Le Slip
Bandet Le Slip var ett av de där bra banden som man önskar att det skulle ha blivit något stort av. Bandet kom ifrån Bro, i Upplands Bro kommun, där också Kungsängen ligger. Det kom två riktigt bra band ifrån Bro vid den här tiden. Man skulle kunna säga att ifall det andra bandet, Brun Band (ett jävligt brunt namn) var Bros "Beatles" så var Le slip ("Kalsongen" på franska) dess "Rolling Stones", en smula hetsigare och skitigare. Lustigt att båda namnen skapar associationen till skit, fast musiken var så bra. - Kanske hade det gått bättre med marknadsföring än med avföring...

Attitydmässigt tillhörde Le Slip Bro-punkarna. Dessa var definitivt inte en del av samma skola som kramgänget eller det vi kan kalla te-gänget i Kungsängen. Det var lite mer Sid Vicious över dem om man säger så. Vill man vara lite elak kan man kanske säga att de var bondraggare - fast med hjärna - oftast. (En av punkarna, Stanke, förde i och för sig tankarna mer åt Animal i mupparna.)

Beviset för min tes om Bro-punkarnas härstamning bekräftades på en fest hemma hos Palle. En mycket stor andel mer ortodoxa Bro-raggare var bjudna. Raggare brukar vara mycket lokalpatriotiska. Det är nog inte alltid lätt att komma ifrån en liten håla, vars enda stolthet är en nedläggningshotad industri och vars centrum består av ett torg med en korvkiosk, där man kan köra runt, runt, runt, runt. Även om det nu inte riktigt var så i Bro så fick man ändå den sortens vibbar.

Att komma med bussen till Bro skänker vid en första anblick bilden av en betongförort utkastad på en oändlig åker. Det är först på den södra sidan, i det s.k. gamla Bro med kyrkan och vägen mot Ådö/Lagnö som orten kan ursäktas. Just det faktum att Bro upplevelsemässigt ligger utkastat på en åker utgör en fundamental del av dess kluvna kulturella identitet: 1. Bro är en förort. 2. Bro är en landsortshåla!

En förort har ligistgäng. En landsortshåla har bondraggare. De som var bjudna på Palles fest hörde i vissa fall till den senare kategorin. Att blanda kulturer är inte alltid smärtfritt. Jag hade i min okunskap om Bro bjudit med en massa folk ifrån Kalhäll, Jakobsberg och Kungsängen på denna fest. Det var ingen bra idé. Tobbe (ifrån bland annat Shylock) har förnekat det, men jag är ganska säker på att det var hans röst jag hörde skrika: "Jävla Bro-bönder!". Det var inte heller någon bra idé.

Dessa ord fortplantade sig genom huset som en flodvåg. Det var som när man petar i en myrstack. Bondraggarna började springa runt i huset på jakt efter den som så djupt kränkt deras ära och heder, helt omedvetna om att de just därigenom bekräftade våra fördomar. På något sätt så avlägsnade vi oss utan blodspillan. - Möjligen adderades denna kväll till den stora uppsättning myter som florerade särskilt i Kungsängen, om dessa mystiska vildar i länets absoluta utmarker. Historier berättades för barnen vid lägerledarna om mustasch-, denim- och läderklädda varelser som försedda med järnrör och kedjor jagade nobla riddare ifrån Kungsängen. Detta var ett myternas land, om vilket du finner mer ifall du klickar på länken nedan.

Brun band hörde inte till den här grupperingen. De var helt enkelt lite finare. De var associerade med Jakobsbergsmaffian och distanserade sig ifrån den lokala, något rustika kulturen. De spelade lite mer sofistikerat, klädde sig lite vuxnare och hade läst (fler) böcker. - Många år senare skulle jag stöta på Perra, som sjöng och spelade gitarr i Brun Band. Tydligen hade han fått lägenhet inne i Stan. Vi stod väl och snackade i största allmänhet när han kläckte ur sig: "Det känns naturligt att bo inne i Stan!" Inom mig bubblade skrattet.

Mycket kan man säga om att flytta ifrån Bro in till centrala Stockholm. Man kan kalla det för ett kulturellt lyft, för ett kommunikativt lyft, för ett socialt lyft - eller möjligen bara för en stor lättnad. Men har man bott och växt upp i Bro så kan det FAN inte vara "naturligt" att plötsligt bo i innerstan! Men de var lite så, Brun band och Jakobsbergsmaffian - lite finare.

Le Slip repade i ett skyddsrum, på den fula norrsidan, i ARBA:s regi. Innan jag kom med var de en trio. Benke på gitarr, Lasse på bas och Palle på trummor. Bandet påminde i sin spelstil inte så lite om det engelska bandet Ruts, vilka var speciellt Palles husgudar.

Mefistos hade lagt av, jag var utan band och vill minnas att jag mötte Palle på pendeltåget mot Kungsängen (den dåvarande slutstationen) och frågade om de funderat på en gitarr till i sättningen. Palle svarade nåt i stil med: "Jaha, så du är vår nya gitarrist!"

Detta gjorde mig entusiastisk. Detta gjorde mig överentusiastisk. Jag började spotta ur mig nya låtar i en sådan takt att jag hann glömma dem innan jag påbörjat nästa, eftersom låtarna aldrig fick tid att sätta sig. Jag började genast pracka på de andra i bandet mina (hafsiga) alster i ungefär samma anda som jag hade styrt och ställt i Mefistos. Men här fanns en väsentlig skillnad. Där Mefistos varit ett gäng väldigt unga och ännu musikaliskt ofärdiga killar så var Le slip redan ett sammansvetsat och väl samspelt gäng, dessutom i min egen ålder. Deras musikaliska vision och identitet fanns redan och den visade sig så småningom inte vara kompatibel med min.

Jag kommer bara med säkerhet ihåg en spelning, eftersom dess förutsättningar var lite udda. Jag hade nämligen i ett svagt ögonblick tackat ja till ett erbjudande om att spela gitarr i Melkers nya gäng Shylock, vilket innebar att jag plötsligt var medlem i två band samtidigt, som båda dessutom skulle spela på samma konsert på Björkeby fritidsgård den 12/11 -81. Musikaliskt var det knappast nödvändigt eftersom Le Slip var det överlägset bättre bandet, men vad gör man inte när en gammal polare ber en?

Detta var inte populärt hos mina kamrater i Le Slip, som uppfattade det som illojalt. Det var väl liksom det som var droppen. Hur som helst så har jag för mig att de drog någon vals om att de skulle lägga av, för att sedan mirakulöst återuppstå så snart jag var ute ur bilden. (Jag säger inget om det, om det nu skedde så som jag minns det. Jag har nämligen en minnesbild av att Mefistos gjorde något liknande mot gitarristen Ubbe av skäl jag nu glömt.)

Jag har ingen inspelning av Le Slip med material som jag skrivit, eller någon inspelning överhuvudtaget. Vi gjorde en gång ett seriöst försök med en rullbandspelare i ARBA:s replokal på Råbystigen, men det visade sig att ena rullen (av metall) var skev och hade skavt emot bandspelaren. Inspelningen lät därför som om någon oavbrutet dragit fart och tonhöjd upp och ner och inspelningen blev därför totalt oanvändbar.

Jag var väldigt inne i min egen trånga musikaliska värld och trodde att denna var alltings mått. Benke gjorde en tapper insats för min musikaliska bildning genom att spela upp musik ur sin rika och varierade musiksamling samt göra blandband för min musikaliska fostran. Det var hedervärt - och absolut nödvändigt. Tiden med Le Slip gjorde min musikaliska värld en smula större.