Lantmännen 1
1986 var en brytpunkt. Min flickvän (eller snarare exflickvän) A hade åkt till Milano, det hände inte särskilt mycket roligt längre i bekantskapskretsen, musiken tycktes bara bli sämre, Palme var skjuten - och det var ett annat Sverige som kom efter detta nationella trauma. Det kändes på många sätt som om en tid var över.

Under våren 86 så hade jag sökt in på ett antal folkhögskolor och slutligen bestämt mig för Gripsholms folkhögskola i Mariefred till hösten. Redan efter en ganska kort tid på skolan så uppstod ett kärngäng av festprissar på skolan, som gärna och ofta hemsökte Mariefreds fåtaliga krogar. Det var under en av de många kvällarna på Källaren - bakfickan till Gripsholms värdshus - tillsammans med de andra festprissarna på skolan som jag stötte ihop med Patrik. Det skedde under början av vårterminen 87 och det var ett mycket märkligt möte. Jag kunde ha svurit på att jag hade sett honom förut någonstans. Jag fick för mig att jag kunde ha träffat honom i Bro av alla ställen, men det stämde inte. Jag hade aldrig träffat honom innan.

Vi kom att snacka och på det ena eller andra sättet framkom det att Patrik lirade trummor i ett band tillsammans med två andra killar, varav åtminstone den ena, eller möjligen båda, för tillfället jobbade tillsammans med Patrik på en såg någonstans i närheten av Åkers Styckebruk. Vi bestämde att jag skulle komma med och provspela. Replokalen låg i en liten stuga på Hedlandet en bit ifrån Mariefred (inte så långt ifrån Jan Myrdals dåvarande hem). Stugan tillhörde familjen till en av medlemmarna i Mariefreds (andra!) storheter Double Action Policemen.

Grabbarna i bandet verkade tycka att mitt gitarrspel var helt okej, möjligen var den andre gitarristen, Flemming - som också var låtskrivaren i gänget - något tveksam. Men Patrik samt basisten Nicke var nöjda, så jag kom med. Delvis på min inrådan repade vi in en del rockcovers av går-hem-i-stugorna-typ; Status Quo, ZZ-top och liknande. Den tidiga repertoaren bestod annars mest av Flemmings låtar, som jag i några fall arrade om en smula.

Liksom för andra band så var det ett smärre helvete för oss att komma på ett passande bandnamn. Efter en del spånande, där Flemming konstaterade att våra covers var musik för morgondagens pensionärer, samt att vi spelade musik för bönder, så stod namnet plötsligt i eldskrift på himlen: "LANTMÄNNEN". I mitt minne kläcktes namnet av Flemming, men jag har för mig att även Patrik tagit åt sig äran för detta. Osvuret är bäst.

Jag är osäker på vilken som var vår första spelning, den vi hade på folkhögskolan där jag gick, eller den första av de vi kom att ha på Källaren, men jag tror att det var den sistnämnda. Det var en totalt röjig spelning om än inte något skönlir. (Bilderna nedan och ovan härstammar MÖJLIGEN ifrån den spelningen.) Efter spelningen skrek Patrik ut sin triumf. Han hade fått visa Mariefred vad han var kapabel till! En av killarna i min klass kom fram efteråt och erkände att han kommit dit i förvissningen om att han skulle få garva lite, men fick istället erkänna att han hade sett ett riktigt bra rockband.

En annan spelning värd att nämna (även om jag är osäker på ifall den ägde rum under vår första vända) var när vi spelade på en biker-träff i Gnesta. Jag vill minnas att det var Flemming som ordnat den. Spelningen som sådan var rätt medioker för vår del. Det jag istället kommer ihåg bäst var publiken. De som tillhörde klubben föreföll normala, med bikermått mätt, men det kom också dit en del lirare ifrån andra gäng, som jag inte skulle ha velat träffa ensam en mörk kväll - om man säger så. Inte för att det hände något, men det var jävligt skönt att packa grejorna och komma därifrån.

En minnesvärd spelning var Rockbandstävlingen i Åker. (Ingen med lokal anknytning orkar rabbla hela namnet, Åkers styckebruk.) Vi var det enda Mariefredsbandet och vi spelade poprock med svenska texter, medan alla de andra banden var lokala hårdrocksband ifrån orten. Gissa hur det gick!
Vi försökte trots konkurrenssituationen med ett storstilat publikfrieri: Nicke och Flemming hade vid ett tidigare tillfälle åkt till Lantmännens kontor i Strängnäs för att få dem att sponsra oss - eftersom vi ju OCKSÅ hette Lantmännen! De undrade väl antagligen vad det var för dårar som hade dykt upp.

Några stålar blev det inte av detta skamlösa tiggeri. Istället fick vi ett helt gäng grönvita bondkepsar med grön genomskinlig skärm som det stod Lantmännen på! I ett desperat försök att förmå Åkers lokala hårdrockare till att rösta på ett okänt Mariefredsband kastades kepsarna ut till publiken. Det hjälpte föga. Men vi fick åtminstone uppleva nöjet att se delar av Åkers hårdrockande ungdom gå runt i lokalen iförda Lantmännenkepsar - förutom de som hade så låg panna att kepsen föll av!

Det finns saker man borde ha gett fan i att ställa upp på av alla möjliga skäl. Vem den skyldige var till att Lantmännen medverkade i ett sambatåg för småbarn genom Mariefred har jag förträngt, men det var en mycket jobbig och pinsam upplevelse. Vi stod där som idioter med några maracas, koklockor och en hel del annat skrammel alltmedan regnet tilltog, omringade av en liten flock utklädda ungar och deras dagisfröknar, som var fulla av förväntan om att vi skulle vara roliga och spontana lekfarbröder. - Det var vi inte. Vilset stod vi där och skramlade lite i den osvängigaste sambatakt som någonsin frambringats av människor, alltmedan barnen och deras fröknar blev allt längre i ansiktet. Flemming väste något i stil med: "Herregud, ta mig härifrån!" På något sätt lyckades vi mumla fram några ursäkter och sedan försvinna blixtsnabbt ifrån platsen.

Alla spelningar under Lantmännens första vända var inte helt lyckade. Vi var exempelvis bokade för en stor spelning, under kvällen efter det pinsamma "sambatåget". Liksom denna styggelse så hade även konserten arrangerats av IFK Mariefred. Där skulle bland annat House of Anderson spela (det nya bandet för Janne Andersson ifrån JAPOP). Eftersom disciplin under repning och spelning aldrig var vår starka sida så kunde det hända, eller rättare sagt hände det ganska ofta, att vi festade till redan innan. Jag var absolut dyngrak under konserten! Jag vankade runt på scenen, spelade slide med ett mikrofonstativ på gitarren så att det blev repor och glömde väl ungefär hälften av texterna. Jag brukar kunna lira även efter några järn, men vi har alla en gräns... Dessvärre så finns detta något "ofokuserade" framträdande inspelat på en video av basisten Nickes familj - förhoppningsvis försvunnen i någon låda på en dammig vind eller i ett mögligt källarkontor.

Utöver denna tveksamma "rockvideo" så gjordes det ganska tidigt i Lantmännens historia också en demoinspelning med två låtar, dels av låten Du såg honom aldrig som jag tidigare hade spelat med Paria och innan dess med Le Slip - nu i lätt ändrat arrangemang, dels av Flemmings låt Parasit - som inte är med här eftersom jag inte är låtens upphovsman. Varför denna första studioinspelning aldrig blev föremål för något utskick begriper jag inte. Jag antar att vi på något vis var så överväldigade av att få komma in i en riktig studio att vi liksom bara glömde bort att göra något vettigt av den.

Lantmännen 2
Det står rätt mycket om Lantmännens senare historia i själva memoardelen av den här hemsidan/boken, så jag tänkte hålla fortsättningen av berättelsen ganska kort här. - Det fanns en rad olika skäl till att Lantmännen gick i ide under ett par år. Ett av skälen var att jag for ner till Halland för att gå på folkhögskola. Min agenda med folkhögskolestudierna (vilken jag hemlighöll för min familj) var att jag ville träffa en lämplig "kulturbrud" ifrån någon stad ute i landet, på behörigt avstånd ifrån Stockholm. Jag ville undfly den alltmer kvävande familjesituationen hemmavid, det ständiga besökstvånget hemma hos Mormor och Kalle, liksom den ihållande smärtan det innebar att gå runt hemma ibland ruinerna av mitt och A:s kraschade förhållande.

Den kollektiva reträtten ifrån ungdomslivet, som merparten av min stockholmska vänkrets påbörjat under denna tid, fann ingen genklang hos mig. Mitt eget tafatta och ofokuserade försök att bli vuxen, att ha ett fast förhållande och flytta ihop, var ett fullkomligt nederlag. Det fanns därför inga vägar som ledde mig in i vuxenheten. Så den enda kvarvarande strategin var att fly bort ifrån hela skiten och börja om. Men det jag istället kom att börja om med, på folkhögskolorna, var ungdomslivet! Så var fallet på Gripsholm och så var också fallet på Katrineberg.

Så blev även fallet under resten av 1988, efter avslutade folkhögskolestudier. Två års bortovaro ifrån Stockholm hade marginaliserat mig socialt. Jag hade i det närmaste förlorat kontakten med merparten av mina vänner hemmavid. Jag hade, i min iver att börja om på annan ort, misskött mina kontakter och blivit i det närmaste bortglömd. - Detta var läget när jag en dag sprang på Patrik, som nu bodde Hultsfred. Han var tillfälligt uppe i Stockholm för att jobba över sommaren. - Patriks flickvän hade lämnat honom och han satt fast i Hultsfred i en alltför stor lägenhet. För egen del hade jag inte längre något som band mig till Stockholm. Dessutom så hade A gift sig, men var bostadslös. Jag hyrde ut min lägenhet till henne och hennes man och flyttade ner till Hultsfred till hösten. Detta blev förstås spiken i kistan för mina sociala kontakter i Stockholm, men jag såg faktiskt inget alternativ.

I Hultsfred kom Patrik och jag att dela lya i ett år. Vårt gemensamma deltagande i den lokala musikföreningen Rockparty (arrangör av Hultsfredsfestivalen) gav många nya bekantskaper, men gav mig ingen ny flickvän eller något annat skäl till att flytta dit ner permanent. Istället blev det efter detta år en neslig återfärd till ett Stockholm där jag knappast längre hade något umgänge eller något att göra. Jag gjorde under hösten 89 ett sista tappert försök att finna en lämplig och icke Stockholmsbaserad "kulturbrud" genom att bedriva totalt misslyckade universitetsstudier i Uppsala. Men efter detta misslyckande, att med studier som täckmantel försöka fly undan ett liv som jag inte längre stod ut med eller klarade av, så var allt över. - Min ungdom var över och jag hade misslyckats med allt.

I den här vevan började Lantmännen att sammanstråla lite då och då i Mariefred. Både Patrik och Nicke hade sina föräldrahem där. Vad Flemming sysslade med eller var han bodde under den här tiden har jag glömt. Mariefred ligger ju inte särskilt långt ifrån Stockholm, så för min egen del var det inget problem att åka dit lite då och då. Jag hade dessutom inget annat för mig. - Kanske var skälet till att vi började spela igen just det att INGEN av oss egentligen hade särskilt mycket annat för sig. (Det faktum att jag under hösten 89 till och med våren 91 just hade så lite annat för mig är orsaken till att det står rätt mycket om Lantmännen i hemsidans/bokens memoardel - och inte så mycket här.)

Under hösten 89 repade vi allt oftare och framemot våren så föddes tanken på att Lantmännen skulle göra en egen demo - och att den, i motsats till "demo nummer noll" som vi spelat in i Eskilstuna två år tidigare, faktiskt skulle skickas iväg till olika skivbolag. Under sommaren 1990 blev det av, i en liten studio på Tegnérgatan som Kristian (ifrån Mefistos bröder och Paria) hade rekommenderat. Jag hade under februari detta år fått jobb som vaktmästare på en reklamfirma. På mitt jobb fanns det tillgång till färgkopiator, vilket var high-tech under den här tiden. Den färgkopiatorn användes för att reproducera det omslag som Mariefredskonstnärinnan Karolina hade gjort och vars logo också var hennes verk. Karolina var Lantmännens närmaste supporter (efter Patriks syster K, som stod i en klass för sig).

Denna inspelning kom att följas av två inspelningar som gjordes i en studio nere i Nässjö 1991. Patrik arbetade en tid nämligen som bartender i Nässjö, där han kom i kontakt med alla möjliga människor, varav en råkade vara ägare till en musikstudio. Samtliga tre inspelningar distribuerades till olika skivbolag. Jag och Patrik gick runt till några av dem och lämnade våra alster direkt i händerna på de ansvariga. Men oavsett metod för distributionen - och trots två års spelande, repande, inspelningar och utskick så hände ingenting. Våra ansträngningar möttes av tystnad och enstaka (ofta förtryckta) refuseringsbrev.

Vändpunkten kom under senvintern/våren 1992, då vi fick en mycket god recension i tidningen Backstage - och en fullkomligt LYSANDE sådan i Musikermagasinet! Ska sanningen fram så kom vändpunkten, åtminstone för mig personligen, redan dessförinnan. Under sommaren 91 hade jag träffat M och inlett ett förhållande. Föga anade jag då att M skulle bli min andra stora kärlek i livet. A hade varit min stora ungdomskärlek och M blev min stora kärlek i vuxenlivet. M blev också min musa. Mitt liv med henne gav mig mening och syfte med livet, vilket också kom att prägla musiklivet. Jag och M förlovade oss våren 92 och under samma tid spelade Lantmännen också in sin fjärde demo.

Denna kom att bli Lantmännens sista inspelning. Å ena sidan så hade min samvaro med M gett mig ny vind i seglen, men å andra sidan hade jag också gradvis börjat tröttna på de sporadiskt repande Lantmännen. Dessutom så tyckte jag inte att mina låtar blev som jag ville ha dem. Kanske var det så att den extra energi som kärleken fört in i mitt liv samtidigt gjorde att jag både ville och orkade göra mycket mer än jag hade gjort tidigare - och att de alldeles för sällan repande Lantmännen inte erbjöd nog med tillfällen för mig att göra det. I hemlighet hade jag därför sedan en tid börjat jobba med en heminspelning av eget material, med hjälp av min gamla fyrkanaliga portabanspelare och en ännu åldrigare trummaskin. Någon gång under 1993 så tog epoken Lantmännen slut och samtidigt skickade jag också ut min egen heminspelning till skivbolagen.

Kanske kan man tycka att jag ibland borde sakna de år då jag satsade som mest på bandet, men när jag tänker tillbaka idag så saknar jag nog än mer den första tiden, då vi var en kvartett som repade i en liten stuga på Hedlandet utanför Mariefred, utan några andra ambitioner än att ha kul. Jag saknar fikat och garven på kafé Trekanten, där vi lyssnade på den gamla jukeboxens utbud av musikaliska kalkoner ifrån förr, som exempelvis Demis Roussos. - En sak är i varje fall säker. Ifall Lantmännen någon gång skulle återförenas igen, så är det nog säkrast att vi gör det på ett fik, snarare än på krogen. Men klokast är det nog ändå att bara låta det vara ett trevligt minne. Återföreningar blir oftast rätt patetiska historier.

 Musiken & Texterna: 
Tillägg, februari 2011: Det har visat sig att en mycket stor del av musikfilerna lider av en mer eller mindre kraftig distorsion. På grund av ett par åldriga hörlurar med dålig diskantåtergivning, samt på grund av att den adapter som medgav att jag använde just dessa lurar inte passade in i hörlursuttaget på datorn, utan bara i line-uttaget, så har denna distorsion inte upptäckts förrän jag av en händelse kom att använda ett par andra hörlurar i det därför avsedda hörlursuttaget.

Flertalet musikfiler måste därför mer eller mindre göras om ifrån början, en del till och med mixas om. Med min nuvarande energi- och aktivitetsnivå så är detta ett arbete som kan komma att ta väldigt mycket tid i anspråk. Du får helt enkelt lyssna på de låtar som går att lyssna på och ge dig till tåls. Problemet ska åtgärdas, men det kommer som sagt att ta tid.

Kommentar: Den här låten är det enda som återstår av den störtflod av nya låtar jag skrev för Le Slip, varav de flesta var hastverk, tillkomna i den entusiasm jag kände inför att få spela med ett riktigt bra och samspelt gäng. Ifrån början bestod versen bara av två ackord, a-moll och D, men Benke, gitarristen i Le Slip, blev irriterad över den enformiga versen och föreslog istället ett riff bestående av a-moll, F och C - och så blev det också.

Efter att jag manövrerats ut ur Le Slip så kom Du såg honom aldrig att bli Parias stående sistalåt under konserterna. Denna ganska enkla rocklåt fick sedan nytt liv tillsammans med Lantmännen och blev inspelad i en studio i Eskilstuna. Det var en ganska tung och rockig version som Lantmännen av oklara skäl aldrig skickade iväg någonstans. Den versionen finns (ifrån en något skadad kassettinspelning) här på hemsidan, liksom två versioner med Paria, varav den ena är en röjig liveinspelning ifrån Ultrahuset. Du såg honom aldrig (med Paria)   Du såg honom aldrig (med Paria) (LIVE)

Kommentar: Den ungefärligen två år långa pausen i Lantmännens spelande, ifrån hösten 87 till hösten 89, var i det närmaste ett musikaliskt tomrum även för mig privat. Under min tid på folkhögskola i Halland kom jag emellertid att köpa en skiva med T Rex - i Ullared av alla ställen - och kom så, en sisådär två och ett halvt årtionde försent, att upptäcka Marc Bolans geni. Ängel skrevs i ursprunglig version under eller strax efter tiden på Katrinebergs folkhögskola och är en skum mix av T Rex och hip hop, eller vad man nu ska kalla det hela för ...

Kommentar: Kan en tjugosexåring vara gubbsjuk? Hursomhelst blev jag störtförälskad i den bedårande sextonåriga Lia. Det skedde under mitt och Patriks gemensamma ungkarlsår i Hultsfred, som sträckte sig ifrån hösten 1988 fram till och med våren 89. Jag hade gjort ett utkast till en dikt som låg och skräpade, vilken sedan blev till en lycklig låttext efter att jag bedårats av den unga Lia. Det varken blev eller hände något mellan oss och lika bra var väl det, men förälskelser ger ibland bra låtar, vare sig de är lyckliga eller olyckliga.

Kommentar: Mitt liv tillsammans med M var mycket så, mycket sol och regn, mycket upp och ner, bråk och kärleksfull försoning. Men i ärlighetens namn är Sol & Regn lika mycket en sång om kärlek och framförallt sex i största allmänhet. Den här låten finns i två versioner här på hemsidan; med Lantmännen ifrån 1991 och i ett arrangemang som jag gjorde själv med min fyrkanaliga portabandspelare och trummaskinen 1992. Studioinspelningen av det arrangemanget hamnade på kassetten Peter O. - Fyra sånger, som blev färdig 1993. Sol & Regn (Min soloversion)

Kommentar: En karikatyr över sommar-Sverige. 13. "Lydia" (LIVE)

Kommentar: M:s ande svävar också över Hem till världen. Jag är lite osäker på om den skrevs före eller efter att jag hade träffat M. Men ifall jag ännu inte hade träffat henne då texten skrevs, så kan man i så fall säga att sången predicerade vårt möte. Jag längtade hem - och M kom att bli mitt hem under denna tid i livet. Den här låten finns i två versioner här på hemsidan, en med Lantmännen ifrån 1991 och en som jag gjorde själv med min fyrkanaliga portabandspelare och trummaskinen 1992 (på kassetten Peter O. - Fyra sånger som var färdig 1993). Hem till världen (Min soloversion)

Kommentar: Detta är en bagatell. Det enda speciella med låten Taxi är det sätt på vilket den tillkom. Refrängen kom ifrån ingenstans en dag när jag, i egenskap av vaktmästare på postrunda, åkte hissen upp i den reklamfirmas kåk där jag jobbade ifrån sommaren 1990 fram till och med våren 91. Jag började nynna på melodin, men glömde den alltid så snart jag kommit tillbaka till vaktmästarexpeditionen. Detta upprepades vid flera tillfällen, jag åkte upp eller ner med hissen och refrängen dök upp i skallen för att sedan försvinna spårlöst.

Lösningen på problemet var att ta papper och penna med mig in i hissen och sedan sätta ord till refrängen så snart den kom tillbaka. Trots att jag skrivit ord till refrängen så var det med stor tankemöda jag lyckades hålla fast i melodin så pass väl att jag kunde rekapitulera den, för att sedan hemmavid skriva något slags vers. När man lyssnar på låten så slås man också av att det, trots samma tempo, är två olika sorters takt i refräng och vers. Kanske finns låtens naturliga vers i en annan hiss, någon annanstans. Frågan är bara vilken.

Kommentar: Reklamfirman inspirerade också på annat sätt. Man höll vid ett tillfälle en stentrist "fest" för personalen, vilken förmodligen är en av de mest krystade tillställningar jag någonsin bevistat. Jag såg min åldrige vaktmästarkollega stå och konversera med en ganska ung och någorlunda attraktiv kvinna som jobbade i personalrestaurangen. De utgjorde det mest omaka par jag kunde tänka mig. Vad skulle hända ifall det tände till mellan två människor med så stora avstånd emellan sig? Låten är en fantasi över det - och förstås över att lämna hela skiten och dra därifrån!

Kommentar: Terapirock! Den fullkomligt meningslösa och fruktlösa samtalsterapi som jag genomgick under nittiotalets första år lämnade ändå vissa spår efter sig. Jag funderade mycket på min identitet som man och individ. Jag skrev under denna tid på ett långt brev till mina föräldrar, en senkommen uppgörelse. Den här låten är den poetiska sidan av dessa skriverier och funderingar.

Kommentar: Vårkänslor! - M vet vem och vad den här låten handlar om.

Kommentar: Mer terapirock. Den här låten är soul metal, en genre som inte varken finns eller fanns, men som jag försökte skapa. Jag ville göra en låt och en musik med ett tungt sväng och soul-känsla. Dit nådde aldrig den här inspelningen. Det hände bara enstaka gånger att vi spelade den här låten i rätt tempo och med rätt sväng, då var låten magisk. Jag tycker mycket om låten, men jag är en smula besviken på den här inspelningen. Den låter Lantmännen, på gott och ont.

Kommentar: Brommapolska, Brommapolka, Tuppen och slutligen Tupp-afro! Kärt barn har många namn. En ren nonsenslåt som först spelades med Paria, sedan med Lantmännen. Eftersom låten är rätt kort så brukade den hos Lantmännen få bli ett slags intro till vår cover av Pugh Rogefelts Dinga Linga Lena.