Fast den här gången hade HP rätt, det var verkligen ett gäng småungar som Melker hade hittat. Lill-Erik var senioren med sina femton år, men de övriga var fjortisar. Detta till trots så stannade jag kvar och jammade ett tag. Det lät verkligen inte bra och jag avböjde vidare medverkan. Projektet blev heller inte långvarigt. Melker var en habil textskrivare, men musikaliskt hade han nog bara två riktiga fördelar, replokalen och sånganläggningen. Jag hade tidigare gjort tappra försök med att få fason på ett par av mina egna låtar, i det relativa tröskverk som var Akut/Censur, utan att det blev något vettigt av det hela. Melkers gitarrspel (liksom Tobbes basspel) var vid denna tid ..eh.. begränsat.

Under min jamsession med Karl Gustav, så noterade jag att åtminstone Lill-Erik tycktes kunna traktera sitt instrument hyfsat. Jag har för mig att han vid det här tillfället spelade bas. De övriga grabbarna var det väl lite si och så med. Trummisen hamnade i baktakt vid ett eller annat tillfälle och saxofonistens taktsinne var snäppet uslare än hans ton, som emellanåt skar sig. Trots det mediokra framförandet vid detta tillfälle så tycktes han ändå hänga med och begrep idéer, det var bara övning som fattades. Efter att den kortlivade ensemblen Karl Gustav lagts ner så fanns det alltså ett gäng grabbar som jag redan hade träffat och jammat med; en basist, en saxofonist och en trummis. - Någon gång kring årsskiftet 80/81 ringde jag Lill-Erik och föreslog att vi skulle jamma lite ihop. Detta skulle sedan bli bandet Mefistos Bröder.

Jag är inte säker, men jag tror jag fick namnet ifrån 70-talsfilmen "Mephisto" av István Szabó - alternativt hade jag måhända sett någon recension eller så i tidningen om någon uppsättning av Goethes "Faust". Att inleda ett nytt bandprojekt med grabbarna ifrån Kungsängen kändes som en genomförbar idé. Att de dessutom hade en saxofonist i sättningen gjorde ju inte saken sämre. Tänk X-ray Spex eller varför inte the Beat? - Eller vid närmare eftertanke: Tänk ett gäng fjortisar som nyligen lärt sig lira...

Bandmedlemmar var i originalsättningen Anders (den ende som då fortfarande faktiskt var fjortis) på trummor, Kristian på saxofon och lill-Erik på gitarr - vilket efter en brutal övertalningskampanj så småningom skulle bli bas. (På de första två mp-3:orna TV och Uppför berget finns ingen bas. Jag har istället dragit på full bas på gitarrförstärkaren och kör på halsmicken för basigare ljud.) Själv spelade jag gitarr och sjöng. Lill-Erik körade också ibland.

Senare så tillkom Ubbe på gitarr, tidigare medlem i Orkester Styrvålt. Jag har för övrigt också ett mycket blekt minne av att Simon, som sedermera kom att spela i Houses and Gardens, provspelade synt med oss vid något tillfälle utan större framgång. Fast han fick ju desto mer framgång senare.

Som jag kommer ihåg det så repade vi i Ekhammarskolan i Kungsängen. Vi kan ha repat någon annanstans också men detta är vad jag kommer ihåg. Lokalerna hade ordnats av en förening som hette ARBA, vad nu det kan ha stått för. Ordföranden i föreningen var 1980 en viss Sverre. Hans auktoritet skulle vi nästkommande år få känna på mycket handgripligen.

Det var Sverre som höll i den "drogfria" valborgsgalan i Ekhammarskolan 1981. Jag och Lill-Erik var nog inte helt nyktra ens under spelningen. Men efter spelningen satt vi i "logen" och söp tills vi var aspackade! Dessutom släppte vi in alla packade polare som blivit nekade inträde i dörren. Sverre slängde handgripligen ut oss ifrån lokalerna. - Nyktert valborgsfirande, Vilket skämt!

Att minnas våra spelningar är mer än vad mitt minne mäktar med, men jag kan i alla fall nämna några. Konserten i Viksjöskolans aula - eller om det nu räknades som Viksjö teater, den 30/1 1981, var vår första. Som jag minns det hade vi spökat ut oss. Jag har för mig att jag bar något slags hög hatt på huvudet och teatersmink i ansiktet. Men detta är väldigt svaga och diffusa minnen, så närmare beskrivningar låter vänta på sig. Med säkerhet minns jag dock att ett par svarta gabardinbyxor ingick i utstyrseln. De var utsvängda, vilket sedan en tid gått ur modet.

Dessvärre hörde de till det förflutna av ännu en anledning, de hade nämligen blivit en smula trånga. Eftersom ingen rockkonsert är fullkomlig utan några schyssta rock-poser så gjorde jag ett skitsnyggt upphopp för att markera slutet på en låt, oklart vilken. Detta beseglade gabardinbyxornas öde. Med ett ljud, så starkt att det hördes trots ansenlig ljudvolym på instrumenten, så sprack byxorna ifrån grenen till byxlinningen, blottandes ett par ljusa och mycket kulörta kalsonger. - Hur den stackars Anders bakom trummorna hanterade denna syn minns jag inte, sannolikt med skräckblandad förtjusning/skadeglädje. I vilket fall som helst hade det en mycket begränsade effekt på mitt rörelsemönster under resten av konserten.

Arrangören var JAM (som möjligen kan ha betytt Järfälla amatörmusiker). JAM drog till sig en hel del av mer eller mindre punkig kvasivänster ifrån Järfälla, med band som Incest Brothers, Hinkes/Kommo, Ståålfågel, Bomber över Dresden, Karlstad korv, Klo (som hette nåt annat innan som jag glömt) m.fl. Maggan, som drev punkfanzinet No Fun var också med i föreningen. (Se 1980.)

Nästa affisch jag har berättar om en spelning på Hagnässkolan i Kungsängen tillsammans med ett band som heter Oidipus, söndagen den 15/2 -81. ARBA anordnade något slags musikkaféer på skolan. Jag minns faktiskt den här spelningen, delvis därför att jag började spelningen alldeles omtöcknad av feber. Under och efter spelningen badade jag i svett, dels på grund av febern, dels på grund av att lokalen var trång, fylld med folk och hade lågt i tak. Det var varmt så in i helvete! Det märkliga var att efter spelningen så var febern som bortblåst. Spelningen hade funkat som en svettningskur och drivit ut förkylningen.

Nästa affisch är ifrån vår succéspelning den 18/3 - 81 på Katarina Fritidsgård, som låg vid Björns Trädgård invid Medborgarplatsen på Söder. Medborgarplatsen var inte hipp vid den här tiden. Det var ett folktomt och kalt torg med en skitful "modern" skulptur i mitten och kändes som en mindre variant av den beklämmande Alexanderplatz i dåvarande kommunistiska Östberlin. Hela det nuvarande s.k. "SoFo" med omgivningar/närområde bort mot Nytorget befolkades huvudsakligen av fyllon och en och annan fyllhora. Det gamla ungkarlshotellet Monumentet låg några kvarter bort. Östra söder var ett skithål.

Spelningen var däremot underbar. Kramgänget m.fl. polare dansade loss som tokiga framför scenen - och jag kan inte i ord beskriva hur lycklig det gjorde mig. Jag vill minnas att Ubbe var med i bandet nu (och möjligen var han det redan i Hagnässkolan). De andra banden som också spelade var Incest Brothers och Vinden vänder.

Dagen efter, den 19/3, spelade vi på Björkeby fritidsgård tillsammans med Livin´ Sacrifice och Frän kaktus.

Jag tror inte vi hade så väldigt många fler spelningar. De har i så fall bleknat bort ur minnet. Jag har för mig att Mefistos Bröder mer eller mindre självdog när Lill-Erik lämnade bandet för att istället bilda Trekant tillsammans med Happy och Mongo ifrån Incest Brothers, samt en kille ur Jakobsbergskretsen som kallades Salle.

Musiken & Texterna: 
Tillägg, februari 2011: Det har visat sig att en mycket stor del av musikfilerna lider av en mer eller mindre kraftig distorsion. På grund av ett par åldriga hörlurar med dålig diskantåtergivning, samt på grund av att den adapter som medgav att jag använde just dessa lurar inte passade in i hörlursuttaget på datorn, utan bara i line-uttaget, så har denna distorsion inte upptäckts förrän jag av en händelse kom att använda ett par andra hörlurar i det därför avsedda hörlursuttaget.

Flertalet musikfiler måste därför mer eller mindre göras om ifrån början, en del till och med mixas om. Med min nuvarande energi- och aktivitetsnivå så är detta ett arbete som kan komma att ta väldigt mycket tid i anspråk. Du får helt enkelt lyssna på de låtar som går att lyssna på och ge dig till tåls. Problemet ska åtgärdas, men det kommer som sagt att ta tid.

Kommentar: Jag kunde inte skriva låtar. Begrepp som vers, brygga, stick och refräng var synnerligen diffusa för mig. Det var liksom bara musik för mig. Jag förstod ord och toner - och jag förstod ackord och harmoni någotsånär. Texten till denna låt skulle, med lite mindre poetisk pretention, kunna vara en punktext.

Jag var en musikalisk pojke uppvuxen i ett ljudlandskap utan struktur, där musik konsumerades tanklöst men knappast producerades. Det var ett musikaliskt misch-masch av cocktailjazz, klassisk musik, schlagers, barnskivor och "Yellow Submarine" på radion; "Skivor till kaffet" och "Melodikrysset".

Sören ifrån punkbandet Incest Brothers sa att jag gjorde visor - och eftersom jag kallades Storken och gjorde visor så kallade han mig för Vis-storken efter viscaféet. Och visst ligger det en sanning i detta. Kanske finns där också en musikalisk tråd ifrån barndomen: Hootenanny Singers.

Jag tyckte mycket om deras skivor som liten. Överhuvudtaget fanns det en hel del visa och liknande runt omkring mig som barn, i radion och i våra grannars skivsamling; Olle Adolphson, Cornelis Wreswijk, Barbro Hörberg, Fred Åkerström med flera. Allra mest förtjust var jag nog i grannarnas skiva med Simon & Garfunkel.

Till den lilla elektrifierade visa som är Uppför berget kom jag senare att addera text till det enkla instrumentala sticket mellan verserna, bara för att ha något slags refräng:

Du springer, du jagar, du klättrar uppför berget
Du kommer aldrig fram

Du springer, du jagar, du klättrar uppför berget
Du kommer aldrig fram

Låten kom att bli långlivad. Ifrån Mefistos bröder, via Lantmännen över Payback (har jag för mig?). Den är löjligt enkel att repa in.

Kommentar: Detta är TV- och radiohistoria. Dessa är de som var stora när jag växte upp med bara en TV-kanal (senare två) och tre radiokanaler, samtliga statliga.

Det känns lite fånigt att jag revolterade mot något som redan var - eller höll på att bli - historia. Dessutom kan jag inte påminna mig om att någon någonsin skulle ha kallat Hasse Tellemars program "Skivor till kaffet" för kulturutbud...

Fast ärligt talat var det en smula mysigt att lyssna på det på lördagmornarna. Hyland var pionjär - och Sten Broman var musikaliskt kunnig, vass och jävligt rolig att lyssna och titta på.

Kommentar: Denna låt är ingenting annat än juvenil, ren och skär revolutionsromantik. Jag levde ännu i ett slags rus. Jag var berusad av alla människor jag under det senaste året lärt känna. Jag kände mig som del av något slags diffus rörelse för en bättre värld. Jag hade mött människor som talade om viktiga saker, viktiga känslor - och jag kände mig välkommen som den jag var ibland alla grönhåriga eller på annat sätt annorlunda människor.

Men låten inspirerades också väsentligen av en konkret händelse. På första maj, 1980 var jag en del av punksvängen i Stockholm. Visserligen var jag för feg (och omgiven av ett för kompakt motstånd ifrån familjen) för att våga ta steget fullt ut och bli punkare. - Innan dess hade jag inte heller vågat bli hårdrockare och skaffa långt hår. Detta fick till följd att jag levde med en ambivalens. Jag ville nog mest få vara långhårig och spela långa solon till tungt komp, men ödet ville att punkare skulle bli mina bästa vänner.

Tillbaka till saken. Många av punkarna var anarkister - eller nåt. Det förstamajtåg som då låg ideologiskt närmast var syndikalisternas. Man kan (om man vill) kalla syndikalismen för en anarkistisk praktik/revolutionär arbetsmetod för införande av det klasslösa samhället. Idén är i stort att genom facklig kamp, strejker - och slutligen generalstrejk, ta makt över produktionen och lägga den i arbetarnas händer. Man delar annars i stort sett lärofäder med anarkisterna.

Hursomhelst deltog en hel del av Stockholms punkare samt "svansen" som en del kallade de som inte såg punkiga ut. Till denna "svans" hörde alltså jag. Jag minns dessvärre inte riktigt hur och när punkarna - och en hel del av syndikalisterna som var lite sugna på action - bröt sig ur tåget, men det gjorde vi. Det hela formerade sig till ett olagligt eget demonstrationståg med anarkistiska förtecken.

Som jag minns det hela så var det ganska planlöst. Några av oss kom dock att hamna på Kungsgatan nära Sveavägen. Hela tiden var polisen i hälarna eller i närheten. Den grupp jag tillhörde kom att springa Kungsgatan fram och ta av uppför trapporna mot Regeringsgatan. Jag hade en röd fana med SAC ("Sveriges Arbetares Centralorganisation"=Syndikalistfacket) skrivet i övre hörnet. Det var en ganska häftig känsla att springa på Kungsgatan med en röd fana vajande för vinden.

När vi kommit upp på Regeringsgatan, korsningen Mäster Samuelsgatan så vek merparten av gruppen av upp mot Malmskillnadsgatan - för att slutligen hamna på Oxtorget. Jag och några vänner ifrån bl.a. Jakobsberg tyckte att det räckte och började lugnt fortsätta gatan framåt för att åka hem. Då kom en piket och blockerade vägen. En polis tog tag i mig, ställde min fana åt sidan och föste in mig i piketen.

Jag och en del andra, av vilka de flesta plockats upp på Oxtorget, kördes till polisstationen vid centralen. Väl där tog man mina personuppgifter, samt merparten av mina kläder ifrån mig. Några poliser förde mig till en cell, där det visade sig att ett fyllo hade spytt upp en rejäl blaffa på golvet, men även på en del av den kala träbritsen. Detta gjorde att det inte gick att ligga där utan bara att sitta. En av poliserna påtalade detta för sitt befäl och sa något i stil med att "Här kan ju grabben inte sitta!". Hans befäl gormade då något om att slynglar och kommunister gott kunde ha det.

Jag tror jag satt en sådär tre, fyra timmar enligt LTO (Lagen om tillfälligt omhändertagande?) Något åtal väcktes inte. Med tanke på vad som låg på min brits och på golvet är det litet märkligt att några av oss efteråt gick och käkade pizza...

Kommentar: När jag ser tillbaka på den tid när detta skrevs så vill jag gärna se främst åren 79-81 i ljusa färger, men så enkelt var det inte. Jag hade visserligen kompisar på ett sätt jag inte tidigare haft, men jag hade aldrig upplevt kärlek eller sex.

Inuti mig låg ett tungt mollackord kvar ifrån skol- och gymnasietiden, en grundläggande ensamhet.

Kommentar: Under främst de tidiga tonåren var jag en fet, finnig och mycket ensam pojke. Visst, det fanns från tid till tid kamrater i klassen som jag umgicks med - men jag förblev alltid något vid sidan av huvudfåran - och därmed långt ifrån flickorna.

Detta skulle komma att fortsätta upp i gymnasiet. Det första jag gick på var Tingvallagymnasiet i Karlstad. Anledningen att jag hamnade där var att min mammas jobb kom att utlokaliseras dit - och i brist på andra möjligheter var jag så illa tvungen att flytta med. Jag var trots allt bara sjutton, eller möjligen ännu sexton.

Karlstad var (åtminstone där och då) en osedvanligt tråkig liten håla där helgnöjet bestod i att åka raggarbil varv efter varv runt stora torget, kasta skramlande ölburkar (plåtburk - inte aluminium!) på kullerstenarna. Om man dessutom hamnat två mil utanför, på Hammarö, så var läget inte alldeles muntert. Lägger man sedan till det faktum att jag djupt ogillade min mammas dåvarande man, så hade man ett läge där det var dags att dra! Det var dags att dra tillbaka till Stockholm.

Jag tog mitt pick och pack och rymde hem till min mormor och min plastmorfar. Det var på gott och ont. De hade alltid överöst mig med godis, leksaker m.m. Jag blev knappast slankare av att vara där, om man säger så. - Bilden av mina klasskamrater ifrån högstadiet hade under tiden i Karlstad blivit sordinerad. Jag fattade, som så ofta skulle komma att ske, ett felaktigt beslut om att byta till Jakobsbergs gymnasium, där de flesta av dem hade kommit att gå ekonomisk linje. - Varför i helvete valde jag detta? Jag har aldrig, varken förr eller senare, haft något som helst intresse för ekonomi! Det var ett ödesdigert misstag för hela min framtid.

Hackordningen hade under tiden i högstadiet kommit att stabilisera sig. Hierarkin var i balans. Det som nu hände på gymnasiet var att processen med att fastställa hierarkin delvis togs om från början. Jag kom att mobbas i större omfattning än tidigare. - Än en gång var det dags att dra vidare. Jag hoppade av gymnasiet och kom, genom min plastmorfars försorg, att i mitt första arbete bli parkstädare och gatsopare inom Stockholms stad.

Våren 1979: Jag bor hemma hos mormor, har hoppat av gymnasiet, har mycket svår acne på kroppen och även en hel del i ansiktet. Jag är påtagligt överviktig. Kvinnor är och förblir en dröm. Högerhand! - Finns det nåt annat?

Kommentar: Knappt tre årtionden senare sitter jag här framför min dator. Det är den sjuttonde februari år 2010. Jag uppbär för närvarande aktivitetsstöd och sitter av en timme i veckan hos arbetsförnedringen. Inget har ändrats på trettio år! KAS igår, aktivitetsstöd i dag. Same shit, different name!