(Bild: Omvända Platsjournalen)

"Skeppis"
Det skulle visa sig att jag fått mitt ALU i grevens tid. ESFA närmade sig nämligen slutet. De allra flesta hus hade inventerats och registrerats. Vi hade varit alldeles för effektiva helt enkelt. Eller rättare sagt: De hade varit effektiva. Jag hade skrivit låttexter och spelat dataspel! Okej, då. - Något lite hade väl även jag registrerat. Annars minns jag mest ESFA som ett enda stort tårtkalas. Det tycktes som om det alltid var någon som slutade eller fyllde år. Det var en bra chef, bra kollegor (med något undantag) och ett tråkigt jobb. Den 27/4 var det i vilket fall som helst överstökat och jag hade tjänat in den nödvändiga a-kassaperioden som räddade den kommande sommaren.

Den femtonde maj, alltså exakt samma datum som provspelningen på Rockmusikerlinjen 1995, så provspelade jag för att komma in på musikkursen på Skeppsholmens folkhögskola. Att Sofia hade namnsdag på detta datum tolkade jag förstås som ett tecken. Sofia är det grekiska namnet för visdomen. Väntade hon mig här på Skeppsholmen? Väntade mig här ett möte och/eller min upplysning? - Varje antagande av lärjungar, varje initieringsrit, innehåller alltid en prövning av någon sort. Och här bestod det första steget i denna prövning av att man skulle visa upp sina musikaliska färdigheter.

Som jag minns det så skulle vi gitarrister först kompa gemensamt och därefter spela solo i en gemensam låt, samt att vi skulle ha förberett varsin egen låt. Jag hade för egen del spelat in ett komp på kassett. Det var ett grekisk-inspirerat potpurri med olika taktarter, exempelvis 9/8, samt den så kallade "Tsiftetèli" och lite annat. Renodlat grekiskt var det inte. Särskilt bra var det väl inte heller. Jag hade med mig en distbox och alternerade mellan rent och distat ljud. På något vis blev mitt gitarrspel livlöst och mekaniskt. Framför mig satt två stycken lärare och två elever ifrån den avgående klassen och åhörde mitt spel med nollställd min. "Jaha, så då var det alltså kört igen!" tänkte jag.

Det verkade som om jag skulle upprepa mina misslyckanden ifrån Birka folkhögskola i Jämtland och ifrån Birkagården i Stockholm under våren 83, samt ifrån Fryshuset 95, ännu en gång. Fast nu återstod "övriga färdigheter" och biinstrument. Ett infall hade fått mig att också göra en instrumental kassettinspelning, med kompet till detta års schlagerbidrag Silverpil. Sång var nämligen det bi-"instrument" jag ansökte med. Jag smällde i kassetten, avvaktade introt och tog ton. Efter någon sekund så upptäckte jag att kompet var i lägsta laget och höjde med en snabb svepande rörelse volymen. Sedan sjöng jag för allt jag var värd.

Mina blivande lärare Hasse och Petter satt där och det lyste ur deras ögon. Den ena avgående musikkurseleven hade avvikit, men hon som var kvar satt bara och gapade. Hasse blev den som först tog till orda: "Ja, vi behöver en riktig tenor!". Det var min sång som tog mig in på Skeppsholmens folkhögskola. Jag hade revanscherat mig för Birka och Birkagården, även om det nu inte riktigt skett på det sätt som jag förväntat mig. Nu låg det bara en sommar mellan mig och musikstudierna.

I början av sommaren så skulle M iväg till Grekland en sväng, utan mig. Jag hade ingen lust att åka och jag skyllde på arbetsförnedringens regelverk. Jag tillbringade den tid då hon var borta med att söka jobb - och med att kröka och gå ut på krogen nästan varje kväll. Jag var på jakt, men det var en synnerligen passiv sådan. Kvällarna såg i stort sett ut så här: Jag grundade hemma, rejält, for sedan till en lämplig (eller olämplig) krog, krökade, ställde mig i ett hörn och spanade, gick några varv, krökade lite till, ställde mig i ett hörn och spanade, gick några varv, krökade ytterligare lite till, gav sedan upp och åkte hem.

Samvaron med M var i det närmaste alkoholfri. Ifall jag ville kröka så kunde det bara ske antingen i samband med Payback, liksom tidigare med Lantmännen, eller - mer sällan - tillsammans med skolkamrater ifrån "Skeppis". Jag tog varje tillfälle i akt. Vid de tillfällen då jag var gräsänkling så var det närmast ett obligatorium att festa så mycket som det bara gick, vare sig det fanns någon fest eller inte. Dessvärre, eller dessbättre, så hade min kropp vant sig av med den konsumtionsnivå som jag hade haft innan jag och M träffades. Kanske var det därför som jag, 970611, vaknade av andnöd.

Förmodligen hade jag lagt mig för några timmars extra sömn, för att lindra baksmällan, när jag plötsligt vaknade och kände det som om hela bröstet drogs ihop. Jag kunde knappt andas, hjärtat pumpade och jag kallsvettades. Jag satte mig blixtsnabbt upp i sängen och försökte få ordning på andningen. Det gick inte. Hjärtat pumpade allt snabbare och hårdare. Jag var helt övertygad om att jag hade fått en hjärtinfarkt. Jag kände ett paniktillstånd i hela kroppen och den fruktansvärda krampen i bröstet tycktes inte ge sig.

Eftersom jag tydligt mindes hur jag drygt två år tidigare hade ringt på en ambulans som sedan aldrig kom, så ringde jag nu på en taxi istället. Jag klädde mig, tog hissen ned till porten och väntade där på taxin. När bilen kom så bad jag chauffören att köra mig till akuten på Huddinge sjukhus och förvarnade honom om att jag kanske skulle komma att svimma på vägen. Jag var oerhört rädd. Jag ville inte dö, inte ännu! Rädslan höll i sig hela resan. Strax innan vi nådde fram till Flemingsberg så brast det för mig. Jag satt bredvid chauffören i framsätet och storgrät. Chauffören såg besvärad ut. Jag vände mig bort mot sidorutan och tårarna flödade medan sommargrönskan, bilarna, människorna och livet for förbi.

Ännu med tårar i ögonen, fast nu något mer samlad, betalade jag i kassan, klockan 21:46 enligt kvittot. Det var ett akutbesök som kostade trehundra kronor. Med de pengar taxin hade kostat så hade jag nästan inga pengar kvar att leva på tills M skulle komma hem. Jag hade supit upp det mesta. Jag satt på Huddinges medicinska akutmottagning, pank och full av ångest. Efter många timmar, jag tror det hade hunnit bli sent på natten, så fick jag äntligen träffa en läkare. Jag beskrev mina symtom, Med sitt stetoskop lyssnade han lite förstrött på hjärtat och sa att det inte var hjärtinfarkt och lommade strax därpå iväg.

Jag vet inte hur jag tog mig hem. Jag har inget minne av det. Jag hade inga pengar till en taxi. Jag minns bara känslan av tomhet. Jag minns hur min kropp hade skrikit på hjälp och hur jag fört dess budskap vidare. Jag hade suttit i timmar på denna akutmottagning i panikångest, för det är vad jag tror jag fick; ett anfall av panikångest, triggat av ett par dagars kraftigt förhöjd alkoholkonsumtion. Det skedde ingen uppföljning överhuvudtaget. Inga vidare frågor ställdes efter att man konstaterat att det inte rörde sig om någon hjärtinfarkt. Man lät mig bara gå som jag hade kommit. Ingen såg mig. I mitt liv fanns M som enda vittne, men inte ens hon varken tilläts eller kunde se min skuggsida i dess fulla omfattning. Inte ens hon såg mig i min helhet.

Sydsvenska resan
Jag kan inte placera mina och M:s gemensamma resor i tiden. Det finns inte en endaste papperslapp eller några tydliga anteckningar i mina gamla almanackor om när vi reste vart. Ett år åkte vi till Torrevieja i Spanien, ett år åkte vi tillsammans med Mormor och Kalle ner till Grekland - och ett år reste vi på vår sydsvenska (och danska) resa. Jag har valt att placera den sydsvenska resan här, under 1997. Kanske ägde den rum redan 1994, men det spelar liksom ingen roll. Egentligen kunde jag ha samlat hela nittiotalet under en gemensam rubrik: "M:s årtionde".

Man har ett liv tillsammans. Man älskar varandra. Allt flyter liksom in i allting annat. Det är ett tillstånd, snarare än en bestämd tidsrymd. Jag skriver just detta stycke den tionde november 2008. Jag har just tittat igenom mina kuriosakartonger och dito påsar, gjort en sista koll för att se ifall jag kan finna något som kan placera våra resor i tiden. Men det enda jag har funnit är oändliga mängder av kort och brev, oändliga mängder av skrivna kärleksförklaringar ifrån våra år tillsammans. Jag är rasande trött idag. Jag har sovit dåligt. Jag läser alla dessa kärlekshälsningar och inser i hjärtat hur nära allting ännu ligger.

Det känns så påtagligt. Det är som om min och M:s kärlek vore en fysisk tingest som det gick att ta på. Den ligger liksom där ibland alla korten, breven och småsakerna, patinerad som ett gammalt silverföremål. Kanske skulle den kunna blänka igen ifall den putsades upp. Kanske ligger den bäst där den ligger, ibland alla minnen. För den bistra sanningen är kanske att ingen kärlek i världen kan rädda den som inte älskar sig själv och livet. Sanningen är kanske att det redan var för sent för mig, att det redan var för sent för oss. Vi bar båda på smärtor och sorger. Grälen kom allt oftare, som om en autonom process - både inom oss och utom oss - följde sin obevekliga bana.

Så gjorde också vår resa. Vi, eller rättare sagt M, hyrde en vit Volkswagen Golf och vi åkte ett medsolsvarv genom Sydsverige. Vi började alltså vår färd längs östkusten. Första stoppet var i Västervik. Det hade naturligtvis varit en god idé att pricka in visfestivalen, men det gjorde vi alltså inte. Tyvärr minns jag inte ifall vi sov över där eller bara passerade igenom. Jag tror att vi gjorde ett stopp över dagen och att vi sedan for vidare längs kusten.

Jag hade varit i Borgholm på Öland och hälsat på Patrik vid något tillfälle och tänkte att ön kunde vara värd ett återbesök. Planen var att vi skulle ta färjan mellan Oskarshamn och Byxelkrok, men antingen var det väldigt långt till nästa avgång, eller så var det för dyrt. Nästa anhalt blev därför istället Timmernabben, en ort som inte var mycket mer än en brygga och en liten bilfärja över till Öland (möjligen direkt till Borgholm, jag minns inte). "Liten" var just ordet. Bilkön till färjan var inte överdrivet lång, men när den sista bilen kört på - naturligtvis bilen strax framför oss - så var färjan proppfull.

Vid det här laget började vi bli en aning modstulna. Irritationen kom krypande och tillsammans med den resans första riktiga gräl. Någonstans på vägen ifrån Timmernabben började vi dividera om vägvalet. Det slutade med stannad bil, skrik och utsagor om att vi skulle ställa in alltihop. Slutligen så lugnade vi ner oss och färden gick vidare till Kalmar. Brojäveln över till Öland borde väl åtminstone stå kvar. Vi käkade något litet i Kalmar och livsandarna återvände delvis.

Jag vet inte om vi grälade speciellt ofta under den här resan, men det fanns en skillnad i stämningen mot de resor som vi gjort under de första åren, särskilt under den första resan till Grekland. Då hade vi varit nöjda med bara varandra som ressällskap. De behov vi eventuellt hade av andra människor uppfylldes gott och väl av M:s härliga familj. Jag har inget minne av jag under dessa resor saknade någonting. Men under den här bilresan smög sig ledan allt oftare på.

Vi anlände till Borgholm, där vi kom att bo i källarvåningen hemma hos en familj som hyrde ut rum. - M var inte så överdrivet förtjust i att bada. Förmodligen hängde det samman med att hon under sin ungdom varit ganska rund och därför ofta känt sig utlämnad på badstranden. Följaktligen var hon inte heller särskilt förtjust i att simma. För egen del hade jag nästan muterat till en vattenlevande varelse redan som liten och det enda som återstod var att jag, likt Kevin Costner i filmen Waterworld, skulle ha utvecklat gälar bakom öronen. Jag älskade att vara både på stranden och i vattnet. Jag simmade själv ut en bra bit i vattnet. I sådana lägen kunde jag känna mig ensam tillsammans med M.

När vi gick ut om kvällarna så ville jag förstås kröka till en smula. M drack i stort sett ingenting utan tycktes istället ägna merparten av sin tid åt att registrera hur mycket jag drack. Blev det för många drinkar eller pilsner så noterades och kommenterades detta regelmässigt. Våra kvällar under resan lämnade mig därför nästan alltid mer eller mindre otillfredsställd. Det var inte det att jag ville bli packad varenda kväll, för det ville jag inte. Det var bara så förbannat jobbigt att hela tiden känna sig påpassad.

Någon eller några dagar senare gick färden vidare, tillbaks över Ölandsbron och vidare ner till Blekinge, eftersom det var ett landskap jag aldrig tidigare besökt. Vi körde en snabb sväng in i Karlskrona, tog några bilder och sen var vi klara med Blekinge. Vi hade hört hur fint det var på Österlen, i Skåne, men vi visste inte mycket mer än så. Vi visste inte vilka platser och orter som var sevärda och vi hade ingen aning om var och hur vi skulle bo. Vi beslöt oss därför för att åka raka spåret till resans vändpunkt, nämligen Danmark.

Vi åkte via Helsingborg/Helsingör. I Helsingör så fikade vi, käkade glass och tog några bilder av stan innan färden fortsatte till Köpenhamn. Efter lite snurrande i Köpenhamnstrafiken så fann vi slutligen en parkeringsplats vid centralstationen, där det också fanns en turistbyrå. Damen i turistbyrån rekommenderade oss ett billigt hotell i närheten. Nöjda och glada gick vi ut till bilen och åkte dit. Utanför hotellet, som i och för sig såg helt okej ut, trippade några hårdsminkade horor fram och tillbaka och alldeles invid hotellet låg det en sexshop eller två. Jag fick en association till den sortens hotell som tar betalt per timme.

Vi for genast tillbaks till turistbyrån där vi gav uttryck för en del ganska skarpt formulerade åsikter om att de hade skickat oss till horkvarteren. Damen ursäktade sig och skrev istället upp namnet på ett annat hotell som låg närmare himlens port, alltså elefantporten in till Carlsbergs bryggeri! Vår vistelse i Köpenhamn blev inte heller den särskilt långvarig. Vi gjorde de vanliga turisvändorna till Tivoli och till den lilla sjöjungfrun. Jag har ett otydligt minne av en guidad busstur igenom stan och till slottet Amalienborg.

På det ena eller andra sättet ville jag tillbringa en rejäl del av min semester vid havet. Vårt korta besök vid Ölands långgrunda stränder hade inte på långa vägar täckt mitt behov av hav och kust. Vi for med bilen upp längs Själlands östkust i jakt på någon pittoresk dansk kustby, men utan att hitta någon. Vi passerade ännu en gång Helsingör och for vidare till nordkusten. Dagen började bli sen och till slut stannade vi till i en liten ort som hette Tisvildeleje. Där fanns ett otroligt mysigt litet pensionat. En vänlig kvinna i medelåldern, som tydligen var konstnär eller konsthantverkare av någon sort, förestod det lilla pensionatet.

Det var först där och då som semestern landade, åtminstone för mig. Byn var gemytlig och kvällarna vid havet var bedårande vackra. Tisvildeleje hade en liten krog dit vi gick en kväll när vi hörde musik komma därifrån. Ett danskt ska-band öste på för allt de var värda. Åtminstone jag tyckte att de var jävligt bra. Delvis var det kanske för att jag hade känt mig svältfödd på musik- och partyliv under den här resan. På hemvägen åt vi några knallröda danska varmkorvar med rostad lök och inlagd gurka. Jag kände en sorts glädje komma tillbaka, resglädjen.

Jag kommer inte ihåg hur lång vår resa var, men dagarna gick och ifall vi ville hinna med den svenska västkusten så var det nu dags att dra vidare. För tredje gången passerade vi Helsingör, nu med kosan ställd på Halland. Vi kom inte riktigt ända fram, vi hamnade i stället i Båstad. Det är konstigt att Båstad tillhör Skåne, eftersom det ligger på norra sidan om Hallandsåsen. Åsen känns liksom som en naturlig gräns mot Halland, men så är det alltså inte. (Lika ologiskt är det att Hallands Väderö också tillhör Skåne.)

Även här kom vi att bo hos en konstnärinna, vars tavlor smyckade det rum vi hyrde. Det här var en äldre dam som möjligen var en smula nyfiken av sig. En kväll när vi kom hem så fick vi båda känslan av att någon hade varit inne i rummet och snokat. Ingenting tycktes vara stulet och det fanns inget som direkt bevisade vårt antagande, så det hela fick bero.

Jag gjorde en något märklig observation i Båstad. På huvudgatan, inte långt ifrån kyrkan, så stod en exakt kopia av den staty som också stod i Västertorps centrum, nedanför den stora zodiakbeprydda väggklockan invid tunnelbanan. Detta var en sån där "signifikant" händelse. Jag undrade vad det betydde. Statyn avbildar, något karikerat, en skäggig gubbe med keps som promenerar med en get på ena sidan. Motivet i sig tycktes inte ha någon symbolisk koppling till något av vikt, det intressanta var istället att statyn i Västertorp stod under en zodiak. I mitt sinne kunde jag inte se annat i detta "tecken" än att det antingen förestod någon viktig händelse, eller att det fanns något under resans gång som jag behövde vara observant på.

Men det enda som hände var att vi gick omkring i Båstad, fikade på dagen och på natten lyssnade till hur ungdomarna festade på ett disco som låg alldeles i närheten av det lilla hus där vi bodde. Jag kände mig plötsligt gammal igen. Jag var en man i den tidiga medelåldern, ute på en vuxen och mogen bilresa med alla bekvämligheter. Jag var fjärran ifrån det vilda festandet, ifrån extatisk dans hela natten och fumligt hångel, kanske i ett tält - och jag visste inte ifall jag var glad eller ledsen för det.

Det sista stoppet på vår sydsvenska resa blev Halmstad. Vi ville bo bekvämt, eftersom det var den sista anhalten på resan, så vi tog in på ett bättre hotell och sov som stockar i de sköna hotellsängarna. Halmstad hade jag sett förut och det var heller inte mycket att se. Vi åkte den obligatoriska svängen till Tylösand. Rent visuellt var det som en korsning av Baywatch och Per Gessles frisyrer under det sena åttiotalet. Alla såg ute som Per Gessle och lät som Per Gessle. Naturligtvis var det en fantastisk strand, man skulle bara ha behövt mota bort ett par tusen Per Gessle och lika många par silikonbröst. Stranden var åt helvete för överbefolkad och hade en plastig känsla över sig. Efter Halmstad var vår resa till ända och vi for hem den genaste vägen.

Jazzbögarna!
Under sensommaren och hösten så slutförde jag jobbet med nästa års schlager För lite av allt. Eftersom det var en duett så blev det dags att ta kontakt med Eva igen. På grund av att det två år tidigare varit så krångligt att spela in sången, på vårt bidrag till tävlingen Skildra Stockholm 1996, så tänkte jag nu att jag skulle testa att jobba på ett annat sätt. Jag skulle först spela in allt komp på datorn, därefter mixa ner allt på min gamla portabandspelare i stereo. Jag hade äntligen hittat kassetter av tillräckligt god kvalitet. Med kompet i stereo på två spår så skulle jag och Eva sedan göra våra respektive sånginsatser på varsitt spår, inalles fyra kanaler. Slutresultatet skulle sedan mixas och spelas över på en kassett i stereon.

Jag hade lyckats förtränga svårigheterna med portainspelningar vid det här laget, tyvärr. Bandspelaren krånglade och det verkade omöjligt att hitta ett bra sångljud. När jag jobbade ensam så kunde jag förstås hålla på hur länge som helst, eftersom jag var totalt manisk i mitt arbete, men jag kunde knappast begära att Eva skulle jobba under samma betingelser. Jag hade sagt henne att hon bara skulle behöva göra några enkla sångpålägg, som sannolikt skulle gå smidigt och fort. Så blev det inte. För lite av allt blev en veritabel mardröm.

Allting krånglade; mekaniken, mikrofonen, ljudinställningarna samt att det ibland uppstod märkliga diskantförluster så att inspelningen lät dov. Jag blev alltmer stressad och gjorde allt fler misstag. Vi fick sjunga om våra fraser gång på gång. - För en tid sedan lyssnade jag igenom de tagningar som finns kvar. I början av bandet så är Evas röst tonsäker och livfull, för att sedan gradvis bli allt osäkrare och allt mer håglös. Krånglet dödade vår inspelning. Hade jag gjort som vi gjorde gången innan, alltså valt att spela in allt på datorn, så hade både sång och ljudkvalitet blivit bättre. Jag hade kunnat spara flera tagningar och använda de bästa, istället för att behöva spola tillbaka till rätt ställe gång på gång och vara beroende av att varje fras blev rätt, samt inspelad i rätt ordning.

Hösten gick i musikens tecken också på annat sätt. Det blev dags för folkhögskola igen. De flesta som kommit in, på Skeppsholmens folkhögskolas musikkurs, hade idéer om att kunna jobba med musik. Några gick där bara för nöjes skull. För egen del hade jag två huvudsakliga drivkrafter. Den första var, liksom vid min ansökan till rockmusikerlinjen på Fryshuset, att jag ville komma i kontakt med nya (yngre) musiker som förhoppningsvis hade omfattande musikaliska kontaktnät. Jag ville bli med i ett bra band helt enkelt. Sen så finns det förstås också kvinnor på en folkhögskola...

Musikkursen hade detta år sina lokaler i Oscar den andres gamla skridskopaviljong på Kastellholmen. Jag hade inte tänkt på det förrän nu: När jag gick mot den lilla runda ö som var Kastellholmen och såg kastellets runda torn, med Katarinaberget och KF-huset nere vid Slussen som fond, så var det mycket som påminde om min barndoms drömmar och fantasier om tornet på den runda ön i landet Pudelarien. (Som en skämtsam knorr så kan jag berätta att en av kursdeltagarna hade ett hår som starkt påminde om en redig pudelfrilla...). Fanns mitt hjärtas utvalda, eller min andliga vägvisare på detta ställe? Skulle här ske något som omdanade mitt liv?

Skulle det åtminstone finnas någon här som kunde leda mig vidare inom musiken? Det verkade vara lite tunnsått. Den ende som föreföll ha ett kontaktnät inom musikbranschen var en kille som spelade bas i gruppen Monster, som höll på med ska-musik och dylikt. Han tillhörde den sort som någon i Nöjesguiden långt senare refererade till som HBB-personer; hatt, brynja och blås! (Fast han hade faktiskt ingen hatt.) Honom kom jag på kant med en smula på grund av ett rent missförstånd. Han trodde vid ett tillfälle jag garvade åt hans försök att spela trumpet, vilket inte var fallet. Jag garvade mest bara åt att hela vår ensemble lät för jävligt. Ska sanningen fram så fanns det väldigt få riktigt bra instrumentalister i vår klass.

Det bildades rätt snart ett kotteri som i stort bestod av personer vilka jag, oavsett deras kön eller sexuella läggning, valt att kalla jazzbögarna. Merparten var tjugo-nånting, några få strax över trettiostrecket. Min ovilja mot att hamna i någon form av jazzträsk bidrog till att jag istället hamnade i klassens utmark. De som ville spela rock hade nämligen också bildat en liten grupp, men den bestod av outcasts; de som var för gamla, för fula eller som det var något fel på i största allmänhet - och där hamnade alltså jag.

Ett par av dessa marginella figurer skulle sedan komma att utgöra mitt nästa band, med tillägg av ett par andra snubbar utifrån. Ganska snart stod mitt misstag klart för mig. Den så kallade rockgruppen decimerades och marginaliserades i förhållande till den större och socialt allt tajtare gruppen av jazzbögar. Det var kört. Trots detta kämpade jag för att uppnå acceptans också hos de sistnämnda.

Anledningen var tämligen uppenbar. De var (nästan) alla unga och hade, med alla rimliga mått mätt, framtiden för sig. Vi däremot hade framtiden bakom oss. Jag kom till skolan för vad som var tänkt att bli mitt sista försök att komma åt någon form av aktivt musikaliskt nätverk - och hamnade ibland gubbjävlar som spelade covers! Jag umgicks med föredettingarna och blev därmed associerad med dem. Mina tappra sociala ansträngningar var för få, för dåliga och kom för sent. Jag var redan nischad ihop med det som kom att kallas "bluesbandet" vilket sedermera benämndes Payback. (Länk till Payback finns överst och nederst på denna sida.).

Kanske borde jag redan här ha gett upp, men det fanns så många tecken, tillfälligheter och drömmar som talade om för mig att jag borde stanna kvar, att jag skulle hålla ut och vänta tills tiden var inne. - Varje morgon när jag åkte buss ifrån Slussens tunnelbanestation till Kungsträdgården, varifrån jag promenerade till Skeppsholmen och sedan Kastellholmen (eller vid tillfälle bytte buss) så passerade jag Skeppsbron. Under hösten låg där ett mindre fartyg som hette "Silverpilen" vid kajen, vilket var ett mycket besynnerligt sammanträffande. Det var med låten Silverpil som jag hade kommit in på skolan och dess titel hade kommit till mig genom ren inspiration året innan.

Fartyget "Silverpilen" pryddes av två ditmålade flaggor, en svensk och en norsk. Vad betydde detta? Fanns det måhända en norsk anknytning att beakta? De enda samband av betydelse som jag kunde komma på var att den ena av mina gudföräldrar varit norsk, att min olyckliga ungdomskärlek Pippi hade familjeband till Norge samt att jag gjort ett synnerligen tafatt försök att hångla med en norska under min första folkhögskolevistelse på Gripsholm. - Vad var slump? Vad var tecken? Fanns det överhuvudtaget någon mening i det som skedde? Fanns det några budskap som riktades till mig av högre makter, eller var det bara ett önsketänkande? Levde jag i en fantasivärld?

Ifall man tror på sanndrömmar, uppenbarelser och spådomar så ser man förstås bekräftelser på denna tro lite överallt. När vi under senhösten gick på en konsert på Musikmuseet så fanns det, i mina ögon, en tydlig bekräftelse i att huset låg intill Sibyllegatan! Associationen med Sibyllans spådomar var uppenbar. Jag träffade dessutom en gammal bekant ifrån Jakobsbergskretsen, Mårten. Under åttiotalet hade han spelat i det eminenta Bro-bandet "Brun band" och han hade under tidigt nittiotal haft viss framgång med sitt nya band Palatsorkestern.

Fast nu var Mårten inte lika glad. Hans skivbolag hade tydligen, mer eller mindre, ställt honom i kylan. Jag tyckte det var synd. Både han och hans bror, som spelade i bland annat Syster lycklig, var talangfulla musiker. Men skivbolagens ambitioner handlar bara alltför sällan om musik. Det är med stor glädje jag ser skivbolagen förlora sin makt nu när musiken läggs ut på nätet direkt, tillgänglig för alla!

Detta möte kunde förvisso associeras till både palats och lyckliga systrar, men allra mest läste jag in samma sak som när jag tidigare mött Martina på Barowiak i Uppsala. Med största sannolikhet skulle det möte som jag väntade på ha ett samband både med musik och med tidigare vänner och bekanta. Det handlade om lösa trådändar som skulle knytas ihop. Det var bara att vänta och observera drömmar och tecken omkring mig. Förr eller senare skulle det ske. Jag uppfattade det som att den dröm jag hade haft, tre år tidigare - om mötet med kvinnan utanför kyrkan, varit ett löfte. Någonstans i framtiden så skulle jag möta kärleken och visdomen; transcendera!

Hamburgare och tårar
Den allmänt proggiga atmosfären på skolan resulterade också i vissa praktiska tillämpningar, bland annat så skulle eleverna städa och laga mat själva. Jag hatade förstås att städa, men mest av allt hatade jag att vara del av matlagen. Jag tycker visserligen om att laga mat, men ju fler kockar desto sämre soppa. Dessutom var det faktiskt helt onödigt att eleverna irrade runt i köket, eftersom skolan faktiskt hade en kunnig "husmor" som var ytterst ansvarig för maten. Det var mest av ideologiska skäl som ett gäng allmänt lata och desorienterade elever skulle gå i vägen för henne och varandra inne i köket, i ett tillstånd av okunskap och förvirring.

Eftersom både personal och elever ofta var vegetariska flumskallar så gick förstås maten i samma stil. Jodå, visst fanns det vanlig mat, men ibland kändes maten en smula för "alternativ" för min smak. Ibland hade jag helt enkelt ett behov av flottig och onyttig mat, som pommes frites och hamburgare. Emellanåt så kunde den kollektiva atmosfären ute på skolan också kännas "trång". Vid dessa tillfällen tog jag istället en rask promenad till en hamburgerrestaurang vid Norrmalmstorg. Det var alltså av två olika skäl en lättnad att, för en timme eller så, få lämna "gemenskapen" och den allmänna mysigheten.

Jag har ett stort behov av att vara privat. Jag vill inte umgås i egenskap av ett flockdjur. Jag vill umgås som en individ ibland individer. "Myset" på folkhögskolan handlade inte om att den bestod av en samling fria individer, utan om att eleverna och lärarna bara var en alternativ flock som bar frihetens insignier. Proggares och vegetariska flumskallars strävan efter gemenskap leder ofta dithän, att man kollektivt skapar en alternativ atmosfär som man sedan måste försvara mot normaliteten. Man inkluderar varandra och exkluderar samtidigt alla andra. Man skapar en subkultur som är lika mycket ett fängelse som majoritetskulturen är.

I ett tillstånd av temporär frihetskänsla satt jag alltså emellanåt på hamburgerrestaurangen och inmundigade flottiga hamburgare och fettdrypande pommes frites. Vid ett av dessa tillfällen så kom en liten pojke och satte sig på andra sidan bordet, diagonalt mitt emot mig. Det var ont om platser så här i lunchtid så det var inget att säga om det, men jag blev ytterst irriterad. Detta var min heliga privata stund under skoldagen och den lilla pojken, kanske i sju- eller åttaårsåldern, var en inträngling i detta privata "rum".

Förmodligen hade han en mamma och/eller pappa med sig som sagt åt honom att gå och sätta sig vid ett bord med tillräckligt många lediga platser, vilket han också gjort. Jag kände irritationen välla upp inom mig: "Förbannade ungjävel, vafan har han här att göra?!" Han satt stilla och tyst och lekte med några leksaksbilar på bordet. Han körde dem fram och tillbaka under tystnad. På något sätt såg han lite ledsen och övergiven ut.

Inom bråkdelen av en sekund så brast något inom mig. Jag såg mig själv ifrån två håll. Jag såg mig själv som den lilla ensamma pojke jag varit. Jag såg mig själv som den alltmer karga, avvisande och ständigt cyniskt skämtande ironiker jag blivit; en man som ur djupet av sitt hjärta i ett helt liv längtat efter kärleken, efter det goda och varma livet, men som blivit till en rädd man som höll allt på en armslängds avstånd. Den lilla pojken var jag själv! Med den största svårighet kastade jag i mig de sista tuggorna, gick sedan in på hamburgerrestaurangens toalett och grät ett ensamt barns förtvivlade gråt.