(Perplex) Paria
Sett ur min synvinkel var Paria en syntes av två band, dels av kretsen kring Melker, dels av det gamla Mefistos Bröder ifrån Kungsängen. Parias födelseplats var gillestugan i Kristians och Kalles föräldrahem i Kungsängen. Varken det faktum att Lill-Erik inte längre fanns ibland oss, eller det faktum att Mefistos Bröder sen ett och ett halvt år var historia, hade fått de andra att sluta spela. Anders och Kristian, ihop med den ena eller andra kompisen ifrån Kungsängen med omnejd, fortsatte sina musikaliska äventyr. Min sorti ur Shylock, samt mitt nesliga entledigande ifrån Le Slip, hade gjort mig bandlös, vilket fick mig att repa ihop med dem lite då och då.

Tidsmässigt bör det här vara någon gång under hösten 82. Kristians och Kalles hus var i praktiken en ungdomsgård, som en löslig samling människor mer eller mindre hade som sitt andra hem. Jag var en av dem. Andra huvudrollsinnehavare var Mia, Bele, Harre, Anders med flera. Ibland dök de två Håkan upp. Ibland var de till och med nyktra. De två Håkan var båda intelligenta unga män, eller snarare män i vardande. Båda var rappa i käften och inte så lite ironiska, men den största verbala talangen hade nog ändå SIF-Håkan. SIF var inte bara den vedertagna förkortningen för det svenska industritjänstemannaförbundet, utan det stod också för "Svenska Intresseföreningen".

Varje longör, oväsentlighet, banalitet eller på annat sätt trist eller ointressant framställning ifrån någon i vänkretsen häcklades omedelbart av de två Håkan, i synnerhet av SIF-Håkan - och bemöttes regelmässigt med ett torrt, lakoniskt och uppenbarligen ironiskt anti-konstaterande: "INTRESSE!!" De var roliga, fast packade var de en smula jobbiga ockå. SIF-Håkan kom senare att skriva en del texter till punkbandet Pojfan trilskas.

Annars krökades det i stort sett aldrig i Kalles och Kristians föräldrahem, däremot dracks det te, det dracks nåt så inihelvete med te! Detta te bryggdes i en vanlig kaffebryggare och hade en dubbel effekt; dels lossade det tungans band, dels blev man väldigt kissnödig. Tiden, dessa år, i köket i det röda huset i Kungsängen minns jag som ett enda långt samtal, avbrutet av ständiga kisspauser. - Detta var tegänget, the Tea Gang!

Någonstans emellan dessa två epicentra - samtalets och musikens, köket och gillestugan - så föddes idén om att vi skulle starta ett band igen; jag, Kristian och Anders. Jag kände till att Shylock lagt av, att det fanns en spelkåt Peter i Jakobsberg, som förut spelat trummor i Shylock, men som nu börjat spela gitarr. Jag hade tidigare, i Mefistos Bröder, lyckats övertala en synnerligen motvillig Lill-Erik att ge upp gitarrspelandet för att i stället spela bas. Jag avsåg att tillämpa samma taktik på Peter. Det som gjorde Peter så synnerligen attraktiv för det nya bandet var inte i så stor utsträckning hans nybakade färdigheter på gitarr, utan snarare det faktum att han var bästa vän med en viss Per, som var betydligt mer förfaren som organist, än vad Peter var som gitarrist/basist.

Ska sanningen fram så var egentligen Per och HP de enda i det nu avsomnade Shylock (förutom, under en kortare tid, också jag själv) som verkligen kunde spela. Eftersom Per och Peter var såta vänner så gällde det att ifall man fick dit den ena, så var chansen god att man fick dit den andra också. Naturligtvis genomskådade Peter mina avsikter, men jag lyckades ändå få honom att nappa på kroken och med honom kom som sagt också Per. Till en början var Peters basspel inte särdeles imponerande, men det var ett lidande jag var villig att utstå för möjligheten att få in en orgel i ljudbilden. Mycket kan man anklaga Peter för, men knappast för bristande entusiasm och engagemang. Det tog inte särskilt lång tid innan Peter köpte en ny och dyr bas, en Burns. Samtidigt blev han alltmer engagerad och utvecklades också i ganska snabb takt.

Naturligtvis hade vi det gamla vanliga problemet att brottas med: Vad skulle vi heta?! Nedanstående papperslapp, med texten förtydligad nertill, är resultatet av en brainstorming vi hade. Och nog fan stormade det! Möjligen blåste det korsdrag...

Lalapalooza - vilket skulle kunna vara en feluppfattning av den resande festivalen Lollapalooza.
Hic hæc hoc - Är latin för "den här" (nominativ) i maskulinum, femininum och neutrum.
Party Pickles
Perplex Paria
Perifera Patrasket
Désmeet - ska utläsas "De é skönt med en egen tupé" - vilket är helt obegripligt om man inte känner till en gammal sketch där Martin Ljung i en sovvagnskupé driver sin medpassagerare - spelad av Hasse Alfredsson - till vansinne och när han sedan lyckats få ut honom konstaterar "Det är skönt med en egen kupé..."
Popens praliner
Phemtelemm
Gugge & the Gazonkas - Gugge var Kristians och Kalles farsa - och jag tror att det egentligen heter "gazongas" som är amerikansk slang för mycket stora bröst.
King Kong klegg
Donald duckar - hade aldrig passerat Disneys jurister...
Slaktmask
App Lapp Slapptask

När namnvalet var klart så lät Peter, som då låg i lumpen, prägla namnskyltar av militär typ, vilka sattes fast med klämma på lämpligt ställe. Namnet kom senare, enligt principen om slöhet och minsta möjliga ansträngning, att förkortas till bara Paria, vilket också kom att kännas naturligt och var lätt att komma ihåg.

Paria repade väldigt hårt. Delvis måhända för att jag hade pippi på speciella låtformer och svårt att avstå mina egna idéer, att sålla och stryka ibland mina infall. Peter beskrev på sin hemsida Paria som ett band bestående av starka viljor och "mest av alla ville nog Storken" vilket väl får betecknas som en artig underdrift. Saken är snarare den att jag genomkomponerade låtarna i en sådan utsträckning att infall och alternativa lösningar gavs mycket litet utrymme.

Ifall man tittar på affischen/affischerna ifrån vår konsert i Bro 2/3 1983 så ser man, om man tittar noga under vårt namn, att någon skrivit dit "©STORKEN". Ironin är väl tämligen uppenbar och ligger tyvärr alltför nära sanningen. Jag ville ha så stor kontroll som möjligt över hela processen och såg ofta med stort ogillande på de andras förslag och ambitioner. Kristians önskan om att få spela mer gitarr - och dessutom solon(!) - var ett icke önskvärt inslag. Mina bandkamrater fick ofta stånga sina pannor blodiga ifall de kom med idéer som avvek för mycket ifrån det jag uppfattade som låtarnas givna form eller uttryck.

Där fanns redan antydningarna till den dubbelhet som alltjämt präglar mina relationer, av vilket slag de vara må; att jag försöker inrymma de andra i min längtan, samtidigt som jag aldrig riktigt kan släppa garden. Jag uppmanade trots allt mina bandkamrater att skriva eget material. Per hade sannolikt en diger katalog av både låtar och låtidéer, vilka jag ibland fick en känsla av att han reserverade för en situation som kanske passade hans musikaliska temperament bättre än vad den i Paria gjorde - men detta är en ren gissning ifrån min sida.

Pers låt Marie var något av en berättelse och med sin alldeles egna speciella stämning, en låt som i viss mån pressades igenom Pariafiltret, för att sedan komma ut som mer av en rocklåt än vad det ifrån början var tänkt. Jag skrev till en refräng, eller stick eller vad det nu var, som både textmässigt och musikaliskt kändes en smula påklistrade. Denna låt är ändå Pers helt och hållet, vilket tyvärr diskvalificerar den ifrån den här hemsidan.

Peter hade också gjort ansatser till låtskrivande. Det enda av hans dåvarande produktion som nådde Paria (och som jag känner till) var låten Åskmoln. Jag skrev till något slags refräng, men låten är i allt väsentligt Peters och därför inte heller representerad här.

Det är här läge för att ta upp problemet med begrepp som upphovsman och upphovsrätt. Låten Du såg honom aldrig kan tjäna som exempel. Den förelåg i färdigskrivet skick redan under min alltför korta tid tillsammans med Le Slip, men jag minns att Benke (gitarristen) retade sig på mitt tråkiga komp, som bara bestod av ackorden a-moll och d-moll. (Det kompet finns kvar i låtens coda/avslutande del.) Benke föreslog i stället a-moll, F och C, vilket blev mer av ett riff. Det är nu det blir knepigt:

Låten fanns alltså redan i färdig form, men Benkes ackordsföljd/riff påverkade även vissa sångtoner, som behövde bytas ut för att passa den delvis nya harmonin. Så vad gör detta Benke till, medkompositör eller medarrangör? Ett annat problem av samma art, fast mer av en moralfråga, utgör sticket till Parialåten Brinner. Jag minns att jag och Kristian satt uppe sent en kväll - eller om det inte snarare var långt in på nattkröken - och brottades med olika ackordsföljder för att kunna landa på rätt slutackord. Naturligtvis visste vi inte ett skit om harmonilära. (Ärligt talat vet jag fortfarande inte så väldigt mycket, det går nog fortfarande mest på känn.)

Vi kämpade och kämpade med olika lösningar, tills jag blev den av oss två som slutligen kläckte de ackord som blev låtens stick. Detta gör rent tekniskt Brinner till enbart min skapelse och mig till ensam upphovsman med tillhörande upphovsrätt. Men moraliskt? Knappast! Både Kristian och jag arbetade lika hårt och ifall han hade kommit på lösningen först så hade upphovsrätten varit bådas. Om låten någon gång ges ut på skiva eller säljs över nätet eller nåt så bör vi båda stå som dess upphovsmän.

Paria tycks vara utraderat ur det kollektiva minnet och ur den svenska musikhistorien. Vi spelade på samma konserter som mer kända och ihågkomna band som Strindbergs, Incest Brothers, Urban Släke, Houses and Gardens, Trekant/Köttgrottorna med flera, men tycks vara fullkomligt bortglömda. Varför? Var det för att vi var ett dåligt band? Det är naturligtvis omöjligt för mig att bedöma detta objektivt, men när jag lyssnat på låtarna - och bland annat hört hur vi lät live så finner jag det rätt märkligt.

En annan möjlig förklaring jag kan tänka mig är att vi inte direkt kunde placeras i någon då rådande genre. Vi var inte punk, inte pop, möjligen rock - men i så fall vilken sorts? Kanske beror minnesförlusten bara på det faktum att vi, liksom Mefistos Bröder, aldrig gav ut/blev utgivna på någon skiva, ett predikament vi delar med bra band som Brun Band (som i och för sig medverkat på samlingsskivan "Rock ifrån Järfälla") och Le Slip, vilka också förefaller i det närmaste bortglömda.

Jag tror att framgång i stor utsträckning beror på vad man kan föreställa sig är möjligt. För en person med ett i grunden bräckligt självförtroende så blir tanken på en skiva möjligen en alltför stor tanke. Min föreställningsvärld omfattade helt enkelt inte ett så stort steg. Mitt självförtroende och mitt (stora) ego var mest en stor ballong. Att bli släppt på skiva skulle ha medfört en exponering - och en granskning - som i sin tur hade inneburit att denna bräckliga lilla bubbla löpte risken att spricka, vid kontakt med verkligheten. Jag tror inte att den unge man jag då var skulle ha klarat en massiv kritik, fast det lär jag ju aldrig få reda på.

Fast nog riskerade jag löje ibland. Vår Yin & Yang-spelning på Ultra får väl sägas vara att sticka ut hakan. Jag vet inte vem eller vilka av oss som kläckte idén, men den gick i stort ut på att hälften av bandet skulle klä sig i svart och ha "onda" symboler på ena sidan scenen - och den andra halvan naturligtvis vita kläder och "goda" symboler. Eftersom vi var fem personer så fick trummisen Anders, som satt i mitten, bära både svart och vitt samt att hans bastrumma bekläddes med symbolen för yin och yang. De som sett symbolen vet att dess två droppliknande former, en vit och en svart, griper in i varandra och bildar en cirkel, där varje "droppes" huvud innehåller en prick med den motsatta droppens färg; att dessa båda aspekter av tillvaron bär också sin egen motsats inom sig. I vår symbol var dessa punkter utbytta mot frågetecken. Symbolen finns på affischen för vår spelning på Tre Backar 2/1 1984.

Jag hade en del juvenila och kvasifilosofiska idéer, vilka avspeglade sig i en dikt som skulle läsas upp under konserten, om människans val i livet, om hennes möjlighet att välja förstörelse och destruktivitet - eller att värna det bräckliga lilla livet. Eftersom jag då befann mig på den "onda" sidan av scenen så skulle jag vid uppläsningen av detta pretentiösa alster hålla ett ägg i handen som jag då krossade för att illustrera det onda valets konsekvens. Jag har för mig att denna patetiska ritual faktiskt genomfördes på Ultrahuset (av Peter, tror jag).

Bilden på mig med utsmetat svart läppstift och svart nagellack för väl ganska raskt tankarna till vad jag nog helst av allt skulle velat spela, ifall jag hade haft möjligheten - och det var förstås hårdrock. Hela idén ångar av pretentiöst sjuttiotal och influenserna ifrån Kiss och Black Sabbath är knappast att ta miste på, även om musiken inte alls drar åt det hållet. Möjligen ligger en av förklaringarna till Parias försvinnande ur det kollektiva medvetandet i min och bandets vilja att göra en massa saker och en massa musik som inte var kompatibla varken med någon stilriktning eller med sin tid. Kanske var Paria ett sökande efter något. Kanske vill människor inte ha frågor och otydlighet. Kanske vill de ha svar och tydlighet. Kanske vill de bara ha underhållning.

Jag har, trots vissa försök, aldrig varit bra på underhållning. Under punken föddes något slags barnslig glädje, som väl kanske hade en del med att göra att punkarna (i Stockholm) generellt var jävligt unga. Ebba Gröns titel på andra LP:n "Kärlek och Uppror" säger mycket om hur det kändes. Det var lite "kramgänget" möter BFF (se 1980 för förklaring). När reaktionen mot detta kommit i form av synt och depprock (senare kallat postpunk) uppstod något slags mental skiljelinje där jag gradvis kom att hamna på samma sida som Johan och Simon, alltså deppsidan - vilket ju var synnerligen passande - medan ett band som Trekant/Köttgrottorna tydligt blev kvar i punklägret.

Någonstans gjorde det här mig till en avfälling. Samtidigt började det kännas löjligt och påklistrat med låttexter som Trekants "Jag kan inte suga mig själv, kan du inte suga åt mig". Det som tidigare känts befriande började alltmer kännas en smula fånigt och barnsligt. En orsak kan väl vara den att jag helt enkelt hunnit bli äldre (men denna teori stupar i någon mån på att Köttgrottorna fortfarande kör samma gamla stil som de gjorde då).

En punkdevis som i synnerhet Maggan (skribent i fanzinet "No Fun") körde rätt hårt med var "Våga vara töntig". Under 1983 tycktes detta hos Köttgrottorna ha förvandlats till ett obligatorium, möjligen som en reaktion på depprocken, syntpopen och kanske även på NWBHM - som självfallet ska utläsas som New Wave of British Heavy Metal (vilket förmodligen är det otympligaste namnet på en genre jag någonsin sett).

Nu fanns det nu alltså konkurrens ifrån hårdrockare och syntare. Som reaktion på konkurrensen ifrån dem försökte vissa punkare låtsas som om tiden stått still och man försökte att konservera eller vrida klockan tillbaka; Exploited och Oi-banden, den "nya" vågen av svenska punkband som Dia Psalma, Strebers med flera. - Och mitt i allt detta stod jag och mitt kära anakronistiska Paria, med vår suddiga (men i mitt tycke djupt personliga) identitet.

När det gäller Parias spelningar och inspelningar med mera finns en noggrann kronologi nedtecknad av Peter tillgänglig. Denna citerar jag här i stort sett rakt av - Tillagd information är kursiverad.

1983
• Demoinspelning 27/2
• Första spelningen 2/3 i Bro (trasig orgel - hyrde en ifrån Soundside). Spelade gjorde också Trekant och Avsmak.
  

• Andra spelningen 14/3, Tre backar tillsammans med Strindbergs och Andrew Box and the Shames (ett av Orups första band!).
  
  
• Tredje spelningen 9/4, Ultrahuset i Handen
• Fjärde spelningen 24/4, Ultrahuset i Handen. Övriga band: Vittra, Unos kanoner (Borås), Stulna begär, Svarta änkan, Ital Roots, Trekant/Köttgrottorna (De bytte så småningom namn efter Lill-Eriks självmord. Oklart under vilket namn de körde denna kväll), Hjältarna och slutligen Mr Soul and his Marshmallows - with Hotlips.
  
  
• Femte spelningen 28/4, Björkeby fritidsgård tillsammans med Trekant och Urban Släke.
• Sjätte spelningen 7/5, Café Galleri i Viksjö tillsammans med D-day (vilket Houses and Gardens först kallade sig) samt Urban Släke.
  
  
• Demoinspelning 22/5
• Sjunde spelningen 29/5 vid Kallhällsbadet (utomhus) med många andra band; Strindbergs, Trekant, Toby Wass med flera. Köttgrottorna - ej Trekant, samt Urban Släke.
  
  
• Åttonde spelningen 27/8 vid Säby gård.
• Nionde spelningen 30/10, Ultrahuset i Handen (Yin och Yangspelningen).
  

  Houses and Gardens spelade också. Den mycket illustra affischen ovan tror jag gjordes av en kille som möjligen kallades Malla och var polare till det ypperliga bandet Skallarna. - Ordet "Mög" som kan skådas på tröjan hos den gitarrspelande mannen (som mottar så kärleksfull behandling på affischen) är ursprungligen ett skånskt ord för skit eller snarare gödsel. Den stockholmska användningen av ordet betecknade snarare ALLT som var skit i livet! - Mögen finner ständigt nya uttrycksformer ...
  

• Tionde spelningen 19/11, i Bro.
• Per hoppar av bandet i december.

  1984

• Elfte spelningen 2/1, utan Per, Tre backar tillsammans med Urban Släke. Se Yin- och Yangaffischen ovan.
• Blev av med replokalen 29/1.
• Flyttade utrustningen till Anders hus (föräldrahem) 4/2.
• Tolfte spelningen 20/2, tillsammans med Brun band och The Jumpers.
• Peter tar hem sin utrustning den 22/2.

 Musiken & Texterna: 
Tillägg, februari 2011: Det har visat sig att en mycket stor del av musikfilerna lider av en mer eller mindre kraftig distorsion. På grund av ett par åldriga hörlurar med dålig diskantåtergivning, samt på grund av att den adapter som medgav att jag använde just dessa lurar inte passade in i hörlursuttaget på datorn, utan bara i line-uttaget, så har denna distorsion inte upptäckts förrän jag av en händelse kom att använda ett par andra hörlurar i det därför avsedda hörlursuttaget.

Flertalet musikfiler måste därför mer eller mindre göras om ifrån början, en del till och med mixas om. Med min nuvarande energi- och aktivitetsnivå så är detta ett arbete som kan komma att ta väldigt mycket tid i anspråk. Du får helt enkelt lyssna på de låtar som går att lyssna på och ge dig till tåls. Problemet ska åtgärdas, men det kommer som sagt att ta tid.

Kommentar: Dravel!

Kommentar: Den här låten kommer jag i varje fall ihåg att jag skrev på Månadsvägen i Jakobsberg (HSB-misär...), åtminstone versen. Refrängen kom till senare och det är ovisst om jag fortfarande bodde på Månadsvägen då.

Jag tillbringade merparten av åren 80-82 med att vara olyckligt kär i de många härliga flickor som fanns omkring mig. Det fanns en södertjej som jag var extra kär i under nästan hela 81, men just den här sången är faktiskt inte tillägnad henne (åtminstone inte i sitt slutliga skick) utan riktar sig istället till en tjej ifrån Kungsängen som hade den "dåliga smaken" att stadigt vara ihop med en kille därifrån i vad som föreföll vara evigheter.

Jag fick - som den juvenila, ständigt sexskämtande och omogna fjant som jag var på den här tiden - i stället nöja mig med att vara "den goda vännen" som höll sig i närheten och förstående lyssnade till den unga kvinnans innersta tankar om bland annat sitt förhållande. Jag var med andra ord en tragikomisk och patetisk loser.

Det är varken den enda eller den första gången som jag reducerats, eller reducerat mig själv, till denna avsexualiserade och närmast könlösa roll. Visst kan väl (heterosexuella) män och kvinnor vara vänner, men i den desperation jag kände efter sex, förhållanden och kärlek var det naturligtvis en omöjlighet och ett löjligt skådespel.

Kommentar: Eftersom jag alltid legat steget efter när det gäller mina musikaliska ideal så drog de tidiga låtar jag kom att spela, eller skrivit direkt för Paria, mot något slags lätt punkfärgat pop-ideal; texter och musik som på ett eller annat sätt var fulla av hopp och energi. Punken var egentligen redan slut och hade allt påtagligare börjat glida över i postpunkens mörka, malande och ofta rytmiskt dekonstruktiva estetik.

Egentligen kan man väl säga att punken redan bar denna mörka kärna av destruktivitet och dekonstruktion inom sig. Joy Divisions första kom väl redan 79 om jag inte missminner mig. Men ditåt kom jag först senare att gå - med stor tvekan - med låtar som Dagen går och det tydligaste exemplet Nattens lögner.

Förmodligen är den här låten skriven redan 81 eller 82, under tiden på Månadsvägen i Jakobsberg, men eftersom jag inte vet när så har jag valt att sätta året till 1983, då jag åtminstone kan bevisa dess existens. - För övrigt ber jag om ursäkt för den krystade frasen som skapades för att rimma på "problem"...

Kommentar: På en av de liveinspelningar som jag fick på CD av Peter, så kallar jag den här låten för ett "långsamt funk-försök". Särskilt långsam är den inte, men kändes kanske så i efterdyningarna av den hetsiga punken. En bagatell.

Kommentar: Kristian, hans bror Kalle och Anders hade alla, mer eller mindre, en viss fäbless för det episka hos Bruce Springsteen, det episka hos Dire Straits, det episka på skivan "Rövarkungens ö" av Nationalteatern. (Anders hade dessutom fått för sig att han gillade storbandsjazz.) Hur kom sig detta? Vi hade alla gått och lyssnat på punk- och popband av allehanda slag. Varför denna vurm för det episka? En reaktion? Hursomhelst är Brinner på ett försök att göra en stämningsfull "stor" låt. - Sen bör det kanske tilläggas att alla inte jagar det motsatta könet ...

Kommentar: Något försenad "politisk" text med fjäderlätt punkanslag. Ett slags "arbetslöshetsrock" av en person som vid denna tid gjort det till heltidsarbete att leva på bidrag. Patetiskt! Texten är avsevärt uslare än låten - som inte heller den är någon personlig favorit, så att säga.

Tanken bakom låten är ganska uppenbar, alltifrån dess namn till den löjliga inräkningen i början. Jag ville helt enkelt att vi skulle ha en presentationslåt - lite i samma anda som låten "Black Sabbath" ifrån albumet "Black Sabbath" med bandet Black Sabbath, typ.

Paria förtjänade bättre.

Kommentar: Den här låten är det enda som återstår av den störtflod av nya låtar jag skrev för Le Slip, varav de flesta var hastverk, tillkomna i den entusiasm jag kände inför att få spela med ett riktigt bra och samspelt gäng. Ifrån början bestod versen bara av två ackord, a-moll och D, men Benke, gitarristen i Le Slip, blev irriterad över den enformiga versen och föreslog istället ett riff bestående av a-moll, F och C - och så blev det också.

Efter att jag manövrerats ut ur Le Slip så kom Du såg honom aldrig att bli Parias stående sistalåt under konserterna. Denna ganska enkla rocklåt fick sedan nytt liv tillsammans med Lantmännen och blev inspelad i en studio i Eskilstuna. Det var en ganska tung och rockig version som Lantmännen av oklara skäl aldrig skickade iväg någonstans. Den versionen finns (ifrån en något skadad kassettinspelning) här på hemsidan, liksom två versioner med Paria, varav den ena är en röjig liveinspelning ifrån Ultrahuset. 10. Du såg honom aldrig (LIVE)   Du såg honom aldrig (med Lantmännen)

Kommentar: Detta är den ena av två låtar mot slutet av Paria-tiden då jag, under kraftig påverkan ifrån mina synt-depp-nånting-polare Johan och Simon, drogs alltmer mot depp-rocken (som senare kom att döpas om till "postpunk") och jag blev samtidigt alltmer pretentiös.

Bakgrunden till texten är mitt alltmer tilltagande erotiska liv -83. Låten bör ha tillkommit i skarven mellan mitt häckande på Röda rummet/Berns och övergången till att istället häcka på Ritz. Det råkade vara så att Röda rummet var öppet alla dagar i veckan utom söndagar, fast då var Ritz öppet. Röda rummet stängde den 17:e december 1983.

Det finns en gestalt som fångar både atmosfären och typerna på bl.a. Röda rummet rätt väl - och det är Arne Anka! Jag har aldrig kunnat förstå att denna åttiotalsserie inte slog igenom förrän under nittiotalet, då dess miljöer väsentligen försvunnit eller omvandlats. Kvasiintellektuella diskussioner under inflytande av alkohol (plus en del annat för somliga) på Prinsen eller Röda rummet, eller dagtid lätt bakfulla på Café Madeleine är för mig väldigt mycket åttiotal.

När verksamheten efter Röda rummets stängning alltmer kom att lokaliseras till Ritz så försvann de sista resterna av proggigt sjuttiotal - som sipprat in i punken och dröjt sig kvar. På Ritz var åttiotalets syntiga, plastiga, ytliga, mer individualistiska och tuffare hållning manifest. Röda rummets konversationer drunknade i musiken på Ritz. Kvar blev en attityd. Nu dansade jag mig i säng mer än pratade mig dit, vilket tidigare varit fallet.

Detta år formligen exploderade mitt erotiska liv med flera one night stands och kortare förhållanden. De sista resterna av den fördämning som byggts upp under tonårstiden, raserades nu i mitt tjugoförsta levnadsår. Men ännu inget riktigt förhållande, ingen riktig kärlek.