"... jag har blivit mer vidsynt i min attityd gentemot homosexuella, men för mig kommer homosexualitet alltid att vara något onaturligt. .. För jag får inte ihop fortplantningsekvationen."
Ur en intervju med Carola i gaytidningen QX, januarinumret 2002

Min praktik skulle egentligen ha avslutats till årsskiftet. Personalen hade till och med köpt en tårta och gemensamt skrivit på ett avskedskort när beskedet kom att jag fick fortsätta januari ut. Skälet bakom detta var uppenbart. Enkätundersökningen var inte klar! De församlingsmedlemmar som inte hade svarat på det första utskicket skulle få ett påminnelseutskick, innehållandes samma blankett - och även dessa enkätsvar behövde så klart registreras.

Eftersom min praktik i kyrkan formellt sett var till ända - och ingen provanställning hade erbjudits - så begick min arbetsförnedrare ett uppenbart tjänstefel när han förlängde min praktik. Hur turerna gick kring detta mellan Frimurarn och lunsen på arbetsförnedringen skulle jag gärna vilja veta. Själv tackade jag och tog emot. Jag hade hur många incitament som helst för att bli kvar i kyrkan. Dels slapp jag de rena pajasverksamheterna, dels fick jag vara på en av de platser där jag förväntade mig att något stort skulle ske i mitt liv, dels började jag bli omtyckt av rätt många där och jag började också trivas allt mer.

Detta var en kyrka fylld av musik. Jag hade tidigare, på TV, sett Lars-Erik Larssons "Förklädd gud" inspelad i kyrkans fantastiska kyrksal, i en inspelning gjord 1993. Mina bilder här gör inte på något sätt kyrkan rättvisa. Det är inne i själva kyrkorummet man ska se denna kyrka. Salen är absolut magnifik med sitt stora bildfönster, där rummets lutningar skapar illusionen av en gigantisk katedral. Mitt hjärta sjunger i detta rum.

Uppenbarelsekyrkan hade en renodlad körledare knuten till sig samt två körer, dels Hägerstens kammarkör där av EN SLUMP två före detta sångare ifrån min första kör RÅKADE vara med, dels fanns kyrkokören som leddes av organisterna, ifall jag inte minns fel. Vi hade nämligen två sådana också. Den ena var ordinarie kantor, den andra tror jag antingen vikarierade eller gjorde praktik för sin kantorsutbildning. Jag är osäker på hur det förhöll sig med detta. I nämnda kyrkokör fann jag ytterligare ett SAMMANTRÄFFANDE, nämligen min gamle fysikmagister ifrån högstadiet, ifrån Viksjöskolan. Han var volontär i kyrkan och tjänstgjorde ibland också som extra vaktmästare.

På den tiden då det begav sig hade han haft skägg, något slags Gustav Vasa-frisyr och hade varit iförd batikmönstrade indiska skjortor och liknande. Nu var han istället en grånad, tunnhårig och snaggad man i flanellskjorta, kring sextiostrecket, med mustasch och ganska tjocka glasögon. Det var på rösten jag kände igen honom. Den rösten hade han använt i plugget. Han var på den tiden en ganska temperamentsfull men ändå rättvis lärare som röt i när vi gjorde dumheter. Jag minns särskilt ett tillfälle då vi mätte olika metallers motstånd med något slags elektrisk mätapparatur. (Be mig inte förklara närmare än så!)

Vi skruvade fast olika metalltrådar i varsin ände av en ställning, för att sedan dra på strömmen och mäta hur mycket resistens det var i koppar, nickel eller vad det nu kunde vara. Det hela var naturligtvis dödtrist. Vi var strängt tillsagda att inte dra upp strömmen över en viss gräns, vilket vi förstås gjorde ändå, vilket fick metalltrådarna att börja glöda. Raskt skruvades strömstyrkan ner innan magistern fick syn på det.

"Fan, vilket tjock tråd" tänkte jag när jag såg en tjock bit vanlig järn-/ståltråd. "Den måste se jävligt häftig ut när den glöder" tänkte jag och skruvade därpå fast den tjocka metalltråden i ställningen. Sedan drog jag på max! Järnet fräste och det flög iväg små glödande kulor. Det blev helt enkelt ett riktigt schysst tomtebloss av alltihop. Fysikmagisterns ögon glödde nästan lika mycket när han kom fram till mig och röt: "UT!" - Som sagt, imponerande röstresurser.

Han och vår likaledes sympatiske gymnastikmagister gjorde också lysande succé under en av våra skolavslutningar (i alla fall tror jag att det var under en avslutning). Skolavslutningar, eller för den delen alla andra publika evenemang för och av skolelever, brukar utgöras av en lagom blandning välmenande och politiskt korrekta moraliteter, tillsammans med några "lustigheter" som aldrig borde ha lämnat lärarrummets fikabord. Sedan följer i regel några usla musik- och eventuellt dansnummer av eleverna, som alla tycker är gulliga så länge barnen är små, men som mest blir besvärande när ungarna nått högstadiet.

Den här gången chockerade vår fysikmagister och vår gymnastikmagister oss med att plötsligt inta scenen iförda chapeau claque (en sorts hög hatt - samt som sagt också namnet på ett deprimerande raggställe för frånskilda fyrtioplussare) samt smoking, vita skjortor med stärkkrage och matchande vita sidenhalsdukar. I händerna svängde de nonchalant svarta käppar med polerade mässingsknoppar. Så började ett distinkt pianokomp höras och de välekiperade gentlemännen tog ton: "Vid trettiotre är man passé, vid trettiofem då kan man hälsa hem..."

Jodå, det var Hasse Alfredssons och Tage Danielssons briljanta och varma lilla ironi över åldrandets följder som klingade ut ifrån scenkanten, mycket elegant och konsekvent framförd av dessa välekiperade herrar i då begynnande medelåder. Kanske nådde något av textens underliggande budskap fram till alla de unga som satt i lokalen, förvissade om att just deras generation var den första unga generation som någonsin levat - och naturligtvis med stenkoll på vad som gällde. De utgjorde nuet och lärarna det förflutna. Mitt ibland dem kom så dessa "gubbar" till lärare och ruskade om alla. Briljant! Jag tror att vi alla innerst inne vill få vår världsbild lite omruskad ibland, för jublet visste nämligen inga gränser efter detta sångnummer.

Att min gamla fysikmagister ifrån just Viksjöskolan dök upp i kyrkan, knöt faktiskt an till ett annat sammanträffande. Den gång då jag - tillsammans med Hultsfreds-Annika och hennes son, samt sonens pappa plus en av sonens kompisar - hade varit på folkmusikfesten i Brekille, så hade jag lagt märke till att en tjej ifrån just Viksjöskolan fanns där. Det fanns alltså en förbindelse även till det slumpartade möte som lett fram till att min och Annikas kontakt återknutits. Jag kunde för mitt liv inte föreställa mig vad den förbindelsen kunde tänkas bestå av, men jag lade också detta till högen av samband som var värda att beakta.

Kyrkan var som sagt en plats för musik. För första och dittills enda gången i mitt liv så ackompanjerade jag psalmsång på gitarr och sjöng med under en morgonbön i en kyrka. Det var en aktivitet som kyrkan erbjöd under vissa mornar i veckan. Jag var också med och monterade upp gradänger (=ställningar med avsatser för körsångare) inför uppträdanden och gudstjänster. Jag engagerade mig. Hela jag var inställd på att gå djupare in i kyrkans både andliga och musikaliska liv.

Hela mitt jag skrek efter omdaning. Jag hade gett upp tanken på att få hjälp av läkare, psykiatriker, psykologer, terapeuter, kuratorer och allt vad övrigt där fanns. Alla tecknen, drömmarna och händelserna i mitt liv tycktes tala om en dörr som snart skulle öppnas för mig, om ett avgörande steg som skulle tas, om ett nytt tjänande liv i Guds och människornas tjänst.

Kanske var det också vid den här tidpunkten som de små, närmast omärkliga goda gärningarnas tid tog sin början. Den första gärningen jag minns gjordes i samband med en rökpaus. Kyrkan hade en sidoutgång som ledde ut till en liten trappa. Där brukade vi stå och röka, bland annat chilenaren, en (snygg) ung kvinnlig präst, den unge organisten, prästen i rullstolen och ibland konstnärinnan samt möjligen någon till. Den här gången var jag ensam på trappan. Det var morgon och första ciggen efter morgonkaffet. I gallret där man skrapade av sig skorna, alldeles framför sidoingångens dörr, hade någon tryckt ner ett litet ljus. Ljuset hade blåsts ut av vinden.

Jag förstod att någon hade uppsökt kyrkan för att tända just detta lilla ljus för någon, men funnit kyrkan stängd. Jag tog in ljuset i kyrkan, satte det i den stora ljushållaren i kyrksalen och tände det i stilla förhoppning om att denna bön skulle nå sin mottagare. - Jag skulle själv snart få anledning att be och tända ljus. M:s mamma insjuknade i svår sjukdom under min tid i kyrkan. Jag fick beskedet av M på telefon. Det tog mig ett tag efter att jag lagt på luren innan det började sjunka in. "Nej, nej, nej - inte hon!". Jag blev så outsägligt ledsen och orolig. Jag började att på allvar be till Gud. Detta var något som skulle fortsätta under året. Bland annat så bad jag, inför den Maria-ikon som fanns vid det lilla sidoaltaret, att Gud skulle göra M:s mamma frisk igen. Men så skulle det inte bli.

Kanske trodde jag inte tillräckligt. Hur mycket är tillräckligt? Ibland så kunde jag se människor ifrån andra länder som bad i Uppenbarelsekyrkan. Deras tro verkade så okomplicerad och överväldigande. Jag minns en gång då jag kom in i kyrkorummet och fann en man ståendes på knä framför bilden av Maria med sina armar delvis utsträckta, hållandes ett ljus i varje hand. Själv bad jag närmast skamset i tystnad och lönndom och var inte på något vis övertygad om att det fanns någon som hörde mig. Jag ville tro, men trodde jag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag upplevde den utländske mannens demonstration av tveklös tro som skrämmande. Jag upplevde det som om jag inte var värd att befinna mig i samma rum. Jag var inte på riktigt.

Jag vet inte vilket år det skedde, men det bör ha varit under den här tiden som jag såg också en annan man på knä. Det var på Hägerstensåsens tunnelbanestation, i trapphuset vid utgången mot Personnevägen och Västertorp. Mannen stod på knä, nedsjunken och med huvudet lutat - eller snarare hängande - ner på bröstet. Han föreföll att ha svimmat i sin knästående position. Han hade börjat bli blå i ansiktet och det verkade inte som om han andades. Jag var på väg mot trapporna upp till perrongen, men stannade till och gick fram till honom. Jag tilltalade honom och skakade på honom. Ingen reaktion.

Den knästående mannen såg en smula härjad ut. Han hade mustasch och något som liknade en hockeyfrilla. Jag tyckte att han såg ut som en narkoman. Jag hade tidigare sett påtända narkomaner på stan, hur de stod knäandes och gungandes med tunga ögonlock som hela tiden tycktes falla ner. Det var som om de föll i sömn stående, gång på gång, i slow motion. De var heroinister. Den knästående mannen såg ut som en sådan heroinist, som stått och knäat i sitt rus, för att slutligen hamna i denna position, med hängande huvud och händer.

Nu hade också några andra människor stannat upp när de såg vad som hände. Mitt minne är suddigt men jag vill minnas att det var en man och en kvinna, som inte kände varandra. Vi var villrådiga. Jag tror att det var jag som föreslog att vi skulle lägga den knästående mannen i framstupa sidoläge. En tunnelbana hade just anlänt och det kom människor nerför trappan. En av oss kastade ut frågan, ifall någon av de nyanlända hade mobiltelefon på sig. En man drog fram sin mobil, ringde 112 och bad om en ambulans.

Kvinnan i det lilla sällskapet tog fram en fickspegel som hon höll framför den nu liggande mannens mun, för att se ifall det kom någon imma på den, för att se om han andades. Men det blev ingen imma på spegeln. Det verkade som om han hade slutat andas. Han hade sannolikt tagit en överdos heroin och hade nu andningsstillestånd. - Det var i det här läget som någon av oss borde ha gett honom konstgjord andning, men det var ingen som förmådde göra det.

Jag har tänkt mycket på det här. Ifall det hade varit ett barn - eller kanske bara någon som såg proper ut - så hade kanske jag blivit den som i alla fall försökte. Men inför en förmodad narkoman, inför någon som kanske bar på smitta, exempelvis hepatit eller HIV, så tvekade jag. Jag kan bara gissa att de som stod omkring mig kände samma sak. Vi hoppades istället på att ambulansen snart skulle komma, men det tycktes ta evigheter. Jag och någon annan gick ut till Personnevägen och spanade efter ambulansen, för att kunna vinka in den när den anlände. Men den kom inte.

Efter någon minut gick vi tillbaks till biljetthallen, där vi till vår förvåning fann ambulanspersonalen. Mannen med mobilen hade under sitt telefonsamtal tydligt och klart sagt att vi befann oss vid utgången mot Personnevägen. Trots detta hade ambulansen kört till uppgången uppe på Hägerstensåsen. Hur pass lång tid av förvirring och missförstånd som eventuellt förflöt hos spärrvakten vid den felvalda tunnelbaneuppgången lär jag aldrig få veta. Ambulanspersonalen hade hursomhelst sedan tagit trapporna ner till perrongen och där sprungit hela vägen till nedgången mot Personnevägen, för att så slutligen hamna rätt.

Det hade nu gått ganska lång tid, särskilt för en person som sannolikt inte längre andades. En ur ambulanspersonalen höll en mask över (den förmodade) narkomanens mun. En blåsa av något slag var kopplad till masken. Ambulansmannen pumpade in luft med den och försökte få igång andningen. Någon av oss, kanske var det jag, frågade hur det var med honom. Till svar fick vi, ifrån en kvinna i ambulanspersonalen, en arg och förebrående blick samt något ohörbart svar. Ambulanspersonalen lade upp den medvetslöse - kanske redan döde - mannen på båren och bar honom uppför trapporna mot perrongen.

Vi, den lilla gruppen av människor som inte kände varandra, skingrades. Jag sa hej till någon av dem och gick sedan hem till min lägenhet på Skidvägen. Innerst inne visste jag att jag inte hade räckt till. Jag hade inte gjort det som krävdes. Jag hade inte gjort allt som stod i min makt för att rädda en medmänniskas liv. Kanske skulle jag ha tagit risken ifall jag hade varit ensam med den knästående mannen och där inte hade funnits någon möjlighet ringa på ambulans. Kanske var det ansvarsdiffusionen som hindrade mig ifrån att ge mannen konstgjord andning, just det faktum att vi var fler - som om ansvaret och skulden skulle bli mindre av att delas med andra.

Ifall den knästående mannen hade haft andra kläder och annan frisyr, ifall han inte hade sett ut som en missbrukare, så hade jag kanske agerat. Hade det varit ett barn så hade jag inte tvekat en sekund, men inför AIDS, gulsot, herpes och Gud vet vad så tvekade jag. - Det finns här två sanningar: Om det är som jag tror att det var, nämligen att den knästående mannen var en narkoman som tagit en överdos, så låg ansvaret för både hans liv och hans död ytterst på honom själv. Men den andra sanningen är den att vi som var där inte gjorde vårt yttersta för att rädda en medmänniska.

I klarspråk så är den andra sanningen alltså den att JAG inte gjorde mitt yttersta. Kanske var hans medvetslöshet självförvållad, orsakad av missbruk - men han stod där på knä inför mig, liksom i bön. Det var en ordlös bön om nåd, om en nåd ifrån både Gud och människor. Ifall Gud gav honom nåd lär jag aldrig få veta. Men vi människor gav ingen. Jag gav den inte. Ifall det var hans egna handlingar som hade fört honom hit, knästående inför mig och de andra, så fick han bära den fulla konsekvensen av dem. Jag gav ingen nåd, så varför förväntade jag mig att Gud skulle ge mig någon?

Samtidigt med jobbet i kyrkan arbetade jag med att fullfölja mina studier i religionshistoria vid universitetet. Föregående höst så hade studierna väsentligen utgjorts av religionssociologi och religionspsykologi. Denna vårtermin "knöt ihop säcken" när det gällde mina religiösa studier. Den första halvan av den avslutande vårterminen, den halva som nu intresserade mig mest, bestod av de Abrahamitiska religionerna - alltså judendomen, kristendomen och islam.

Mannen som höll i detta ämne var, precis som "Läderbyxan" i religionssociologin under föregående termin, en lysande lärare och föreläsare, fast utan "Läderbyxans" påtagliga fåfänga; inte lika (spektakulärt) underhållande, men med mer humor och självdistans. Även om jag höll "Läderbyxan" för en sprätt, så kunde jag inte ta ifrån honom hans kvalitéer som föreläsare. Det riktiga toppbetyget tillföll emellertid, tveklöst, "Abrahamitläraren".

Det som är så tråkigt med universitetslärare i gemen är att de oftast är forskare och säkerligen mycket kompetenta sådana, men inte med nödvändighet goda didaktiker eller pedagoger. Vissa av våra lärare/föreläsare var rena sömnpiller och deras föreläsningar var oengagerade och sega. Ofta så bestod de i att föreläsaren i fråga tuggade om exakt samma saker som redan fanns att läsa i kurslitteraturen. Totalt meningslöst.

Den avslutande föreläsaren/läraren hörde dessvärre till den sistnämnda kategorin. Det var förstås otacksamt att efterträda "Abrahamitläraren" så jag borde kanske vara barmhärtigare i mitt omdöme, men särskilt dynamiskt eller underhållande var det inte. Men hur det än må vara med detta så utgjorde den avslutande delkursen, om Syd- och Östasiens religioner, den del som "knöt ihop säcken" vad gällde mina studier inom religionens område.

Jag hade påbörjat mitt sökande i ett tillstånd av kulturell hemlängtan, i en längtan efter identitet. Det som trevande tagit sin början på Gripsholms folkhögskola i formen av ett sökande i historien efter ursprunget, både ett historiskt och - i överförd bemärkelse - ett psykologiskt sökande, blev på Katrinebergs folkhögskola till ett sökande efter språket. Det blev till ett sökande efter språkets och ordens ursprung. Sökandet efter "urhemmet" transformerades sedan till ett sökande efter mening. Språkliga paralleller, men allra mest de likartade gudagestalterna hos olika indoeuropeiska folk, ledde mig till ett sökande efter deras gemensamma källa; efter den yttersta gudomen.

Det indoeuropeiska ledde mig till en början till det indiska. Det var under tiden i Hultsfred som jag läste den hinduiska skriften "Bhagavad-Gita" och den buddhistiska "Dhammapada" samt att jag införskaffade också boken "Kinesiska tänkare" av Alf Henriksson och Hwang Tsu-Yü, i vilken bland annat ingick "Boken om Tao" av Lao Tzu (Lao Tse). Det var i Hultsfred som min tankevärld blev uttalat religiös, det var på många sätt där det började. (Var ska man bli religiös, om inte i Småland?!) Därför var det symboliskt att min kurs i religionshistoria på Stockholms universitet nu avrundades med de Syd- och Östasiatiska religionerna. Jag hade gått varvet runt!

Gamla vänner
Jag längtade efter Gud. Jag längtade hem, men Uppenbarelsekyrkan skulle inte bli det hem som jag längtat efter. Jag kan ibland tro att jag hade ett uppdrag som jag inte var i stånd att begripa och som jag därför misslyckades med - och att det var därför som jag inte fick fortsätta arbeta och bli anställd inom kyrkan, kallad men inte utvald. Jag hade prövats och befunnits ovärdig. Kanske var det i tunnelbanenedgången till Personnevägen som jag förverkade min värdighet. Eller kanske var det betydligt mindre dramatiskt än så. Kanske var det bara den skenhelige fastighetsskötarens längtan efter en lätthunsad fastighetsskötarlärling som blev den avgörande faktorn. Många saker kunde jag utföra väl, exempelvis kopiering och allehanda kontorsservice, men fastighetsskötsel hörde inte dit.

När kyrkans personal nu (för andra gången!) tackade av mig så var de flesta där. Kontraktsprosten, som trots sina märkliga uttalanden om "ömsesidig fostran" och liknande var ytterst sympatisk, överräckte en presentbok om skulpturen "Sankt Göran och draken". Tårarna började strömma ur mina ögon. - Inte heller här, inte heller denna gång hade jag kommit hem. Jag hade varit så övertygad om att de flesta tyckte om mig och om att jag så småningom skulle bli anställd, för att sedan påbörja en ny livsgärning inom kyrkan. Jag trodde nämligen att det var hit alla tecknen hade pekat, att jag hade nått platsen för mitt livs omvandling. Det var inte så. Det hela var över och jag var otröstlig, tom och vilsen; ovärdig!

Som jag minns det så fick jag för en tid komma tillbaks till pajasverksamheten i Vårberg, men det är jag ytterst osäker på. Det enda som talar för att så skedde är ett minne av att jag vid den här tiden jobbade med min hemtenta om de Abrahamitiska religionerna; judendom, kristendom och islam - och att jag är rätt säker på att detta gjordes i bland annat pajasverksamhetens lokaler. Det är i så fall det enda goda som kom ut ur min vistelse i Vårberg. Pajasverksamheten hade lett mig in i kyrkans värld, men det blev till en återvändsgränd. Jag hade varit så säker på att mitt liv skulle vändas till det bättre. I stället blev det tvärtom. Jag blev sjuk i tarmarna. Jag var ledsen och villrådig. Jag kände mig värdelös.

Men jag var inte helt glömd. Egentligen är det Peters fel att den här hemsidan överhuvudtaget blev till, alltså Peter som spelade bas i Paria. Jag fick ett brev ifrån honom redan i början av året, skrivet 2004-01-16, efter att vi inte hade hörts av på ett par årtionden eller så. Det visade sig att Peter höll på med en hemsida om de band han spelat i - och att han ville träffas. Dels ville han ha klartecken ifrån mig för att få använda Parias låtar på sidan, eftersom jag är upphovsman till de allra flesta låtar och texter - dels ville han ordna så att vi alla kunde träffas.

Men vi började med en träff på tu man hand på puben "Man in the Moon" på Tegnérgatan, vilket var en rätt passande adress med tanke på de spelningar vi tidigare haft på det näraliggande Tre Backar. Det var ett öppenhjärtligt och givande samtal, vilket som sagt senare ledde fram till en gemensam träff med hela det gamla bandet, eller kanske snarare pluralis; de gamla banden! En kort tid hade jag också medverkat i bandet Shylock, tillsammans med Per som också spelat orgel i Paria, samt också tillsammans med mina gamla vänner Tobbe och Melker.

Mitt och Peters möte på "Man in the Moon" knöt inte bara an till gamla tider. I mitt sinne så utgjorde valet av lokal, med dess anknytning till månen, ett samband med den kraftfulla och skrämmande upplevelse jag haft X år tidigare; med den dödsångest jag känt när en kvävningsattack väckte mig ur min sömn, samtidigt som en röd måne lyste på mig. Lokalen låg i samma kvarter som Stockholms gamla spårvagnshallar, vilket också var av intresse. För i min dröm, om den mystiska kvinnan utanför kyrkan i Nockeby, så hade jag mött henne efter att ha klivit av spårvagnen, linje tolv, den enda kvarvarande av de spårvagnslinjer som funnits i Stockholm före högertrafikomläggningen 1965.

Mitt musikliv bestod under denna tid annars mest av körsång. Jag hade vid det här laget konstaterat att den nya kören spelade (eller snarare sjöng) i en lägre division än min förra kör. Blixten, alltså min förra körledare, må ha varit en smula styvnackad, men dirigenten i den nya kören var istället bajsnödig och hysterisk. Hon ryckte sönder repetitionerna. Man nästan grinade av lycka de få gånger som man fick sjunga färdigt en fras. Emellanåt var repetitionerna otroligt frustrerande.

Jag sjöng tenor i den nya kören, redan ifrån början. Det är jobbigt att sjunga tenor, särskilt när man inte ens är tenor! Mitt register sträckte sig ifrån bas till baryton (fast baryton existerar inte som körstämma, endast som solostämma). Därför så var jag tvungen att vara väl uppsjungen och att sjunga på rätt sätt för att nå upp till de höga tonerna i tenoren. Eftersom sjungandet avbröts hela tiden, så blev min röst därför ofta spänd. Det var ytterst frustrerande och nervpåfrestande att bli avbruten gång på gång, oftast för rena skitsaker och som regel innan någon i kören ens hunnit lära sig det aktuella stycket ens hjälpligt.

Den här kvinnan var alltså en didaktisk katastrof, men jag ville sjunga! Jag bet ihop så gott jag kunde, fast ibland så exploderade jag förstås. Det som fick mig att stanna kvar i kören var alltså sjungandet i sig, samt det faktum att många av körmedlemmarna var väldigt trevliga. Ibland gick vi på pub tillsammans, precis som i den förra kören. Skillnaden här var att det var fler som gick, men färre gånger. I den gamla kören var pubbesöken spontana och det fanns oftast några som inte tvekade att stanna en stund till och att beställa en öl till. Den nya kören festade endast i organiserad form. Dock ska det sägas att vi hade några rejäla fester också, som faktiskt var riktigt roliga.

Lika roligt, fast på ett helt annat sätt, var det att återigen få träffa mina gamla bandkamrater Melker, Tobbe, Peter, Per och HP. Tiden var, vill jag minnas, i början av april. Platsen var krogen Svejk, på Östgötagatan på Söder. Där var vi; en fet Storken, en något grånad Peter, en tunnhårig Melker, en nästan skallig Tobbe och dito Per. Den ende som höll stilen - den ende som fortfarande var rock 'n' roll - var HP. Han var fortfarande (hyfsat) långhårig och kom dit i sällskap med en hälften så gammal flickvän, samt denna flickväns lika unga kompis. Han blev inte kvar så länge heller, utan försvann rätt snart med brudarna. En äkta rocker!

Återträffar av den här sorten är egentligen rätt hopplösa tillställningar. Hur berättar man om en halv mansålder, hur berättar man om hela sitt liv under en kväll på krogen? Jag beslöt mig för att inte hålla igen. Det fanns ingen anledning till maskhållning. Både under mitt första sammanträffande med Peter, samt under mitt långa samtal med Melker under den här bandträffen, så berättade jag som det var. Jag hade misslyckats, det var inte mer med det. Vissa människor gör det. Vissa människor räcker inte till.

Redan under den tid då jag och Peter spelade i band tillsammans så fick jag ett intryck av att jag egentligen aldrig lärde känna honom. Det fanns något undanglidande hos honom. Så fort jag tyckte mig ha placerat honom i något begreppsmässigt fack, så gled han undan. Ibland gav han ett intelligent uttryck, ett vettigt intryck, samtidigt som han ibland dyrkade den ytligaste pop-smörja som någonsin skapats, den ytligaste skit som gick att få tag på. Peter var ett popsnöre. Det kan jag i alla fall med säkerhet säga om honom, tror jag...

Den jag pratade mest med under Shylocks återträff var Melker, mannen som öppnade dörren till hela mitt ungdomliga umgänge. Melker gav redan då det begav sig intryck av beläsenhet, av att ha tänkt till både en och två gånger. Ifall Melker hade någon akilleshäl så var det i så fall hans mytomaniska tendenser. Han hade ganska elak humor också. Fast det tyckte jag mest var underhållande. Melker var definitivt vettig, nu som då. Det var en glädje för mig att prata med honom. Jag kände verkligen att det här var en gammal vän, en bekantskap som borde ha vårdats. Det är så otroligt många människor som jag har förpassat till historien, utan att egentligen förstå varför, viktiga och värdefulla människor.

Nästa bandträff, den med Paria, ägde rum på Tre Backar i slutet av april. Det var roligt, fast med ett litet sting av vemod i hjärtat. Grånade och påtagligt tunnhåriga medelålders män, de flesta familjefäder, satt och pratade minnen. En komisk passus var när Kristian tittade på mig och Peter och med en bitterljuv känsla för komik konstaterade "Ja, ni leder ju hårligan i alla fall" - vilket var sant, även om också jag blivit påtagligt tunnhårig på hjässan och Peter blivit påtagligt gråare. Ibland känner man sig väldigt gammal.

En detalj som jag tyckte mig se var att vi gled in i gamla roller. Peter och Per hade varit goda vänner redan innan Pariatiden och kom även nu att ofta vara vända mot varandra. Kristian och Anders hade alltid varit yngst och blev även nu i viss mån föremål för den negligerande von-obenattityd som vi "äldre" (särskilt jag, dessvärre) brukat uppvisa ibland. Det var inte uttalat, inte på något sätt avsiktligt. Det blev bara så att man retirerade tillbaks till de förhållningssätt man kände till. Kristian och Anders hade känt varandra redan innan Mefistos bröder blev ett band. De var fortfarande kompisar, liksom Peter och Per. Men vem fan var jag? Med Paria förpassat till det förflutna så var jag knappast mer än en historisk fotnot, ett slags vandrande rekvisita eller en fond för gamla vänners nostalgitripper.

Det kändes inte som om det skulle bli någon musikalisk återförening eller några fler återträffar. Ingen av oss hade ju egentligen haft någon musikalisk framgång att tala om - och åtminstone Peter, Anders och Kristian hade egna barn, förhållanden och jobb/karriärer. Varför skulle de vilja glida in i en roll som var mindre än den de redan hade? För mig var situationen annorlunda. Jag hade ingen vuxenroll att identifiera mig med - eller förlora - och jag skulle gärna ha kickat igång Paria igen. Dessvärre sa sig både Kristian och Anders ha lagt instrumenten på hyllan, vilket knappast ökade sannolikheten.

Jag drev på Peter om att detta åtminstone var ett lysande tillfälle till en stor fest för gamla vänner och band vi spelat i. Jag skickade honom förslag på musik vi skulle kunna spela på den festen, men det kändes som om Peter inte riktigt ville att hans projekt skulle anta såna proportioner, utan han föreföll att i slutändan vara ganska nöjd med sin hemsida. - Idag, fredagskvällen den sista januari 2009, när jag korrekturläser stycket här ovanför, så har jag just gjort ett försök att gå in på Peters hemsida, men nu är den försvunnen. Det är bara någon dag sedan jag var inne på den och tittade. Då hade inget hänt på hemsidan sedan 2007.

Peters hemsida låg på MSN Groups och var en intern historia med lösenord och allt. Det var här jag började undra om detta verkligen var rätt väg att gå. Vem var hemsidan till för? Vad hade den för berättigande när alla gamla bandmedlemmar och deras vänner väl hade sett den? Vad var den tänkt att leda till? Låt oss inte sticka under stol med att projekt av den här typen, som återknyter till en förgången ungdomstid, är symtom på någon sorts medelålderskris. Man har lagt framtiden bakom sig och vill nå en sorts konklusion; ordna sina upplevelser och värdera dem inför det liv som (förhoppningsvis) återstår - vilket är ett liv i avtagande, åtminstone vad gäller de stora livsprojekten.

Visserligen finns undantagen, personerna som byter karriär vid femtio, gifter om sig med någon som är tjugo år yngre (eller mer) eller lämnar allt för ett liv som munk eller nunna i en strikt orden på någon blåsig bergstopp nånstans. Men dessa är som sagt undantagen. - Jag vet inte vad som gällde för Peters del, men som sakerna såg ut för min del så var sannolikheten mycket liten att jag skulle komma att tillhöra denna grupp av undantag. Summa summarum så kände jag, detta till trots, att jag ville göra något annat än det Peter hade gjort, men vad?

Under sommaren det här året blev jag bjuden på ett hejdundrande fyrtioårskalas, hos den ena av de två Sandsborgstvillingarna (se 1982), nämligen Marianne. Det kom av många skäl att bli en oförglömlig upplevelse, främst förstås på grund av att det var en jättefest för släktingar, vänner, grannar och andra bekanta, men kanske främst för själva resan.

Mina goda vänner Erik och Olle var också bjudna till festen. Vi skulle gemensamt åka bil ner till den östgötska och synnerligen lantliga håla där Marianne nu bodde. Med tanke på både Eriks och Olles agrara härstamning, ifrån några av den gotländska ödebygdens mest vildsinta hålor, så förväntade jag mig att det praktiska och jordnära förhållningssätt som präglat deras lantliga uppväxter skulle resultera i en genomtänkt planering inför resan. Så blev inte riktigt fallet.

Strax innan bilen nådde Nyköping så frågade jag mina kära vänner vad de hade köpt för fyrtioårspresenter åt Marianne, vilket föranledde en något generad tystnad, eftersom ingen av mina reskamrater hade köpt någon sådan. För egen del hade jag inte heller köpt någon, men det berodde på tidsbrist, snarare än på glömska. Jag föreslog därför att vi skulle ta en sväng in till Nyköping för att köpa en gemensam present. Ifall jag minns rätt så kom presenten att bestå av en picknickkorg som vi bräddfyllde med ostar, frukt, vin samt vad det nu i övrigt blev.

Jag var något förbryllad över att ingen av mina kamrater ens hade reflekterat över lämpligheten i att anlända till ett fyrtioårskalas tomhänt. Nåväl, efter en fika och presentinköp i Nyköping fortsatte vi vår färd. I Kolmårdens vilda och mörka skogar började plötsligt motorn att emellanåt hacka till. Detta tycktes förbrylla mina kära vänner i framsätet. Vad kunde nu detta bero på? Något tiotal meter innan avfarten till en av Östergötlands i särklass tristaste vägkrogar och dito bensinmack, så kom svaret på frågan, likt en uppenbarelse: Soppatorsk!

Med gemensam ansträngning rullade vi den törstiga bilen de tiotal metrarna fram till macken, varvid den nu snustorra bensintanken åter blev fylld. Efter en färd utan ytterligare incidenter så anlände vi till den ort där festen skulle hållas. Nja, inte riktigt. Den kåk där Marianne bodde låg något utanför orten i fråga. Någon av mina reskamrater hade fått en vägbeskrivning över telefon, men den hade nu kommit till korta, eller i sina detaljer blivit glömd. Jag föreslog att vi skulle ta en titt på kartan. Olle och Erik såg ut som frågetecken i ansiktet: "Karta?!"

Karta fanns ingen, men väl en mobil, jag tror det var Eriks. Erik rotade, efter en stunds letande, fram en skrynklig papperslapp ur en av sina fickor, varpå han ringde ett nummer som han trodde kunde vara Mariannes. Till min och Olles stora lättnad visade sig detta stämma. Det fick emellertid bli ett kort samtal om den återstående färdvägen, eftersom Erik hade glömt att ladda mobilen! Till min stora lättnad (och förvåning) så kom vi faktiskt fram till slut.

Marianne hade köpt hur mycket mat och - framför allt - dryck som helst. Jag hade kul, blev förstås pissfull och limmade stenhårt på en attraktiv (gift!) bondmora ifrån trakten, utan framgång dock. Jag lär sen ha snarkat i bilen under hela den nattliga hemfärden ifrån Östergötland till Stockholm. Festen var som fester är, fast större och roligare. Men det som särskilt etsat sig fast i minnet är alltså själva resan till fyrtioårskalaset, tillsammans med mina gotländska kamrater - utan present, bensin, karta och en laddad mobil! Ett fritt Gotland är kanske ingen dum idé.

Den betalda badaren
Till våren eller sommaren fick jag en ny arbetsförnedrare, en kvinna som var om möjligt lika "dynamisk" som sin luns till kollega. Lunsen hade visst fått sparken eller omplacerats. Ryktet gjorde gällande att han varit så dynamisk att han förfalskat de arbetssökandes namnteckningar på diverse dokument, för att spara tid i hanteringen. Han var alltså så effektiv och dynamisk att han till slut rationaliserade bort sig själv. Eftersom min nya arbetsförnedrare var en karbonkopia av sin föregångare, fast värre, så ville förstås också hon göra skillnad.

Messerschmitt: I arla urtid så fanns det något som kallades för skrivmaskiner. Först var de mekaniska, sedermera blev de elektriska. När man var tvungen att ha en eller flera kopior av något man skrev på skrivmaskinen, så kunde man stoppa in två eller flera blad i maskinen med så kallade karbonpapper emellan bladen.

Dessa var tunna silkespapper (nej, jag orkar inte förklara det också!) där den ena sidan hade en beläggning som delvis bestod av kolpulver. När man skrev på maskinen så fick man alltså en blekare kopia av texten på det underliggande papperet, samt naturligtvis ännu blekare kopior ifall man hade ännu fler skikt av papper och karbonpapper i maskinen. - Världen är sorgligt full av bleka karbonkopior.

Beroende på att arbetsförnedringens verksamhet, i all sin helhet, inte gör någon som helst skillnad överhuvudtaget, så resulterade min nya arbetsförnedrares ambition bara i än mer nonsens av exakt samma sort, fast nu på ett nytt ställe. Jag blev alltså anvisad en ny pajasverksamhet. Den enda fördelen var att den nya verksamheten höll till inne i stan, på Söder i Münchenbryggeriets lokaler. Någon hurtig firma hade sannolikt lämnat in ett billigt anbud, fullt av ambitiösa floskler - och arbetsförnedringen hade svalt betet med hull och hår!

Den första dagen på den nya pajasverksamheten inleddes med ett stormigt möte. Det var precis i början av sommaren och de arbetslösa stackarna som satt här såg en sommar av meningslös nonsensverksamhet framför sig, en sommar som bättre hade kunnat tillbringas i solen. Stämningen var därför rätt fientlig. Firman som höll i verksamheten hade en massa högtflygande planer, men var i grunden en hej-och-hå-firma. Ingenting var egentligen klart för att ta hand om den stora gruppen av ofrivilliga deltagare. Lokalerna höll på att renoveras och ingenting hade riktigt kommit på plats. Pajasfirmans personal gav ett förvirrat och yrvaket intryck.

Formellt så erbjöd man en verksamhet på heltid, men precis som i Vårberg så räckte resurserna inte till för att hålla "internerna" sysselsatta mer än på halvtid. Detta var ett privat företag. Alltså hade man små plastmappar, brevpapper och pennor med företagets logga på, vilka delades ut till deltagarna ungefär som om vi hade varit konferensdeltagare. Det visades powerpointpresentationer och gjordes ambitiösa scheman över gruppverksamheter med olika teman. Alltihop var förstås bara luft. (Det var precis som på Lernias verksamheter 3-4 år tidigare, en massa löst snack under "lektioner" som handlade om precis vad som helst.) Det enda positiva, jämfört med Vårberg, var att det här fanns avsevärt fler datorer - nästan tillräckligt.

Det var ett evinnerligt pratande med gruppledare, mentorer och föreläsare av allehanda slag. Jag upplevde personalen som något mindre maktlysten än den i Vårberg och förhållandevis trevlig. Vårberg hade varit lite mer som DDR om man säger så, medan den nya pajasfirman var mer av glada frifräsare i tvångsbranschen. - Tvång på entreprenad! Frifräsarfirman hade alltså en större frihet i utformningen av sina tvångsåtgärder. Men som sagt, det var en hej-och-hå-firma och det förekom ibland rena stolligheter.

Med viss fasa minns jag när vi när vi indelades i team som sedan fick i uppgift att bygga broar, alltså bokstavligen! Vi skulle designa och bygga broar i papp. Till vår hjälp hade vi lim, papp av olika typ samt saxar. Det var rena lekskolan! Det var dagis! Det var löjlig team-buildingsmörja som pajasfirman i sin tur sannolikt plockat upp ifrån någon konsultjävel - efter en sedvanlig powerpointpresentation hos någon mer initierad pajasfirma i personalsvängen. Förutom dagislekarna så gavs det föreläsningar i etik och moral, självförtroende, friskvård, socialpsykologi, dansens historia(!) med mera.

Utöver detta så tillkom utflykter till Gamla stan, Hagaparken, Judiska museet, samt till Historiska museet. Åtminstone så var avsikten att vi skulle till Historiska museet, men eftersom personalen på hej-och-hå-firman inte hade någon som helst koll på vad de höll på med, så hade förstås ingen brytt sig om att kolla upp museets öppettider. Snopna stod hela gruppen av fullvuxna dagisbarn där utanför en låst dörr. Raskt bestämdes det att vi istället skulle gå till Rosendals trädgård ute på Djurgården. Det gick ju nämligen inte an att bara låta oss gå hem utan att vi utfört någon VERKSAMHET! På så vis drog mig ödet ånyo ut till Djurgården.

Det lilla sällskapet av virtuella kedjefångar gick sin lilla gåsmarsch till Rosendal för en gemensam fika. Väl framme så uppstod förvirring och desorganisation, gällande inköp av fikat samt bordsplaceringen vid de åtskilda borden i den lilla trädgården. Vår "plit" var plötsligt försvunnen på ett mystiskt vis. En av de medelålders männen i gruppen utbrast spontant: "Var é vårdarn?" - Jag skrattade så att jag kiknade!

För det var just så det var. Vi behandlades som om vi vore en smula efterblivna, med ett silkesbehandskat tvång och i en lallande och infantiliserande ton. Den kvinnliga "vårdarn" återvände efter en stund och ordningen var återställd. Precis som på datorteket, två år tidigare, så intog jag ånyo kaffe under tvång. Men detta var inte allt! Senare under sommaren så fick jag också bada under tvång! En grupp av "interner" hade som gemensam (OBLIGATORISK) verksamhet valt att åka och bada vid Årsta havsbad.

Det var en surrealistisk upplevelse. Jag låg där i sanden och undrade hur länge jag var tvungen att sola för att inte få avdrag på aktivitetsersättningen. Det var förstås en behaglig form av arbetsmarknadsåtgärd, men det var samtidigt lite svårt att se hur detta ökade mina chanser på arbetsmarknaden. Dessutom så var jag förstås fullt kapabel att bada på egen hand, utan "vårdarns" överinseende. Jag solade tills det började sticka lite i skinnet och tills jag kände att tillräcklig tid hade förflutit för att bidraget skulle kunna fortsätta att rulla in, likt vågorna vid Årsta havsbad.

Huvudsakligen förtjänade jag dock mitt levebröd genom att bevista diverse föreläsningar. Under en av dessa meningslösa tillställningar fick jag en instinktiv känsla av att någon betraktade mig. Till vänster om mig satt en kille och råstirrade. Jag kände vagt igen honom. Jag brukar minnas alla möjliga ansikten och jag kom ihåg att jag hade sett honom på bland annat Hägerstensåsens tunnelbanestation, alltså där jag brukade stiga av.

Snubben glodde på mig, på ett sätt som en man bara glor på en annan man ifall han antingen är bög eller har en skruv lös, eller möjligen både och. Det hela var mycket olustigt. Hans "arbetsnamn" blev efter denna incident ganska givet: "Bögen". Jag undvek i görligaste mån att delta i aktiviteter där Bögen deltog, samt såg nogsamt till att sätta mig bakom honom eller avsides under föreläsningar och dylikt. Det tycktes inte hjälpa nämnvärt, han vände sig om och glodde lika jävla mycket i alla fall!

Kort därpå så flyttades verksamheten till Högbergsgatan, till Alma Folkhögskolas gamla lokaler, vilket var ett nerköp, men troligtvis var dessa lokaler billigare att hyra än de i Münchenbryggeriet och möjligen var de också rymligare. Det enda positiva med flytten var att jag i stor utsträckning slapp Bögen. Antingen så hade han hamnat i en annan grupp, eller så befann han sig på något jobb eller i någon åtgärd. Jag har i varje fall inget minne av att ha stött på honom i de nya lokalerna, i så fall har jag förträngt det. Jag blev kvar i pajasfirmans skenverksamhet under nästan hela hösten.

Under tiden på Högbergsgatan så bevistade jag en av de ytterst få intressanta föreläsningarna under min tid här, men på sitt sätt också en av de mest beklämmande. Det hade tillkommit en hel del nytt folk i de nya lokalerna. Det var proppfullt med arbetslösa stackare som hade tvångskommenderats till den här pajasverksamheten. Dessa fyllde nu föreläsningssalen så att många tvingades att stå längs väggarna i brist på sittplats. Mannen som föreläste var en åldrig katolsk pater, med tunt vitt hår runt ett ganska kalt huvud. Han bar en brun kostym som sakta förlorat sin passform på hans åldrande och något korpulenta kropp.

Jag minns inte hur föreläsningen betecknades, men den byggde i allt väsentligt på filosofen Martin Bubers idéer om att människan blir till som människa endast igenom sitt möte med andra människor, om att tillblivelsen av ett odelbart "JAG" sker i mötet med ett "DU". Den gamle patern hade ett upplägg där han visade medvetandets beskaffenhet och utveckling, först så som det visade sig hos djuren; hur olika djurarter uppfattade sin omgivning (enligt vad som är känt för vetenskapen) - vilket slutligen ledde fram till det mänskliga medvetandet; till att vi människor besitter något så unikt som upplevelsen av att vara/ha ett "JAG".

Hans avsikt var att genom pedagogisk framställning och retoriska frågor leda oss åhörare fram till insikten om existensen av detta odelbara JAG (som inte lät sig vidare definieras). Detta JAG utgjorde skillnaden gentemot medvetandet hos djuren, vilka förvisso också uppfattade världen, men inte genom ett självmedvetet subjekt, inte genom ett JAG. - Sällan har talesättet "att kasta pärlor för svin" fått en så konkret gestaltning som under denna föreläsning. Trots den åldrige paterns mycket pedagogiska upplägg så tappade merparten av åhörarna tråden redan i början av föreläsningen.

Föreläsningen visade dels att tvånget är ett värdelöst verktyg för att lära människor saker. Med all tydlighet visade den också skolans misslyckande. I detta auditorium fanns det smockfullt med åhörare som tyckte saker. Men det fanns väldigt få som visste saker. Det fanns ytterst få som förstod vad den gamle mannen försökte säga. Det fanns få åhörare som var kapabla till att följa ett långt resonemang fram mot ett mål. De flesta åhörarna påminde mig om "bokstavsbarn" med någon form av koncentrationsstörning. De saknade förmågan att lyssna så länge som ämnet krävde.

Med närmast smärtsam tydlighet illustrerades klyftan mellan en epok då det funnits tid och utrymme för det talade ordet, fram till en nutid då människorna börjat kräva ständig underhållning - att något måste hända; fram till den tid då elever inte längre skolas till att i första hand vara samhällsvarelser utan istället börjat behandlas mer som individer. Detta låter ju i sig själv som en god sak, men här finns ett problem: Paradoxalt nog har skolans ökande fokus på de enskilda elevernas upplevelse av sin skoltid fått till resultat att eleverna blivit väldigt observanta på sina subjektiva känslor och upplevelser, vilka gradvis har blivit överordnade den objektiva verkligheten.

Detta är ett paradigmskifte av ofattbara mått. Ifrån att ha utgjort en auktoritär skolning av den enskilda människan, till en anpassad och anpasslig samhällsvarelse, till ett objekt som är till för andra, så har skolan istället blivit en subjektivitetens experimentverkstad. Ifrån att ha lärt ut "rätt och fel" så betonas nu istället den enskilda elevens UPPLEVELSE av vad han eller hon UPPLEVER vara rätt och fel. Problemet är bara det att verkligheten inte är subjektiv. Verkligheten är faktiskt objektiv - om än okänd i sin helhet.

Vetenskapens överlägsenhet ligger i att den formulerar teorier om olika samband, om olika delar av denna objektiva verklighet, teorier som sedan kan prövas. På så sätt kartläggs verkligheten systematiskt, steg för steg. Någon annan metod finns inte, åtminstone inte ifall det ska kallas "vetenskap" - alltså utgöra något som man faktiskt VET! Åsikter är något annat. De är subjektiva. Det vore mig totalt främmande att döma ut intuition, fantasier och drömmar som verktyg för att kunna förstå, omfatta och förklara tillvaron. Utan dessa (väsentligen omedvetna) processer så funnes ingen kreativitet och heller inga fantasifulla teorier för vetenskapen att undersöka, att belägga eller avfärda.

Lika främmande vore det för mig att döma ut den enskilda människans rätt att formulera och definiera sig själv och sin värld. Men det som håller på att ske är att många människor har blivit så subjektiva att de blandar ihop den objektiva verkligheten med sin egen privata upplevelse av den. Anledningen bakom detta är att de haft en skolgång som inte tillhandahållit subjektivitetens gränser. Barn och ungdomar är inte empatiskt mogna. Deras hjärnor är helt enkelt inte färdigutvecklade. Därför måste gränserna sättas av de vuxna, gränser för vad man bör veta för att kunna klara sig själv och för att kunna tillgodogöra sig information som vuxen - men också den gräns som inte får överskridas; gränsen vid den punkt då det egna agerandet blir till en inskränkning av den andra människans frihet.

Tidningar och TV översvämmas av krönikörer och kommentatorer, av tyckare. Nätet översvämmas av bloggare, av tyckare. Människorna gör som de alltid har gjort. De söker den information som bekräftar det de redan (tror att de) vet. De nischar sig och umgås helst med likasinnade. Vid den tid då jag föddes så hade Sverige bara en TV-kanal. Alla såg på samma program och fick samma nyheter. Men i vår tid så är antalet informationskällor i det närmaste oändligt. Människorna söker sig till den information som de tycker om, men avstår den information som de inte tycker om.

Gradvis fylls samhället av olika subgrupperingar med egna referensramar, som visserligen delvis överlappar varandra, men vars existens bidrar till att göra det samhälleliga samtalet allt svårare. Det blir som i den bibliska berättelsen om Babels torn. Till slut blev tornet så högt att de där uppe och nere inte längre förstod varandra - och då rasade tornet samman. Man var så pass skilda ifrån varandra att kommunikationen blev omöjlig. Jag är rädd för att samhället, såsom vi känner det, är på väg dit.

Detta är inte - vilket man kan förledas att tro - ett tillstånd av jämlikhet. Detta kommer aldrig att bli till en arena där individer deltar på lika villkor. Detta är varken liberalism eller anarkism. Detta är en kamp mellan egon och särintressen, en kamp som sliter sönder samhället inifrån, som fragmentariserar det. De som segrar i den här kampen kommer - som alltid - att vara de starka. I informationssamhällets tid definieras denna styrka inte nödvändigtvis av klass och rikedom, snarare av medial skicklighet, av att man förmår lansera sig själv och sina idéer/produkter/whatever.

Det är en arena för mediala gladiatorer som lyckats uppnå "cred" hos tillräckligt många (sub-)grupper. Det kommer att bli allt ovanligare med riktigt stora världssuccéer, men allt vanligare med framgång och erkännande inom någon liten, men ändå världsomspännande, nisch. Detta skulle kunna vara anarkismens dröm, att människor frigör sig ifrån stat och kapital för att istället definiera sig själva individuellt och i självvald gemenskap. Men det finns ett litet problem: Vad är det egentligen de samlas kring?

Vad utgör basen för alla dessa överlappande gemenskaper? Svaret är "åsikter"! Åsikter allenast. Internet är fyllt till bredden av alternativa livsstilar och åsikter. Till slut kommer det att finnas så många alternativa livsstilar att ingen längre minns vad de en gång var alternativ till. På nätet kan man propagera inför hela världen - utan att ha den blekaste aning om vad man pratar om, men ändå få bekräftelse av likasinnade. Det finns inget "rätt och fel" på nätet. Där finns tillgång till nästan all världens information, men ingen reell möjlighet att veta vad som är nonsens eller fakta.

Ifall man möter detta Schlaraffenland av obegränsad information, utan att ha erhållit skolning nog för att kunna skilja agnarna ifrån vetet, så finns endast det subjektiva tyckandet kvar; ett tyckande utan någon som helst vetenskaplig förankring, utan något som helst fundament. Ifall skolundervisningen relativiserar vetenskapen och belagda objektiva sanningar, till förmån för subjektiva åsikter, så riskerar den att slutligen döda rationaliteten. Kreationismens landvinningar i USA är typexemplet. Kreationisterna förnekar evolutionen trots en överväldigande vetenskaplig bevisning om att denna stått bakom arternas utveckling. - Evolutionen är inte en teori, utan en flerfaldigt belagd och bevisad sanning (om än inte känd i sin helhet).

"Opinons are to me very much like assholes, everybody has one!" sa en gång Clint Eastwoods rollfigur "Dirty Harry". Så var det också under denna föreläsning som jag nu bevistade. Folk skrek ut sina åsikter i munnen på varandra och allra mest skrek de på den åldrige patern som försökte göra sig hörd i oljudet från de förvuxna bokstavsbarnen. Här stod en man som bevisligen var mycket kunnig inom sitt område och framför sig hade han en samling människor, varav påfallande många saknade förmågan att sitta still och lyssna. Delvis berodde skränet förstås på att vi alla satt här under tvång. Det var helt enkelt frustrationen som ville ut. Men samtidigt såg jag konturerna av en tilltagande oförmåga, att inte längre kunna skilja vetenskap ifrån åsikter.

Jag såg konturerna av en framtida värld där den enda auktoritet som respekteras är makten, den makt som vilar på våldet, den makt som tillfaller den som antingen skriker högst eller som slår hårdast. Jag såg en värld där en spektakulär lögn alltid vinner över tråkig kunskap, en värld som inte längre strävar efter objektiva sanningar - som helt enkelt inte längre efterfrågar dem. Denna värld efterfrågar styrka, skönhet, ungdom och njutningar. Det är en hedonistisk värld av människor som lever ur hand i mun och som kräver omedelbar begärstillfredställelse, människor som endast söker sanningen ifall den stryker dem medhårs - och andligheten av samma skäl. Jag såg människorna som tar för sig. Men av dem som utskänker, av dem som lyser upp vägen för sin medmänniska, såg jag intet.

Försäkringskassan
I november kallades jag till min synnerligen osympatiska och omedgörliga arbetsförnedrare. Hon hade ett jobb på gång. Redan detta fyllde mig med bävan, men det var värre än så, mycket värre. Arbetsplatsen i fråga behövde nämligen inte bara en person, de behövde två. Man kallade därför två personer ifrån pajasverksamhetens muntra skara av tvångsintagna. Den insiktsfulle läsaren har förstås redan listat ut vem den andra personen var - BÖGEN förstås!

Arbetsplatsen var försäkringskassan och jobbet bestod i att vi skulle gallra, sortera och packa personakter inför just denna försäkringskassas snara samgående med en annan försäkringskassa. De två skulle bli ett - och inför sammanslagningen så ville man få ordning på sina enorma arkiv. Formellt sett så var det en vanlig anställning, men med den skillnaden att jag var berättigad till ett åttiofemprocentigt anställningsstöd. Eftersom försäkringskassan var statlig så innebar det i praktiken att staten betalade pengar till staten för att jag skulle jobba där. - Det kallas arbetsmarknadspolitik!

Löneförhandlingen var ett stort skämt - i denna härliga korporativa stat där arbetsgivarna, staten och facket gemensamt sett till så att ingen valfrihet existerar för den som är arbetslös. Jag lade fram mina löneanspråk, som fullkomligt ignorerades. Försäkringskassans chefer erbjöd mig istället en skamlig lön, väl medvetna om att jag inte hade rätt att tacka nej, så länge den erbjudna lönen inte låg lägre än tio procent under min ersättningsnivå. Jag upprepar: TIO PROCENT UNDER MIN ERSÄTTNINGSNIVÅ - ALLTSÅ INTE ENS TIO PROCENT UNDER MIN FÖREGÅENDE LÖN!!

Det är totalt obegripligt hur facket kunde acceptera denna lönedumpning. Staten, i detta fall representerad av arbetsförnedringen, sålde ut de arbetslösa till vrakpris och detta skedde med fackets goda minne. Av outgrundliga skäl så satt "vårdarn" ifrån pajasföretaget med under den kombinerade arbetsintervjun och löneförhandlingen, i rollen som spion och som direktlänk till arbetsförnedringen, med uppgift att skvallra ifall jag eventuellt uppvisade ett konstigt beteende eller fällde någon kommentar som kunde tänkas vara försök till att inte bli anställd. Staten betalade pengar till staten och med fackets gillande betalade samma stat kaffepengar i lön, till en person som berövats alla rättigheter, utom möjligen rätten till liv. (När tas också denna rättighet bort?)

Självfallet fick jag jobbet. Billigare arbetskraft fanns nämligen inte att få, utom möjligen sydostasiatiska barnarbetare. (Men dessa torde förstås, på grund av bristande språkkunskaper, ha haft svårt att sortera och gallra personakter hos en svensk myndighet.) Jag skulle jobba i team med Bögen och en handledare. Handledaren var en ordkarg norrlänning och min kollega, som liksom jag tvångskommenderats hit, var av allt att döma en trånande bög. Ur handledaren fick man dra orden och Bögen hade heller inte särskilt mycket att säga, utan satt mest och glodde med en min som jag varken kan eller vill beskriva.

Underavlönad, betittad på ett obehagligt sätt, samt i sällskap med en talträngd norrlänning vars sociala kompetens var synnerligen begränsad, så såg min framtid allt annat än munter ut. Dessutom så var norrlänningen oförmögen att hålla isär oss, mig och Bögen, vilket var lika irriterande som det var obegripligt, eftersom jag var mörk och Bögen var ljus. Kanske hängde det samman med min sociala osynlighet. Till och med mitt utseende tycktes omformas i människors ögon. Ibland undrade jag ifall jag överhuvudtaget existerade. Det var bara dammet i näsan, i det dammiga källararkivet, samt Bögens kärvänliga blickar som indikerade att jag faktiskt fanns till.

Ett märkligt sammanträffande var att Tobbe, ifrån (bland annat) Shylock, jobbade som fastighetsskötare här. Vi stötte på varandra ibland och utväxlade trevligheter, men det märktes att alltför många år förflutit. Det fanns ett avstånd mellan oss och det kändes som om vi båda var bärare av det. Det blev liksom inget flyt i samtalen. Det blev aldrig något egentligt läge för att gå ut och ta en öl tillsammans. Frågan kom upp, men ledde aldrig till åtgärd. Trots att vi, som båda spelat tillsammans i Shylock, nyligen hade träffat varandra igen så saknades något. Det är svårt att säga vad det var. Kanske fanns det mest hos mig själv. Kanske var jag lika rädd för att gå tillbaks som jag var för att gå framåt.

Mitt sätt att hantera den fullständigt hopplösa arbetssituationen ihop med Bögen och med den talträngde norrlänningen blev humorn. Jag skojade hela tiden. Det blev till en ständigt pågående enmansföreställning. Eftersom den sengångaraktiga norrlänningen inte sa ett knäpp och eftersom jag kände ett behov av att inte hamna i laddade tystnader ihop med Bögen - tystnader som han kanske för sitt inre skulle tolka i en för mig ytterst oönskad riktning - så blev humorn min borg.

Tack och lov så var Bögen musikintresserad. Därför så kunde vi ha en kassettradio påslagen under i stort sett hela arbetsdagarna, vilket bidrog till att potentiellt farliga tystnader sällan uppstod. I början av vår tjänstgöring så höll vi till i försäkringskassans källare, där några av de äldsta akterna fanns. På sitt sätt så var det den bästa tiden. Vi kunde komma och gå lite som vi ville och luncherna blev ibland något längre än tillåtet. Bögen var förvisso inte något verbalt geni, men rätt trevlig - fast jag var förstås ständigt på min vakt!

Bögen gjorde en del oskyldiga och kamratliga inviter om att vi skulle gå och se något band på Debaser, samt vid något tillfälle också åka Finlandsbåt. Jag avböjde vänligt dessa förslag, med hela mitt inre ångande av homofobi, samtidigt som jag försökte att klistra fast ett vänligt leende i käften. Jag antar att jag såg ut som Jokern i Batman! Äta lunch tillsammans kunde vi dock göra. Den talträngde norrlänningen undvek all social kontakt, så Bögen blev den enda kollega som återstod att umgås med.

Efter en eller annan månad i det dammiga källararkivet så fick vi börja jobba uppe i försäkringskassans egentliga lokaler, fast något eget kontor att hålla till i fick vi aldrig. Vi hade istället egna arbetsstationer där vi kunde gå in på nätverket för att fylla i tidrapporter, skicka mail och göra slagningar i olika tveksamma ärenden. Jag var en mästare på att hitta sådana ärenden. I gamla tider så samsorterades gifta makars personakter, vilket förstås var en potentiell källa till förvirring eftersom det då fanns två personnummer knutna till varje akt. Jag lyckades hitta en hel del dokument, i arkivet över avlidna personer, som tillhörde ännu levande makar, dokument som blivit kvar sedan man övergått till personliga akter. Eftersom jag tycktes ha en förmåga att "återuppväcka" de döda så kallade jag mig ibland skämtsamt för "Arkiv-Jesus"!

Jag hade en blick för avvikelser. Jag upptäckte alla möjliga konstigheter i akterna. Jag trivdes faktiskt därför rätt bra med jobbet som sådant. Jag trivdes med att upprätta ordning. (Det måste vara något tyskt!) Jag och Bögen hade blivit tillsagda att vi inte fick läsa i de olika akterna, fast jag läste förstås i alla fall, särskilt när jag stötte på namnet på en kändis eller en kompis. Vi var emellertid bundna av ett sekretessavtal, så det var strikt förbjudet att avslöja något av det som fanns i de olika personakterna.

Dessa akter utgjorde emellanåt en dyster läsning. Det var först genom mitt jobb på försäkringskassan som jag verkligen insåg vidden av bidragssamhällets vansinne. I synnerhet såg jag vansinnet när det gällde bostadsbidragen. Det hände ganska ofta att de som uppbar bostadsbidrag fick en högre inkomst, vilket de glömde (eller struntade i) att meddela försäkringskassan. Bostadsbidraget var inkomstprövat, så därför blev bidragstagarna förstås återbetalningsskyldiga så fort den nya inkomstnivån kommit till försäkringskassans kännedom. Problemet var att räkningen skickades ut två år senare - och då kunde allt ha ändrats.

En mycket modest inkomstökning, som inte rapporterats till kassan, ledde till återkrav oavsett hur bidragstagarnas nya livssituation såg ut. Någon i familjen kunde nu ha blivit arbetslös och de kronor bidragstagarna eventuellt "tjänat" på att inte meddela den ökade inkomsten kunde för länge sedan ha gått åt. Slutresultatet av de behovsprövade bidragen blev därför i många fall att de ruinerade och skuldsatte människor, i stället för att hjälpa dem.

"Vän av ordning" har väl vid det här laget - med sedvanlig automatik - blivit högröd i ansiktet och börjat orera om att de där bidragsfuskande jävlarna gott kan ha det! Och visst, förmodligen har det hänt, både en och två gånger, att hushåll som uppburit bostadsbidrag medvetet undanhållit försäkringskassan korrekt information. Människor är i gemen rätt förutsägbara. De chansar. Går det så går det. - Men även om människorna i gemen är en samling korkade småfifflare, som tar en rövare och ibland åker dit, så tycker jag inte att staten ska agera lånehaj. Hellre inga bidrag alls än en stat som ger med den ena handen och slår ihjäl med den andra.

Vissa av de ärenden jag såg i akterna var rena följetongerna. De hade blivit till rättsfall som valsade in i den ena instansen efter den andra. Rättsfallen låg i särskilda gröna mappar, varav några var hur tjocka som helst. Det var överklagande på överklagande, ifrån både bidragstagarna och försäkringskassan. De förstnämnda kämpade för sina framtida liv som ekonomiska varelser. Vad försäkringskassan kämpade för kunde jag aldrig begripa. Var det för att visa statens oinskränkta makt?

Den så kallade "välfärdsstaten" erbjöd bidrag och försäkringar, men var samtidigt en obarmhärtig byråkratisk maskin som jagade livet ur dem som (antogs ha) försökt lura till sig mer än sin "rättmätiga" del av de - till synes - lättåtkomliga rikedomarna. Staten agerade som en lånehaj, som en maffiaboss, som en "gudfader" vars hejdukar la ett avhugget hästhuvud i sängen hos dem som inte kunde betala för "beskyddet". I överförd bemärkelse kan man säga att det svenska folket gavs ett erbjudande som det inte kunde tacka nej till.

På ett helt annat plan fick även jag av försäkringskassan ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till, dels förstås för att jag hade arbetsförnedringens revolver riktad mot nacken, men dels för att jag faktiskt trivdes rätt bra med mitt arbete och också utförde det väl. Mina chefer på försäkringskassan blev alltmer nöjda med mig. Jag kände att jag blev omtyckt, både för min hjälpsamhet och för min arbetskapacitet. Jag var upphovsman bakom en stor del av våra arbetsmetoder. Jag visade att jag kunde organisera och prioritera. Faktiskt så visade jag också att jag kunde samarbeta, även om jag stod hårt på mig när jag upplevde att jag hade rätt och någon kollega hade fel. Jag hade min integritet, jag var hjälpsam utan att bli alltför servil.

Ganska snart fick jag en löneförhöjning och efter fem månader, alltså under året därpå, så ville de förlänga min (så kallade) anställning med ytterligare fem månader. Dock fanns det nu bara plats för en person. Detta innebar att Bögens dagar var räknade. På sätt och vis var det lite synd. Han var förvisso inget geni, men han var en trevlig arbetskamrat och hans arbete var oklanderligt. Hade det inte varit för hans märkliga stirrande under tiden på pajasverksamheten så hade jag kanske släppt honom närmare - som kompis alltså!!

Döden
Min misstänksamhet berodde inte bara på klassisk bögskräck, utan var lika mycket ett resultat av min allmänt tilltagande paranoia. Ifrån att ha fascinerats av alla sammanträffanden och tecken, så började jag att alltmer misstro dem. Jag var på min vakt när någon person eller någon företeelse återkom osannolikt ofta. Jag fick en känsla av att jag kanske blev manipulerad. Att Bögen "råkade" hamna på samma jobb var därför misstänkt. Kanske var han inte bög, kanske var han istället utsänd av dem som förföljde mig! Han påstod sig ha varit punkare under samma tid som jag, men jag hade inget minne av att någonsin ha sett honom i punkkretsar. Fast å andra sidan, vem minns mig?

Kanske var det mina många och långa år under olika former av statligt överinseende som triggade denna känsla av att vara förföljd. Kanske var jag faktiskt förföljd. Eller var det bara mönster? Berodde alla återkommande och likartade händelser på den underliggande mekanik som jag tyckte mig se, på mönstren i tillvaron och tiden? Vissa människor tycktes fästade på samma tråd som jag, på samma tråd i den stora väven - särskilt "Hårdrockarn". Det var en ung tjej i Västertorp som jag stötte ihop med hela tiden. Det hade börjat redan under de sista åren tillsammans med M.

Jag tror att jag lade märke till henne för första gången på perrongen, på Hägerstensåsens tunnelbanestation. Jag tyckte hon såg läskig ut. Hon kan inte ha varit särskilt gammal, förmodligen i slutet av tonåren. Hon bar svarta kläder, ett patronbälte och grova kängor med mycket metall på. Hon hade långt svartfärgat hår och en sminkning kring ögonen som innehöll mycket rött, i ett i övrigt blekt ansikte. Jag tyckte att hennes blick såg död ut. Hon såg ut att tillhöra någon subgruppering av hårdrockare, antingen "death metal" eller ännu värre "black metal" - alltså en satanist!

Under åren närmast efter att M hade lämnat mig så stötte jag på henne så ofta att det nästan var kusligt. Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var. Jag stötte på henne dagtid, kvällstid och nattetid - oftast förstås i Västertorp, men även inne i stan. Hon var överallt. Självklart så trodde jag ibland att hon kunde vara den utvalda, den jag väntat på. Men samtidigt så attraherade hon mig inte alls, inte hennes utseende och framför allt inte hennes stil. Fast det är klart, jag gillade ju hårdrock. Kanske kunde den här unga kvinnan lära mig något om den nya musiken - och kanske skulle hon tycka om mina gamla Black Sabbath-skivor!

Det här pågick i många år och hade därför sina faser. Det syntes på henne att hon också noterade våra osannolika sammanträffanden. Hon såg allt oftare besvärad ut. En gång, då hon var i sällskap med en kompis, så såg det ut som om hon faktiskt var på vippen att tilltala mig. Men det blev inget. För egen del tänkte jag förstås också den tanken, men samtidigt fanns det inget vettigt skäl till varför en överviktig medelålders man skulle närma sig en flicka i tonåren, eller möjligen i tjugoårsåldern. Vi var inte ett dugg tända på varandra och vad fan skulle vi ha att tala om? För mitt inre föreställde jag mig hur det skulle se ut ifall vi gick på stan, hand i hand. Frågan var vem som i så fall skulle skämmas mest.

Ifall den här unga kvinnan symboliserade något så var det döden eller satan. Det var inte särskilt attraktivt. Carola hade jag bara stött ihop med två gånger, men det måste ha varit minst tiofaldigt fler sammanträffanden med den här unga kvinnan. Hur skulle jag tolka det? Jag hade först stött på en kvinna som pekade mot kyrkan med hela handen - och nu sprang jag istället på hennes motsats tio gånger om! Mötet med Carola, liksom med den kyrka hon kunde associeras med, Uppenbarelsekyrkan, hade varit meningslösa. Så vad betydde mina möten med "Hårdrockarn"? Var de lika betydelselösa?

En sak var i alla fall säker. Slumpen kunde avfärdas. Antingen fanns här ett bakomliggande mönster, eller bakomliggande avsikter. Dessa skeenden tycktes mig vara bundna till en mekanik. Bakom denna mekanik fanns antingen okända naturlagar, eller en gudomlig avsikt. Vissa sammanträffanden kändes konstgjorda, iscensatta av människor, medan vissa var av en sådan art att människor svårligen kunde ha planerat dem i förväg. Kanske fanns det verkligen människor som manipulerade mig, men tveklöst fanns det i så fall också något annat. Jag såg ödets gestaltning, men inte dess orsaker.

Jag fick annat att tänka på. Vicevärden, ifrån min barndom i Mariehäll, gick bort i cancer under hösten. Jag hade inte träffat honom sedan Mammas sextioårsdag, fyra år tidigare. Innan dess hade jag inte sett honom på ytterligare några år. Någon enstaka gång, då och då, hade han och hans fru dykt upp på en eller annan tillställning där också Mamma, Calle och jag var inbjudna, men särskilt ofta hade det inte varit. Jag mindes honom med värme, snarare än sorg. Vår kontakt hade varit gles, på gränsen till obefintlig efter min barndomstid i Mariehäll. Men trots detta så var han en del av min barndom, en del som dog det här året.

Mamma, Calle och jag tänkte gå på hans begravning, som skulle äga rum i en lantlig uppländsk kyrka, men just den dag då vi skulle åka dit så kom en virvlande vit storm av snö och/eller snöblandat regn. Jag vet inte ifall Calles bil ännu hade sommardäcken på, eller ifall det bara berodde på ovädrets omfattning, men Calle vågade inte köra dit. Jag hade sagt till på jobbet om att jag ville vara ledig, men jag kom aldrig iväg. Jag fick aldrig ta farväl. Detta kändes dubbelt sorgligt. Det enda jag kunde göra var att skicka hans fru ett kondoleanskort, där jag beskrev vad han betytt för mig som liten, att jag inte hade glömt.

Jag skickade mitt kort under allhelgonahelgen. Jag tror att hon uppskattade dessa rader, för jag fick ett mycket fint tackkort ifrån henne, som innehöll ett fotografi av hennes nyligen bortgångne make, samt en dikt/text av K.A. Tavaststjerna (en dikt som också tonsatts av en annan finlandssvensk, Jean Sibelius):

Långsamt som kvällskyn mister sin purpur
där över milsfjärdens blänkande slätt
Sakta, som brisen somnar där borta,
långt så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång
skall jag dig glömma, du som gav purpur,
vårbris och toner åt livet en gång.

Under detta år insjuknade också Mormor i cancer. Inledningsvis trodde man att det skulle gå att medicinera eller bestråla, men det visade sig till sist att det enda man kunde göra var att ge smärtlindring. Mormor blev allt sjukare under årets lopp, alltmer tärd. Cancern fanns i hennes mage och hon fick allt svårare att äta. Kalle kämpade för att få i henne olika sorters mat och köpte allt som hon för ögonblicket var sugen på, allt för att få i henne så mycket näring och vätska som möjligt.

Till en början såg det ut som att Mormors hemska sjukdom skulle samla oss som en riktig familj, kring hennes sjukbädd, men så blev det inte. I början turades Mamma och jag om att åka ut till Kungsängen och allt verkade vara frid om än inte fröjd. Det tycktes inte som om Kalle tänkte upprepa det beteende han uppvisat efter Mormors medicinförgiftning. Men ju sjukare Mormor blev, desto mer övergick han till den enda metod han kände till för att bearbeta sorg och rädsla, nämligen att kasta ur sig anklagelser till höger och vänster, samt att vara otrevlig mot alla omkring honom. Han tog ut det på andra.

Mormor sa sig, under ett av mina besök i Kungsängen, vara sugen på kumminlimpa. Eftersom det vid det här laget hade blivit ytterst svårt att få i Mormor någon mat överhuvudtaget, så köpte jag inför nästa besök just den sorts limpa som hon önskade sig. Den fanns i Hötorgshallen inne i stan. Jag ville överraska henne, så jag åkte redan dagen därpå ut till Kungsängen för en spontan visit. När jag ringde på så möttes jag i dörren av en närmast fientlig Kalle som sa att de väntade på doktorn och att mitt besök därför var olämpligt.

Det var förstås sårande, men det kunde jag leva med. Självklart så ville Mormor kunna prata med läkaren utan att jag måhända hörde vad som sades dem emellan. Men jag blev rasande när jag såg hur Kalle demonstrativt kastade kumminlimpan på diskbänken i köket, den limpa som jag hade köpt särskilt åt Mormor. "Vad fan gör du?!" skrek jag åt honom. Jag minns inte vad han svarade, men det var något dumt. Mormor skrek förtvivlat inifrån sovrummet: "Skäms ni inte, att bråka när jag ligger här sjuk!" Vi höll käft.

Situationen var hopplös på många sätt. Kalle vakade som en hök över Mormor, på ett närmast svartsjukt vis. Det närmade sig jul och Mormor var nu fullkomligt orkeslös. Både Mamma och jag skulle ha velat prata enskilt med Mormor, men Kalle var alltid där. Han la beslag på hennes sista tid, så som han lagt beslag på hela hennes liv. Naturligtvis ville han att hon skulle dö hemma, men till slut blev hon för sjuk för att han skulle kunna ta hand om henne. Hon flyttades till Jakobsbergs sjukhus. Vid mitt första besök där såg jag en gatuskylt precis utanför sjukhuset. Namnet på gatan var Birgittavägen. Jag fann sammanträffandet obehagligt.

Kalle åkte förstås dit varje dag, åtminstone till en början. Till sist körde han slut på sig själv och blev tvungen att delvis släppa taget. Mamma och Kalle började att i någon mån att dela upp besöken emellan sig. Jag åkte inte dit lika ofta som de två, men ett par gånger i veckan. Allt hopp var nu ute för Mormor. Hon fick starka mediciner mot sina smärtor och hon började svamla, så som hon hade gjort något år tidigare då hon blev medicinförgiftad. Hon berättade bland annat om att hon nyligen hade rest med orientexpressen till Bagdad. Hon började försvinna in i sig själv. Hon tynade bort inför våra ögon.

Jag hade en dröm en natt om ett grönmålat rum med högt i tak, blyinfattade gamla och höga fönster som i en kyrka och med ett kakelgolv bestående av svarta och vita kakel, lagda i ett diagonalt schackmönster. På en av väggarna i detta vårgröna rum, med dess schackmönstrade golv, hängde en gipsfigur föreställande en dödskalle.