Payback
Payback startade som ett skolband, eller snarare som ett grupparbete, eller vad man nu ska säga. Det var 1997, jag gick på a-kassa och sökte jobb lite halvhjärtat, samtidigt som jag smygpluggade musikkursen på Skeppsholmens folkhögskola (vilket var studier av en sort som a-kassans regelverk inte tillät). Min tanke bakom studierna var att hitta ett gäng hågade medmusikanter, gärna yngre och gärna med en fot inne i det kontemporära musiklivet. Jag hade under några år mest ägnat mig åt att göra musik på datorn, vilken skickades dels till ett fåtal skivbolag, dels till melodifestivalen, men utan någon framgång eller ens någon nämnvärd respons. Jag hade ingen anknytning till något som helst musikaliskt nätverk, vilket var vad jag nu hoppades att finna på "Skeppis".

Ganska snart så grusades denna förhoppning. Eleverna på musikkursen hade i väldigt få fall någon anknytning till slika musikaliska nätverk. Ett fåtal av dem var mycket goda musiker, men sannerligen inte alla. Det största musikaliska hindret var emellertid att ännu färre av dem prioriterade rockmusik. Det största musikaliska hindret var alltså att jag hade hamnat bland en massa jazzbögar!

Fast det allra största hindret överlag bestod jag själv med. Min mångåriga kokongtillvaro tillsammans med M hade knappast hjälpt upp mina redan innan sviktande sociala talanger. Jag hade blivit en ganska apart människa, en person som ingen riktigt förstod sig på och vars kommunikation med omvärlden glappade betänkligt. Åldersskillnaden, i förhållande till de andra oftast yngre eleverna bidrog till avståndet.

Jag var inte den enda relativa åldringen på kursen. Min klasskamrat Pelle var ett knappt årtionde äldre än jag och liksom jag var också han intresserad av att spela någon sorts rockmusik. Efter en tid så startades det två kvällsgrupper, som repade utöver ordinarie skoltid - en grupp som skulle spela jazz och en som skulle spela rock. Självklart så valde jag att ingå i den senare. Socialt var detta ett misstag. Jazzgruppen drog till sig det som kom att utgöra musikkursens sociala kärna, kotteriet av jazzbögar, medan rockgruppen drog till sig resten.

Jag, Pelle och en yngre klasskamrat som hette Janne gick med i rockgänget, tillsammans med några andra outcasts. Efter en tid och till slut så var det bara vi tre kvar. De andra medlemmarna hade insett att de hamnat i det sociala bakvattnet och räddade sig raskt in i jazzgänget, i förhoppning om att tas till nåder av det nu socialt allt tajtare kotteriet.

Vi tre rockade så gott vi kunde, men utan trummis blev det lite skralt med rockmusiken. Pelle hade en kompis utanför skolan, Hasse, som spelade trummor. Han plockades in i bandet. Vi kom att bli det så kallade "bluesbandet". Det var i varje fall vad vi kallades av musikkursens två lärare, Hasse (alltså inte den Hasse som spelade trummor) och Petter. Något senare anslöt sig också Anders, en kompis till Hasse och Pelle som spelade klaviatur på ett ypperligt vis.

Vi repade i musikkursens lokaler, som under denna tid låg i Oscar den andres gamla skridskopaviljong ute på Kastellholmen. I början höll vi till på bottenvåningen, men vi förvisades efter en tid upp till övervåningen, vilket var en praktisk fördel. Hasse hade tagit dit sina egna trummor och Anders hade sina egna klaviaturer inlåsta i ett rum på övervåningen. Det sprang allt möjligt löst folk ifrån skolan i lokalerna, eftersom också några av eleverna ifrån de andra kurserna repade i den gamla skridskopaviljongen. Pelle och Hasse lånade förvisso ibland ut en del grejor, men det kändes ändå tryggast att ha lite koll.

Nackdelen med att repa i huset var således att vi behövde plocka ut och montera upp allting vid varje repning, samt förstås plocka ner allt och stuva in det igen efteråt - i ett av de pyttesmå övningsrummen på övervåningen, vilkas storlek och intima karaktär gjorde att de benämndes "runkbås" av en elev i klassen. (Eftersom det också hölls en del fester i lokalerna så var det måhända riktigare att kalla dem för "hångelbås"...) Det blev alltmer repande under läsårets gång. Vi gjorde regelbundna framträdanden på skolans återkommande musikkaféer, vilka var tillställningar som också allmänheten bevistade. Gradvis blev vi ett allt tajtare band.

Vi blev också allt tajtare socialt. Kanske hade det delvis sin rot i att vi exkommunicerats ur klassen, där jazzbögarna nu satte den sociala agendan. Vi blev ett kompisgäng, med ett undantag, nämligen Janne. För egen del så hade jag gradvis insett att jag betraktades som en udda person av de flesta, men möjligen var jag inte den enda. Janne var inte heller han gillad av alla, i synnerhet inte av musikkursens elever. Jag var inte heller sådär överdrivet förtjust i honom. Det är väl enklast att säga att vi helt enkelt inte var på samma våglängd.

Jag blev alltmer irriterad på allt han sa och gjorde och det var jag inte ensam om i bandet. Janne var en god klassisk gitarrist, om än ibland lite slirig som elgitarrist. Problemet var dock inte musikaliskt utan socialt. Jag, Pelle och Hasse umgicks och trivdes allt mer med varandra, men allt mindre med Janne. Beslutet att sparka honom växte fram av sig självt. Vi hade börjat som trio, blivit en kvintett och nu var vi en kvartett - men vi skulle snart bli en trio igen.

Vår keyboardist Anders gjorde ibland olika musikjobb, av typ barmusikant på finlandsbåt och liknande. Pelle och Hasse hade också varsin fot inne i musikbranschen, eller hade åtminstone haft. De hade båda exempelvis jobbat i musikaffär (men var trots detta väldigt trevliga..). Mina tre bandkamrater hade alltså befunnit sig i alla möjliga musikaliska sammanhang tidigare, Hasse hade exempelvis turnerat (dock inte som musiker) tillsammans med Lill-Babs!

Allt musikaliskt som mina kära kamrater sysslat med under årens lopp var alltså inte nödvändigtvis rock ’n’ roll, om man säger så. Följaktligen så var deras kontakter inte heller alltid rock ’n’ roll, liksom inte heller vissa av de spelningar som dessa kontakter ibland gav upphov till. Nedanstående affisch utgör ett mycket talande exempel på det. Payback var ett rockband, men det framgår inte riktigt ...

Vi hade en del spelningar som kvartett, men till slut blev Anders dessvärre tvungen att lämna bandet. Hans sorti, i motsats till Jannes, ägde rum av ett konkret skäl, nämligen att Anders emellanåt använde sig av repningarna som en ursäkt för att kröka till. Vi brukade visserligen då och då ta några öl under repningarna, men i Anders fall blev det ibland väldigt många öl, vilket fick alltför många repningar att haverera. Det blev ohållbart till slut. Både på det personliga och musikaliska planet var det en stor förlust. Anders både spelade och sjöng bra och hade samma sorts humor som vi andra. Han hade också komponerat en del väldigt bra låtar, som vi spelade med glädje. Till slut bestod Payback åter av en trio.

Efter halva höstterminen 98 så fann jag slutligen ett jobb, ett arkiv- och registreringsjobb på Sida. Detta betydde att Payback nu bara hade två medlemmar som gick kvar på skolan, varav den ena dessutom sparkats ur bandet, alltså Janne. Av alla möjliga skäl gick det alltså inte längre att repa ute på Kastellholmen.

Paybacks andra replokal låg intill tvättstugan utanför Pelles bostad i Hemmesta. I den här vevan började vi också spela in våra alster på en fyrkanalig portabandspelare, av ungefärligen samma typ som jag själv använt tidigare. Med både Anders och Janne ute ur bilden så var Pelle ensam gitarrist. Pelle skrev bra låtar och texter, var en god sångare, men var på sin höjd en habil kompgitarrist. Alltså fick jag hoppa in och göra gitarrpålägg under inspelningarna. Pelles begränsningar som gitarrist, i kombination med att han skrev bra låtar, gjorde att vi gradvis kom att spela (nästan) enbart hans låtar. Pelle kunde helt enkelt inte spela mina låtar på ett tillfredsställande sätt, åtminstone inte live i rollen som ensam gitarrist.

Dessa kassettinspelningar gav blodad tand. Vi ville in i en riktig studio. Hasse hade kontakt, ute i Upplands Väsby, med en liten studio som inte var alltför dyr. Jag har skildrat den inspelningen rätt utförligt i hemsidans/bokens memoardel, så jag hänvisar intresserade läsare dit. Hursomhelst så hade vi nu ett bra låtmaterial, trots att varken mina låtar (i nämnvärd utsträckning) eller Anders dito längre fanns att tillgå.

Den sista akten i Paybacks historia utspelade sig ute i Skarpnäck, där vi kom att ha vår sista replokal. Även där gjordes kassettinspelningar. Vår studiosession i Upplands Väsby hade av tekniska skäl inte blivit helt lyckad och vi hade också en del nytt och bra material som var väl värt nya inspelningar. - I min ägo finns låtarna ifrån vår halvdana studiosession, samt en kassett ifrån replokalen i Skarpnäck. Bitvis är den senare skyhögt bättre och rockigare och vore väl värd att få vara representerad här, men som sagt så är det Pelles låtar på den, så det får bli på Pelles hemsida - ifall han nu gör någon sådan.

Mina och Pelles tilltagande ambitioner med inspelningarna ledde indirekt till bandets abrupta slut. Ständiga gitarr- och sångpålägg förvandlade ibland våra sessioner ute i Skarpnäck till långa timmar av overksamhet och leda för Hasse. Hasse var trummis. Detta innebar att han, efter att vi spelat in grundkompet på låtarna, ibland fick sitta overksam i timtal medan jag och Pelle spelade in gitarrpålägg. Även när vi la på sång så tvingades Hasse vänta. Pelle sjöng lead på de flesta låtar och jag på de resterande, vilket innebar att vi naturligtvis också la på våra sångstämmor före Hasses.

En dag fick Hasse nog. En dag hade Hasse väntat för länge. Han reste sig upp ifrån sin stol och sa att han ville göra sitt sångpålägg NU! Vi sa att han fick vänta lite till. Hasses blick svartnade. Han tog på sig sina ytterkläder och gick därifrån. - Efter ett antal irriterade mail fram och tillbaka mellan oss så var epoken Payback slut, liksom vänskapen oss tre emellan. Det sistnämnda är den största förlusten.