.. jag drömde hur det förlorade ordet kom till mej
hur det svävade inom mej
och vällde fram som ett alfabet av tårar ..
Från dikten "Hängd" ur diktsamlingen "Det förlorade ordet" av Bruno K Öijer

N-u en gång
Jul- och nyårsaftnarna förgick som vanligt. Jag satt av julaftonen hos Mamma och Calle, medan nyårsaftonen tillbringades i ensamhet framför TV:n, i ett tillstånd av relativ fylla. Den officiella versionen av nyårsaftonen, det vill säga den jag delgav Mamma efteråt, var istället den att jag hade varit bjuden till några vänner. Jag beskrev till och med för henne vad vi hade ätit, dock utan onödig detaljrikedom. Det är alltid lättare att ljuga när man begränsar sig till ett fåtal faktorer. Jag ljög faktiskt för N också, även om det är oklart varför. Inför morsan ljög jag för att slippa hennes utbrott av besvärjande och improduktiv oro, men varför jag ljög också för N vet jag faktiskt inte. Kanske skämdes jag helt enkelt för min ensamhet, för mitt misslyckade liv.

Under nyårsnatten hade jag en märklig dröm, om ett möte med en kvinna, vars utseende delvis minde mig om kvinnan jag drömt om någon gång under vintern mellan 1993 och 1994. Kvinnan som jag då tyckt mig möta utanför kyrkan i Nockeby, framträdde nu tydligt för mig i min nya dröm. Jag såg hennes anletsdrag, hennes hår och hårfärg. Vi talade med varandra, presenterade oss. Jag fick veta hennes namn. Jag tyckte hon såg ung ut, men jag är osäker. Plötsligt befann vi oss i en säng tillsammans, där jag bara kunde se hennes mage. Jag smekte den, det såg ut som om den var tatuerad med för mig okända skrivtecken, sedan vaknade jag.

För ett tag tänkte jag att kvinnan i den nya drömmen var en sorts självfabricerad hybrid av kvinnan i Nockebydrömmen och N, men ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag på att detta var en helt annan kvinna, en okänd person. Varken hennes utseende eller känslan av henne i mina händer kändes bekanta. Jag kunde inte härleda drömmen. Vem var denna kvinna? Vad betydde den okända skriften på hennes mage, ovanpå hennes livmoder? Var det själva livets ord? Var hon en verklig kvinna av kött och blod? En symbol för det levande ordet? Eller var hon både och?

Jag och N hade avtalat ett nytt möte efter helgerna. Svinkopporna och de efterföljande utslagen på min hud föreföll nu vara historia, sexualiteten var det emellertid inte. Jag kände mig ensam, trött och ledsen. Sen kände jag mig lite kåt också. Vi hade åtminstone det sistnämnda gemensamt. Vi hade inledningsvis planerat att N skulle resa till mig i trettonhelgen, men så blev det inte eftersom N kände sig lite krasslig. Helgen därpå så dök hon emellertid upp. Jag hade fått svinkopporna i slutet av september, nu hade det hunnit bli januari. Det hade alltså gått dryga tre månader sedan vårt senaste möte. Men av det ena eller andra skälet så tycktes det alltid bli så här i min relation till N, att allt drog ut på tiden, att det glesnade.

Varje nytt möte blev därför lite som att börja om från början. Varje nytt möte väckte också ett allt större känslomässigt eko inom mig, en längtan efter allt det där andra, efter det som inte var sexuellt, efter en annan människa som kunde finnas vid min sida, efter någon som skulle lära känna mig, älska mig, behöva mig. Varje gång N hade varit hos mig så fick jag för mig att hon visat mig mer ömhet än gången innan, men så gott som varje besök avrundades med långa tystnader. De gånger då jag gav uttryck för min längtan bemöttes jag ibland med irritation, som om jag störde hennes integritet, rubbade hennes cirklar. Jag klarade inte min distanserade älskarroll särskilt väl. Jag försökte, men min långa ensamhet och djupa längtan gjorde mig besvärande för henne, förmodar jag.

Precis som efter det möte vi hade under sensommaren föregående år, så blev det lika knäpptyst efter detta vårt senaste möte. Det ingav mig en surrealistisk känsla. Det var som om hennes smekningar och beröring, som om våra gemensamma skratt och vår älskog aldrig hade existerat. Jag fick ibland intryck av att N gick från upplevelse till upplevelse i sitt liv, men att dessa upplevelser förblev enskildheter, att de aldrig inordnades i en större kontext, bildade sammanhang eller genomgick någon utveckling, någon evolution. N tycktes ha tämligen få men ändå påtagligt fixerade fästpunkter, men i gengäld en kompensatorisk nyfikenhet och upptäckarlusta.

Jag sökte för egen del att inordna N i mitt liv medan hon snarast adderade mig, förde in varje möte vi hade på en sorts upplevelsekonto, avsett att fortsätta växa. Själv drevs jag inte längre av varken upptäckarlusta eller nyfikenhet, jag ville mest bara komma hem. Jag ville landa i N liksom att jag ville att hon skulle landa i mig. Fast kanske var det inte alls N jag sökte, utan istället min egen Anima, min fantasikvinna, mitt allt. Min relation med N var ju socialt sett en näst intill omöjlig ekvation, inte bara för att N var i tjugoårsåldern och att jag själv detta år skulle fylla femtio, utan också för att N hade fler relationer och ett socialt liv, vilket jag nästan helt saknade. Jag utgjorde en begränsad funktion i hennes liv, medan hon i praktiken riskerade att bli tilldelad rollen som ersättare för i stort sett allt och alla i mitt ensamma och dystra liv. Även om detta var en omständighet som jag inte ville utsätta henne för så fanns det ändå en överhängande risk att det skulle bli så i slutändan.

I motsats till föregående gånger så bröt jag därför inte tystnaden efter vårt senaste möte. Jag mejlade inte, jag messade inte och jag ringde inte. Vi hade legat till sängs när hon var hos mig senast och talat om att vi kanske skulle åka på en kryssning tillsammans. Fast själv var jag ett sjunkande skepp, det fanns helt enkelt ingen anledning att bjuda in henne för en gemensam resa till botten. Det fanns, objektivt sett, väldigt lite som talade för att vi skulle närma oss varandra på ett djupare plan. Dessvärre fanns det betydligt mer som talade emot att så skulle ske. N längtade måhända efter vissa speciella upplevelser tillsammans med mig, men hennes uttryck för specifik längtan efter just mig som person var påtagligt få. Jag upplevde aldrig någon förälskelsefas hos henne, inga nykära spontana uttryck för en djupnande affektion. Kanske hade jag bättre kunnat fördra denna relativa torftighet om inte mitt liv i övrigt hade varit så tomt.

Mitt liv bestod, förutom enstaka möten och samtal med Olle, nästan enbart av jobbet. I början av min tid där, under våren 2011, så hade min arbetsplats (eller vad jag nu ska kalla den) varit full av folk som i ärlighetens namn inte hade särskilt mycket att göra. Detta förhållande skapade en ansvarsdiffusion, där vissa jobbade mycket och andra väldigt lite. Däremot så gnällde alla. Det var små konflikter och en massa gnäll mest hela tiden, både från dem som verkligen arbetade och från dem som trodde sig göra det. Eftersom arbetet samtidigt var en arbetsmarknadspolitisk verksamhet inom fas 3, alltså det jag kallar för pajasverksamhet, så var vi ju alla i praktiken där under tvång. Tvång gör konstiga saker med människor.

Vår synnerligen verbale chef, som bedrev också mer konventionell pajasverksamhet utanför själva konferenscentrets ram, förpassade senare under hösten merparten av den delvis motvilliga arbetskraften till mer ortodoxa pajascentra i okristligt avlägsna förorter. Av detta följde att vår nu kraftigt dränerade arbetsstyrka plötsligt fick mycket mer arbete, särskilt när det under hösten och vintern kom att bokas väldigt mycket konferenser. Paradoxalt nog så stillades konflikterna efterhand, när arbetet faktiskt blev mer verkstad än snack.

Nackdelen var dock att den individuella arbetstiden samtidigt ökade och att vissa arbetsdagar plötsligt blev väldigt mycket längre och började väldigt mycket tidigare. Man trollade i samma veva fram ett arbetsschema ur någon rockärm, ett schema med ytterst liten förankring i verkligheten, eftersom vi hade mycket att göra när det var konferens, men absolut ingenting att göra när det inte var någon konferens. Bakgrunden till fantasischemats tillkomst var att konferenscentret formellt bedrevs som en pajasverksamhet, vilken antogs lyda under arbetsförnedringens regelverk, medan konferensverksamheten som sådan och i praktiken givetvis krävde en helt annan flexibilitet, det vill säga att man jobbade när det fanns jobb och att man i gengäld var ledig när det inte fanns jobb.

Den uppmärksamme läsaren torde ha förstått min inställning till alla former av skenverksamhet, liksom till regler som enbart existerar för skenets skull, nämligen ett oförsonligt vitglödgat hat! Men med undantag för några enstaka vredesutbrott från min sida, över visst formalistiskt nonsens, så löste sig problemet gradvis av sig själv. Verksamheten hamnade över tid i ett slags jämvikt, där man formellt iakttog en läpparnas bekännelse till det fiktiva schemat, samtidigt som man i praktiken gjorde upp sinsemellan om ledigheter och så kallade jobbsökardagar, vilka var ett krav från arbetsförnedringen. Jobbet gav sig själv, så att säga.

Under vintern och våren blev det för min egen del så att jag väsentligen kom att jobba under eftermiddagarna, huvudsakligen med att städa upp, duka av, diska och förbereda inför kommande dags (eventuella) konferenser. En av mina kollegor råkade nämligen bo alldeles intill ett pågående bygge, vilket under dagtid gjorde det outhärdligt för honom att vara hemma på grund av allt buller. Han jobbade därför gladeligen tidigt. Jag dök som en hök över möjligheten att ta hans eftermiddagspass eftersom jag hatade att gå upp tidigt om mornarna. Eftermiddagarna var visserligen jobbigare, men i gengäld kom jag i praktiken att arbeta på beting. Jag gjorde klart jobbet så fort jag kunde och stack hem så tidigt som möjligt.

Min gärning på konferenscentret kändes annars i allt väsentligt som ett vanligt jobb. Det var bara storleken på "lönen" som sa mig att detta var en pajasverksamhet. Jag trivdes faktiskt väldigt bra med att städa och dona med lite av varje i vår lilla kåk. Fast givetvis var det stolligt att jag i praktiken utförde ordinarie arbete samtidigt som jag formellt var en arbetslös bidragstagare. Detta veritabla träsk av bidragsfinansierade anställningar som staten har skapat bidrar inte med annat än att det korrumperar och perverterar arbetsmarknaden. Arbete ska avlönas, inte subventioneras! Dessutom är det självklart så att om staten ger arbetsgivarna gratis arbetskraft så tar de förstås gärna emot den där så är görligt, hellre än att anställa någon för egna pengar. Allt tal om att fas 3 och liknande inte konkurrerar med vanliga jobb är givetvis rent nonsens.

Samtidigt finns en annan aspekt av det hela, en personlig aspekt som gäller just mig. Med all önskvärd tydlighet har det nämligen framgått för mig att jag har uppenbara svårigheter med att finna mig tillrätta på den ordinarie arbetsmarknaden. Förmodligen skulle jag inte ha kunnat bli kvar så här pass länge på konferenscentret som jag i skrivande stund har varit, ifall denna verksamhet hade varit en strikt kommersiellt bedriven sådan. Förmodligen skulle jag, av det ena eller andra skälet, ha entledigats för länge sen, efter upprepade sjukskrivningar, förseningar, konflikter och vantrivsel. Det här "jobbet" hade helt enkelt lite mjukare kanter, om man säger så.

Mitt livslånga problem med att finna mig tillrätta i allehanda relationer, inte bara de i arbetslivet, borde egentligen ha resulterat i en medicinsk utredning för länge sen. Kanske borde det också ha lett fram till en förtidspensionering, till att man lämnar mig ifred. Jag lever mitt liv som gisslan i ett samhälle som kräver en odelad uppmärksamhet och ett fullt deltagande som jag saknar förmåga till, samtidigt som dess arbetsmarknad ändå ratar mig. Jag lever i ett samhälle och i en kultur där varenda jävel som går och står ska pressas in i arbetslivet, vare sig arbetsmarknaden nu efterfrågar dem eller ej.

Detta är en meningslös, destruktiv och i längden improduktiv tortyr av enskilda människor, varav jag bara är en av många. Frågan är vad alla vi "övertaliga" skulle kunna åstadkomma ifall man lämnade oss ifred, ifall man gav oss en villkorslös basal försörjning och lät oss finna våra egna individuella vägar till arbete, ifall man lät oss utarbeta våra egna livsbanor. Kommer vi någonsin att få reda på det, eller ska denna politiskt (och i grunden kulturellt) motiverade fars pågå för evigt?

Samhällets död
Jag förmodar att den gör det, åtminstone så länge som myten om bidragsfuskaren odlas hos den hårt arbetande och skattetyngda befolkningen. Denna myt underblåses av politiker och myndigheter. Man vill skära i kostnaderna och det blir förstås politiskt enklare ifall väljarna misstror dem som får bidragen. Under hösten 2011 gjorde försäkringskassan en ny blankett för dem med aktivitetsstöd. Den gamla blanketten krävde två signaturer, en från anordnaren (av pajasverksamheten) och en från bidragstagaren. Hur denna nya blankett påverkar anordnarnas vilja att hålla reda på deltagarnas sjukdagar och ledigheter kan man bara gissa, men jag gissar för egen del att viljan avtar.

Det åligger nu alltså bidragstagaren/deltagaren själv att hålla reda på sin närvaro. Bidragstagaren står med hela ansvaret. Om man betänker att de flesta bidragstagare inom aktivitetsgarantin inte har så väldigt god ekonomi, så är förstås frestelsen stor att inte rapportera in sin sjukfrånvaro. Det obligatoriska avdraget av en dags inkomst, karensdagen, svider rätt ordentligt i plånboken för den som är arbetslös och kanske bara uppbär 65 % av sin föregående lön, eller mindre. Detta vet förstås försäkringskassan mycket väl om, liksom också de inblandade politikerna. Detta är nämligen en fälla som man fullt medvetet har gillrat för att skapa BIDRAGSFUSKARE!

Jag förutspår att man inom kort kommer att göra omfattande stickprovskontroller ute hos olika anordnare. Man kommer då att finna två saker, dels förstås att många anordnare har struntat i att hålla koll på deltagandet - eftersom anordnarna ju inte längre har något ansvar för rapporteringen, dels kommer man bland deltagarna att finna en och annan person vars inlämnade och underskrivna försäkran inte överensstämmer med anordnarens information - vilket då mycket väl kan bero på att anordnaren inte har bokfört närvaron ordentligt och nu bara har sina egna bristfälliga minnesfunktioner att tillgå. Då står alltså ord mot ord - och vems ord tror du då att försäkringskassan kommer att gå på? Väljarkåren kommer givetvis att uppröras av den tilltagande mängden bidragsfuskare och kommer följaktligen att ge sitt stöd för en större restriktivitet med bidragen, samt för större repression.

I botten av denna skändlighet finner vi samtidigt all differentierings eviga dilemma: En bidragshandläggare fyller en enda funktion, nämligen att säga nej. Ifall alla som ville fick sina bidrag så vore ju handläggaren överflödig. Handläggarna upprätthåller differentieringen i alla system, någon får och någon blir utan. Ju fler differentierande regler som ett system har, desto mer handläggning krävs. Det differentierade systemet kräver en byråkrati - som upprätthåller ett differentierat människovärde!

I dagens Sverige kan en rad instanser vara inblandade i en långtidsarbetslös människas försörjning: A-kassan, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, samt kommunerna (socialbidrag/försörjningsstöd). En arbetslös som gått utan jobb länge kan exempelvis uppbära ett aktivitetsstöd från försäkringskassan som är baserat på tidigare a-kasseersättning, samt också ha ekonomiskt understöd från kommunen/socialen, ifall aktivitetsstödet av det ena eller andra skälet inte täcker levnadsomkostnaderna. Givetvis krävs att den arbetslöse samtidigt uppfyller sina förpliktelser gentemot arbetsförmedlingen. För säger man nej där, så säger alla de övriga också nej (vanligtvis).

Sannolikheten för att bli nekad ersättning ökar exponentiellt med varje handläggning, givet att genomsnittsprocenten för nekade bidrag hos handläggare A multipliceras med dito hos handläggare B, sedan på samma vis med procentsatserna hos respektive C och D. Återigen: Handläggarens enda funktion är att säga nej! De politiskt betingade sparkraven och kraven på restriktivitet ökar den nämnda procentsatsen av nekanden hos handläggarna ovan, vilket givetvis ökar risken exponentiellt för att de allra mest ekonomiskt utsatta bidragstagarna ska åka ur trygghetssystemen.

Det är alltså inte bara en orättfärdig politik som slår hårt mot de ekonomiskt utsatta grupperna, utan faktiskt också mängden differentierande handläggningsförfaranden i sig. Komplexiteten, själva snårigheten som sådan, slår ut människor och skapar otrygghet. Solidariteten i samhället slås alltså ut tvåfaldigt. Dels odlas myten om bidragsfuskaren för att skapa misstro mot dem som behöver stöd för sin försörjning, dels sprids rädsla och otrygghet också hos dem som uppbär bidragen, för de vet att pengarna kan försvinna närsomhelst. Rädslan ökar förstås också hos dem som har jobb, för att förlora det.

Att söndra och härska är ingen ny teknik, men nu söndras faktiskt själva samhällsväven. Slutsatsen som många medborgare drar av sakernas tillstånd är nämligen att samhällets stöd inte längre går att lita på. De starka och rika söker alternativa, privata och egenfinansierade lösningar, medan den som inga pengar har, han får gå med ändan bar... Den psykologiska effekten, hos i synnerhet marginaliserade grupper, blir förstås densamma som hos de välbeställda, nämligen att man försöker se om sitt eget hus. Skillnaden ligger i att de senare inte har så mycket pengar och att de därför måste vara innovativa för att skaffa dem, vilket ibland leder till nyföretagande och ibland till kriminalitet; företagsamhet inom eller utom lagen.

Vill man dra det till sin spets så kan man säga att den differentierande byråkratin har sin antites i kriminaliteten och att dessa två också betingar varandra. Den förstnämnda har att i görligaste mån neka medborgarna försörjning, medan den senare söker att kompensera för denna ökande ekonomiska otrygghet. I ett otryggt samhälle frodas opportunismen. Där frodas fifflandet. Ju snårigare byråkratin är, ju fler enheter och handläggare som är inblandade, desto mer kommer det att fifflas - och ju mer det fifflas, desto högre ljuder kraven på hårda tag mot fuskarna! Sålunda går både de differentierade systemen, såsom skattesystem och bidragssystem, liksom för övrigt hela samhället mot sin död. Det finns två lösningar på detta dilemma, antingen att alla får samma bidrag och betalar samma procentuella skatt, eller att ingen får bidrag och att ingen betalar skatt. I det senare fallet har vi möjligen en marknad, men något samhälle har vi inte längre kvar.

Talande tystnad
Jag gick under början av detta år omkring och fruktade den kommande smällen, att en arbetsförnedrare en dag skulle få för sig att jag sökt för få arbeten och att jag därför godtyckligt skulle slängas ut ur den så kallade aktivitetsgarantin. Men även om så skulle ske så skulle det inte finnas fler arbeten att söka för mig, samt att mina möjligheter att få dem inte skulle bli större, oavsett det "incitament" som hotande hunger, skulder och hemlöshet består med. Det blir nämligen inte fler jobb bara för att de som söker dem är utslagna. Inte heller blir det fler jobb av att man tvingar in sjuka och dysfunktionella individer på en arbetsmarknad som inte efterfrågar dem. Inte heller blir det fler arbeten genom en höjning av pensionsåldern, som tvingar somliga att under längre tid behålla arbeten som annars skulle ha gått till andra.

Eftersom jag i vissa avseenden tycks vara dysfunktionell och uppenbarligen inte heller är särskilt efterfrågad på arbetsmarknaden, så ligger i dagsläget min enda räddning i att få en biljett som kan ta mig därifrån, det vill säga att jag antingen kommer över en större summa pengar, eller att jag ges en diagnos som gör att jag kan få förtidspension, samt att inga plötsligt uppkomna politiska moden leder fram till regler som gör att denna dras tillbaka. Det var delvis av detta skäl som jag försökte få en neuropsykiatrisk utredning till stånd under 2011, i första hand för att få vetskap, men också för att kanske till slut få känna en smula trygghet.

Men det såg dåligt ut med min neuropsykiatriska utredning. I skarven mellan januari och februari tog jag kontakt med psykologen för att höra hur det gick med min pågående utredning, bara för att mötas av beskedet att den inte alls var pågående! Det som psykologen sa fick mig att inse hur det hela hade gått till. Jag hade kommit till den aktuella kliniken för att jag ville få en utredning till stånd, gällande en livslång och ständigt återkommande problematik. Innebörden i detta verkade emellertid ha gått psykologen förbi. Istället för att se höstens och vinterns samtal som de första stegen mot en utredning, så verkade han ha klassat mig som ett potentiellt akutfall, en patient som förmodades ha kommit till mottagningen för akuta själsliga problem av det ena eller andra slaget. När det sedan konstaterades att mina problem inte var av akut karaktär, så placerades jag längst ner i åtgärdshögen.

Den enda ansatsen till "utredning" dittills utgjordes av ett tämligen kategoriskt testformulär som jag fått fylla i (se 2011). Den ifyllda blanketten, liksom de kommentarer jag ombads ge till frågorna (sannolikt för att behandlarna själva insåg att testet var ytterst kategoriskt) blev sedan aldrig ordentligt genomgångna. Det såg alltså ut som att vården skulle negligera mig ännu en gång, lämna mig på gatan utan hjälp eller förklaring. Mitt så kallade jobb på konferenscentret var i detta läge det enda som fanns i livet, samt en och annan fylla. Det fanns ingen som helst nåd att hoppas på, bara en oviss väntan på den annalkande katastrofen.

Kanske var den dröm jag haft under nyårsnatten, detta mitt senaste nattliga möte med min Anima, bara en signal som min kropp och mitt omedvetna hade sänt ut, en nödsignal om att jag var i desperat behov av mänsklig närhet och värme, av kärlek och trygghet. Jag längtade och tänkte rätt ofta på N. Min reaktion då jag senast följde henne till Centralen hade varit så märklig. Till en början hade jag känt en viss lättnad över att hon skulle åka hem och att allt snart skulle återgå till det normala, men strax efter att hon åkt så överväldigades jag av tomhet och längtan, jag kände mig gråtfärdig av saknad. Det var som om själva kroppen saknade hennes närhet.

Under de senaste gångerna då hon besökt mig så hade det ibland hänt att jag gett henne små kärleksnamn. Närmast omärkligt hade den här unga och besynnerliga lilla kvinnan börjat krypa in under skinnet på mig, utan att jag egentligen begrep hur det hade gått till. Jag skickade henne en liten Valentinhälsning på alla hjärtans dag och hon svarade med att säga att hon snart skulle vara ledig för att åka till mig. När hon så ringde mig för att ge mig exakt besked om när hon skulle komma, så blev jag liksom glad i hela kroppen bara av att höra hennes röst. Jag kände en starkt fysisk längtan efter henne.

När vi kort därpå möttes på Centralen så uppfylldes jag av odelad glädje. Vi tog en lång promenad från Centralen till Söder, talandes om allt och inget. Där gick vi sakta genom stan, över Västerbron, i den himmelska ron. Osökt gick tanken till en textrad ur låten Med stora steg som jag skrivit åt Lantmännen, mer än tjugo år tidigare: "och hela vida världen flinade åt det omaka paret..." För i sanning var vi ett omaka par, denna unga spensliga kvinna och jag, den bedagade gamla fettsäcken. Jag hade sett människornas dömande blickar följa oss längs hela Norr mälarstrand. När vi sedan kom samman hemma hos mig så undslapp jag mig ord av kärlek, ord som jag aldrig trott att jag skulle säga igen. N hade sjunkit in i mig, in i mitt inre. Det var bara för mig att acceptera det, liksom att acceptera min längtan och tomhetskänsla när hon åter for hem till sin stad, när hon lämnade mig ensam med känslan av henne ännu i mina armar och med hennes skratt ännu ringande i öronen. Förälskade patetiska gubbjävel!

Självklart upprepade historien sig än en gång, även efter detta vårt senaste möte. Inte ett ljud ifrån N, inte ett mail, inte ett SMS. Jag förvånades inte längre över hennes besynnerliga tystnader och hennes brist på längtan, men jag förvånades över mig själv, över hur jag liksom förmådde stänga av mitt själsliv. Mina känslors reträtt var en överlevnadsmekanism, som när en snigel kryper in i sitt skal. Jag ringde N efter några veckors tystnad och samtalet kändes nästan som det hade gjort under våra allra första telefonsamtal. N gick liksom alltid, mer eller mindre, tillbaks till utgångspunkten. Hon förändrades eller utvecklades nästan inte alls i relation till mig. Relationen djupnade inte, utom inom mig. Jag blev en liten gnutta kärare för varje gång jag mötte henne, en process som sedan alltid lades på is kort efter att hon åkt hem, likadant varenda gång.

Vintern hann övergå i en tvekande vår. Jag hade haft en låt i huvudet en tid, snickrat på lite olika texter, men till slut kom texten att handla om N. Kanske var det inte så konstigt med tanke på att mitt liv nu väsentligen bara bestod av två saker, nämligen av mitt fas 3-jobb samt av den synnerligen glesa relationen med N. I mitten av april hörde hon av sig igen. Hon sa att det hade varit länge sen sist, fast det var det ju som sagt nästan alltid. Som vanligt så brottades jag en smula med mig själv, jag tänkte så smått att jag kanske skulle säga nej, att jag skulle göra slut på plågan. Men jag kunde inte förmå mig till det, längtan var större. I slutet av april mötte jag henne därför än en gång på centralen, som vanligt en gnutta försenad till vårt möte. Jag erfor viss stress på grund av förseningen, viss nervositet blandad med värmen inombords när jag kramade om henne.

Allt var alltså som vanligt, precis som vanligt. Den enda skillnaden var att jag inför detta besök hade skrivit en låt till henne, Jag finns. Hon fick lyssna på den hemma hos mig. Hon sa att den var fin, att hon tyckte om den. Jag visste aldrig ifall N sa sanningen till mig. Jag är ju en människa med stora svårigheter att lita på andra människor. Jag inbillade mig ibland att N undanhöll mig hela sanningen om sitt liv, att det fanns information som hon utelämnade, på samma sätt som hon utestängde mig från tillträde till sitt övriga liv, till sitt vardagsliv. Jag hade aldrig varit hemma hos henne. Jag hade aldrig träffat någon av hennes vänner eller någon ur hennes familj. Jag hade varit i hennes stad en endaste gång, nämligen den gång då vi tog vår allra första sonderande fika tillsammans.

Och efter detta vårt senaste möte, precis som alltid, for hon återigen hem utan att lämna annat än stumhet efter sig. Där fanns ingen efterklang, inga uttryck för längtan eller saknad, inget "tack för senast" eller liknande. N hade visserligen gratulerat mig till min femtioårsdag, men gav mig ingen present när hon kom (den skulle komma senare). Hon gav mig beröring, sex och därefter saknad. Så hade mitt lösliga förhållande med N varit ända sedan det började. Detta skildrades till viss del i min uppdatering av hemsidan, den som handlar om 2011. Jag skildrade det också i den låt som jag skrivit om och till henne. Jag skickade länkarna till N i ett mail. Någon kommentar kom inte, bara tystnad. Så står jag åter här, mitt emellan ett tillstånd av vaksam skepsis och ett tillstånd av innerlig längtan och saknad. Jag vet inte längre ifall jag verkligen kan älska. Kan du?

April var månaden då jag fyllde femtio, alltså den tidpunkt som denna hemsida/bok mer eller mindre hade strävat mot. Ifall jag nu kan sägas ha haft en formulerad "plan" så var denna att 2012 skulle bli året då hemsidan avslutades, det år då jag fyllde femtio. Min ambition hade varit flerfaldig. Dels var hemsidan/boken givetvis en bearbetning och en genomgång av det som varit, av orsaker och historik. Dels utgjorde den en sista kraftsamling, en bredsida som var tänkt att stärka min sociala position - delvis i syfte att sondera i hur pass stor omfattning som tidigare vänner och bekanta mindes mig och önskade mitt umgänge, delvis med syftet att få hela klabbet publicerat i en eller annan form. Helt klart är dessa skriverier en jakt på synlighet, respons och bekräftelse, men resultatet har varit det motsatta.

Strax före Valborg la jag ut den senaste uppdateringen, inklusive länkar till de senaste två låtarna, Mina älskade och Jag finns. Av alla mina vänner och bekanta på Facebook så var det endast två som tryckte på "gilla" samt endast två personer som på ett eller annat sätt gav en kommentar. Vidare ska det sägas att en av de människor som stått mig allra närmast i mitt liv inte ansåg mig vara värd mer än ett SMS på min femtioårsdag. I sanning var detta en kall vår. Den värmdes dock väsentligt av mina arbetskamrater, som hade köpt en fin present och var otroligt varma och gulliga mot mig. Av Annika fick jag också ett personligt och synnerligen värmande födelsedagskort. Jag hoppas att jag någon gång får en möjlighet att återgälda henne för hennes trofasta vänskap genom åren, för alla de hälsningar och besök som ibland dimpt ner som små guldkorn i en tillvaro där jag annars ofta känt mig väldigt övergiven.

Förvisso fick jag också några standardiserade gratulationer på Facebook, vilket förstås är trevligt, men möjligen inte så långvarigt värmande. Jag hade alltså inga större skäl till att fira min femtioårsdag. Hemsidan var av allt att döma ett fullkomligt misslyckande. Bakom den hade också en djupare plan funnits, en väg mot ett slags befrielse, en väg ut mot människorna, mot mänskligheten, mot att verkligen börja leva. Hemsidan/boken var tänkt som en sorts mental plattform för den processen. Det hade till en början sett så lovande ut. Via Facebook hade jag fått kontakt med gamla vänner, jag hade träffat N och tillsammans med henne gjort en del sådant som jag tidigare endast fantiserat om, jag hade slutat dricka. Men allt stannade mitt i steget, fastnade, stelnade. Ännu en återvändsgränd i mitt liv.

Som en liten tröst blev jag åter kontaktad av den emotionella R, mitt ex från det tidiga nittiotalet. Vi hade ett ytterst trevligt rendez-vous med promenad och fika i den underbaraste av vårdagar. Den senaste gång vi hade setts dessförinnan var på en begravning 2003, men innan dess hade ett drygt årtionde hunnit passera sen tiden för vår (bitvis stormiga) relation. R var alltjämt en varm och levande människa och jag fick känslan av att tiden hade slipat ner hennes vassare kanter. Hon var charmant och med samma levande ansikte som förr. Jag blev varm i hjärtat av vårt möte. Tiden hade behandlat henne väl vad utseendet beträffade. Nog såg jag väl en och annan skiftning, men det var ju småpotatis i jämförelse med vad tiden har gjort med mig. Att R återupptog kontakten med mig var måhända inte menat som någon femtioårspresent, men blev det ändå på sitt eget lilla vis. Det blev en liten lyckosmula, en genklang från en annan tid, men detta möte kom aldrig att leda vidare till något.

Mamma blev en smula beklämd när jag sa att jag inte alls ville fira min femtioårsdag, att jag tänkte förbigå den i tystnad. Jag hade faktiskt ingenting alls att fira. Hemsidan var ett fiasko, jag hade inget riktigt jobb eller en riktig lön och jag hade inte heller någon riktig kärlek i mitt liv. Jag hade inte så väldigt mycket till vänner heller, med undantag för Annika och den alltid lika goda kamraten Olle. Det faktum att jag av dessa och andra skäl inte, varken på det ena eller andra sättet, hade det sociala underlaget för en fest gjorde att Mamma och min plastpappa Calle fick för sig att de ville bjuda mig på födelsedagsmiddag. Det blev en trevlig liten middag på en trevlig italiensk restaurang. Mamma menade väl och jag uppskattade gesten, hur futil den än var i relation till den all fest, framgång och lycka mitt liv borde ha bestått av. Det kan vara lite svårt att vifta på svansen i ett sånt läge. Mamma vill alltid väl, men jag kan inte förstå varför hon inte bara accepterar fakta, nämligen att hennes son är misslyckad, sällan har mått särskilt bra och att det troligtvis är något fel på honom.

Apropå mina dysfunktioner så fick jag under den sena våren äntligen ett klargörande besked från psykmottagningen. Till en början hade jag trott att jag frekventerade rätt institution, att det var där som en eventuell neuropsykiatrisk utredning skulle äga rum. Men inget tycktes dock hända i den vägen. Jag ringde därför upp psykologen och uttryckte vad jag ansåg om det hela. Detta samtal resulterade i att ärendet slutligen vidarefördes till den enhet som faktiskt hade hand om utredningar av detta slag. Efter ytterligare en telefonkontakt, med en person på nämnda enhet, erhöll jag ett svävande besked om ett kommande första möte med dem, som troligen inte skulle ske förrän tidigast i september.

Sammantaget innebar detta att hela denna process skulle hinna ha pågått i ett helt år, sedan min första kontakt och fram tills dess att utredningen faktiskt skulle påbörjas. Fast å andra sidan så har jag ju väntat under merparten av mitt liv på att bli speglad, på att bli sedd och bekräftad, så vad spelar ett år hit eller dit för roll? Sen är ju också tanken på att äntligen få ett alibi att köra upp i ansiktet på folk ett jävligt tilltalande incitament, att kunna motivera mitt misslyckande med en sjukdom. Så oändligt skönt det vore att slippa delta i racet. Jag har misslyckats med att förvärva normalitetens persona och nu har jag inte längre någon lust att ens försöka. Jag gör visserligen allt vad som åläggs mig, men det är enbart för överlevnadens skull. All entusiasm är eroderad, bortsopad, utraderad. Jag är så ofantligt trött på att behöva spela normal för min försörjnings skull.

Jag kan på det hela taget inte förstå vad människors ständiga maskhållning ska vara bra för. Hela tiden så ska man förespegla omgivningen att allt är okej, att man inte behöver något. Nöden ska döljas. Förvisso finns en del hänsyn i detta beteende, eftersom det givetvis finns en fara i att man kan bli en sorts emotionell tiggare. Nöden blir nämligen gärna, då den visas öppet, uppfordrande. Åtminstone uppfattas den nog ofta så. Samtidigt leder dock maskhållningen till en förljugen persona, till förställning. På det ena eller andra sättet måste man finna en balans mellan dessa motpoler, mellan uppriktighet och hänsyn. Jag förmodar att den relativa tystnad som mött den här boken/hemsidan från många av de människor som jag räknar, eller en gång räknade som vänner, har sin rot i detta.

Kanske har du känt dig anklagad, möjligen orättvist anklagad. Du upplever måhända dessa skriverier som fulla av anspråk, som att jag ålägger dig något, skuldbelägger dig. Kanske har du delvis rätt i detta. För visst är jag bitter. Visst är jag ensam. Visst söker jag att bli bekräftad och sedd av dig. Jag är människa, full av både högt och lågt. Men vad får dig att tro att jag inte skulle förlåta dig om du är likadan? Jag hatar dig inte, har aldrig gjort. Jag begär heller inte att du ska minnas mig lika mycket som jag minns dig. Och skulle det nu vara tvärtom, alltså att du minns mig mer än jag minns dig, så var inte förbittrad över detta. Minnet är inte rättvist, det vet du lika väl som jag. (Och ifall vi nu aldrig har känt varandra så är ju det jag just har skrivit här givetvis irrelevant.) Med säkerhet vet jag dock att tystnaden faktiskt aldrig är talande. Den är bara tystnad.

Gotland, till sist...
I skarven mellan vår och försommar dök min sporadiska tröst upp återigen, det vill säga N, nu med anoraken neddragen över halva ansiktet på grund av regnet. N hade nyligen opererat bort en liten fettknöl på huvudet och hade fått strikta instruktioner av läkaren om att det nysydda såret inte fick bli blött eller smutsigt. För säkerhets skull bar N därför också en synnerligen tantig och töntig badmössa under våra intima stunder denna helg, vilket var en delvis roande och delvis surrealistisk upplevelse. I någon liten mån var jag ändå tacksam över badmössan, eftersom N:s hår hade blivit som fetvadd på grund av att hon inte kunnat tvätta det under rätt många dagar. Kärleken må vara blind, men sensorisk är den lika fullt... Den här gången kom N med min födelsedagspresent också, en after shave. Jag blev glad över att hon hade kommit ihåg det, över att hon tänkt på mig.

Vi pratade än en gång om att göra en resa tillsammans. Jag var helt inne på att vi skulle ta en sista minuten-resa någonstans, såsom jag hade gjort året innan, en charterresa till solen. N var mer tveksam. Vi två hade faktiskt aldrig tillbringat mer än en helg tillsammans och vi hade följaktligen ingen aning om hur vi skulle funka ihop under en längre tid. N var därför mer inne på att vi skulle resa inom Sverige eller möjligen till Åland, alltså en kortare resa som lätt kunde avbrytas ifall samvaron gnisslade. I vilket fall som helst tog vi under lördagen en tur till den resebyrå där jag hade köpt min resa till Menorca året innan. Det var den enda resebyrå vi hann med, eftersom samtliga resebyråer på Sveavägen stängde tidigt på lördagar. I mitt inre såg jag redan framför mig hur jag och N släntrade fram hand i hand på någon solig strandpromenad, medan en ljummen bris drog in från ett varmt medelhav. Kanske var det delvis därför jag blev så sårad när N sa att vi nog borde hålla oss i Sverige.

Under försommaren, medan jag väntade på att N skulle dyka upp igen, så hann jag uppleva ännu en dröm. Kanske borde jag ha skrivit ner den genast, för jag minns väldigt lite av den. Det enda direkt bildminne jag har är att jag såg två emaljerade figurer på en figurskuren metallplatta, de såg ut lite som en kitschig avbildning av Josef och Maria, av den typ som man kan se i katolska länder. Det enda som förbryllade mig var att det inte var någon fullkomlig triad, där fanns inget Jesusbarn, utan bara dessa två figurer som höll varandra i hand. Var den avbildade mannen möjligen Jesus själv. Vem var då kvinnan vid hans sida? Maria Magdalena?

Strax efter att jag hade sett det i emalj avbildade paret så hörde jag ett ord. Jag tyckte det lät som "Chalaf" (med betoning på sista stavelsen). Vad betydde detta ord? Betydde det något alls? När jag vaknade fick jag för mig att jag skulle kolla dagens datum, för att se ifall den här dagen möjligen hade någon särskild betydelse i almanackan. Det var ingen helgdag, ingen dag av någon särskild betydelse. Det var den tjugonde maj. Det var namnsdag för två kvinnonamn, Karolina och Carola...

Vad var det för ett märkligt ord jag hade hört - och vilken koppling hade det till Karolina eller Carola, eller möjligen till någon historisk händelse under just datumet den 20 maj? Det enda jag kom på var att ordet kunde ha något samband med den symbol som man (inom kristenheten) vanligtvis tolkar som "Chi Ro", de första två bokstäverna i den grekiska stavningen av Kristus - alltså samma symbol som Carola hade haft målad på armen när hon uppträdde i Eurovision Song Contest 2006. Jag lät det hela bero. Jag visste inte vad annat jag kunde göra.

Först i slutet av året tog jag reda på vad ordet betydde: Förutom att vara ett ord för ovan visade typ av kniv, som används vid kosherslakt, så är "chalaf" ett ord som både på hebreiska och feniciska betyder ungefär gå vidare/bort, i poesi ibland också använt om att gå igenom. I arameiskan betyder det att gå bort eller förändras. I arabiskan, som ju också är ett semitiskt språk, har ordets motsvarighet ungefär betydelsen att efterträda eller ersätta. Ordet "Kalif" kommer ur samma rot och betecknar Mohammeds efterföljare. Etiopiskans motsvarighet betyder gå förbi/igenom/tvärsöver. - I senare hebreiska antar ordet också betydelsen att gå förbi eller att förändras. Det är vad den ovan visade kniven åstadkommer, transition, förändring och att djuret går bort/vidare.

Det visade sig även att 20 maj, förutom att vara en inte helt okänd sångerskas namnsdag, också var startdatumet för det första konciliet, det första ekumeniska (efter grekiskans ord för "världsomfattande") kyrkomötet i Nicea år 325 - ett år då kejsar Konstantin satt vid makten. Ungefär 250 biskopar samlades här för att enas om en gemensam troslära för hela kristenheten. Här lades grunden för den nicenska trosbekännelsen, som skulle få sin slutliga form först år 381. Dessutom bestämde man att allt som inte överensstämde med konciliets beslut skulle betraktas som heresi, som utanför den rätta tron. - Med tanke på min märkliga Caroladröm år 2007 och med tanke på att hon låtit måla kejsar Konstantins segersymbol, det sedermera kristna "Chi-Rho" på armen under Eurovision Song Contest år 2006, så undrade jag förstås ifall det även där fanns ett samband.

Symbolen för "Chi Rho"

Jag visste att det var under denna symbol som Konstantins trupper hade besegrat sina fiender under slaget vid Pons Malvius, den 28/10 år 312. Jag visste också att symbolen hade existerat redan innan kristendomen, inom bland annat Mithraismen och inom grekisk religion, där den i det senare fallet hade symboliserat de två första bokstäverna i guden Kronos (Chronos) namn, istället för att som senare stå för Kristus (Christos). Kunde "Chi-Rho" också vara en symbol för något annat? För det förlorade ordet? Den förlorade symbolen? Den mytologiska förlorade 23:e bokstaven i det hebreiska alfabetet? Hade denna symbol kanske haft en helt annan betydelse innan, en betydelse som nu glömts bort? - Eller var allt detta bara sammanträffanden? Och vad betydde kniven? Osökt kom jag att tänka på ryttaren på den vita hästen i Uppenbarelseboken/Johannes uppenbarelse, han vars namn är "Guds ord" och på det svärd som kommer ut ur hans mun, med vilket han skall slå folken.

När jag ändå är inne på Johannes så var det snart dags för Johannes döparens dag, det vill säga midsommaraftonen, som under detta år fick exakt samma karaktär som dess antipod hade haft ett halvår tidigare, det vill säga nyårsaftonen - då jag också hade drömt om kvinnan med de okända skrivtecknen på sin mage. Det fanns även för denna midsommarafton en officiell version som delgavs Mamma, i vilken jag hade varit bortbjuden till gamla vänner, medan den inofficiella och tillika korrekta versionen var att jag hade suttit ensam hemma framför TV:n och småkrökat. De enda skillnaderna gentemot nyårsaftonen var att jag slapp höra ljudet av raketer, det vill säga ljudet av andras festglädje, samt att jag inte hade någon dröm under midsommarnatten om min tillkommande, eller om något annat värt att minnas. Det hade i och för sig varit mer passande att drömma om min tillkommande under just midsommaraftonen, med sju sorters blommor under huvudkudden.

N och jag hade avtalat att vi skulle träffas efter midsommar. N ringde och ville komma redan på midsommardagen. Jag bad henne komma någon dag senare. Jag hade tänkt fixa till min i vanlig ordning skitiga och kaotiska lägenhet innan hon skulle komma, men hade varken hunnit eller orkat. Veckan innan midsommar hade jag börjat känna mig krasslig. Jag kände det som att en rejäl förkylning var på gång, jag var en smula febrig och hostig. Faktum är att det påminde lite grann om hur jag hade känt mig under våren året innan, strax efter att mitt jobb på konferenscentret tagit sin början. Den febriga känslan avtog gradvis, även om hostan kvarstod.

Det var tur att jag blev bättre under helgen, för N hade tagit saken i egna händer, gällande vårt långvariga snack hit och dit om att göra en resa tillsammans. Hon hade nämligen bokat in oss på en liten minisemester i Visby. På sätt och vis var det en smula komiskt att det var just N som blev orsak till att jag äntligen kom iväg till Gotland, ett år efter mina storstilade planer på just en Gotlandssemester.

N sov över hos mig en natt, sedan for vi dagen därpå med pendeln till Nynäshamn. Vi tryckte i oss varsin burgare i Nynäs och gick därefter ombord på fartyget som skulle ta oss till Visby. Det var en smula sjögång under färden, vilket inte bekom varken N eller mig. Däremot kunde vi tydligt notera att somliga passagerare var märkbart påverkade av detta. Under våra respektive toalettbesök ombord så stod det på både herr- och damtoaletterna personer som tömde sina respektive maginnehåll i handfaten. En omisskännlig lukt av nylagd spya spred sig gradvis genom fartyget, samtidigt som jag och N satt oberörda i våra säten, drack kaffe och käkade muffins.

Ovanför våra huvuden visade man på löjligt små TV-apparater filmen "En enkel till Antibes" med Sven-Bertil Taube. Min inre språkfascist (läs: min gode vän Messerschmitt) erfor i början av färden en djup irritation över att denna filmvisning av en okänd besättningsman påannonserades i högtalarna såsom "En enkel till Anti-bess" istället för med det korrekta uttalet "An-tibb". Det var den enda sjösjuka som jag verkligen led av. Efter cirka tre timmar av spydoft, krängande rörelser och obefintlig mobiltäckning såg jag den gotländska kusten framträda som ett grått band vid horisonten.

Vi landsteg i Visby hamn, där vi till en början fick irra runt ett tag innan vi fann hotellet. Vi dumpade raskt våra packningar och begav oss ut på stan i jakt på en lämplig restaurang. Vädret var väldigt ostadigt. Regn och solsken hade avlöst varandra under hela färden och fortsatte att göra så under kvällen. Jag hade inte varit i Visby sedan någon gång under nittiotalet, då jag var bjuden på en fest en bit utanför Visby. Jag vill minnas att det var en trettioårsfest, men jag minns inte vems. Jag minns dock att jag under den resan hade besökt Pelles (eller om det nu var Isas, hans hustrus) föräldrahem, en pittoresk liten träkåk inte så långt utanför ringmuren, ifall jag nu minns rätt.

Mina Gotlandsbesök dessförinnan låg ytterligare ett årtionde bakåt i tiden, så mina minnen av Visby var delvis bleknade. Tack och lov är det inte särskilt svårt att hitta i Visby, åtminstone innanför ringmuren. Det jag med en gång kunde notera var hur otroligt många fler krogar det nu fanns, jämfört med för några årtionden sen. Det var alltså inte helt enkelt att välja var vi skulle äta någonstans. Till slut hamnade vi på en mysig grekisk krog. Den unga servitören var översvallande vänlig, närmast familjär. Vi serverades en fräsch och smaklig sallad till förrätt, vilket fick mig att tro att huvudrätterna skulle vara lika fräscha. Det var de inte.

Trots N:s något späda uppenbarelse så gillade hon verkligen mat, även om hennes mage krånglade ibland när hon ätit. I vilket fall som helst beställde N in en tallrik "Pikilía" med lite av varje, dock med det mesta täckt av redigt flottig frityrsmet. N:s mage var inte helt nöjd med det valet. Min mage blev inte heller helt nöjd, men det berodde på att den köttfärs som fanns i min "Biftèki" troligen hade lämnat sitt bäst före-datum bakom sig för rätt många dagar sen. Ingen av oss blev magsjuk efteråt, men vi hade glädje av maten rätt länge, om man säger så. Vi vandrade hem till hotellet i hällande regn, hem till vårt mikroskopiska hotellrum och kelade bort regnet och maten.

Under två dagar strosade vi runt i staden, både innanför och utanför murarna och var riktiga turister. Vi käkade på restaurang, både lunch och middag. Vi åt hotellfrukostar med bacon och ägg, samt pålägg och frukt av allehanda slag. Jag köpte en ny plånbok i en krimskramsaffär (en plånbok som givetvis gick sönder bara någon vecka senare). Vi promenerade, åt, sov och myste med varandra. Det enda trista var att jag hostade en hel del, att min besynnerliga förkylning inte gav med sig, samt att vädret var väldigt ostadigt och att det därför aldrig blev läge att gå och bada. Förmodligen var det lika bra, för vattnet var nog väldigt kallt och jag var dessutom inte helt frisk. Vi for hem i ett större fartyg och i betydligt bättre väder. Det gick knappt att känna att vi rörde oss, att vi befann oss till havs.

N stannade kvar någon dag extra hos mig i Stockholm, efter hemkomsten från Gotland. För första gången hade vi faktiskt gjort något rejält tillsammans, något som inte enbart var av erotisk karaktär. Vi hade umgåtts, vi hade samtalat och skrattat ihop. Vi hade kanske varit irriterade på varandra någon enstaka gång, men vi hade inte grälat. Kort sagt så tycktes vi funka ihop rätt så väl även i mer ordinära sammanhang, eller vad man nu ska kalla det. Detta ledde fram till ett än mer vågat beslut. Det ledde fram till det som jag hade fantiserat om redan innan Gotlandsresan, nämligen att vi skulle göra en längre resa till något soligt och varmt land. Jag ville "göra en Menorca", fast denna gång med ressällskap.

Det var trots allt en chansning. N led, enligt egen utsago, av en irrationell och inte alltid lättbehärskad flygrädsla. Dessutom så hade vi, trots den långa tid som gått, faktiskt aldrig haft någon sammanhängande samvaro som var längre än de nyligen gångna dagarna i Visby. Efter visst velande och efter nya besök i just de resebyråer som jag hade velat runt i även under föregående år, så föll vårt val till sist på en resa till den grekiska ön Santorini senare under sommaren. Jag slantade upp pengarna för resan och kort därpå kom biljetterna till mig via mail, för att sedan printas ut hemmavid.

Den klumpsumma som jag och min plastpappa Calles döttrar hade fått som gåva, efter att Calle och Mamma sålt sin lägenhet, hade minskat påtagligt över tid, dels beroende på resan till Menorca året innan, dels så hade ytterligare några tusenlappar gått till Systembolaget under årets lopp. Summan var heller inte stor nog för några livsomdanande inköp. Jag hade mest suttit och hållit på pengarna, bara ifall att - det vill säga bara ifall att jag, av det ena eller andra mer eller mindre godtyckliga skälet, plötsligt skulle sparkas ut ur arbetsförnedringens så kallade "aktivitetsgaranti". Pengarna utgjorde en liten buffert som kunde köpa mig en och annan månads andrum ifall jag plötsligt drabbades av ekonomiska bakslag.

Men det hade hunnit gå några år nu, då jag bara hade suttit på arslet med slantarna infrusna på kontot, utan att jag varken hade köpt något eller gjort särskilt mycket med dem. Till saken hör också att jag nu hade fått ett muntligt halvt löfte om att jag till hösten kanske skulle få någon form av riktig anställning på konferenscentret, vilket då förstås torde leda till en framtida inkomstökning. Utöver detta tillkom det faktum att mitt stora projekt, det vill säga denna bok/hemsida, i det närmaste var över. Det fanns alltså en möjlig framtida inkomstökning i sikte, samtidigt som det inte längre fanns något konkret projekt att investera varken tid eller pengar i. Så vad fan väntade jag på?!

Det fanns ytterligare några faktorer som gjorde att jag lättade på penningpungen, bland annat det faktum att en hel del människor trodde att 2012, eller närmare bestämt att 2012-12-21 kunde vara ett möjligt datum för jordens undergång (vilket det ju bevisligen inte var). Detta var slutdatumet för den så kallade Mayakalendern. Lägg till detta att jag hade hunnit fylla femtio, inte hade någon familj eller några andra förpliktelser, så vad fan skulle jag spara för och till? De tvivel jag kände inför att lägga ut för även N:s biljett bleknade alltså bort rätt snart. Ärligt talat sket jag fullkomligt i ifall hon pröjsade sin andel eller blåste mig, eller drog sig ur och lämnade mig med lång näsa.

Jag mådde nämligen väldigt bra av att gå in på en resebyrå, boka och betala utan att vara (särskilt) skraj. Jag mådde bra av att lita på henne, av att bjuda henne på saker. Jag gav fullständigt fan i det faktum att hon ibland tycktes räkna med att jag skulle bjuda och betala. För mig var det värt varenda spänn. Det är lite svårt att förklara det. Det handlar inte om att vara god och snäll, det handlar inte om att jag vill ha tacksamhet, det handlar inte om att jag vill köpa en plats i varken himlen eller i någons hjärta, utan det handlar om mig. Det handlar om vem jag vill vara - och jag vill inte längre vara en person som alltid är rädd, som alltid håller igen.

Detta till trots smög sig ändå en viss rädsla in i mig, efter att N hade farit hem till sitt (och sen vidare till en annan resa, med sin familj). Men denna rädsla hade en helt annan orsak, nämligen mitt hälsotillstånd. Den hosta som jag haft ända sedan veckan före midsommar, ibland åtföljd av en febrig känsla och ett slags tryck i tinningarna, hade i mitten av juli ännu inte avklingat. Feberkänslan och trycket i tinningarna kom och gick, medan hostan snarast förblev ett slags konstant. Det hela kändes rätt mycket som en vanlig förkylning, men med den skillnaden att denna inte ville inte gå över.

När jag tänkte över hur min hälsa hade varit under det senaste dryga året, så kunde jag konstatera att jag i olika omgångar hade haft en rad långvariga infektioner. Först hade jag haft en märklig förkylning med feber under senvintern/våren 2011, därefter en tämligen kraftig infektion senare under samma vår, som i sekvens hade satt sig i tarmarna, luftvägarna, ögonen och ena örat. Under sommaren och en bit in på hösten kom jag också att drabbats av svinkoppor med efterföljande små utslag av okänd sort, samt att jag ovanpå detta också fick en böld. Till detta kan jag addera en urinvägsinfektion som jag fick under våren. - Var det något fel med mitt immunförsvar?!

Hade jag smittats av HIV? Hade jag i så fall fått smittan av N? - Fast vi hade ju bara känt varandra i knappa två år, så det vore ju i så fall ett tämligen tidigt utbrott av AIDS som hade drabbat mig. Annars så fanns det bara två andra möjliga smittvägar, antingen M, eller den kvinna som jag hade varit otrogen med 1999, vilket i båda fall istället skulle ha inneburit en synnerligen sent utvecklad AIDS. Jag hade redan innan resan bokat in en läkartid för provtagning, men jag ville inte bära på vetskapen om och ifall jag var smittad under vår resa till Santorini. Jag delgav emellertid N mina misstankar i god tid innan avfärd, så att vi kunde komma överens om hur vi skulle agera tillsammans under tiden på Santorini. Jag tvekade dock inte inför själva testet, jag tänkte ta tjuren vid hornen och göra mitt HIV-test så snart jag kom hem.

Löv is all around...
Under min väntan på resan, I mitten av juli, dök Annika och hennes man upp i stan. Precis som under året innan stämde vi träff ute på Djurgården. Konstgalleriet Liljevalchs hade detta år en utställning av ett specialprojekt där vem som ville, proffs eller amatörer, ensamma eller i sällskap, kunde få sig en lövformad träram tillskickade, vilken man sedan vidare kunde omforma eller fylla med valfritt innehåll, givet vissa måttbegränsningar vad gällde tjockleken. Annika hade i sällskap med tre kollegor fyllt ett sådant löv med lite av varje. Det såg ut lite som ett spindelnät fyllt av insekter.

Efter att jag hade vankat runt på Liljevalchs och pinat i mig en smula kultur, tillsammans med Annika, hennes man och deras två barn, så tog vi spårvagnen ett par hållplatser och fortsatte sedan till fots ut till samma lekplats ute vid Rosendals trädgårdar där jag hade agerat lekfarbror sommaren innan. Jag avstod dock från den rollen denna gång. Under ett av denna sommars många regn satt jag tillsammans med familjen i ett litet "lusthus" på lekplatsen och hade picknick. Barnen sprang planlöst fram och åter mellan lekparkens attraktioner och ätandet.

Minstingen hade hunnit fylla tre år och hade blivit betydligt mer mobil än föregående år, vilket förstås krävde att föräldrarna ständigt höll ett vakande öga på honom. Detta faktum färgade samtalen en hel del, typ samtal en minut, sedan "Inte stoppa sand i örat X!" Därefter ett samtal på cirka trettio sekunder, följt av "X! Inte stoppa hundbajset i munnen!!" Därpå följande ett samtal i två minuter (rekord!), plötsligt följt av "Inte klättra ner i soptunnan X!" och så vidare... Nu sa väl i och för sig ingen av föräldrarna just dessa saker, men det var lite så det var. Småbarnsföräldrar lever sina liv i ett tillstånd av ständig split vision.

Efter en del promenerande på stan och en mellanlandning i en klädaffär, där Annika köpte en sommarklänning, så for vi till en vegetarisk restaurang på Söder. Annika var vegetarian och hennes man vegan. Vi frossade på en riklig vegetarisk buffé, bland miljöpartister med foträta skor och diverse alternativa människor med kulört och bekväm klädsel, varav somliga också med lite järnskrot i ansiktet. Annika och hennes man smälte väl in i miljön. Annikas klädstil hade alltid legat i ett slags gränsland mellan rockare och hippie. Annikas man såg ut lite som en gröna vågare från sjuttiotalet, iförd något som liknade en murarskjorta, samt med skägg och långt hår. Och där satt lilla jag i shorts och pikétröja och skämde ut sällskapet... Kanske kommer det en dag i framtiden då kostval och åsikter inte bär uniform, inte är ett statement eller utgör identitetsskapande element, men den dagen är ännu inte här.

Även under denna ytterst angenäma måltid så erfor jag känslan av en viss frånvaro hos Annika och hennes man, av deras ständigt tudelade uppmärksamhet. Detta var familjeliv och med detta hade jag intet att skaffa. Hur trevligt vi än hade det så utgjorde de en liten bubbla för sig medan jag stod utanför och tittade in. Efter avslutad måltid släntrade vi iväg till närmaste tunnelbanestation. Familjen skulle åka till sitt och jag hem till mitt. Dagen därpå skulle familjen gå på Gröna lund, vilket jag i detta läge inte kände så mycket för att delta i, men vi beslutade halvt om halvt att mötas en dag senare, samma dag som de skulle åka hem.

Följande dag öste regnet ner, vilket förstås omintetgjorde familjens planer. Därför gick de på Grönan en dag senare, alltså på själva avresedagen. Jag var en smula frustrerad över detta, att vi av det skälet fick så lite tid tillsammans och att jag och Annika därför inte hade hunnit tala så mycket med varandra, givet att barnpassningen självklart stod i centrum. Efter besöket på Grönan skulle familjen dock käka middag, innan den långa tågresan ner till Helsingborg. Jag föreslog att vi skulle sammanstråla på restaurangen. Så skedde också. Men samtalet blev måhända en smula splittrat och fragmentariskt även där, med barn som skulle äta och med packning som skulle kånkas iväg till tåget. Jag grep efter middagen tag i ett par väskor, följde med ombord på tåget och tog farväl. Jag kände mig lite tom faktiskt.

Fast mycket berodde nog tomhetskänslan också på att jag inte var frisk. Jag var trött, krasslig och kände mig allmänt ledsen. Jag åt antibiotika som inte tycktes hjälpa. Hostan och känslan av tryck i huvudet avlöste varandra. Den läkare som jag träffat, strax innan Annika dök upp i stan, hade gissat på att min infektion troligen orsakades av mykoplasma, en sorts bakterie. Men den medicin han förskrev hade ringa om ens någon effekt på sjukdomen. Jag kände en tilltagande oro över att min och N:s planerade semester inte skulle bli av, att jag helt enkelt inte skulle hinna tillfriskna i tid för Greklandsresan.

I Sverige rådde denna juli mestadels så kallat "typiskt svenskt sommarväder". Det var för det mesta ostadigt och inte särskilt varmt. Sol och regn avlöste varandra, ibland flera gånger dagligen. Eftersom jag var sjuk så var jag ofta också väldigt trött. Vissa dagar behövde jag, trots en god sömn föregående natt, lägga mig mitt på dan och sova bort flera timmar. Jag hade haft en hel del storstilade planer innan semestern. Jag hade tänkt göra en mycket behövlig storstädning av lägenheten, putsa fönster som inte hade putsats på flera år, med mera. Men jag hade ingen ork till något sådant. Jag fick vara glad ifall jag orkade gå ut och gå lite, eller ifall jag pallade att gå och handla.

Det var bara ren tur att jag hade varit någotsånär i form under Annikas besök. Annars synkade de tillfällen då jag orkade gå ut inte alltid lika bra med det sporadiska solskenet. Många var de dagar då jag förvisso hade ork nog för att gå ut, men då regnet började falla just som jag skulle ge mig iväg. Lika många var de dagar då solen sken, men då jag var alltför orkeslös. Jag blev ibland så förtvivlad att jag bara satt och grinade. Semestern rann mellan fingrarna på mig och jag hade ingen aning om ifall jag skulle tillfriskna i tid för resan.

En sen kväll i början av augusti mötte jag upp N på centralen och vi for hem till mig. N la sig för att försöka sova ett par timmar innan vår avfärd till Arlanda, medan jag fortsatte med de sista förberedelserna inför den stundande resan. Det var äntligen dags! Vi skulle åka iväg tillsammans, till den grekiska ön Santorini för en veckas sol och salta bad, samt lite trevlig samvaro.

Trots att jag hade känt mig rätt krasslig under nästan en månads tid så hade jag ändå, under den närmast föregående veckan, lyckats skrapa ihop krafter nog för att göra det som jag hade planerat att göra redan i början av sommaren, det vill säga att städa min lägenhet ordentligt. Vissa saker hade inte gjorts på evigheter, som att putsa fönstren och att rengöra köket ordentligt. Men nu hade jag fått det incitamentet att jag helt enkelt inte ville återvända till en skitig lägenhet efter resan, vilket vore en alltför beklämmande kontrast vid hemkomsten.

Taxin var förbeställd och anlände planenligt. Märkligt nog blev jag faktiskt klar i tid med allting. Vi gick ut och fick in både oss själva och packningen i bilen. Det var mitt i natten. N var ordentligt trött, fast själv kände jag ännu inte så mycket av tröttheten, trots att jag inte hade sovit något. Vi anlände till Arlanda i överdrivet god tid, vilket var ännu en avvikelse från mitt gängse beteendemönster. Efter den sedvanliga proceduren med incheckning och säkerhetskontroll handlade vi lite godis i taxfreebutiken och satte oss sen för att äta en rätt god men något för dyr frukost.

Vi släntrade iväg mot gaten, också detta i god tid. Medan vi satt och väntade på att få äntra planet så blev jag antastad av en marknadsundersökare som bad mig att medverka i hans undersökning. Jag brukar aldrig ställa upp på sånt, men jag hade tid att fördriva så undantagsvis gjorde jag det den här gången. Strax därpå blev det dags att gå ombord. Jag visste att N var flygrädd så jag gjorde mitt bästa för att inte stressa upp mig och därigenom bidra till anspänningen. Det var inte läge att dra skämt om elfte september, eller om vulkanaska från Santorinis vulkan som får flygmotorer att stanna, eller liknande. Det var mer läge att låta N hålla mig hårt i handen, när ljuden från accelererande motorer, vingklaffar som fälldes ut och landningsställ som fälldes in fortplantade sig genom flygmaskinen och in i våra öron, givna den sordin som tryckförändringen bistod med i form av lock i öronen.

Planet svängde ut över skärgården och for sedan över öppet vatten, ut över Östersjön för sin färd över Östeuropa - där somliga oskiftade jordbruksmarker ännu delvis tycktes bestå av smala tegar - för att sedan så småningom fara ut över ett än mer glittrande hav, Medelhavet. Efter cirka tre timmars färd syntes den grekiska övärlden som oregelbundna taggiga fläckar i ett hav där vita gäss på vågorna framträdde och sedan löstes upp. Det blev åter dags att låta N hålla mig hårt i handen. Planet tog mark på Santorinis ytterst anspråkslösa flygplats.

Våra väskor var bland de sista som framträdde på bagageutlämningens transportband. Jag hade inte noterat hettan när vi gick av flyget och äntrade bussen som tog oss ifrån planet och till flygplatsbyggnaden, det var först när vi stod på trottoaren utanför byggnaden som jag kände att det var som att gå in i en varm vägg. Men jag välkomnade den känslan av hela mitt hjärta.

En ung danska, iförd resebyråns något tråkiga uniform, dirigerade oss på blandspråket "skandinaviska" till en knallgul buss, vars förare först förnekade att han hade något med oss att göra, varpå han ställde bussen på en något avsides plats, för att sedan mystiskt försvinna och på ett lika outgrundligt vis göra en ny entré, under vilken han då manade oss att skyndsamt gå ombord. Ett besynnerligt agerande. Bussfärden var väldigt kort för min och N:s del, eftersom vårt hotell låg nästan alldeles intill flygplatsen. Faktum är att det låg precis under planens inflygningsväg. Flygen kom in så lågt över vårt hotell att man nästan kunde skönja däckmönstren.

För stackars N, som var både flygrädd och en smula känslig för höga ljud så kom varje passerande plan att bli till en ilning av obehag. Det var väl det enda negativa med hotellet egentligen, samt att incheckningen var en smula tjafsig. Det kändes som om vårt uppdykande kom som en överraskning för dem, ett misstag. För en kort stund så trodde jag faktiskt att vi hade kommit till fel hotell. Väl uppe på rummet började dock den lilla lyckokänslan att spira igen.

Den enda bristen med vårt hotellrum var duschen. Jag är ju en rätt så voluminös man och när jag duschade, i den extremt trånga lilla duschen, så smet duschdraperiet åt omkring min kropp som en blöt kroppsstrumpa. Jag fick lossa på det varje gång som jag ville skifta läge och duscha någon annan del av kroppen än den som för ögonblicket stack fram ur duschdraperiet. Ändå beklagar jag inte på något vis att vi ofta fick anledning att duscha under vår lilla semester.

Stranden var fruktansvärd. Den bestod av svart klappersten som blev väldigt varm och som gled runt under fötterna så att man knappt fick fäste när man skulle gå i och ur vattnet. På sina ställen bestod bottnen också av tämligen kantiga klippor. Givet en emellanåt rätt så hög sjö så blev badandet alltså både bildligt och bokstavligen ett vågspel. Hotellets pool kom att bli vår räddning. Den var inte så stor, men den var fylld med solvärmt saltvatten, ren och välskött. Den omgavs av en bred avsats med lite palmer här och var, samt av en plantering med diverse buskar och blommor. Den breda avsatsen var delvis fylld av liggstolar, vilka behärskades av en kartell bestående av danskar, norrmän och italienare.

Redan tidigt om mornarna ockuperades samtliga liggstolar av en handfull morgonpigga personer av ovan nämnda nationaliteter, samma personer varje gång, vilka la ut sina revirmarkeringar i form av kläder, handdukar eller vad det nu var. Varje morgon då jag och N gick ner för att avnjuta vår bastanta frukost - bestående av bacon, äggröra, vita bönor, färskt bröd och emellanåt också fetaost, tomat, samt ibland också lite frukt - så kunde jag notera att varenda stol var upptagen. Jag och N brukade då lägga ut en stor handduk direkt på betongen och lägga oss att sola mitt ibland stolockupanterna.

Ockupationen av stolarna skedde ibland mest för sakens skull. Ibland tingade man en stol för varje familjemedlem, även för de synnerligen överaktiva små barnen, vilka varken hade lust eller tid för att ligga still på någon solstol, utan istället tillbringade hela dagarna med att leka i vattnet. I de lägena blev N:s predikament en stor tillgång. Vissa människor tycker nämligen väldigt synd om handikappade personer, eller om det nu är överjaget/uppfostran som talar. När de såg den blinda unga kvinnan och hennes överåriga och voluminösa ledsagare ligga på den hårda betongen så veknade deras hjärtan och inte sällan så erbjöds vi raskt en övertalig liggstol eller två.

Jo du läste rätt. N är blind sedan födseln. Det har knappast varit något jag vägt in på plussidan. Fast jag har egentligen aldrig sett det som något problem heller. Det betydde inget vid den tid då vi först fick kontakt på nätet och började skriva till varandra. Inte heller spelade det någon roll den dag då vi först möttes i hennes stad, då vi fikade och snackade med varandra. Under våra intimare stunder spelade det inte heller någon roll. Så till sist kom jag liksom fram till att det helt enkelt inte spelade någon roll alls. Det enda jobbiga var förstås alla de som drog slutsatsen: "Se där kommer den där feta, gamla snuskhummern gående med den stackars blinda jäntan i släptåg. Stackars lilla flicka!"

Priset för samvaron med N blev alltså ett och annat fördömande ögonkast, samt ett och annat ömkande dito. Föga anade dessa dömande betraktare att det snarare var tvärtom, att det hade varit N som hållit relationen i sin hand, som satt gränserna och umgängesfrekvensen under de år som vi känt varandra. Gradvis hade jag funnit mig i det, men inte alltid med lätthet i hjärtat. Jag förmodar att vår relation ytligt sett var en gåta för det fåtal personer som kände till den. Jag är knappast något en ung kvinna skulle välja i första hand, varken med tanke på ålder, utseende, social rang eller inkomst. N är å sin sida inte direkt någon skönhetsdrottning, utan kan väl bäst beskrivas som alldaglig, förmodar jag.

Fast under denna resa, liksom någon gång ibland då N hälsat på mig i Stockholm, hade hon överraskat mig genom att vara välklädd, trots att hon aldrig någonsin sett sina kläder. Och en kväll när vi skulle gå ut i den ljumma grekiska kvällen för att äta middag så bedårades jag av hennes uppenbarelse, hennes klänning, hennes smycken, av hur vacker hon ändå kunde vara ibland. Det där med skönhet är inte alltid en fråga om vad, utan mer om hur; hur man rör sig, hur man mår, vad man utstrålar och vem man är. Sen ligger förstås skönheten alltid ytterst i betraktarens ögon. När jag gick längs strandpromenaden i den ljumma kvällen, med N i armkrok vid min sida, kände jag mig stolt som en tupp över att gå i hennes sällskap och jag hoppades innerligt att alla såg henne, innan de såg den vita käpp hon bar.

Det blev en vecka av ömhet, lata och sköna dagar vid poolen, mysiga middagar på tu man hand och innerliga samtal på balkongen sent om kvällarna. Under en av dessa samtal sa N några mycket värmande ord till mig. Jag blev alldeles ställd, det var ord som jag aldrig hade vågat vänta mig att få höra. Allting var bara så perfekt. Min och N:s gemensamma resa hade räddat en annars rätt dyster sommar för mig. Vi hade inte bråkat under hela veckan, förutom måhända om något enstaka missförstånd. Nu satt hon här inför mig och värmde mitt hjärta med sina innerliga ord.

En av de få dåliga händelserna under resan var när vi missade en båttur vi tänkt ta till en annan stad. Vi blev tvungna att än en gång (sista gången under resan) bada på denna orts usla strand och i samband med detta brände N också nästan sönder fötterna på de heta klapperstenarna. Fast den allra mest obehagliga upplevelsen fick vi då vi åkte till den högt belägna staden Fira. Vi valde nämligen att gå nerför den sexhundra steg långa trappan ner till hamnen. Det borde vi ha låtit bli. Trappstegen bestod av närmast blankslipade och glashala stenar på delvis kraftigt sluttande trappsteg där turister hjälplöst halkade omkring. Ett inte föraktligt lager av åsneskit förbättrade knappast läget.

Detta var nämligen en trappa som frekventerades av lika delar åsnor, eller rättare sagt mulor och människor. Mulorna hade blivit helt orädda för människor och gick bara rakt fram, i trygg förvissning om att människorna flyttade på sig, oftast. När så inte skedde blev följden förstås en och annan krock mellan mulor och turister. N fick sig en liten knuff redan i början av vår långa nedstigning. Det var långt, det var brant, det var halt och man fick parera mötande karavaner av mulor på ett snorhalt underlag. Samtidigt låg solen på och det var hett som i helvetet. Eftersom jag också skulle fungera som ledsagare för en allt nervösare N så blev det ingen munter upplevelse för någon av oss. Jag kände hur N spände sig varje gång bjällrorna från en annalkande åsnekaravan närmade sig.

Väl nere i hamnen, genomblöta av svett, klev vi in under parasollers barmhärtiga skydd och sjönk ner i stolarna på ett kafé där vi hinkade i oss litervis med vätska, både läsk och mineralvatten. Tack och lov så gick det en liten linbana ifrån hamnen och upp till staden, så vi slapp utsätta oss för åsneattackerna ännu en gång. Dock blev det en smula pinsamt när jag fick betala vuxenbiljett medan N, tack vare sin unga och spensliga uppenbarelse fick åka på barnbiljett! Jag kände mig som en pedofil, som en barnarövare!

Vi var rätt möra efter promenaden nerför åsnetrappan så vi avrundade besöket i Fira med en gyros i pitabröd innan vi tog oss till busstationen för hemfärd. Vi gick lite vilse på vägen dit, men fick hjälp på en lokal turistbyrå att hitta rätt. Några fler utflykter blev det inte. Båtresan vi planerat blev ju som sagt inte av. Det besvärade oss föga. Både N och jag älskade att vara i poolen om dagarna. N simmade sina evighetslånga simturer, medan jag mest låg och flöt samtidigt som jag förälskat tittade på henne medan hon simmade.

Veckan gick så otroligt fort. Det kändes nästan som om själva tiden accelererade under den andra halvan av veckan. Plötsligt stod vi liksom bara där, utanför hotellet med all packningen, i väntan på en buss som var tämligen försenad, så pass försenad att jag kände en liten oro över att vi skulle missa planet. Vi anlände trots detta ändå i någotsånär god tid till flygplatsen. Vi checkade in och gick igenom säkerhetskontrollen, där några uniformerade unga män satt och halvsov framför de skärmar som visade innehållet i flygpassagerarnas handbagage.

Den metalldetekterande portal som vi alla passerade tjöt varenda gång, alldeles oavsett hur mycket eller lite metall passagerarna hade på sig. Ingen verkade ta någon notis om det. Inte heller var det någon som reagerade på att jag bar omkring på några liter vatten i en plastpåse medan jag gick igenom kontrollen, trots att man endast fick medföra några fåtaliga centiliter vätska. Ifall personalen, inför min återresa från Menorca till Stockholm föregående år, hade varit övernitisk och nyckfull under sin säkerhetskontroll, så befann man sig här på Santorini snarare i ett tillstånd av djup dvala.

Jag och N botaniserade lite i taxfreeshoppen. Jag köpte en flaska sjustjärnig Metaxa åt mig själv, en sötaktig brandy som jag tyckte om, samt att N köpte en flaska ouzo. Eftersom hela sällskapet hade anlänt ganska sent till flygplatsen så fick vi borda flygplanet rätt snart. Det blev åter dags för N att hålla mig hårt i handen, den ena gången på väg upp från Santorini och den andra gången under inflygningen mot Arlanda. Vi anlände till ett halvmulet Sverige, till samma ostadiga väder som denna dassiga sommar hade bjudit på mest hela tiden.

Hemlängtan
Kort efter hemkomsten blev det dags för Midnattsloppet på Söder i Stockholm. Ett jubileum av rang, eftersom det detta år var trettio år sedan det första midnattsloppet, tillika trettio år sedan jag blev av med oskulden, en händelse som hade ägt rum i en park under samma natt som detta första midnattslopp hade gått av stapeln. Min gode vän Olle hade för aftonen dragit ihop ett gäng människor för samvaro och gemensamt inmundigande av alkoholhaltiga drycker. Vi satt utomhus på en krog vid Ringvägen, med god utsikt över löparna. En samling av gamla vänner, en trevlig krog, några löpare att titta på - varav somliga löpte i egna skojiga kreationer. Det var upplagt för en helkväll i sommarens slutskede.

Så blev det nu inte riktigt. Jag kom dit väldigt tidigt, först av alla, därför att jag ville hinna få i mig en bit mat innan loppet började. Jag satt och väntade på maten när Petson dök upp. Jag hade inte sett honom på ett par år. Han satt mittemot mig en stund innan han fladdrade iväg, möjligen i sökandet efter Olle, som dök upp kort därpå. Jag avslutade min måltid och sammanstrålade en kort stund senare med herrarna på uteserveringen. En efter en anslöt de övriga: Erik och Marre, Karin och hennes mansperson. Sist av alla (de tycks ofta vara det) så kom också Benge och Pia att ansluta till sällskapet, men först efter att några av de andra redan hade hunnit gå hem eller just stod i begrepp att göra det.

Man går nämligen hem tidigt i den här åldern, vanligtvis. När jag var ung så var krogen/krogarna dit man skulle gå kvällens slutmål (utom i de fall då man fick ragg på någon). Hemgången var en epilog. I femtioårsåldern är krogen snarare en prolog till hemgången. Hemmet är alltså slutmålet vid en utgång. Man avser inte att bli full, man avser att komma hem i god tid. Få, om ens någon, kommer att åka sista nattbussen hem. Fokus ligger alltså på hemmet, på familjen och inte på krogen. Av detta skäl så fann var och en i sällskapet tämligen raskt en ursäkt för att rätt snart avlägsna sig, till den alltid lika sällskapssjuke Olles förtret. Tack och lov fanns senkomlingarna Benge och Pia kvar som sällskap åt Olle då det blev dags även för mig att gå.

Jag tog några järn framför TV:n efter att jag hade kommit hem. Jag hade ännu kvar av spriten jag köpt på resan, men till min förtret hade jag kommit på att jag inte tyckte så väldigt mycket om sjustjärnig Metaxa längre. Jag fann den numer ganska jolmig. Jag hade nu druckit alkohol i ett drygt år, sedan färden till Menorca föregående år, dock utan att på långt när komma upp i de mängder som jag konsumerat dessförinnan. Fast visst kände jag att konsumtionen lätt kunde halka iväg. Jag drack något var och varannan dag, även om det inte var så stora mängder längre. Fast det kunde förstås lätt bli. Jag började gradvis att dra ner på både mängden och tillfällena, utan att egentligen ålägga mig någon restriktion. Det var en process som liksom gick av sig själv.

Kanske låg incitamentet för detta i att min neuropsykiatriska utredning skulle börja på riktigt i slutet av augusti - och för att denna skulle vara meningsfull så var det av nöden att jag var nykter. Något annat konkret incitament hade jag egentligen inte. Jag jobbade ju mestadels på eftermiddagarna och de fåtaliga gånger då jag var en smula bakis så hann det därför avklinga innan jag började jobba. I min (alltför lösliga) relation med N så var drickandet inte heller något problem. Hon kunde förvisso dricka alkohol när andan föll på, men hon kunde lika gärna strunta i det. N accepterade mig när jag drack och hon accepterade mig när jag var nykter, eller så struntade hon bara i vilket. Jag vet inte.

Några veckor efter min och N:s gemensamma semester så gjorde jag för andra gången en utflykt till hennes stad. N bjöd för första gången hem mig till henne, till hennes föräldrahem. N bodde ju ännu hemma, kanske delvis för att hon var blind. Att skaffa sig ett eget boende var ett större steg för henne än för många andra. Jag anlände med tåget och letade upp bussen som tog mig hem till henne. Jag gick av någon hållplats för tidigt. N hade satt sig vid busshållplatsen för att möta upp och visa mig vägen hem till henne. Hon blev en smula oroad när jag inte dök upp och ringde mig på mobilen.

Men jag hittade hem till henne ändå, så småningom. Hon mötte mig med en stor kram i dörren, innan vi gick in till henne. För första gången mötte jag också hennes föräldrar. Det var inte planerat, utan berodde på att jag hade kommit med ett tidigare tåg än planerat. De var bortbjudna denna kväll och vi skulle ha huset för oss själva. Jag förmodar att det var en smula besynnerligt för dem att deras dotter hade bjudit hem en man som var i deras egen ålder, men om de nu hade några betänkligheter så var det i alla fall inget som de visade upp inför mig. De var hur trevliga och välkomnande som helst. Kanske var det snarare jag som var en smula nervös och pladdrade på för att undvika eventuella pinsamma tystnader.

Efter att de hade gått sin väg så låg jag och N i hennes rum, kramades och pratade. N bar en stor oro inom sig, som jag inte skulle kunna stilla förrän några dagar senare. Jag hade nämligen tagit ett HIV-test. Jag hade redan innan vår avresa till Grekland nämnt att jag tänkte göra det, på grund av alla märkliga sjukdomar och besvär som jag drabbats av ända sedan förra våren. Just vid det tillfälle då jag först nämnde det så hade N inte varit särskilt oroad, men ju längre tiden gick desto mer började hon skrämma upp sig själv. Hon hade ringt mig några gånger efter semestern och nervöst frågat ifall svaret hade inkommit. Först några dagar efter denna min andra tripp till hennes stad så skulle jag kunna stilla denna oro. Testet var negativt. Vad jag nu än led av så var det åtminstone inte orsakat av HIV.

Märkligt nog hade jag inte känt någon större oro för egen del. Det låter väl rätt märkligt för de allra flesta förmodar jag, men det fanns faktiskt en liten del av mig som i det närmaste önskade att jag vore smittad. För det vore i så fall den enda gång i livet som jag skulle ha fått en ovedersäglig diagnos, ett konkret problem som ingen varken skulle kunna negligera eller bagatellisera. HIV och AIDS skulle vara på riktigt, en påtaglig verklighet, ett alibi för min olycka. Fast givetvis drog jag ändå en lättnadens suck då läkaren, några dagar senare, ringde och sa att jag var smittfri - och givetvis var jag glad över att kunna lämna det beskedet till N över telefon och få höra hur hennes oro övergick i en lättnad som gränsade till upprymdhet.

Men om detta visste vi båda ännu inget, där vi låg i N:s säng. Vi hade inte tänkt oss att kela bort hela kvällen, utan vi hade, efter tips från N:s föräldrar, bestämt oss för att vi skulle bege oss ut på stan. Benny Anderssons orkester skulle under kvällen ge en konsert på ett av stadens torg, så när vi hade kelat klart så begav vi oss in mot centrum. Vi hade fått information om att det var en gratiskonsert, men när vi kom fram så visade det sig att så inte var fallet. Så där stod vi, långa i ansiktet, utanför ett inhägnat torg och utan biljett, men sannerligen inte utan tur. Vädret var milt och skönt den här sensommarkvällen, vi hade precis hunnit med en buss ner till stan och nu stod vi plötsligt intill en familj som erbjöd oss en gratis biljett till konserten!

Pappan i familjen hade tydligen hastigt insjuknat, så de hade en biljett över. Denna gåva lämnade oss dock med ett dilemma, för vi hade bara EN biljett. Men då fick jag en idé, en rätt uppenbar sådan. Eftersom N var blind så tänkte jag att vi skulle säga att jag var N:s ledsagare. Den gång, sommaren innan, då vi hade varit på Gröna lund tillsammans, så hade N informerat mig om att jag kunde komma in gratis där och få ett gratis åkband ifall jag sa att jag var hennes ledsagare. Det hade funkat då, så varför skulle det inte funka nu? Sagt och gjort: Vi stegade fram till entrén, jag sa till vakterna i entrén att jag var N:s ledsagare och de släppte in oss utan vidare. Allt detta besparade oss utgifter på nästan en tusenlapp. Jag skickade in en "dagens ros" i den lokala tidningen några dagar efteråt, till våra anonyma välgörare. Det var liksom det minsta jag kunde göra.

Det var en väldigt bra konsert, men vi stannade inte under hela konserten. Vi var vrålhungriga och begav oss iväg några kvarter bort, till en grekisk(!) restaurang som i ärlighetens namn inte var något vidare. Mina gyros var torra, hårda och uppenbarligen uppstekta på nytt, samt att vi inte fick in maten samtidigt. Min mat hann nästan kallna innan N:s kom in. Enligt N så hade stället goda pizzor (som tydligen tog sin rundliga tid att tillaga) men så greker de var så lyckades de i varje fall inte göra min grekiska rätt särskilt smaklig. Fast i själva verket så brydde jag mig inte ett dugg om käket. Jag hade äntligen fått komma hem till N, jag hade fått träffa hennes föräldrar och fått se hur hon hade det på hemmaplan. Vi hade haft en fin liten sensommarkväll tillsammans. Jag kände mig lycklig inombords när jag åter for hem till Stockholm.

Några dagar efter hemkomsten från N:s hemstad så blev det dags för det första riktiga steget i min neuropsykiatriska undersökning, ett inledande samtal. Detta skulle under de närmaste veckorna komma att följas av en serie tester, samt en kroppslig neurologisk läkarundersökning. Man prövade mina mentala förmågor i ett antal olika verbala och skriftliga tester och gjorde djupintervjuer, dels med mig, dels också med Mamma, eftersom hon var den enda person i livet som kunde ge vittnesbörd om hur jag agerat som barn.

Intervjun med Mamma skedde först några veckor senare. Jag hade tänkt informera henne om det hela i förväg, men det blev liksom inte av. Därför fick Mamma något av en chock när de ringde från kliniken för att boka en intervju med henne. Jag fick förklara allt i efterskott dessvärre. Jag hade trott att de på kliniken skulle ringa mig innan de ringde upp Mamma, men så blev det alltså inte. Jag hade visserligen gett min tillåtelse, men jag hade samtidigt sagt att jag vill hinna informera Mamma först, men det hann jag alltså inte göra innan de ringde. Till min glädje hanterade hon dock det hela tämligen sansat, utan några påtagliga utbrott av oro.

N kom på besök igen, ungefär en månad efter mitt besök i hennes hemstad. Precis som under sensommaren föregående år så hamnade vi även denna gång på en etiopisk restaurang och käkade lördagsmiddag. Fast den här gången så gick vi till en annan restaurang, nämligen till den som jag över telefon hade bokat bord på sommaren innan, i tron att det var den andra etiopiska restaurangen. Maten var likvärdig med den från sommaren innan, möjligen något bättre. Jag drack ingen alkohol till maten. Jag hade liksom trappat ner en tid, både på rökandet och krökandet. Nu varken drack eller rökte jag längre, sedan ett par veckor tillbaks. Jag hade egentligen bara gjort ett undantag. Jag hade lovat bjuda ut Olle en kväll, med anledning av hans nyliga födelsedag, vilket ledde till att vi drack tre pilsner vardera under kvällens lopp, men det var allt.

Arm i arm lämnade jag och N den etiopiska restaurangen med en smak av kardemummakryddat etiopiskt kaffe i munnen, istället för den smak av alkohol och tobak som jag annars brukat känna om kvällarna under det senaste dryga året. Höstlig kyla och höstligt regn låg i luften när vi gick mot busshållplatsen, för vidare färd hem till min lilla lägenhet. Allt var som vanligt. N kom till mig, älskade med mig och försvann sedan åter in i en av sina långa tystnader, in i de delar av sitt liv där jag inte var delaktig. Varje gång hon for hem så efterlämnade hon en större reva i mitt hjärta än gången dessförinnan. Jag kan inte förstå min dårskap. Trots att jag innerst inne anade att hon troligtvis aldrig skulle förändras på djupet, så närde jag ändå alltid hoppet om att hon skulle börja älska mig på riktigt, vilja vara tillsammans med mig ofta, att vi skulle träffas och umgås betydligt oftare än hittills.

Men inte ens nu, efter en riktig semester tillsammans, efter att jag hade varit hemma hos henne och träffat hennes föräldrar, så tycktes transformationen äga rum, transcendensen. Jag var placerad i ett upplevelsefack hos N - och även om detta fack gradvis hade tillåtits att bli större, så var det alltjämt ett fack åtskilt ifrån andra fack. Jag tänkte mig ofta att N, precis som många andra blinda personer, måhända var en smula autistisk, att hennes känsloliv avvek från de flesta andra människors. Men samtidigt var det ju ändå så att hon var den av oss två som hade många vänner och som var engagerad i föreningsliv med mera, medan jag för egen del blivit närmast asocial. Så vem var i så fall onormal - hon, jag eller båda?

I den tidiga hösten satt jag åter, full av längtan men tom på svar, ensam i min lägenhet. Jag längtade efter N, men jag tvekade inför att ringa henne. Jag ville inte tjata och besvära henne. Fast just nu hade jag några dagars kompledigt att ta ut, så jag tog detta som ursäkt för att trots allt ringa N och föreslå att vi skulle hitta på något. Tydligen så passade detta inte in i N:s planering. N tycktes gå igenom sin egen inre almanacka, hon konsulterade sitt inre upplevelseschema över vilka upplevelser som stod på tur härnäst och tydligen så var det inte min tur just nu. Den riklighet som N hade i sitt liv var ordnad och schemalagd. Förvisso kunde hon omprioritera ibland, men hennes överordnade ambition verkade vara att få in lite av allt - och för att detta skulle lyckas så var hon tvungen att planera omsorgsfullt. Everything in its place, and a place for everything.

Jag stod alltid med ett ben i varje läger när det gällde N. Det var på pappret en totalt hopplös relation. N var på ett ungefär hälften så gammal som jag, hälften så stor, blind sedan födseln och med en i vissa avseenden mycket avvikande uppfattning om intima relationer, som jag i allt väsentligt inte delade. Det sistnämnda gjorde mig till viss del ovillig att stå upp för vår relation, helt enkelt för att jag inte visste vad det var för sorts relation jag stod upp för. Jag tvangs använda ord som "vän", "hjärtevän", "älskarinna" eller möjligen "lekkamrat" istället för ett ord som "flickvän". Detta till trots så beredde jag ändå marken för en mer offentlig relation, för att vi skulle komma ut som ett par, i händelse av vi faktiskt någon gång skulle bli det på allvar.

Jag läckte mer eller mindre medvetet ut information till vännerna. Mamma visste att jag inte hade rest ensam till Grekland, så det var ju bara att "komma ut" där också. Det "politiskt inkorrekta" i min och N:s socialt ytterst svårdefinierade relation hade också väsentligen slutat bekymra mig. Det var snarare, som sagt, det faktum att jag inte visste vad för slags relation jag egentligen hade som besvärade mig. Jag sket högaktningsfullt i ifall jag blev "outad", men jag ville veta vad det var jag skulle stå för - och det visste jag inte. Jag blev tvungen, indirekt, att stå upp för en sorts öppet och glest förhållande som jag inte alls trodde på. Till detta ska man lägga det faktum att jag genom åren faktiskt hade varit oförmögen att upprätthålla just den sortens relation som jag allra mest längtade efter, nämligen den monogama, täta och över tid djupnande kärleksrelationen.

Måhända stod jag av det skälet inför en paradox, inför det faktum att just denna plågsamt glesa relation visserligen inte var den relation jag sökte och längtade efter, men istället kanske var den enda sorts relation som jag faktiskt klarade av. För med facit i hand så hade N nu funnits i mitt liv en rätt lång tid och skulle kanske finnas kvar länge än, åtminstone så länge jag inte ställde några krav på henne. Detsamma kan jag inte säga om de flesta som jag försökt att ha en vanlig kärleksrelation med. De allra flesta förhållanden har tagit slut långt tidigare än mitt besynnerliga dito med N. Men likväl är jag inte nöjd, likväl ropar hjärtat efter mer, efter mer och innerligare tid med henne. Det är smärtsamt att vara en förälskad patetisk gubbjävel.

Kanske kunde det också bli smärtsamt att dyka upp på krogen eller på någon fest tillsammans med mina generationskamrater och i sällskap med N. Hur skulle de förhålla sig till den unga och blinda kvinnan vid min sida? Med ömkan och medlidande, eller med illa dolt förakt för snuskgubben? Kommer man att tro att jag är en professor Higgins med min Eliza vid min sida? Eller kommer man att se mig som en Humbert Humbert i följe med min lilla Lolita? Hur öppensinnade är egentligen dessa gamla punkare et consortes? Det återstår ännu att se.

Paradoxalt nog är det så, att ifall jag nu har något att känna en smula glädje och stolthet över under 2012, så är det nog enkom över det faktum att jag så småningom nådde en punkt där jag var villig att stå upp för min relation med N. Det tog sin tid, men till sist var jag redo för att låta människor veta vem hon var. Jag var redo för att gå arm i arm med henne på stan, inte bara i anonymiteten på en fjärran turistort. Precis som det var i början av min och M:s relation, då jag till en början (trots att jag först inte erkände det, varken inför mig själv eller någon annan) skämdes en smula över hennes rondör, så hade jag genom min relation till N vunnit ytterligare en liten skärva mod. Nu skrämdes jag inte heller av handikapp, av blindheten. Inte heller de beteenden jag ibland fann avvikande hos N skrämde mig.

Gentlemannen
En äldre man och en ung älskarinna är annars en sliten och egentligen inte särskilt sympatisk gammal kliché. Det är en bild från ett daterat och patriarkalt samhälle, från en social och könslig maktordning som inga utom möjligen vissa BDSM-utövare ser något positivt i. Utöver dessa finns det, tro det eller ej, också en hel del andra människor som inte heller vill ha öppenhet, frihet och jämlikhet. De vill inte leva i ljuset. De trivs bättre i skuggorna och mörkret. De vill ha hemligheter. De verkar vilja binda och bindas, plåga och plågas. För flockmänniskan, för slavmänniskan, så är varje relation en maktrelation. För slavmänniskan existerar ömsesidiga och jämlika förhållanden bara i form av byteshandel. Flock-/slavmänniskan förstår egentligen inte ord som ”frihet” eller ”gåva”. Hon har aldrig upplevt friheten och har aldrig varken fått eller givit något utan att skuld har åtföljt gåvan.

Det finns något infantilt i de maktspel som människor bedriver, det må vara inom BDSM eller i samhället i övrigt. Antingen vill man upphöjas till en grandios "master"/härskare som inte varken tål eller tolererar någon form av kritik eller tillrättavisning, eller så flyr man istället undan in i hjälplöshet och slaveri, totalt befriad från ansvaret över sig själv och sin situation. Paniskt flyr man undan friden, närheten och stillheten. Dessa är människor som tror sig finna "friheten" i bejakandet av det som styr dem, nämligen deras egna (kompensatoriska) begär. De identifierar sig med dessa begär. De befinner sig hellre i en roll än att de är sig själva.

Vissa av deras rollspel lånar sin rekvisita ur historien. Somliga längtar tillbaks till gamla tider, då det rådde en genomstiliserad "förfining" bakom vilken de av samtiden förbjudna begären tillfredsställdes i lönndom, åtminstone hos de övre samhällsklasserna. Det tycks ibland inte vara någon ände på antalet människor som av olika skäl attraheras av exempelvis det viktorianska Englands kostymerade dubbelmoral, av ångande begär som låsts in bakom metertjocka lager av social konvenans. Man söker masker och teater, illusioner snarare än verkligheten. Verkligheten är helt enkelt alltför trist och/eller krävande och därför vill man skapa en alternativ dito. Som verktyg och alibi använder man sig då gärna av flydda tiders ideal, eller åtminstone av ytliga imitationer. Det senaste årtiondets vurm för det burleska står nära detta fenomen, där det sexuella snarare formaliseras än frigörs.

Det nutida replikerandet av detta erotikens förflutna brukar mest bli till dåliga karikatyrer av dåtidens människor, karikatyrer som inte härbärgerar särskilt mycket mer än en del sadomasochistiska fantasier, sexuella eller ej. Dåtidens religiösa nit brukar man däremot inte vara lika noga med att replikera. Hur det är med det klassiska bildningsidealet låter jag vara osagt. Jag känner för min egen del inga nostalgiska vibbar inför krinoliner eller stärkkragar. Däremot finns det ett i det närmaste utdött fenomen, ett förlorat mansideal som jag faktiskt gärna skulle se återupprättat, nämligen gentlemannen!

Gentlemannaidealet grundar sig faktiskt inte, vilket populärkulturen låter påskina, på greve Dracula eller Hannibal Lecter. Gentlemannaidealet är inte Dr Jekyll och Mr Hyde. Gentlemannen har inte nödvändigtvis en "dungeon" i källaren där han piskar upp och sätter på sina tjänsteflickor nattetid. Snarare är en gentleman en person för vilken våld alltid är den absolut sista utvägen. Att utnyttja och förnedra är gentlemannen främmande. En gentleman må förvisso nyttja tobak, alkohol med mera, men excesser är inget en gentleman ägnar sig åt. Även om en gentleman nu skulle ha tjänstefolk, så vore det otänkbart för honom att otillbörligen utnyttja sin maktställning.

En gentleman kommer i många skepnader och klädnader. Troligtvis är han välklädd, men det är inte alls nödvändigt. För en gentleman är inget mänskligt främmande, givetvis kavlar han upp ärmarna och hjälper till där så behövs, vilket förstås innebär att en gentleman mycket väl kan bära arbetskläder. Han kan faktiskt bära vilka kläder som helst. Gentlemannen är inte beroende av varken rikedom, klass eller börd. Vilken kultur, religion eller ras gentlemannen har saknar också all betydelse.

En gentleman iakttar sin religions bud, men ägnar sig inte heller där åt överdrifter. Gentlemannen är alltid måttfull. Visst kan en gentleman emellanåt roa sig och släppa loss, nog kan han bjuda på sig själv, göra sig en smula löjlig ibland, låta folk skratta lite åt honom. En gentleman skulle aldrig ta sig själv på alltför stort allvar och är tillräckligt säker i sig själv för att inte beröras av andras sladder och skvaller. En gentleman tar reda på fakta innan han bildar sig en uppfattning. Han dömer inte. En gentleman kan mycket väl vara homosexuell, däremot har jag svårt att se att en gentleman skulle kunna vara en fjolla eller en sprätt. En gentleman har inget behov av att förställa sig, att spela någon roll. En gentleman gör sig inte till.

En gentleman må ha familj, vara i en relation eller ensamstående, i vilket fall som helst söker han att leva ett rättfärdigt liv, där han snarare arbetar på att förbättra sig själv än att försöka bättra på andra. Vänlighet, integritet, hjälpsamhet, generositet, bildning och en djup respekt för kulturen, religionen och människorna präglar gentlemannen. Gentlemannen är den sanna humanisten, en modell för hur en man ska förhålla sig till sig själv och till sina medmänniskor. Ifall det är något jag vill bli och vara så är det en gentleman. Detta är den sorts manlighet som jag också önskar att framtidens män kommer att omfatta. En gentleman är så långt ifrån en terrorist eller en gangster som man kan komma. Gentlemannen är civilisation.

Det finns sådant en gentleman inte gör. Exempelvis så är det föga gentlemannamässigt att framhäva sig själv, att skryta och ta plats. Inte heller tycker en gentleman om att tränga sig på, att störa. Förvisso kan även en gentleman någon gång ibland behöva be om hjälp, men givetvis försöker han att i görligaste mån klara sig själv, att inte i onödan belasta omgivningen med sina bekymmer. Han fördrar det lidande som ödet lägger i hans väg utan att klaga. Först när han med säkerhet vet att hans problem är honom övermäktiga ber han om hjälp - och när så sker finner han ingen skam i detta. En gentleman känner sina begränsningar.

Frågan är hur pass gentlemannamässigt mitt eget agerande har varit. Den här hemsidan/boken har ju i praktiken gjort föga annat än att trycka upp mitt livs elände i ansiktet på min omgivning. Den har också, om än indirekt och/eller inte alltid avsiktligt, skuldbelagt somliga. Likaså ger den påfallande ofta uttryck för en självförhärligande grandios hållning, en närmast skrattretande hybris och en påtaglig narcissism. Bristen på ödmjukhet löper som en röd tråd igenom hela verket, åtföljd av en minst lika uppenbar misantropi. Jag är helt enkelt inte särskilt förtjust i mina medmänniskor.

I vissa stunder inbillar jag mig att detta är uttryck för en kärlek som sårats så många gånger att misstänksamheten och avståndstagandet från människorna har blivit till mitt enda skydd mot ständiga besvikelser. Jag inbillar mig att jag att jag en gång älskade dem reservationslöst, men att deras ondska och enfald har tvingat mig till en defensiv hållning, som i slutändan blivit till karghet och bitterhet. Jag tänker då att det är omgivningens fel, mobbarnas, idioternas, dumskallarnas - vilka givetvis utgör cirka nittionio procent av mänskligheten... Men i denna syn på sakernas tillstånd finns ändå någonstans tanken på en inre kärlek som skulle kunna frigöras, ifall nu bara omständigheterna någon gång medgav det.

I mina värsta stunder inbillar jag mig istället att det skulle kunna vara tvärtom. Jag tror då att jag är helt tom inombords, att där inte finns något annat än mekanik, instinkter och egennytta. Det leder mig till en förfärande slutsats. För ifall mitt innersta nu blott är en likgiltig och död tomhet så måste ju, rimligen, skapelsen i sin helhet vara likadan. Det är i så fall i ett slumpmässigt universum utan någon kärleksfull Gud som jag lever, i en värld uppfylld av slumpmässigt tillkomna varelser, slumpmässiga uppenbarelseformer av denna fundamentala intighet. Det är tillvaron som ett meningslöst nollsummespel.

Skillnaden mellan dessa två förhållningssätt är på sätt och vis försumbar, eftersom båda utmålar min omvärld och mina medmänniskor såsom bevisligen tomma på kärlek och god vilja. I det första fallet finns emellertid en gnutta hopp. Givet att något väcker människorna till medvetande om den kärlek de bär inom sig, den kärlek som icke kräver sitt, så kan deras själviskhet och kortsiktighet en dag upphöra. Det finns i så fall en räddning för mänskligheten. Oavsett vilken av dessa två bilder som är sann så finns ändå inget som varar för evigt. Varje enskilt liv ska förgå, varje skapad form ska förgå och återvända till vad den var innan, nämligen fysisk icke-existens.

Det är inte min sak att säga mina medmänniskor vad sanningen om tillvaron är, men det är mitt ansvar att välja hur jag själv vill agera under min stund på jorden. Givetvis lever du med exakt samma ansvar. Nej, det är föga gentlemannamässigt att avkräva sin omvärld godhet, kärlek och uppmärksamhet. Det är ett barns rätt, men inte en vuxen människas. Var och en har att själv finna sin inre frid, att efter bästa förmåga gestalta sitt eget liv - och att inte utgöra ett hinder för medmänniskorna att göra detsamma. Detta är den totala friheten, likväl som det totala ansvaret. Vi tycks ofta undfly dem båda.

Istället flyr vi in i roller och till platser som reducerar oss. Vi väljer valfrihet framför frihet. Vi väljer mobilen framför datorn, därför att mobilen har de flesta funktionerna som en dator har - men det finns inte särskilt mycket man kan skapa med en mobil, relativt sett. Vi väljer Facebook, ett medium med begränsa(n)de uttrycksmedel, framför att göra en egen hemsida. Vi konsumerar, men producerar inte alls i samma utsträckning. Vi klagar inte så sällan över vårt slaveri, men väljer ändå slavarnas gemenskap framför att resa oss upp och gå därifrån. Rollen är vår trygghet, rollen i en grupp, rollen i en relation. Som slav, som medlem, som anställd är du definierad, en del av ett sammanhang. Du är något för någon eller några. Du är en funktion.

Men som varandras funktioner kommer vi aldrig att varken kunna älska eller egentligen bli älskade. I en roll, såsom en funktion, blir man aldrig mer än ett objekt. Empati är att sätta sig in i en annan människas upplevelse. Det är en transcendens vilken fungerar som en negation gentemot begäret, gentemot den enkelriktade och själviska driften. Empatin och kärleken upphäver dualismen mellan människor. Där finns inga förövare och inga offer, inga härskare/härskarinnor och inga slavar. Kärlek är att kunna omfatta varandras subjekt, inte att vara varandras objekt.

Dualismen
Dualismen är överlag ett gissel. I konventionell kristen teologi säger man att djävulen styr den här världen alltsedan syndafallet, det vill säga då Adam och Eva käkade äpplen som de inte skulle ha käkat och att de därför kickades ut ur paradiset. Världen är alltså sedan dess ond. Ska man vara säker på att undfly denna världens ondska så bör man därför tro på berättelsen att Gud sände ner sin son Jesus för att agera som offerlamm, ett offer som en gång för alla friköpte hela mänskligheten. Tror man inte på denna kristna konsensus så får man bära sina synders lön på egen hand, det vill säga brinna i skärselden tills man har bränt bort synderna, eller brinna i helvetet i evig tid ifall synderna varit mer omfattande.

Att erkänna Jesus som sin frälsare innebär således att man med automatik har blivit frälst, ifall man får tro de allra flesta kristna, särskilt protestanterna. Man är så att säga rättfärdiggjord genom Guds eget verk, via sin son Jesus Kristus. Gud offrar alltså sig själv till sig själv. Gud skulle alltså vara beroende av en ritual för att kunna benåda syndare. Detta är givetvis en stollig teologi. Gud är allsmäktig och kan givetvis benåda vem Gud så önskar, med eller utan något offer.

Just det här med att en traditionellt kristen person tror sig vara rättfärdiggjord har både positiva och negativa sidor. Den enda som kan avgöra ifall en människa är rättfärdig är emellertid Gud. En människa kan inte själv dra någon sådan slutsats. Att säga sig själv vara rättfärdiggjord blir alltså en logisk kullerbytta, åtminstone ifall man nu säger sig tro på en allsmäktig Gud. Det enda positiva i det hela är att de kristna faktiskt inser att det i så fall är just Gud som har gjort dem rättfärdiga, att de alltså inte har åstadkommit det av egen kraft. För det vore i så fall en ohygglig hybris.

Men det är ändå inte alltid helt positivt att de flesta kristna tror sig vara rättfärdiggjorda genom Jesus, för det ger dem en inte så sällan mycket påfrestande trosvisshet, som de (frimicklarna i synnerhet) gladeligen, ofta och gärna, kör ner i halsen på sin omgivning. De blir ofta till ett slags vandrande paradoxer i det att de högljutt, gärna ackompanjerat av lite tungomålstalande, berättar om vilka ödmjuka tjänare de är. Faktum är att de ofta nalkas både evangelierna och sina medmänniskor med en skriande brist på just ödmjukhet. Det blir lätt så när man tror sig vara frälst från sitt ansvar, när man tror att man har fått en fribiljett till himlen, att man är med i klubben.

Det är väl liksom där skon klämmer, vad gäller just denna gemensamma konsensus om vad Bibeln och evangelierna säger. Tillhör man själv Jesus utvalda skara, så tillhör förstås alla de som inte är frälsta motståndarsidan, det vill säga djävulen (som alltså sägs styra över världen). Det enda fria val man då har kvar är sålunda vilket lag man väljer att hålla på. Håller man inte på kyrkan si eller så, så är man alltså en djävulssupporter, man är körd. Man underkastas och underkastar sig alltså den ena eller andra. Man har inget eget val förutom detta. Varje handling därutöver sker alltså genom Gud eller genom djävulen. - Vad gör det med en människas karaktär när hon förlägger ansvaret för sina egna beslut externt, när hon tackar Gud för allt gott hon gör och skyller allt ont hon gör på djävulen?

Följdfrågan blir vilka Jesus egentligen sändes för att frälsa, en samling automater utan varken ansvar eller egen vilja till att börja med? Vad för slags Gud skulle ens bry sig om en slik fårskock, eller deras slaviska kärlek, ifall denna kärlek inte var ett aktivt val, ett val fattat i full frihet?! Med djävulen som denna världs herre så blir ju, logiskt sett, både världen och allt i den - inklusive de människor som inte tror på Jesus i rollen som Guds son och världens frälsare - med automatik tillhöriga helvetet redan nu. Frågan är vad de kristna egentligen menar med kärlek i detta läge, när kärleken till nästan inte omfattar det liv som nästan lever eller den värld som nästan lever i.

I den nicenska trosbekännelsen står att Jesus är "född av fadern före all tid" (beroende på översättning kan man också läsa in "född före alla världar" eller "född före alla eoner"). I Bibeln, i Kolosserbrevets första kapitel, så står i verserna 14-15 samt 17: "I honom hava vi förlossningen, förlåtelsen för våra synder, i honom som är den osynlige Gudens avbild och förstfödd före allt skapat... Ja han är till före allt annat och allt äger bestånd i honom."

Hur ska man nu förstå detta? Å ena sidan är Jesus en avbild, en representation. Å andra sidan är Jesus också Kristus, frälsaren, en funktion. Men det intressantaste finner jag vara att Jesus är "förstfödd före allt skapat", att Jesus sålunda är preexistent, eller snarare, i sin icke-jordiska aspekt helt enkelt inte omfattas av tiden. Innebörden i detta tycks ha gått de flesta kristna spårlöst förbi. Innebörden är nämligen den att Jesus i sin jordiska aspekt, såsom varande människa av kött och blod, ändå inte kan vara annat än en REPRESENTATION av Kristus, som är bortom tid och rum. Likaså måste Jesu död på korset vara samma sorts representation, alltså en iscensättning av ett preexistent skeende, av ett arketypiskt drama.

Kristus, däremot, kan givetvis inte dö, eftersom han inte omfattas av tiden och rummet. Han är den förste Adam, han är frälsaren, evig och oföränderlig. Han är den fullkomlighet, den sanna mänsklighet som vi alla har att sträva emot, men aldrig av egen kraft når fram till förutan det gudomliga kärleksmötet, nåden. Förstår man detta så inser man också att både de kristna och muslimerna (samt gnostikerna) har rätt om Jesus. Det är faktiskt så med arketypiska skeenden att de inte ens behöver ta jordisk form för att existera, de existerar ändå - antingen som föreställning, eller som materialiserad (mer eller mindre) fullgången jordisk manifestation/representation, det kan vara i myter och berättelser. För att citera Bibeln igen, Psaltaren 82:6-7: "Jag har väl sagt att I ären gudar och allasammans den Högstes söner: men I måsten dock dö, såsom människor dö, och falla, likaväl som var furste faller." Tolkningen av detta lämnar jag till dig. Är du människa eller Gud?

Dualism är som sagt ett gissel, det må gälla Kristi två naturer, samsara eller nirvana, godheten och ondskan, mannen och kvinnan, materiellt och andligt. Erkänner man en enda Gud så erkänner man därmed också alltings enhet, en enda källa, ett enda mål. I den strid om Kristi två naturer som ägde rum i kristendomens första tid så segrade de som trodde på Kristi bokstavliga död. Logiskt och teologiskt är det snurrigt, men historiskt var det förmodligen nödvändigt, i det att det gjorde kristendomens tidiga anhängare villiga att lida martyrdöden, liksom deras Herre hade gjort. Hade det förelegat tvivel om att Jesus verkligen dog på korset och sedan återuppstod, så hade denna beredvillighet att gå i döden förmodligen inte varit lika stark. Misstolkningen bidrog alltså till att göra kristendomen stark och till att sprida Gudsordet, eller snarare Gudsmedvetandet.

"Ty så älskade Gud världen..." Mellan en härskare och en slav finns ingen riktig kärlek, den finns bara mellan fria människor som väljer varandra, som empatiskt förmår omfatta varandra. Ifall en människas "val" endast består i underkastelse under den ena eller den andra makten så kan det inte sägas vara ett kärleksmöte. Det finns en kvalitativ skillnad mellan orden "underkastelse" och "överlåtelse", i vilket det förra enbart relaterar till makten, medan det senare relaterar till det fria valet. Givetvis är vi alla tillhöriga Gud, som har full kunskap om allt som sker, har skett och kommer att ske. Givetvis är våra öden ytterst förutbestämda. Vi står under Guds allmakt. Men i vår subjektiva (delvis illusoriska) självupplevelse har vi en (ständig) möjlighet till olika val, varav somliga för oss fram mot kärleken, andra inte.

Vill vi i sanning frälsa människorna så måste vi avskaffa makten i den här världen, vi måste befria människorna. Grunden för en människas frihet är det ekonomiska oberoendet. Vi behöver inte vara rika, men vi måste vara garanterade livets nödtorft; tak över huvudet, mat och kläder. Detta måste vara en mänsklig rättighet, en global sådan. För att friheten alls ska bli möjlig måste vi dock först unna våra medmänniskor denna frihet, lägga vår avund och missunnsamhet åt sidan. Det allra största hindret för vår frihet är nämligen att vi inte unnar våra medmänniskor att vara oberoende av oss. Vi vill vara behövda, bli bekräftade - och en fri människa behöver oss ju inte! Men det är bara en fri människa som kan älska dig - och det är bara en fri människa som kan älska Gud! Slaven fruktar, men älskar inte.

Varje resa mot sanningen slutar med begreppens upplösning, med själva frågeställningarnas upplösning. För svaret på alla frågor är kärleken; egots upplösning, ditt utgivande av dig själv, av det som Gud givit dig. Du inser då att ditt medvetandes relation till dig själv och ditt liv utgör ett förvaltarskap, inte ett ägande. Detsamma gäller denna värld, allt materiellt. Du är endast form, en manifestation och representation av Guds vilja, en temporär utlöpare. Det finns för livet endast ett enda slutmål och det är kärleksmötet med Gud, uppgåendet och utsläckandet i Gud. Men vägen dit är i mångt och mycket din egen, bestående av dina egna val. Jag anser för min egen del att denna insikt utgör frälsningen, men att frälsningen därför är lika mycket en pågående process som livet självt. Frälsningen ligger redan utlagd i den tidlösa och ändlösa matrisen, i partituret, liksom allt annat. Den är liksom födelsen och döden redan utgiven, alltifrån tidens gryning.

Diagnosen
Jag längtade efter denna Agape så mycket att förståndet nog svek mig ibland, men jag längtade också efter Eros. Jag längtade efter att N skulle längta efter mig. Jag längtade efter att någon eller några skulle uttrycka sin djupa beundran över min bok/hemsida, över mitt verk. Jag längtade efter att kunna gå på vattnet, att kunna lägga mina händer över N:s blinda ögon och genom min beröring ge henne syn. Jag längtade efter att vara utvald, efter att ha ett fantastiskt uppdrag i denna värld. Jag längtade efter en obeskrivlig storhet. Det var som när jag var barn, när jag i mina fantasiers värld var en superhjälte, given olika superkrafter beroende på vilken pyjamas eller tröja jag hade på mig. Jag väntade ännu på Grojen, på överste Pedro, på alla mina andra låtsasvänner, på Godot, på Gud. Detta var de grandiosa fantasiernas förtrollade värld, en fördold inre värld av mening och bekräftelse inuti en yttre värld som gav ifrån sig väldigt lite av dessa ting. Nöd och fruktan gör dårar av oss alla.

Det du måste förstå är att jag är rädd. Jag har levt på en öde ö väldigt länge. Jag har delvis blivit folkskygg. Med handen på hjärtat måste jag tillstå att det faktiskt finns människor som på olika vis tagit kontakt med mig under dessa år för hemsidans/bokens tillkomst, men jag har ibland inte rätt kunnat svara. Jag har dragit mig ur, väntat på ett annat och lämpligare tillfälle, ett tillfälle som skulle kännas mer rätt. Givetvis har något sådant tillfälle aldrig kommit. Kanske är jag så gravt skadad av min långa vistelse på ön att jag inte längre vet ifall jag verkligen vill bli räddad. Kanske är jag nu så van vid denna hopplöshet och tomhet att jag inte längre tror mig om att klara ett liv i gemenskap.

Mina annonser efter nya band och bandmedlemmar under dessa senaste år fick faktiskt en del svar, jag fick inbjudningar till konserter och andra evenemang över Facebook, men jag kom aldrig iväg, kom aldrig till skott. Det passade liksom aldrig in. Min ständiga längtan efter något annat, efter något bättre, har blivit till en loop. Det som ligger inom räckhåll för mig känns alltid som tröstpriser i jämförelse med mina drömmar. Jag ser inte längre själva horisonten, utan föreställer mig istället mina drömmars land bortom den. Jag är fullkomligt vilse i mig själv. Kan du förlåta mig min svaghet? Jag hoppas att jag en dag förmår förlåta din. Jag jobbar på det. Jag har en misstanke om att denna förlåtelse kan vara nyckeln.

När ni skapat detta i er, skall detta som ni har rädda er.
Om ni icke har detta i er, skall detta som ni icke har i er förgöra er.
Ur det apokryfa Thomasevangeliet, funnet 1945 i Nag Hammadi, Egypten. Citat ur Elaine Pagels "De gnostiska evangelierna"

Som barn kunde jag inte läsa busstidtabellen. Som vuxen kunde jag inte läsa världen och människorna, men istället såg jag tecken och sammanträffanden överallt. Jag såg heliga tal, hade heliga drömmar, kände heliga känslor och var helt säker på att Gud talade till mig och förberedde mig inför den stora dagen, inför den dag då mitt hjärtas utvalda skulle komma inför mig, den dag då allt skulle bli uppenbarat. Jag längtade efter helandets dag, upprättelsens dag, rättvisans dag, nådens dag, kärlekens dag.

Men jag fann bara tystnad och ensamhet. N längtade inte efter mig, eller gav åtminstone väldigt få uttryck för det. Detsamma tycktes gälla allt annat, för om det väl skedde något speciellt så skedde det sällan och i liten omfattning. Jag upplevde det ofta som om jag inte fanns, som att jag egentligen saknade närvaro i denna värld, vilket jag ibland välvilligt tolkade som att min samhörighet istället var med en annan värld. Eller var det kanske i själva verket så att mitt predikament var uttryck för något abnormt, för en sjukdom? Jag väntade på att min neuropsykiatriska utredning skulle landa i en otvetydig diagnos. Jag väntade otåligt på ett alibi, på något som jag kunde köra upp i ansiktet på människorna och givetvis på myndighetspersoner, exempelvis arbetsförnedrare. Jag längtade efter något som gjorde så att alla jävlar slutligen skulle lämna mig ifred! - Eller längtade jag efter att de skulle älska mig?

Men det är klart, visst finns det somliga människor som verkligen har brytt sig, som har lagt sig i, som har slitit och dragit i mig från alla möjliga håll och som har använt mig till det ena eller andra, människor med diverse egna agendor. Det är en besynnerlig paradox att det, trots det faktum att ytterst få människor verkligen känner mig (och att ännu färre trots detta älskar mig), aldrig har rått någon brist på människor med diverse olika anspråk på mig. En diagnos skulle kunna mota bort några av dem, eller åtminstone hålla dem på en armslängds avstånd.

Förtidspensionerad skulle jag i vilket fall som helst inte kunna bli, för i dagens Sverige lämnas ingen ifred, ens om man är obotlig kroniker eller dödssjuk. Alla ska ställas vid porten till arbetslivet för att oupphörligen stå och bulta på den, även de som aldrig kommer att släppas in. Detta kallas för "arbetslinjen"; en systematisk förnedring av svaga och/eller marginaliserade människor, ett cyniskt "management by fear", fruktan och förnedring som incitament för de som står utanför - samt som avskräckande exempel för de löneslavar som ännu har ett jobb att gå till.

Min diagnos, när den väl kom, erbjöd ingen utväg och ingen lindring. I läkarutlåtandet konstaterades allt det som jag själv hade lagt märke till, det som jag här och nu väljer att kalla för autistiska markörer. Där fanns den tidigt delvis dåliga motoriken, det lillgamla sättet, den i vissa avseenden bristfälliga sociala interaktionen, ett visst pedanteri med mera. Men summa summarum kom allt detta att räknas som personlighetsdrag, inte som något neuropsykiatriskt funktionshinder. Utredningen hade genomförts enligt konstens alla regler; journaler hade gåtts igenom, intervju hade gjorts med Mamma om min barndom, samt att jag fått fylla i alla erforderliga tester. Resultatet blev emellertid detsamma som det alltid blir i mitt liv, det vill säga ingenting. Namnlös och diagnoslös stod jag där, odefinierad.

Några dagar senare fick jag tid för uppföljning hos den klinik som hade remitterat mig till undersökningen. Jag mötte en läkare och en psykolog som båda verkade bekymrade. I utlåtandet från den nyligen gjorda undersökningen fanns tydliga tecken på djup nedstämdhet eller på depression. Möjligen trodde de att jag stod i begrepp att ta livet av mig. Men jag talade om för dem att det inte var aktuellt, åtminstone inte just nu. Ifall jag nu någonsin väljer att taga mig av daga så sker det nog först efter att jag åkt ut ur de så kallade trygghetssystemen, vilket jag troligen kommer att göra så småningom. Jag klarar nämligen inte riktigt av livet, jag klarar inte av de krav man ställer på mig. Trenden är nedåtgående. Jag orkar allt mindre, tappar hela tiden fart. Reservtankarna är tömda. Endera dagen så kommer den ena eller andra myndighetspersonen att vara av den åsikten att jag inte uppfyller de krav som man (ytterst enligt det egna godtycket) kan ställa på en arbetssökande - och då är allt över.

Den läkare som var med på mötet erbjöd mig piller, jag tackade bestämt nej. Jag noterade då en viss irritation hos läkaren. Hon tycktes tappa intresset när jag inte var intresserad av medicinering och gav mest intryck av att vilja gå iväg för att göra annat. Jag fick känslan av att jag förväntades ha uppvisat ett annat beteende, som att jag hade misslyckats med att uppfylla ett för mig okänt kriterium. Både läkaren och psykologen tycktes refusera mig. Jag var inte sjuk nog, eller så motsvarade det jag sa helt enkelt inte deras förväntningar. Jag fick en ny tid inbokad hos psykologen tre veckor senare. Jag var inget akutfall. Jag var inte spännande. Jag var bara en trött femtioårig man utan hopp.

Jag var utan namn. Jag var inte autistisk. Jag hade inte ADHD, eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag var inte ens suicidal. Möjligen var jag deprimerad, men troligtvis var jag inte heller detta i någon klinisk mening. Det tycktes helt enkelt inte finnas något namn för det jag var, för den jag var. Gömd mellan alla våra namn och begrepp finns verkligheten. Den finns i skarven mellan våra upptäckter, den utgör det ännu oupptäckta, det icke namngivna, det om vilket vi ännu inget vet, samt allt det som vi aldrig någonsin kommer att till fullo omfatta.

Thine own self
Det sägs att från barn och fyllon får man höra sanningen, från människorna i utkanten, från dem som av olika skäl inte lyckas hålla sig till vedertagen praxis, till konvenansen och/eller till en förväntad och förutsägbar begreppsapparat. Sanningen kommer alltså från dem som säger det oväntade, från dem som inte förmår omfatta definitionerna, från dem som är lösa i kanterna, från de ännu inte formade, eller från människor vars form är i upplösning. "Det namn som kan nämnas är icke det eviga namnet".

I H.C. Andersens saga är det barnet som säger att kejsaren är naken, medan de vuxna tiger still. Frågan är väl vad som får dem att tiga, är det tvivlet på deras egen upplevelse, eller rädslan för att sticka ut, rädslan för omgivningens dom över den människa som bryter tystnadens konsensus? Nästa stora fråga är huruvida tigandet är ett medvetet eller omedvetet val. Vad säger magkänslan? Vad väljer du? Väljer du tystnaden hellre än att riskera spott och spe genom att ge luft åt din upplevelse? Tror du kanske inte ens att din upplevelse är verklig?

Detta är det freudianska överjaget som drar i trådarna. Detta är väktaren som övervakar att du följer kollektivets oskrivna lagar. Detta är kulturen, ett flöde av värderingar som generation efter generation har indoktrinerats med. Mycket av dina livsval har sina rötter djupt ner i detta kollektiva flöde, livsval som därför endast i ringa utsträckning har varit medvetna. Lika lite som att en kulturell konsensus förmår beskriva verklighetens totalitet, lika lite förmår den att beskriva människans enorma diversitet.

Vill du veta sanningen om dig själv och världen så bör du fråga en person som du vanligtvis inte skulle fråga. Du måste alltså frångå din intuition, din "magkänsla". Men ifall det nu är bekräftelse och tillhörighet du söker så behöver du givetvis inte göra detta, för då räcker det gott med att ha dina närmaste som informationskälla. Det är enligt just denna princip som de besynnerligt stavade matsedlarna på de flesta pizzerior, thairestauranger med mera blir till. Krögaren går nämligen inte så gärna till en vilt främmande svensk och frågar om den svenska stavningen på diverse maträtter, när man istället har en pålitlig landsman att tillgå, en som dessutom själv påstår sig vara en hejare på svenska...

Det jag försöker säga är att kulturen som sådan är omedveten och självförstärkande. Mångkultur löser inte det problemet. Visserligen ger tillgången till parallella normsystem en möjlighet att blanda och ge, men att bara växla in på ett annat spår gör alltjämt din tankeverksamhet och ditt medvetande till en spårbunden trafik. Det finns i allt detta samtidigt en romantik kring kulturen, en förtjusning över dess stora variation av seder och bruk, över musik, kläder, danser, mat eller vad det nu må vara. Och ju mer exotiska och säregna uttryck en kultur (eller subkultur) uppvisar, desto större förtjusning verkar den framkalla hos i synnerhet den västerländska medelklassen.

Man skulle kunna uppfatta denna till humanism förklädda exotism som en sorts postkolonialt eko, där invandrarens främsta sociala funktion blir att vara just en invandrare, oavsett ifall detta är i rasisters eller antirasisters ögon. Faktum är att dessa två grupper betingar varandras existens och att de därför också arbetar med samma grundläggande begrepp, nämligen kulturen. Oavsett ifall man förespråkar monokultur (rasister, nationalister et consortes) eller mångkultur (alla andra...) så är det KULTUR man kämpar för.

Väljer man att betrakta människan som varande i allt väsentligt en produkt av sin kultur så förmodar jag att detta också blir den logiska slutsatsen. Frågan om mångkultur versus monokultur blir i det läget faktiskt mest en organisatorisk fråga: Ska man blanda olika sorters växter i samma rabatt, eller ska man hålla dem åtskilda? Dock kvarstår i sammanhanget en fråga som alla sorters kulturkramare lämnar obesvarad: Var finns asylrätten för den som vill lämna sin kultur, vare sig denna är svensk eller utländsk? För att finna svaret på den frågan måste vi först finna ut vad som formar människan till en kulturvarelse.

Den viktigaste formerande faktorn är givetvis FAMILJEN! Det är i hemmet, bland de nära och kära som normsystemet först och grundligast inpräntas. Detta sker nära nog helt utan konkurrens fram tills dess att barnen börjar skolan. Först då konfronteras barnen på allvar med divergerande normsystem, både i teorin och i praktiken. Det är också först då man kan börja tala om en egentlig individuationsprocess, alltså vid den tidpunkt då barnen ges de första fröna till en egen uppfattning, en relief och en kontrast mot det välkända.

På samma gång är skolans övergripande och faktiska mål alltjämt - även i vårt västerländska samhälle med dess relativa frihet för ord, tanke och livsval - trots allt att fostra de små liven till att i första hand bli nyttiga och väl integrerade samhällsvarelser, till kulturvarelser, till bärare av ett kollektivt (nationellt) arv. Detta arbete sker i ökande grad, på gott och ont, i samråd med barnens föräldrar/vårdnadshavare och följaktligen med en ökande grad av anpasslighet i förhållande till familjernas kulturella (och religiösa) arv.

I praktiken så tjänar skolan därför primärt majoritetskulturens normsystem och i andra hand minoritetskulturernas. Man accepterar parallella normsystem, men förblir i slutändan alla kulturers anpassliga tjänare, ängsligt iakttagande en politisk korrekthet vars credo är att inga tår någonsin får trampas på, åtminstone inga föräldrars tår. Barnens tår är det måhända inte alltid lika noga med. Barn har ingen makt, inga pengar och ingen rösträtt. (Att demokratin i Sverige sen är som att välja mellan Aftonbladet eller Expressen är en fråga för sig...)

Vi står genom hela livet under ett starkt kulturellt tryck från vår samlade omgivning. En stor del av kulturens/kulturernas krav kan vi som enskilda individer göra väldigt lite åt. Vi måste ju trots allt interagera med vår omgivning. Klarar vi inte detta så finns varken någon handel eller något samhälle, eller ens några gemensamma språk eller andra kommunikationsformer att tillgå. Frågan är hur pass mycket utrymme som kvarstår för det unikt individuella att utvecklas hos var och en av oss. Följdfrågan blir i vilken utsträckning de befintliga kulturernas normsystem ska stå över alla individers rätt till en oberoende självgestaltning. Var ska vi egentligen dra gränsen för olika kulturers anspråk, oavsett ifall dessa är territoriella, legala, språkliga etc.?

Kulturer har kommit och gått. De kommer att fortsätta komma och gå. Var romarriket värt att bevara? Var Mayakulturen värd att bevara? Kanske, kanske inte. Borta är de i vilket fall som helst. För egen del favoriserar jag de kulturer som lämnat/lämnar mest utrymme för individuell variation. En fullkomlig individuation torde dock rimligen behöva utgöras av en total frigörelse från samtliga kulturella normer, undantaget de som garanterar medmänniskan hennes rätt och möjlighet att kunna genomgå samma fullkomliga individuation som man själv.

I praktiken förblir därför den fullkomliga och totalt oberoende individuella gestaltningen givetvis en omöjlighet. Fast vore jag tvungen att välja mellan individuationen eller futila försök att konservera den ena eller andra enskilda kulturen så väljer jag det förra framför det senare. Kulturen söker nämligen alltid, mer eller mindre, att inordna och homogenisera individerna. Förvisso skulle en "optimal" kultur kunna tjäna som avstamp för individuell växt, men oftast leder kulturerna förr eller senare fram till kollektiva lämmeltåg mot det ena eller andra stupet. Alla kulturer beskriver en livscykel; uppgång, nedgång och fall.

Frågan du måste ställa dig är ifall du anser din kultur vara värd att dö för. Hur många andra människor vill du i så fall dra med dig i döden; hela din familj, människorna på din bostadsort och/eller arbetsplats, alla i ditt land? Eller tillåter du dem att välja en annan väg än du, att skaffa andra värderingar och andra liv? Anser du dig ha rätt att ställa anspråk på dem? Anser du att de har rätt att ställa anspråk på dig? Äger du deras liv? Äger de ditt?

Är det exempelvis rätt att hålla naturfolk i okunnighet om den moderna världen för att bevara deras kulturer? Ifall några individer ur en sådan folkgrupp en dag inte längre vill jaga med blåsrör, utan istället köpa gevär, ska vi hindra dem då? Är det inte dessa individers rätt att få göra sina egna fria val? Är inte mänsklighetens samlade kunskap och information samtidigt också hela mänsklighetens gemensamma ägodel?

Jag vill här göra ytterligare en distinktion: Kulturerna är mänskliga skapelser, liksom att även religionerna, teologin och filosofin är det. Det individuella livet är däremot alltid en gåva, ytterst given av Gud till var och en av oss. Av just detta skäl måste varje form av konvenans alltid komma i andra hand, till förmån för individens växt, för ALLA individers växt! Mötet med självet, Gudsmötet, är den unika individens egen upplevelse. Religionerna har att tjäna detta möte. Det är deras enda uppgift. Individens uppgift är det egna fullkomnandet, så långt detta är möjligt för en individ, samt att tjäna medmänniskorna, på det att de må göra detsamma.

För vad vet väl du och jag om vilken människa som har kommit sanningen närmast? Ingen människa kan göra anspråk på att till fullo ha förstått de utgivna budskapen. Fullkomlig förståelse äger bara Gud. För att ta ett exempel, som förekommer i samtliga av Bibelns fyra evangelier, så utfodrar Jesus femtusen man med tillgång till endast två fiskar och fem bröd. I gängse kristen konsensus så har man valt att se detta som ett mirakel, ett av flera, allenast som ett bevis för Jesu gudomlighet. Några vidare reflektioner tycks man sällan ha gjort, exempelvis över varför just detta mirakel är närmast identiskt skildrat i samtliga fyra evangelier, samt att skildringen också är numeriskt exakt. Där förekommer i samtliga evangelier exakt fem tusen man, fem bröd, två fiskar, samt att resterna efter måltiden ryms i tolv korgar.

Birgittakors - eller en korg/tallrik med två fiskar och fem bröd?!?

Varför är det så viktigt att exakt precisera hur många som åt hur mycket och vad som blev över, samt i hur många korgar dessa rester rymdes? - Och vad betyder det att Adams släktträd, såsom det skildras i den första Mosebokens femte kapitel, är fyllt av människor som lever i flera århundraden, exempelvis Noas fader Lemek som levde i 777 år? Jag skulle ge bra mycket för att få höra någon teolog klargöra den exakta innebörden i dessa numeriska budskap! Kanske finns det än idag de som känner till talens fördolda innebörder, men på det stora hela spelar detta ingen roll. Den viktigaste lärdomen är trots allt hjärtats lärdom, omdaningen, överlåtelsen, transformationen.

Gudsorden sändes oss inte för att vi skulle dyrka Gudsorden, eller för att vi skulle dyrka de människor som bibringade oss dessa ord. Gudsorden sändes oss för att vi skulle lära oss om Gud, lära oss känna och älska Gud och för att vi skulle sprida denna kärlek i hela skapelsen, i Gudsverket. Det hela handlar alltså inte om varken monokultur eller mångkultur, det är sekundärt. Det handlar således inte om den ena eller andra principen för gruppering av mänskligheten, vi eller dom, svenskar eller utlänningar, man eller kvinna, jude eller grek, trogna eller otrogna. Istället handlar det om att optimera den individuella variansen, om att kunna tillgå hela mänsklighetens samlade potential, att denna ges möjligaste frihet och medel till sin utveckling.

Inte ens enäggstvillingar är identiska, även de är individer med helt egna liv att leva. Ansikten må likna varandra, men de är aldrig identiska. Den mänskliga paradoxen, för oss som flockdjur, är att vi av ovanstående skäl faktiskt måste relativisera och frigöra oss från de flockar - i vid mening vår(a) kultur(er) - som utövar inflytande över oss, för att vi på sikt ska kunna nå den potential som krävs för att mänskligheten på allvar ska kunna bli en fungerande global gemenskap. De sociala gruppmekanismernas omedvetna dans riskerar annars att bli en dödsdans, i den globala kommunikationens och dito handelns tidevarv, där trender och moden sprids med blixtens hastighet. Omedvetna reaktioner riskerar att bli till en kollektiv emotionell tsunami, till global panik.

Paradoxen när det gäller vår längtan efter global gemenskap och global fred är nämligen att vi, då vi agerar som en flock, upphör att vara fria och självständigt tänkande individer. Istället blir vi en vågrörelse som styrs av sin egen lag, sin egen dynamik. För att vi ska kunna uppnå en allomfattande global förståelse så tror jag att vi istället måste skapa tillgång till en allomfattande begreppsapparat. I en strikt bokstavlig mening så kan förstås ingen begreppsvärld bli allomfattande, den kan inte bli perfekt, men för att vi ska komma så nära som det överhuvudtaget är möjligt så krävs hela mänsklighetens varians. Varje enskild individs upplevelse och lärdom måste göras både möjlig och tillgänglig så långt detta är görligt.

Kulturellt och religiöst betingade konvenanskrav sätter hämsko på dessa livsnödvändiga individuella processer. En kulturell diversitet ger visserligen individen möjlighet att genom ett slags addition hjälpligt ringa in sin individuella egenart, åtminstone en grovt tillyxad version av den, men utan en process som transcenderar både kulturen och de av kulturen givna begreppen så finns ingen fullkomligt individuell upplevelse och sålunda inte heller något möte med det totala självet - och givetvis då inte heller ett reservationslöst Gudsmöte.

Bekänner man sig till kulturen - till religionen - det vill säga till de av människan skapade avbilderna, snarare än till sin egen Gudagivna livsupplevelse, så är det faktiskt avgudar och beläten som man dyrkar, inte Gud! Man reducerar då sig själv, sin mänsklighet, Guds gåva, till den egna kulturens (religionens) begränsningar. MEN - och detta är oerhört viktigt - det ligger samtidigt en mycket stor fara i det egna navelskådandet, i självuppfyllelsen och självfixeringen. (Look who’s talking...) Vi har, utöver vad som dikteras av våra artspecifika sociala beteenden, ett fundamentalt behov av spegling. Vi behöver prövas mot verkligheten, våra idéer och teorier kräver granskning och ifrågasättande. Detsamma gäller våra beteenden. Vi behöver mothugg, likväl som vi behöver uppmuntran och beröm när vi gjort något bra. Utan speglingen finns ingen självkännedom. Och utan kärleken finns inget alls.

Rasse, rasse liten...
Den populära förkortade versionen av den så kallade sinnesrobönen lyder: "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan - och förstånd att inse skillnaden". För att detta alls ska vara möjligt behöver man andra människor, en öppenhjärtlig ömsesidighet där man ser varandra och speglar varandra. Jag kan inte ge något svar på frågan när ett kollektiv är av godo eller när det är av ondo. Kunde jag se den skillnaden så skulle jag ha funnit min flock för länge sen. Fast å andra sidan, i så fall hade jag knappast skrivit detta. Möjligen hade jag inte ens insett problemet.

Hur som helst så måste man chansa ibland och ge sina medmänniskor en ärlig chans. Visst kommer man att bli bränd, gång på gång, men på egen hand är man dömd att upprepa sina misstag i oändlighet, att vara sina egna blinda fläckars ovetande offer. Dock måste det i sammanhanget sägas att jag aldrig kommer att sälla mig till dem som ställer kollektivet före individen. För ifall en grupprocess, en kollektiv konsensus, lägger hinder i vägen för utveckling hos någon av individerna i gruppen så har detta kollektiv förverkat sitt existensberättigande.

Med detta i åtanke så inser man att varje kollektiv som genom sexism, rasism, eller andra kategoriserande attityder förminskar enskilda individers relativa sociala värde, är att betrakta som dysfunktionellt. Fördomen utgör alltid en reduktion. Fördomen står i vägen för kunskapen. Somliga människor vill gärna, av bland annat dessa skäl, avlägsna allt sådant i samhället som underblåser bildandet av fördomar. Man vill plocka bort ordet "negerkung" ur Pippi i söderhavet. Man vill plocka bort Tintin i Kongo från barnavdelningen på Kulturhusets bibliotek. Man plockar bort en kaxig svart negressdocka och en dansande docka med stereotypiskt judiskt utseende från Disneys tecknade film om tomtarnas verkstad, en film som har visats på "Kalle Anka" under varje julafton sedan eldkvarn brann.

Fördomar är substitut för sann kunskap, men censur omöjliggör själva sökandet efter densamma. De ord som inte får sägas eller skrivas, sångerna och musiken som inte får höras; de föremål, bilder och filmer som inte får ses skapar tillsammans ett begreppsligt och språkligt hål, en avsaknad av relief. De utgör en vit fläck i vårt kollektiva medvetande, en förlorad kunskap, en inskränkning i vår förståelse. Okunnighet och fördomar låter sig inte botas genom att fråntas orden och medlen med vilka de uttrycks. Enfalden förblir enfaldig. En neger förblir sålunda en neger, för den som ser det så, eller en afrosvensk för den som ser det så. Det är inte din sak att bestämma vilka ord andra människor ska använda. Däremot är det din sak hur du väljer att agera mot dina medmänniskor, ifall du väljer att sprida lidande och sorg, eller ifall du väljer att hjälpa alla utan urskillning.

Jag kan förstå det goda i tanken att vilja avväpna ondskan, att plocka bort de uttryck som kan uppfattas som nedsättande hos vissa grupper i samhället. Jag förstår tanken bakom att vilja skydda svaga grupper, utsatta minoriteter. Problemet är bara det att man har dragit en fundamentalt felaktig slutsats. Denna beskyddarinstinkt bidrar nämligen till att profilera minoriteten ytterligare, till att stärka en enskild gruppidentitet, vilket paradoxalt nog ökar motsättningarna i samhället.

Straffen för så kallade hatbrott har skärpts på senare år. Detta är en olycklig utveckling, en frukt av den politiska korrektheten. En misshandel är alltid en misshandel, alldeles oavsett förövarens motiv och offrens eventuella (i vid mening) kulturella identitet. När somliga våldsverkare får hårdare straff än andra, beroende på vem som har misshandlats, så kan man inte längre hävda allas likhet inför lagen, eller likheten i människovärde. Men av allt det elände som den politiska korrektheten ställer till med är den differentierade rättstillämpningen faktiskt inte det värsta.

Betydligt värre är det kulturella inflytande som den politiska korrektheten har, vad den gör med oss i vardagen. Vi förvandlas till moraliserande språkpoliser som går omkring och rättar varandra, redo att genast tillrättavisa den som säger "zigenare" eller "neger", ord som för inte särskilt länge sen utgjorde ett normalt språkbruk, ord som brukades deskriptivt. Förvisso fanns det i dessa ord en ton av kulturell (vit) självhävdelse, en blandning av exotism och nedlåtenhet, men huvudsakligen användes orden för att benämna och artbestämma. För att rätt förstå den här processen så bör du smaka på ordet "invandrare" och fundera på vilka associationer detta ord ger dig, vilket värden du lägger i det.

Anledningen till att somliga ord under de senaste årtiondena har laddats med annat värde än de ursprungligen hade är delvis att vi importerat attityder från USA. Svenskarna har, likt en kulturens "Zelig", under det senaste halvseklet antagit översatta amerikanska begrepp; negroe - neger (vilka dock var ursprungliga ord på båda språken, ord med en gemensam latinsk rot), colored - färgad och sedan black - svart. Fast med ordet "afrosvensk" ledde begreppsimporten till en direkt språklig felaktighet, i det att man likställde "African American" - en svart folkgrupp med en sammanhängande och i allt väsentligt gemensam nationell historia - med svarta invandrare i Sverige. Trots Sveriges deltagande i den transatlantiska slavhandeln, då det begav sig, så finns det i Sverige ingen motsvarande folkgrupp.

Afrosvenskarnas riksförbund säger sig i sina stadgar representera afrikaner i Sverige. På sin hemsida hävdar man att gruppen afrikaner är den mest diskriminerade gruppen i Sverige. Utan att det uttryckligen sägs på förbundets hemsida så förmodar jag att man med detta avser svarta personer. Något sådant medlemskriterium finns visserligen inte angivet - och ett medlemskrav gällande rastillhörighet eller viss hudfärg vore också lagvidrigt. Det framgår dock med all tydlighet att Afrosvenskarnas riksförbund i praktiken är en organisation för färgade/svarta svenskar. Och även om man också säger sig vilja bekämpa islamofobi med mera så gissar jag att grupper som araber, berber, afrikander (boer) samt andra icke svarta afrikanska befolkningsgrupper troligtvis inte utgör någon större andel av det samlade medlemsantalet.

Bildandet av ett riksförbund som i praktiken är till för människor med en viss hudfärg leder trots goda intentioner till en attitydmässig återgång; en svart person är inte längre primärt en ivorian, en tanzanier, eller vilken nationell/kulturell tillhörighet det nu må vara, utan definieras i praktiken primärt utifrån sin hudfärg - igen! Så långt går inte ens sverigedemokraterna. Vi står nu med två väl utmejslade grupptillhörigheter, där den ena gruppen är offer och den andra är förövare, varav den senare har att leva med en evig historisk skuld och den förra har att evinnerligen vårda det historiska minnet av just denna skuld. På detta sätt leder stärkandet av gruppidentiteter, betonandet av de specifika särskiljande dragen, till att försoningsprocessen gör halt. Jag är för egen del skeptisk till tanken på gruppers integration, integrationen är alltid individuell. Bäraren av antingen fördomen eller toleransen är också alltid en individ.

Man bör heller inte glömma bort klassperspektivet. Ifall man, som jag just nu, är arbetssökande så konkurrerar man på arbetsmarknaden med statens virtuella revolver riktad mot nacken. Man är enligt gällande regelverk nämligen tvungen att ta det jobb man får, vilket innebär att arbetsgivarna kan välja och vraka. Staten nekar de arbetslösa möjligheten att bojkotta okunniga, fördomsfulla och korkade arbetsgivare. Lagar mot diskriminering finns förvisso, men det är svårt att bevisa att någon de facto har utsatts för det. Betydligt enklare vore det ifall de arbetssökande fick rösta med fötterna. Det skulle i längden slå ut oetiska företag, ifall ingen behövde jobba för dem!

Den som inte har ett lönearbete befinner sig dessvärre i situationen att staten närsomhelst godtyckligt kan dra in försörjningen/ersättningen. Allt tryck ligger på de arbetssökande, som har att konkurrera sinsemellan om de alltför få lediga jobben. Detta föder frustration, särskilt bland dem som av olika skäl missgynnas i konkurrensen, det vill säga olika minoriteter. Det är lätt hänt att man glömmer vilka som tjänar mest på sakernas tillstånd, på att staten och kapitalet sitter i samma båt - och på att de utsugna fokuserar på rashat istället för på klasshat. Enade vi stå, söndrade vi falla.

Med ett importerat dåligt samvete inom sig går svenskarna idag, oavsett hudfärg, istället omkring och rättar varandra, allt för den goda sakens skull. Ifall du fortfarande undrar var alla sverigedemokrater har kommit ifrån, så borde du nu åtminstone ha börjat få en liten aning om det. Människor har nämligen som regel svårt för att bli tillrättavisade. Den politiska korrektheten bidrar sålunda till polarisering, till överidentifiering med kollektiva identiteter. Den förhindrar inte rasismen, utan göder densamma. Den har, förutom ett stärkt kollektivt särskiljande, lett till bild- och språkcensur, samt till olikhet inför lagen. Oavsett om man är bög/flata, strejt, vit, svart, man eller kvinna, jude eller grek, så ska likhet gälla inför lagen. Ordet "yttrandefrihet" betyder också just yttrandefrihet. Det betyder inget annat.

Messerschmitt: När vi ändå är inne på dubiös språkanvändning så bara måste jag ta upp SÄRSKRIVNINGAR, detta avskyvärda otyg! Vad sägs exempelvis om följande: Grillad kyckling lever med kul potatis, skum släckare, extra knäck för skolungdomar, sträckes i vått till stånd, morgon rockar, vi har sprätt ägg, skum tomte, gift orm säljes, "Är du en paj älskare? - Då är detta stället för dig", ät pinnar, herr toalett, rök fritt, sjuk gymnast, vår kassa personal, sjö nära tomt, lång hårig, ett styck mord, skygg lapp, håll platsen, barn under kläder, visa fram fötterna, matt rea, slut användare, fler pack, skriver sin doktors avhandling, halv akustisk gitarr, häst skjuts, bar personal, super billigt, ren korv, grön pepparsås, stekt röd tunga, fel analys, hand tvättas separat, fel sökning, ensam stående kvinna, skön litteratur, små företagare, halv bror, antik handel, billiga barn cyklar, fel meddelande, ljus stake, mellan dagarna, skygg lapp, tjänst ledig, sjuk försäkring...Och Så Vidare... Nästa person som särskriver kommer att få med mig att göra! Så det så! Jag vägrar att acceptera språkets och kulturens förfall! Gör motstånd medborgare!

The Borg
I ordet "kul tur" ligger så många betydelser att ordet paradoxalt nog nästan har blivit meningslöst. Jag tänker rätt ofta på svärmteori när jag hör ordet användas, på flockbeteenden. Det finns ett slags "kollektiv intelligens" i naturen, självorganiserande system där summan av flockmedlemmarnas beslut överskrider värdet av de individuella besluten som sådana. En enskild myra, termit, eller ett bi förmår inte särskilt mycket på egen hand, men kollektivt formar de ett gemensamt beteende som i sin helhet väsentligen är funktionellt. Denna kollektivets "naturlag" har uppmärksammats inom bland annat vetenskapsteorin, angående hur kunskap byggs upp, förändras och distribueras,

Av mitt korta akademiska debacle på Uppsala universitet år 1989 återstår föga mer än lite litteratur. I en av mina böcker står det bland annat en del om Thomas Kuhn, som lanserade idén om vetenskapliga paradigm. Ett paradigm kan på många sätt sägas vara ett slags kultur, ett vetenskapens "comme-il-faut", alltså ett inte nödvändigtvis medvetet förhållningssätt till världen, eller mer specifikt för vetenskapsteorin, hur man förhåller sig till vetenskaplig konsensus, till väl etablerade sanningar. Det visar sig även hos "objektiva" forskare att man tenderar att gå i flock.

I den bästa av världar så vore det förstås så att man, när man vid olika experiment finner oförklarliga anomalier, glatt och obekymrat skulle kasta sina teorier överbord, för att sedan förutsättningslöst och med nyfikenhet och förtjusning börja om alltihop ifrån början. Nu råkar det dessvärre vara så att människor inte fungerar på det sättet. Istället är det så att när forskare bedriver grundforskning så vill man inte gärna avvika från det rådande paradigmet, från teorierna för dagen. Man tvivlar hellre på sin egen upptäckt, eller på ifall man själv verkligen har gjort rätt. Man kan nämligen räkna med en hel del motstånd från det vetenskapliga kollektivet ifall man ifrågasätter hävdvunna teorier.

Enligt Kuhn så utvecklas vetenskapen inte enbart genom att olika forskare objektivt söker att falsifiera rådande teorier, snarare är det så att när anomalierna blir allt fler och alltmer besvärande så uppstår en kris inom den vetenskapliga disciplinen si eller så. Denna följs sedan av en oundviklig revolution, av en helt ny teori. Och sålunda fortskrider det mänskliga lärandet; anomalier, kriser och revolutioner. (Det låter nästan marxistiskt...) Poängen med ett paradigm är att det utgör en form av kollektiv föreställningsvärld som i mina ögon är till förblandning lik det jag skulle vilja kalla "kultur".

Utan individer som avviker från kulturen, från konsensus, så skulle endast ett enda paradigm ha existerat i historien. Vi skulle ännu leva på en platt jord, i Eden, utan åtskillnad. Modern vetenskapsteori har kommit att omfatta teorier om svärmintelligens, att helheten blir större än summan av dess delar. Med förtjusning noterar man att inlärning, förmedlande och tillämpning av kunskap till stor del verkar ske kollektivt. Man finner också belägg för det i naturen, i svärmars till synes "intelligenta" respons på sin omgivning. Ytterst enkla organismer, faktiskt också molekyler, tycks ha en förmåga att kollektivt organisera sig på ett till synes intelligent sätt. Det krockar på sätt och vis med entropilagen, som säger att allt går mot större oordning, mot sönderfall, mot förfall.

Detta blir förstås besvärande, ifall man vill hävda kausaliteten, att orsak ger verkan och att allt följer en "tidspil", att allt går i en bestämd riktning enligt en gång för alla givna naturlagar. För om det finns självorganiserande krafter i naturen som motverkar entropin så havererar också kausaliteten. Frågan är vad som skulle kunna utgöra en determinism i ett läge där det inte alls finns någon riktning? Tittar man på kvantfysiken så finns ju processer som går bakåt i tiden, som går emot "tidspilen". Möjligen är det så att det bara finns processer, som kan gå åt vilket håll som helst. Somliga skulle kanske hävda att min idé om "partituret" är att se som en sorts determinism, att allt går mot en föregiven slutform, men det är inte alls poängen med min världsbild.

Antalet möjliga former är oändligt, liksom antalet möjliga universa, med sinsemellan helt olika uppsättningar av naturlagar. Att materien, liksom förvisso olika livsformer, går i riktning mot - givet den aktuella uppsättningen naturlagar - bästa möjliga problemlösning är knappast förvånande. Det är helt enkelt en evolutionär process där den bäst lämpade reaktionen inför/lösningen på ett givet problem "reproducerar" sig själv genom att konkurrera ut sämre problemlösningar. Det bäst lämpade överlever. Givet också det faktum att inget förhållningssätt, ingen funktion eller inget paradigm någonsin kan nå optimum, så finns helt enkelt inget alternativ till en ständig utvecklingsprocess. Sålunda kommer varje paradigm att förr eller senare råka i kris, ställt inför de anomalier som det rådande paradigmet inte rymmer. Därpå följer en förändring som i bästa fall närmar sig optimum ytterligare ett litet snäpp, en process som går och går, men aldrig kommer fram till dörren...

Samtidigt vågar jag påstå att det åtminstone teoretiskt sett existerar optimala lösningar, detta som jag skulle vilja kalla för optimala former. Jag råkar för egen del tro att dessa (preexistenta) urformer utgör ett tid- och rumslöst optimum. Någon "intelligent design" är det inte fråga om, utan snarare är det så att det ibland ett oändligt antal möjliga lösningar på ett givet problem finns en enda felfri och optimal sådan - och att totaliteten av sådana fullkomliga lösningar på samtliga tänkta problem, alltså perfektionen som föreställt "tillstånd", mycket väl kan beskrivas med samlingsnamnet "Gud" (eller "Nirvana" för dem som så önskar). Du är givetvis fri att kalla det vad du vill.

Somliga har en mycket stark tro på kollektivet, de längtar efter den globala gemenskapen. Ofta tror de att det bara är en tidsfråga innan den tekniska utvecklingen kommer att föra oss dithän. Man tror på ett slags mediets automatik, att när vi når global kommunikation, tillgänglig för alla, så kommer också den globala förståelsen att råda, samstämmigheten (lite grann som hos "The Borg" i Star Trek...). Många är de som sjunger lovsången till de sociala medierna, såsom Facebook och Twitter. Man talar med förtjusning om hur videosekvenser som filmats med skakiga mobilkameror påvisat förtryckarregimers övergrepp inför en hel värld på Youtube, att förtryck inte längre kan hemlighållas, samt att de sociala medierna också ger helt nya möjligheter till att finna och samordna ett motstånd mot illegitima regimer världen över.

Själv är jag inte sådär väldigt säker på att exempelvis regimen i Iran darrar inför hotet från en Facebook-grupp. Inte heller tror jag att det kinesiska kommunistpartiets ledning ligger sömnlös om nätterna. Det är några saker man måste komma ihåg när det gäller Internet. Det ena är att man i värsta nödfall alltid kan kapa kablar och fälla mobilmaster ifall man vill få stopp på misshaglig kommunikation. Man kan faktiskt skjuta ner satteliter också. Det andra som man bör minnas är att det ligger en fara redan i det faktum att den mänskliga flockmentaliteten har fått oss att likt ett lämmeltåg samlas kring ett fåtal applikationer; Facebook och Twitter för skrivet material/länkar/samordning, Youtube för filmat material, samt Google för informationsinhämtning. En handfull kommersiella aktörer har alltså ytterst kontrollen över allt detta. (Wikipedia är givetvis ett undantag.)

De tjänster som ovanstående företag erbjuder finns till för att företagen ska tjäna pengar. Härav följer att när viss information ute på nätet råkar vara misshaglig för den ena eller andra regimen, alltså den information som dessa företag har gjort tillgänglig, så finns alltid en risk för företagen att bli dragna inför domstol, eller att regimen i fråga helt enkelt stänger ner de stora företagens tjänster nationellt. Hur företagen då agerar beror helt och hållet på hur mäktigt och inflytelserikt landet ifråga är, samt på vilken marknad landet erbjuder nämnda företag. Ifall det gäller exempelvis någon liten önation i Stilla havet så struntar företagen, detta faktiska informationsoligopol, fullkomligt i vad som sägs från myndighetshåll. Men ifall exempelvis Kina begär censur av visst innehåll på nätet så dröjer det inte länge innan den misshagliga informationen försvinner.

Drömmen om den globala och gränslösa kommunikationen är förstås en fin sak, att var och en av oss ska ha sju miljarder vänner på Facebook, samt att vi alla ständigt ska kunna se varandras sexliv via webcam... Jag är också säker på att den dagen kommer att hälsas med glädje av världens alla säkerhets- och underrättelsetjänster. Jag tror att vår flockmentalitet redan nu är till stor glädje för dem. Istället för att behöva övervaka ett oräkneligt antal sajter i en mängd olika länder med sinsemellan divergerande lagstiftning, så räcker det idag för dem att infiltrera endast en handfull företag.

Särskilt de olika amerikanska underrättelsetjänsterna lär jubla, då samtliga av dessa stora företag ligger i USA och är underställda amerikansk lag, samt att de därför måste upplåta informationen på sina servrar ifall den amerikanska staten så begär. George Orwell fick alltså rätt, i sin bok "1984". Men snarare än att det blev en totalitär stat som påtvingade medborgarna övervakningsutrustning i sina hem så valde vi det själva. Vi väljer samma kanaler för vår information och kommunikation. Fåren har självmant gått in i fållan, lätta att övervaka - och lätta att få tag på när det blir dags för slakt! - Bäääääh!!

Det finns en annan och minst lika allvarlig effekt av det globala lämmeltåget - av den slaviska underkastelsen under varje digital modeyttring - och det är den skrämmande hastighet med vilken historien glöms bort. När det gäller exempelvis olika dataspel så är jag inte särskilt oroad. Det finns alltid några nördar som sparar gamla spel. Mer oroad är jag över annan gammal programvara, liksom över det raska försvinnandet av gammal hårdvara. Hur länge finns tekniken kvar som kan läsa gamla disketter? Hur långt bakåt kommer kompatibiliteten att tillåtas sträcka sig för olika program och operativsystem i framtiden? Kommer den accelererande tekniska utvecklingen att göra oss historielösa?!

Både de företag som tillverkar hårdvara och de som tillverkar mjukvara har ett intresse av att människor köper nytt, inte att de behåller gammal teknik ens i de fall då denna fungerar väl. Förvisso är lanserandet av bättre produkter, tillsammans med marknadsföringen av dem i sig nog för att i de flesta fall kunna kränga nymodigheterna. Men man har också andra medel till sitt förfogande, nämligen upphovsrätt och patent. Gammal hårdvara kan visserligen säljas vidare, men för den åldrade programvaran gäller ännu upphovsrätten hos det enskilda företaget. Den som lägger ut en gammal version av exempelvis ett allmänt använt operativsystem kan räkna med en stämning.

Detsamma drabbar också allt fler som lägger ut film och musik på nätet, exempelvis på Youtube. Film- och musikindustrin har slutligen lärt sig att bevaka utbudet - och hindrar då givetvis all publicering som man inte har fått betalt för. För inte så särskilt länge sen så var det enkelt att finna musik man var intresserad av på nätet, musik som låg utlagd gratis. Detta blir allt svårare. Informationen dräneras ifrån alla håll. Nätet expanderar visserligen men töms gradvis på substans.

I väntan på Godot
I detta påminner nätets kulturella utveckling inte så lite om min egen under senare år, att gradvis dräneras, att tömmas på substans. Därför var det skönt att påminnas om en tid då hoppet inom mig var så mycket starkare. Det skedde på alla helgons dag, på väg hem ifrån "jobbet". Jag mötte Pippi i tunnelbanan. Jag hade inte sett henne på mycket länge. Jag blev omedelbart och odelat glad över mötet. Vi satt på tunnelbanan och pratade om vad vi gjorde nuförtiden.

Jag tror att skrivandet av den här hemsidan/boken har fått många gamla känslor att virvla upp till ytan. Jag hade en lång period som ung vuxen då jag beklädde mig med ett slags pansar, då jag gav fan i gamla vänner och kärlekar. Kanske var det nödvändigt, i synnerhet för att hantera den omskakande (men välförtjänta) förlusten av A, min första riktigt stora kärlek. Men detta pansar har nu rostat och fallit av i stora sjok. Jag känner vad jag känner. Och jag minns numera ganska mycket av vad jag förut kände för människor. Mycket har kommit tillbaks, samtidigt som jag paradoxalt nog ändå har blivit hårdhudad nog för att inte lida alltför stor känslomässig skada.

Ett möte med Pippi återkallade en värme inom mig, med rötter i den djupa olyckliga förälskelse jag hade haft till henne som ung, fast nu erfor jag bara glädjen i att se henne igen. Hon slog följe med mig in på en hamburgerrestaurang där jag tryckte i mig en burgare, medan Pippi slängde i sig en kaffe. Vi fortsatte vårt informationsutbyte, om vad vi gjorde och hur vi mådde. Jag pratade en del om mina möten och min resa tillsammans med N. Pippi berättade om sitt nya jobb och en hel del annat. Vi skildes åt vid tunnelbanan. Pippi for till sitt och jag till mitt.

Så som min märkliga hjärna är kopplad så tänkte jag förstås på innebörden i sammanträffandet, att jag mötte en Magdalena just på Alla helgons dag, den 2/11, alltså en "Pippi" vilket också kan tolkas som en symbol för Helig Ande. Dessutom är ju Pippi född i Vattumannens tecken, vilket förstås ger associationen till den kommande eonen, vattumannens tidsålder - och så är det ju förstås i år som Mayakalendern når sitt slut, närmare bestämt 21/12 2012. Det är måhända stolligt, men det är lite grann så min hjärna har fungerat genom årens lopp. Den har associerat, sett mönster, symbolik och sammanträffanden.

Av någon outgrundlig anledning firas Alla helgons dag inte alltid när den faktiskt inträffar, utan firandet är förlagt till närmast efterkommande lördag, kallad Allhelgonadagen, vilken i år inföll den femte november. Under allhelgonaaftonen, under natten drömde jag om Mormor. Vi stod och pratade. Jag vill minnas att Mormor pratade om gamla vänner. Plötsligt såg jag Mormor gråta. Hon sa att ingen kom förbi längre, att ingen hälsade på. Jag hade inte tänkt åka ut till Kungsängens kyrka denna allhelgonahelg. Mamma och Calle hade också, av det ena eller andra skälet, bestämt sig för att inte heller åka dit.

Drömmen fick mig att åka dit ändå och tända ett ljus vid minneslunden, för Mormor i synnerhet, så att hon inte skulle känna sig ensam. I kyrkan tände jag ljus för mina övriga döda. Eftersom gravljus ofta säljs i tvåpack så brukar jag, när jag väl åker ditut (vilket nästan bara sker i allhelgonatid och dessutom inte varje år) ställa det andra ljuset vid Lill-Eriks grav. Jag var visserligen inte Eriks allra närmaste kompis när det begav sig, men jag är en av få gamla vänner till honom som emellanåt har skäl att åka ut till Kungsängen, så jag förmodar att det åligger mig att hedra hans minne när så är görligt.

Novembermörkret lade sig över både landet och mig. Jag hade någonstans hoppats och trott att jag skulle få en diagnos, som skulle vara både mitt alibi och mitt skydd i samhället. Att jag inte fick någon diagnos lämnade mig med ett stort tomrum, med en känsla av hopplösthet. Drickandet tilltog igen, även om det inte på långt när nådde upp till nivåerna från fyllans "glansdagar". Jag satt än en gång och jobbade med hemsidan och med en ny låt, Resa sig. Emellanåt var det mycket att göra på jobbet. N hade påannonserat att hon vill hälsa på redan i oktober men jag hade då dragit vad som halvt om halvt var en vals om att jag var sjuk. Jag orkade helt enkelt inte med den ström av känslor som jag visste att ett besök från henne skulle röra upp. Hon sa att hon skulle komma senare, men jag var inte mer redo då heller.

Jag skrev ett ganska svamligt mail där jag drog upp alla tänkbara orsaker till varför inte heller nästa datum passade. Kort efter att jag hade skickat mitt mail så satte jag mig ner för att äta och för att supa till. Då vällde gråten fram, en hulkande och krampaktig gråt. Kanske visste jag redan då på ett omedvetet plan att det hela var över. Någon dag senare fick jag ett samtal av N där hon gjorde slut med mig. Två avbokningar var vad som krävdes för att hon skulle dumpa mig. Men sanningen var kanske snarare den att jag hade dumpat henne - och att de banala huvudskälen bakom det faktiskt var att jag ville bli klar med den här jävla boken/hemsidan och med min nya låt, samt att jag delvis hade krökat bort orken till allt annat. Slutsatsen blev att hemsidan betydde mer för mig än vad N gjorde. Slutsatsen blev att både flaskan och flaskposten nu betydde mer än vad hon gjorde.

Jag gick på hyfsat regelbundna besök hos psykologen, utan att egentligen veta vad det skulle tjäna till. Jag hade inget hopp kvar om att få en diagnos som kunde förse mig med samhälleligt skydd. Ingen skulle se mig som sjuk nog. Ingen skulle förmodligen se mig alls. Jag antog att jag förr eller senare återigen skulle ställas på gatan, såsom så ofta förut. Jag började få ont i kroppen och jag sov dåligt, delvis av det skälet och delvis för att alkoholen störde min sömncykel. Jag kände hur en tyngd lade sig över mig, hur nästan all min ork försvann. I samma veva hade vi en väldigt stor konferens på jobbet. Jag jobbade nästan ihjäl mig inför och efter den.

Det var på gott och ont. När jag jobbade glömde jag bort hur jävla dåligt jag mådde, men nackdelen var att kombinationen av fylla, bakfylla, separationen med N och det myckna arbetet slet hårt på en kropp som nu börjat krampa av anspänning. Jag hade nacksmärtor och nackspärr vissa morgnar. Min kappmuskel var hård som sten. Jag var trött precis hela tiden. De rader du nu läser är tillkomna genom en oproportionerlig ansträngning, liksom den senaste låten, Resa sig.

Kanske är det ingen slump att det blev just den låten som avslutar den sista stora årliga uppdateringen av den här boken/hemsidan. För det är just det vi måste göra, resa oss upp och gå, på samma sätt som våra tidigaste släktingar en gång reste sig upp på två ben, på Afrikas grässlätter. Vi längtar hem till apflocken, till ett förlorat infantilt och primitivt paradis, men denna oskuld är för alltid förlorad. Vi lever i åtskillnad av det enkla skälet att vi ska kunna välja varandra i fullt medvetande. Fullt medvetna ska vi känna vår kärlek, varandras kärlek, vår enighet och intighet i Gud. Gränslösheten mellan oss kommer att på samma gång bestå av våra individuella val, liksom av ett oundvikligt öde, inskrivet i partituret före all tid; verkets fullkomnande, ett mäktigt ackord som klingar ut.

Men innan dess väntar en dramatisk final. Vi har att ta itu med en stormande global marknad, en skenande global klimatförändring, skriande ekonomiska och politiska orättvisor, okunnighet och en vidhängande fanatism som resulterar i besinningslöst våld. Uppnår vi inte globala överenskommelser så kommer vi att utplånas. De rättfärdiga besluten måste tas av alla människor på samtliga nivåer i samtliga samhällen. Och dessa beslut måste i samtliga fall resultera i att man avstår från delar av sin makt och egendom, i förhandlingslösningar där alla parter är villiga att ge allt man kan ge till sin motpart, dock utan att själv förblöda.

Vi måste öppna upp för ett fritt globalt utbyte av både idéer och varor. Tullmurar bör i görligaste mån avskaffas. Endast så kan vi få till stånd en global produktion som sker där enskilda varor och tjänster kan skapas under gynnsammast möjliga förutsättningar. Konkurrensen bör endast vara kvalitativ, inte en konkurrens mellan nationer eller regioner. Det kan visserligen utgöra en lokal (kulturell) katastrof ifall en viss näring upphör på någon enskild plats på jorden, men i ett globalt perspektiv är det viktigaste att våra globala resurser används optimalt. Detta gäller givetvis även energiframställningen. Energifrågan är global, inte nationell. Vi behöver en internationell samordning av energi, transportslag och produktion av basvaror, maten i synnerhet.

Marknaden av idag står utom all politisk kontroll (värd namnet). Vi måste skyndsamt bygga upp en global rättsordning, liksom en global "riksbank". Bankers utlåning utan säkerhet måste upphöra. Denna skapar nämligen, när konjunkturerna är på topp, ekonomiska bubblor. Man förväntar sig värdestegringar som sedan inte äger rum. Möjligen måste vi i samband med detta ånyo knyta våra valutor till reella världen, för att förhindra de ständiga spekulationsbubblorna. Alltför hastigt uppkomna värdestegringar och värdeminskningar, på grund av människors förväntan (vilken tenderar att bestå av självuppfyllande profetior i många fall), skapar en global ekonomi utan all styrsel.

Vi måste också på allvar börja inse att det som flödat in i våra liv inte har gjort detta för att stanna där, utan för att flöda vidare. Vi måste inse att denna jord inte är vår egendom. Flödet måste gå vidare. Enskild rikedom bygger förvisso på ackumulation, men en global och allomfattande rikedom bygger på fria flöden av information, samt på att samtliga människor ges en basal välfärd och försörjning. Vägen måste ligga öppen för varje enskild individs optimala självförverkligande. Marknaden kommer man emellertid inte undan, det är faktiskt ingen idé att ens försöka. Snarare är det så att staten måste börja ses och se sig själv som en marknadsaktör. Den (ny)liberala tanken om nattväktarstaten är en illusion. Staten står nämligen som leverantör av en rad tjänster. Staten tillhandahåller yttre och inre försvar, ett rättsväsende, infrastruktur, utbildad arbetskraft, samt landets naturtillgångar.

Ifall ett företag hade en ledning som fakturerade ägarna istället för kunderna, som sålde ut både företagets tjänster och tillgångar till underpris, som delade ut avkastningen godtyckligt, som själv bestämde vilka "fallskärmar" man inom ledningen skulle ha - på ägarnas bekostnad, så förmodar jag att denna ledning skulle entledigas från sitt uppdrag. Detta företag kallas Sverige, men det kunde likaväl vara någon annan stat. En sådan företagsledning ska man inte ha kvar. Tyvärr är det så att vi som äger detta företag, alltså Sveriges medborgare, har att välja vår ledning bland ett antal olika rövarband, spridda över den politiska skalan. Vi kan alltså inte välja enskilda individer, ifall de inte tillhör något av dessa gäng. Vi väljer således inte vår "företagsledning" baserat på kandidaternas kunskap och erfarenhet, utan på deras interna meriter inom de respektive rövarbanden, det vill säga partierna.

Det som gäller för partier gäller också för organiserad religion. Kollektiva ståndpunkter blir med automatik till en begränsning av den individuella variationen. Oavsett ifall det gäller ett samfund eller ett parti så blir organisationen, kollektivet, till en självbevarande organism som söker att eliminera allt som hotar dess existens, som eftersträvar konsensus. Det är här som makten kommer in. Organisationen kan inte bestå ifall den tillåter en individuell varians som går utanför dess ideologiska ramverk. När ett kollektiv stöter på ett problem som inte ryms inom dess kulturella/ideologiska paradigm så går kollektivet i försvarsställning; först genom tystnad, därefter förnekelse, sedan lögner och slutligen använder man de maktmedel som står till buds. Först när alla möjligheter att bevara kollektivets kultur/ideologi är borta så blir en reformation eller revolution möjlig.

Hierarkier är inget problem i sig, så länge de enkom handlar om arbets- och ansvarsfördelning, men sociala hierarkier fjättrar ofta mänsklighetens samlade potential i rigida och arkaiska strukturer. Psykologiskt sett klev vi nyss ner ur träden och ut på savannen. Vi reste oss upprätt för bara en liten stund sedan. Den skärv av mänsklighet vi har i oss är än så länge bara en vag spegling av den människa som vi ännu har att förverkliga. Det handlar inte om att människan av idag inte skulle duga, utan om att vi har en potential som det återstår att finna och förverkliga så långt detta är möjligt, var och en efter möjligheter och förmåga. Tveklöst är det så att vi måste komma närmare varandra, få en ökad förståelse och därigenom en ökad empati för varandra. Men jag reagerar med både oro och skepsis på vurmen för kollektiva lösningar, på den nostalgi somliga känner för exempelvis kommunismen.

Man vill gärna fiska i svärmteorin, i den gamle anarkisten Kropotkins idéer om inbördes hjälp och liknande. Men så mycket vet jag, att när man tar bort det avvikande och det individuella ur ekvationen så är det inte demokrati man får, utan en kollektivets diktatur gentemot den enskilde, i synnerhet gentemot avvikaren. Givet mänsklighetens benägenhet att bilda lag, att organisera sig, så riskerar kollektivets omedvetna konsensus alltid att leda till korporativism, till att myrstackens bästa blir huvudsaken. Stacken blir då "huvudperson" snarare än de individer som den består av, men vi är människor, inte myror. I slutändan av en sådan utveckling väntar fascismen. Det egoistiska kollektivet är ingen god ersättare för den egoistiska individen.

Som apor var vi den främsta och framgångsrikaste flocken. Men det paradiset har vi sedan länge lämnat - och det finns ingen återvändo! Vi kommer inte tillbaks till Eden genom att förkasta allt vi upplevt som människor. Däremot måste vi lära känna apan inom oss, barnet inom oss, ondskan och småsintheten inom oss. Ifall vi inte vet vad vårt fundament består av, på vilken bas vi är byggda, så kan vi inte bygga vidare. Givetvis är denna "utvecklingsprocess" på en och samma gång som Ouroboros, den symboliska ormen som biter sig i svansen. Det är en färd tillbaks till utgångspunkten, en färd tillbaks till alltings början, till Gud. Likväl förblir allt detta en individuell resa för var och en av oss, den bildar vår mänsklighet, vars samtliga upplevelser och upptäckter vi bär med oss in i det namnlösa, in i den evighet ur vilken vi alla är komna och till vilken var och en av oss återvänder.