Audiogram gjort i Fruängen 980916

Dels sålde jag den här kassetten till i stort sett självkostnadspris på skolan, dels skickade jag in den till en handfull skivbolag. Eftersom ABBA-Benny Anderssons studio med tillhörande musikförlag/skivbolag låg ute på Skeppsholmen så slängde jag ner en demo i deras brevlåda också. Tydligen så var de inte helt ointresserade, eftersom en kvinna som jobbade där skickade ett svarsbrev, där det stod att hon lyssnat och sedan skickat kassetten vidare till någon annan för bedömning. Men i slutändan blev det, som vanligt, ett nekande svar. Nu hade jag gjort en demo med trummaskin i studio och en i hemmet med datorns hjälp. Vad återstod nu? Vilka möjligheter hade jag kvar?

Vänner hade jag i alla fall inte många kvar. Någon kväll hemma hos Eva i Örby, jag minns inte när, så hade jag, Eva och Annika suttit och småkrökat lite. Annika föreföll att ha bara två lägen, antingen ingen alkohol alls eller så var det full fart. Den här kvällen tror jag, mest av en händelse, att det blev det senare. Kanske var det under den här kvällen som vi lyssnade igenom mitt och Evas senaste och ganska mediokert genomförda bidrag till melodifestivalen, men det minns jag som sagt inte. Så mycket som jag hällde i mig den kvällen så är det konstigt att jag minns nåt alls.

Jag minns heller inte riktigt hur det gick till, men Annika och jag började kyssas. Eva ledsnade ganska snart på sällskapet och gick in till sovrummet. Jag och Annika skulle båda sova över på en madrass på Evas golv. Snart övergick det hela till ett hångelförsök, mest på mitt initiativ. Jag kände att Annika tyckte att det hade gått för långt. Hon satte en gräns och vid denna gräns stannade det. Fast jag hade nu passerat en annan gräns. Det hade kanske förut hänt att jag blivit förälskad i andra kvinnor och även låtit dem veta det. Jag hade också pussat på en eller annan, eller på andra sätt gjort mig en smula löjlig, men detta var första gången som jag faktiskt hade ställt mig vid tröskeln till något erotiskt.

Detta hångelförsök kostade mig, för andra gången, Annikas vänskap. M var lyckligt ovetande om vad som hänt, men jag visste och skämdes. Jag skämdes till viss del över min otrohet, men vid det här laget så var jag på väg bort ifrån M. Mest skämdes jag över min behandling av Annika. I åratal hade hon vårdat vår relation med samtal och besök, utan att få särskilt mycket i gengäld. Till slut hade till och med hon givit upp. När hon så träffade mig igen - och återigen blivit den som mest vårdade relationen - så använde jag henne som en språngbräda för att komma ur min relation med M.

För det är troligen just det som Annika skulle ha blivit, ifall mitt tafatta tafsande hade resulterat i något slags förhållande. Jag var inte kär i Annika, jag var nog inte ens särskilt tänd. Jag ville bara bort ur mitt förhållande med M, som skavde och som alltmer sällan erbjöd varken ro eller glädje. I mitt inre var kluvenheten fullständig. Ifrån att ha varit en liten och knappt märkbar krackelering i ytan 1993 så hade sprickan gradvis och nästan omärkligt vidgats till en stor förkastningsspricka. Jag älskade fortfarande M och jag tror att jag kommer att göra det i hela mitt liv, men varken min längtan efter variation och äventyr, eller dess motsats - min längtan efter en plats att vila mitt huvud - fann sin tillfredställelse inom vårt förhållande. Jag ville bara ut, nästan till vilket pris som helst.

Vi åtrår det vi ser varje dag, som Hannibal Lecter sa. Naturligtvis blev jag också lite småkär i en av tjejerna på skolan. Naturligtvis var hon alldeles för ung. Sannolikt var hon också lite knäpp. Udda var hon i alla fall. Inte blev det något av det heller, faktiskt ingenting. Gud ska veta att jag försökte så gott jag kunde. Gud ska veta hur jävla patetisk jag var. Det var som en blandning av nervöst fumlig pubertet och gammal klassisk gubbsjuka.

Hon hörde till kotteriet av jazzbögar, vilket jag nu alltså uppvaktade av två skäl. Jag hade ännu inte helt givit upp hoppet om att några av dessa, huvudsakligen unga musiker, skulle kunna erbjuda ett fruktbart samarbete eller värdefulla kontakter så småningom. Jag närde också hoppet om att den lite småtokiga unga kvinna som jag åtrådde skulle kunna vinnas, att hon förr eller senare skulle se mig som den jag (trodde att jag) var innanför min medelålders och allt kraftigare lekamen - och att förnimmelsen av min skönande, med dess blixtrande intellekt, då skulle förtrolla henne så att hon helt förbisåg min ålder och min tilltagande hydda. Som sagt, klassisk gubbsjuka.

En av jazzbögarna, som trodde att han var kompositör och som senare fick denna fantasi bekräftad av musikhögskolan, var faktiskt ganska trevlig - ibland. Musiken satt helt och hållet i huvudet på honom. När vi skulle presentera egenhändigt gjorda verk inför klassen så var den här killens verk alltid snarare arkitektur än rörelse. Och det är väl så det är med den "seriösa" musiken. Den har förlorat all funktion, all symbolik och all rörelse. Den angår ingen utom dem som gör den.

Jag ska inte ta heder och ära av honom. Han hade faktiskt både smak och humor och kunde ibland göra musik med känsla. Han var bara en smula för pretentiös, vilket kanske var åldersrelaterat. Han hade en rätt rolig skivsamling också, bland annat skivor med den oefterliknelige Kjell Höglund. Låten, eller snarare den "rappade" monologen "Man vänjer sig" borde ha varit skriven av mig. Den är närmast en exakt beskrivning av mitt liv. Kjell Höglund råkade bara hinna först.

Anledningen till att jag fick se den här snubbens skivsamling var att jag hade lyckats bjuda in mig själv till en fest som han höll i den lilla stuga där han bodde, någonstans utåt Nackahållet. - Det började inte så bra. I början av kvällen ville hela sällskapet gå ut och titta på de vackra omgivningarna. Promenaden gick till en liten sjö som låg alldeles i närheten. Vid ena stranden kom vi fram till en klippa som lutade ganska brant ner mot sjön och som det var klokast att gå runt. Naturligtvis hade jag redan hunnit värma upp lite, så omdömet hade börjat svikta. Jag trodde att jag skulle kunna utföra ett elegant och smidigt hopp till en lite flackare avsats någon meter längre fram. Det kunde jag inte.

Den "flacka avsatsen" var i själva verket en liten fuktig tuva av mossa, som släppte direkt vid närkontakten med ett stycke överviktig fylltratt. Oiiiii, så rutschade jag ner i vattnet med alla kläder på och blev stående snopen med gyttja i skorna och vatten till armhålorna. Klafs, klafs, klafs gick promenaden tillbaka till stugan, vars ägare förbarmade sig över mig och lånade ut en för trång rutig flanellskjorta, ett par för korta joggingbrallor samt ett par raggsockor - och så var jag uppklädd för kvällen!

Jag var i gott sällskap. Den tokiga unga kvinnan hade för kvällen styrt ut sig i något hon trodde var hippieklädsel. Det fanns vid denna tid gula lådor ute på stan där man kunde lämna gamla kläder för återvinning. Organisationen bakom lådorna hette "U-landshjälp från Folk till Folk" eller liknande, förkortat UFF. Det vållade viss munterhet när jag, vid åsynen av hennes kreation, kallade henne för "Den vandrande UFF-lådan". Kanske var det inte så strategiskt, eftersom jag under kvällen avsåg att limma på henne. Men det torde nu vara uppenbart, till och med för den enfaldigaste läsare, att jag aldrig varit någon strateg av rang.

Kanske borde jag ha begripit att den här flickan var lite konstig redan under höstterminen 97. Vi åkte då ut till en fest ute i Rönninge, där en av klassens vegetariska flumskallar hade fest. Den småtokiga unga kvinnan anlände till festen utklädd till vampyr, vilket hade varit fullt normalt på vilken maskerad som helst - men det var ingen maskerad! Där satt hon nu - vitsminkad med ditmålat blod runt munnen och vampyrtänder i plast - mitt ibland en selektion bestående av jazzbögar, vegetariska flumskallar samt en överårig och gubbsjuk fylltratt. Det var nästan så att gubbsjukan sviktade lite grann, men min notoriska avsaknad av omdöme gjorde att jag så småningom förträngde denna händelse och istället såg det som att den unga kvinnan var "spännande". Det är nog det minsta man kan säga.

När den unga damen flyttade till en egen lägenhet så erbjöd jag mig naturligtvis att vara flyttkarl. I sällskap av några jazzbögar, samt några andra killar som föreföll vara förväntansfulla beundrare snarare än killkompisar, så började jag kånka möbler. Janne ifrån Payback var också med, åtminstone på festen efteråt, vilket var förvånande. Jazzbögarna gillade honom inte och han gillade väl inte dem heller. Han umgicks mest med annat folk på skolan. Inte ens jag gillade honom, fast vi spelade i samma band.

Det var något udda med honom, som om han var felkalibrerad på något sätt. Fast ska sanningen fram så var jag själv lika impopulär, om inte mer. Kanske var just dessa egenheter, som jag tyckte mig se hos honom och retade upp mig på, bara en aspekt av mig själv. Kanske var det just denna aspekt som jag ogillade. - Ifall jag skulle möta en mental kopia av mig själv ute på stan så skulle jag förmodligen inte alls tycka om honom.

Under själva inflyttningsfesten så tilltog fånerierna. Naturligtvis limmade jag hela tiden på den unga kvinnan. Några i den unga skaran av beundrare som förväntansfulla höll till i vardagsrummet hade plockat fram gitarrer. Unga män i tjugoårsåldern som spelar gitarr har nämligen ett mycket stort behov av att visa att de är unga män som spelar gitarr. Har de ingen gitarr så sitter de istället och trummar på benen för att visa att de är musiker, vare sig de nu är det eller inte. Någon av de unga männen spelade en låt av Black Sabbath. Detta fick mig att tappa den sista gnuttan av medelåldriga försök till värdighet.

Jag formligen kastade mig över en av de akustiska gitarrerna och riffade Sabbath så gott jag förmådde. Där satt jag nu och visade att jag kunde spela gitarr! Herregud! - Jag tror inte det var så långt efter denna händelse, under våren någon gång, som den unga kvinnan föll till föga. Vi avtalade att vi skulle ta en fika tillsammans, bara hon och jag, på ett flummigt fik på Katarina Bangata. Jag rakade mig noga, klädde upp mig efter förmåga och mötte henne vid den norra ingången till Skanstulls tunnelbanestation. Nervöst spanade jag mig omkring efter eventuella bekanta till mig och M. Hur fan skulle jag förklara att jag var på tu man hand med en tjej i tidiga tjugoårsåldern?!

Inne på fiket satt jag mest och var nervös över vad jag skulle säga och göra och var alltjämt oändligt skraj över att någon skulle se oss och tjalla för M. Denna nervositet gjorde mig irrationell. På något vis fick jag för mig att det var mer komprometterande att bli ertappad tillsammans med en kvinna på ett fik, än att bli ertappad ute på en promenad, vilket var korkat. Sannolikheten att någon som kände M skulle titta in på det här juvenila fiket var förstås nära noll. Nervöst drog jag med den unga kvinnan ut på en förvirrad promenad i trakterna kring Sofia kyrka, som slutligen avslutades på en parkbänk vid Hammarby kanal. Hon ledsnade på min nervösa ordkarghet och gick hem. Vad fan höll jag på med?!

"Sången ädla känslor föder"
Fast det var värre ändå. Jag blev förstås lite småtänd på alla möjliga tjejer, både i klassen och på skolan i övrigt. - En medelålders man, omgiven av kvinnor i tjugoårsåldern, kan ibland drabbas av ett visst tunnelseende! Självfallet så blev jag smått förälskad i våra två kvinnliga sångpedagoger också. I båda fallen var de nybakade elever ifrån musikhögskolan. Den första vi hade hette Ellen. Hon hade mörkt bruna, mycket vackra ögon och nära till skratt. När man, som jag, har lite svårt att finna det rätta, socialt accepterade avståndet till andra människor, så blir förstås den närmast intima relationen mellan en sångpedagog och en elev en situation som berör lite extra.

Att sjunga är kroppsligt. Det är fysiskt! Man kommer i kontakt med sina känslor. Det går inte att sjunga bra annars, åtminstone ser jag det så. Man ska förstås inte överväldigas av känslorna, för det krävs på samma gång teknik och koncentration. Men finns där inte ett känslouttryck och en djupliggande vilja som pockar på att finna sin gestaltning, så är musiken meningslös. Då blir det bara en strikt funktionell musik. Då blir det hissmusik.

Alltså bubblade känslorna upp inom mig när jag sjöng. Sångpedagogen som efterträdde Ellen hette Aminah. (Hennes bröder, med arabiskt klingande namn, har gjort framgångsrika musikaliska och mediala karriärer på senare år.) Under en av sessionerna tillsammans med henne så genomförde hon en avslappningsövning där viss massage ingick. (Nej, inte den sortens massage!) Hon råkade komma åt en punkt på min rygg, någon decimeter under skulderbladen. Tydligen så fanns en stor anspänning i min kropp och tydligen var anspänningen knuten till just denna punkt, för när hon tryckte på den så brast jag ut i en hulkande gråt. Förmodligen var det jobbigt för henne, men jag kunde inte hjälpa det.

Vi hade också en något flummig praktikant som jag flörtade en smula med. Att både hon, liksom sångpedagogerna, kom ifrån Musikhögskolan var förstås ett tecken värt att beakta. Var det kanske någon av dem som var målet för min färd? Ett extra tydligt tecken var att hela klassen kom att besöka Musikhögskolan, tillsammans med praktikanten. Jag kom alltså tillbaks till en av de platser som var associerade med det "magiska" talet 444; till den plats där läraren i musikkunskap skrivit detta tal på svarta tavlan tre år tidigare. Jag var åter där, i väntan på ytterligare tecken, men det kom inga. Sammanträffandet fick ingen "magisk" eller "signifikant" förklaring.

Jag har för mig att praktikanten avsåg att bli musikterapeut. Mina sångpedagogiska sessioner tog också på sitt eget sätt formen av en sorts terapi, som ersatte den omtuggande och meningslösa psykodynamiska (dock inte särskilt dynamiska) samtalsterapi som jag genomgått några år tidigare. I musiken blev mina känslor förvisso inte verbaliserade, men jag upplevde dem istället dagligen i musiken. Jag spelade och sjöng varje dag, både på skolan och med Payback. Något inom mig lossnade mot slutet av läsåret. Jag fick med mig en fart och en energi som räckte långt in på hösten. Jag gjorde inte mindre än TRE bidrag till 99 års melodifestival; Ful, När jag sjunger och Svara nu.

Min musikaliska kapacitet kunde jazzbögarna inte ignorera, hur gärna de än ville. Jag mer eller mindre tryckte in mig i olika tillfälliga ensembler. Jag stred för att också accepteras socialt. Jag kom närmare, till och med så pass nära att jag vet att en av de unga kvinnorna blev en smula förälskad i mig. Men just där och då var jag så uppfylld av min åtrå till "den tokiga" att jag inte kunde hantera det. - Payback hade vid ett tillfälle repat och tog en paus i spelande, när den här kvinnan dök upp och ville öva något på ett piano i ett av de små rummen på skridskopaviljongens övervåning. Jag hörde hur hon spelade och sjöng Maria McKees "Show Me Heaven".

Jag klev in i det lilla rummet och la en stämma på hennes sång. Det blev till en kraftfull duett. När jag kom ut så stod mina bandkamrater bara och gapade. Anders nickade åt mitt håll och sa någonting om en jävligt bra sångröst. Jag blev en smula generad, men glad. Senare, under ett av skolans musikcaféer, efter att den här tjejen blivit ihop med någon annan och då börjat avsky mig, så framförde hon samma låt som duett ihop med en annan tjej. All den laddning och energi som hon och jag nått fram till i det lilla rummet var nu försvunnen. Kvar var en urvattnad version som peps fram av två osäkra flickröster. Jag undrar ibland ifall den här unga kvinnan möjligen är en av mitt livs många försuttna chanser. Jag vet åtminstone att hon skulle ha behövt min röst som sällskap på scenen den kvällen.

Det fanns många delförklaringar till min dåliga sociala ställning på skolan, såsom ålder och bakgrund, men en annan anledning var att skolan låg i Stockholm. På en folkhögskola ute på landet så bor majoriteten av eleverna på internat, vilket medför att alla tvingas till en högre grad av anpassning gentemot varandra, eftersom man ändå inte har något annat umgänge att välja på. De flesta av eleverna på musiklinjen bodde emellertid i Stockholm och hade alla möjligheter att odla umgänge utanför skolan med vem de ville. De behövde inte anpassa sig och gjorde det därför inte heller.

Till våren, närmare bestämt den sjuttonde maj, så blev de i viss utsträckning tvungna. Klassen skulle iväg på en gemensam turné i (huvudsakligen) Västmanland, där en av lärarna hade ett sommarboende som tydligen var stort nog för att hysa hela klassen. Just det faktum att resan påbörjades på Norges nationaldag fick mig att tro att detta kunde vara den norska anknytning som tecknen talat om. Var det detta som förebådades av fartyget, som bar samma namn som min låt och hade en norsk flagga målat på sig? Var det under denna resa som en silverpil skulle landa "rakt in i mitt heta hjärta"?

På buss nummer 65, en dag då jag varit på väg hem ifrån Skeppsholmen, så hade jag kommit i samspråk med en snubbe ifrån allmänna linjen. På andra sidan vattnet, vid Skeppsbron, så noterade vi båda att ett stort fartyg med namnet "Nordnorge" hade ankrat upp. Killen ifrån allmänna linjen utbrast: "Vafan hade de varit ifall de inte hittat olja? Det där jävla landet hade ju bara fjordar och torsk innan!" En ung kvinna, som satt på sätet bakom, lutade sig in i vår konversation och sa på norska, med skärpa i rösten: "Jeg er ifra Norge!" Vi skrattade båda lite skamset och generat.

"HEJ & HÅ-RESOR"
På denna sjuttonde maj, Norges nationaldag och dagen för avresan, så packade klassen skolans buss full med musikinstrument. Det var en folkabuss av samma sort som jag hade suttit och slöat i när jag gjorde min vapenfria tjänst i Björsjö 1984, fast denna var betydligt sämre skött. Anledningen till detta var att skolans personal och elever i stor utsträckning bestod av vegetariska flumskallar - och sådana tycks, av okända skäl, alltid åka runt i miljöfarliga och vanskötta rishögar hellre än i bensinsnåla, moderna och välskötta bilar.

Det är något med hippies och risiga folkabussar. Detta noterade jag redan 1983, under min tid tillsammans med I, min allra första flickvän, och med hennes vänner i bandet "Hela huset skakar". En av bandets medlemmar ägde en uråldrig folkabuss av den gamla sorten. Det är kanske inte en slump att "Hela huset skakar" släppte sina skivor på ett skivbolag med namnet "Sista bussen". Frågan är om inte bandet, eller skivbolaget, borde ha hetat "Hela bussen skakar"?

Payback-Hasses avsevärt modernare och betydligt mer välskötta "van" hade också ställts till förfogande och packades även den full av musikutrustning. De unga jazzbögarna tycktes lida av något logistiskt handikapp. De gick runt som yra höns hållandes i en trumpinne, ett notställ, en sladd eller vad det nu kunde vara. Det var likadant som under skolans återkommande musikcaféer. Payback och några till kånkade utrustning medan de andra antingen stod som vaxfigurer och förundrat tittade på, eller irrade runt helt planlöst - eller helt enkelt bara försvann! Den som tror att anarkismen skulle kunna införas i Sverige idag har förbisett en liten detalj, mänskligheten!

Hasse hade fixat några gula dekaler utan text som vi kunde fästa på bilen. På dessa skrev vi med grön spritpenna "HEJ & HÅ-RESOR" vilket var en adekvat beskrivning av vår lilla turné. Bilarna gav sig iväg mot Västmanland. Efter en färd utan minnesvärda händelser så anlände vi till läraren Hasses kåk (alltså inte Payback-Hasses). I anslutning till Hasses sommarhus fanns en gäststuga. En kort bilfärd bort, på andra sidan den intilliggande sjön, fanns en stuga till vars samband med sommarhuset var oklart.

Det bestämdes att jag skulle inkvarteras i den lilla gäststugan tillsammans med mina Payback-kamrater Pelle och Hasse. Där skulle vi tre alltså bo, helt avskilda ifrån resten av umgänget i klassen. Detta var ungefär den sämsta vändning som resan kunde ha tagit. Vår lilla turné såg jag som den kanske sista chansen att komma jazzbögarna närmare. Det såg mörkt ut.

Men jag gjorde mitt bästa av situationen - och faktum är att vi i Payback hade jävligt roligt i "drängstugan" som vi kallade den. Vi drack pilsner och skämtade hejdlöst, åtföljt av rediga skrattsalvor som ibland gjorde att vi inte kunde somna. Vi kunde helt enkelt inte sluta garva. Någon sa något - och så var cirkusen igång igen! Turnén var förstås också en cirkus i sig. Lärarna Hasse och Petter skötte sin del av logistiken och gjorde vad de kunde för att få viss ordning på de semijuvenila jazzbögarna, medan Payback-Hasse och Pelle såg till att det tekniska fungerade. Gud vet hur den här turnén skulle ha förlöpt utan dem!

Den första konserten var på ett äldreboende. Inför ett gäng skumögda och lomhörda åldringar framfördes musik, varav merparten var i genrer som de flesta av gamlingarna saknade anknytning till. Det var (nåja) grekisk musik, det var blues och musik ifrån medeltiden. Det var en gavott med pastoralt tema ifrån 1600-talet, en duett som framfördes av mig och grabben med pudelfrilla. Det var allt utom de dragspelslåtar och gamla visor som publiken kände till och i pausen lite försynt frågade ifall vi kunde spela istället. Fast det är klart, det mesta som vi spelade var av hyfsat god kvalitet - och av de fåtaliga åldringar som faktiskt hörde vad vi spelade så mottog vi visst beröm, eller i sämsta fall artiga applåder.

Den absoluta merparten av spelningarna ägde rum på olika skolor, alltifrån låg- till högstadiet. Där upplevde jag vår inrepeterade repertoar som mer användbar. Småungarna gick förstås igång på vadsomhelst som det var tillräcklig fart på, som var trallvänligt och inte alltför volymstarkt. I mellan- och högstadiet så kunde man slänga in lite svårare grejor. Paybacks låtar gick väl hem hyfsat på högstadiet, trots att det var gubbmusik. Vi hade också en spelning på Skinnskattebergs folkhögskola som, förutom att vara okej musikaliskt, också gav upphov till en hel del irritation.

Det spelade ingen roll ifall man ställde upp, ifall man var hjälpsam eller trevlig mot vissa av jazzbögarna. Det lilla kotteriet tyckte sig alltid ha företräde, oavsett om det gällde reptider, turordning under framträdandena eller vad det nu kunde vara. Lärarna Hasse och Petter tvådde sina händer och gav allt som oftast gruppmekanismerna fritt spelrum. Spelningen i Skinnskatteberg var inget undantag. Vi i Payback (vi i det så kallade "bluesbandet") fick aldrig ha något ifred. Vi hade repat som sista gäng, enligt uppgjort schema. Plötsligt satte sig ett gäng jazzbögar där, för att repa lite till och passade då samtidigt på att skruva bort alla ljudinställningar som vi hade gjort, trots att vi var de första som skulle uppträda! Detta var symtomatiskt för den sociala situationen i klassen som helhet. Möjligen blev det bättre, men det blev aldrig bra.

Gubbsjuka 2
Tillbaka på skolan, efter vår turné, så fortsatte jag att leva mitt dubbelliv. Jag spelade och umgicks med Payback samtidigt som jag försökte hänga på alla juvenila tillställningar som erbjöds, samtidigt som jag nogsamt undvek att informera Payback om dessa. Jag önskade inga äldre eller ens jämnåriga vittnen vid dessa tillfällen, av tämligen uppenbara skäl. Det sista festtillfället, som faktiskt på sätt och vis ledde till något, involverade inte bara folk ifrån musiklinjen. Majoriteten av dem som var med den här kvällen gick på andra kurser. Jag minns inte riktigt hur kvällen började, men jag minns att några av oss så småningom hamnade på Hannas, på Skånegatan (som senare blev Pet Sounds bar ett tag). Jag tror att det var efter avslutningen på vårterminen.

Det fanns en ung kvinna på båtbyggarkursen som var ganska mullig och rejäl och som dessutom spelade trummor. Faktum var att hon hade gått på musiklinjen något år tidigare och dessutom varit en av de elevrepresentanter som suttit i juryn då jag blev antagen till skolan. Hennes något manhaftiga framtoning skulle ha gjort henne till en succé ifall hon varit lesbisk. Tydligen så var hon inte det, eftersom hon en tid var ihop med en kille på allmänna linjen. (Det är naturligtvis alltid jobbigt att se en mullig och/eller bystig kvinna bli ihop med någon annan.)

Den här kvällen så limmade båtbyggerskans förra kille på en kort, mullig och bystig tjej med svart kortklippt hår och "kvastinlektell" klädsel. Det var uppenbart att både han och jag hade en viss förkärlek för runda former. Dock tycktes han inte vara så framgångsrik i sina försök. Han började se uppgiven ut. Jag lutade mig in i konversationen för att höra vad de talade om. De diskuterade mans- och kvinnoroller. Den unga kvinnan föreföll äga en viss beläsenhet, i varje fall mer än min konkurrent. Jag skar in i konversationen: "Jag hör att du uttalar dig generellt om män?!" Hennes fokus riktades mot mig, sedan vidtog en verbal lek där vi bollade argument.

Det var en intelligent ung kvinna med bestämda åsikter, men min ackumulerade kunskapsbank bidrog till att jag hela tiden kunde ge svar på tal. Min manlige rival var nu verbalt utkonkurrerad. Jag var tillbaka på Ritz! Jag var tillbaka på Röda rummet! Jag var åter en påstridig och potent man i tjugoårsåldern med intellektuella ambitioner! Jag fann min gamla roll den här kvällen. Efter att Hannas stängde så gick jag tillsammans med den unga kvinnan och hennes kompis (som liksom jag gick på skolan) till drängstället Bullwinkles på Folkungagatan för de sista desperata dropparna. Tillsammans åkte vi sedan nattbuss 192 ut mot Fruängen. Jag har för mig att de båda kvinnorna gick av vid Telefonplan, medan jag fortsatte hem till Västertorp. Innan de gick av så gav den unga kvinnan mig sitt telefonnummer. I was back in business!

Papperslappen med telefonnumret brände i fickan, oavsett om den låg i almanackan, i plånboken eller väl gömd hemmavid. En kväll, då M jobbade sent, gick jag rastlöst omkring i lägenheten. Satt jag ner så rökte jag. Jag tittade på lappen i min hand. Jag tittade på klockan för att se hur länge det skulle dröja innan M kom hem. Jag tittade på telefonen i hallen. Det stormade i både huvudet och kroppen. Till slut bestämde jag mig, fimpade cigaretten och ringde: "Hej, det är Peter - ifrån Hannas. Vad gör du ikväll?" Hon blev något överraskad men sa att jag var välkommen hem till hennes lägenhet i Midsommarkransen.

Jag ville undvika att möta M så jag tog en omväg och promenerade dit. Mycket nervös ringde jag på den främmande dörren. Den svartklädda, mulliga och bystiga kvinnan bjöd in mig och började hälla upp några drinkar. Det blev ganska många drinkar till slut. Under samtalets gång så framkom det bland annat att hon var född i samma stjärntecken som M. För övrigt var hon, liksom M, (blivande) socionom. Dessutom var hon, på något år när, i samma ålder som M hade varit då jag först träffade henne. Vid det här laget borde jag ha vaknat. - Jag var nämligen snubblande nära en fullgången otrohet med en kvinna som i mångt och mycket var en yngre kopia av den kvinna jag redan hade!

Hon satte på en skiva, knappast någon särskilt romantisk sådan. Det var Pulp. Banden hette ofta något korthugget vid den här tiden, som Pulp, Verve eller Blur. Några drinkar senare hamnade vi i säng för lite påklätt hångel. Jag tror inte att det gick längre än så. Jag vågade inte kyssas. Jag hade skräckfantasier om att sex med den här unga kvinnan skulle ge mig AIDS, som jag sen skulle smitta ner M med. Inte heller vågade jag hålla i den unga kvinnans härligt stora bröst. Jag trodde att hon kanske skulle få för sig att det bara var hennes bröst jag var ute efter. Jag var rädd för allt och stel som en pinne, utom där jag borde vara det. Hon blev sur och sa att det nog var bäst ifall jag gick hem, vilket jag slokörad också gjorde.

Hade M kommit hem bara några minuter tidigare denna kväll så hade det hela förmodligen aldrig ägt rum. M kom hem strax efter att jag hade gått. Hon sa att hela lägenheten ännu hade luktat rök. - Allt jag gjorde andades desperation. Extra desperat blev jag när den unga kvinnan ringde, vid ett tillfälle då M var hemma. M undrade förstås vem det var som hade ringt. Jag drog till med att det var en tjej ifrån musiklinjen och att samtalet gällde ett grupparbete vi skulle göra. Jag kände svetten klibba under armarna.

Den unga kvinnan ville antingen ge mig en chans till, eller bara avrunda det hela på ett snyggt sätt. För andra gången, under tiden för mitt förhållande med M, så satt jag med en ung kvinna på ett kafé och var nervös för att någon bekant skulle se mig. Den unga kvinnan rundade vänligt men bestämt av kontakten och så var det äventyret till ända. Det enda som ännu återstår, ett drygt årtionde senare, är en liten papperslapp med ett namn och ett telefonnummer, hemma hos en man som aldrig lärde sig att ta sina steg fullt ut och att sedan stå för dem.

Under våren och/eller försommaren så försökte jag få förlåtelse för mitt klumpiga hångelförsök med Annika - inte ifrån M, för henne vågade jag inte säga det till - men åtminstone ifrån Annika själv. Jag hade inte råd att förlora fler vänner, särskilt eftersom jag tycktes ha så svårt att skaffa mig nya. Annika var den av Hultsfredsflickorna som stod mig närmast, men hångelförsökets sidoeffekt blev att också Eva drog ner rullgardinen framför mitt ansikte. Mitt beteende gjorde att hon tappade respekten för mig, så några fler duetter skulle det knappast bli.

Jag skrev både mail och brev till Annika och bad om ursäkt. Så småningom gav hon mig också sin förlåtelse. Men liksom vid det tillfälle då hennes kamrat (90 eller 91?) hade räckt fram handen istället för att kramas, så skaffade sig Annika ett visst mentalt säkerhetsavstånd till mig, för nu kände också hon av snuskhummervibrationerna. Detta skulle i sin tur leda till en synnerligen obehaglig övernattning i Hultsfred, under 1998 års Hultsfredsfestival.

Hultsfredsfestivalen
Jag prenumererade på Musikermagasinet. Ifall jag minns rätt så hade jag fått prenumerationen i julklapp av Payback, av Pelle och/eller Hasse (sannolikt Hasse). I ett av numren under våren så utlyste man en synnerligen fånig tävling. Halva tidningen upptogs av nyheten om att Black Sabbath skulle spela på Hultsfredsfestivalen till sommaren. "Tävlingen" gick sedan ut på att man skulle skriva och skicka in namnet på ett stort band som skulle spela på årets Hultsfredsfestival! Svaret var alltså inte särskilt svårt att lista ut. Första pris i tävlingen var en biljett till festivalen. Eftersom prenumeranter alltid fick tidningen innan den kom ut i affärerna så var chansen rätt stor att vinna ifall jag skickade in talongen redan samma dag, vilket jag också gjorde.

Kort därpå så damp det ner en biljett i brevlådan. Jag hade alltså vunnit och skulle för första gången i mitt liv få se Black Sabbath uppträda live, så långt allt väl. Problemet var att det knappast fanns något lämpligt ressällskap ner till den mest pubertala festivalen av dem alla, ner till den festival som mer än någon annan blivit till en ungdomlig initiationsrit, bestående av fylla och fumligt hångel i olika tält. Jag var nu trettiosex! Vem i helvete skulle jag kunna lura med mig, med äran i behåll?! - Ingen, förstås. Det enda hopp som fanns var Annika. Eftersom hon sedan urminnes tider brukade jobba på festivalen så skulle hon säkerligen göra det också detta år. Det enda kruxet var att vår relation fortfarande var frostig, eller åtminstone distanserad.

Människor som bor i Hultsfred eller har anknytning dit brukar plötsligt bli väldigt populära när festivalen närmar sig. Gamla vänner som annars aldrig hör av sig tycker, som av en händelse, att det just under dessa sommardagar skulle vara väldigt trevligt att träffas, samtidigt som de lite försynt undrar ifall det möjligen finns en eller annan sovplats till övers. Annika var förstås inget undantag. Hennes föräldrahem skulle vara fullt av folk ifrån när och fjärran. Jag förstod att jag, med tanke på mina tidigare eskapader, knappt ens kvalificerade mig som reserv till en sängplats, möjligen som reserv till reserven.

Jag träffade Annika och hennes kille på festivalområdet och gjorde sällskap med dem under dagen. Jag tänkte bara stanna en dag på festivalen, för att se Black Sabbath, åtminstone ifall jag inte fick sovplats på något bra ställe. Konserten med Black Sabbath var sen helt okej, men inte mer än så. Ozzy sjöng lite halvfalskt som vanligt och körde sina tre eller fyra fraser av mellansnack till publiken: "Clap those f***ing hands" typ. Tyvärr var det heller inte hela originaluppsättningen av bandet, eftersom trummisen Bill Ward höll på att återhämta sig ifrån en hjärtinfarkt. Det här var ju en samling gubbjävlar nu och med åren kommer både det ena och det andra.

Själv har jag aldrig känt mig mer som en gubbjävel än jag gjorde på Hultsfredsfestivalens camping i juni 1998. Jag ställde upp mitt tält, där jag ensam skulle tillbringa min natt. Ifrån varenda omgivande tält steg det upp vrål och tjut ifrån berusade ungdomar som söp och knullade, eller möjligen slog varann på käften. Dessutom var det bitande kallt. Det var en av de så kallade "järnnätter" som ibland kommer i juni, som en sista vedergällningsattack ifrån kung Bore, efter att han besegrats av våren och sommaren. Jag hade så klart försökt att in i det sista att få bo hos Annika, men jag fick kalla handen. Nu låg jag istället ensam i detta juvenila inferno och frös så att jag skakade, med båda händerna kalla! Det blev inte många timmars sömn den natten.

M åkte även denna sommar på en kortare resa till Grekland. Och i min almanacka står krogar och konserter listade, krogar jag gick till för att ragga. Vid ett tillfälle, jag tror att det var på Stenbecks turistfälla till krog på Skeppsbron, så blev jag tilltalad av en kvinna i yngre medelåldern. "Tilltalad" betydde i detta fall endast att hon pratade med mig, i övrigt var jag inte tilltalad och talade själv heller inte särskilt mycket. "Fan va du är defensiv" sa hon. Men det var värre än så. Jag hade regredierat till det tillstånd som jag befunnit mig i under åren före mitt förhållande med M, fast nu var jag äldre, fetare och fegare. Kanske var det också så att eftersom M hade nästan allt som jag ville ha, så visste jag inte riktigt vad det var jag letade efter. Jag letade efter någon annan eller något annat, men jag visste inte efter vad eller vem.

Liksom under sommaren 97 så sökte jag denna sommar också efter jobb. När höstterminen sedan började så intensifierades sökandet. Mina a-kassadagar skulle inte räcka till ett helt andra läsår av smygpluggande på folkhögskolan, så det fanns egentligen inget skäl till att påbörja höstterminens studier. Det kändes också som att det hade blivit rätt hopplöst att ragga musikaliska kontakter på skolan. Jag fortsatte istället med att försöka ragga andra kontakter, helst kvinnliga sådana. Jag blev, alldeles försent och i alldeles för liten utsträckning, accepterad av allt fler på skolan, även utanför musikkursen. Vid ett eller annat tillfälle festade jag ombord på det gamla fyrskepp som användes som internat, tillsammans med musikelever, båtbyggare och elever ifrån den allmänna linjen. Ifall jag hade kunnat gå den här kursen klart så hade jag kanske lyckats värva en eller annan kompis, men det hela kom istället att sluta abrupt när jag började jobba.

Dirigerande, tinnitus och jobb
Det sista minnesvärda jag gjorde under min tid på Skeppsholmens folkhögskola var att delta i musikundervisning för småungar ute på en skola i Salem, ifrån sexåringar till och med mellanstadiet. Musiklinjen delades in i olika grupper som undervisade och lekte musikaliska lekar med eleverna på skolan. Bland annat skulle vi, som en sista redig slutkläm, ha en stor konsert i skolans gymnastiksal. Vi elever ifrån Skeppsholmens musiklinje uppträdde dels själva med olika låtar, dels hade vi dessutom lärt upp de små liven på lite stämmor och annat som de fick uppträda med. - Vi fick viss pedagogisk övning, ungarna fick ha en smula roligt med musik - och deras föräldrar, som åsåg spektaklet, gavs möjligheten att få klämma fram några klädsamma och rörda tårar i ögonvrån, tack vare den höga gullighetsfaktorn.

För egen del bidrog jag på intet sätt till gullighetsfaktorn. Däremot fick jag äran att dirigera ett helt golv fullt av mellanstadieungar i ett fyrstämmigt arrangemang av en traditionell sydafrikansk folksång, vid namn "Oh Yini". - Jävlar vad jag hoppade och viftade! Med ett högst påtagligt kroppsspråk, med en hysterisk mimik, med att demonstrativt sjunga före och genom att utföra diverse spastiska rörelser fick jag faktiskt ungarna att fatta när de skulle göra sina insatser. På något märkligt vis fick jag låten att svänga. Dessvärre videofilmades alltsammans. Det skulle inte förvåna mig ifall detta Papphammar-dirigerande redan ligger ute på Youtube!

Jag vet inte om det var det myckna repandet med Payback och komponerandet som utlöste det, eller ifall det skulle ha skett ändå, men mitt dåliga öra blev sämre under den senare hälften av 90-talet. Min tinnitus tilltog alltmer och min hörsel försämrades ytterligare. Under augusti gick jag till en kvinnlig läkare i Fruängen, som var öron-, näsa-, halspecialist och fick under september göra ett nytt audiogram - alltså en kurva över hörseln i olika frekvensområden. Min hörselkurva hade tidigare lite grann sett ut som en hängmatta, men nu hade de högre frekvenserna störtdykt så att kurvan snarare liknade en rutschkana.

Fast det kunde ha blivit ännu värre. Jag har inte kunnat placera händelsen i tiden, men jag tror att det kan ha ägt rum redan 1995. Jag led, förutom av min tinnitus och hörselnedsättning på ena örat, också av vax i öronen, i synnerhet i mitt friska öra. Alltså försökte jag med olika sköljmedel och tops att få ut det irriterande vaxet ur öronen. Det bar sig inte bättre än att jag lyckades peta hål på trumhinnan på mitt friska öra. Förmodligen var det plastpinnen på en tops som haft en vass kant upptill, vilken stuckit upp genom dess lilla bomullstopp och perforerat trumhinnan.

Detta gav mig förstås en fruktansvärd ångest. Jag var övertygad om att mitt musikaliska liv var över. Jag såg framför mig ett liv med hörapparat, i en förvrängd ljudvärld, där jag aldrig mer skulle få höra svalorna om sommaren. Men det blev inte så. Den trasiga trumhinnan läkte ihop så pass väl att det inte ens syntes något ärr efteråt. Jag hade fortfarande ett friskt öra.

Under resten av 1998 så avtog min tinnitus gradvis på det sjuka örat. Det var skönt att slippa de evinnerliga pipande tonerna i örat, men priset för denna nyvunna och relativa tystnad var att jag i det närmaste blev döv på örat. Det enda jag nu kunde höra ordentligt var de lägsta frekvenserna. Jag kunde visserligen lyssna på musik med det sjuka örat ifall jag skruvade upp volymen, men ljudet blev dovt och kraftigt förvrängt.

Det gjordes både neurologiska undersökningar och en magnetröntgen av skallen, men man hittade ingenting! (Plats för skratt.) Kort sagt så låg felet någonstans i innerörat, vilket man inte kunde göra något åt. Det var bara att leva med det. Min hörselskada hindrade inte ett liv i musikens tecken, men den utgjorde ett stort problem när jag skulle mixa musiken jag gjort hemma på datorn. Att panorera ljudet till en bra ljudbild i stereo fick göras i blindo. Jag fick helt enkelt föreställa mig hur min musik lät i stereo. Värre var det att min lyssning i hörlurar blev förvrängd när jag ställde in olika instrumentljud. Men det allra värsta var att denna förvrängning av ljudet ibland gjorde att jag inte alltid hörde när jag sjöng falskt.

Till viss del upphörde mitt musikaliska liv i alla fall. I slutet av oktober hoppade jag av ifrån Skeppsholmens folkhögskola för att börja jobba i arkivet på Sida. Intervjun för jobbet på Sida visade sig vara som klippt och skuren för mig. Högsta chefen för den avdelning där jag skulle jobba intervjuade mig, flankerad av de två medelålders kvinnor som jag var tänkt att jobba tillsammans med. Dessa tre kvinnor tänkte kanske att formen av ett "korsförhör" skulle vara en bra metod för att sålla agnarna ifrån vetet (Floskel!). Men metoden fungerade precis tvärtom, åtminstone för mig. Anledningen till detta var, att istället för att bli en intervju, så blev det en föreställning ifrån min Sida (plats för skratt). Med denna panel framför mig så kunde jag agera i en roll, det vill säga spela teater, vilket jag på sätt och vis ägnat mig åt en hel del på folkhögskolan.

Jag flyttade fokus fram och tillbaka mellan dessa tre, som om de varit en publik. När någon kom med alltför besvärande frågor så kunde jag undvika den granskande blicken ifrån just den personen, vilket underlättade mitt mörkande. Dessutom hade åtminstone en av de kvinnor jag skulle komma att jobba med rätt nära till skratt, vilket gjorde att jag skämtade rätt friskt under intervjun. Hennes skratt triggade naturligtvis de andras och hela atmosfären blev skämtsam.

Deras vaksamhet släppte gradvis och mitt mörkande av arbetslöshetsperioder samt annan potentiellt besvärande information förblev oupptäckt. Den andra (mindre humoristiska) av mina tilltänkta arbetskamrater utstrålade fortfarande viss tveksamhet, men hon var nu i minoritet, särskilt med tanke på att jag redan "charmat" hennes chef. Lika osäker som jag ibland kunde bli i en situation en mot en, lika säker upptäckte jag mig vara "på scenen" så att säga. Lika säker som jag alltså var i en funktion, lika osäker var jag i en relation. När relationen spreds ut över tillräckligt många blev den däremot nästan enbart funktion.

Det hela är naturligtvis mycket enkelt. Är man ensam med en person (som man inte känner så väl) så måste åtminstone en av personerna hålla låda, annars blir det snart en ganska tryckande och laddad tystnad av det hela. Redan när man blir tre så erbjuds rikliga möjligheter till ansvarslättnad, det är alltid någon som snackar! Skulle det ändå bli tyst, så kan man kicka igång ett nytt samtalsämne och sedan hoppas att någon av de andra tar upp tråden och själv spinner vidare. - Social ansvarsdiffusion, mycket bekvämt för oss relationsstörda!

Egentligen var det inte mycket till arkivarbete. Visserligen förekom en del arkivering men den var oftast av en och samma typ. Sida administrerade alla ansökningar ifrån de personer som sökte FN-tjänst utomlands. Min huvudsakliga uppgift var att registrera viss information i ansökningarna för att sedan, när vi fått ihop tillräckligt många brev och CV/meritförteckningar, sortera in dessa i stora utdragslådor.

Tanterna jag jobbade med hade mer eller mindre vuxit ihop med varandra och med arkivet. De behövde knappt prata längre utan visste ändå vad den andra hade på hjärtat. Arkivarbetet utfördes med samma sömgångaraktiga säkerhet som den man kan se hos ett barn som lärt sig något utantill. (Ja, det är plankat ifrån Karl-Bertil Jonsson!) En kvinna som var registrator hängde också ihop med arkivdamerna, men var inte en riktigt lika integrerad del av "siamesisk-tvillingförhållandet".

Det föreföll även här som om jag aldrig skulle få jobba med moderna grejor. Åtminstone på arkivet använde man ännu Windows 3.11. Tack och lov fanns ändå möjlighet att surfa. Jag satt lite avskilt bakom en pelare, vilket innebar att jag kunde surfa under arbetstid, ifall jag gjorde det diskret. Någon eller några gånger kom tanterna på mig, vilket inte var populärt. Eftersom de var så djupt rotade i sitt arkiv så förstod de heller inte att de arbetsuppgifter som var absoluta självklarheter för dem (förmodligen sedan urminnes tider) inte var det för en nyanställd. Allt detta sammantaget fick dem att springa till närmaste chefen med gnäll.

Närmaste chefen (inte samma chef som på jobbintervjun) var en lite udda kvinna, möjligen i fyrtioårsåldern nånstans. Hon var lite sammanbitet stockholmskt ball. Hon hade fått för sig att hon tyckte om sin sons hårdrocksplattor, särskilt Megadeath verkade vara en favorit. Detta fick till följd att hon smög in små diskreta hårdrockselement i sin annars tämligen ordinära tjänstemannauniform. Det kunde vara något lite "farligt" smycke med en stor skorpion på eller något annat lagom avvikande. För att hålla åldern på avstånd så besökte hon också ställen som Kellys på Folkungagatan och Medusa (mitt emot Engelen) i Gamla Stan, vilket sannolikt var pinsamt för sonen.

Nu satt alltså jag och de siamesiska tvillingarna ifrån personarkivet tillsammans med nämnda hårdrocks-madame i "krismöte". Upplägget med "korsförhör" fungerade faktiskt även denna gång. Jag uttrycket en indignerad harm som jag endast delvis kände, samt martyriserade mig själv genom självömkande uttalanden om att jag minsann försökt göra mitt bästa - och så var jag ju så ny! Denna halvdåligt spelade fars gick hem och jag kunde glatt surfa vidare, fast nu något diskretare än tidigare. Till slut, när jag kommit in i arkivlunken, så skulle jag till och med bli en smula omtyckt.

Detta jobb gav mig mycket tid ensam framför datorn, vilket gav mig möjlighet att på allvar börja leta på nätet efter info om det magiska talet (eller talen) och all annan symbolik som tycktes tala till mig ifrån alla möjliga håll. Det finns mycket skräp på nätet. Just detta tal tyckes också särdeles problematiskt och svårtytt, det fanns inte så mycket (tydlig) information. En uttolkning av det var att siffrorna talade om gudomlig manifestation i det jordiska och att det var som jag ville tro att det var - nämligen att Gud talade till mig och ville mig något. Dessvärre fanns det (som alltid) flera religiösa knäppgöks-sajter som också hade sina idéer om talets helighet. Dimman skingrades inte. Delvis kände jag mig mer förvirrad nu än innan.

När det gäller mitt musikaliska liv så gjorde kören sig åter påmind genom att ha en "Robin Hood Reunion" 23/10 på Sundbybergs Folkets hus till åminnelse av den nu avsomnade föreställning man gett ute i Midsommarkransen, två år tidigare. Det festades och snackades och sjöngs en del och fick till resultat att jag gick med i kören igen. Detta skulle komma att leda till en resa - och till ett tragiskt händelseförlopp.