Vår relation i klassen hade bestått av ömsesidig respekt, givet det avstånd som kom av klassens sociala skiktning och av en påtaglig åldersskillnad. Vi kände alltså inte varandra speciellt väl, men vi utbytte en och annan vänlighet. - Jag undrade förstås över ifall mötena med honom var av betydelse. Men bortsett ifrån att han var troende så fanns det inget band till något som kändes tillräckligt relevant.

Detta var inte det enda "sammanträffandet". En tidig morgon, då jag gick igenom Kista centrum på väg till jobbet så knackade någon på min axel. Jag antar att begreppet "frysa till is" är det lämpligaste att använda. Vem stod där, om inte BÖGEN! Han hade tydligen fått jobb på ett näraliggande lager. Det här var nog den mest oväntade och oönskade "tillfällighet" som överhuvudtaget kunde ha drabbat mig. Det kunde omöjligen vara en slump att Bögen hade hittat ett jobb just i Kista. - Vad fan var det här för en lirare? Varför förföljde han mig?!

Jag undvek att ta tunnelbanan till jobbet om dagarna, utan tog i stället pendeltåget till Helenelund och sedan buss därifrån. Tidsmässigt gick det på ett ut. Vid de tillfällen då jag ändå tog tunnelbanan så satte jag mig i fel ända av tåget. Detta gjorde jag för att minimera chansen att hamna i samma vagn som Bögen. Eftersom jag på grund av detta hamnade i fel ända av perrongen så hade jag också full uppsikt bakifrån över de som gick ut genom "min" utgång. Ifall jag då la märke till Bögen så gömde jag mig bakom en pelare och väntade en stund. Denna taktik minimerade mina sammanträffanden med honom. Jag tror inte att jag sprang på honom mer än max fyra gånger under mina dryga två år i Kista.

Det som verkligen övertygade mig om att Bögen förföljde mig var när jag senare stötte på honom inne i stan. Jag stod och väntade på 66:ans buss vid hållplats Medborgarplatsen, på väg hem, när Bögen plötsligt dök upp. Han sa sig ha ett ärende hos den näraliggande skattemyndigheten. Jag minns inte när det var, men det var vinter och smällkallt. Vanligtvis, vid våra "slumpartade" möten, så brukade jag försöka vara trevlig, eller åtminstone korrekt. Men den här gången var jag öppet ovänlig och avvisande. - Nu fick det vara nog!

Kanske var det bara en slump att det på 2004 års pajasverksamhet dök upp en snubbe som vrålstirrade på mig, en snubbe som jag också sett i Västertorp vid åtminstone ett tillfälle - och kanske var det också en slump att denna snubbe sedan anvisades samma jobb som jag. Möjligen kunde det också vara en slump att han sedan fick jobb i Kista. Men ifall man la ihop Västertorp, pajasverksamheten i Münchenbryggeriets lokaler, den gemensamma anvisningen till jobbet på försäkringskassan, hans nya jobb i Kista - och att han nu dök upp som gubben i lådan när jag väntade på bussen hem - så kunde det helt enkelt inte röra sig om någon slump. Den här snubben hade någon sorts agenda, homoerotisk eller ej. - Hade han kanske uppdraget att bevaka mig?! Efter detta sista möte såg jag honom inte igen.

Talmystiken uppenbarade sig också i Kista centrum. Affischer för en ny thriller "The number 23" fanns att beskåda överallt i centrumet. Filmen hade svensk premiär den 23/3 (och i USA exakt en månad tidigare). Det var en tämligen medioker thriller där filmens huvudkaraktär, spelad av Jim Carey (som för övrigt är född 1962, precis som jag) kom att köpa en mystisk bok som handlade om talet 23. Allt eftersom han läste boken så fann han fler och fler paralleller till sitt eget liv. Gradvis kom han att bli besatt av talet. Namnet på hans flickvän, hans bilnummer och alla möjliga siffror och bokstäver (eller rättare sagt deras respektive ordningstal i alfabetet) kunde summeras och tycktes i nästan samtliga fall kunna räknas ihop till talet 23. Hela hans liv tycktes vara byggt kring detta tal. Livet självt tycktes vara byggt på talet.

En människas blod hinner cirkulera i kroppen på cirka 23 sekunder, det finns 23 axiom hos Euklides, en spermie och ett ägg innehåller 23 kromosomer vardera, samt att jordaxelns lutning är drygt 23 grader. - En del av dessa fakta togs upp i filmen, där de förstås tjänade som bekräftelser för Jim Careys rollfigur på det magiska i talet.

Eftersom filmen nu inte var något religiöst eller existentialistiskt drama, utan på sin höjd en habil amerikansk thriller, så beskrev den bok som Jim Careys rollfigur hade köpt en mördares historia och filmen beskrev därför förstås jakten på denna mördare. Kanske är det lite taskigt att avslöja filmens slutkläm för den som inte har sett den (men å andra sidan så slipper du i så fall genomlida en ganska trist film). Det visar sig till slut att det är Jim Careys karaktär som själv har skrivit boken, men eftersom han genom olyckliga omständigheter har slagit i skallen - och förstås drabbats av total minnesförlust - så har han så klart glömt bort det. Det är alltså sig själv han har jagat igenom en hel film!

Detta är väl det närmaste filmen kommer något som med lite god vilja kan kallas djupgående symbolik, nämligen att det som människan söker i världen är sig själv. Den tämligen grunda symbolik som filmen annars presenterar, kring talet 23, torde inte vara något för varken kabbalister, pythagoreer eller andra talmystiker att hetsa upp sig över. Särskilt kabbalisterna torde bli synnerligen irriterade över att filmen inte alls tar upp den kanske intressantaste symboliska betydelsen av talet 23.

Kabbalisterna tror nämligen att det hebreiska alfabetet, om tjugotvå bokstäver, idag saknar en bokstav, en tjugotredje bokstav som fanns i arla urtid och som åter ska finnas i den kommande tidsåldern, i den kommande eonen - i det som många känner som vattumannens tidsålder! Ett annat synnerligen intressant faktum kring talet 23, som filmen inte heller tar upp, är att Koranen uppenbarades för Mohammed under tjugotre års tid. - 1923 var året då man flyttade kvarlevorna efter helgonet Thèrése av Lisieux - och då alla närvarande kände doften av rosor när hennes grav öppnades.

En natt drömde jag om (det något mindre betydelsefulla svenska "helgonet") Carola. Den här gången befann vi oss utanför något slags kyrkobyggnad, på en liten kyrkogård som var full av små gravstenar, varav några var infällda i marken och med inskriptionen vänd uppåt. Ovanpå en av dessa stenar stod en märklig klockstapel. Hela klockstapeln var tjärad, eller möjligen mörkbetsad. Dess bas bestod bara av en rund bit trä, liknande en huggkubbe. Två väldigt långa plankor satt fastspikade på varsin sida om "huggkubben" och sträckte sig högt upp. Överst tronade ett litet trätak, som skydd ovanför en ganska liten kyrkklocka.

I drömmen så försökte jag ha något slags konversation med Carola, men hon var fullt upptagen med att försöka hindra det synnerligen instabila klocktornet från att falla, i den sommarvind som hela tiden tycktes vilja blåsa omkull den ranka konstruktionen. ("Fångad av en stormvind"?) Det hela såg ganska komiskt ut. Plötsligt, under en av klockstapelns många tippande rörelser, så kom också "stubben" i viss rullning. Detta gjorde att den sten, möjligen gravsten, som klockstapeln stod på blottades. Där syntes en runinskrift. Där tog drömmen slut.

När jag vaknade så funderade jag över vad detta kunde betyda. Jag hittade en gammal utskrift som jag tidigare hade gjort ifrån nätet, vilken avbildade Sigurd Agrells så kallade "Uthark". - Detta är en spekulation, att den gängse indelningen av runalfabetet, där den nordiska runraden påbörjas av "F" - alltså den så kallade "Futhark" bestående av de inledande bokstäverna/runorna F, U, Th, A, R och K - istället borde börja med den andra runan i raden, alltså "U". Sigurd Agrell hade en teori, som vilade på lösan sand, om att denna "Uthark" varit förbunden med bokstavs- och talmystik, alltså att runskriften haft sin "gematria" på samma sätt som exempelvis den hebreiska skriften.

Det hör till saken att Carola uppträdde i Melodifestivalen år 2006 med låten "En evighet" som i engelsk version fick namnet "Invincible". På sin ena arm bar hon tecknet "Chi-Ro" alltså symbolen med de två första bokstäverna i det grekiska ordet för Kristus. Men nu råkade det vara så att dessa två tecken också fanns i den äldre runraden, som bokstav nummer 6 respektive 7 i Sigurd Agrells Uthark - alltså runorna nummer 7 och 8 i Futhark - vilka dock motsvarade andra bokstäver/uttal. De två runorna i fråga var X - "Gebo"/"Gifu" - den så kallade "gåvorunan", samt P - "Wunjo" - den så kallade "glädjerunan".

Symbolen för "Chi Rho"

Vad var nu detta? Vad stod det för? Vad betydde det att Carola försökte få styrsel på en hög och totalt obalanserad klockstapel, vars höjd och alltför lilla bas gjorde den dömd att falla? Vad stod runorna för, de runor som till en början doldes under klockstapeln? Var kanske alltihop bara en drömsoppa, där Carolas förra make Runar i mitt omedvetna förvandlats till ”runor”?

Den östromerske kejsaren Konstantin hade en natt haft en dröm i vilken symbolen med de två bokstäverna "Chi" och "Ro" framträtt. Någon i drömmen talade till honom och sade: "I detta tecken ska du segra/segrar du" ("In hoc signo vinces"). Mycket riktigt så segrade också Konstantin mot den västromerska kejsaren Maxentius i slaget vid Pons Malvius, den 28/10 år 312. Carola segrade dock inte, åtminstone inte i den internationella melodifestivalen i Aten. - Betydde det för övrigt något att tävlingen gick i Aten, i Grekland?

Hysterikan
Det finns sång. Och så finns det sång. Det finns firade solister, exempelvis Carola, och så finns den stora fonden av röster bakom dem, bakgrunds- eller körsångarna. - Låt oss inse fakta. Körsångare är får! Jag vet inte om liknelsen stämmer, men jag är i så fall en ulv i fårakläder (och i så fall också en "Sheepshagger"!). Det är lika bra att jag inser det. Körsång är inte min grej. Att sjunga i kör passar det svenska kynnet ytterst väl, eftersom nivellering utgör en så stor del av den svenska kulturen. Det finns en närmast masochistisk och självutplånande tendens hos den absoluta merparten av alla körsångare. Kören är ett instrument och den borne körsångaren har ingen annan egentlig vilja än att vara en del av detta instrument.

Vill man synas som individ så ska man alltså inte ägna sig åt körsång. (Möjligen kan man söka sig till en vokalgrupp eller mindre ensemble, men det fordrar å andra sidan att man är en god sångare, vilket långt ifrån alla körsångare är.) I den kör jag nu tillhörde så kunde jag konstatera hur olyckligt det kan bli när denna vilja till jämkning och anpassning möter en "stark" ledare. - Jag har ingen hållbar förklaring till varför jag höll ut så länge som jag gjorde.

Kören besvärades (oftast) av taskig ekonomi och detta framstod för samtliga i kören, inte minst för dess styrelse, som ett outgrundligt mysterium. Men för mig var orsakskedjan kristallklar: En kör har två huvudsakliga inkomstkällor, medlemsavgifter och konserter. Man kan naturligtvis täcka körverksamheten med endast medlemsavgifter, men till slut når man den gräns där folk med låglönejobb börjar hoppa av. (Inte för att de är särskilt många, körsångare är väsentligen medel- och i någon mån överklass. Det är ju så fint att sjunga i kör!) Ska kören ha någon ekonomi att tala om så måste man alltså ge konserter i hyfsad omfattning.

Hur åstadkommer man då detta? Jo, man bygger över tid upp en bred och fast repertoar som man alltid har till hands och som inte är strikt säsongsbunden, vilket exempelvis jul- och vårsångerna är (annars de flesta körers raison d'être). Det föregående steget består i att repetera in dessa sånger på ett så noggrant och omsorgsfullt sätt att hela kören omfattar dem och gör dem till sina. Man ska helt enkelt kunna väckas mitt i natten och ändå kunna låtarna. Poängen är given: Man ska med kort varsel och utan särskilda förberedelser kunna boka in och ge konserter = Cash!

Så var sannerligen inte fallet i den här kören. En stor del av våra låtar började läras in med att vi sjöng direkt ifrån notbladet utan att ens ha hört en ton innan. Det som sedan följde var i de flesta fall en didaktisk mardröm. Mycket ofta hoppade vi mellan olika partier av sången, varvid stämmorna hafsades igenom. Den som inte hunnit lära sig sin stämma hade föga eller ingen hjälp att vänta av vår dirigent. Dessutom begick hon kardinalfelet att ständigt skrämma upp kören genom att nogsamt påpeka att just det eller det partiet var särskilt svårt eller viktigt för stycket, vilket med osviklig konsekvens fick alla att spänna sig extra mycket och följaktligen göra fler fel än de annars skulle ha gjort.

Dessa misstag tog då vår dirigent som ursäkt för att med ojämna mellanrum fara ut i rena kränkningar av kören, där vi läxades upp för lathet eller inkompetens eller vad det nu var för stunden. Till och med "berömmet" kom ibland i negativ form. "Nu lät det nästan som musik" var en ofta brukad fras. Hysterikan var väldigt kåt på resultat. Tyvärr kvarstod oftast en liten detalj: Låten! Kan man inte stycket, eller den stämma man ska sjunga, så är all annan information rent abstrakt och saknar all relevans för den individuella inlärningsprocessen. Det finns helt enkelt inget sammanhang att inordna informationen i. Den typen av information var det väldigt gott om i tidiga skeden; fraseringar, bindningar, andningspauser, uttryck och eventuella genomgångar av det korrekta uttalet på det aktuella språket i stycket.

Resultatet blev att man som sångare, efter ett stort antal repetitioner, kunde några toner här, någon frasering där och möjligen kunde man också ett korrekt uttal på exempelvis latin (i den mån det nu finns ett sådant) men låten/stämman kunde man fan inte! Speciellt inte om man som jag var dålig notläsare - och det var vi ganska många som var. Härav följde naturligtvis att vi, med denna fullkomligt idiotiska metodik, blev tvungna att repa i oändlighet inför varje konsert, vilket i sin tur ledde till att kören bokade in endast ett fåtal konserter per termin, vilket alltså i sin tur ledde till att kören aldrig hade några stålar. Gång på gång drev jag på för att vi skulle gå igenom stämmorna noggrant; från början, ton för ton, stycke för stycke, tills alla kunde låten - men förgäves. Vallhunden gläfste och motade och fåren fogade sig. Jag sa att kejsarinnan var naken, men ingen hörde mig.

Denna närmast neurotiska iver att uppnå resultat så snabbt som möjligt ledde alltså i väldigt många fall till dess raka motsats. Att jag kallar denna iver för neurotisk beror på att det faktiskt var så jag uppfattade vår dirigent: Neurotisk. Dessutom var hon en "fin" och "känslig" människa. Jag minns särskilt ett naturromantiskt utfall när hon tydligt demonstrerade sin "sensitivitet" i samband med den annalkande våren. På ett teatraliskt vis gestikulerade hon och sa ungefär: "Åh, så härligt med våren, fåglarna skiner och solen kvittrar" och yada, yada, yada...." Denna sentimentala eruption avrundade hon genom att säga: "Det bubblar i magen!" Detta kunde min inre Socker-Conny inte låta passera ostraffat, så jag svarade: "Hos mig också, jag satt på muggen hela natten!". Tablå!

Vår körledare verkade helt enkelt vara en osäker människa som uppnådde en relativ känsla av säkerhet genom att skapa ett klimat där alla andra blev osäkrare än hon själv. Den för mig tydligaste indikationen på att mina teorier om henne är korrekta kom vid en heldagsrepetition, när hon i sin (vanliga) frustration skrek: "Varför kan ni inte bara LYDA?!" - I rest my case.

Den första repetitionen under detta års vårtermin blev droppen som kom min bägare att rinna över. Jag hade, hur underligt det än kan låta, sett fram emot terminsstarten med kören. Det var knappast Hysterikan jag längtade efter, utan snarare gemenskapen och att få sjunga. Hysterikan körde igång på sitt vanliga sätt, delade ut noter till en ny sång som hafsades igenom utan att man hann lära sig frasen man sjöng. Jag frågade henne ifall vi kunde ta om frasen. Hon låtsades inte höra. Jag frågade henne därför igen - och nu viftade hon bara bort mig. Jag blev rasande! Jag gick fram till henne och kastade noterna i ansiktet på henne, där hon nu satt vid pianot. Sedan gick jag i vredesmod därifrån. - Tanken slog mig nästan genast: Jag hade gjort en Hasse! (Se 2002.)

Hursomhelst. Denna stackars fårskock till kör kommer aldrig någonsin att nå några större framgångar eller ens att ha särskilt många konserter, åtminstone inte med denna dirigent. Hunsade och med halvtaskig ekonomi kommer de att harva i körernas gärdsgårdsserie, under återkommande påhopp och kränkningar. Lycka till kära vänner! Och jag menar det! Tack för den här tiden och för många fina minnen ifrån våra konserter - och inte minst ifrån vår resa till Krakow.

"Var é brudarna?"
Nu hade jag bara jobbet kvar, förutom mitt umgänge med M. Mina försök att få styrsel på min arbetssituation hade inte lett till något annat än en vägg av fientlighet och skitsnack. Gradvis hade jag börjat inse de saker som min läro- och vaktmästarkollega emellanåt påpekat under sina indignerade stunder. Jag kunde konstatera att det här inte var någon särskilt sund arbetsgrupp.

Jag visste inte riktigt hur lillchefen hade blivit chef. Däremot visste jag att hennes far arbetade i samma företag, alltså det företag som var vår kund och tillika arbetsplats, samt att fadern också var mångårig kollega med just de herrar som tecknat kontraktet med den bemanningsfirma där vi var anställda. Lillchefen kunde, i och för sig, möjligen ha blivit chef på egna meriter, men jag fann detta synnerligen tveksamt. Jag fann henne kliniskt fri från ledaregenskaper. Fundamentet för hennes chefsskap bestod till lika delar av "social kompetens" och nepotism.

Min läromästare och vaktmästarkollega hade vid ett tillfälle med harm i rösten berättat om hur brudarna låg och solade på arbetstid under somrarna - och han konstaterade sedan torrt att det nog inte skulle ses med lika blida ögon ifall han och jag lade oss i badbyxor utanför godsmottagningen. Just då hade jag varit ny på stället och hade mest blivit road av hans illustra jämförelser. Nu var jag inte road längre.

Ifrån min position, som i det närmaste en kedjefånge nere på godsmottagningen, så bevittnade jag och fick höra talas om mina kollegors långluncher, långpromenader, shoppingrundor samt hur lillchefen och hennes polare IT-assistenten låg och solade i den park som jag kunde se genom fönstren under postrundan - samt hur receptionisterna täckte upp för varandras smitande och fifflande med arbetstiden. Ibland om eftermiddagarna så kunde Lillchefen och IT-assistenten, eller någon av receptionisterna, på ett mystiskt sätt bara ha försvunnit.

Lillchefen och IT-assistenten kom ifrån samma gudsförgätna förort (eller om det nu är en landsortshåla, meningarna går isär). Ett ganska dött ställe. När jag först blev anställd så reagerade jag inte över att Lillchefens pappa jobbade i huset, eller över att hennes polare, som Lillchefen då alltså skulle vara boss över, nu fått jobb på samma arbetsplats. Olämpligheten i denna nepotism skulle visa sig först när vår arbetsgrupp bantades.

De båda brudarna triggade varandras smitande. De förvandlade arbetsplatsen till sin egen lekplats och gick lyckligt lallande i korridorerna när de inte satt inne på varandras rum och hade tjejsnack eller fikade, samt som sagt tog långluncher, shoppingrundor och what have you. Vi antogs vara ett team med en teamleader. I slutänden fanns varken det ena eller det andra, möjligen ett brudgäng - och så jag.

I en arbetsgrupp på fem personer skapades det till slut ett fullödigt klassamhälle med ett drottningpar överst, vilka behandlade begreppet arbetstid efter eget gottfinnande. Medelklassen utgjordes av hovdamerna i receptionen, med vissa privilegier - och längst ner, även bokstavligen, fanns den livegne kedjefången i källaren. Detta hade blivit en kultur, eller om det nu var en social röta. Inuti komponentföretagets hierarki hade det alltså skapats ytterligare en hierarki, en hierarki bestående av fem personer! Det hela var löjligt.

Mina kollegor, eller rättare sagt drottningparet, införskaffade en present åt mig när jag fyllde år. Huruvida detta var kollegial omtänksamhet eller något annat är svårt att säga. Jag fick nämligen en bok som handlade om några av världens största fiaskon. Frågan var alltså ifall detta var en vänlighet eller en nödtorftigt förtäckt förolämpning.

Helt ointressant var dock inte boken, den var nämligen också ”signifikant” i det att ett av de fiaskon boken omnämnde var skeppet Vasas förlisning, det skepp som vilat i 333 år på havsbottnen, tillika det skepp som min småtokiga kvinnliga klasskamrat ifrån ”Skeppis” hade fascinerats så mycket av. Det var ett förbryllande sammanträffande. För ett ögonblick så undrade jag ifall någon av dessa kvinnliga kollegor kanske hade en anknytning till mina drömmar och till alla de tecken som kantat min väg ut till Kista. Kunde det verkligen vara så att någon av dessa kollegor var HON med stort H, att någon av dem var kvinnan jag så länge väntat på?! Tveksamt! Synnerligen tveksamt!

Mina kollegor hade, som jag nämnt tidigare, gnällt på mina postrundor. De gnällde också på mina förseningar, utan insikt om att Storstockholms lokaltrafik alltid haft ungefär samma relation till sina tidtabeller som brudarna hade till arbetstiden. Ett av de förslag som jag vid ett tillfälle lade fram, både inför storchefen och inför hela arbetsgruppen (för att råda bot på förseningarnas skadeverkan) gick ut på att drottningparet skulle turas om att börja tidigt på morgonen. Detta innebar att vi alltid skulle vara minst tre stycken på plats på mornarna; en på godsmottagningen, en i receptionen och en backup ifall någon av de övriga blev försenad, plötsligt sjuk eller liknande.

Oj, oj, oj vad det sved! Det här rörde sig om ganska unga brudar ur slacker-generationen och de hade fan ingen lust att gå upp tidigt om mornarna! Det var nu som jag blev verkligt hatad. IT-bruden började uppvisa något slags kissa-längst-beteende. (Hur?) Hon kunde plötsligt dyka upp på godsmottagningen och gnälla över oordningen för att sedan börja "städa" genom att kasta bort kartonger, förpackningsmaterial och annat användbart. Eftersom hon jobbade på IT-avdelningen så kunde hon också gå in och "censurera" den nya arbetsbeskrivning jag jobbade på - ifall där fanns något skämt som hon inte förstod.

Detta ingav mig viss sorg i hjärtat. Jag kände mig nämligen uppskattad av folket i huset. Jag ville verkligen hjälpa och göra ett bra jobb, men mitt arbete sågs över axeln av mina egna kollegor. Jag hamnade till slut i en fullständigt ohållbar arbetssituation. Jag hade skrivit ner hur min arbetssituation såg ut och skickat informationen till mina kollegor och till storchefen vid olika tillfällen, men detta skrivande ledde bara till mer revirpissande, inte till någon förståelse för min arbetssituation.

Den enda förändring jag lyckades åstadkomma med mina skriverier var att mina kollegor, under avlösningarna vid lunchen och postrundorna, nu emellanåt frågade mig ifall det fanns något de kunde hjälpa till med - innan de satte sig ner för att surfa eller läsa tidningen. Ingen av dem hade någon genuin lust till att varken lära sig eller att utföra jobbet. De tyckte liksom inte att det var deras ansvar och där fanns ingen (fungerande) chef som kunde säga dem motsatsen.

Eftersom Lillchefen aldrig begrep hur mina arbetsuppgifter fungerade, så begrep hon naturligtvis inte heller hur lång tid det tog att lära sig dem. Efter att det revirmarkerande urinerandet hade upphört hos mina kollegor - efter att blåsan blivit tömd, så att säga - så tog Lillchefen äntligen in vikarier ifrån bemanningsfirmans reservförråd, vilka var tänkta att bli backup ifall jag var sjuk eller ledig. Jag förväntades förstås lära upp dem.

Det är möjligt att jag har krökat bort en och annan hjärncell, det är sannolikt att min ålder har gjort mig mer tröglärd, men det skulle knappast ha tagit mig ett par månader för att lära mig mitt jobb, ifall där inte hade funnits en hel del att lära. De synnerligen unga och i vissa fall mindre bemedlade adepter, som Lillchefen i samråd med bemanningsfirman skickade till mig, fick sällan vara på plats i mer än en dag. Det lilla som de eventuellt hann lära sig föll snart i glömska.

Cheferna på bemanningsfirman måste ha haft totalt hjärnsläpp. En bland de första de skickade dit var en tvärhand hög tjej med ryggproblem. På insidan av godsmottagningens ytterdörr satt en järnbom, som man varje arbetsdag behövde lyfta av och på. Ifall min fackförening hade haft några andra intressen än att dra in medlemmarnas stålar till fackpamparnas "konferensresor" och dessutom haft ett ombud på arbetsplatsen, eller åtminstone besökt den någon gång, så hade den där bommen förmodligen varit historia. Den vägde 23 kilo, men var ganska lång, så ifall man lyfte den på ett felaktigt sätt så var det lätt hänt att det knäckte till i ryggen.

Den lilla ryggsvaga pygmén kunde förstås inte lyfta den utan att krossas och bli till en våt fläck på golvet. Det kunde inte heller de två gravida kvinnor göra, som skickades härnäst. Den ena av dem kom senare att jobba i receptionen och fungerade också som backup under mina postrundor och lunchraster. Och när jag säger "fungerade" så menar jag det. Hon utgjorde nämligen en minoritet ibland bemanningsfirmans timvikarier. - Hon var nämligen intelligent. Den andra gravida kvinnan var också tämligen begåvad, fast något av en "kvastinlektell". Båda kvinnorna var studenter som drygade ut ekonomin med extra arbete, i väntan på vidare studier eller ett mer kvalificerat arbete.

Den enda av mina "lärlingar" som faktiskt kom att jobba där en längre tid var en finska i begynnande medelålder, som även hon till slut sattes i receptionen. I receptionen fanns väldigt lite att göra. På godsmottagningen fanns, åtminstone tidvis, väldigt mycket att göra. Lillchefens så kallade arbetsplan, att man skulle ha två personer i receptionen och en person nere på godsmottagningen, var därför idiotisk. Något senare, i receptionens inte alltför ärorika historia, så bestod den till slut bara av två äldre damer. Särskilt den ena av dem skulle jag så småningom komma att tycka väldigt bra om. Hade hon bara varit min typ på något sätt, så hade jag nog satt in en stöt.

Hon var frånskild och bodde i egen kåk. Bara en sån sak, en schysst kärring med pengar! Hon bjöd mig faktiskt på sin sextioårsfest och just den dagen så var hon också riktigt vacker. Just den dagen så strålade det om henne, men hon var som sagt inte min typ. Vi brukade skoja rätt mycket med varandra och jag flörtade lite med henne på skoj, men utan allvarliga avsikter. Hon, liksom den hälften så unga finskan, var båda vältränade. Den äldre damen var det tack vare sin yoga och finskan var det tack vare att hon tränade kickboxning. Båda såg bra ut, men en gnutta mer allmänbildning hade inte skadat, särskilt hos finskan.

Mest attraherad blev jag till slut av IT-assistenten, trots den fientlighet hon till en början visat. Vid en första anblick såg hon inte speciellt bra ut, inte alls faktiskt, men hon besatt någon sorts närvaro som jag drogs till alltmer - efter att hon upphört med revirkissandet förstås. Hon var naturligtvis hopplöst ung, i början av tjugoårsåldern - och jag var en medelålders fettsäck. Självklart så hade hon också pojkvän, sedan ett par år tillbaka. Hon var snabblärd och snabb i huvudet även i andra sammanhang, fast lite flamsig ibland, vilket väl var åldersrelaterat. Hon lärde sig (om än inte så bra som hon själv trodde) godsmottagningens rutiner och fungerade till slut som en god backup under mina lunchraster, som väl var en fjärdedel så långa som hennes!

Den medelåldriga finskan fungerade till slut nästan lika bra, men led av ett slags prestigetänkande som gjorde att hon hellre mörkade sina misstag än bad om hjälp. Hon led alltså av det så kallade "KAN SJÄLV-syndromet". Annars var hon hur trevlig som helst. Egentligen fanns det, mot slutet, alla förutsättningar för att den här arbetsgruppen skulle ha kunnat bli riktigt bra och sammansvetsad, så småningom, ifall där blott funnits en fungerande ledning. Det gjorde det inte.

Lillchefen hade, genom sin fars försorg, kommit att jobba åt komponentföretaget under hela sitt förhållandevis korta arbetsliv, först som vanlig anställd, sedan som anställd hos bemanningsfirman, efter att denna övertagit vissa funktioner inom företaget. Tack vare att hon var trallande trevlig och glad, samt såg rätt bra ut, så hade hon blivit en av företagets älsklingar - eller rättare sagt, en älskling åt de många hyfsat unga tekniker som jobbade på företaget. Hon utförde sina jobb väl och vann stort på sin sociala kapacitet och på sitt utseende.

Paradoxalt nog var detta inte enkom till hennes fördel. Komponentföretaget utgjorde hennes hela arbetslivserfarenhet. Hon ägde därför en inre referenskarta som på sin höjd täckte min ena lillfingernagel. Det är inte ovanligt att omtyckta personer också får rykte om sig att vara kompetenta. Människor luras bara alltför lätt av en vacker fasad. Min arkivchef på försäkringskassa nummer två är förstås också ett lysande exempel på detta syndrom (även om just hennes fasad var något mer krackelerad). Lillchefen var faktiskt mycket duktig på många saker, hon skulle bara aldrig ha blivit chef.

Det var ingen slump att Lillchefen var en trallande glad bästis med IT-assistenten, som var nästan ett årtionde yngre. Lillchefen hade helt enkelt inte kommit längre, utan hade avstannat i utvecklingen ungefär vid den tid och i den ålder då hon först stegat in på firman. Hennes sociala kompetens bidrog till att ge henne just den uppskattning och bekräftelse som behövdes, samt gav henne också ett yrkesliv som inte ställde några krav på vidare mognad, åtminstone inte den mognad som krävdes av en arbetsledare. Hon lärde sig det hon behövde kunna, inte mycket mer. Hon hade sett väldigt lite av världen.

Men hon var som sagt omtyckt. Många av dem som låtit sig charmas av henne blev därför till mina fiender, de besvärade sig aldrig med att fråga efter min syn på saken. Exempelvis så märkte jag tidigt att vår något korpulente fastighetsskötare hade, om än inte aversion, så åtminstone en avvaktande hållning gentemot mig. Det skulle ta lång tid innan jag fick honom att inse att jag var en helt annan sorts person än vad mina illojala kollegor hade sagt honom. Det blev lite som när Berlinmuren knackades ner av östtyskar med enklast tänkbara verktyg. Så småningom var muren så pass försvagad att den föll. Ogillandet övergick i ett slags ömsesidig acceptans och kanske också i en smula sympati. Faktum är att vi i kom att prata rätt mycket med varandra, lagom tills att komponentföretaget bestämde sig för att en annan firma skulle få jobbet att sköta fastigheten.

Lillchefens charm och kvinnliga fägring kom att bli min olycka även på ett annat sätt. Vi fick nämligen en ny chef inne på själva bemanningsfirman, denna gång en manlig sådan. I motsats till sin föregångare så visste han inte ett skvatt om hur vår arbetsplats fungerade. För att erhålla information om detta så var han hänvisad till sin källa på platsen - och ni vet ju vem, eller hur? Han blev förstås lika charmad som han blev desinformerad. Eftersom Lillchefen talade om hur "besvärlig" jag varit, så var jag alltså körd hos den nya "storchefen" redan innan jag hade träffat honom. - Det faktum att jag sedan skällde ut honom, för att jag fick för liten löneförhöjning, kan måhända också ha bidragit...

Överhuvudtaget så upplevde jag att mitt humör blev mer labilt under den här perioden. Till största delen kunde det skyllas på min absurda arbetsplats, men min tilltagande alkoholism bar också stor skuld till detta. Mitt liv bestod i att gå upp idiotiskt tidigt, vara grymt bakis, stappla in i duschen, klä på mig och sedan ge mig iväg. Sällan eller aldrig hann jag borsta tänderna, så jag tog oftast en halstablett för att slippa känna smaken av sömn och bakfylla i munnen. Det grundläggande skälet bakom konflikterna var förvisso min absurda arbetssituation, men min konfliktbenägenhet som sådan hade sin rot i min alkoholism.

Lagom tills jag kom till jobbet om mornarna så brukade mina krånglande tarmar ha dragit igång sin verksamhet, så efter att jag lyft av bommen och öppnat godsmottagningen så blev det till att kasta sig in på muggen. Min frukost åt jag sedan också på jobbet. Godsmottagningen öppnade 7:30 på mornarna, helt i onödan. Det hände aldrig något förrän klockan åtta, då posten kom. Arbetsmängden skiftade annars otroligt mycket, vilket krävde snabba mentala omställningar. Detta hade jag svårt för. Ibland blev jag tokstressad av allt jobb - och att då behöva se någon lat och okunnig slöfock sitta och halvsova på andra sidan skrivbordet gjorde inte mitt humör bättre. Lägg sedan alkoholismen ovanpå och du får en krutdurk!

En biverkan av alkoholismen är att man blir alltmer oförmögen till bearbetning. Man ältar gamla oförrätter, man plågas av dem långt efter att man borde ha gått vidare i livet. Man lider alltså dubbelt. Först lider man av att man blir arg, sedan lider man av att konflikten liksom aldrig riktigt går ur systemet. Jag led alltså väldigt mycket under min tid på det här jobbet. Jag blev arg, hade svårigheter att bearbeta händelserna - och hade dessutom inte en endaste människa som jag kunde diskutera min arbetssituation med.

Men det fanns också många synnerligen konkreta skäl till att bli rejält förbannad. Exempelvis var jag den förste i vår lilla flock om att lägga in min semesteransökan inför sommaren, redan i slutet av januari. Beskedet om huruvida jag beviljats min sommarsemester dröjde Lillchefen med ända fram till början av sommaren. Detta var ett regelbrott eftersom man hade rätt till besked, om sommarsemestern beviljats eller inte, minst två månader i förväg. Men det var så det var på det här jobbet. Det var: "Nu kör vi, allt ordnar sig! Hej och hå!!"

Jag var som sagt väldigt ensam på mitt jobb, undantaget städarna och fastighetsskötaren som satte sig ner och pratade då och då. När det gamla gänget av fastighetsskötare kickades ut, så blev man förstås tvungna att plocka in ett nytt gäng, en ny firma. I förhållande till den förra fastighetsskötaren hade jag till slut nått en ganska avslappnad distans, till och med ett slags hjärtlighet. Den nya fastighetsskötaren såg nästan likadan ut som den förra, åtminstone vad kroppshyddan beträffade, men beteendet skilde sig en smula. Mina ensamma frukostar om mornarna hade varit en kontemplativ stund i lugn och ro, en ensam stund med frukosten och min tidning som enda sällskap, men nu var det slut med det.

Den nya fastighetsskötaren var besvärande sällskapssjuk och kom allt som oftast, oombedd, och gjorde mig sällskap under dessa stunder. Faktum är att han var så sällskapssjuk så att jag först misstänkte att jag hade fått ännu en möjlig bög på halsen. Så var dock inte fallet. Han hade bara lite svårt med att uppfatta gränser. Jag kunde knappast ha varit mer avvisande och otrevlig än jag var i början, men karln tycktes inte begripa någonting. När jag förstod att jag inte skulle bli av med honom så blev jag tvungen att vänja mig. Ibland när jag hade mycket att göra så blev jag emellertid tvungen att på ett mycket tydligt sätt be honom att avlägsna sig.

Hans sällskapsjuka ledde också till en del gemensamma luncher och precis som i fallet med Bögen på försäkringskassan så normaliserades läget till slut, i form av lite småprat och skämtande. Karln var trevlig, men begrep inte hur enstöringar fungerar. På det här jobbet var jag, i grund och botten, ensam med allt. Jag hade vant mig vid det, jag hade ställt in mig på det. Jag hade emellanåt människor omkring mig, men aldrig någon som jag kunde diskutera om jobbet med, åtminstone ingen som omfattade det i dess helhet. Jag var ensam i mig själv och jag var ensam i mitt arbete. Så var det och så skulle det förbli, trodde jag. Men stora förändringar var på väg.

Strax innan sommarens semestrar så varslade komponentföretaget om uppsägningar. Det hade florerat rykten i huset under hela vintern och våren, som nu blev bekräftade. Firman skulle flytta sin verksamhet utomlands och det enda som skulle bli kvar i Sverige var ett litet kontor med ett fåtal anställda. Detta innebar att godsmottagningens öde var beseglat, då det inte längre skulle finnas något gods att ta emot, eller att skicka iväg. Eftersom jag var tillsvidareanställd inom bemanningsfirman och dessutom facklig medlem så blev jag inte överdrivet oroad. På sätt och vis kändes det ganska skönt att slippa dra runt postvagnen ända fram till pensionen.

Skeppet höll på att sjunka och råttorna började lämna skeppet. Tja, det är kanske lite taskigt att kalla teknikerna för råttor, fast några av dem var förstås delvis kontorsråttor. Hursomhelst så började folk droppa av. Vid det här laget behärskade jag mitt jobb till fulländning och blev alltmer populär i huset. Jag hade en de facto-chef på komponentföretaget. Denna stillsamme och lite buttermuttriga chef började så småningom notera att jag gärna hjälpte till där jag kunde. I början hade jag trott att han var en smula korkad, men gradvis så hade mina ögon öppnats.

Han var en av de där som inte gör så stort väsen av sig, men som genom åren plockar på sig ett stort kunnande. Han var ansvarig bakom merparten av firmans inköp och tycktes ha memorerat allt som firman köpt in, sedan den tid då komponenterna inte tillverkades av kisel - utan av flintsten! Han hade merparten av firmans historia i sitt huvud. Han var en av de där värdefulla människorna som nu ofta sparkas ut ifrån företagen när dessa ska föryngra sin arbetskraft. Det är idioti att sparka den här typen av människor, människor med kunskap och erfarenhet. Dels blir företagen historielösa och förlorar sin identitet. Dels blir de ofta tvungna att "uppfinna hjulet på nytt" eftersom gamla misstag som egentligen hade kunnat undvikas blir upprepade, på grund av att de som gjort lärdom om dem inte längre finns kvar på firman.

På komponentföretaget var situationen värre ändå. Snart skulle det nämligen inte finnas någon verksamhet alls! Allt det kunnande som hade ackumulerats inom den trista byggnadens väggar skulle snart komma att lösas upp i tomma intet. - Jag är, trots denna den fria marknadens tragiska konsekvens, egentligen inte emot kap..., eh... marknadsekonomin som sådan. Den är i mina ögon naturlig. Det uppstår alltid en marknad där det finns tillgång och efterfrågan. Den är med andra ord mycket mänsklig. Den är med andra ord ofta jävligt korkad! - Det resterande året var en vandring mot ingenting, in i ännu en av de återvändsgränder som mitt liv bestått av.

Blomman ibland ljusen
Det enda märkliga som hände detta år hände redan under försommaren. Jag hade en mycket besynnerlig dröm: Jag befann mig i drömmen på något som verkade vara en innergård belagd med kullersten. I en rektangel runt innergården så låg ett antal timrade faluröda hus, varav de flesta hade två våningar, med ett slags balkonger eller loftgångar på andra våningen. Endast ett fåtal små fönster fanns i dessa träbyggnader. I mitten av den rektangulära gårdens ena långsida fanns en märklig kyrkobyggnad. Den såg ut som om den hade byggts delvis över en kulle, vars enda rest nu bestod av en liten stenlagd backe upp till kyrkans ingång, som låg på baksidan.

Kyrkan tycktes först vara vitkalkad, men föreföll sedan snarare att vara sandfärgad. Själva kyrkobyggnaden bestod bara av ett ganska kort och runt litet torn, vilket var delvis nedsänkt i den stenlagda kulle som tornet nästan helt täckte. Små fönster, eller snarare gluggar kring tornets bas vette ut mot innergården. Den övre delen av tornet minns jag inte utseendet på, men jag minns att det överst fanns ett kors, ett slags "diamantkors". Korset var ganska stort och var täckt av lampor och/eller facettslipat glas som skulle ge intryck av gnistrande väldiga diamanter.

Det stod några kvinnor i backen kring tornet. De flesta bar utmanande klädsel. De såg tuffa och hårda ut. Jag fick en känsla av att de var prostituerade. Några stod och rökte. Det verkade som om de här kvinnorna på något vis tillhörde kyrkan. - I nästa drömsekvens så befann jag mig inne i det runda tornet, på någon av de lägre våningarna. Det visade sig att de små fönstergluggar som jag kunnat se ifrån utsidan tillhörde små enkla klosterceller. På insidan av tornet kändes det som att byggnaden var gjord av torkad lera. De sandfärgade rummen var välvda, liksom klostercellernas ingångar.

Den böjda korridoren gick i spiralform in mot tornets centrum, där jag möttes av en sandfylld låda, fylld av tända ljus som var nedstuckna i sanden - på samma sätt som ljusen brukar vara i ortodoxa kyrkor. Jag minns inte av vilket material lådan var, men jag minns att jag såg en röd blomma skymta i sanden, alldeles nedanför lådans framkant. Ljusen stod tätt omkring den lilla röda blomman. Den var alldeles blodröd, så mörk att den nästan tycktes svartna in mot mitten. Till en början fick jag för mig att det kanske var en petunia - men långt senare skulle jag komma fram till slutsatsen att det möjligen var en nejlikeväxt, av släktet Diantus, en Kristussymbol. - Eller var det kanske en ros av någon sort?

De många brinnande ljusen stod oroväckande nära den lilla mörka blomman. Jag insåg att när ljusen brunnit ner en bit så skulle hettan ifrån dem skada eller helt bränna upp den. Långsamt och försiktigt flyttade jag de brinnande ljusen längre bort ifrån denna lilla mirakulösa växt, som tycktes leva på ingenting, rotad i den torra sanden. Där tog drömmen slut. - Endast ett fåtal dagar senare, när jag befann mig ombord på pendeltåget och var på väg hem ifrån jobbet, så klev det på en svarthårig kvinna, kanske i trettioårsåldern. Hon bar en röd och ganska utmanande klänning och kring halsen bar hon ett stort kors som var täckt av strass - ett diamantkors!