Se på dina skor, andra gör det. Moratoriets slut Berättelsen om M Nässjö igen! "Hej Peter, Jag ber om ursäkt för att jag inte har hört av mig tidigare. Nu har jag iallafall lyssnat på Era kassetter. Den låten som jag fastnade mest för var "HEM TILL VÄRLDEN". De övriga låtarna är kanske inte lika starka men det verkar som om Ni har kul när Ni spelar.... Vi får för denna gång tacka nej men vi vill gärna fortsätta att lyssna på Era låtar och följa utvecklingen...." Detta års vänligaste refuseringsbrev.

Jag hade också sökt en kurs i informationskunskap under hösten 90 och blev antagen till vårterminen detta år. Jag ansökte därför om tjänstledighet för studier, vilket jag hade rätt till. Naturligtvis ledde detta till hätska utfall ifrån den antipatiske personalchefen och till enträgna uppmaningar om att jag borde säga upp mig.

Jag kom inte särskilt långt på den kursen utan hoppade av ganska snart. Dessvärre var jag alltjämt anställd och tjänstledig för studier. När jag nu inte längre studerade så blev jag därför tvungen att återvända till vaktmästarjobbet och till den hatiske personalchefen, fast nu i rollen som misslyckad student. Detta var helt enkelt mer än vad jag mäktade med. Jag vet att jag gick till Sankt Görans psykakut. De första sjukintygen jag funnit för detta år täcker i varje fall perioden 5/3-14/4. Jag avslutade anställningen på egen begäran den 16/4. Jag täckte alltså upp nästan hela uppsägningstiden med en sjukskrivning.

Det hade nu funkat två gånger att smita ur ett misslyckande med hjälp av sjukskrivning. Jag visste inte alls vad jag skulle göra nu. Skulle jag försöka plugga igen trots dessa nesliga (och korkade) misslyckanden, eller skulle jag rent av satsa på att försöka hoppa av hela skiten och bli förtidspensionerad? Det enda jag visste var att min mage ständigt värkte, att jag närmade mig trettio med stormsteg, att jag ånyo var arbetslös och att det aldrig var några roliga fester längre. Jag gick ut på andra rangens krogar bara för att ragga upp enkvällsligg, med allt mindre framgång, och jag mådde i grunden ganska dåligt. Jag var vid vägs ände, vid min ungdoms definitiva slutstation och hade absolut ingenstans att ta vägen. Ingenstans.

Jo, jag kunde förstås åka till Nässjö, vilket väl är så nära ingenstans som man kan komma. Fast nu hamnade jag inte på hotell Stinsen, med dess besvärande väggbonad, utan i stället på hotell Högland. Patrik jobbade i baren där. Han följde nämligen ofta sin far i spåren, mer eller mindre. När Patriks pappa, med mångårig karriär inom restaurangbranschen, jobbade någonstans så brukade Patrik också dyka upp där en tid. Pappan flyttade runt en hel del och jobbade på olika ställen, även om han inte var fullt lika mobil som sin son.

Jag vet inte i vilken utsträckning man kan tacka Patriks flackande för det, men Patrik besatt en stor social förmåga och icke minst en verbal sådan. Patrik var född i Stenbockens tecken. Om detta tecken säger den gamla svenska bondepraktikan följande:

Stenbockens barn är fött talande, haver ett trint anlete, hans färg är röd, och han får ett ärr på sitt bröst, han brukar många ord, talar mycket med sig själv, han lovar mycket och håller dock litet, han far med lögn, han berömmer sig gärna, och det är dock intet värt, därmed bedrager han många kvinnfolk, dock bliver han ock litet gudfruktig. ... han sköter intet om, om han vinner det med rätt eller orätt. ... Hans bröder äro bättre och frommare än han, han skall förfölja sina föräldrar.

Emellanåt kunde denna talets gåva vara till konkret nytta. Patrik hade vid ett tillfälle kommit i samspråk med en kille som hette Henrik och som ägde en musikstudio i Nässjö. Patrik hade snackat till sig ett bra pris för en eventuell framtida inspelning. - Flemming hade ganska nyligen hoppat av Lantmännen, vilket la en viss sordin på stämningen, men vi var inte redo att lägga av bara därför. I någon utsträckning tror jag Flemmings sorti kan kopplas till att vi alltmer började spela eget material, vilket gradvis fick mig att glida tillbaks in i mina Paria-fasoner. Flemmings låtar var ganska ostrukturerade, vilket naturligtvis gjorde att jag började peta i dem. Det var nog därför Flemming slutade. - Fast det är klart, hans flytt till Nordnorge kan ju också ha bidragit...

Vi tre som var kvar tänkte nu spela in ytterligare en demo med egen musik. Detta skulle ske i Nässjö och enligt min almanacka ifrån 91 så ägde det hela rum vecka 15, någon gång mellan den 8:e och 14:e april. Att tidpunkten sannolikt stämmer bekräftas av ett minne. Patrik och Nicke hade antingen köpt eller tillverkat ett roligt kort till min födelsedag den tionde april, vilket dessutom bepryddes av en gul badge med svarta blockbokstäver: "Toppenkille" som jag kunde bära ifall jag ville.

"Toppenkille" var något av en överdrift. Det vara snarare Nicke och Patrik som var toppenkillarna, det var de som fixade nästan allt praktiskt under vår session i Nässjö. - Med Flemming ute ur bilden så blev den sociala situationen annorlunda i Lantmännen. Patrik var kompis med både Nicke och mig, men jag och Nicke umgicks sällan. Socialt blev Patrik navet i Lantmännen. Jag bidrog egentligen bara med en sak till bandet, nämligen låtarna. Resten stod de andra två för. Jag blev både överraskad och en smula rörd över mina kamraters uppvaktning, fast det borde jag kanske inte ha blivit. Patrik hade uppvisat den där omtänksamma och generösa sidan redan i Hultsfred.

Jag hade en dag hört en låt på radio som jag verkligen fastnade för. Det var en kvinna som sjöng med en djup altstämma till ett mycket enkelt riff på en akustisk gitarr (som sedan växte lite grann när bandet skred in i kompet). Låten var "Fast Car" med Tracy Chapman, fast det visste jag inte då. Patrik jobbade ibland i Rockpartys lilla skivaffär i Hultsfred. En dag kom han hem med en skiva av Tanita Tikaram, eftersom han trodde att hon var kvinnan med den altröst som jag omnämnt vid olika tillfällen. När det visade sig att den låt jag sökte inte fanns på skivan, så gick han tillbaks och bytte den och kom tillbaks med Tracy Chapman istället. - Patrik var en man med många sidor.

Åter till Nässjö: Eftersom Patriks bartenderjobb var på ett hotell så var boendet fixat, under tiden för vår studioinspelning. Det var ett ganska lyxigt boende också. Vi fick egna stora hotellrum med kabel-TV på rummen. Vi fick också tillgång till hotellets bastu där vi förstås, tillsammans med några av Patriks kollegor och vänner, avnjöt ett stort antal kalla öl i den goa värmen. Själva inramningen kunde knappast vara bättre.

Henrik, ägaren av studion där vår andra inspelning skulle äga rum, var dessutom en mycket sympatisk karl (han skickade till och med ett julkort efteråt) och själva studion verkade relativt nybyggd, fräsch och full av proffsig utrustning. Eftersom den gav ett mer seriöst intryck än den lilla källarstudion i Stockholm, där vår första demo spelats in, så var våra förväntningar förstås på topp. I studion satt en affisch på ett band som hette Backyard Babies och som tydligen, enligt en skrattande Henrik, var helt jävla sanslösa. På affischen såg de otroligt fåniga ut i sina klichéartade rockposer. Jag förstod inte riktigt ifall det som Henrik beskrev var ett plojband eller på riktigt.

När de några år senare blivit berömda med sina rockpastischer, så förstod jag att detta var en del av det hån som tillvaron riktade mot mig personligen - att jag till och med i denna håla skulle stå i skuggan av sådana som lyckades. Som en extra bonus visade det sig senare att några ifrån ett band som hette The Ark var skolkamrater med de unga kvinnor som omgav Patrik i hans nya jobb och umgänge. Basisten var färgad och kanske är det därför jag kommer ihåg just honom. Antalet färgade personer på hotell Högland en lördagskväll 1991 var inte påfallande stort.

Inför denna andra demoinspelning så hade jag i och med Hem till världen skrivit åtminstone en stark låt. Sol & Regn var även den en favorit, även om jag nog borde ha strukit en eller två verser, samt lagt in sticket tidigare i låten. Förutom dessa två låtar så fanns också två bagateller, Ett leende bakom tårarna (som aldrig kallades något annat än "Lydia") vilket var en ren plojlåt och En liten sång (kallad "Taxi") som inte heller den var något djupsinnigt storverk.

Det enda speciella med låten "Taxi" är det sätt på vilket den tillkom. Refrängen kom ifrån ingenstans en dag när jag, i egenskap av vaktmästare på postrunda, åkte hissen upp i reklamfirmans kåk. Jag började nynna på den, men glömde den så snart jag kommit tillbaka till vaktmästarexpeditionen. Detta upprepades vid flera tillfällen, jag åkte upp eller ner med hissen och refrängen dök upp i skallen för att sedan försvinna spårlöst.

Lösningen på problemet var att ta papper och penna med mig in i hissen och sedan sätta ord till refrängen så snart den kom tillbaka. Trots att jag skrivit ord till refrängen så var det med stor tankemöda jag lyckades hålla fast i melodin så pass väl att jag kunde rekapitulera den, för att sedan hemmavid skriva något slags vers. När man lyssnar på låten så slås man också av att det, trots samma tempo, är två olika sorters takt i refräng och vers. Kanske finns låtens naturliga vers i en annan hiss, någon annanstans. Frågan är bara vilken.

Patrik eller Nicke hade inför inspelningen lyckats ragga upp en hågad och påtagligt ung sångerska vid namn Jenny. Vems polare hon var minns jag inte. Jag ville nämligen ha en kvinnlig vokalist med på Hem till världen eftersom delar av texten var i formen av ett samtal mellan en kvinna och en man (som just älskat, för övrigt). Jenny - som var småländska - gjorde en helt okej insats, fast på något ansträngd stockholmska. Lyssna på sticket så förstår ni vad jag menar: ".. Hur som helst..".

En av de fester jag hamnade på genom mina kamraters försorg ägde rum en dryg månad senare, den sista maj. Eftersom landsortsbor gängar sig tidigt så var förstås de flesta som Patrik mötte, i kraft av sin profession som bartender, antingen kollegor eller gymnasieungdomar som blivit gamla nog för att komma in på krogen (med eller utan falskleg). Det var alltså inte mycket som hade ändrat sig sedan Hultsfred. Umgänget i Nässjö utgjordes av en oöverskådlig mix av krog/hotellpersonal samt dessa gymnasieungdomar. Det intressantaste var naturligtvis tjejerna. En av dem skulle senare bli ihop med Nicke, nämligen Petra. Det är för övrigt hon som tagit "grubblarbilden" av mig, som pryder ingressen till "1992". Den är tagen på Mariefreds värdshus innergård i en paus under en spelning på Skänken.

Petra (som alltså blivit ihop med Nicke) samt en annan tjej (klasskompis?) skulle ha fest i en lantlig lokal en bit utanför Nässjö. Stället hette visst Fuse. Under färden dit så tryckte vi in oss så många det gick i bilen. Mitt minne sviker mig. Jag har för mig att Flemming var med på festen. Antingen var det i hans bil vi åkte eller så var det i Nickes (pappas) bil. Hur som helst så var det en väldigt varm sommardag. Eftersom vi dessutom satt i knät på varandra så blev det närmast outhärdligt varmt i den proppfulla bilen. Det var då som Nicke och/eller Flemming drog på värmen och började röka!

Det blev så fruktansvärt att man antingen fick panik eller var tvungen att skratta. Patrik var högröd i ansiktet och vevade vilt mot sadisterna i framsätet, som demonstrativt blåste rökmoln på alla inklämda och skrikande stackare i det nu kokheta fordonets baksäte. "Öppna fönstret, ÖPPNA FÖNSTRET!" skrek de medan de som satt fram bara garvade. Till slut har jag för mig att Nicke förbarmade sig, vevade ner rutan, fimpade och stängde av värmen. Inpyrda med rök och badande i svett anlände vi så till Fuse.

Festen var väl sisådär. Det kändes lite som om jag hade trängt mig in på ännu en avslutningsfest för gymnasister, ungefär som i Hultsfred. Den här gången var jag tack och lov inte den enda överårige, vilket gjorde ålderdomen lättare att bära. Som vanligt så blev jag en smula för packad. Självfallet limmade jag på en jättesöt tjej i opassande ålder. Hon var ifrån Malmö. När kvällen närmade sig sitt slut så var det mest praktiskt att sova över i det lantliga huset. Jag hamnade under samma filt (eller sovsäck) som den söta Malmöflickan och tafsade så gott jag kunde, varvid hon vänligt men bestämt drog gränsen. Möjligen skulle jag kunna få nåt, men inte den här kvällen. Hon lämnade sitt namn i min telefonbok. Under sensommaren skickade hon också ett flyttkort. Jag ringde aldrig.

Så här i efterhand är det ganska uppenbart att jag var beroende av Patrik och Nicke för att få göra de saker som jag inte fixade på egen hand. Det är uppenbart att jag var socialt apart. Jag hade aldrig fått min första kontakt med punken och punkarna utan Melker, aldrig lärt känna kramgänget och alla gotlänningar utan Gotlands-Erik, aldrig hamnat ibland arty- och musikmänniskorna på Ritz utan Johan. Jag var beroende av en social parhäst (eller kanske ett spann) av någon sort, annars gled jag långsamt ut ur gemenskapen. Jag var på många sätt kantig och avog. Det var som om jag saknade en hel uppsättning sociala fästpunkter, som om mina kontaktytor var alltför glatta och hala för att något skulle kunna fästa ordentligt på dem.

Sen så var det förstås den ständigt återkommande nedstämdheten. Jag kunde göra låtar av den, men inte omsätta låtarna i framgång - eftersom detta paradoxalt nog skulle ha krävt just den sortens sociala talang som jag saknade. Jag kunde måla mina tavlor men inte sälja dem, ungefär som Vincent van Gogh. Likt honom hade jag också bara ett öra - åtminstone hörde jag nu bara ordentligt på ena örat. Möjligen kan jag till någon liten del skylla på min partiellt dåliga hörsel för ljudet på vår andra demo. Ljudet på vår andra demo blev nämligen väldigt tunt. Enligt Smålandstidningen lät det svensktopp.

Lantmännens andra demo var ambitiöst upplagd på idéplanet, men arrangemangen borde överlag ha lagts under kniven och ljudet blev som sagt otroligt mesigt. Detta är ett fenomen som är lätt att drabbas av, att man ställer in ett grundljud som man sedan vänjer sig vid under inspelningens gång och sedan inte får tillräcklig distans till för att kunna höra hur det faktiskt låter. Henrik förstod heller inte vad det var vi ville åstadkomma för slags musik. Möjligen visste vi det inte själva. Möjligen kunde vi bara inte förklara det.

Jag har ibland undrat varför vissa filmer blir kalkonfilmer, trots att de bästa av filmare och skådisar med flera har gjort så gott de kunnat. Det enda svar jag kan komma upp med är att det är verkan av en grupprocess, hos ett team av människor som jobbar tillsammans och lever tätt inpå varandra. Man utvecklar en viss humor inom arbetsgruppen, en viss jargong. Man utvecklar en liten mikrokultur, en norm för hur man betraktar arbetet och varandra. Man justerar sina individuella referensramar, som man haft med sig in i arbetet, till en samlad kollektiv ram. Denna sätter gränserna och blir till en gemensam föreställning om det mål som hela gruppen strävar mot. Och ibland går det åt helvete!

Ibland blir gruppens kultur alltför avvikande och egenartad. Någon eller några tongivande personer inom gruppen fattar under resans gång ett eller annat felbeslut som inkorporeras i gruppens mikrokultur. Detta får till följd att hela referensramen förskjuts. De flesta människor är nämligen ganska svaga och är beroende av andras gillande för sin egen självkänslas skull. Kanske finns det i gruppen enstaka individer som märker att något inte riktigt stämmer, men svag självkänsla får dem att hellre tvivla på sina egna instinkter och slutsatser, än att opponera sig och riskera att dra på sig den övriga gruppens (och chefernas) ogillande. De märker att det smakar ruttet, men käkar på i alla fall eftersom ingen annan tycks reagera: "Bajs kanske inte är så tokigt ändå?!"

På samma sätt satt alltså Lantmännen där i studion i Nässjö tillsammans med studiomannen Henrik och rattade fram skit, åtminstone vad ljudet beträffar. - Herregud och Jesus vad jag önskar att jag någon enda gång under hela den tid då jag sysslat med musik hade haft tillgång till en producent eller någon annan person med kunnande, erfarenhet och integritet nog för att säga ifrån när saker gick överstyr. Men inom de områden där jag var otillräcklig fanns det aldrig någon annan som kunde träda in, utom andra medelmåttor. Mina svagheter, blinda fläckar och tillkortakommanden blev med automatik nästan alltid projektens dito.

Jag ville inte längre bära det ansvaret. Jag hade fått göra det i Paria. Jag hade också börjat göra det i Lantmännen, men jag ville inte längre. Jag ville inte vara den koleriska och hysteriska person som det gjorde mig till. Fast vad hade jag egentligen för val? Jag var tvungen att hinna med så mycket som möjligt under våra fåtaliga repningar, tillsammans med bandkamrater som mest av allt ville repa klart fortast möjligt så att vi kunde gå och ta en öl. Lyssnar man riktigt noga, i slutet av "fotbollskören" i låten Ängel ifrån året innan, så hör man svagt Patriks röst: "Nej, nu går vi och tar en öl!" Och visst tog vi en öl, visst tog vi många öl. Vi ölade bort ett bra band. Vi blev bara bråkdelen så bra som vi kunde ha blivit.

På mitt förslag gick vi en kväll och såg filmen "The Commitments". Filmen handlar om ett ganska udda gäng unga människor, i Dublin på Irland, som startar ett soulband. Det var just "commitment" jag ville ha, en hängiven satsning. Jag ville att vi alla verkligen skulle växa ihop som ett band. Jag ville att vi skulle börja skriva låtar ihop, att vi allihop skulle bli delaktiga i processen ifrån ax till limpa. Efter filmen muttrade Patrik något om att originalversionerna av låtarna i filmen var mycket bättre. Visst var de det, men det var inte därför jag hade dragit med mig mina vänner hit. Jag ville ta oss ett steg längre. Nicke fattade det här. Patrik gjorde det endast delvis.

Moratoriets slut
Jag kämpade på med mina låtar, med Lantmännen, med min terapi och jag kämpade med min hälsa. Redan under hösten 90 hade mina ständiga magsmärtor tvingat mig till att ännu en gång söka läkare, vilket den gången ledde till att jag fick en remiss till gastroskopi. Denna procedur går ut på att man kör en slang ner i matstrupen. I slangens ände sitter fiberoptik, en liten lampa samt möjligen ett eller annat kirurgiskt verktyg också. Slangen de tänkte köra ner i halsen på mig var alltså rätt tjock. Jag vet inte varför jag fick för mig att jag skulle klara det utan bedövningsspray i halsen. Möjligen var jag rädd för att tappa kontrollen eller nåt. Fast jag tappade förstås kontrollen ändå.

När läkarlaget, en smula för burdust, försökte tvinga ner slangen så reagerade min kropp med automatik. I en helt och hållet fysisk panik, med krafter som jag inte ens visste att jag hade, så kastade jag hela läkarlaget bort ifrån mig som om de vore pappfigurer. Läkaren med slangen flög in i väggen med en ljudlig duns. Han tycktes oförmögen att förstå min reaktion. Han verkade ta det som en personlig förolämpning. Patienter skulle inte vara människor med störande känslor och reaktioner. De skulle vara stillasittande och stillaliggande dockor, ungefär som den sort man övar konstgjord andning på. - Kanske ville läkarna helst jobba med lik. Kanske är det bara lik som, så att säga, kan tillfredställa både allmänläkaren och obducenten.

Själv drog jag väl hem ett eller annat lik ifrån krogen. Fast mina rörde på sig - hjälpligt - först i form av några tafatta danssteg och sedan några lama motjuck, som inte med säkerhet kunde skiljas ifrån sängens normala fjädring. Kanske var de bara hejlöst packade. Kanske var de zombies?! Under dessa raggningar på Engelen/Kolingen (samt någon gång på Queen Anne) så brukade jag köra med en lögn om varför jag var ute på krogen själv, en lögn som fungerade ända tills dess att mobiltelefonerna blivit vanliga. Jag brukade säga att jag stämt träff med kompisar, men blivit försenad och att dessa imaginära kompisar därför troligen hunnit gå någon annanstans, men att jag förstås inte visste vart.

Säkerligen drog jag samma lögn denna kväll, tidigt i juni, då jag mötte den mörka M och hennes mörkblonda kompis. Kompisen var ganska lång och rätt mullig, så rimligen borde jag väl ha attraherats av henne. Av okänd anledning kom mitt intresse istället att riktas mot den betydligt kortare och tillika mulliga M. - Kanske var det för hennes livfulla ögon. Kvällen följde sedan i allt väsentligt formulär 1A; förefalla vänligt intresserad av vad kvinnan har att säga, vara lite skämtsam och sympatisk (och i fall kvinnan uppvisar förståndsgåvor förefalla djup och intressant) för att sedan, när tillräcklig konversation ägt rum och tillräcklig tid förflutit, bjuda upp till dans. Ifall man håller ut i tillräckligt många danser så kommer belöningen till slut: Tryckaren!

Jag och M dansade nu alltså tryckare. Det blev dags att sätta in stöten. Det var dags för sanningens ögonblick. Nu skulle det alltså gnuggas och smekas lite, därefter utfördes några sonderande pussar, innan det slutligen blev dags för det avgörande ögonblicket - själva kyssen! Denna var helt avgörande för hur kvällen i övrigt skulle förlöpa. Kändes kyssen varm och ömsesidig, kanske till och med passionerad, så väntade med allra största sannolikhet en bra natt.

Kyssen med M var en sådan kyss, lite trevande till en början, men varm och ömsesidig. Den var så bra så att jag tiggde och bad om en till. - Av okänt skäl fick M och hennes kompis plötsligt för sig att de skulle gå därifrån. Deras sorti var så abrupt att jag varken hann säga hej eller få M:s telefonnummer. Den här kvällen var nu stendöd. Det var alldeles för sent på kvällen för att påbörja en ny raggningsprocedur. Det återstod bara att hämta ut jackan ifrån garderoben och att sedan åka sista tunnelbanan ut till Brommaplan. Jag hade aldrig sett M på Engelen förut och räknade därför inte med att få träffa henne eller höra av henne igen.

Det här året kan ha varit det första år då jag ljög för alla om vad jag skulle göra på midsommarafton. Mitt umgänge var nu minimalt. Egentligen bestod det bara av de sporadiskt repande Lantmännen samt tillhörande Mariefreds- och Nässjömänniskor. Visst träffade jag väl Gotlands-Erik och hans tjej vid enstaka tillfällen, men särskilt ofta tror jag inte att det var. Minnet sviker mig: Kanske var jag faktiskt bjuden någonstans på midsommaraftonen, men gick senare ut på krogen själv. Men ifall jag minns rätt så var jag alldeles ensam och hade ingenstans att gå, ingenstans, utom att själv gå ut krogen. Tydligen var jag denna kväll alltför packad för att släppas in på Engelen, eller rättare sagt dess disco Kolingen.

Eftersom jag också var för packad för att orka åka någonstans, så släntrade jag ner till båten Patricia. Om Patricia visste jag två saker, dels att där fanns en yngre publik, dels att man inte skulle gå dit på söndagar - ifall man inte var en kille som gillade andra killar, så att säga. Eftersom det inte var söndag så återstod bara ett hinder, nämligen att som något överårig fylltratt lyckas ta mig förbi dörrsluskarna. Jag var helt inställd på att avvisas. Kanske gjorde detta att jag slappnade av och därför inte fick det något ansträngda uttryck i ansiktet som man brukar få när man försöker verka nykter och fullt normal. Jag var i stället normalt full.

Till min stora förvåning gled jag bara förbi den barska samling av neanderthalare som bevakade dörren, för att sedan beträda den övertäckta landgången som ledde in i båtens inre, där musiken pumpade och röken låg tät. Min vana trogen häckade jag i baren en stund och tryckte i mig några pilsner, inte för att det egentligen behövdes. Jag är lite osäker på vem som bjöd upp vem. Kanske bjöd ingen upp någon. Kanske dansade jag själv en liten stund och kom sedan att dansa ihop med den här tjejen. Jag vet inte.

Jag har för mig att hon hade mörkbrunt, lockigt och ganska kortklippt hår. Det var roligt att dansa med henne. Tydligen tyckte hon också att det var roligt att dansa med mig. Faktum är att det var så roligt att vi åkte taxi hem till henne i Årsta efteråt. Sen blev det väl inte så överdrivet roligt. Vi prövade några olika sexförsök som inte var särskilt spännande eller lyckade. Stoppa plågsamma sexförsök!

Morgonen därpå så skulle det gås en bakfyllepromenad längs Årstaviken. Det verkade inte som om vi hade så värst mycket att prata om. Jag ville mest bara åka hem. När vi sedan kom tillbaks till Årsta Centrum så såg jag en räddande ängel i form av en röd SL-buss. Jag vinkade till den unga kvinnan samtidigt som jag stegade iväg mot bussen och ropade: "Du, vi hörs!" - "Visst" svarade hon torrt, strax innan jag smet ombord på bussen mot Gullmarsplan.

Det var så här mitt liv hade sett ut de senaste åren, ifrån 89 och framåt. De förhållanden jag haft med först R och sedan, tämligen kortvarigt, med K var mest ett slags moratorier i en annars nedåtgående rörelse. De förmådde inte hejda mitt fall. Mina ragg och raggförsök var en sorts missbruk. Jag försökte fylla ett tomrum som inte lät sig fyllas. Detta var den ihåliga ensamheten som formats under skolåren, som sedan lindrats under ungdomsåren, men som nu återkommit. Däri fanns också min mångåriga längtan efter A, samt skammen över mina många svek. Där fanns åratal av musikaliska irrfärder. Att supa och knulla var det enda som återstod.

Parningsdanserna och de schematiska raggningsbeteendena på stadens sämre krogar ledde ibland i säng, men nästan aldrig till några samtal värda att minnas. Att lägga sig med någon är något helt annat än att vakna upp bredvid någon. Här fanns ingen kvinna för båda dessa tillstånd, här fanns inga kulturbrudar, inga brudar som levde upp till mina krav. Däremot fanns det tjockisar. Det fanns kraftiga kvinnor på dessa ställen, kvinnor ur arbetarklassen. Men i brist på sådana gick jag förstås och la mig med nästan vem som helst; kort, lång, tjock, smal, snygg eller (inte alltför) ful.

Fetman är lågklassig. Den signalerar att man inte har tid, ork, råd eller förstånd nog att ta hand om sig. Den signalerar oföretagsamhet och att de enda nöjen man har råd att unna sig är skräpmat och godis, eller att man kanske lider av ätstörning i någon form. I motsats till under exempelvis 1600-talet så är den inte längre ett tecken på överflöd, utan på fattigdom och/eller inre nöd. Den är stigmatiserande. Jag raggade alltså på de föraktade, fattiga och möjligen sjuka kvinnorna samtidigt som jag längtade efter de upphöjda kulturbrudarna ifrån mina glansdagar. Detta idiotiska tillstånd - denna häxbrygd av kompensatoriska begär, människoförakt, självförakt, hybris, kåthet och ensamhet stod inför sitt slut - och slutet skulle sannerligen komma att överraska mig. Den dualitet jag levt under skulle faktiskt komma att upphävas.

Berättelsen om M
En bakfull sommardag ringde telefonen. Jag hade gått och lagt mig mitt på dan, allmänt trött och bakis, för att få några extra timmars sömn. Halvsovande svarade jag och en okänd kvinna frågade ifall jag kom ihåg henne. Det tog någon yrvaken halvminut innan tankarna kom på plats. Det var M! Det var den mjuka, mörka kvinnan ifrån Engelen/Kolingen som jag dansat med och sedan kysst! Det var kvinnan med den levande blicken - och hon ringde ifrån Grekland. (M hade visserligen redan skickat ett vykort ifrån Grekland, men jag hade inte förväntat mig att något skulle komma ut av det hela.)

M skulle snart komma hem ifrån sin resa. Strax innan hennes färd till Grekland så hade hon, tillsammans med en kompis, på något snirkligt vis hittat min adress och mitt telefonnummer. På okänt sätt hade hon och kompisen spårat mig, förmodligen via folkbokföringen. Det enda de vetat ifrån början var att jag bodde i Bromma och hade en tysk pappa, sedan hade de tillämpat uteslutningsmetoden. Den känsla jag fått, när jag kysste M den där kvällen, hade alltså varit riktig. Hon hade bara tagit lite längre tid på sig än brukligt. Vi bestämde att vi skulle träffas på något fik inne i stan. Hon föreslog Kungstornet på Kungsgatan, vilket väl var lika bra som något annat. (Tack och lov var det inte samma fik där jag åtta år tidigare förklarat Pippi min kärlek.)

Den åttonde augusti, samma dag som drottningens namnsdag, träffades vi i kaféets övervåning. Egentligen var M vacker. Hon hade stora, bruna, lätt melerade och mycket levande ögon under ett par rätt tjocka svarta ögonbryn, hennes hårfärg låg någonstans mellan svart och mörkbrunt. Tyvärr hade hon detta hår upptuperat i en åttiotalistisk frisyr som möjligen ännu gick hem på Engelen, men som nu i det begynnande nittiotalet blivit passé.

Hon bar en vit blus med svarta prickar ovanför en svart kjol, som satt som ett pansar runt hennes ganska mulliga kvinnokropp. Ovanpå detta bar hon en väst, eller om det nu var en jacka, med samma strikta passform. I mitt inre fick hon nu sitt öknamn: Pansarkryssaren! M erbjöd sig att gå ner efter kaffet och återvände till övervåningen med brickan, som naturligtvis tippade lite så att kaffe rann ut. M såg nervös ut och hennes panna var full av små svettpärlor. Jag kunde inte låta bli att le en smula och försökte lugna ner henne lite. Hon var tydligen inte allför van vid den här sortens situationer.

M var så söt, men jag trodde inte att det skulle bli något av det här. Trots den ihärdighet hon visat när hon letat upp mig, så fanns den lite solkiga känslan kvar, alltså känslan av att detta var en av de kvinnor som jag raggat upp på en skräpkrog. Vi fortsatte ändå att träffas och det dröjde inte länge innan hon ville presentera mig för sin familj. - Något hade börjat röra på sig inom mig, men det begrep jag inte ännu. På Fridhemsplans tunnelbanestation, utanför spärrarna i uppgången mot Drottningholmsvägen, skakade jag hand med M:s pappa.

Han var en kort grekisk man med en närmast kubisk kroppsform, ett ansikte som uttryckte både bestämdhet och mildhet och kanske också en liten osäkerhet inför detta möte. Det fasta handslaget visade att den fyrkantiga kroppen inte bara bestod av övervikt. Han gav ett rejält och jordnära intryck, som en bonde ungefär, vilket han också varit i hemlandet. - Det visade sig finnas en värme och en generositet, inte bara hos honom, utan i hela M:s familj. Föräldrahemmet ute i Tensta var som att komma hem, fast inte till ett svenskt hem. Det var väldigt mycket liv och rörelse, många skratt och människor som kom och gick.

Jag mörkade i början mitt och M:s förhållande inför min egen familj. Jag bagatelliserade och avfärdade det. Förklaringen till detta låg i min dualitet när det gällde kvinnor. Jag raggade på mulliga och kraftiga kvinnor som tilltalade mig rent erotiskt, samtidigt som jag ville finna någon ståndsmässig och lätt anemisk kulturbrud att stadga mig med, för att sedan kunna visa upp inför en beundrande omgivning. Sanningen var att jag skämdes en smula för att visa upp M inför Mamma samt Mormor och Kalle. Pappa var ett mindre bekymmer eftersom jag vid det här laget knappt hade någon kontakt med honom. Man får nog säga att fyra föräldrar som hade åsikter om allting var minst två för många.

Vid ett tillfälle skulle jag bjuda hem Mamma och hennes man på middag. Jag hade informerat M om när middagen skulle äga rum och jag förmodar att M räknade med att bli inbjuden, men jag bjöd aldrig in henne. Jag vågade inte visa upp henne ännu. Jag var en feg idiot! Det gick an att visa upp en blond norrländsk modell och mannekäng som A. Det gick an att visa upp en ännu blondare, kulturell, beläst och vacker svensk kvinna som C - men nu skulle jag alltså visa upp en tämligen rundlagd kvinna som dessutom inte var svensk, varken till utseendet eller till sättet. Det tog sin tid och en hel del självövervinnelse innan jag stod upp för min kärlek till M. Det tog sin tid innan jag insåg att M var "både och".

M hade brutit familjens långa historia av att ha varit arbetare och bönder. Hon hade efter gymnasiet kommit in på socialhögskolan och sedan blivit socionom. I sitt arbete hade hon sedan förvärvat något, som med rådande politiskt korrekta terminologi kallas "kulturell kompetens". Egentligen var det enklare än så. M hade i det närmaste en magisk blick för sociala sammanhang. Hon kunde komma in i ett rum och efter endast sekunder identifiera relationerna och den inbördes statusen hos dem som satt i rummet. Hon besatt en form av intuitiv intelligens och en förmåga att "tala till bönder på bönders vis och till lärde på latin" (eller snarare grekiska).

Men någon intellektuell image hade hon fan i mig inte! Under sin tid på universitetet hade hon och hennes kompisar varit ett slags antistudenter, som bröt mot socialhögskolans inofficiella koder på de mest slående sätt. A satte närmast en ära i att gå dit sminkad och finklädd. Med förtjusning kunde hon och hennes kamrater sitta och diskutera det senaste avsnittet av TV-såpan Falcon Crest, omgivna av mer eller mindre proggigt klädda, intellektuella och presumtiva socialkärringar - av båda könen!

M kunde emellanåt uppvisa den mest proletära "packsmak" för att sedan blixtra till med de mest initierade och slående iakttagelser och med de rappaste skämt man kunde tänka sig. Ibland var de så rappa att tungan hann före hjärnan, men ofta var de mitt i prick. Kanske var det därför jag blev så kär i M till slut. Det var så otroligt roligt att vara tillsammans med henne, jobbigt ibland, men aldrig händelselöst och ordfattigt - sannerligen inte ordfattigt!

M:s föräldrar gjorde tidigt ett klokt drag genom att ställa sina barn i bostadskön. På den tiden när den här sagan utspelar sig så fanns det nämligen en mening i att göra det. Man kunde faktiskt räkna med att få en bostad, även utan svarta pengar och kontakter. M fick på så vis sin första egna bostad på Atterbomsvägen i Fredhäll. En invandrare ifrån Tensta hade nu blivit både akademiker och innerstadsbo. Det var två ganska långa sociala steg.

Man tycktes leva sina liv i dessa skikt, eller snarare mentala och kulturella revir. Dessa revir var till sin natur dels väldigt lokala, i det att man umgicks med sina landsmän i närområdet, dels var de utsträckta till släkten och till hemlandet - vare sig man nu kunde åka dit eller bara drömma om att kunna åka dit. På husen satt parabolerna som bidrog till den självvalda isoleringen. Man satt på sin lilla fläck, omgiven av landsmän, såg TV-program på det egna språket och ifall man reste någonstans så var det oftast till hemlandet. Detta tillstånd skulle ta flera generationer att bryta.

Man ska heller inte glömma den patriarkala aspekten. Den absoluta merparten av kulturerna i Tensta, eller i områden liknande Tensta, var patriarkala. Mannen var familjens överhuvud och tillsammans med familjens övriga män och pojkar ansvarig för dess heder, en heder som i stor utsträckning bestod av att familjens kvinnor inte på något vis skulle kunna uppfattas som lösaktiga. Oavsett om det gällde muslimer eller kristna, om det var i större eller mindre utsträckning, så var det arkaiska patriarkala mönstret i grunden detsamma.

M:s pappa hade på en avgörande punkt brutit mot detta. Det faktum att han bara hade döttrar kan ha spelat in, på det ena eller andra sättet. Han slog aldrig sina barn, trots att han själv ofta fått stryk som liten. Han lät sina döttrar gå ut i världen och utbilda sig, fastän han själv vuxit upp i en tid då ungdomar som ertappades i hövolmen, utförandes amorösa aktiviteter, släpades till prästen för tvångsgifte. Nu lät han alltså sin näst äldsta dotter träffa en svensk! Han var modig och hans dotter M var lika modig. Det enda problem som återstod var att M var invandrarkvinna ifrån Tensta. Hon visste därför (liksom många andra, mer eller mindre geografiskt stationära invandrarkvinnor) inte ett skit om stan.

M:s värld hade i stor utsträckning utgjorts av "den grekiska ambassaden" - alltså det kulturella (och till viss del specifikt kvinnliga) isolat som hon vistats i ute i Tensta. Stockholm var därför till stora delar okänt för henne, trots att det var den stad där hon bodde. Jag dristar mig till att påstå att det var jag som lärde henne stan. Universitetet och de senare svenska arbetskamraterna bidrog förstås också till det, liksom till hennes förmåga att växla mellan kulturerna. Men roten till M:s tillväxande kulturella flexibilitet låg längre tillbaks i tiden. Hon var nämligen uppvuxen på den småländska landsbygden, i en liten håla som heter Gullringen.

Företaget Gullringshus hade, någon gång under mitten/slutet av sextiotalet, skickat representanter ner till Grekland för att ragga arbetskraft. Pappan hade först åkt till Sverige själv för att arbeta, men senare hade familjen anslutit. Tanken var, förstås, att man senare skulle återvända till Grekland, men så blev det inte riktigt, förstås. På den tiden var M:s pappa omgiven av svenskar, hade svenska arbetskamrater och kunde därför hjälpligt tala svenska. Några år senare, efter flytten till Stockholm och Tensta, var han omgiven av greker och arbetade på en grekisk städfirma med grekisk personal. De få orden svenska förpassades till glömskan.

Uppväxten i byhålan Gullringen var till förblandning lik den som min ungdomskärlek A hade haft, alltså en liten håla där kyrklig aktivitet och idrott var det enda som fanns att välja på. M spelade fotboll som liten och gick i söndagsskola hos Pingstkyrkan. Fast jag tror hennes religiösa liv fick sig en knäck där. M var en fysisk person som var full av hyss, liv och rörelse. När musiken i kyrkan svängde så svängde M med, i en barnsligt glad och spontan dans. Sånt gillades tydligen inte i Gullringens pingstförsamling, för pastorn tog tag i henne och sa: "Så där gör man inte i Herrens hus!" eller något annat lika dumt. - Där och då förlorade sannolikt den svenska pingströrelsen en framtida karismatisk predikant.

Alla dessa dubbla aspekter gjorde M till en mycket speciell person; högt och lågt, stad och land, grekiskt och svenskt, arkaiskt och modernt, ortodoxt och protestantiskt, akademiskt och proletärt. Puh, det var inte alltid lätt att följa med i berg och dalbanan. Hennes humör svängde också fort, mycket snabbare än mitt. Fast en del av den energin gick förstås in i kärlekslivet också. Vi älskade sönder bäddsoffan hemma på Atterbomsvägen, vilket kanske också berodde på att den huvudsakligen bestod av spånplattor.

M:s lilla lägenhet i Fredhäll blev i praktiken mitt hem under det år som kom. Jag vistades nästan aldrig ute i Bromma. Det var mycket kärlek och ännu så länge inga eller få bråk, som i så fall snabbt blåste förbi. Trots att lägenheten var löjligt trång så satt jag där och arbetade med bland annat det som senare skulle bli Peter O - Fyra sånger. Det var en lycklig och produktiv tid. Enda problemet var att jag aldrig hade något riktigt jobb och aldrig några stålar. Samtidigt behövde jag förstås tid för mina inspelningar. Detta skulle visa sig vara ett evigt dilemma, tid kontra pengar. Jag skulle komma att behöva pengar ganska snart, till en ny inspelning.

Nässjö igen!
Jag fann nyligen i samlingarna ett flyttkort ifrån Patrik som säger att han flyttade till Ärnäsvägen i Mariefred den 1/10 detta år. Det var också under hösten som vi spelade in vår tredje demo. Den här gången skulle vi göra den i formen av en kassettsingel som också gick att kränga på våra konserter. Nicke ville hela tiden att vi skulle göra en CD-singel istället, men det var ett mycket dyrare alternativ vid den här tiden, åtminstone för den lilla upplaga som vi hade tänkt oss. Vinylsingeln var på utdöende och CD-singeln var inte särskilt prisvärd, så det fick bli en kassett trots allt. Det är ett beslut jag ångrar idag. Att ha gjort åtminstone en skiva skulle ha gjort mina misslyckanden lättare att bära. En kassett är liksom inte på riktigt.

Patriks återflytt till Mariefred gjorde att antalet repningar nästan nådde acceptabel nivå - och det var den nivå som krävdes för vår nya inspelning. På tvåan hade vi spelat in fyra låtar som inte lät speciellt bra. Nu skulle vi istället koncentrera oss på två låtar och på att göra dem väl. Jag började alltmer tänka som en producent. Jag tänkte ut stämmor och diverse olika arrangemang. Jag tänkte redan tidigt ut vilken sorts ljud jag ville ha på gitarrerna med mera. Jag behövde en Fender! Närmare bestämt behövde jag en Fender Stratocaster, en "strata". Det var det ljudet som saknades!

Jobbet på reklamfirman var ju historia nu och jag hade i vanlig ordning inga pengar. Att köpa en riktig Fender var därför inte att tänka på. Jag hittade till slut en löjligt billig kopia i en musikaffär. Denna Fender Stratocaster-kopia var gjord i Korea och av absolut sämsta tänkbara kvalitet, förmodligen var det därför som den obligatoriska "hästsvansen" stod där med sitt allra överlägsnaste hånflin. Visa mig en musikaffär utan flinande hästsvansar och ni har en stamkund!

Gitarren lät dock tillräckligt mycket som en originalstrata för att fylla sitt syfte och den smäckra halsen gjorde den underbart lättspelad, i motsats till min gamla Hagström Viking. Efter mycket tjatande på Nicke så lånade han motvilligt ut den erforderliga summan. Jag tror att det var 1 300 spänn. Naturligtvis var det en skitgitarr. Det fanns en svajarm till gitarren, så den skruvade jag förstås dit och testade. Svaj-"mekanismen" bestod i att den plåtskiva som själva stallet var fästat i böjdes, vilket var mer än vad den stackars gitarren tålde.

Stallet satt nämligen fast med sex pyttesmå skruvar i gitarrens blanka pärlvita kropp, som bestod av fanér och limmade spånplattor av sämsta sort. Efter endast några få tag med svajarmen så började stallet lossna. Jag drog dit tre rejäla skruvar, två närmast svajarmen och en i den andra ändan. Eftersom stallet nu satt fast ordentligt så blev det rätt svårt att svaja - och det var också säkrast att låta bli. Trots trögheten så använde jag denna effekt under inspelningen på ett par ställen där det passade.

Till detta inköp la jag också en distbox. Rätt inställd fick den Fenderkopian (gemenligen kallad "Den lilla koreanskan") att låta nästan som om den spelades i en rörförstärkare i stället för i min livlösa Rolandförstärkare. Kompljudet var väl sisådär, men sololjudet tyckte jag lät bra. Så nu drog det alltså ihop sig till ännu en tur till studion i Nässjö. Vi trodde nämligen att det dåliga ljudet på kassett nummer två hade berott på missförstånd och tillfälligheter. Tyvärr skulle det visa sig att så inte var fallet. Henrik fattade aldrig riktigt vad det var vi ville åstadkomma. Hur precisa beskrivningar jag än gav honom så förstod han mig inte. Samma syndrom hade visat sig under vår första demo. Varför tog inte folk in vad jag sa? Varför gick inte budskapen fram?

I efterhand tycker jag att det var ett fatalt misstag att spela in även den tredje demon i samma studio. Vi tog med Henrik ut på krogen och festade med honom. Vi bjöd in honom i Lantmännen-världen och propagerade för våra visioner. Kanske spolades en del av de förklaringarna bort av sprit- och ölflödet. Vi kom närmare det vi ville låta som, men inte ända fram. Idéerna om ljudet hade nu blivit mer precisa, men slarvades till stor del bort i slutmixen. Istället för att bli till ett tungt och rockigt ljud, så blev det murrigt och ändå spretigt på något vis. Det var som om det inte gick att få något tryck i ljudet.

Låtarna som jag skrev inför den här inspelningen var Med stora steg, där inspirationen kommit ifrån en firmafest på reklamfirman, även om handlingen i övrigt var rent fiktiv; samt King Kong som väl bäst kan beskrivas som "terapirock". Jag hade gått i terapi i ungefär ett år och var väldigt uppslukad av speciellt Alice Millers idéer. Låten beskriver ett inre skeende där mitt alter ego upptäcker sig vara offer för sin omgivnings och sin familjs förväntningar och sina egna förljugna självbilder, men den slutar positivt. Den vilda jätteapan finner sitt naturliga och äkta inre.

Denna tredje demo var, förutom för att skickas till skivbolagen, avsedd att vara en singelkassett för försäljning vid våra konserter och beställdes i 500 ex. Vi krängde den till i stort sett självkostnadspris. Vår konstnärskompis Carolina och hennes pojkvän Jokum gjorde också, året därpå, en rockvideo av "King Kong" där bildmaterialet var en svartvit videoinspelning av en konsert på Källaren (Gripsholms värdshus) som kolorerats med diverse enkla digitala effekter. Det finns inget egentligt synk mellan konsertbilderna och själva låten, utan bara Lantmännen som rör sig i slow motion till musikbakgrund. Det är möjligt att det finns en kopia av filmen någonstans, men jag äger i varje fall ingen.

Carolina var ett av våra största fans. Därför är det tråkigt att jag helt utan onda avsikter kom att såra henne. Hon hade målat en serie bilder av Lantmännen, vars tänkta användningsområde jag glömt, sannolikt affisch eller skiv-/kassettomslag, som hon bad mig att titta på. Jag har för mig att mina tankar var någon annanstans vid tillfället. Jag slängde ett öga på något, som för en hastig blick mest såg ut som rätt diffusa och skissartade alster och slängde taktlöst ur mig: "Vad är det här, skisser?" - Men det var inga skisser utan färdiga verk - ett grovt om än helt oavsiktligt övertramp ifrån min sida. Carolina upplevde sig totalt oförstådd, blev djupt sårad och Lantmännen hade en beundrare mindre.

Ifall du skulle tillhöra den lilla skara som äger ovan nämnda singelkassett så ser du att hela bandet står som upphovsmän. Detta är inte med sanningen överensstämmande. Skulle låtarna dock någonsin ges ut kommersiellt så avser jag att stå vid mitt ord och dela upphovsrättskapet med Nicke och Patrik så som det en gång var sagt. - Inför fjärde demon, 1992, så backade jag ifrån idén om det delade upphovsrättskapet och stod åter som ensam kompositör och textförfattare, vilket är lite komiskt eftersom den ena låten bygger på en gitarrfigur som Nicke brukade leka med. Så rätteligen ska han stå som den ena upphovsmannen bakom musiken vid en eventuell kommersiell utgivning.

Det hann bli några tripper till Nässjö under 1991. Såhär sjutton år senare är det förstås inte helt enkelt att komma ihåg under vilken tripp vi gjorde vad. Men redan under våren, mellan den sjunde och den tolfte maj så höll man detta år en komikfestival i Nässjö, varav en del av evenemangen ägde rum på hotell Högland. Jag förmodar att det var Patrik som snackade till sig att vi skulle få spela, som ett slags mellan- eller uppvärmningsakt. I mitt programblad ifrån det här evenemanget står vi inte med, men handskrivet (av Nicke?) står det som sista programpunkt, torsdag den nionde maj (Kristi himmelfärdsdag): "23:00 - Lantmännen on tour again". Det skulle betyda att vi avslutade kvällen, fast jag vill minnas att någon komiker gick på scenen efter oss.

"Lantmännen on tour" stod det också på de ljusblå jeansskjortor och svarta t-shirts som Nicke lät trycka upp. Jag och Patrik bara garvade när vi såg dem. Vår "tour" bestod nämligen av tre spelningar som låg varandra hyfsat nära i tiden; en på Cityhallen i Stockholm, en på Skänken (värdshuset) i Mariefred och slutligen en på Hotell Högland i Nässjö. Detta var hela turnén - och är än idag det närmaste jag har kommit en riktig turné med ett band.

Det är möjligt att diverse pålägg och mixningen av demo nummer två, alltså den första i Nässjö, drog ut på tiden och att vi därför, under denna vår, hade ärenden hit också av det skälet. Almanackan ger ingen ledning. Själva spelningen på komikfestivalen var i alla fall katastrofal, särskilt för min del. Jag hade fått låna en multipedal med en sjuhelvetes massa ljudeffekter och kombinationer av dessa. Jag lärde mig pedalen så gott jag kunde och bestämde mig för att använda kanske tre olika inställningar.

Naturligtvis blev jag alldeles blank i skallen när det var dags att gå på scenen och kom endast hjälpligt ihåg när jag skulle trampa på vad. Det gick väl hyfsat i en eller två låtar innan jag började trampa bort mig. Nykter var jag också, vilket inte var någon fördel eftersom jag var ovan vid att uppträda utan åtminstone ett par bärs först. Mina nerver kraschade därför fullständigt när de mest märkliga ljud kom ut ur förstärkaren, ljud som jag inte hade en aning om hur jag fått till. Nervöst trampade jag hur som helst på pedalen och hela spelningen föll ihop som ett korthus. Kanske var det att utmana ödet att uppträda på en komikfestival. Det var nämligen det vi bjöd publiken på - komik!

Innan spelningen hade vi gått runt ibland de kända komikerna och Patrik hade i vanlig ordning berättat för kreti och pleti om hur jävla bra vi var. Jag delade ut en kassett till bland annat Peter Wahlbeck och pushade för vår spelning senare på kvällen. Jag önskar att jag hade låtit bli. Det värsta av allt var att hela skiten videofilmades. Jag skulle inte bli ett smack förvånad ifall denna Papphammarspelning ligger ute på Youtube.

Bättre, men inte heller särskilt bra, gick det på vår spelning på Kaos i Gamla stan. I övervåningen, i entréplanet, låg restaurangen och puben. Gick man istället ner för den närmast livsfarligt smala och branta spiraltrappan till källarvalvet så hamnade man i en hyfsat rymlig konsertlokal med en anständigt stor scen för lite halvkända akter, eller för helt okända sådana som exempelvis Lantmännen. I de åldriga valven stod vi och rockade fett, fast 1991 fanns förstås inte det uttrycket. Möjligen fanns det redan nu en svag antydan till fett. Möjligen rockade vi också en smula, fast kanske inte så jättebra.

Den här gången var det min tur att vara för packad för att kunna spela. Sluddrig sång, halvfalska solon, oprecist kompspel och en hel del bortglömda textrader blev resultatet av den överdrivna "uppvärmningen" innan spelningen. Kanske skulle denna spelning ha fallit i barmhärtig glömska ifall det inte varit för två händelser. Dels var det sista gången som jag träffade någon ur vårt gamla Trivial Pursuit- och kortspelande samt ständigt diskuterande gäng ifrån Katrinebergs folkhögskola, nämligen den snusande Mia med sitt blonda änglahår - dels fick jag ett par trosor kastade till mig på scenen!

Nu orsakades detta förstås inte av hysteriska kvinnliga fans, som skrek av åtrå och slet av sig sina underkläder i extas när Lantmännen spelade. Tyvärr! Det berodde istället på att jag skojat om kastade trosor vid något tillfälle, med den mulliga kompis till M som också varit närvarande den kvällen på Engelen då jag och M först träffades. Till konserten tog då denna kompis för ändamålet med sig ett par gamla och synnerligen begagnade trosor av en mycket vardaglig karaktär, måhända av den typ vars utgångna bäst föredatum degraderat dem till bruk vid "röda dagar". Trosorna landade perfekt och blev hängande mitt framför mitt ansikte på mikrofonstativet! Någon upphetsning infann sig inte, men väl ett rejält garv!

Vårt konserterande och kuskande fram och tillbaka detta år, ofta till Nässjö, innebar en jävla massa lastande i och ur av utrustning ifrån Double Action Policemens lilla röda repstuga ute på Hedlandet, utanför Mariefred. Nickes pappas vita Volvokombi räckte inte, åtminstone inte när vi skulle ha en livespelning och därför också behövde ha med oss sånganläggning. Alltså krävdes det ett släp.

Vägen ner till Nässjö blir lite tråkig när man åkt den ett antal gånger. Man känner för lite variation. Kanske var det därför som Nicke under en av dessa resor tryckte gaspedalen i botten, någonstans längs Vätterstranden i närheten av Brahehus. Vi åkte sent på kvällen, eller om det var natten, och det fanns inte en endaste bil ute på den långa, breda och enkelriktade raksträckan. När vi kommit upp i 180 kilometer i timmen - med släp(!) - så skrek både Patrik och jag: "Sakta ner för helvete!" - Nicke bara garvade. Efter någon minut eller så saktade han farten, till 130 eller nåt! Vägen till Nässjö var trist, men med Nicke vid ratten blev färden åtminstone inte onödigt långvarig.