Selektiviteten som sådan har gynnat oss som art, men istället för att erkänna och hantera den som ett normalt beteende har vi låtit en idealistisk och i grunden romantisk människosyn skuldbelägga de individer och grupper som "väljer fel". Vill vi ha sociala och ekonomiska system som kan hantera diskriminering och utslagning på ett pragmatiskt vis så måste vi erkänna selektiviteten som naturlig och sluta moralisera.

Medlidandet och medlen reserveras idag ofta åt de grupper som bäst marknadsfört sina historiska lidanden, minoriteter såväl som sjuka och funktionshindrade. Identitets- och kompensationspolitik börjar gradvis fasa ut generell rättslig och ekonomisk trygghet. Övertron på vår förmåga att skapa rättvisa har steg för steg fört oss mot ett handläggarvälde och en snårskog av riktade skatter, försäkringar, bidrag, avdrag, samt särlagstiftning och nyspråk.

Vår tids politiska korrekthet erbjuder emellertid dåligt skydd åt dem vars marginalisering inte sammanhänger med någon lättidentifierad egenskap eller grupptillhörighet. - Vill man avfärda någon finner man som regel alltid skäl till det.

Istället för att ha enkla generella system som grundas på mänskliga rättigheter, behov och beteenden så har vi en rad differentierande system med ständigt återkommande bidrags-, avdrags- och diskrimineringsskandaler. Särskiljande system av den sort vi har idag kan tyvärr bara fungera optimalt ifall de är omnipotenta, totalitära och allvetande.

Vill man nå total ekonomisk rättvisa så krävs en lika total kännedom om varje enskild människas arbetsförmåga och övriga tillgångar, alltså en närmast gudalik allkunskap som ingen enskild handläggare eller myndighet någonsin har varit eller kommer att vara i närheten av. Den enskilda människan är den som själv bäst kan bedöma sin arbetsförmåga, samt vem eller vilka hon vill umgås och samverka med, eller i förekommande fall anställa.

Enskilda människors prestationsförmåga och ekonomiska aktivitet varierar från nästan noll till nära nog mirakulösa insatser. Våra generella allmänmänskliga behov är däremot så gott som identiska. Eftersom vi inte förmår att objektivt bedöma vilka som är rättfärdiga och värdefulla, vilka som är orättfärdiga och värdelösa, så har vi inget annat val än att se varje människoliv som likvärdigt, som heligt.

De enda rättfärdiga system vi kan åstadkomma är därför sådana som i görligaste mån förhindrar brott, skada och sjukdom samt sådana som ovillkorligen garanterar uppehället - system som i möjligaste mån bör göras blinda och automatiserade för att inte i onödan administrera den felbara och i slutändan subjektiva mänskliga åtskillnaden.

Det som främst driver våra samhällen liksom vår konsumtion och produktion, utöver tillfredställandet av de allmänmänskliga basbehoven, är de uppsättningar av materiella och immateriella attribut som är knutna till våra respektive identiteter och tillhörigheter. - Hur, vad och var vi äter, bor, arbetar, färdas, vad vi äger samt vilka människor och sociala sammanhang vi väljer eller väljer bort formar således inte bara våra identiteter och tillhörigheter utan utgör också vår samlade miljöpåverkan.

Det krävs ingen inskränkning av vår ekonomiska och sociala valfrihet, av vad vi köper, vilka vi umgås och samverkar med eller hur vi i stort formar våra tillhörigheter och identiteter. Däremot bör ett samhälle vars politiska val är marknadsekonomin betala det fulla priset för sin miljöpåverkan samt försörja dem som detta samhälle socialt och ekonomiskt utesluter. - Vi rår varken för eller på våra flockbeteenden och måste därför organisera oss i enlighet med dem, liksom vi måste organisera oss i enlighet med det kretslopp som vi är en del av.

I en tid av omedelbar global kommunikation och konkurrens behöver identiteten och tillhörigheten inte längre vara lokal. Det har aldrig varit lättare än nu att undgå omgivningens motstånd och ifrågasättanden. Aldrig har det varit enklare att finna/skapa en ny bekräftande omgivning, man hittar alltid sina likar någonstans.

Våra artspecifika beteenden har fått en global arena att verka på, där det inte enbart är det mänskliga medvetandet som interagerar utan i lika stor utsträckning det omedvetna. Frågan för dagen är om det globala smörgåsbordet föder diversitet och nya problemlösningar eller om det snarare konsoliderar och stärker befintliga beteenden och preferenser.

Vill man synas i den globala konkurrensen gäller det nämligen att renodla sin särart och sitt budskap. Tydlighet stärker identiteten och tillhörigheten inom gruppen såväl som utåt. När man betraktar historien, när man ser hur olika etniciteter och kulturer trots ett drygt århundrade av modernitet håller fast vid sedan länge obsoleta och irrationella sedvänjor, så inser man raskt att den globala kommunikationens främsta funktion är att tradera omedvetna beteenden.

Det fria valet på nätet och annorstädes blir aldrig friare än vad graden av självinsikt och kunskap samt graden av socialt och ekonomiskt oberoende medger, liksom behovet av bekräftelse. Bekräftelsebehovet är som starkast hos de obekräftade, hos dem med svag ekonomisk och social status, hos dem som söker kompensation. Det mesta i våra liv handlar om social positionering, om tillhörighet, trygghet, bekräftelse och samarbete - men också om makt.

I en demokrati är makten beroende av bekräftelsen från en stor mängd människor som i sin tur befinner sig i även andra (hierarkiska) socioekonomiska beroenden. Dessa beroenden utgör identitetens och tillhörighetens hörnstenar. Socialt och ekonomiskt existerar vi inte utanför våra sammanhang, inte utan våra attribut och nätverk.

Som individer har de flesta av oss mycket begränsad kontroll över dessa ömsesidiga beroenden. Det leder till ansvarsdiffusion. Ju mer vi är tillsammans desto oansvarigare blir vi, desto mindre benägna blir vi att förändra beteenden som hör ihop med våra tillhörigheter/identiteter. Kollektivt företar vi oss huvudsakligen bara sådant som är allmänt accepterat. Vi tillämpar kända lösningar.

När detta skrivs, i december 2015, så har ett flertal av världens politiska ledare just undertecknat ett av många bejublat klimatavtal - ett avtal som är lagom urvattnat för att passa flertalet och som därför inte på allvar kommer att förändra kollektiva beteenden. Vi sitter alltjämt fast i samma beroenden och lär som kollektiv bete oss likadant efter detta avtal som efter alla kommande avtal.

Människohjärnans belöningssystem kan förvandla vilket behov som helst till ett begär, till ett beroende, det gäller inte minst vårt behov av social bekräftelse. Tyvärr är det så att missbrukare vars enda umgänge är andra missbrukare sällan lyckas bryta sitt missbruk - så vart tar vi vägen ifall missbruket är artspecifikt, ifall det omfattar hela mänskligheten? Jag ser ingen annan lösning är att vi som individer frigörs från våra beroenden - och basen för alla andra beroenden är det ekonomiska beroendet!

Dagens särskiljande välfärdssystem är rotade i en ackumulativ tillväxtekonomi som möjliggjorts av att man belånat framtiden genom långvarig generell undervärdering av mångas arbete, liksom av naturresurser och framtida miljökostnader, något som lett till att både nationella och globala resurser har sålts ut till underpris eller ödelagts. Naturresurserna och befolkningarna ligger (migrationen till trots) båda alltjämt under nationell kontroll, så ifall något ska ske inom dessa områden och i rimlig tid så måste det ske nationellt.

En korrekt prissättning på naturresurser vad gäller totalkostnaden för utvinning, produktion och tillhörande miljöeffekter åstadkoms bäst genom riktad vetenskapligt grundad beskattning. Att exploatörerna söker sig dit där det är billigast kan man som nation inte göra något åt, marknaden är fri, men någon nation måste likväl ta de första avgörande stegen.

Ekonomins, ekologins, livets och materiens gemensamma grundprincip är kretsloppet. Ackumulation utan cirkulation fungerar som ett parti Monopol. När alla utom en är skuldsatta och endast vinnaren återstår så är spelet över. Då varken säljs eller köps något mer. Då är ekonomin ödelagd, liksom troligtvis också planeten.

Vad gäller priset på arbete så måste den sammanlagda ekonomiska aktiviteten i ett land täcka kostnaden för befolkningens sammanlagda basbehov. Detta kräver dels en fungerande (i förlängningen global) ackumulation/beskattning och distribution av erforderliga medel och dels en fri och dynamisk marknad som kan generera dessa. Kan man garantera att basbehoven tillfredsställs så kan prissättningen på arbete vara fri, man kan låta inkomsttryggheten ersätta anställningstryggheten.

Två reformer bör av etiska, ekonomiska och miljömässiga skäl ske snarast i Sverige. Den ena är en allomfattande skatteväxling till en transaktionsskatt, alltså en generell procentuell beskattning av alla transaktioner via banksystemet, med riktade (variabla) miljöskatter som enda differentierande undantag, vilket i praktiken innebär en beskattning av vår samlade ekonomiska aktivitet. Vinsterna må hamna på Cayman Islands eller kanalöarna, men omsättningen finns här!

Den andra är en generell ovillkorlig basinkomst som gradvis fasar ut övriga bidrags-, låne-, pensions- och försäkringssystem. - Inkomstförsäkringar är en sak för marknaden och inget som stater ska syssla med. Sveriges organisationsgrad medger en skattereform och en fördelningspolitik som fyller ut tomrummet i samhällsbottnen efter det kapital som den ackumulativa tillväxtekonomin annars låser fast i toppen.

Med merparten av samhälls- och marknadsaktörerna låsta i olika beroenden så är både demokratin och den fria marknaden i praktiken tillgängliga endast för ett litet fåtal. Vi behöver maximera antalet normativt fria och ekonomiskt oberoende människor för vilka den sociala acceptansen och/eller statusen är av ringa eller ingen betydelse.

Det behövs fler konkurrerande beteendemässiga alternativ till förvärvet av social och ekonomisk makt/ status genom konsumtion, ackumulation och social exklusivitet. Vi måste låta det mänskliga bekräftelsebehovet finna nya vägar. - Individer kan i bästa fall frigöra sig från artspecifika flockbeteenden, flockar kan det inte.

Allting mellan den ovillkorliga rätten till liv och eutanasin är hyckleri. Det existerar ingen relativ livsrätt. Du måste välja. Jag talar inte om de starkas frihet. Den har alltid funnits, de rikas, smartas och starkas frihet. Jag talar om den frihet som inte blåser i lur för sig. Den är inte spektakulär, den kräver inga attribut. Jag talar om den frihet som framväxer ur en kärlek som inte kräver sitt. Den friheten uppstår inte genom att erövras, den uppstår genom att man släpper någon fri.

Om vi inte snarast och i görligaste mån ger upp våra (organiserade) anspråk på varandra, om vi inte frigör oss själva och varandra ifrån onödiga bindningar, förväntningar, beroenden och ålägganden, både som individer och grupper, så överlever vi sannolikt inte som art. Det är inte våra generella behov som dödar oss, utan våra specifika begär! - Och eftersom vi alla ändå lär fortsätta att både konsumera och diskriminera, låt oss alla betala.