Burning with desire
Ifall man räknar tiden mellan vintersolståndet och nyårsaftonen som en del av det kommande året, vilket det ju rätteligen är, så kunde inte 2008 ha börjat mycket sämre än det gjorde. På julaftonen 2007 så avled min mormors lillebror, alltså Mammas morbror. Han var sladdbarn och inte särskilt mycket äldre än Mamma, därför umgicks de båda väldigt mycket under hennes uppväxt. Visserligen hade han varit mycket sjuk under de sista åren och till slut knappt nåbar för samtal, men Mamma berördes förstås ändå mycket av hans bortgång. Jag hade bara träffat honom vid enstaka tillfällen under årens lopp. Jag tyckte väldigt bra om honom, men jag hade egentligen aldrig lärt känna honom särskilt väl.

På annandagens kväll hade jag just tagit ut några biffar ur frysen, som jag skulle steka till middag, när jag plötsligt kände en stark röklukt. Den gamla damen i lägenheten mittemot brukade allt som oftast bränna vid mat på spisen, så därför reagerade jag till en början inte så mycket. Men efter ett litet tag tyckte jag att det luktade lite väl mycket rök, så jag gick ut i hallen för att sniffa. I alla pyttesmå mellanrum mellan ytterdörren och dörrposten ringlade små rökslingor fram och lukten i hallen var en smula stickande. Jag gick fram till dörren och såg ut genom tittögat. Kolsvart! Jag visste vad det betydde, för jag hade sett det en gång förut, nämligen när jag bodde i min och Mammas andra lägenhet i Viksjö.

Den gången hade det varit någon som satt eld på två barnvagnar i trapphuset. Den rök som den brinnande plasten avgav var tjock och hade fyllt hela trapphuset. Även då hade det varit kolsvart i tittögat. Jag minns att vi satt och tryckte i lägenheten. Vi visste förstås inte vad det var som brann, ifall det var en omfattande brand, ifall det var någon fara för våra liv eller när brandkåren skulle komma. Det enda vi visste var att det var vansinne att bege sig ut i röken. Att göra det kunde bara leda till rökförgiftning. - Jag drog samma slutsats den här gången. Jag ringde 112 och anmälde branden. Där sa man att andra redan hade ringt och att brandkåren var på väg.

Kort efter min flytt till Söder, sommaren 2005, hade jag beställt en säkerhetsdörr som tillval. Denna ståldörr, med träliknande plastbeklädnad, började nu sakta att bli allt varmare. Det betydde att det var en omfattande brand i någon lägenhet och att heta rökgaser och lågor redan hade fyllt farstun. Ifall jag hade öppnat min dörr i det här läget, så hade tillskottet av syre ifrån min lägenhet sannolikt gett elden ett närmast explosionsartat förlopp - som en svetslåga rakt in i min lilla etta, där det inte fanns någonstans att ta vägen. Rökgaserna stack redan rejält i näsan och halsen och det gick inte längre att vistas i hallen.

Jag stängde dörren till badrummet, där det fanns en ventil, för att minska luftflödet. Jag stängde dörren till hallen av samma skäl. Jag visste visserligen att det var dumt att öppna ett fönster i det här läget, men dels behövde jag titta efter ifall det fanns några brandbilar med stegar utanför fönstret, i händelse av att man planerade utrymning den vägen, dels ville jag undvika att bli rökförgiftad. Eftersom säkerhetsdörren, tillsammans med alla andra stängda dörrar gav ytterst lite syre åt branden i farstun så tog jag risken.

Jag hörde aldrig brandkåren komma. Jag hörde inga sirener överhuvudtaget, men jag såg efter ett litet tag att poliser med ficklampor gick omkring nedanför mitt fönster. De ropade upp till mig: "Är allting okej däruppe?" - "Det är lugnt!" ropade jag tillbaks. De sa åt mig att stänga fönstret vilket jag också gjorde, men när röken började bli alltför stickande också i rummet så blev jag tvungen att öppna en stund igen. Nu ropade de åt mig att branden var släckt och att jag skulle stanna kvar i lägenheten. Det var en helt onödig uppmaning. Jag hade ingen som helst lust eller anledning att öppna ytterdörren.

Efter en stund bultade det på dörren. Eftersom jag förstod att det måste vara en rökdykare så öppnade jag med viss bävan dörren men såg ingen där, åtminstone inte förrän jag tittade ner. Där kröp en rökdykare som sa åt mig att lämna dörren olåst och som hastigt frågade hur det var med mig. Jag gav honom samma svar som jag gett poliserna, nämligen att det var lugnt. Helt lugn hade jag kanske inte varit. När dörren varit som varmast så hade hjärtat slagit en smula snabbare. "Grabbar, det här går för långsamt!" tänkte jag för mig själv, medan hjärtfrekvensen gradvis ökade. Men vid det här laget så hade jag lugnat ner mig.

En kort stund efter den första rökdykaren kom en annan, nu stående brandman och kollade en gång till. Till sist kom det två stycken. De talade på ett vänligt och lugnt sätt om för mig att de var tvungna att evakuera hela huset. Detta innebar att jag skulle behöva gå igenom den ännu rökgasfyllda farstun. De insisterade på att jag skulle ha skyddsmask på mig under passagen, samt att jag skulle hålla i och följa den ena av brandmännen, på samma gång som den andra skulle gå bakom och hålla i mig. Det enda som var problematiskt var själva gasmasken. Vid första försöket kände jag det som om jag skulle kvävas. Jag blev tvungen att ta av mig masken och samla mig i någon minut innan nästa försök.

Vid det andra försöket fick jag kontroll över andningen. Men ungefär halvvägs nere återkom känslan av att jag höll på att kvävas, fast nu var det förenat med fara att ta av sig masken. Jag slutade andas lugnt med näsan och började istället att flåsande andas med munnen. Hade jag bott högre upp så hade jag nog börjat hyperventilera redan innan jag nådde fram till porten, men nu återstod bara några meter dit. Lättad gick jag ut till den folksamling som hade bildats utanför huset.

Den bestod av de boende, deras gäster, ambulanspersonal, poliser och naturligtvis brandmän. Ett polisbefäl blev den första person som tog tag i mig. Bryskt sa han att han snarast ville förhöra mig om branden och brandorsaken. En sjukvårdare klev då demonstrativt emellan och uttryckte med all tydlighet att hälsa gick före polisförhör. Sjukvårdaren tittade till mig, frågade hur jag mådde och upplyste mig om att ifall jag fick svårt att andas så skulle jag omedelbart uppsöka sjukhus. Den barska polisen såg en smula förnärmad ut och gick därifrån.

Polisbefälets attityd förvånade mig, men även de poliser som stått nedanför mitt fönster under branden hade uppträtt underligt, eller åtminstone ställt en underlig fråga: "Har du kastat ut något genom fönstret?" frågade en av dem. Sättet han frågade på kändes lite besynnerligt, ungefär som om jag i så fall skulle ha gjort mig skyldig till något brottsligt. - Efteråt var det någon som sa att polisen hade sökt efter en förmodad pyroman. Detta kan man ju i och för sig ha viss förståelse för. Fast förståelsen kanske minskar något ifall man betänker att branden startade hos en gammal tant som rökte som en skorsten, som brukade bränna vid mat på spisen och att det hela dessutom skedde i juletid, då de flesta hem är fulla av levande ljus.

Den polis som körde oss boende till socialjouren var i varje fall vänlig, lugn och samlad. En gammal man, som hade svårt att gå, blev hjälpt uppför trapporna av mig och polisen. Jag vill här ge en stor eloge till personalen på socialjouren, som uppträdde samlat och professionellt gentemot vår lilla flock av oroliga människor. Snart nog dök det också upp representanter för både hyresvärden och försäkringsbolagen. Vi hade förstås många oroliga frågor att ställa till dem.

Den gamle mannen, som jag och polisen hade hjälpt uppför trapporna, verkade fortfarande en smula skärrad, där han satt för sig själv i det ena av de två samlingsrummen. Jag talade med honom och lät honom få prata av sig något av sin oro. Han berättade, med tårar av rörelse och stolthet i ögonen, om sin son. Sonen hade varit hos sin åldrige far på besök och han hade sprungit i farstun, ringt och bankat på varenda dörr, för att få ut folk fortast möjligt.

De enda personer som ådrog sig skador i branden var den gamla damen i lägenheten mittemot, samt en ung flicka som bodde i lägenheten närmast bredvid. Den gamla damen, som på det ena eller andra sättet var den sannolika orsaken bakom branden (det var i hennes lägenhet som branden börjat) hade förstås blivit rejält rökförgiftad. Den unga flickan hade tydligen endast fått lättare rökskador. Jag minns att jag såg henne i en ambulans på gatan, sittandes på en bår med en syrgasmask över ansiktet.

Socialen ordnade tillfälliga boenden åt dem som fått sina lägenheter rök- och brandskadade. Vi andra stegade upp till våra mer eller mindre stinkande lägenheter. En hastig inspektion företogs av hyresvärdens och försäkringsbolagens representanter. Jag hade kommit väldigt lindrigt undan. Jag hade några sotskadade klädesplagg i hallen och på vinden, varav de flesta bara behövde vädras ordentligt. Min matta i vardagsrummet behövde kemtvättas, eftersom brandmännen varit tvungna att gå in med sina sotiga skor för att säkerställa att branden verkligen var släckt i hela huset. - Till det sot som redan fanns på gamla böcker och annat, på grund av Kalles pyromani 1982, så hade nu nytt sot tillkommit. Brandlukten kom att stanna kvar i fastigheten i nästan ett år. Minnet av dessa bränder kommer att stanna kvar längre än så.

Det är märkligt. Jag satt där i min lilla lägenhet, som i en bubbla. Runtomkring mig hade det brunnit. Jag hade hört någon ropa på hjälp med panik i rösten, men mig hände inget. Jag blev inte ens särskilt rädd. Det var lite som den gång då den tunga ställningen med alla skinnjackorna hade fallit emot mig, i Hennes och Mauritz dammiga lagerhangar i Västberga. Det är som om det djupt inne i mig finns en ett lugn som förhindrar panik när det verkligen gäller. Det är konstigt, jag som annars är så rädd för så mycket.

Det är som om där fanns en kärna, ett starkt subjekt, en förnimmande entitet som verkar närmast av sig själv, som tar kommandot i vissa situationer och som också ständigt observerar världen omkring mig. Den säger mig vad som ska hända, den anteciperar blixtsnabbt, en form av intuition. Ska jag kalla den "mitt omedvetna" eller ska jag kalla den något annat?

Kanske är den bara logisk. Jag minns hur jag under våren det här året klev av fyrans buss, vid hållplats Fleminggatan. Alla hade klivit av, när en ung mamma med barnvagn började köra in vagnen mellan bakdörrarna. Bredvid barnvagnen tultade en liten pojke fram, kanske två-tre år gammal. Mamman hade aldrig tryckt på den lilla knapp som signalerar "barnvagn" åt busschauffören.

Slarviga och lata busschaufförer har den egenheten att de inte tittar i BÅDA backspeglarna en sista gång innan de stänger dörrarna för att åka iväg. Deras hjärnor har redan hoppat till steget framför. De är på väg, de är redan vid nästa steg i processen. Framförhållning och målmedvetenhet är i och för sig en god sak, men särskilt i trafiken är det fördelaktigare att befinna sig i nuet, att vara fullt medveten om det som händer runt omkring JUST NU!

Jag har noterat att det finns ganska många människor som inte klarar detta särskilt väl. Jag kan ibland förundras över hur vissa människor kan stå och blockera passagen för avstigande i tunnelbanan, i avsikt att tränga sig emellan de avstigande för att till varje pris få en sittplats. Det är samma sak med dem som sitter kvar på barnvagns- och rullstolsplatser på bussarna, trots att det kliver på människor med barnvagnar och rollatorer, samt att det rullar in folk i rullstol.

Man kan förstås, om man vill, beteckna det här beteendet som ren egoism, men jag tror att det är värre än så. I botten finns en oförmåga till observation, en omedvetenhet om nuet i dess helhet. I dess ställe finns begäret, ett begär efter olika saker som den omedvetna personen önskar sig. Målet för detta begär kan vara en sittplats, eller någon nedsatt vara till otroligt extrapris i en reaback. Alltså kastar man sig fram. Alltså ser man sig inte för, tänker inte. Man kastar sig in genom tunnelbanedörrarna, man kastar sig över reavaran.

Man lever inte i det som sker, utan i det man önskar sig ska ske. Man lever för att komma fram till ett bestämt mål (eller delmål), som man sedan krampaktigt klänger sig fast vid, eftersom man saknar förmågan att omfatta något annat än sin mest näraliggande föreställning. Man ser helt enkelt inte sina medmänniskor.

Man lever i sina föreställningar, inte i verkligheten. Därför noterar man inte att man kliver på någons fot framme vid reabacken. Detta noterar man inte förrän man får ett slag på käften, eller i bästa fall en vass armbåge i mellangärdet ifrån personen bredvid, på vars fot man nu står. De som tränger sig fram vid tunnelbanedörrarna blir aldrig medvetna om att de, i detta nu, är omgivna av andra människor - med samma människovärde - som är på väg ut ur vagnen. Detta noterar de inte förrän man går rätt på dem så att de snubblar omkull.

Den här sortens människor går igenom livet som ett slags automater. Det lilla medvetande som de äger, i förhållande till detta NU som omger dem, utgörs endast av en basal matchning mot deras respektive begär. - Ifall det dyker upp något med rätt färg och form, något som motsvarar begäret, så kastar de sig tanklöst över det. Detta är en fullt naturlig opportunism som man ser överallt i djurriket. Alla djur har en föreställning om sin födas beskaffenhet, vare sig denna föreställning är inlärd och/eller instinktiv. Den mänskliga opportunismen skiljer sig i grunden inte från en höna som går och pickar korn.

Detta är den oreflekterade människan. Detta är människan som slaviskt följer det första fungerande beteende som hon en gång lärt sig. Detta är idioten som står kvar vid övergångsstället när det blivit röd gubbe, trots att det inte finns ett endaste fordon i sikte. Det är samma idiot som i en korsning sedan går ut i gatan, när det blivit grön gubbe, och som då blir påkörd av en bil snett ifrån vänster, eftersom det sitter en likadan idiot i bilen, alltså en person som inte ser sig för och vars enda föreställning i skallen är den om det egna färdmålet.

Paradoxalt nog är det samma sorts idiot som tar sats och springer över gatan ifall han eller hon har bråttom. De siktar på målet och kutar - och hoppas på det bästa. De saknar en inre mekanism för förändring, de har bara enklast tänkbara matris av beteenden. När de väl bryter mot något invant, genom att exempelvis lyda impulsen att kuta ut i gatan mot röd gubbe, så sker det inte efter observation och/eller skattning av betingelserna, utan under stress och i panik. De här människorna lär sig ingenting som de inte behöver lära sig. De observerar inte och reflekterar inte. De är helt och hållet begärs- och impulsstyrda. De är fullkomligt omedvetna om nästan allt.

De gör som de alltid har gjort. Och så gjorde även busschauffören på fyrans buss vid hållplats Flemminggatan. I sitt sinne var han redan på väg mot resans mål, på väg mot slutet av ännu ett trist arbetspass. Den här sortens människor gör inget som de inte behöver göra. De gör inget som de inte redan gjort förut, ifall inget drastiskt lär dem att ändra beteende. De tittar inte en extra gång i BÅDA backspeglarna.

Den lilla pojken hann bara kliva upp med ena benet innan bussens bakdörrar började stängas. Den ena dörren klämde fast hans lilla hals mot barnvagnen, så hårt att han förmodligen inte kunde andas. Redan när pojkens mamma börjat rulla ombord sin barnvagn på bussen så hade jag vetat vad som skulle ske. Kanske var det en intuitiv insikt, kanske var det bara min visshet om att merparten av all världens busschaufförer, liksom de flesta andra människor, aldrig tittar efter en extra gång.

Jag grep tag i dörren och drog upp den så att den lilla pojken kom loss. Han var vettskrämd och bara skrek och grät. Först nu tittade busschauffören i backspegeln och öppnade dörrarna igen. Mamman nickade ett tack åt mig, rullade in barnvagnen, plockade upp sin storgråtande lilla pojke i famnen och försvann mot okända öden.

Avskedad
Mitt eget öde var dock känt. Jag skulle återigen bli arbetslös. Jag var nämligen obekväm, så när komponentfirman nu till större delen skulle läggas ner, så passade bemanningsfirman på att sparka mig. Man angav "arbetsbrist" som orsak - trots att bemanningsfirman kort därpå annonserade efter ny personal! Den nya "storchefen" kom och tryckte det skriftliga avskedet i handen på mig. Det var nästan så att det svartnade för ögonen. Jag kunde känna hur något knäppte till inne i huvudet. I två års tid hade jag befunnit mig i en ständig kamp mot mina illojala och slappa kollegor, tills jag slutligen börjat vinna deras respekt.

Jag hade också kämpat med att bygga upp min synlighet och med att skapa en ömsesidig respekt mellan mig och komponentföretagets personal. Denna hade jag vunnit. De allra flesta visste att de kunde räkna med att jag alltid gjorde mitt bästa. De allra flesta begrep också att jag gjorde det av fri vilja, för att jag fann glädje i det. Jag var en tjänare, men också stolt över mitt arbete. Jag var ingen slav. Jag respekterade alla och jag visade vad jag kände och tänkte.

För mig så var alla vi som arbetade i detta hus arbetskamrater, oavsett vilket företag vi tillhörde. Jag var lojal. Jag var till och med lojal mot bemanningsfirman, trots att den i mina ögon mest bestod av en logo på mitt lönebesked, dessutom fel logo. Jag hade definitivt föredragit att vara anställd av komponentföretaget direkt, eftersom det var dessa människor som jag jobbade åt. - Nu kom alltså denne man hit för att avskeda mig, denna nya "storchef" som inte hade en aning om hur min arbetssituation såg ut, eftersom han desinformerats av "lillchefen" som inte heller visste det. Jag blev rasande! Jag vägrade att underteckna avskedspappren. Jag kände hur jag började darra. Gråten var på väg upp ur sina gömslen. Jag sa till storchefen att försvinna. Jag gick in på toaletten och låste om mig. Jag lät mina tårar flöda.

När jag kom ut så hade storchefen åkt sin väg. Med tårar i ögonen sa jag till min buttermuttrige de facto-chef på komponentföretaget att jag var tvungen att gå hem, samt att jag meddelade mina kollegor detsamma. Hela mitt inre var en stor gråt. Jag kände mig förnedrad ända in i mitt innersta! Det var så märkligt, jag som hatat arbetslivet djupt och intensivt hela livet. Nu bröt jag ihop när jag fick sparken. Jag kom att bli sjukskriven i knappt tre veckor. Diagnosen var "krisreaktion". Den fördolda sanningen är nämligen den att jag älskar att arbeta! Det är förstås ingen som tror mig, men så är det faktiskt. Däremot hatar jag själva arbetslivet; hierarkierna, intrigerna och småpåvarna.

Enligt det lokala fackombudet så hade jag sex månaders uppsägningstid. Eftersom ingen uppsägning hade dykt upp under vintern eller ens till årsskiftet, så förväntade jag mig att jag skulle få jobba kvar inom bemanningsföretaget, åtminstone under den kommande sommaren, men så blev det alltså inte. Jag hade nämligen blivit desinformerad av mitt "lokala" fackliga ombud, i själva verket hade jag bara EN månads uppsägningstid! Nu var han förvisso inte ett särdeles "lokalt" ombud utan hade sitt kontor i bemanningsfirmans lokaler, för övrigt alldeles intill den nya "storchefens" kontor. Det skulle senare visa sig att de båda var som ler och långhalm. De var både vänner och kollegor.

Möjligen var det därför som jag blev desinformerad. Det förhöll sig nämligen så att det, på grund av att det egentligen aldrig hade funnits någon som lärt sig mina arbetsuppgifter ordentligt, inte heller fanns någon att stoppa in i mitt ställe under vintern och våren. Min teori är därför att denna desinformation, som jag fick om min uppsägningstid av mitt fackliga ombud, var frukten av en hemlig överrenskommelse mellan dessa båda "polare" så att jag inte skulle säga upp mig i förtid och lämna min arbetsplats i sticket. Jag drog slutsatsen att mitt fackliga ombud, det vill säga "storchefens" polare, antingen var köpt eller så rådde det något slags vänskapskorruption dem två emellan, bestående av tjänster och gentjänster.

Detta var förstås något oerhört, att bli blåst av sitt eget fackliga ombud, vilket fick mig att kontakta diverse ombudsmän samt lite annat löst folk i ledningen för mitt fack. De slingrade sig som maskar och hänvisade vidare. I slutändan tvådde de sina händer genom att hänvisa till den lokala förhandlingsrätten. De påstod sig sakna möjlighet att ingripa mot ett avtal som ingåtts lokalt mellan arbetsgivaren och det lokala fackliga ombudet - alltså mellan "storchefen" och hans kompis - trots att många uppenbara fel och tvivelaktigheter omgav min uppsägning. Det slutliga svar jag fick om hur jag skulle gå vidare med ärendet, av den person som till slut blev min ombudsman, var att jag naturligtvis hade möjligheten att stämma facket för försummelse och att yrka på skadestånd!

Den organisation som jag alltså varje månad hade betalat pengar till, för att de skulle försvara mina rättigheter i förhållande till arbetsgivaren, skulle jag alltså behöva stämma för att de skulle sköta sina uppgifter - och detta trots att nämnda ombudsman tydligt hade tillstått att mitt "lokala" ombuds agerande varit "mycket underligt". Jag kunde tydligt konstatera att det inte bara var staten och kapitalet som satt i samma båt, där satt också facket! Jag hade inte sett röken av facket på min arbetsplats under de två år som jag jobbat på komponentföretaget, trots att jag skriftligen påtalat min ofta rent bisarra arbetssituation. Nu hade jag också blivit blåst av dem, i bästa samförstånd med arbetsgivaren. Heja Sverige! Korporativa, förljugna skitstat!

Som ett slags "bonus" ifrån bemanningsfirman så fick jag under den sista tiden också en ny och synnerligen ung kollega. Han skulle ersätta den unga IT-assistenten under den sista tiden, eftersom hon hade funnit nytt arbete. Egentligen fanns det inget behov för honom. Huset hade i det närmaste tömts på datorer och därmed på arbetsuppgifter för honom. Den unge mannen, för övrigt en "brat" ifrån Östermalm, tillbringade därför - lika oombedd som fastighetsskötare nummer två inledningsvis varit - mycket av sin tid nere på godsmottagningen.

Den tiden använde han mestadels till att surfa eller till att sova, med ljudliga snarkningar och med sin överkropp liggandes över skrivbordet. Hans snarkande uppenbarelse blev till den slutliga illustrationen över hur mina två år på komponentföretaget hade varit, under bemanningsfirmans valhänta ledning. Åsynen av min snarkande kollega var som att uppleva ett konstverk. Det var en installation som fångade bemanningsfirmans hela själ.

Anlitandet av olika bemanningsföretag till att sköta de verksamheter i ett företag eller en organisation som "inte hör till kärnverksamheten" kan se bra ut på pappret. Eller rättare sagt: Det ser bra ut i ett styrelserum, visat i en Powerpointpresentation. Att "ägna sig åt kärnverksamheten" låter ju väldigt klyftigt. Nu råkar det emellertid vara så att de personer som sitter och glor på den där Powerpointpresentationen inte alltid besitter den nödvändiga detaljkunskapen om de tjänster som inte tillhör "kärverksamheten". Det må gälla städning, reception eller vaktmästeri med mera.

Inte sällan har vaktmästare exempelvis vissa administrativa uppgifter, ofta av enklare slag, men inte alltid. I mitt fall skulle jag nog vilja säga att jag var en hybrid av vaktmästare, speditör, arkivarbetare, skanneroperatör, serviceman för printrar, administratör samt slutligen också godsmottagare. Ovanpå allt detta tillkom en enkel ekonomifunktion. Om allt detta visste mina chefer på bemanningsfirman platt intet. Faktum är att även mina närmaste chefer på själva komponentföretaget ibland hade lite diffusa eller smått felaktiga föreställningar om hur mina arbetsdagar faktiskt såg ut. Förmodligen var det därför som den lokala företagsledningen hade anammat det rådande modet. Förmodligen var det därför som de hade slukat Powerpointpresentationen med hull och hår.

Följden av att lägga ut vissa tjänster inom ett företag eller en organisation på entreprenad blir inte sällan att det bemanningsföretag som kammat hem kontraktet sedan övertar (delar av) den befintliga personalen. Det var just på detta sätt som min kollega, tillika instruktör under min första tid på det här jobbet, hade hamnat i bemanningsbranschen. Han hade tidigare haft ett fast jobb på ett företag, men hade sedan ställts inför ultimatum, att antingen säga upp sig för att därpå låta sig anställas av bemanningsföretaget, eller att inte ha något jobb alls.

Bemanningsföretagen äger ingen branschspecifik kunskap om någonting. Det bakomliggande skälet till att många företag ändå anlitar bemanningsföretag är som sagt att avståndet mellan dem "på golvet" och upp till företagsledningarna ofta är för stort. De höga cheferna vet helt enkelt inte hur vissa arbeten går till. Därför lever de i villfarelsen att man kan ersätta all "okvalificerad" arbetskraft med vem som helst. De tror alltså att dessa personer är ett slags ballast som man kan släppa när företagets "lyftkraft" blir för dålig, för att sedan addera ny ballast vid behov. Men det faktum att bemanningsföretagen ofta tar över den redan befintliga personalen talar sitt tydliga språk om motsatsen.

Bemanningsföretagen har som sagt inte en jävla aning om någonting. De lever i en låtsasvärld av stereotypa yrkesroller som inte alls existerar, inom arbetsmarknadens olika heterogena branscher och sinsemellan mycket olika arbetsplatser. Bemanningsföretagens kunder, det vill säga diverse företagschefer utan markkontakt, är nästan lika okunniga. Det är fantastiskt att se kunder köpa tjänster, som de inte vet tillräckligt mycket om, till överpris - av försäljare som inte heller gör det!

Hos komponentföretaget var anlitandet av ett bemanningsföretag totalt meningslöst. I samtliga fall rörde det sig om tjänster som företaget ändå inte klarade sig utan; ankommande och avgående post och gods, reception/växel/konferenspersonal samt en IT-assistent, plus "Lillchefen" (med oklara uppgifter). Samtliga tjänster var fullt integrerade i den dagliga verksamheten på ett sådant sätt att det inte fanns någon funktion som kunde avvaras. Slutresultatet av att anlita bemanningsfirman blev därför att man betalade onödigt mycket pengar för arbetskraft som man ändå inte kunde göra sig av med! Så utomordentligt fånigt.

Under de sista månaderna förvandlades den redan innan något bisarra arbetsplatsen dessutom till ett veritabelt dödsbo. Den avslutande akten blev en förnedringsakt. Långvariga medarbetare flyttades runt som boskap mellan olika kontor vartefter huset avfolkades, för att man skulle kunna påbörja demonteringen av kontoren. Det var som om de anställda satt på ett isflak som sakta bröts upp. En efter en föll bort och försvann, medan de allt färre överlevande tvingades jumpa ifrån flak till flak. Till slut återstod bara en liten förskrämd och frusen flock, omgiven av marknadsekonomins iskalla hav.

Allt av värde rensades ut. Dels kom det lastbilar ifrån utlandet som fraktade bort ännu värdefull utrustning till andra brukare, dels kom det bilar som fraktade bort sådan utrustning som förut betingat stora värden, men som nu kördes iväg som skrot. Vissa saker skrotade vi på plats, vi fyllde back efter back med elektronikskrot och annat bråte. En hel liten värld demonterades och försvann för alltid. Mest av allt krängde vi iväg sådant som gick att sälja. Det var inte bara ett slags dödsbo, det var också en stormarknad.

Den buttermuttrige, tillsammans med en annan chef som bar det ekonomiska ansvaret för utförsäljningen, krängde iväg allt som gick att kränga. Godsmottagningen förvandlades till en saluhall för diverse gamla maskiner, kontorsmöbler, datorer, kopiatorer och annat. Jag förvandlades till ett butiksbiträde som visade varorna, tog betalt, skrev kvitton och hjälpte kunderna att lassa i varorna efter avslutad affär. Det enda som saknades var att jag borde ha haft färgglad klädsel, namnskylt på skjortan och ett inställsamt smil fastklistrat i käften.

Det mest fascinerande var emellertid inte den externa försäljningen, utan istället försäljningen till komponentföretagets egen personal. Jag fick bevittna hur annars timida, vänliga, civiliserade och i de flesta fall välutbildade människor regredierade inom loppet av sekunder och förvandlades till en flock hungriga hyenor som kastade sig över fynden. Kanske är det förståeligt, för utbudet bestod bland annat av datorer och dyrbar elektronisk utrustning som krängdes iväg till skrattretande låga priser. Det hela blev till ett slags "Galne Gunnar" för tekniker.

Dessa interna utförsäljningar annonserades ut till alla på komponentföretagets interna hemsida. Öppettiden var begränsad och strax innan "butiken" öppnade så brukade en stor samling människor ha bildat kö framför dörren. Även om några pratade och skämtade med varandra som brukligt, så var anspänningen så stor att man nästan kunde ta på den. Det hela påminde om ett startfält fullt av löpare som väntade på startskottet inför ett kortdistanslopp. När den buttermuttrige till slut öppnade dörren så stormade kunderna in utan varje uns av värdighet och kastade sig över de bästa datorerna, samt allt annat som kunde vara av intresse. Ecce Homo!

Efter att min anställning, som först godsmottagare och sedermera bodknodd tagit slut (den sista mars) så gick jag ut i den stora tomheten, en tomhet som jag fyllde genom att arbeta med den här hemsidan - och förstås genom att supa varje kväll. I början av min arbetslöshet, under våren och sommaren, så ledde mitt arbetssökande emellanåt till att jag kom på intervjuer hos olika arbetsgivare. Jag bevistade dessa jobbintervjuer utan att känna tillstymmelse till entusiasm. Jag var totalt bränd på arbetslivet och hade egentligen ingen som helst lust längre till någonting alls. Det var bara vid enstaka tillfällen som jag verkligen tände till och gav intervjuarna mitt allt. Hade jag då känt till hur långvarig min nya arbetslöshet skulle komma att bli så hade jag förmodligen satsat stenhårt under samtliga intervjuer, men varken den vetskapen eller den lusten fanns längre kvar. "Utbränd" är ju ett ord som många tanklöst strör omkring sig, men det var nog just det jag var.

Under en av den följande sommarens många ensamma promenader, för att fördriva sysslolösheten, så kom jag att gå in i Högalids kyrka, kyrkan med två torn och också den kyrka där jag tre år tidigare, tillsammans med den mediokra kören ifrån försäkringskassan, uppträtt i sällskap med vissångaren Mats Paulsson. - Det är en charmlös kyrka, ett skrytbygge som en gång var tänkt att bli domkyrka, men som bara blivit till en löjligt överdimensionerad församlingskyrka. - I dess svalka satt jag för mig själv en stund och kontemplerade, men innan jag återvände ut i sommarvärmen så gick jag fram till kyrkboken, som låg på ett bord strax framför koret och skrev: "Rymden är tom, älska ändå."

Mitt skrivande fördjupades under hela tiden som arbetet med hemsidan fortskred och med det kom också drömmarna. Jag drömde om det förflutna, om människor jag träffat, om dem som dött. Jag drömde om alla dem som jag saknat och ännu saknar. I mitt skrivande samlades hela mitt liv i ett "nu". Allt var där, simultant. Jag fann att jag nedtecknat mitt eget partitur, min egen berättelse. Liksom noterna på ett notblad blir musik först när de spelas, så fanns all denna text samlad i en punkt, samtidigt som den beskrev olika delar av ett liv först då den spelades upp, då den lästes. Jag hade nedtecknat mina minnen så som de för ögonblicket kom till mig, jag hade efterforskat och letat i det förflutna. Jag hade nedtecknat en ofullbordad symfoni.

Nedanstående ord skrev jag till Lill-Erik 1982. Jag tänkte på "Schuberts ofullbordade" när jag skrev dem, på det förmodat oavslutade verk som kom att bli tonsättaren Franz Schuberts kanske mest kända. Dessa var mina ord i Eriks dödsannons:

Scenen är plötsligt tom, publiken förvirrad.
Vi fick ett kort framträdande.
Vi går förundrade, besvikna, åt varsitt håll
Dock, i de mörka timmarna går vi och nynnar på strofer
ifrån en ofullbordad symfoni.

Jag förstår dessa ord annorlunda idag. Det finns inga ofullbordade liv. Alltifrån det dödfödda barnet, vars enda upplevelse i livet varit ljudet av mammans hjärta, till de upphöjda mästare som befolkar piedestalerna i den kollektiva lögn som vi kallar historien, så består allt till slut av upplevelse.

Upplevelsen blir så småningom till ett minne, vilket är en upplevelse i sig. Upplevelsen existerar i ett litet, litet rum som vi kallar "nu" - ett rum med mycket liten utsträckning i tiden. Sedan finns den aldrig mer, inte i denna världen. Kanske finns den kvar som ett evigt minne. Kanske finns den hos Gud i evighet. Kanske är alla dessa minnen del av det oändliga liv som Gud lever i oss och med oss. Kanske lever Gud i varje enskilt "nu" liksom i den tidlösa evigheten - till vilken allt återgår och ur vilken allt kommit, kommer och skall komma.

Kanske är dessa minnen, min nedtecknade melodi, min stämma i detta väldiga partitur, endast en del av det fullkomliga verk som i någon mening alltid existerat, men som upplevs av oss - liksom av Gud - först när det spelas, när tid förflyter.

"Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen."
Ur "Ett Drömspel" av August Strindberg

Allt är möjligt, därför att det måste vara möjligt. Funnes inte allt, så funnes inga val att göra. Därför tror jag inte på en fullkomlig predestination, på ett verk som bara kan spelas på ett enda sätt, som en MIDI-fil eller ett självspelande piano. Det måste finnas val, liksom det måste finnas slumpmässighet. Det måste ske misstag och händelser som är utom allas kontroll, till och med Guds. - Varför skulle Gud inte kunna skapa en slumpgenerator?

Och varför skulle Gud bli förfärad av att vi gör våra egna tolkningar av evighetens musik, eller av att vi improviserar över dessa givna teman. Några av oss kommer att få spela ganska fritt. Några av oss kommer bara att upplåta ett skrik och sedan tystna för alltid. Några av oss kommer aldrig att höras. Det måste vara så; ljud och tystnader, nu och evighet. Detta samljudande, denna symfoni, är i sig själv ofullbordad därför att den måste vara det. Dess fullbordan ligger i ALLT som sker. I denna mening existerar varken gott eller ont.

Somligt upplevs bara av människor, men ALLT upplevs av Gud. Du upplevs. Jag upplevs. Varje människa upplevs. I den meningen finns inget ofullbordat liv. I den meningen graderas våra liv inte inbördes. De kan inte graderas, därför att de alla är en omistlig del av Guds allomfattande skapelse och upplevelse, av Guds eviga "nu" i vilket ALLT ingår. Buddister skulle kanske kalla det eviga ögonblicket för Nirvana och det tidsbundna skeendet för Samsara. Paradoxen är att båda dessa "tillstånd" existerar simultant. För mig är Gud skaparen av denna (skenbara) dikotomi, av uppdelningen som sådan. I Gud är allt detta ett - och intet.

I detta konstaterande finns ett slags återvändande till de tankar jag hade som sjuttonåring, de om "konstverkets filosofi". Ifall man accepterar tanken att vi alla lever och verkar i ett interaktivt konstverk (oavsett om det är skapat av Gud eller oskapat) så blir antalet uttryck färre, det vill säga att konstverket helt enkelt blir fattigare, ifall människor tvingas till en gemensam verklighets- eller gudsuppfattning. De heliga skrifterna är utgångspunkter och får aldrig vara annat. Detsamma gäller ateistiska och agnostiska skrifter. Detsamma gäller allt skrivet och uttalat. Gud ryms inte i en bok. Gud ryms inte i en människas hjärna, inte i något begrepp. Gud är större.

BBW
Min ensamhet med mig själv och med mina tankar blev större under början av sommaren. Jag hade fällt någon kommentar till M som förnärmade henne så till den grad att hon mer eller mindre slutade umgås med mig. Mest tror jag att det var en ursäkt för henne, så att hon kunde gå vidare med sitt liv. Kanske hade vi klängt oss fast vid varandra, i detta märkliga postförhållande, så här pass länge för att vi helt enkelt inte förmådde att gå vidare. Dessutom hade jag redan en kärlek som var större och mer uppslukande än den till M, nämligen kärleken till flaskan.

Visst längtade jag ännu efter den riktiga kärleken, en kärlek som jag någon gång då och då trodde att jag åter skulle kunna bygga upp tillsammans med M. Ibland trodde jag att jag istället skulle få den av Gud. Men Gud kom inte heller detta år till undsättning. Alltså fanns bara en kärlek kvar, den till flaskan. Det var ett "kärleksmöte" som ägde rum varje kväll, även de kvällar då jag träffade M, men först efter att hon åkt hem till sig, eller jag åkt hem till mig. Det var denna fysiska "kärleksakt" som min kropp allra mest törstade efter, vilket förstås minimerade mina och M:s "återfall" i kärlekens tecken, innan denna sommars "separation".

Bråket och den efterföljande "separationen" med M ledde hos mig till ett slags trotsreaktion. Jag hade ett inramat porträttfoto av henne som stod på nattduksbordet. Detta foto hamnade nu istället i en låda. Jag var egentligen rätt trött på vår lösliga och odefinierbara relation. Jag var helt och hållet övertygad om att M hade haft sina affärer under åren efter vår riktiga separation, 1999. Själv hade jag inte haft någon relation alls, förutom min halvdistanserade relation till henne - samt förstås min relation till flaskan. Jag beslöt mig för att ändra på det.

Mina sexuella preferenser genom årens lopp är något av en gåta. När jag var ihop med kvinnor av fylligare modell så åtrådde jag vanligtvis anemiska kulturbrudar, liksom jag åtrådde fylliga kvinnor när jag var ihop med kulturbrudar. En genom åren tilltagande gubbsjuka fick mig också att gradvis börja åtrå kvinnor som var opassande unga, vilket mitt patetiska agerande under tiden på bland annat Skeppsholmens folkhögskola varit ett lysande exempel på.

På något märkligt vis så triggade denna sommars "separation" med M återigen mitt intresse för voluminösa kvinnor, vilket i någon mån bröt det gamla mönstret. Jag hade under årens lopp emellanåt, i jakt på det ena eller andra, gått in på olika sajter för att finna bland annat sådana kvinnor, men jag hade mest bara tittat runt. Jag fann under mitt planlösa sökande på nätet, just detta år, att det fanns en klubb i Stockholm för dem som antingen själva var av större modell, eller som åtrådde sådana personer. De facto var det en klubb för överviktiga kvinnor och män som gillade överviktiga kvinnor, även om klubben formellt var till för storväxta personer och deras beundrare, oavsett kön. Jag kom att bevista en ganska trist och folktom fest som klubben gav och i samband med detta blev jag också medlem på klubbens hemsida.

Det var egentligen rätt märkligt. Jag hade haft tillgång till internet under ett knappt årtionde, men jag hade aldrig umgåtts på nätet. Jag hade visserligen gått in på olika sajter, men aldrig mailat eller chattat med dem som fanns där. Nu tog jag kontakt ibland, ifall jag fann någon som intresserade mig. Det ledde emellertid aldrig till något konkret och detta förmodligen av ett enkelt skäl, nämligen att det finns en "marknad" för kraftiga kvinnor, men i stort sett ingen dito för kraftiga män. Förvisso fanns det väl en eller annan bög på sajten som möjligen skulle gå igång på en tjockis som jag, men det var definitivt inte min grej. Efter en förhållandevis kort och aktiv tid på sidan så falnade mitt engagemang gradvis. Min ensamhet tycktes orubblig. Jag umgicks inte särskilt mycket med vänner heller.

Under den här tiden, liksom under åren närmast dessförinnan, så var det egentligen bara en vän som vid upprepade tillfällen hörde av sig och det var Olle. Annika ringde väl också ibland ifrån Helsingborg, men Olle var den trogne vännen som oftast hörde av sig och som jag träffade regelbundet, åtminstone vid de tillfällen då det inte krockade med mitt supande. Jag försökte att i görligaste mån kombinera supandet och umgänget med Olle, genom att förlägga en del av dessa umgängestillfällen till krogen. Detta var dock inte alltid en framgångsrik strategi, på grund av att Olle var en morgonpigg person som ofta kroknade framåt kvällen, särskilt efter ett par öl, medan jag förstås kunde hälla i mig betydligt mer.

Nykter?
Jag har aldrig i hela mitt liv haft problem med ryggen, men under den tidiga hösten så blev jag rädd, riktigt rädd. Jag fick plötsligt smärtor i ryggslutet och en bit upp längs ryggen. Det kändes som om något tryckte på. Jag drog slutsatsen att mina plötsliga ryggsmärtor hade ett samband med alkoholen, att det antingen var njurarna som krånglade eller en uppsvälld lever som tryckte på någon nerv eller liknande. Jag beslöt mig för att göra exakt som jag hade gjort tre år tidigare. Jag skulle hålla upp med alkoholen fram till jul. Skillnaden mot år 2005 var att jag efter helgerna inte tänkte börja igen.

Det hade nu passerat tre år av ett närmast dagligt drickande. Under den andra dagen av nykterhet kände jag abstinens och drack de sista dropparna av en kryddad snaps som fanns kvar i kylen, men sen var det över. Av detta drog jag två slutsatser: För det första var jag mer alkoholiserad nu än jag hade varit tre år tidigare, eftersom jag hade upplevt en omisskännlig abstinens. För det andra så kunde jag inte längre ha någon alkohol hemma, inte ens äcklig sådan. Under hösten år 2005 så hade jag kunnat ha några öl och en liten flaska snaps hemma, för alla eventualiteter, men detta var inte längre tillrådligt.

Annars gick det förvånansvärt lätt. Jag tror att anledningen var att jag inte hade ålagt mig någon regim. Jag insåg att jag skulle få leva med den här törsten i hela mitt liv. Jag insåg att det enda sättet att hantera den var genom dagliga beslut, genom beslut i ögonblicket, genom att leva i nuet. Varje gång jag gick förbi Systembolaget så frågade jag mig själv om jag ville dricka. Jag vägde för- och nackdelar emot varandra. Ifall svaret var att jag inte ville så lät jag bli. Betydde då detta att jag alltid lät bli? - Nej, men oftast.

Jag såg in i mig själv. Jag såg mitt förödda och i stora stycken bortslösade liv, mina obrukade talanger och mina felval. Jag såg min sjukdom, både alkoholismen och min mentala ohälsa, mina vanföreställningar. Jag såg min ensamhet. Jag var tretton år gammal den gång då jag fick en majonnäsburk med körsbärsvin, en liten souvenirflaska med ägglikör och en burk elefantöl av mina klasskamrater. Detta var min första fylla, den första av många under de kommande trettiotre åren.

I mitt slit med hemsidan formulerades det liv som jag levt och förslösat. Jag såg hur mitt självförtroende malts sönder, redan då jag var liten, vilket givit plats åt en kompensatorisk och grandios självbild. Jag såg hur mitt innersta kapslat in sig, hur jag försvunnit in i mig själv, hur alkoholen gift ihop sig med denna inkapslade kärna av upplevelser och självupplevelse, hur den blivit min tillflykt, likt fönstersmygen i Bällstalundskolan. Alkoholen var som ett varmt litet rum, en hemlig liten kammare allra längst in.

I och med att jag började se så förlorade alkoholen gradvis sin exklusiva position. Vid den tid i livet då nästan allt och alla lämnat mig, vid den tid då det till slut bara fanns jag själv kvar i mitt liv, så började gränsen till min ogripbara inre kärna att suddas ut. Det återstod till slut bara alkoholen och jag, mitt medvetna jag. Vi var ett. Jag flöt samman med mig själv. Det var som om dörren stod på glänt, mellan den inre kammaren och medvetandets övriga rum. Jag kan inte förklara det bättre än att min alkoholism blev en del av mitt medvetande, medvetandegjord. Den lät sig föras, som en häst, som en Skansenponny. Fast vem ledde vem?

Jag hade ändå alltid haft ett val, i varje enskilt ögonblick, även i förhållande till alkoholen. Jag hade låtit henne bli min förtrogna, mitt mål - först varje helg och sedan varje kväll. Hon blev den jag alltid kunde ty mig till. Hon var min bästa vän under ungdomens fester. Hon var min livskamrat när jag gick in i medelåldern. Nu var hon också min lärare, som speglade mig. Hon var min åklagare. Hon talade till mig:

"Jag har aldrig tvingat dig till något. Det var du som sökte upp mig. Jag fanns där för dig. Men du förlorade dig i det att du begärde mig. Du ville ha mig i stället för sådant som du saknat i ditt liv. Den rollen är jag inte kommen till världen för att spela. Den rollen finns det ingen eller inget som kan spela. Du kommer att behöva lära dig att leva utan mig. Du kommer att behöva lära dig att leva med den tomhet och törst som finns i ditt inre, med din längtan. Du kommer att behöva försona dig med tomheten, med din visshet om tomheten. Du ska leva vidare med sorgen. Du ska leva vidare."

Jag levde vidare, men under övervakning. Under hösten så blev jag tilldelad en ny arbetsförnedrare hos arbetsförnedringen, en man vars beteende fick hans egentligen resliga kropp att ge ett spensligt intryck, en man vars bögighet var närmast parodisk. Jag hade redan avverkat ett gäng arbetsförnedrare, så jag fäste inget större avseende vid att jag nu hade fått en ny. Föga anade jag att denna man, i sin fjolliga rosa skjorta, hörde till arbetsförnedringens elittrupper. (Contradiction in terms...) Han var speciellt utvald för att jaga sådana som mig, alltså suspekta slöfockar.

Nu skulle det inte bara sökas jobb, nu skulle det också sökas praktikplatser och skickas in veckorapporter om vilka jobb och vilka praktikplatser jag sökt. Detta utgjorde inget större problem för mig. Jag sökte ett hyfsat antal jobb, med exakt samma frekvens som innan, men med den skillnaden att jag nu protokollförde dem. Den nya arbetsförnedraren var lika luddig i sina krav som hans kollegor alltid varit. Varje försök att klämma ur honom vilket antal ansökningar som var nog för att jag skulle anses som "aktivt arbetssökande" bemöttes med undanglidande svar.

Skälet bakom detta var att det helt enkelt inte fanns ett sådant antal fastställt i regelverket, utan att det var upp till respektive arbetsförnedrare att själv bedöma. Givet att regelverket nu också samtidigt föreskrev att alla arbetssökande skulle vara beredda att söka varje arbete - i hela landet(!) - som de teoretiskt sett kunde få, så blev antalet sökbara arbeten därför i det närmaste oändligt. Detta betydde i sin tur att en arbetssökande helt enkelt aldrig kunde söka tillräckligt många jobb. Sålunda återstod bara det rena godtycket när det gällde bedömningen av vilka arbetssökande som uppfyllde kraven och var "aktivt arbetssökande".

Det var bara för mig att ta skeden i vacker hand och att slösa bort en stor del av min tid med att skicka "spontana" ansökningar till arbetsgivare som inte aktivt sökte arbetskraft. Sålunda gällde mina ansökningar inte bara regelrätt anställning utan var också ansökningar om "praktik" - det vill säga gratis arbetskraft för arbetsgivarna, betald av svenska folket genom skattemedel. Detta år slutade med att jag jobbade vidare med min hemsida så mycket jag kunde, samtidigt som jag sökte jobb och praktik i tillräcklig omfattning för att arbetsförnedringens glupande aptit skulle hållas i schack. - Om blott jag varit Sankt Göran, en ståtlig riddare, som kunnat köra min lans i detta monstrum! Men jag var ingen. Jag var allas slav, dömd att i evighet skuffas runt av dårar. Jag var Sisyfos.