"Det är flickorna i Småland, det är flickorna från mon. Det är flickorna som vallmoblom och lilja och pion. Ja, det är flickorna i Småland, susilull och susilo, som går vallande och trallande på villande mo." Låttext

Naturligtvis blev det som vanligt. Arbetslösa tvingades av arbetsförnedringen att utföra ordinarie arbete under ALU-täckmanteln, vilket ledde till att en hel del företag, myndigheter och organisationer - mer eller mindre gratis - kunde genomföra projekt som skulle ha genomförts i alla fall, men som då skulle ha genererat riktiga arbetstillfällen med avtalsenlig lön.

En av våra arkivvårdande myndigheter drev ett sådant projekt i en kontorslokal i Årsta industriområde. Jag sökte jobbet och fick det, eftersom jag nu hade tillräckliga datakunskaper och dessutom en viss språklig talang. Jobbet gick ut på att läsa och tolka texten i gamla kyrkböcker och mantalslängder. Denna text skrev man sedan in i en databas i programmet Paradox. En del av materialet kunde vara ända ifrån 1600-talet.

Problemet med gammal text (ju äldre, desto värre) är att det i forna tider inte fanns någon enhetlig svensk stavning. Eftersom databaserna var tänkta att användas för forskning så fick heller inget förvanskas, utan vi skulle knacka in orden exakt som de stod skrivna; "Viktualiehandlare", "Vicktualiehandlare" "Wiktualiehandlare", "Victualiehandlare" och så vidare. Detta fordrade förstås att allt som matades in sedan också skrevs ut och korrekturlästes gentemot originaltexten.

Som arbetsverktyg använde vi antikverad utrustning, redan då redo för något teknikmuseum; gamla 386:or, matrisskrivare - och operativsystemet var förstås DOS. Vi hade en dator som inte var stenålder och det var en 486:a som dessutom var utrustad med Windows! Första generationens Pentium-datorer hade kommit, men var ännu inte allmänt spridda. Windows-versionen som användes vid denna tid var 3.11 (Windows for workgroups) vilket också var vad jag just hade lärt upp mig på.

Det var en påfrestande syssla att sitta och knacka in den enformiga texten och det var koncentrationskrävande att tyda gamla snirkliga handstilar. Som tur var så fanns det lite enkel underhållning. En schackentusiast på stället hade tagit med sig ett schackspel för DOS, som några av oss installerade i datorerna. I 486:an (den med Windows) fanns också den gamla hederliga favoriten Tetris inlagd, en klassiker. Själv var jag mest förtjust i de uråldriga DOS-spelen "Gorilla" och "Masken" som båda var skrivna i Basic.

Jag hade en del halvt vissnade kunskaper i Basic ifrån den annars rätt onödiga datakursen på Gripsholms folkhögskola 1986, åtminstone tillräckliga kunskaper för att gå in i spelen och förenkla dem en smula, framförallt se till att Masken accelererade så pass långsamt att jag hann med att styra den. Jag kan tycka att det är ganska komiskt att jag idag (2007, när detta stycke skrivs) ser unga människor sitta och spela samma spel på sina mobiler som jag spelade på en gammal 386:a år 1995!

Förutom en tokig storväxt kille, som bland annat uppvaktade en av tjejerna med "konst" bestående av en reklamaffisch som "förskönats" genom att han skurit bort ögonen på personerna i bilden, så var det ett av de trevligaste gäng jag jobbat med. Av någon anledning så hade detta projekt lyckats dra till sig väldigt många personligheter som nästan alla var trevliga, utom förstås den storväxta snubben. Nu skulle man skämtsamt kunna kalla det för finsk attityd, men det här var något annat. Det här var en lynnighet och en hotfullhet som gick påtagligt utanför normalitetens gräns. Jag tror inte att den här killen var riktigt frisk.

Tjejerna var livrädda för honom. Han vankade av och an i korridorerna och kunde ställa sig och vrålstirra på någon genom kontorens fönster ut mot korridorerna. Dessutom kunde han brusa upp för vad som helst, eller för absolut ingenting. När han hotat tillräkligt många killar, samt möjligen klappat till någon också och sedan skrämt upp tjejerna med sin något bisarra uppvaktning så tog vår chef modet till sig och sa upp honom från platsen. Jag såg hur vår chef såg ut i ansiktet efter det samtalet, han såg ut som en urvriden disktrasa. Det var nog inget trevligt samtal.

Tankar om våldet
Vad ska man egentligen göra med den här sortens människor, med dem som hotar och slåss? Självklart ska man skydda offren i första hand. Våldsamma och hotfulla personer måste plockas bort, måste neutraliseras. Skyddsbehovet måste alltid komma i första hand. Men i andra hand måste det också finnas fungerande hjälp för både offer och förövare. I dagens läge så lämnar diverse våldsverkare både fängelser och/eller vård utan att ha rehabiliterats i grunden. Detta är inte förenligt med varken behovet av skydd för allmänheten eller med behovet av vård. - Ett straff måste förstås också finnas, men jag återkommer till det.

Polisen, kriminalvården, sjukvården (inklusive missbruksvården), socialtjänsten, arbetsförmedlingen med flera vet som regel vilka dessa personer är, men det saknas en samlad kontroll över deras hälsotillstånd och deras göranden. Det finns bara olika exkluderande mekanismer som gör att de halkar ur samhället. - Ifall någon beter sig underligt på jobbet så finns ingen rapporteringsplikt för arbetsgivarna till någon myndighet. Ifall någon missköter sig hos arbetsförmedlingen så sker ingenting förutom att pengarna slutar rulla in. Ifall man missköter sina kontakter med socialtjänsten så verkar det inte hända så värst mycket där heller.

När eventuella straff är avtjänade så bryr sig varken polisen eller kriminalvården längre. Missbrukarvården straffas man ut ifrån ifall man återfaller, vilket är paradoxalt eftersom det just är beroendet som orsakar återfallen - alltså just det som man avsett att behandla! Det verkar inte finnas någon kontroll eller samordning. Det enda som finns är en samling sjuka och/eller kriminella personer som valsar ut och in i diverse vårdformer och/eller fängelser. Det finns ingen plan, inget samlat grepp utan bara godtycke och halvmesyrer.

Kan någon svara på varför de personer, som fysiskt eller psykiskt hotar sina medmänniskor, ska få fortsätta göra det? Vilket existensberättigande har en stat som inte kan skydda sina medborgare, som inte upprätthåller våldsmonopolet? Vilket existensberättigande har ett samhälle där både förövare och offer far illa? - Det finns tre saker som måste existera parallellt utan att exkludera varandra; skydd av allmänheten, rehabilitering men också straff. - Det måste finnas en påföljd, en konsekvens, ett konsekvent straff för gärningen som sådan som inte är beroende av personens hälsotillstånd eller omständigheter.

Detta låter ju inhumant, men det finns en tillhörande poäng: Det måste nämligen parallellt finnas en vård, vars mål är att förmedla en djupgående insikt hos förövaren i vad brottet/handlingen inneburit för andra människor, en empatisk träning. Att släppa ut en person efter "avtjänat straff", en person som inte egentligen förstått varför han eller hon har suttit inspärrad, är meningslöst för alla. Den icke rehabiliterade personen (det må vara en fånge, en missbrukare eller en psykiskt sjuk) utgör en risk för andra människors liv, hälsa och egendom - och varför ska detta tolereras?

Summa summarum: Andra människors behov av skydd måste komma i första hand. Behovet av vård och stöd till både offer och förövare i andra hand - och slutligen måste det finnas en konsekvent påföljd för olika sorters kriminella handlingar. Straffet har att göra med offrens upprättelse, med att det ska finnas en tydlig och konsekvent rättvisa. Formerna kan man sedan diskutera. Naturligtvis ska påföljden anpassas efter ålder och mognad, men själva straffets varaktighet/utformning bör ha en minimigräns som aldrig underskrids. Oavsett ifall brottet är snatteri, stöld, misshandel, dråp eller mord så ska straffet som sådant vara strikt konsekvent så snart handlingens art och rubricering fastställts.

Jag anser att den som är kriminell (efter avtjänat straff), missbrukare eller psykiskt sjuk endast ska släppas ut ifall vårdbehovet är helt och hållet tillgodosett, alltså att personen i fråga har kommit till insikt om både sin(a) handling(ar) och sig själv; blivit empatiskt vuxen. (Detta bör bedömas av ett råd bestående av personer med olika relevanta kompetenser såsom psykiatriker, psykologer, poliser, socialassistenter med flera.)

Ifall så icke har skett så kan man inte anse allmänheten skyddad. En icke färdigbehandlad människa går lös ute i samhället och ingen vet hur han eller hon mår, eller vad han eller hon har för sig förrän det är försent. Varför bemöda sig om vittnesskydd, skyddad identitet och hemliga adresser för brottsoffer? Varför inte plocka bort förövarna istället och hålla dem inlåsta (eller belägga med besöksförbud som övervakas) tills dess att både deras psykiska hälsa och allmänhetens skydd kan garanteras? Varför ska brottsoffren bestraffas? Det finns inget "humant" i att släppa ut dysfunktionella människor vind för våg och inget "humant" i att de ska få fortsätta att förstöra andra människors liv och ta bort deras trygghet.

Nu pratar jag visserligen mycket här om brottslighet som ett slags "sjukdom" eller som ett slags empatisk underutveckling, men man får inte glömma den roll som den praktiska fördelen har, alltså det (ofta) ekonomiska incitamentet. - Vilka vägar som människors företagsamhet tar är självklart beroende av vilka vägar som står till buds. Det handlar om "cost-benefit" - alltså vilken investering som krävs och vilken avkastning brotten ger. Lönsamheten i att begå ett brott, i förhållande till vilken förlust av pengar och frihet/tid man riskerar om man åker fast, avgör i stor utsträckning om vissa brott ska äga rum eller inte.

När de av samhället tillåtna framgångsvägarna helt eller delvis görs oframkomliga, exempelvis när man drar ner på den kommunala vuxenutbildningen, när det inte finns finansiering för nyföretagande, lånemöjligheter eller vad det nu må vara, så söker sig människors företagsamhet nya vägar. Vill man minska brottsligheten på ett generellt plan så bör man se till att så många vägar som möjligt existerar för individuell utveckling, vad gäller studier, företagande och människors utvecklingsmöjligheter överhuvudtaget. "Sjukvård" av kriminella personer är just ett slags sjukvård, medan ett samhälle fullt av alternativa utvecklingsvägar för den enskilda individen är "friskvård"!

Polisen, kriminalvården, sjukvården (inklusive missbruksvården), socialtjänsten, arbetsförmedlingen med flera påminner mig mest om den uråldriga liknelsen där några blinda män ska beskriva en elefant. Det finns en rad olika versioner av berättelsen i olika kulturer och religioner, men i samtliga gäller att det är ett antal blinda män som känner på elefant och beskriver den. Den som tagit tag i ett av benen säger att en elefant är som ett träd, den som hållit i snabeln säger att den är som en orm eller en slang och den som hållit i svansen hävdar att elefanten är en liten löjlig sak med en tofs på. Ingen ser helheten. Ingen ser människan bakom och hennes historia. - Det sker ingen utveckling. Få eller inga blir rehabiliterade. Våldet bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

När det gäller den storväxta killen på arkivmyndigheten, så har jag sett honom lite då och då. En gång såg jag honom sittandes på en bänk inne på Systembolaget vid Klarabergsviadukten. Han såg sliten ut. Jag tror helt enkelt att det finns bättre ställen för honom att befinna sig på, ställen som både han själv och omgivningen skulle må bättre av att han befann sig på istället för att utgöra ett fara ute i samhället. - Jag vill inte bli hotad eller slagen av någon vettvilling, vill du?

Magsåret
Förutom under hans kortvariga gästspel så var det alltså en mycket trevlig atmosfär på arbetsplatsen. Vår chef var en kulturell skäggprydd man i tidig medelålder som hade mycket nära till ett garv och det kan man nog också säga om en stor del av gruppen. Vi excellerade i fräcka skämt, särskilt jag och en av tjejerna brukade försöka bräcka varandra i mer eller mindre sofistikerade anspelningar, vilket uppskattades av gruppen i övrigt. En del av detta livliga utbyte ägde rum på den tämligen mediokra lunchrestaurangen tvärs över gatan. Naturligtvis limmade jag på henne.

Jag tror att det var just jobbets enahanda karaktär som drev fram behovet av ett större utbyte med kollegorna. Man blev tvungen att göra många små pauser för att orka med och det resulterade i en hel del besök i kollegornas rum. Det resulterade också i en del privat umgänge. Bland annat var vi hemma hos en av tjejerna (som dessvärre var utrustad med stor byst, sånt är alltid jobbigt). Hon råkade för övrigt bo på Solbergsvägen i Mariehäll, tvärs över gatan ifrån där jag växt upp!

Det här jobbet kunde ha slutat ganska snart. Som jag tidigare sagt så hade jag magsmärtor ungefär lika ofta som jag inte hade det. Jag hade inte hunnit vara där i mer än en eller två veckor innan jag, vid ett toalettbesök, noterade att det som kom ut inte riktigt såg ut som det brukade. En svart, oljig och tämligen äcklig sörja hade ersatt det gamla hederliga standardbajset. Dessutom blev jag tvungen att gå flera gånger i rad och kände samtidigt hur jag blev kallsvettig och fick alltmer yrsel vid varje sittning. Jag tittade i spegeln och såg att jag hade blivit alldeles kritvit i ansiktet. Jag förstod ingenting, men jag sa till chefen att jag nog borde gå hem.

Väl hemma så blev det inte bättre, tvärtom. Till slut, efter ytterligare ett par sittningar, så var jag på gränsen till att svimma. Jag var så orkeslös att jag inte klarade att sitta upp eller att torka mig. Jag låg ner i badkaret, lät duschen rinna och sköljde mig hjälpligt därnere mellan attackerna. Jag hade vid det här laget förstått att det mesta av det som kom ut var blod. Dessutom så förstod jag att jag behövde ringa på hjälp, för jag skulle sannolikt inte vara vid medvetande särskilt länge till. - Jag duschade av mig och bestämde mig för att knipa igen, eftersom varje attack försvagade mig. Jag ringde efter en ambulans, beskrev mitt tillstånd och satte mig därefter fullt påklädd i hallen, med lägenhetsdörren upplåst, ifall jag skulle svimma innan de hunnit fram.

Jag väntade och väntade på en ambulans som aldrig kom. Jag hade säkert väntat i en halvtimme innan jag ringde M och beskrev situationen. (Jag vill minnas att jag ringt henne innan och sagt att jag väntade på en ambulans.) Hon lånade bil av jobbet, körde hem, hämtade mig och körde mig så fort hon vågade till Huddinge sjukhus. Där fick jag (naturligtvis) vänta ytterligare ett bra tag inne på akuten, men till slut sa blodproven samma sak till läkarna som jag tidigare hade sagt till larmcentralen, nämligen att jag sket blod - och att det var illa!

Jag hade märkt av fenomenet redan hos den oseriösa psykoterapeuten. Det är någonting i det sätt jag framför saker på som tydligen gör att det jag säger inte tas in. Jag säger exakt som det är, men blir inte förstådd. Jag signalerar men blir inte sedd. Den information som jag delger mina medmänniskor tycks omtolkas till något annat. - Jag får återkomma till detta fenomen senare.

Jag lades slutligen in på sjukhuset, där man konstaterade att jag hade ett blödande magsår. Kanske borde det heta tarmsår istället, eftersom såret var på tolvfingertarmen. Jag hade förlorat ganska mycket blod och fick ta emot en hel del blod och blodplasma under de tretton dagar som jag låg inlagd. Vid ett tillfälle föll mina blodvärden och jag förflyttades till intensiven, men det var aldrig någon överhängande fara för livet. Blodförlusten var stor, men hanterbar.

Det var förnedrande att vara så orkeslös att jag inte ens förmådde torka mig själv efter toalettbesöken. Jag åt ingenting och drack i stort sett ingenting heller den första veckan, utan levde bara på dropp. M besökte mig nästan varje dag, vilket fick Mamma att inte vilja vara sämre. M:s härliga familj besökte mig också. Ända ifrån början hade jag tyckt särskilt bra om M:s mamma och pappa. Att komma till deras hem kändes alltid väldigt mycket "hemma" och nu kom de alltså till mig när jag var sjuk.

Två saker förvånade mig under dessa knappa två veckor. Den ena var att Mormor och Kalle aldrig kom och hälsade på mig. Den andra var att M:s dagliga besök till slut blev en smula irriterande. När man ligger i en sjuksäng så är man beroende på ett så uppenbart och utlämnande sätt. Den så kallade "bortskämdhet" som jag utsatts för under hela min uppväxt gör att jag inte tål ifall mitt "tacksamhetskonto" uppvisar ett alltför stort minus. Även ifall en person menar väl så kommer jag snart att slå bakut ifall jag ens vagt misstänker att gåvorna och visiterna är försök till att skapa ackumulerad skuld. M:s besök började kännas klistriga. Det var säkerligen orättvist, men det var så det kändes.

Jag oroade mig också för att det kanske skulle krävas en operation. Jag ville absolut inte att man skulle skära i mig och börja plocka bort saker. Möjligen var jag också rädd för att bli sövd. Sövd behövde jag dessvärre bli i alla fall. Redan under hösten 1990 hade man försökt göra en gastroskopi på mig, vilken hade resulterat i en panikattack ifrån min sida som ledde till att läkarlaget flög in i väggen. Alltså beslöts det att jag skulle genomgå en ny sådan, fast denna gång under lätt narkos.

Strax efter att man rullat in mig på plats för undersökningen så fick jag en spruta. Det var morfin och det var underbart! Jag kände mig otroligt lycklig och jag älskade verkligen alla sköterskorna. Jag lallade mina kärleksförklaringar till dem, medan de förberedde narkosen. Nu blev det lite obehagligt: De placerade en mask på mitt ansikte som täckte näsa och mun och jag kände rädsla när en av sköterskorna höll sin hand på bröstet alldeles nära min hals. Jag bad henne flytta den närmare hjärtat och lade samtidigt min hand på hennes. Detta lugnade mig såpass att jag nu somnade in utan vidare minnen av händelsen.

Det är möjligt att denna undersökning lämnat något slags "kroppsminne" efter sig. Senare kom jag ibland att drabbas av kväljningar när jag borstade tänderna och tandborsten kom för nära svalget. Detta var något som jag aldrig hade upplevt före denna undersökning. Men jag kan inte med säkerhet säga ifall det finns något samband. Det tog över ett årtionde innan denna reaktion försvann, eller åtminstone blev sällsynt.

Jag har annars enbart positiva saker att säga om hur jag blev behandlad på Huddinge sjukhus, med möjligen två undantag. Det ena var en barsk sköterska (som dessvärre var utrustad med mycket stor byst, sånt är alltid jobbigt). Det var inget finlir, om man säger så. "Först kom picadorerna, sedan banderiljärerna, sist kom matadoren - den stoltaste av dem alla". Detta var avdelningens matador som utdelade det dödande hugget med droppnålen!

Det andra undantaget var en, om möjligt, ännu barskare läkare som uppenbarligen inte ville veta av något pjosk på sin avdelning. När jag och M uttryckte våra farhågor om huruvida jag skulle behöva genomgå operation eller inte så svarade han bryskt och korthugget: "Det blir nog operation av det här!" och lämnade hastigt rummet, som om detta var något att icke vidare diskutera. När jag sedan närmade mig slutet av min sjukhusvistelse och det åter blivit hans tur att rondera, så sa jag att det var tur att jag sluppit operation, varvid han svarade: "Äh, jag skojade bara!" och hastigt lämnade rummet som om detta var något att icke vidare diskutera. Jag och M satt bara och gapade. Var det här dolda kameran?

En kombination av Losec och antibiotika kom att slå ut de bakterier, helicobacter pylori, som utgör den sista länken i den kedja som leder till ett magsår. Jag hade under min sena barndom, hela min ungdom och min tidiga vuxenhet levt med ständigt återkommande magsmärtor. Dessa tog slut efter någon månads sjukskrivning och medicinering, för att hittills, den 21/7 2007, ännu inte ha återkommit. Må de aldrig komma tillbaks!

Det långa uppehållet i mitt ALU gjorde att min chef först var tveksam till att ta mig tillbaka, men jag vill minnas att det var någon eller några av tjejerna som övertalade honom att göra det. Det hela blev rätt okej. Jag skulle ha jobb fram till mitten av juli (21/7) och skulle sedan få vara ledig resten av sommaren och gå på a-kassa - och jag hade inte ont längre!

Musikalisk förnedring 3
Under våren, den 15/5, spelade jag upp på Fryshuset för en plats på dess rockmusikerlinje. Fryshuset låg vid den här tiden på Tengdahlsgatan på Söder i vad som faktiskt varit ett fryshus, ett stort fult schabrak till hus nära Londonviadukten och Sickla kanal. Tack och lov så är denna fula kåk nu riven. Jag stegade uppför trapporna med gitarrväskan i min hand. Det fanns en mängd små rum i huset varav de flesta var replokaler. I ett av dem väntade juryn, men inför uppspelningen fanns det också möjlighet att värma upp och öva i ett angränsande rum.

Ifall jag trodde att jag skulle slippa konkurrensen ifrån inkrökta gitarronanister så trodde jag fel. Jag slapp kanske Al di Meola men fick Yngwie Malmsteen i stället. - Stor skillnad! De satt där och runkade fram skalor som sträckte sig över hela greppbrädan. Lekande lätt gled deras händer skarvlöst ifrån den ena positionen på gitarrhalsen till nästa, en teknik som jag aldrig bemästrat. Gradvis blev jag alltmer modstulen. Jag satt här som en gubbjävel ("Vid trettiotre - är man passé...") omgiven av långhåriga och tonåriga ekvilibrister som kunde spela skiten ur mig närsomhelst, ungefär som i Ralph Macchios och Steve Vais gitarrduell i filmen "Crossroads" - fast med Steve Vai utbytt mot Åsa-Nisse!

Eftersom det var en rockmusikerlinje så borde man i varje fall uppskatta någon som både sjöng och spelade egna låtar, tänkte jag. Jag tänkte fel. Jag hann inte varken spela eller sjunga någon längre stund innan de avbröt mig och frågade vilket instrument jag sökte in på, sång eller gitarr. Det var som déjà vu. Det var en exakt upprepning av scenen på Birka i Jämtland, fast nu ett drygt årtionde senare. Det var kört. Slokörad lämnade jag den gräsliga byggnaden bakom mig. Tack och lov är denna kåk nu riven! - Jag undrar vad som fick mig att söka hit. Förmodligen var det något "tecken" jag sett och sedan tolkat som en uppmaning att söka till denna kurs, men vilket det kan ha varit har jag glömt. Kanske var det det magiska talet.

Detta märkliga tal, denna sifferserie, som nu uppenbarat sig vid ett otal tillfällen, hade jag först observerat på vägen till Fruängen - ifrån den kombinerade gång- och tunnelbanebron mellan Västertorp och Fruängen, varifrån man kunde se en digital väggklocka - därefter såg jag numret på Systembolagets nummerlapp, därefter på TV och sedan hur många gånger som helst. Vad fanns det för magiskt med Fruängen, denna småfula och halvtrista förort in the middle of nowhere? Fanns månne mitt hjärtas utvalda här? Var det här jag skulle vederfaras min upplysning? Skulle jag kastas till marken likt Paulus på vägen till Damaskus? Skulle Gud tala till mig på denna mediokra plats?

På Fryshuset tycktes Gud inte ha haft många beundrare. Snarare var det konkurrenten ifrån de nedre regionerna som lockade själarna. Några svartklädda och långhåriga dysterkvistar, som bar felvända pentagram som halssmycken och som förmodligen spelade så kallad Black Metal, hade suttit och diskuterat huruvida Black Sabbath hade startat hårdrocken eller inte. Bortsett ifrån att det var en överflödig diskussion - eftersom Black Sabbaths betydelse för musiklivet varken kan eller får ifrågasättas av någon, någonstans, någonsin - så var diskussionen som sådan så juvenil att jag vid närmare eftertanke var rätt glad att jag inte kommit in på den här Spinal Tap-akademin.

Min sysslolöshet och min arbetslöshet gav mig i stället tid till en rad förvirrade pilgrimsfärder kors och tvärs inom Stockholmsområdet. Längre än så hade jag inte råd att åka. En plats som jag ofta besökte var Nockeby i Bromma, den plats där jag som liten stått och betraktat de ringande klockornas dans och hört deras mäktiga sång. Var det kanske där det skulle ske? Eller var det i Fruängen? Fanns "Vår Fru" där, den heliga madonnan, Gudamodern - eller Gudinnan? Eller var det kanske min egen framtida fru som fanns där, mitt hjärtas utvalda?

Mina tilltagande religiösa och sångliga intressen låg förmodligen bakom mina första försök att sjunga i kör. Jag tror att det allra första försöket var i den lilla omärkliga kyrkolokalen i Västertorp, som låg väl dold på bottenplanet i ett av de vanliga hyreshusen längs Vasaloppsvägen. Det var en liten filial till kyrkan i Fruängen, som jag tror hette Kyrkvallen eller nåt. Jag hade sett på en affisch att de sökte folk till en kyrkokör och stegade dit, bara för att upptäcka att jag var den enda som var där, förutom någon enstaka tant som log vänligt emot mig - lite för vänligt! Jag mumlade fram en ursäkt och smet iväg, utan att ha sjungit en ton.

Nästa försök var i självaste Fruängen, även här i kyrkan. Den lilla koralkören bestod av en handfull medelålders eller möjligen pensionerade kärringar - och så jag. Jag tänkte att jag åtminstone skulle ge det hela en ärlig chans, åtminstone få sjunga lite. Kantorn var kring de fyrtio och såg väl förmodligen hyfsad ut i kärringarnas ögon. Sannolikt förklarade detta faktum körens könsliga ensidighet. Musiken kan inte ha varit orsaken. Kantorn sjöng nämligen inte särskilt vackert. Med en ganska ansträngd röst försökte han dra igång den lilla blyga kören, men fick knappt ett pip till svar. Han tryckte på allt han orkade, med sin något nasala och lite platta röst - och ju mer han tog i, desto mer skrämda tycktes kärringarna bli. Till slut satt han vid pianot och närmast gallskrek inför en knäpptyst och förskrämd publik. - Jag gick dit tre gånger; för första, sista och enda gången!

Flickorna från Småland
En varm sommardag, några månader senare, åkte jag tunnelbanan till Fruängen, sannolikt för att handla något och förmodligen ifrån Systembolaget. Jag gick in i Pressbyrån, som låg i tunnelbanestationen, för att köpa cigg eller månadsmärke eller vad det nu var. Bakom disken såg jag ett bekant ansikte som det tog mig några sekunder att placera. Det var Eva! Det var en av de tjejer som hade hängt hemma hos mig och Patrik i Hultsfred, åtminstone tills Patrik kastade ut Annika. Hon verkade först inte känna igen mig, eller så var hon tveksam över ifall hon ville snacka eller inte. Jag talade om för henne vem jag var och till slut verkade hon skina upp en smula.

Någonstans i den inledande fasen av mitt och M:s förhållande så hade jag låtit kontakten med Annika förfalla tills dess att den upphörde helt. Nu sprang jag alltså ihop med Annikas bästa kompis Eva, på just den plats där jag hade goda skäl att förmoda att något stort skulle ske. Jag bytte telefonnummer med Eva och fick också Annikas telefonnummer, samt bad Eva att vidarebefordra mitt telefonnummer till Annika, vilket hon gjorde nästan omgående. Det tog nog inte mer än någon dag innan Annika ringde.

Annika verkade väldigt glad över att vi funnit varandra igen. Under hela tiden sedan Hultsfred hade det varit hon som upprätthållit kontakten och som dykt upp i Stockholm lite då och då. Eftersom hon, då det begav sig i Hultsfred, varit Patriks flickvän så hade jag liksom avsexualiserat henne. Hon placerades i kategorin "systrar" - alltså sådana som av ett eller annat skäl var oknullbara. Under de desperata raggningsåren 89 - 91 så kändes hennes uppdykanden därför mest onödiga. Jag umgicks inte speciellt mycket med någon (när jag inte repade med Lantmännen) och började alltmer undra vad umgänge egentligen skulle vara bra för, förutom könsumgänge. Kvinnor var bara intressanta ifall jag kunde få dem i säng.

Det enda tillfälle då jag hade känt en smula entusiasm var när Eva och Annika sov över hemma hos mig i Bromma, om det nu var 90 eller 91. De hade tagit med sig en polare, en strålande söt och lite punkig blondin som naturligtvis erhöll den mest charmerande vänlighet ifrån min sida. Jag vet inte vad jag trodde att jag skulle få ut av det. Jag bodde ju i en etta och vi skulle allesammans sova i samma rum. Eva och blondinen la sig på golvet, på liggunderlag samt vad huset hade att erbjuda, medan Annika och jag och delade säng, vilket var dubbelt frustrerande. Naturligtvis ville jag ha sex också med Annika, åtminstone när hennes lättklädda kropp låg alldeles bredvid mig. Men allra mest ville jag ha sex med blondinen.

Även ifall jag var lite småkåt så kändes det inte som någon god idé att tafsa på Annika. Det var troligare att jag då skulle förlora en kompis än att det skulle leda till något amoröst. Annika var dessutom inte min typ. Hon pratade och skrattade lite för mycket. Hon var lite för ung till sättet. Hon var för ung helt enkelt. - Det är lite märkligt att jag kunde ligga där och formulera dessa tankar samtidigt som jag ville sätta på Annikas lika unga kompis. Det är tydligt att de båda huvudena, det övre och det nedre, inte var helt kompatibla. När tjejerna skulle åka iväg morgonen därpå så fick jag en kram av både Eva och Annika. Kompisen stod och tvekade i någon sekund och sträckte sedan artigt och reserverat fram handen. Uppenbarligen kände hon av snuskhummer-vibrationerna och insåg att det var tryggast att hålla ett visst säkerhetsavstånd.

En annan gång då Annika var i Stockholm så träffade jag henne på kaféet Gråmunken, på Västerlånggatan i Gamla stan. Hon hade sin kille med sig, vilket kändes som en person för mycket. Jag tyckte att han verkade lite småtrist. Han verkade tycka detsamma om mig, eller så var han bara en smula reserverad i största allmänhet. Killen kom ifrån Helsingborg och det skulle senare också bli Annikas hemstad, efter en del studier och boenden på annan ort. Detta var mannen som skulle bli pappa till Annikas son.

Jag har för mig att Annika vid det här tillfället redan var gravid. Bara detta gjorde förstås mötet totalt onödigt och ovälkommet. Det fanns hos mig icke tillstymmelse till intresse för barn och familjebildning, eller för människor som höll på med sådant. Villa, Volvo och vovve - fy fan! Jag har för mig att jag var ganska korthuggen, till och med otrevlig, mot slutet av vår fikastund och att jag drog någon dålig ursäkt för att få slut på eländet. Jag fick en undrande och tveksam kram av Annika på Västerlånggatan och sedan skildes vi åt. Hon gick iväg till sitt liv - och vart jag gick vete fan.

Hon ringde väl några samtal, men alltmer sällan. Jag ringde aldrig tillbaks. Till slut hade jag tagit död på relationen. ALLT MÅSTE FÖRSTÖRAS! - Men nu, tre eller fyra år senare, så återknöts kontakten alltså igen. Både Eva och Annika verkade glada över mitt sällskap, vilket förvånade mig, Någon kväll var jag hemma hos Eva som då bodde i ett lägenhetshotell, eller vad det var, på Wollmar Yxkullsgatan på Söder. Annika var förstås också där. Till min förvåning fann jag att jag nu trivdes i de årtiondet yngre kvinnornas sällskap. Vi satt och snackade, jag spelade lite gitarr och vi sjöng alltmedan klockan gick och det blev sent. Bland annat sjöng jag en falsetterad variant av Nu. (Det var för sent på kvällen för att sjunga ut i den här låten, som låg i det höga registret.) Eva kallade den alltid för "Konferens och dans" vilket måhända är ett bättre namn.

Jag hade ingen som helst lust att åka hem utan sov över på golvet, liksom tjejerna hade gjort hemma hos mig en tre, fyra år tidigare. M var förstås lindrigt road över att jag sovit borta, i sällskap med ett par yngre tjejer också! Märkligt nog var jag vid det här tillfället inte så kåt på sex, snarare på ungdom. Annika och Eva var fortfarande ganska unga till sättet och att sova över hemma hos en kompis, av vad kön det vara månde, kändes som att få vara ung igen. Några år tidigare hade tecknen på ungdom känts besvärande, men nu längtade jag efter dem. Jag längtade tillbaks!

Och jag längtade efter musiken! Även under 1995 bedrev jag smygstudier med a-kassa. Jag hade kommit in på grundkursen i musikkunskap. Kursen avhandlade musiken teoretiskt och historiskt, men innebar inte att man på något sätt musicerade. Min taktik var densamma som då jag hoppat på (och av) B-kursen i psykologi. Jag tänkte att jag skulle känna mig för lite och se ifall jag klarade av det, ifall jag fick upp farten igen. - Det fick jag inte. Jag gick på någon studentpub i musikhögskolans källare där jag utan framgång limmade på en något äldre kvinnlig student. Under samtalets gång så frågade jag henne: "Vad kan man egentligen bli på den här kursen, annat än arbetslös akademiker?" Något förnärmad svarade hon: "Musikbyråkrat, antar jag". Det lät inte så upphetsande.

"444"
Jag ville inte bli musikbyråkrat. Jag tog ett par tentor och hoppade av. - Kanske borde jag ha stannat kvar. Under introduktionen till kursen så talade vår föreläsare om musikens elementa, om toner och skalor. Han tog bland annat upp vissa toners svängningstal och hur stämningen av instrumenten "pitchats" upp genom århundradena. Man säger idag att tonen A ska ligga på 440 svängningar per sekund men i forna tider låg den lägre, gradvis har den höjts. Vår föreläsare skrev under lektionens gång endast en sak på svarta tavlan, nämligen talet för den gällande stämtonen vid Stockholms konserthus. Detta tal var 444.

Detta var just det tal som jag hade sett under den märkliga dag då jag - efter att ha passerat zodiak-klockan i Västertorps centrum - gått på tunnelbanebron ifrån Västertorp till Fruängen klockan 14:44, tagit nummerlapp 444 på systembolaget i Fruängen och sedan sett en hänvisning till en sida på text-TV om information om ett visst TV-program på sidan 444. Programmets namn var "Sikta mot stjärnorna" vilket dessutom gick på TV 4! Jag förstod att detta måste vara ett tecken och att tecknet sade till mig att vara uppmärksam på zodiaken och stjärnorna, samt på musiken - samt på möten och vissa platser så som Nockeby och Fruängen, platser som kunde vara av betydelse.

Framför konserthuset i Stockholm, med dess stämton på 444 svängningar, står en fontän med en staty av Orfeus med sitt följe. Det fanns alltså ett spår tillbaks till den grekiska mytologin, tillbaks till den Orfiska kulten och till Pytagoreisk talmystik - men om detta visste jag än så länge väldigt lite. Jag var bara vid den absoluta början av ett sökande som skulle ta mig både utåt och inåt. Det är möjligt att det jag sökte (eller den jag sökte) fanns på musikhögskolan eller på annat sätt var knuten dit. Men eftersom jag saknade ett konkret mål med mina studier, likväl som konkret information om hur jag skulle tolka tecknen, så jag valde till sist att ändå hoppa av. Märkligt nog skulle jag komma att återvända till dessa lokaler några år senare (för ett kort besök).

Vinden hade vänt. Jag längtade allt oftare ut ur mitt förhållande och allt oftare tillbaks till det liv jag hade haft under åttiotalet. Under kvällen hemma hos Eva på Söder så berättade Annika om sitt liv. Trots att hon hade barn så tycktes hon leva ett liv med musik, fester och ett livligt umgänge. Hon verkade leva det liv som jag också ville ha. Annika var omgiven av en hel del musikmänniskor och Eva visade under kvällen att hon verkligen kunde sjunga. Det var tydligt att min återförening med de unga kvinnorna ifrån mitt år i Hultsfred pekade ut vägen mot musiken.

Var det detta som tecknen hade talat om? Hade de pekat ut riktningen? Hade jag kanske svaren framför mig? Fanns svaret på musikhögskolan? Var Annika svaret? - Eller var det kanske Eva? Det var ju i alla fall Eva som jag först hade träffat i det förtrollade Fruängen (som dock i sig själv inte är särskilt förtrollande). Jag tror att det första som vi tre gjorde tillsammans var att gå och se Ulf Lundell på Skansen. Eva hade väl ungefär samma relation till Ulf Lundell som jag hade till Black Sabbath.

Konserten med Lundell var alltså av mindre intresse i sig. Jag var mest intresserad av ifall det fanns något i detta skeende som pekade ut en fortsättning. Jag sökte efter tecken och fann dem. Man finner alltid tecken ifall man letar efter dem, märkligt nog. Skansen ligger på Djurgården. Djurgården leder tankarna till djurkretsen, alltså zodiaken, vilket leder tankarna till något som står skrivet i stjärnorna. (Jävligt långsökt, men det var ungefär så jag tänkte.) På det ena eller andra sättet skulle mitt umgänge med de här tjejerna leda till en gynnsam förändring. Med en jobbigt dyr inträdesbiljett i handen gick jag, tillsammans med dessa två unga kvinnor igenom Skansens snurrgrindar. Hade jag också fått inträdesbiljetten till ett annat liv?

Sångkurserna
Frågan var ifall detta nya liv skulle gå i musikens tecken. Jag hade sedan slutet på 1994 funderat över vad jag skulle göra med Mormors muta på tjugotusen, Svaret var ganska givet. Jag skulle köpa dator. Jag skulle göra musik på dator, fjärran ifrån trilskande lantmän och parior, fjärran ifrån det synnerligen trixiga och omständliga sätt man var tvungen att jobba med portabandspelaren och trummaskinen. Vid det här laget behärskade jag visserligen både bandspelarens och trummaskinens teknik och egenheter fullt ut och kunde få fram ett häpnadsväckande bra ljud på mina inspelningar. Dock hade min demo "Fyra Sånger" samt mitt första bidrag till melodifestivalen fört mig till vägs ände. Det fanns inte mycket mer kvar jag kunde göra utan ett nytt arbetssätt, utan ny utrustning.

Det kliade verkligen i fingrarna på mig. Jag behövde verkligen en dator nu. Att få full kontroll över den kreativa processen, att kunna orkestrera och ha en mängd olika ljud att välja på tycktes vara absolut nödvändigt för att få folk att lyssna. Det måste låta bra helt enkelt. Problemet var att jag inte visste särskilt mycket om utbudet av programvara, datorer och syntar med mera. Min chef på arkivmyndigheten fick ibland inbjudningar till olika datamässor och annat. Eftersom han själv inte ville gå på dem så ordnade han så att jag kunde göra det istället, trots att de var för branschfolk.

Jag köpte olika datortidningar, även utländska sådana och gjorde jämförelser. Jag gjorde dessutom en deal med arkivchefen om mina arbetstider, vilket möjliggjorde att jag kunde friska upp mina PageMaker-kunskaper ifrån Hultsfredsåren. ABF erbjöd nämligen kraftigt rabatterade kurser under dagtid för arbetslösa. Eftersom mitt jobb inte var ett riktigt jobb, utan ett ALU, så var jag kvalificerad för kursen. Kursen hölls på MacIntosh-datorer. Jag fick en chans att känna på en Mac igen innan jag bestämde mig för vilken plattform jag skulle satsa på, Mac eller PC.

Detta var inte den enda kursen jag gick på. Jag fick visserligen ingen rabatt längre på Folkuniversitetets kurser, men jag vill minnas att deras katalog över vårens kursutbud trots detta skickades till mig. Jag satt där och bläddrade tills jag såg en kurs i sång som verkade intressant. Jag minns inte kursens namn, men det mesta verkade handla om röst- och sångteknik. Folk som hört Lantmännen brukade ibland säga saker som: "Ni är ett bra band, men det är synd att ni har Peter på sång".

I början av mitt musikaliska liv så gjorde jag mig till när jag sjöng. Jag förvrängde rösten så att det skulle låta rockigare. Jag tyckte inte att min vanliga röst dög. Jag behövde alltså låta som något annat, som någon annan. Jag dög inte som den jag var. Jag sjöng förmodligen på det här tillgjorda sättet redan med Akut/Censur/whatever 1979, men inspelningar med denna tillgjorda röst finns först med Mefistos Bröder ifrån 1980.

Jag hade alltså komplex för min röst, vilket blev som tydligast när jag skulle spela in något. - Det fick inte vara något fel på mig! Jag blev vansinnig på mig själv när jag sjöng falskt eller gjorde fel på annat sätt. Det var samma sak som när jag spillde på mig, som när jag solkade ner mina kläder med mat och dryck. Jag blev alldeles rasande ifall jag fick en fläck på kläderna. Så fort det var något fel på mig så kände jag mig värdelös. Jag var inte längre perfekt, alltså var jag misslyckad. Jag dög inte.

"Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik" sjöng Lill Lindfors. Jag sjöng av helt andra skäl. Jag både sjöng och skrev låtar för att något inom mig skulle komma ut och bli synligt, både för mig själv och för världen. Jag sjöng fan inte av någon jävla glädje! Jag sjöng för att bli sedd! Allting hos mig var på ett eller annat sätt knutet - och knutenhet är ett tillstånd som inte går särskilt väl ihop med en bra sångröst. Visst kan man sjunga utifrån också den djupaste sorg, men det måste trots allt finnas en öppenhet i kroppen som möjliggör att man kan släppa fram både känslorna och rösten. Denna öppenhet fanns inte hos mig.

Jag var inte bara i behov av vanlig terapi, jag var också i behov av musikalisk "terapi". Jag behövde en teknik som kunde öppna spjällen så att jag kunde komma ut ur mig själv, likväl som in i mig själv. Jag trodde att sångkursen på Folkuniversitet skulle kunna vara en början. Vi fick ett häfte med några sinsemellan olika sånger som vi skulle öva på, samt att vi gjorde en del lite udda uppvärmningsövningar som att massera tungan med en handduk, vilket bara var obehagligt.

Jag blev genast lite betänksam när jag såg att den unga kvinnan som höll i kursen var höggravid - och mycket riktigt: Jag hann inte bevista kursen, i Södra Latins lokaler, vid mer än två eller tre tillfällen innan den höggravida kursledarinnan skulle till att föda och därmed också blev föräldraledig. Kursen ställdes in, eftersom det inte fanns någon annan sångpedagog eller motsvarande att tillgå, och pengarna betalades tillbaka.

Jag gick en kurs i grekiska också, en nybörjarkurs under mitten av april. Kursen gavs av ABF i deras lokaler på Sveavägen. När jag gick språklinjen på Katrinebergs folkhögskola så hade jag förvånats över att nästan alla som gick där saknade språklig talang, men jag hade trott att det var ett undantag. Jag trodde att jag bara hade haft otur. Nu förstod jag att så inte var fallet. Jag förstod nu att det är ett outtalat krav för samtliga språkkurser att deltagarna totalt ska sakna språklig begåvning.

Till på köpet så var vår grekiske lärare av den uppfattningen att grekiska var ett så svårt och upphöjt språk att det nästan var omöjligt för svenskar att lära sig det. Han höll därför kursen i ett så långsamt tempo att vi knappt lärde oss ett nytt ord per kurstillfälle. Han tog om och tog om, vilket mest bara bidrog till att göra de språkligt talanglösa kursdeltagarna ännu osäkrare på ifall de hade gjort rätt eller inte. Läraren hade en lite distanserad intellektuell framtoning, eller om den nu var kvasiintellektuell.

Av någon anledning så hade många av de greker som kommit till Sverige hamnat i städbranschen, inte sällan ägde de egna städfirmor. När M frågade mig hur kursen var och hur den grekiske läraren var, så sa beskrev jag honom, med en skämtsam omskrivning (som jag först hört av min kompis Kalle i Kungsängen) som "kvastinlektell" vilket förstås var en omskrivning av kvasiintellektuell. Detta förkortades i vänkretsen ibland till "kvast" rätt och slätt, i diskussioner rörande pretentiösa fjantar av allehanda slag. - Så fort jag nämnde ordet "kvastinlektell" för M så reagerade hennes blixtsnabba huvud: "Kvast-inlektell? - Jaså, har han också städfirma?!"

M:s sinne för blixtsnabba repliker var ibland helt jävla underbart. Vid något tillfälle hade en bekant i hennes närhet yppat följande ord: "Jag vet inte vart jag ska ta vägen!" - M hade då replikerat: "Nej, jorden är ju rund!" - Tänk efter själv, vart ska man ta vägen på en sfärisk yta där det varken finns en startpunkt eller en slutpunkt?! Lysande!

Jag var fortfarande inställd på en ny sångkurs. Skam den som ger sig. Nästa försök blev en kurs i röstteknik, även den i ABF-huset på Sveavägen. Läraren var sångare i Folkoperans kör, så rösttekniken var av ganska klassiskt snitt. Det tog bara ett par gånger så hade de flesta av de sopor som utgjorde denna synnerligen disparata grupp droppat av. Vid något tillfälle var det bara han och jag där - och det var också då det skedde:

Jag försökte hela tiden känna in hur han gjorde och hur detta hängde samman med hur han lät. - Plötsligt klack det bara till. Jag kom in i det där intima samspelet som man ibland får med ett band, med en dirigent eller andra som man samspelar eller samsjunger med. Man kommer helt enkelt in i samma rörelse. Han sjöng före, jag imiterade och så höll det på tills något inom mig plötsligt släppte. Jag frågade honom: "Så här?" - "Precis så!" svarade han. Jag hade varit där! Jag hade hittat dit! Väl uppe i trettioårsåldern så hade jag funnit min röst. Inte så att jag alltid kunde finna den, än mindre hålla den kvar när jag ville, men så pass mycket att jag visste på ett ungefär hur jag skulle finna den.

Eftersom jag kände att jag ville fördjupa mig mer i rock och jazz-sång så anmälde jag mig något år senare också till en kurs på Medborgarskolan. Trots att det var en fortsättningskurs med förmodat högre nivå än de rena nybörjarkurserna, så var i stort sett alla synnerligen mediokra sångare. Det var ofta rena lyteskomiken, särskilt en hårdrockare som trots att han uppenbarligen helt saknade sångröst försökte imitera James Hetfield i Metallica. Detta bekom dock inte kursledaren Daniel Sanger-Borsch som alltid lika vänligt guidade dessa kråkor genom lektionerna. Det hedrar honom.

Rösten hänger så intimt ihop med självförtroendet - och mitt var ett ganska ihåligt och bräckligt bygge. Nu hade detta stärkts väsentligt, i alla fall i just detta specifika avseende. Jag sökte efter ett nytt band. Jag fortsatte med att sätta upp annonser i musikaffärer och satte in annonser, bland annat i Musikermagasinet, men fick bara svar ifrån band som av olika skäl inte passade, beroende på ålder eller på musikstil.

Jag fann inget lämpligt band, så lösningen var att köra mitt eget race. Efter att ha gjort både en studioinspelning och en schlagerlåt med den gamla trummaskinen MFB så hade jag, något årtionde försent, insett att det på allvar blivit dags att gå in i den digitala tidsåldern. Eftersom jag i stort sett inte visste ett skit om kombinationen av musik och datorer, så hade jag skaffat allt jag kom över av artiklar och tidningar. Men jag kom i slutändan ändå att göra ett idiotiskt budgetinköp. Känns det igen? Om inte, så gå tillbaka till historien om trummaskinen under 1985.

Mitt letande efter en lämplig dator ledde mig emellertid först till ett märkligt sammanträffande. Det var i mellanstadiet, under tiden i Alviksskolan som jag först hade fått mina magsmärtor. Under den tiden hade Nicke varit en av mina bästa kompisar. Kanske låg det ett slags logik i att jag stötte ihop med honom igen, under detta år då jag också fick mitt magsår. Allting gick i cirklar i mitt liv, i spiralform, i ständiga seriellt återkommande mönster.

Sökandet efter en passande dator förde mig bland annat ut till Arninge, av alla jävla ställen. Det låg en firma därute som sålde bland annat datorer, mestadels MacIntoshdatorer. Till min förvåning så visade sig ägaren till firman vara ingen mindre än Nicke, min boxningscoach ifrån mellanstadiet, så att säga. Han hade blivit något slags import/exportsnubbe, något av en frifräsare. Förtjust över sammanträffandet med sin gamla klasskamrat sa Nicke att han kunde ge mig ett bra pris på en lämplig Mac.

Jag fick något av en flashback inför Nickes nya uppenbarelse. Jag kom att associera honom med den i Hawaiiskjorta utstyrde chefen för den parodiska importfirma där jag hade arbetat ett årtionde tidigare, även om Nicke var betydligt mer smakfullt klädd. Nicke pekade på sin bil, som jag vill minnas var en hyfsat fin sådan, även om jag inte kommer ihåg av vilken sort. Han erbjöd sig att skjutsa mig in till stan, eftersom han ändå skulle dit. Jag tog tacksamt emot erbjudandet. Arninge låg rätt långt ifrån stan.

Med i bilen fanns också en yngre underhuggare, en ung kille som Nicke tydligen var chef över. Den unga killen gav ett lite hunsat intryck. Måhända var Nicke en chef med hårda nypor. Under bilfärden så pratade Nicke om det ena och det andra, på det sätt man gör när man vill visa att man har koll och har kommit någonstans i livet. Man visar sin fjäderdräkt. Man sprätter på sin dynghög. Så gör vi alla, mer eller mindre.

Fast så värst mycket koll hade nu inte Nicke, åtminstone inte på bensinmätaren. I jämnhöjd med Mörby centrum så hostade bilen till och Nicke blev tvungen att köra in till vägkanten. Det blev ett litet avbrott i föreställningen. Jag fällde någon lakonisk kommentar om det inträffade, som tydligen uppfattades mer som en ironi än vad som varit avsikten. Tydligen så roade min kommentar den unga killen i baksätet, Nickes anställde. Han skrattade ett lite nervöst skratt, han skrattade åt Nicke, åt sin chef.

Nicke fick något svart i blicken och något hetsigt över sitt rörelsemönster, när han nu gick ut för att hämta reservdunken och fylla på bensin. Nickes svada avtog betänkligt under den resterande färden in till stan. Nicke hade tappat ansiktet, åtminstone verkade han själv känna det så. Kanske låg det i så fall en smula rättvisa i det. Nicke gav mig näsblod i mellanstadiet, men jag blev vid det tillfället förhindrad att slå tillbaks. - Det brukar jämna ut sig i längden...

Datorn
Min teknologiska dumhet hade ett årtionde tidigare fått mig att köpa en redan då åldrig trummaskin. Dumheten firade sin andra stora triumf på Lap Powers stora butik i Hammarby industriområde. Datorn som jag slutligen köpte var en första generationens Pentium, 75 mhz, med hisnande 8 MB internminne. Minns ni Lap Power, hur dess ägare Helen Welton satt och poserade i leoparddresser och liknande i annonserna som tycktes finnas överallt hela tiden? Hur kunde jag vara så förbannat dum?!

Jag hade heller inte riktigt begripit det där med operativsystemens samverkan med programvaran. Jag hade köpt ett dataprogram för musikproduktion på Keyboard City, då beläget i Götgatsbacken ner mot Slussen. Detta program kom ifrån firman Voyetra, känd också som tillverkare av bland annat ljudkort. Programmet hette Digital Orchestrator och var naturligtvis ett billigt alternativ. Precis som den kära trummaskinen MFB så skulle det senare visa sig att även detta program hade en del överraskningar att bjuda på.

Den första glada överraskningen kom när jag hade installerat programmet. Det var nämligen så att med på köpet av datorn så ingick det nya (eller rättare sagt upphottade gamla) operativsystemet OS 2 "Warp" som var ett försök av IBM att ta upp kampen med Microsoft om herraväldet. Dessvärre var det ju så att nästan all programvara på marknaden var gjord för Windows (mest 3.x eftersom Windows 95 inte hade slagit igenom ännu) och så var även mitt program. När jag köpte datorn så upplystes jag om att det inte skulle vara några problem med att köra Windowsprogram under OS2, eftersom det emulerade Windows (imiterade, kanske man ska säga på begriplig svenska för datorovana.)

Jodå, visst gick det att köra det, men med 8 MB internminne - i ett operativsystem som emulerade ett annat operativsystem - så gick det inte så väldigt mycket i takt, om man säger så. Alltmer förtvivlad insåg jag mitt misstag. Jag begav mig nu till Lap Powers butik på Sveavägen för att köpa DOS och Windows 3.11, vilket mitt program, Digital Orchestrator, var optimerat för. Jag försökte först förgäves hävda att jag blivit missledd vid köpet, men den gubben gick inte. Så jag blev tvungen att köpa DOS och Windows till fullpris, vilket vid den här tiden var cirka en tusenlapp. (Det var hyfsat mycket pengar 1995.) De disketter jag fick var försedda med kopierade papperslappar istället för originaletiketter. Det rörde sig alltså om en piratkopia - och Lap Powers flinande tekniker stoppade sannolikt pengarna rakt ner i den egna fickan.

Väl hemma så gick programvaran inte att installera, vilket gjorde att jag fick åka tillbaka ännu en gång. Den andra uppsättningen disketter fungerade faktiskt, men nu väntade nästa prövning. Eftersom jag ännu saknade datorvana värd namnet (på PC) så tänkte jag att jag skulle köpa någon kul och billig CD-ROM med lite musikprogram och spel, för att öva lite. Sagt och gjort: Jag gick till Mega vid Sergels torg och köpte en skiva som var fullmatad med alla möjliga och omöjliga program. Dock innehöll den inte bara program utan också virus, närmare bestämt ett virus som slog ut ljudkortet - vilket inte är så praktiskt ifall man tänkt sig att använda datorn för musik.

Det tråkiga var att jag också hade blivit nästan färdig med min andra schlager Så stort är havet på datorn. Det var den första datoriserade låt jag börjat med, redan innan jag köpte virus-skivan. Hur skulle jag rädda mitt arbete?! Genom en massa hysteriska knapptryckningar kunde man få viruset att hänga upp sig. De fåtaliga gånger då detta lyckades passade jag på att göra några hastiga mixningar till kassett. Det gick väl inte så väldigt bra det heller, utan datorn hängde sig nästan varje gång under låtens lopp. Innan jag gav upp så lyckades jag rädda låten till en brummande och taskigt mixad kassettupptagning. Denna upptagning är det enda som finns kvar av "Så stort är havet". (Det finns möjligen också en virussmittad diskett någonstans med MIDI-filen.)

Jag hade hjälpligt räddat inspelningen, men vad i helvete skulle jag göra nu? Jag fick en idé: Jag skulle åka till Lap Powers supportavdelning på Sveavägen, spela dum (Lätt gjort!) samt hävda att datorn var trasig. Förhoppningen var att de skulle upptäcka viruset och rensa bort det, samt att detta skulle gå på garantin. Efter någon dag så ringde en tekniker ifrån Lap Power och frågade ifall jag hade något värdefullt på hårddisken, eftersom de var tvungna att byta den. Jag svarade att det var OK att byta ut den.

Efter ytterligare några dagar fick jag besked att det nu bara var att hämta datorn. När jag väl fick hem den så gick den inte igång. Det var bara att åka tillbaks med fanskapet. När jag sedan fick datorn tillbaka för andra gången så tyckte jag att den luktade lite konstigt. Jag öppnade den och såg att processorfläkten inte rörde sig. Vid det här laget var jag nära vansinnets gräns. Det var bara att åka tillbaka igen.

Slutligen så fick jag faktiskt min dator tillbaka i fungerande skick. Nu återstod bara en liten detalj: DET VAR EN ANNAN DATOR! Lap Powers metod att "reparera" datorer var att riva ut det befintliga moderkortet, hårddisk, processor - rubbet! Istället slängde man in ännu sämre och billigare komponenter (som om nu detta vore möjligt). Som grädden på moset hade jag nu en dator med lägre prestanda än den som jag köpt från början, 60 mhz processor istället för 75 mhz. Jag formligen klättrade på väggarna. Jag vet inte hur många gånger jag ringde och skrev till denna formidabla skitfirma, men många var det. Till slut resignerade jag och satte igång med att på allvar göra musik på min klena, oändligt otympliga och i slutändan jävligt dyra dator.

Messerschmitt: Snålheten bedrar visheten!
Peter: Håll käften!!

Nu är det ju så att datorn allenast inte räcker för att göra musik. Syntarna på de ljudkort som medföljer vid köpet av en dator brukar inte vara några höjdarinstrument, om man säger så. Dessutom så brukar de vanliga ljudkorten bara ha en stereoutgång för ljudet samt en line-ingång i stereo plus en mikrofoningång (i mono). Med min skitdator följde ett ljudkort som hette Vibra 16, en Soundblasterkopia där själva synten var ett skämt. Alltså behövdes antingen ett nytt ljudkort eller en extern synt/ljudmodul.

Valet föll slutligen på ljudmodulen Yamaha MU-80, som hade det positiva med sig att den hade en mikrofoningång med diverse effekter för både sång och gitarr. Vid inköpet av denna så tog mina egna medel slut. Precis som förra gången då jag behövde extra cash så var det M som ställde upp med det sista, efter att jag hade dragit samma gamla martyr-visa som vid inspelningen av "Fyra Sånger". Klaviatur ingick inte så jag köpte till billigast möjliga keyboard, en Goldstar. Jag kunde ju ändå knappt spela på det. Nu hade jag förstås kunnat köpa ett proffsigt ljudkort istället, men med mina erfarenheter av datorkrångel och knappa erfarenhet av datorers innanmäten, så vågade jag mig helt enkelt inte innanför skalet, nu när fanstyget äntligen fungerade.

Naturligtvis gick inte heller detta som det skulle. Hur jag än försökte så ville inte ljudkortet ta emot någon MIDI-signal ifrån keyboardet, vilket slutade med att jag langade in keyboardet i garderoben och istället skrev in tonerna direkt i "pianorullen". Man kan säga att jag "noterade" det som skulle spelas av trummor, bas, klaviaturer, stråkar, blås med mera. Långt, långt senare skulle det visa sig att det var datakabeln som varit defekt. Det skulle visa sig att jag hade suttit och jobbat i ett årtionde på ett omständligt och tidskrävande sätt helt i onödan!

Självfallet behövde jag vid det tillfället också kolla upp ifall det var något fel på min ljudmodul, så jag gick till dåvarande Estrad på Folkungagatan för att få den kollad. Självklart stötte jag där på en lätt ironisk musikaffärsförsäljare, av modell 1A med obligatorisk hästsvans, som tittade på min stackars ljudmodul och sa: "Du skulle ha köpt en Korg istället, det är ju en helt annan SYNTEEEEEES!" (Jag tänkte: "DÖÖÖ, din jävel!) - Men något tekniskt fel på min ljudmodul stod inte att finna.

För att avsluta skrattfesten så tänker jag nu avslöja vad som hände 2005, då jag fick överta en dator ifrån en av min plastpappa Calles polare. För att kunna köra mina gamla musikfiler så installerade jag det gamla musikprogrammet Digital Orchestrator, som jag hade använt hela tiden. Den här datorn hade även den några år på nacken, men var oändligt starkare än det gamla aset ifrån Lap Power (vars hårddisk hade sagt upp sig vid det här laget).

På den gamla datorn hade jag haft problemet med att all audio, alltså det inspelade ljudet som exempelvis gitarrer och sång, inte riktigt gått i takt med MIDI:t (alltså signalerna ifrån datorn som talar om för ljudmodulen/synten vad den ska spela) vilket innebar att jag fick kompensera med små förflyttningar av all audio, allt längre och längre fram i förhållande till låtens längd.

Det var nu, tio år senare, som den slutgiltiga chocken kom - likt en epilog över min serie av korkade inköp. Även på den nya datorn, med mångfaldigt mer internminne och betydligt högre klockhastighet/kapacitet på processorn, så gick Digital Orchestrator fortfarande i otakt. Det var alltså något fel, någon "bug" i själva programvaran också! - Med andra ord: Precis vartenda inköp gjort 95 hade varit skit!