevistade en eller annan tillställning i Gula villan, med flera studentikosa lokaler, i hopp om att finna någon social (och möjligen erotisk) kontakt. Jag gick omkring som en medelåldrig fettsäck, bakom en hinna av partiell social fobi, och träffade förstås inte en käft. Eventuella konversationer eller kontakter rann alltid ut i sanden, förr eller senare. Jag hade blivit så apart att det inte längre var någon idé att söka eller försöka.

Detta till trots så försökte jag. Jag gick under hösten med i en ny kör. Jag var förstås tvungen att sjunga upp, men den här gången var jag faktiskt inte särskilt nervös. Tre kvinnor åhörde min sång. Den första var körens dirigent. Hon var en medelålders kvinna med alldagligt utseende, kanske var det för att hon var osminkad. Min första association var "progg"! Den andra kvinnan var rödlätt och pratade en utpräglad småländska. Hon gav ett mycket sympatiskt intryck och skulle komma att bli en av dem som jag uppskattade allra mest av mina blivande körkamrater.

Den tredje kvinnan hade kropp som en tjugoåring, även om hennes ansikte skvallrade om en betydligt högre ålder. Hennes klädsel var möjligen något överdriven i min smak, dock inte smaklös. Hon kunde faktiskt bära upp den nästan utstuderade sexigheten. I vanliga fall har jag svårt för medelålders kvinnor med alltför expressiv klädsel, en klädsel som oftast ångar av desperation inför åldrandet, men den här kvinnan räddades av värmen i ögonen. Det fanns något varmt i hennes blick som effektivt undanröjde mina förmodanden om att hennes något pråliga klädval var frukten av desperation.

Min första tid i den nya kören blev förstås jobbig, på grund av min avtagande sociala förmåga. Fördelen med att sjunga i kör är dock, jämfört med att befinna sig på en arbetsplats eller i någon form av studier, att man har en så given plats; man ska stå eller sitta där och sjunga! Ifall man pratar om något så rör det oftast musiken. De enda gånger jag egentligen behövde umgås var under kaffepauserna. Eftersom jag var rökare, en av få, så hade jag en ursäkt för att lämna körkamraterna för en stund under rasterna.

Visserligen hade jag förstås, mer eller mindre, sällskap utomhus också, men det blev på något sätt mer lätthanterligt. Jag kunde gå in och ut ur gemenskapen, beroende på hur jag mådde. Ibland fick jag förstås sällskap under hemfärden också, eftersom det var en eller annan som bodde åt mitt håll. Jag undvek det förstås när så var möjligt, men jag tvekade aldrig att prata vid de tillfällen då jag inte slapp undan. Det krävdes helt enkelt mer energi för att låtsas att jag inte såg personen eller personerna i fråga - mer av omotiverat stirrande ut genom fönstret eller på fullständigt ointressanta reklamaffischer - än det krävdes för några minuters samtal.

Jag var förskansad i min ensamhet, ohotad. Pajasverksamheten gick sin gilla gång under dagtid och universitetsstudierna tog resten av dagarna i anspråk, utom en kväll i veckan som gick till kören. - Självaste huvudpajasen på pajasverksamheten kallade mig en dag till ett samtal i socialens lokaler i Skärholmen. Vi samtalade om vilka jobb jag eventuellt kunde tänkas passa för - och det var ganska givet att samtalet förr eller senare skulle komma in på mina studier i religionshistoria. Mannen var inte bara huvudpajas för pajasverksamheten, han satt också i ett kyrkoråd, eller om det nu var i kyrkofullmäktige. Dessutom var han frimurare. Han fick därför bära namnet "Frimurarn".

Kyrkan
Frimurarn hade ett jobb på gång i en kyrka! Jag var förstås hur entusiastisk som helst. Detta kunde vara det tecken som jag väntat på! Ett jobb i en KYRKA! - Vid den här tiden började jag att drömma väldigt intensivt. Bland annat hade jag en dröm om en flod som flöt fram mellan vattensjuka ängar. Vid strandkanten mötte jag en okänd man som bar en lapp för sitt ena öga. Han lyfte på lappen och plötsligt tyckes hans två ögon flyta ihop till ett sammanhållet öga. De två ögonen tycktes trycka ihop sig till ett enda öga och hans pupiller tyckes vilja gå ihop på samma sätt. De bildade en liggande åtta, i vad som nu nästan blivit till ett enda öga. Hans ena pupill var blå, eller möjligen grön, medan hans andra pupill var brun. Dessa båda ögon, som nu nästan blivit till ett öga, betraktade mig intensivt. Där tog drömmen slut.

Pajasverksamheten i Vårberg hade tagit mig in i Kyrkan. Jag var alldeles övertygad om att jag närmade mig det nya livet, om att jag snart skulle möta den uppenbarelse som jag så innerligt längtat efter så länge. Just det faktum att kyrkan hette "Uppenbarelsekyrkan" gjorde naturligtvis inte saken sämre. Jag skulle bli en Guds tjänare! Det var bara att knega på och vänta på det som Gud planerat för min räkning. Det skulle ske snart. Jag var fullkomligt övertygad om det.

Det var en händelse som såg ut som en tanke att Uppenbarelsekyrkan avbildades på omslaget till detta års novembernummer av "Tidningen Körsång" vilken utgavs av Riksförbundet Svensk körsång. Det var förstås ännu en "tillfällighet" att den gratistidning som jag fått i min kör avbildade kyrkan som jag var på väg att börja jobba i, men de starkaste tecknen återstod: Det hann bara gå en eller ett par dagar innan jag mötte en av kyrkans kvinnliga präster. Hon hade ett brunt och ett blått (eller grönt) öga, liksom mannen i drömmen. Nu visste jag. Detta var ett tecken på att denna kyrka var en plats av yttersta betydelse i mitt liv, men jag kunde ännu inte veta på vilket sätt.

Frimurarn hade en baktanke med att ordna praktik i kyrkan. Eftersom han var frimurare så kan man kanske tro att han ville värva mig, så att även jag skulle få initieras i deras orden genom att dricka blod och ligga i likkista. Fullt så dramatiskt blev det emellertid inte. Frimurarn satt i kyrkorådet/kyrkofullmäktige/whatever i Hägerstens församling och var därför involverad i arbetet med en enkätundersökning ibland församlingens medlemmar. Det behövdes helt enkelt någon som kunde registrera alla inkomna svarsblanketter. Ånyo blev jag en gratisregistrerare i det allmännas tjänst!

Detta var en tillfällig syssla som skulle upphöra så snart enkätundersökningen var slutförd, vilket medförde att praktik-upplägget inte skulle gå att sälja till arbetsförnedringen. En (så kallad) praktik var nämligen - åtminstone formellt - tänkt att leda till en anställning med anställningsstöd och så småningom, med lite tur, till en alldeles vanlig anställning. Av det skälet så behövde min kommande praktik, åtminstone på pappret, innehålla utsikter till en framtida ordinarie tjänst inom kyrkan. Resultatet blev därför att jag formellt kom att praktisera i rollen som kyrkvaktmästare.

Frimurarn och distriktsprästen tycktes ha talat förbi varandra. Enligt Frimurarns instruktioner så var enkäten huvudsak och kyrkvaktmästarpraktiken bisak. Distriktsprästen var av motsatt uppfattning. Både hon och fastighetsskötaren, som var min handledare samt också förestod vaktmästeriet, blev därför inledningsvis missnöjda med mitt arbete. Enligt dem så var jag en sittande vaktmästare som inte gjorde något nyttigt i kyrkobyggnaden. Det tog ett bra tag och några irriterade ordväxlingar innan distriktsprästen tog in att jag hade ett dubbelt uppdrag, samt vad detta innebar rent konkret. Min handledare, alltså fastighetsskötaren, begrep det däremot aldrig.

Han hade varit frimicklare innan, baptist ifall jag inte missminner mig och dessutom pastor. Han var patologiskt oförmögen att göra färdigt arbeten med en gång, utan samlade istället på sig en massa halvgjorda uppgifter. Detta ledde till att de kvinnliga kanslisterna (plus en enstaka man) fick vänta i evigheter på allehanda kontorsservice och ommöbleringar eller vad det nu kunde vara. Gradvis växte berget av halvgjorda uppgifter och till slut hade fastighetsskötaren lyckats stressa upp sig själv i en sådan omfattning att han bara stod där kallsvettig och darrade, dignande under en självförvållad arbetsbörda. Karln var förvisso en rätt bra fastighetsskötare, men han borde nog inte ha varit chef för vaktmästeriet. Han kunde helt enkelt inte hålla huvudet kallt nog.

Frimurare, frimicklare och fritänkare. Kyrkan var full av märkliga människor. Religionen tycktes dra till sig allehanda udda existenser. Tolkningarna av kristendomen varierade. Där fanns exempelvis kontraktprosten, alltså chefen över det så kallade kontraktet som bestod av församlingarna Hägersten, Brännkyrka och Skärholmen. Vid något tillfälle la han faderligt händerna på mina axlar och sa: "Vi måste uppfostra varandra!" (Sic!)

En rullstolsbunden kvinna, som innan hon blivit präst levt ett riktigt rövarliv med droger och annat, tillhörde den andra falangen. Hennes kristendom var jordnära, känslomässig och långt ifrån bokstavstrogen. Dessutom var hon utrustad med en härligt rå och ekivok humor. I kyrkan fanns också en konstnärligt lagd kvinna som höll i diverse konst- och hantverkscirklar, barngrupper med mera. Hon fick mig bland annat intresserad av en svensk mystiker vid namn Hjalmar Ekström. Jag hade många givande samtal med henne.

Mina närmaste medarbetare var förstås vaktmästarna. Där fanns en chilenare som var ganska latinsk både i sin attityd och i jobbet. Han hade varit länge i kyrkan och hade utvecklat en förmåga att se ut som om han aldrig jobbade, lite som om han besatt den "mañana-attityd" som man förväntar sig av en latino. Det stämde dock inte riktigt. Det var bara så att han hade funnit den perfekta arbetsrytmen och därför kunde glida runt på det energimässigt sparsammaste och effektivaste sättet. Han var cool, helt enkelt. Naturligtvis retade det gallfeber på min handledare, alltså fastighetsskötaren, att chilenaren aldrig såg tillnärmelsevis så upptagen ut som fastighetsskötaren själv ständigt upplevde sig vara.

Min andra vaktmästarkollega var en plirig gubbe med bockskägg som hade pensionen på ingång. Han hade en märklig förmåga att närmast i förbigående uttala elakheter med ett vänligt och fridfullt ansiktsuttryck. Han kunde sina kyrkliga plikter och verkade även i övrigt kunna sina saker. Han och chilenaren gick inte så väldigt bra ihop. De hade båda rätt mycket temperament, men den gamle hade mer av norrländsk tjurighet medan latinons utbrott istället var få men explosiva. Den gamle var svår och egen och det tog väldigt lång tid innan han accepterade mig.

All församlingens administration sköttes ifrån denna kyrkobyggnad, så här fanns som sagt många kanslister med olika uppgifter, samt också en husmor som höll i allt ifrån kyrkkaffe till stora konferenser, för vilka kyrkan hade en särkskild stor sal. En av mina och de övriga vaktmästarnas uppgifter var att möblera denna lokal inför sådana större evenemang.

Det fanns alltså många människor i och kring denna kyrka, bland annat också de som arbetade ideellt som kyrkvärdar. Fast redan den ordinarie personalen utgjorde en hyfsat stor skara. Alla jobbade förvisso inte samtidigt, men tillräckligt många för att vi skulle kunna ha lite trevligt sorl under vårt dagliga gemensamma morgonfika.

Kaffet fick man ta ur en kaffeautomat som fanns i entrén. Vid smärre kyrkliga tillställningar anlitades inte husmor, utan kyrkkaffet blev så att säga automatiserat. Vi som jobbade i kyrkan behövde inte betala för kaffet. Vi tilldelades poletter av damen som (oftast) bemannade kyrkans lilla receptionsdisk. Hon var nog inte så långt ifrån pensionen, mycket vänlig och tämligen välklädd - det var bara en sak: Hennes idé om hårmode tycktes ha stannat upp någon gång i mitten av sextiotalet, för hon hade en gigantisk hövolms-/Farah Dibafrisyr värdig Marge Simpson eller Frankensteins brud! Trots sin överväldigande frisyr var hon en genomtrevlig kvinna.

Efter en av dessa gemensamma morgonsittningar gav man mig en förmiddag uppgiften att på egen hand utföra en relativt omfattande ommöblering av den stora konferenssalen. För att spara både rygg och tid så sköt jag runt en del av möblerna istället för att lyfta dem, när så var möjligt utan att skada golvet. När jag, badandes i svett, var nästan färdig så noterade jag att en av bordsraderna stack ut en smula i förhållande till de övriga. Det kunde röra sig om några centimetrar. I stället för att dra varje bord ett och ett så tryckte jag därför fram hela raden av bord.

Just i detta ögonblick sticker den beskäftiga fastighetsskötaren in sitt ansikte genom dörröppningen och säger: "Du, repa inte golvet!" Svettig och kraftigt irriterad känner jag mig som en ångpanna som snart ska explodera. Karljäveln kommer fram till mig för att säga något. Jag är så arg att jag bara står och skakar. Jag ser hans mun röra sig men hör inte ett ord han säger. Jag står mest bara och funderar på när jag ska slå honom på käften, nu eller genast. Långsamt börjar han förstå att det inte är någon bra idé att vara kvar i min absoluta närhet just för ögonblicket, utan beger sig raskt därifrån. - Jag tror att det var där och då som mina chanser till en regelrätt anställning försvann. Naturligtvis skulle jag inte ha slagit honom, jag bara önskar att jag hade varit kapabel till det.

Mitt humör hade blivit mer eldfängt, inte så att jag förlorade kontrollen över vad jag gjorde, men jag kunde bli väldigt arg, väldigt fort. Min långa förnedringsodyssé inom vården, samt mina juridiska mellanhavanden i samband med Pappas död och slutligen den helt och hållet meningslösa pajasverksamheten hade fått mig ur balans. I botten av alltihop låg min alkholism, som uppenbarligen bidrog till mitt alltmer labila humör. Ifrån att tidigare ha druckit varannan eller var tredje dag så började min konsumtion nu att bli nästan daglig. Jag drack kanske fem kvällar av sju.

När det gällde min kroppsliga hälsa så hade mina magsmärtor upphört efter sjukhusvistelsen 1995, då jag låg inne för blödande magsår. Men efter magsåret fick jag istället uppleva yrsel, kvävningsattacker, panikångest samt ytterligare försämring av hörseln på mitt sjuka öra. Det var som om någonting drog runt inuti min kropp, något okänt som satte sig än på det ena, än på det andra stället. Under senhösten och vintern fann det slutligen sin nya plats, nämligen i tarmarna. Ifrån att jag vanligtvis behövt sitta på toaletten en eller två gånger om dagen, så kunde jag nu behöva så mycket som fyra eller fem sittningar dagligen. Efter ett läkarbesök konstaterades det att jag sannolikt led av "nervös tarm" även kallat "Colon iritabile", eller IBS - Irritable Bowel Syndrome; en kronisk (icke smittsam och helt ofarlig) sjukdom, vars orsak är okänd.

Trots min sjukdom och de många toalettbesöken så knegade jag på i kyrkan, med både vaktmästaruppgifter och registrering av enkätsvaren. Eftersom det var en kyrka jag jobbade i så tjänstgjorde jag självfallet också under vissa helger, bland annat under allhelgonahelgen och under juldagen. På så vis kom jag för första gången i mitt liv att bevista en julotta. Jag började jobba mycket tidigt den morgonen. Julottan var ungefär som jag hade föreställt mig den. En av kyrkans kvinnliga präster (dock inte hon med de olikfärgade ögonen) höll i gudstjänsten.

Denna kvinnliga präst hade en släkting, en mycket känd svensk sångerska. Sångerskan i fråga dök upp efter julottans slut. Solen hade just gått upp, så det hade blivit dags för mig att gå ut och hissa flaggan. Den chilenska vaktmästaren hängde på, för att samtidigt passa på att ta en cigarett. Då klev sångerskan in genom dörren till kyrkan. Chilenaren blev i samma ögonblick uppehållen av någon som skulle fråga honom om något. Nu blev det lite förvirrat.

Chilenaren var bekant med sångerskan, eftersom hon besökte kyrkan lite då och då för att hälsa på sin släkting, alltså den kvinnliga prästen. Jag utgick ifrån att sångerskan hade lagt märke till att chilenaren och jag var i sällskap, så jag räckte fram handen för att hälsa och önska god jul. Sångerskan stelnade till och såg misstänksam ut. Hon hade uppenbarligen inte sett att chilenaren och jag var i sällskap. Hon förstod inte att jag jobbade i kyrkan. Hon hälsade stelt och artigt och gick sen vidare fram till chilenaren och började snacka, medan jag fortsatte ut för att hissa flaggan.

Chilenaren hade sett att jag skakade hand med sångerskan. Han kom ut och gjorde mig sällskap vid flaggstången och skrockade: "Nu tänker du inte tvätta den där handen på ett par dar va?" Jag sa honom som det var, men han trodde mig inte - och på sätt och vis hade han rätt. Jag hade faktiskt ett särskilt skäl till att skaka hand med henne, utöver det faktum att jag nu blivit arbetskamrat med hennes klerikala släkting. Jag var nämligen tvungen att se vad som eventuellt hände, ifall hon la märke till mig, eller om det hände något annat konstigt, som en plötsligt uppblåsande stormvind eller att kyrkklockorna började ringa av sig själv eller liknande.

Men det hände så klart ingenting. Sångerskan var förstås Carola. Jag och chilenaren stod utanför kyrkan och kämpade med flaggstångens isbetäckta linor när Carola kom ut. Hon såg inte åt vårt håll, utan satte sig i sin svarta BMW och for iväg. Det var förstås ett mycket påtagligt sammanträffande att jag först hade mött henne på Drottninggatan (sommaren innan?) och att det därpå skulle visa sig att hon hade en släkting i just den kyrka där jag nu jobbade. För mig betydde det inget speciellt att det var just Carola, jag har aldrig varit något större fan, men sammanträffandet var åtminstone en stor och kraftig pil som pekade mot den kyrka där jag jobbade. Här skulle det ske något stort, det var jag övertygad om.