"Man vill bli älskad i brist därpå beundrad i brist därpå fruktad i brist därpå avskydd och föraktad Man vill ingiva människorna någon sorts känsla Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst" Ur "Doktor glas" av Hjalmar Söderberg Bild av plaketten som medföljde rymdsonden Pioneer 10. - "Into the void".... Förfest Lekfarbrorn Menorca N gång till... Efterfest Koppor för svin Lost in translation... King Kreod

Afton på marknaden
Jag var helt säker på att jag var färdig med N och på att hon inte skulle höra av sig mera. Men under vintern signalerade N att hon vill träffas igen. Jag klarade inte riktigt av det. Hon väckte den björn som nu sov i godan ro. Jag skrev ett eller annat mail där jag uttryckte min frustration och där andemeningen var att jag helt enkelt inte stod ut med att spela andrafiol längre, att vara en sporadisk älskare vid sidan av hennes övriga liv. Och nu tystnade vår kontakt helt och hållet - åtminstone trodde jag det.

Mina dagar bestod annars av att jag satt av min pajaskurs i löneadministration, en lågbudgetkurs inköpt av arbetsförmedlingen, där huvudsaken var att vi var sysselsatta, snarare än att vi eventuellt och förhoppningsvis skulle lämna kursen som fullfjädrade löneadministratörer. Eftersom arbetsförmedlingen stod som beställare av kursen, så ingick givetvis obligatoriet att deltagarna skulle vara AKTIVT ARBETSSÖKANDE. Därför så hände det sig ibland att vi beordrades närvara vid diverse rekryteringsjippon. Ett sådant ägde rum på Kulturhuset inne i stan.

Nu kunde man ju inte bara sådär låta oss vara lediga och besöka den så kallade rekryteringsbasaren på egen hand och av fri vilja, utan självfallet så skulle vårt jobbsökande verifieras. Därför fick vi varsin liten lapp, på vilken de arbetsgivare vi eventuellt kom i samspråk med skulle skriva signatur och telefonnummer. Jag förmodar att somliga människor finner detta både logiskt och riktigt, emellertid så mulnade de flesta arbetsgivarrepresentanter påtagligt när man stack lappen under näsan på dem. Den signalerade nämligen det uppenbara, det vill säga att vi sökte jobb under tvång. Arbetsgivare tenderar nämligen att prioritera de som söker jobb av fri vilja.

Själva upplägget, att arbetssökandet ska övervakas, tanken att den som är arbetslös inte kan betros med att själv avgöra vad han eller hon bör söka för arbeten motverkar sitt eget syfte. Den som berövas bestämmanderätten över sitt eget liv blir med automatik alltmer vanmäktig och initiativlös, tanken att människor måste ledas för sitt eget bästa blir på så vis en självuppfyllande profetia. Ansvaret för att jag ska finna ett passande arbete är ju faktiskt slutligen mitt eget, inte arbetsförmedlingens. Detta är problemet i alla maktrelationer, att initiativet och ansvaret mer eller mindre centraliseras, att enskilda individer därför inte varken har eller tar ansvar för sina egna liv. Makten är ett problem i sig, liksom den tillhörande vanmakten.

Allting som arbetsförmedlingen, direkt eller genom ombud, har fingrarna i handlar emellertid ytterst om att det ena eller andra ska redovisas. Gradvis har det uppenbarats för mig att syftet med all offentlig verksamhet i Sverige - och möjligen också på de flesta håll i världen - inte är att verksamheten i sig ska leda till något, utan att den kan redovisas. Huvudsyftet med verksamheten, åtminstone rent politiskt, är dess existens i sig och inte vad den de facto uträttar. Oavsett ifall det gäller vård, skola, omsorg eller skenåtgärder för arbetslösa, så är huvudsyftet bakom all offentlig verksamhet att den förmår utgöra ett politiskt alibi för den sittande regimen - oavsett om det gäller stat, landsting, eller kommun.

Partierna utgörs i vår tid inte längre av människor drivna av en vilja att förverkliga den ena eller andra utopin. Partierna av idag är istället varumärken som säljs på en politisk marknad. Man söker inte att vinna valen för att förverkliga sina partiprogram, utan man söker marknadsandelar. Och då huvudsyftet med partiernas existens inte längre är att genomdriva någon omfattande samhällsförändring, så återstår heller inget annat mål än att vinna valen, alldeles oavsett varför; att bli det ledande varumärket. De etablerade partierna är valmaskiner, ingenting annat.

Beklagligtvis kvarlever allmänheten alltjämt i illusionen om att de vallöften som utges vart fjärde år uttrycker politisk vilja. Så är inte fallet. Men samtidigt är det förstås ändå så att de partier som slutligen vinner den åtråvärda makten bör kunna redovisa någon form av verksamhet, ifall de vill bli omvalda, därför fungerar våra samhällsfunktioner än så länge hjälpligt. Men då huvudsyftet numera endast är själva skenet av verksamhet, så vill man givetvis att alltihop ska kosta så lite som möjligt. Vår nuvarande (borgerliga) regering talar ofta om sunda statsfinanser. Dock talar man i betydligt mindre utsträckning om vilket slutligt syfte dessa sunda statsfinanser kan tänkas ha, alltså vem eller vad som pengarna faktiskt är till för. Inte heller talar man om vem som egentligen är pengarnas ägare, det vill säga du och jag.

Ifall en person hade somnat in någonstans kring åren mellan mordet på Palme och Berlinmurens fall, för att sedan vakna upp år 2011, så hade den personen somnat ifrån ett samhälle och vaknat upp i en marknad. Medborgaren är död, kvar finns endast en hybrid av en skattebetalare och en konsument. Socialismen och/eller kommunismen som idé tvärdog efter murens fall. Vill man dra det till sin spets så kan man säga att det gemensamma samhället som idé dog samtidigt. I och med Sveriges inträde i EU så blev vi de facto en provins i en disparat ekonomistisk federation, förvisso som en av de duktigare eleverna i klassen, så att säga, men likväl en provins bland många. Det skulle under detta år, 2011, med all tydlighet visa sig hur disparat denna union faktiskt var, att dess vitt skilda ekonomier inte på något sätt klarade att gå i takt med varandra - men likväl kvarstod byggandet av detta "fjärde rike" som det allt överordnade inom politiken.

Mer än en politisk union så har EU (tidigare EG) alltid i första hand varit en marknad. Det är till denna marknad som Sverige har anpassat sig under både röd och blå regim. "Marknad" är nyckelordet för tiden efter murens fall. Allt har blivit en marknad, allt har marknadsanpassats, blivit marknadsmässigt. Offentlig egendom och samhällsservice, oavsett ifall den ägts/skötts av staten, landsting eller kommuner, har i rasande takt sålts ut till reapris. Även i de fall då exempelvis fastigheter förblivit i offentlig ägo så har själva verksamheterna lagts ut på entreprenad. Att då också politiken i sig blivit alltmer "marknadsmässig" är därför bara följdriktigt.

Självklart är det svårare att utöva makt över sådant man inte själv äger och sköter. Även om man till äventyrs skulle råka ha en fungerande nationell lagstiftning och dito myndigheter, alltså en revision som övervakar att lagarna följs av de företag som sköter samhällsservice med mera, liksom att konkurrensen på de olika marknaderna samtidigt fungerar inom det egna landet, så blir det med nödvändighet ändå så att somliga verksamheter kommer att köpas upp och därmed i praktiken styras av utländska kapitalstarka bolag. Marknaden är nämligen global. Marknaden känner inga nationsgränser.

Funnes det en global politisk organisation som kunde övervaka marknadens aktörer så vore allt detta inget problem, men någon demokratiskt vald världsregering existerar inte. Politiken är i denna kapitalistiska värld underkastad marknadskrafterna - och imiterar också marknadens sätt att tänka i lanseringen av sig själv. Detta faktum gäller förvisso i synnerhet för USA, den enda kvarvarande militära supermakten. Oavsett vilket parti eller vilken politisk ledare det än gäller, så måste politiken av idag tillfredställa marknadens krav, annars flyr kapitalet någon annanstans. Det enda som skulle kunna sätta stopp för kapitalets globala skenande vore en enhetlig global beskattning och lagstiftning, givetvis gällande också konkurrenslagstiftningen.

Detsamma gäller miljölagstiftningen. I dagsläget, med en stor mängd enskilda nationer som har vitt skilda särintressen att bevaka, så finns endast utrymme för bräckliga och urvattnade internationella avtal, gällande exempelvis utsläppen av koldioxid - men det finns ingen global myndighet med muskler nog för att på allvar näpsa de nationer som förbryter sig mot avtalen, i synnerhet inte ifall det gäller mäktiga nationer. Kort sagt så ser vi marknaden löpa amok, utan fungerande politisk styrning, givet att politiken också i sig själv samtidigt beter sig alltmer marknadsmässigt.

Det finns i dagsläget heller inget samordnat motstånd mot den globala marknadsekonomins envälde, förutom enstaka frustrerade utbrott som exempelvis Occupy Wall Street-rörelsen. Efter östblockets kollaps - och med den också planekonomins totala nederlag - så återstår marknadsekonomin som enda kvarvarande ekonomiska modell. Och den fungerar inte heller.

Så vad finns egentligen för alternativ? Vad finns det för hopp? Är mänskligheten dömd att gå mot sin undergång, i en ständigt tillväxande ekonomi som till slut kollapsar när naturresurserna sinat eller förstörts av föroreningar? Oavsett vilka varor eller tjänster som marknaden erbjuder så krävs det en efterfrågan. Ytterst så baserar denna efterfrågan sig alltid i enskilda människors begär och behov. Givetvis så gäller detta också vår politiska efterfrågan, alltså vilka politiker och vilka politiska riktningar vi efterfrågar. Köper vi varor eller tjänster från en diktatur, exempelvis Kina, så ger vi vårt godkännande till både den miljöpåverkan som produktionen och konsumtionen medför, samt till de politiska omständigheter under vilka varan eller tjänsten tillkommit.

Röstar vi på partier vars politik är underordnad marknaden så ger vi på samma sätt vårt godkännande till den rådande ekonomiska ordningen. Det är förstås inte alltid så enkelt för en enskild individ att vara miljömedveten och/eller politiskt medveten när man går och handlar i mataffären till exempel. Det egna agerandet är nämligen beroende av hur mycket kunskap och pengar man har att tillgå som konsument - och där skiljer sig våra möjligheter kraftigt åt, minst sagt. Politiskt är det emellertid betydligt enklare, man behöver bara ge fan i att rösta.

Som jag ser det så handlar en global omställning av konsumtionsmönstren, liksom omställningen av världspolitiken, ytterst om enskilda individers beslut. Visserligen kan ju var och en av oss köpa ekologiska och/eller rättvisemärkta varor i mataffären, men man bör då samtidigt fråga sig varför man egentligen gör detta. Ifall man gör det enkom för att det är trendigt, eller för att få känna sig lite fin och god - vilket då givetvis gör en till en lite bättre människa än flertalet, åtminstone i ens egna ögon - så är föga vunnet. För det är faktiskt just trenderna som är problemet, vår tendens till att alltid gå i flock och följa moden. Det är helt enkelt våra begär som driver marknaden.

Marknaden har ingen egen själ, den speglar bara mänsklighetens samlade efterfrågan. Våra grundläggande mänskliga behov kan vi inte påverka särskilt mycket, såsom behovet av mat, värme och tak över huvudet, men i övrigt är vår konsumtion väsentligen begärsstyrd. Kanske är detta inte helt sant, för i botten av begären finner vi nämligen ytterligare mänskliga behov, behoven av tillhörighet och bekräftelse. I botten finner vi alltså flockdjuret människan. Tänk efter: Varför skaffade du en Tamagotchi? Varför köpte du en bakmaskin åt din svärmor, under just det år då den var "årets julklapp"? Varför har du plötsligt en ring i näsan och en överdimensionerad tatuering ovanför arslet?

Det fanns en tid då både du och svärmor klarade sig alldeles utmärkt utan dessa företeelser. Jag säger inte att det är fel att moden skiftar och att man hittar på nya saker för att göra livet lite skojigare, men samtidigt bör vi inse att vi ägnar merparten av vår vakna tid åt ren fåfänga, eller rättare sagt åt att positionera och definiera våra egna inbördes identiteter i förhållande till varandra. Detta förefaller i mina ögon vara den skenande kapitalismens främsta motor. Jag tror att det enda sättet att få stopp på det globala vanvettet ligger i just ditt eget personliga avståndstagande, steg för steg, dag för dag. Lösningen ligger helt enkelt i en relativisering av din relation till din flock, till samtliga flockar du ingår i. Din alldeles egna individuation är inte bara din egen frälsning, utan möjligen också hela världens.

Lösningen ligger inte i något revolutionerande och omstörtande, utan bara i att försöka ägna mer tid åt sådant som ligger hjärtat närmast, söka ett mer givande arbete, vila lite mer, köpa lite mindre skräpmat, sluta dricka så ofta eller vad det nu kan vara. Framför allt tror jag vi måste sluta prata så mycket skit om andra, låta bli att säga ord som sårar, sluta sträva efter att ha och vara sådant som vi tror är stort i andras ögon. (Look who’s talking...) Jag tror på mycket, mycket små steg, på att man bör se det som ett livslångt projekt, en omkalibreringsprocess.

Ytterst handlar det om att vinna tid, tid att hinna känna efter och finna de djupare skikten av livsupplevelsen. Det handlar om att prioritera bort de nöjen som enbart bygger på konsumtion, som att shoppa, supa, tröstäta och så vidare. Det handlar om livskvalitet istället för livskvantitet. Vi är livrädda för tystnaden och ensamheten, för att bli övergivna eller inte passa in någonstans. Kanske är det denna fruktan, vårt ständiga relaterande, som till slut kommer att döda oss som art; vårt bekräftelsebehov, behovet av en synbar personlighet, en identitet, ett verifierbart JAG!

Tidens modeord är social kompetens och nätverkande. Men när vi anpassar oss efter de kulturer som konstituerar oss så blir vi också deras gisslan. När det gäller livskvalitet kontra livskvantitet så ingår även våra relationer i detta. Jag tror vi måste välja att vårda de relationer där vi är välkomna som vi är, snarare än de som uppställer specifika krav på vad vi ska visa upp för att bli accepterade. Relationer som uppställer krav på konformism eller offer är helt enkelt inte relationer i någon djupare bemärkelse, utan mest en manifestation av begären, en byteshandel allenast.

Man säger ofta att individen var svag i de gamla kommunistiska diktaturerna, i länder med en mäktig statsapparat, men hur stark är egentligen individen i förhållande till sin familj och sina nätverk, till marknaden, till sin kultur? I nätverkandet och den sociala kompetensen finns en potentiellt nivellerande kraft som de flesta inte är medvetna om. I vårt förment moderna land finns exempelvis många människor ifrån länder med en stark hederskultur. I hedersbegreppet inom dessa kulturer ingår ofta att man hellre dödar någon än accepterar en befläckad heder. Detta är något som många etniska svenskar förfasar sig över, men vad gäller hörsamheten gentemot den egna kulturens krav föreligger ingen skillnad mellan invandrare och svenskar, endast i uttrycket.

För är man istället förlåtande och barmhärtig enkom för att detta utgör idealet i den kultur man själv tillhör så har man inga skäl att slå sig för bröstet. Förlåtelse och nåd har visserligen ett egenvärde, men personlighetsdanande blir dessa endast ifall de är frukten av personliga beslut. Hederskulturer finner vi hos diverse folkslag med skiftande religion. Men gemensamt för dem alla (såvitt jag känner till) är att det religiösa förbudet mot att dräpa trots allt väger tyngre är hedern, det vill säga att Guds skapelse - människan - inte får dödas. Ifall man ändå låter den egna hedern väga tyngre än människoliv så har man alltså (i de flesta fall) försyndat sig mot den egna religionens bud. Då har man tillåtit den egna fåfängan och rädslan för omgivningens dom att väga över det av Gud givna människovärdet. Och ärligt talat: Vad finns det för heder hos en människa som saknar nåd och barmhärtighet? - Ingen alls. Ingen heder är värd en människas liv.

Vi gör merparten av våra val utifrån värderingarna inom nätverken och kulturen/-erna som vi tillhör. Våra personliga identiteter har denna tillhörighet och hörsamhet som grundval. Vår kultur (i vid mening) reglerar vad vi äter, vilka vi umgås med, hur vi klär oss, våra politiska/religiösa/moraliska åsikter, liksom vår konsumtion i övrigt. Klarar vi inte att som individer relativisera oss själva i förhållande till våra nätverk/kulturer, det må vara familjen eller arbetskamrater och chefer, så kommer vi helt enkelt inte att överleva som art. Då kommer vi, som ett enda globalt lämmeltåg, att gemensamt gå mot undergången.

Det brukar sägas att borgerligheten värnar om individen, men det är en sanning med modifikation. Snarare så värnar man FAMILJEN. Familjen ses inte bara som alltings ursprung utan också som alltings mål. Man föds i en familj och har sen som närmast obligatoriskt livsmål att starta en egen. Politiken förefaller sätta likhetstecken mellan barnens bästa och familjens bästa. Familjen som entitet prioriteras och konsulteras. Oavsett ifall det gäller barnomsorg, skola eller andra aktiviteter där barn deltar så ska föräldrarna/familjen blandas in. I praktiken innebär detta att barnen aldrig får ett fristående alternativ till sina föräldrars/vårdnadshavares världsbild.

Jag läste relativt nyligen om att familjer allt oftare åker på semester mitt i terminerna, alltså att föräldrarna högaktningsfullt skiter i skolplikten. Detta är symtomatiskt. Samhället "privatiserar" gradvis barnens skolgång, inte bara genom att föräldrar nu kan välja skola åt sina barn - vilket i sig givetvis resulterar i att barn från mer studiemotiverade hem kommer att hamna i de bästa skolorna, medan redan missgynnade barn kommer att missgynnas än mer, relativt sett - men dessutom låter man "curlingföräldrarnas" överdrivna sopande av barnens bana leta sig in i själva skolarbetet.

Det svenska konsensussamhället strävar alltid efter dialog, men hade man från samhällets sida, vid tiden för skolpliktens införande, varit lika villiga till dialog som nu så hade vi inte haft någon skolplikt alls, eller en urvattnad sådan där barnen huvudsakligen ännu hade jobbat som mer eller mindre gratis arbetskraft i sina föräldrars jordbruk (eller i dagsläget snarare i föräldrarnas företag, eller liknande). Alla familjer är inte bra familjer - och då behövs skolan som fristad, en chans för individen att möta andra normsystem än det som råder hemma. Men detta kräver förstås i sin tur att skolan kan garantera barnens säkerhet och att man erbjuder en utbildning som utgår från individens växt. För vart ska barnen ta vägen om både familjen och skolan är undermåliga?

Nu hyser jag inget större hopp om en attitydförändring hos politikerna, oavsett färg. "Privatiseringen" av inte bara skolgången, utan av samhället i stort innebär ju nämligen att föräldrar gratis utför en del av det arbete som annars skulle/borde åligga skolans personal. "Privatiseringen" är alltså tillkommen för att spara pengar, samt för att föräldrarna förstås älskar att få ha oinskränkt makt över barnen och då gärna röstar på de politiker som ger dem det. Barn har ju ingen rösträtt. Och eftersom de politiska partierna, som sagt ovan, egentligen saknar någon långsiktig politisk vision och dito agenda, så är ju det enda viktiga att bli vald.

Så oändligt tragikomiskt att politiken därför gradvis sågar av den gren den själv sitter på. För när familjen/klanen/folkgruppen/särintresset en dag står där med hela makten, inte bara över barnen, så finns där inget samhälle kvar för politiker att verka i - och inte heller någon stat som kan bevaka allas likhet inför lagen och allas lika människovärde. Vi behöver således inte en skola som drillar framtida arbetskraft, vi behöver en skola som släpper fram individualitet och fritt självmedvetande. Vi behöver människor som når sin fullhet, för utan den ingen sann mänsklighet, ingen sann kärlek.

Det som skiljer människan från djuren är jagmedvetandet. Detta ska inte förväxlas med den persona man uppvisar för andra människor. Det handlar inte om en identitet som kan visas upp eller bedömas, utan endast om medvetandet att man är medveten, ett medvetande om upplevandet av en själv och av allt omkring. Jaget, det vill säga den del av jaget som består av föreställningar om vem man är, bör man således koppla bort så gott man förmår. Det måste finnas rum och tid i ens liv för stillhet och förnöjsamhet, vilket är så långt från en ständigt accelererande marknadsekonomi som man kan komma. Människor som tar sig tiden att känna av både tomheten och fullheten inom sig själva kommer förmodligen inte att konsumera lika mycket. Just nu är de en av tusen, två av tiotusen, men de behöver bli fler ifall vi ska överleva.

Du kan ju i all enkelhet börja med att inte rösta, sluta roffa åt dig och försöka hålla käften när du har något elakt på tungan. Skulle du också börja hjälpa till där du kan så har vi kanske en början på något. En smula mer hänsyn och en smula mer integritet borde inte vara ouppnåeliga mål för någon. Fast givetvis varierar våra individuella handlingsutrymmen. De flesta av oss känner strypkopplet runt halsen, känner oss mer eller mindre kontrollerade och kvävda. - För egen del kan jag säga att jag känt detta under nästan hela livet, den samlade förväntan ifrån omgivningen. I det läget är det svårt att inte längta efter hämnd och rättvisa. Man vill bryta sig loss och slå tillbaks, men det föder bara mer förtryck. Aktion föder reaktion.

Förfest
Allt detta vet jag. Jag vet att den direkta konfrontationen gentemot makten alltid slutar i nederlag. Därför måste kampen börja i det innersta och i tysthet, med insikten om att du faktiskt inte är en slav utan att ditt liv tillhör dig själv allenast. - Fast just där jag satt i början av detta år så var det svårt att inte känna hatet, gentemot det totalt meningslösa vallandet hit och dit som arbetsförmedlingen utsatt mig för gång på gång och i åratal, gentemot det aldrig sinande flödet av skenverksamheter. Här satt jag åter på en sådan, en kurs i löneadministration som jag gradvis blivit allt likgiltigare inför. Men eftersom anordnarna troligtvis inte fick betalt för de deltagare som fallerade, så "diplomerades" samtliga deltagare ändå regelmässigt.

Helt följdriktigt så fick vi i början av mars, när vår kurs slutligen var till ända, samtliga varsitt diplom. I mitt fall var det delvis oförtjänt. Min arbetsinsats under den sista tiden av kursen var allt annat än imponerande. Det kändes som om jag hade suttit av slutet av kursen mest för pengarnas skull, för min försörjning. Jag var definitivt inte den enda kursdeltagaren vars lämplighet som löneadministratör kunde ifrågasättas. Det fanns en hel del av kursdeltagarna som nog borde ha gjort något annat istället, som förslagsvis att lämnas ifred och få söka de jobb de ville ha och var lämpade för. Just det faktum att kursen genomfördes under närvarotvång bär en del av skulden. I synnerhet en av lärarna betedde sig mer som en lägervakt än som en lärare. Hade vi inte suttit där under närvarotvång, utan själva betalat, så hade nog de allra flesta slutat kursen i förtid och krävt pengarna tillbaka.

Efter avslutad kurs så var samtidigt mina dagar i den så kallade fas 2 över. Vad skillnaden mellan fas 1 och fas 2 egentligen bestod av lyckades jag aldrig komma underfund med. För mig var alltsammans bara en oändlig förnedringsodyssé, där jag satt av tid i den ena daganstalten efter den andra, den ena mer bisarr och meningslös än den andra. Nu inträdde jag dock i den så kallade fas 3, allmänt fruktad och omtalad såsom arbetsförnedringens purgatorium.

Konkret innebar detta att jag nu skulle sättas i arbete, inte så att jag plötsligt skulle få en anställning med en marknadsmässig lön, utan istället skulle jag placeras som livegen hos någon arbetsgivare, som dessutom skulle få betalt för att ha mig där. Det var alltså inte nog med att jag skulle jobba för en ersättning som nu sjunkit till 65 procent av den lön jag tidigare haft (eller rättare sagt ännu mindre, på grund av en besynnerlig initial uträkning min a-kassehandläggare gjorde av vilken ersättning jag skulle ha), arbetsgivaren skulle dessutom få betalt för att jag jobbade gratis!

Efter några inledande veckor av obligatorisk närvaro i arbetsförnedringens egen skenverksamhet blev jag sålunda inkallad till förhör hos två arbetsförnedrare som uppenbarligen ville utröna hur arbetsvillig jag var. Detta gjorde de genom att "föreslå" mig ett gratisjobb (fas 3) på ett litet konferenscenter som drevs av en ideell organisation. Att tacka nej till "förslaget" hade givetvis varit ekonomiskt självmord, så jag höll som brukligt god min och uttryckte min (formella) arbetsvilja på ett så övertygande sätt som möjligt.

"Har du en annan, som du illa tror, och vill du gott av honom hava: fagert skall du tala men falskt tänka och list med lögn gälda" för att citera Havamal. Slutresultatet av min pålagda servilitet blev att jag så småningom kallades till intervju på det lilla konferenscentret, där jag fick samtala med en jovialisk och något rundlagd man som var ett par år äldre än jag och synnerligen förtjust i att tala, faktiskt i så stor utsträckning att jag inte var helt säker på ifall jag hade kallats dit som intervjuobjekt eller som publik.

Att sälja mig själv på den ordinarie arbetsmarknaden hade blivit rätt svårt, då jag närmade mig femtio och inte hade haft en anställning på drygt tre år, men att sälja mig som gratis arbetskraft - dessutom mot en liten ersättning - gick betydligt lättare. Jag fick alltså jobbet, eller vad man nu ska kalla det. Jag var trots allt rätt nöjd med det. Uppdateringen av hemsidan var gjord och jag hade absolut ingenting att göra. Jag hade inte ens en älskarinna längre (åtminstone trodde jag det då). Jag hade ingenting. Jo förresten, jag hade en och annan kompis kvar, exempelvis Annika. Hon skickade ett gulligt födelsedagskort. Ett sådant kort är bevis på en sorts ansträngning, i motsats till de slentrianmässiga gratulationerna på Facebook. Men ingen, varken vän eller käresta, har någonsin varit ens i närheten av de omsorger och den trohet som arbetsförmedlingen visat mig genom årens lopp...

Mitt nya "jobb" kunde ha börjat bättre. Jag blev nämligen sjuk efter bara någon vecka. Jag fick en konstig febersjukdom som gjorde att jag låg rejält däckad i någon vecka eller så. Sjukdomen hängde sig kvar även efteråt, jag tycktes liksom inte bli helt återställd. När jag trots allt hunnit bli hyfsat frisk, i början av maj, så kom Annika upp till stan på besök, tillsammans med nya mannen, nya barnet samt ett eller annat barn till. Eftersom Annikas man var vegan så hade jag letat upp en piffig liten asiatisk krog på nätet, en krog med gott om sådan mat på menyn.

Vi sammanstrålade på Odenplan för att bege oss till krogen, men när vi kom fram möttes vi av en servitör som betraktade oss som om vi varit marsmänniskor. Han påpekade lite torrt att på den här restaurangen var man tvungen att beställa bord långt i förväg. Jag betraktade den lilla lokalens minimalistiska inredning där diverse bajsnödig medelklass från Hammarby sjöstad satt obekvämt på designstolar, i fåfänga försök att passera som innerstadsbor. Jag kände ett slags tacksamhet när vi gick därifrån.

Precis som vid Annikas och hennes mans tidigare besök så hamnade vi även denna gång på en dussinasiat, tillbaka vid Odenplan. - Jag korsar alltid mina egna spår, eller snarare så går jag tillbaks i dem. Varje färd leder in i en återvändsgränd. Resan må vara kort eller lång, men närmast undantagslöst tvingas jag alltid återvända till utgångspunkten. Arbeten leder aldrig till andra arbeten. Resor leder inte till vidare resor. Möten leder sällan till nya möten - och även då de gör det så leder dessa aldrig till bestående relationer. Det är som om jag hade en teflonbeläggning på själen, på själva mitt liv. Ingenting fastnar, inget biter sig kvar. Det är som om det saknas något att ta tag i. Alla försvinner ur mitt liv och jag ur deras. Annika var ett av få undantag, även om jag för mitt liv inte kunde förstå varför så upprätthöll hon ett slags perifer kontakt med mig genom årtiondena. Jag hade sannerligen inte förtjänat den.

Bara någon vecka senare så var jag bjuden på fest hos Pippi, i ett kollektivhus i en söderförort. Nu är det lätt att tro, eftersom det gällde Pippi, att det med detta avsågs ett gäng alternativa flumskallar i någon nedgången villa, men det här var som ett vanligt hyreshus med (nåja) vanliga hyresgäster. Man delade dock på matlagning och lite annat smått och gott i vardagen. Med undantag för Pippi, Marre och Olle så fanns där mest människor som jag varken kände eller kände igen. Merparten verkade vara Pippis grannar i kollektivhuset, men där fanns också ett gäng unga tjejer, vilket min gubbsjuka örnblick omgående observerade.

Nu kan man kanske tro att detta faktum skulle prägla min verksamhet under kvällen, att jag alltså skulle ha ägnat merparten av aftonen åt att göra mig patetisk i en eller annan ung kvinnas ögon, men så blev det inte, möjligen beroende på att jag var spik nykter hela kvällen. Dansa nykter klarade jag av, men inte att ragga - och i synnerhet inte att göra detta under jämnåriga vänners vakande, undrande och möjligen också fördömande blickar. Men dansade gjorde jag, nykter. Det måste ha varit första gången sedan möjligen en skoldans i mellanstadiet på Ulvsundaskolan som jag dansat nykter. Mest dansade jag med Marre under kvällen, men också lite med Olle och Pippi, fast hon var oftast upptagen med att fladdra runt i ett slags kollektivistiskt rus. Hon betedde sig som hon alltid gjort, flaxade runt och satte sig på än den ena grenen, än på den andra.

Gruppen unga tjejer visade sig (helt eller delvis) vara del av det gäng folkmusikaliska fiolgnidare som Pippi tillhört sedan ett antal år. Flickorna hade komponerat en hyllningslåt till Pippis ära, vars tveksamma musikaliska kvalitéer tävlade med textens ohörbarhet när de flamsiga flickrösterna framförde verket. Att döma av det vidhängande hyllningstalet så framgick det att Pippi tydligen hade blivit något slags åldrig kvinnlig förebild för de unga arty-fartybrudarna. Tanken slog mig nästan genast: Pippi hade rekryterat sig ett eget nytt "kramgäng"! För hon agerade, tillsammans med bland annat dessa unga kvinnor, tämligen exakt som jag mindes att hon hade gjort när vi var unga. Dessutom såg hon väldigt mycket ut som hon alltid gjort, möjligen såg hon bättre ut nu. Pippi var alltså ett slags oföränderlig konstant, Pi-ppi. Inget rubbade hennes cirklar.

Jag snackade annars mest med Marre under kvällens lopp. Vi återknöt rätt mycket i samtalet till vilka vi hade varit och känt oss som när vi var unga, våra relationer till det lösliga "kramgänget" och att allting kanske inte alltid hade varit vad det syntes vara, hur både hon och jag kanske inte alltid känt oss riktigt delaktiga, att vi varit utanförstående, var på sitt vis. Marre, som jag mindes henne, hade alltid varit lite av en ung tant, förståndig och avvaktande. Bilden i minnet var en impression, ett kolorerat avtryck som gradvis eroderat och bleknat under årens lopp. Vårt samtal fyllde i en del fält där färgen skavts bort, mejslade åter fram detaljer som tidens vågor nött ner. Jag har ibland svårt att minnas konversationer i sin helhet. Kvar blir mest en känsla, men där enstaka textfragment kan stanna kvar långt efter att de flesta andra människor skulle ha glömt dem.

Bara någon dag efter Pippis fest blev jag sjuk igen, för andra gången denna vår och försommar, och nu blev jag rejält sjuk. Jag låg i det närmaste utslagen av hög feber och en fruktansvärd trötthet i nästan två veckor, men det värsta var inte detta. Infektionen satte sig också på mitt friska öra. Jag hörde nästan ingenting längre och jag hade ingen aning om ifall denna dövhet skulle bli bestående. Jag uppsökte en öron-, näsa-, halsläkare och gjorde ett audiogram, som visade på en viss hörselnedsättning. Efter några veckors påtaglig ångest och sorg över att jag kanske inte skulle kunna göra musik mer, så tycktes hörseln dock återgå till vad den varit innan. Jag hoppas det i alla fall.

Min hörsel bättrade sig som sagt, vilket var tur, för i början av juni blev jag inbjuden över Facebook till en spelning på en obskyr liten rockklubb vid Slussen, snett under Kolingsborgsrotundan. Det hade ju varit rätt så meningslöst att gå dit utan att kunna höra något. Egentligen var det ingen rockklubb utan en klubblokal åt ett MC-gäng, men tydligen hade man spelningar där lite då och då. Jalle, gammal kompis från punkåren, spelade nu med ett nytt gäng, fast det var i grunden samma rockers-rock som han förut spelat med Reptile Smile. Det var egentligen inte riktigt min tekopp, behållningen bestod mest i återseendets glädje, i att se att Jalle fortfarande höll stilen, liksom sällskapet i övrigt; Marre, Erik, Olle - samt också SirN. Han var där med ett annat gäng av egna kompisar, men jag växlade några ord med honom också under kvällens lopp.

Även om spelningen var helt okej så låg kvällens huvudsakliga behållning alltså i umgänget, i samtalen på kajen utanför med gamla vänner, i det faktum att det var den första riktigt ljumma sommarkvällen och i det faktum att vi gamla stötar åter var tillsammans på en spelning, som vi så ofta varit när vi var unga. Det blev en lite konstig känsla, en blandning av både igenkänningens behag och av en viss genans över att vara gubbe och/eller kärring på rockklubb, nästan som om det vore en smula opassande. För egen del greps jag samtidigt av en sorts sommarromantik, samt måhända av viss nostalgisk ungdomsromantik.

Det är så konstigt med det där. I början av varje sommar känner jag fortfarande, efter alla dessa år och årtionden, den där pirrande förväntan, förhoppningen om SOMMAREN; att just denna sommar ska bära med sig möten, förändring, liv och lust. Varför kan jag aldrig få in i hjärtat det jag redan vet i huvudet, nämligen att det aldrig äger rum? Det har inte skett sedan någon gång i mitten av åttiotalet att en sommar blivit en livsavgörande epok med en alldeles egen identitet. Numera är somrarna bara några korta veckor då det i bästa fall är lite varmt, inget annat. Likväl rullar jag varje år, genom tre kalla årstider, denna boll av hopp framför mig. Och vid varje sommars slut ligger den där tom på luft, punkterad och platt. Ständigt detta jävla hopp som pumpar ny luft i min åldrade och futila dröm.

Ungefär som i (den lysande) filmen Inception så finns det också en dröm i drömmen, denna dröm kallas midsommar. Den har en särställning, inte bara som en orgie i drucken svenskhet, utan också som en bekräftelse av tillhörighet rent generellt. De allra flesta svenska människor är bjudna någonstans på midsommaraftonen, om så inte till goda vänner så åtminstone till familjära lantställen. Midsommarens antipod, jul och nyår, är i detta avseende oftast tudelad; man sitter med familjen på julaftonen och har roligt med vännerna på nyårsaftonen. Midsommaren kan dock vara lite av varje, men som en tillhörighetens bekräftelsefest är den en värdig medtävlare till både jul och nyår sammantagna.

Undantagsvis så var jag faktiskt bjuden någonstans denna midsommar, nämligen hem till Marre. Tack och lov så väntade där inget koackackackakaa kring någon lantlig fallos med tvärslå, istället hade Marre, Erik och Olle bestämt sig för att, innan kvällens festiviteter, gå och se en föreställning som Parkteatern gav i Galärparken ute på Djurgården. Efter lite om och men, med missade färjor och bussar, så anlände jag något försenad till sällskapet som satt och picknickade lite lagom långt ifrån scenen. Jag genomled den "roliga" föreställningen, applåderade artigt de habila skådespelarinsatserna och gladdes åt att få umgås lite med mina vänner, nu när skådespelarna äntligen höll käft.

Även detta var på sätt och vis ett slags lättrepris på mina unga år, tillsammans med arty-fartymänniskor, för vilka insupandet av kultur var ett identitetsskapande element. Själv genomled jag vid denna tid oftast kulturen men fokuserade mer på själva insupandet, alltså supandet efteråt, samt på att ragga på kulturbrudar. Jag tycker fortfarande att det inte finns något sexigare än pretentiösa, "medvetna" kvinnor i tjugoårsåldern. De är så härligt diskussionslystna och självsäkra, med den säkerhet man bara kan ha innan man insett sin egen fåfänga och sin okunskap om världen och människorna. Det är ett slags oskuld, en oskuld som jag ibland känner en oerhört stark lust att penetrera med min ackumulerade allmänbildning, min bitterhet och cynism; att obönhörligt punktera självbedrägeriets mödomshinna. En gubbes bittra hämnd på ungdomen.

Någon slik kvinna skulle kvällen dock inte bjuda på. Marre var förvisso en kulturbrud, fast hon var det på riktigt, med beläsenhet och arbete inom kultursektorn i bagaget. Det var alltid njutbart att tala med henne, hon var genuint sympatisk och besatt en gedigen allmänbildning. Det gjorde faktiskt merparten av sällskapet denna midsommarafton; Olle, Erik, Pia och Karin, samt hennes nya mansperson. Möjligen gjorde Benge det också, fast just denna kväll var det svårt att avgöra. Som jag minns det var han nämligen en smula packad redan när han och Pia anlände till festen, ett tillstånd som inte förbättrades vartefter kvällen led. Fast jag är osäker, det kanske var en annan fest hos Marre jag nu råkar minnas och blandar ihop med midsommaraftonen. Det är nackdelen med att nedteckna ett helt års händelser i efterskott, att likartade händelser grötar ihop sig. Men är det memoarer så är det, på gott och ont.

Lekfarbrorn
I början av juli dök Annika upp i stan igen och jag fick denna sommar åter skäl till att ta mig ut till Djurgården. Vi skulle fika ute på Rosendals trädgårdar; jag, hon, hennes mansperson, hennes bonusbarn, samt deras gemensamma lilla telning. Det var fint väder, minstingen grinade inte alltför ofta, kaffet och kakan var goda. Vi satt vid ett stort bord under ett träd i svalkan och allting andades familjelycka, fast den var deras och inte min. Jag var en turist i familjelandet, men jag sög åt mig vad jag kunde av denna främmande känsla av tillhörighet.

Faktiskt så var jag lekfarbror också. Efter att vi hade fikat och snackat en bra stund så lommade hela sällskapet lojt iväg till en liten lekpark som låg i närheten. Vi lekte faktiskt lite allihop, i en gunga som var placerad mitt i en sorts stor sandlåda. Gungan var i formen av ett upp och nedvänt V, med ett däck att i vardera ändan, allt fäst på en metallstång som kunde både rotera och fjädra i sitt fäste. Hela anordningen kunde därför både gunga och snurra runt som en karusell. Jag gungade runt med det tioåriga bonusbarnet, en söt unge med asiatiska drag eftersom hennes mamma var från Taiwan. Detta fotograferades, så nu finns det alltså bildbevis på mig som lekfarbror. Snacka om falsk varudeklaration!

Fast kanske ändå inte, för något slags lekfarbror hade jag väl faktiskt varit för N, en som hon åkte till enkom för sina lekbehov. Jag har också ett lekbehov. Det blir alltid så mycket starkare när våren och värmen kommer, när min futila dröm om SOMMAREN åter får fäste i mig. I ett svagt ögonblick, eller snarare i svallvågorna av en erotisk hågkomst, hade jag messat till N. Det hade skett en eller annan vecka tidigare. Nu, när jag satt här mitt i familjelyckan, så ringde N till mig. Jag fumlade med mobilen och lyckades på något vis trycka bort samtalet. Jag minns inte riktigt hur det blev sen, men det blev en blandning av ringande och messande som resulterade i att jag och N beslöt oss för att vara vänner igen, eller vad det nu var vi hade varit.

Jag hade dock under tiden hunnit skaffa mig lite semesterplaner, så N och jag skulle därför inte komma att göra vår erotiska återförening förrän lite senare. Jag tänkte åka till Gotland. Jag hade snackat med både Olle och Erik om det minst fem somrar i rad, utan att någonsin ha fått ändan ur vagnen och faktiskt åkt dit. Men nu skulle det bli av, antingen en färd till Olles bedagade husvagn, eller till Eriks föräldrahem, vilket nu blivit till sommarviste för Erik och hans bröder, först på grund av moderns sjukdom och sedan hennes bortgång.

Eftersom det senare alternativet låg mer rätt i tiden, då Olle inte skulle ner till ön förrän senare under sommaren, så blev planen alltså att åka till Erik. Han, Marre och ett stort gäng med barn och vuxna skulle hålla till i det vid kusten belägna huset under en stor del av sommaren - och Erik hade uttryckligen sagt att jag var välkommen när jag ville. Sen var det också så att min gamle vän Pelle (från Urban Släke, inte från Payback) hade sagt att jag var välkommen att hälsa på när jag ville. Nu var det visserligen väldigt länge sedan han sagt det, typ 2005, men då jag visste att han och Isa (som sagt detsamma) bodde i samma kåk som då, där det enligt Pelles utsago fanns gott om rum för gäster, så tänkte jag att de skulle uppskatta ett besök från en gammal vän i några dagar.

I min fantasivärld såg jag framför mig några trevliga och givetvis soliga sommardagar, först tillsammans med gamla vänner som jag inte träffat på ett bra tag i Visby, därefter några om möjligt ännu soligare dagar vid kusten tillsammans med ännu fler gamla vänner. Dessutom hade jag ett annat rendez-vous planerat för Gotlandsresan. En synnerligen sympatisk kvinna i min egen ålder, som arbetade på kontoret i det lilla konferenscenter där jag nu också jobbade, skulle åka ner till Gotland under samma tid. Vi hade fått ett gott öga till varandra på jobbet och småflörtade ofta, lite på skoj sådär.

Vi hade bytt telefonnummer någon vecka tidigare i samband med en båtresa som företagits gemensamt med personalen på konferenscentret. Vår jovialiske och synnerligen pratglade storchef hade vid tillfället bokat en minikryssning för personalen, från stadshuskajen till Drottningholm, ett slags belöning och bokslut inför sommarsemestrarna. Där skulle vi gemensamt inmundiga lunch och helst också verkligen känna oss som ett riktigt team, eller kanske som en enda stor familj...

Utbytet av telefonnummer ledde till att jag en solig sommardag under semestern ringde och föreslog min kvinnliga arbetskamrat att vi skulle ta en fika tillsammans. Jag satt vid ögonblicket för detta samtal själv på ett utomhuskafé, i en solig trädgård strax utanför Nynäshamn, i sällskap med morsan och plastpappa och avnjöt kaffe och våffla. Jag hade känt mig lite extra somrig och fri, vilket fick mig att ge denna ytterst sympatiska kvinna en spontan signal. Tyvärr så sa hon under samtalets gång att hon var upptagen och att hon, som sagt ovan, snart var på väg till Gotland i tjänsteärende. Att jag haft en stående inbjudan till Gotland från Erik, Olle och Pelle/Isa - samt att nu denna synnerligen trevliga och attraktiva kvinna också skulle resa dit - var fakta som sammantagna gjorde att beslutet liksom gav sig självt. Den stationära Peter Oltersdorf skulle äntligen göra en sommarresa någonstans! Framför mig hägrade inte bara härliga sommardagar i goda vänners lag, utan kanske också en liten sommarromans, eller..?

Jag bokade biljett och kontaktade sen de berörda. Möjligen borde jag ha gjort det hela i omvänd ordning. Mitt mail till Isa över Facebook, om att jag var på väg till Visby, bemöttes med tystnad. Jag hade fått Pelles aktuella mobilnummer av Olle och messade honom. Efter någon vecka kom ett mess som med all tydlighet slog fast att någon sovplats inte var att räkna med och att föga tid fanns för ett möte. Bäst före-datumet hade gått ut på erbjudandet helt enkelt, vilket kanske inte var så konstigt, efter sex år...

När jag sedan kontaktade Erik för att berätta om min ankomst så möttes jag av ett liknande besked där, inte på grund av någon längre tystnad i kontakten, utan på grund av att det kustnära huset skulle vara smockfullt med folk under just den helg då jag tänkt åka dit. Erik påstod att han tidigare hade delgett mig den informationen, vilket han möjligen också hade gjort, möjligen inte. Kanske hade jag bara inte tagit in vad han sagt. Osvuret är bäst. - Jag började emellertid alltmer känna mig som Martin Ljung i den gamla sketchen, där han dyker upp med helt gäng människor för att våldgästa hos någon gammal bekant eller släkting mitt i natten. Han står och ropar upp mot fönstret: "Ester, vi är här nu..."

Mitt enda återstående alternativ för ett boende på Gotland var ifall min kvinnliga arbetskamrat kunde fixa fram ett extra rum på sitt hotell, men det gick inte. Det fanns nämligen inte ett ledigt rum att uppbringa i hela Visby på grund av Almedalsveckan. Varenda politiker och journalist i hela Sverige var där. Efter en hel del telefonerande hit och dit så stod det klart att det enda stället att bo på under Gotlandsvistelsen, åtminstone sammanhängande, var på campingen i Visby, i tält.

Visst kan jag bo i tält, men då ska det vara varmt och soligt. Gotland hade varit soligt länge, men just under den helg då jag skulle dit så kunde man på SMHI:s hemsida läsa att dåligt väder var på väg mot ön. (Sen blev det visserligen inte särskilt dåligt väder, men det visste jag ju inte då.) Där någonstans knäcktes reslusten. Jag avbokade min båtbiljett och gav upp.

Jag blev en smula knäckt av händelsekedjan, inte så mycket för att resan i sig inte blev av, utan för att saker och ting i mitt liv liksom aldrig blir av, att jag ständigt går runt i samma spår. Att åka iväg någonstans, att öppna upp livet för förändring, var något som min själ närmast skrek ut att jag behövde, det var nästan som en fysisk näringsbrist. Jag behövde ett emotionellt kosttillskott, umgänge, en romans kanske, att få återuppväcka känslor som legat undanstoppade länge, egentligen ända sen jag och M var ihop på allvar. Vårt strulande under åren efteråt var ju mest ett slags eko.

Mina fåtaliga möten med N under året innan hade återuppväckt denna längtan från åren med M, men från N hade jag ju inte haft någon romans att vänta, eftersom hon i praktiken bara haft mig som en nischad älskare vid sidan av, som en sorts njutningsmedel som doserades vid behov. Jag hade redan då försökt finna ett hållbart förhållningssätt till henne utan att lyckas. Jag vet inte varför jag inbillade mig att det skulle bli annorlunda nu. Kanske hoppades jag fortfarande - eftersom jag så innerligt behövde det - att N slutligen skulle utveckla ett behov av mig som person, inte bara som funktion. Jag behövde bli älskad, på något plan i alla fall, även om det bara skulle bli som vän.

I mitten av juli kom N till Stockholm för att vara hos mig över en helg. Givetvis så ägnade vi oss åt de aktiviteter som först hade fört oss samman, men jag hade liksom en ambition att vi skulle kunna göra annat också, något skojigt eller mysigt som inte bara handlade om sex. N föreslog att vi skulle gå på Grönan (vilket, för eventuella läsare med agrar bakgrund, är den vedertagna förkortningen för nöjesfältet Gröna lund, ute på Djurgården här i Stockholm). Först tyckte jag att det kändes en smula fånigt, men sen kom jag underfund med att jag faktiskt fortfarande tycker att det är roligt att åka i en massa konstiga manicker som flyger och far.

Vi köpte åkband förstås, så att vi fritt kunde avnjuta allehanda attraktioner. Det är kanske lite fånigt men jag kände mig ibland nästan som en pappa med sin lilla dotter bredvid, när vi tillsammans åkte i något som flög och for medan N tjöt av skräckblandad förtjusning. Ibland hatar jag verkligen att jag är så pass gammal och blasé som jag dessvärre har blivit. Det finns så väldigt lite som ännu känns nytt och spännande för mig. Med en skrikande och tjutande N vid min sida så erinrade jag mig plötsligt att livet faktiskt kan vara rätt så kul ibland och att det faktiskt är rätt skoj att åka Flygande mattan till exempel. Jag njöt genom henne. Jag kände en förmodligen väldigt gubbig och patetisk ansats till förälskelse i den här lilla flickan som satt bredvid mig och tjöt av förtjusning.

Extra fånigt blev det kanske när vi åkte i Kärlekstunneln tillsammans, när vi satt i den där löjliga svanformade båten och kysstes som tonåringar. Jag satt där med N:s späda och flickaktiga kropp i min famn och visste inte ifall jag skulle skämmas över mig själv eller om jag bara skulle tillåta mig att känna det jag kände. Vi kom ut ur tunnelns mörker efter färden och jag lät min känsla sjunka tillbaks in i en annan sorts mörker, ett mörker som jag har burit på nästan så länge som jag kan minnas, åtminstone sedan jag gick i lekskolan. Har jag haft det inom mig hela livet? Ska jag förbli i det livet ut? Eller kan jag någon gång finna kärleken inom mig och få den att förbindas med kärleken omkring mig? Har jag ens någon riktig kärlek inom mig, eller är det bara ett kompensatoriskt sug, en abstinens efter något jag borde ha fått för länge sedan, men som jag inte fick, eller fick alldeles för lite av? Hur ska jag kunna veta det?

Emellertid vet jag att jag fått för mycket av en hel del annat, såsom skräpmat och alkohol, vilket förstås min kropp med all tydlighet skvallrar om. Det var en smula tragikomiskt, men jag var faktiskt för fet för att kunna komma in i säkerhetsbygeln på en av attraktionerna. Personalen lyckades till slut visserligen trycka igen den så att den låste fast, men då kunde jag knappt andas, så jag fick be dem att släppa ut mig. Kanske gör jag något åt övervikten en dag, men då ska det nog vara ifall den börjar störa mig i vardagen och i arbetet, men det gör den inte nu och gjorde inte speciellt då heller, möjligen var det en smula pinsamt men ingen större förlust. Jag hade åkt allt annat och njutit i fulla drag, så en åktur hit eller dit kvittade liksom.

Men i samband med detta fick jag också uppleva ett drag hos N som jag möjligen anat, men möjligen också skjutit åt sidan. I vissa avseenden är jag väldigt väluppfostrad, även om jag hoppas att det också har sin rot i empati. Jag reser mig nämligen för gamlingar på bussen och i tunnelbanan och lämnar min sittplats åt dem, likaså flyttar jag mig från sätena vid barnvagnsplatsen på bussen när en barnvagn eller rullator rullar ombord. Jag håller upp dörren för den som kommer efter mig, så att han eller hon inte ska få dörren igenslagen i ansiktet. Det är livets smörjmedel, den lilla artigheten, den lilla vänligheten och hjälpsamheten som gör vardagslivet lite mindre plågsamt.

En annan sådan artighet och vänlighet är förstås att ifall någon i ett sällskap är förhindrad att delta i en gemensam aktivitet, så anpassar sig sällskapet efter den som av det ena eller andra skälet inte kan delta. Ifall någon i sällskapet exempelvis är rullstolsburen så förlägger man knappast en gemensam promenad till en väg med en massa trappor. Nu var jag alltså för fet (för ett fuck, tänkte jag säga, men det var jag ju uppenbarligen inte, men däremot) för att kunna åka i den här apparaten. På något vis tog jag det för givet att N skulle solidarisera sig med mig och kliva ur mojängen hon också. Istället så sa hon, grinigt som en liten unge: "Men jag VILL åka!". Jag blev en smula ställd över reaktionen, men jag sa förstås att hon såklart skulle åka. Jag stod vid sidan av och väntade tills hon åkt färdigt, oklar över hur jag skulle känna inför hennes reaktion.

Jag beslöt mig för att inte fästa mig vid händelsen. N var ung, hon sökte ännu efter upplevelser. Hon höll ännu på att fylla och formera sitt liv. Hon var helt enkelt i en annan fas av livet, en fas som faktiskt kräver en smula mer egoism, att man tar för sig medan man kan - innan man blir så trött, grinig, blaserad och likgiltig som jag bara alltför ofta är. Empatin bygger ju de facto också på vilken grad av föreställning man har om andras känslor. Och inlevelsen i medmänniskan är ju faktiskt ett helt livs verk. En person i tjugoårsåldern har ännu fullt upp med att finna och uppleva sig själv. Jaget är alltjämt en i stora stycken bristfälligt utforskad kontinent. Så hänsynen och empatin måste kanske delvis vänta tills den ålder då man istället blivit inkontinent...

Menorca
N for hem efter en fin liten helg. Vi mejlade/messade en del gulligheter fram och tillbaka. Jag fick en känsla av att vi kanske skulle komma varandra närmare som människor den här gången, att vi skulle bli vänner, utveckla ett tätare umgänge som inte bara handlade om nästa kärleksmöte. Kanske kan man tycka att jag i det läget inte längre borde ha haft något incitament för att resa iväg. Men någonstans i de förnuftigare delarna av min skalle så insåg jag samtidigt att det troligtvis aldrig skulle bli något stadigt förhållande mellan mig och N, på sin höjd en allt större vänskap, sen så var jag alltjämt frustrerad över den uteblivna Gotlandsresan. Jag ville att det skulle hända något, jag ville ha min sommardröm, jag ville ha romantik. Och vad fanns det för romantik i att vara deltidsälskare?

Jag fattade således beslutet att jag skulle fara iväg på en sista minuten-resa vart som helst. Jag tog mig in till stan under en varm julidag och tog en tur längs Sveavägen, till de många resebyråer som klumpat ihop sig nära Sergels torg, för att jag skulle jämföra priser och resmål. Efter mitt sedvanliga velande hit och dit så bestämde jag mig slutligen för en halvbillig resa till Menorca, Mallorcas betydligt mindre grannö. Resan var inte överdrivet billig, men det var ju mitt i högsäsongen, så priset var väl okej kan man säga.

Jag drevs alltjämt av min längtan efter den där SOMMAREN, av drömmen om den där händelsen, romansen, nystarten av livet, att det helt enkelt skulle hända något! Sen drevs jag förmodligen också av något annat. Jag hade varit nykter i ungefär ett år och tio månader, inte druckit en enda droppe. Frågan är vad man egentligen kan göra på en charterresa om man är alkis, förutom att dricka. Menorca var ju knappast ett stort resmål för den historiskt intresserade, eller hade några spektakulära sevärdheter i övrigt. Där skulle bara finnas stränder, hav, någon form av nattliv, alkohol och förhoppningsvis en liten semesterromans. Jag hade bestämt mig för att supa, kanske var jag ännu inte fullt ut medveten om det. Jo, förresten, det var jag. Jag ville supa.

Tänka sig, att jag liksom aldrig lär mig, att jag fortfarande saknar festen, knullen och ungdomen. Tänka sig att jag fortfarande längtar efter den där naiva kärleken - som om alla dessa lager av upplevelser, besvikelser, cynism och bekvämlighet skulle kunna penetreras av DEN RÄTTA! För i min fantasi så var detta förstås drömmen. Jag skulle alltså först träffa på något trevligt supsällskap på Menorca, jag skulle sedan festa och ha roligt - och givetvis så skulle jag i samband med detta också möta en ung, begåvad, vacker och varmhjärtad kvinna som jag skulle ha fantastiskt semestersex med och kanske också vara tillsammans med en längre tid, möjligen för resten av livet... Varför drömmer jag ännu om miraklet, om Alexanderhugget som ska klyva den gordiska knuten, knutenheten som är jag?

Kanske finns du inte alls, du som jag drömmer om. Men det är också möjligt, eller till och med troligt, att det finns en myriad av du - liksom en myriad av jag, spridda över tid och rum. Ibland möts vi, ibland inte. Dramat är skrivet och handlingen bestämd. Att en eller annan föreställning blir inställd ändrar inte pjäsen som sådan, även om förstås ingen föreställning är den andra lik. - Evigt skilda, evigt förenade; dikotomin. Jag och du. Inga andra har någonsin funnits, sedan allt skapades för första gången. Och vår rot sträcker sig ned i det Namnlösa, i Outgrundligheten. Vi är ett och samma möte som upprepas i oändlighet, eller som aldrig blir av.

Jag drack inget på planet. Jag ville uppleva själva resan. För jag älskar det. Jag älskar att höra utropen på Arlanda, människor med väskor på väg någonstans. Jag älskar att gå ombord på planet, se en uniformerad och leende kvinna (vanligtvis) som välkomnar mig ombord. Jag älskar det lilla pirret när planet precis lämnar marken, ljuden av motorer, landningsställ och vingklaffar. Med stigande ålder har jag dock bättre börjat omfatta min dödlighet, jag ser och föreställer mig faror och deras konsekvenser med större insikt och tydlighet. Detta har skapat en liten, liten reva av rädsla och osäkerhet i den upplevelse jag som barn älskade så reservationslöst, nämligen upplevelsen av att resa, särskilt med flyg. Sen så flyger jag ju så vansinnigt sällan numer, det är så otroligt långt mellan gångerna. Herregud vad jag saknar rörelsen i livet!

Att se horisontens krökning, moln som tornar upp sig i fantastiska formationer, att åka genom fluffiga berg och dalar i ett mjukt men hisnande himmelslandskap, att sedan se alptopparna långt därnere och därefter de första sydliga vitkalkade husen, en knappt skönjbar fiskebåt i ett Medelhav som glittrar sin sol upp mot mina åter så barnsliga ögon - det får nästan världen att kännas ny igen, får mig nästan att tro att jag faktiskt ska känna mig riktigt levande igen, att det faktiskt är möjligt att leva. Det är en upplevelse som inte ens flygmaten kan ta död på. Fast jag älskar nog fan flygmaten också, dessa löjliga små lådor, en installation som parodierar ätandet som företeelse.

Menorca såg så otroligt litet ut när planet närmade sig ön, som att man skulle kunna gå runt hela ön på någon timma, men perspektivet lurade mig. Ön var visserligen rätt liten, men ändå stor nog för ganska så långa resor till lands, vilket jag skulle komma att erfara tämligen konkret några timmar efter att landningsställens hjul fått markkontakt och den lättade turistiska applåden efter vår lyckade landning klingat ut.

Jag slapp vänta på bagaget. Jag hade nämligen chockat mig själv genom att resa med lätt packning. Alltihop rymdes i en bag som var liten nog för att passera som handbagage. I bagen fanns bara det absolut nödvändigaste. Det var en sån otrolig lättnad, att för en gångs skull åka någonstans utan en packning som dignade av reserver till reserverna, av vilka merparten ändå aldrig kom till användning. Jag gick lätt som en fjäder ut i ankomsthallen, där ett gäng bajsnödiga resebyrårepresentanter stod i sinsemellan olika men ändå lika fula skjortor, hållandes diverse skyltar som solhungrande turister förhoppningsvis skulle reagera på.

Som första turist för dagen gick jag fram till några av de skylthållande och konstlat flinande reseledarna och blev anvisad till en buss med nummer si eller så, vilken sades stå på en bussparkering utanför byggnaden. När jag kommit utanför dörrarna tände jag en cigarett och njöt av den gnutta bonustid som min brist på packning förlänat mig. Det skulle ännu dröja någon minut innan hela gänget från Lasse Åbergs "Sällskapsresan" började välla ut ur byggnaden. Där fanns ännu bara jag, lukten av Sydeuropa och en nytänd cigg, riktig värme, samt ljudet av några busschaufförer som talade med varandra lite på avstånd.

Jag fimpade min cigg och lommade iväg till den buss som jag blivit anvisad, gick in och satte mig. En storfamilj av invandrare av okänt ursprung myllrade in och ändade tystnaden med ett kontinuerligt pratande, vilket sen också kom att ackompanjeras av ett om möjligt ännu ljudligare gäng ungdomar ifrån någon okänd förort, även de mest invandrare. Fast här var vi ju alla i och för sig invandrare, eller snarare genomvandrare. En nervös ung man, iförd en ful kortärmad skjorta av reseledartyp, äntrade strax därpå bussen, nu inte längre skyltförsedd, utan i stället försedd med en samling papper som han bläddrade i och hurtigt citerade ur. Han rabblade upp namnen på diverse hotell som den aktuella bussen skulle åka till.

Mitt hotell hette tydligen Marina nånting. För att vara på säkra sidan så frågade jag honom, efter att han föreföll att ha rabblat klart, ifall denna buss gick till Marina nånting. Det var det hotell som reseledarna anvisat mig i ankomsthallen och som denna buss sades gå till. Reseledaren bläddrade i sin pappersbunt en gång till och sa att jag satt på fel buss. Följaktligen gick jag då av och gick sedan ombord på den buss jag nu anvisats till, i förhoppning om att reseledaren hade koll på vem som skulle vart. Det skulle senare visa sig att så inte var fallet.

Bussen satte sig i rörelse, for genom den menorkinska huvudstadens (Mahón/Maó) ytterområden och satte kurs ut mot landsbygden, for genom ett kulligt och pastoralt sydländskt landskap, förbi fält och skogar. Efter att ha korsat en stor del av ön i någon timme nalkades bussen havet. Vi kom till ett område fyllt av små hotell och bungalows, en tennisbana, någon liten supermarket och med ett glittrande hav som skymtade bakom palmer och blommande buskage. Mina ögon sökte febrilt efter Pepes bodega. Till slut stannade bussen framför ett typiskt turisthotell, vars interiör dock visade sig vara något mer sober än jag väntat mig. Liksom alla mina medresenärer halade jag fram mitt pass, min biljett och gick till receptionsdisken för att registrera mig.

En av de stressade hotellreceptionisterna tittade i mitt pass och på min biljett, bläddrade i en liggare, tittade åter på passet och biljetten och bläddrade lite till, varefter han tämligen bryskt lät mig veta att jag inte fanns med på listan över blivande hotellgäster. Någon representant från resebyrån fanns inte på hotellet och när jag frågade receptionisten vad jag skulle göra så ryckte han bara på axlarna och fortsatte med att registrera strömmen av inkommande hotellgäster. Jag ringde det nummer som fanns angivet i de papper jag tilldelats av reseledarna på flygplatsen. Det dröjde tämligen länge innan någon svarade och när jag framfört mitt problem, nämligen att jag med allra största sannolikhet hade blivit körd till fel hotell, så sa kvinnan jag talade med bara lakoniskt att jag själv fick ordna taxi i så fall och åka till rätt hotell. Bussen hade för länge sen lämnat hotellet.

När strömmen av inkommande badjävlar slutligen avtagit något gick jag åter fram till den något barske receptionisten och bad honom att åtminstone ringa på en taxi åt mig. Jag förmodar att han såg nöden i mitt ansikte, för nu tycktes han vekna en smula, möjligen lättad över att lämmeltåget tycktes vara över för den här gången. Han ringde på en taxi. Själv ringde jag åter det lokala numret till resebyråns representanter och fick nu den definitiva uppgiften på vart jag skulle åka. Tja, definitiv och definitiv, jag fick åtminstone veta namnet på den ort där jag för ögonblicket kunde ha befunnit mig, ifall nu den nervöse reseledaren ombord på bussen hade tittat ordentligt i sin pappersbunt - och ifall han då samtidigt hade erinrat sig att ön faktiskt hade inte mindre än tre hotell med namnet Marina nånting.

Det var av detta skäl inte första gången som en förvirrad turist hade stått i detta hotells lobby, hotell Marina nånting - oavsett ifall just detta hotell nu var Marina ett, två eller tre. Detta upplystes jag om av den lättade och nu faktiskt också vänligt leende receptionisten. Jag tog min lätta packning, gick ut i solen utanför hotellentrén och tände min andra cigg på Menorca. Efter cirka tio minuter kom en vit Mercedes av hyfsat modern modell med taxiskylt på taket. Chaufför var en ung, mörk och tämligen attraktiv kvinna i tjugoårsåldern, som tack och lov talade åtminstone duglig engelska, vilket var en lättnad eftersom jag hade en lång färd framför mig. Just det Marina nånting som jag skulle till låg nämligen på andra sidan ön.

Återigen färdades jag genom det kulliga och soligt leende landskapet, som trots en viss sydländskt bränd karghet här och där ändå var förvånansvärt skogigt. Jag njöt av färden. Det kändes trots allt lite grann som ett äventyr, givet mitt vardagsliv hemma i Sverige där det aldrig hände något oväntat överhuvudtaget. Jag satt i en taxibil och for genom ett nytt, vackert och okänt landskap, konverserandes med en attraktiv ung kvinna i förarsätet bredvid mig. Vi for genom en liten stad, eller kanske snarare en stor by mitt på ön någonstans, full av vitkalkade och fina små hus som här och var också omgavs av små trädgårdar.

Jag erfor en mild eufori. Jag kände mig levande. Jag hade hamnat fel och därigenom kommit ut på en helt oväntad färd. Jag hoppades i mitt inre att det var så här som hela semesterresan skulle bli. Jag tog faktiskt detta som ett gott tecken. Det hände något, faktiskt så hände mig något oväntat. Det kändes nästan som om jag hade upphävt naturlagarna, lyckats trotsa mitt öde. Det kändes som islossning, som om den stelnade skorpan över mitt liv faktiskt kunde rämna.

Så småningom anlände vi till den ort som jag borde ha anlänt till redan för några timmar sedan. Den såg en smula tristare ut än den jag lämnat, men var ändå helt okej. Vi fortsatte att snurra runt med taxin på orten i kanske en halvtimme till, medan taxikvinnan ringde en kollega och smattrade fram något på menorkinska i jakt på den korrekta adressen till Marina nånting, alltså det Marina nånting som låg på just den här orten.

Messerschmitt: Menorkinskan är en dialekt av katalanskan, nära släkt med de dialekter som talas exempelvis på Mallorca och Ibiza. Katalanska är ett eget romanskt (latinskt) språk som annars talas i östra Spanien, i Andorra, samt i staden Alghera på Sardinien.

Jag telefonerade själv lite då och då under färden, nämligen till den nervöse reseledaren, i syfte att utverka samma information också ifrån honom, det vill säga information om var hotellhelvetet faktiskt låg och hur man tog sig dit. Eftersom jag hade rest ospecificerat till Menorca så kunde jag vid min ankomst till flygplatsen knappast ha förväntats veta varken var mitt hotell låg, eller att det dessutom fanns (minst) två hotell till på ön med nästan samma namn som mitt. Detta påtalade jag också vänligt men bestämt under min och reseledarens telefonkommunikation under dagen och till sist insåg han det också själv.

Så när taxin nu efter många om och men till sist anlänt till det rätta Marina nånting på rätt ort, så stod där ett stycke nervös reseledare i en märkligt kolorerad och kortärmad skjorta och med plånboken i högsta hugg. Han betalade för taxiresan, som gick på nästan sexhundra svenska kronor. Jag fick en känsla av att den unga taxikvinnan hade saltat räkningen en smula, att färden hade gjorts något längre än den behövde ha varit, vilket jag förstås sket högaktningsfullt i eftersom det var resebyrån som pröjsade. Jag lommade iväg mot entrén till Marina nånting (nummer ett, två eller tre) och checkade in.

Jag är som jag är, det vill säga en paranoid kontrollmänniska, så därför hyrde jag förstås kassaskåp. Sådana fanns i varje rum men hyrdes separat, de ingick inte i priset. För säkerhets skull hade jag också alla nycklar fästade med säkerhetsnål i fickan och vissa papper och större pengar i en dold penning- och dokumentpåse under tröjan. Dessutom hade jag införskaffat en vattentät förslutningsbar påse av tjock plast, så att jag kunde ha värdesaker och pengar på mig när jag gick och badade. Som min preussiske fader ofta sa: "Vertrauen ist gut, Kontrolle ist besser". - Förtroende är bra, kontroll är bättre...

Fjärran från säkerhetsdörrar, bankfack och svensk ordning, upprättade jag alltså som vanligt mitt eget mobila lilla kontrollhelvete när jag var på resa. Frågan är ifall något oväntat verkligen kan hända en människa som så omsorgsfullt försöker gardera sig mot alla oväntade händelser. Fast mitt hotellrum var i alla fall rustat för oväntade händelser. Jag hade nämligen fått ett dubbelrum alldeles för mig själv. Min första tanke vid åsynen av dubbelsängen var därför: "KNULLA!" Rummet hade dessutom en fin och närmast romantisk utsikt över havet och en liten kanal strax nedanför balkongen, där man kunde se alla båtar som for in och ut ur marinan. Det var upplagt för sommarromans, i bästa fall.

På andra sidan av den lilla kanalen låg små villor i spansk stil, vitkalkade eller i pastellfärger, med små välskötta trädgårdar, varav det i några växte palmer vars kronor vajade i havsbrisen. Ett blå- och vitrandigt fyrtorn låg en bit bort längs stranden. Att stå i rummet och titta ut mot balkongen och utsikten kändes lite som hötorgskonst. Jag föreställer mig att det hänger ett antal reproduktioner av just det här motivet ovanför ett okänt antal tv-soffor i Sverige. Kanske var det därför som jag aldrig fotograferade utsikten. Den var för gullig helt enkelt, utsikten var som en retuscherad bild ur en resebroschyr redan från början.

Det fanns ett litet pentry på rummet med kyl, spis och diskbänk. Spisen hade jag ingen användning för, men kylen fylldes raskt med diverse drycker, även alkoholhaltiga sådana. Jag hade bestämt mig för att dricka under den här semestern, för att göra slut på ett år och tio månader av total nykterhet. Fyllan var en del av semesterkänslan helt enkelt. Jag tog ledigt från nykterheten, en nykterhet som hade gett mig väldigt lite. Jag hade samtidigt lyckats förtränga det faktum att fyllan faktiskt gett mig långt mindre under de senaste årtiondena. Jag ville ha händelser och förändring under semestern - och nästan alla möten av betydelse under mitt liv hade ägt rum i samband med alkoholförtäring.

I min tankevärld existerade helt enkelt inte nyktra charterresor, det vore en självmotsägelse, contradiction in terms. Så under den första ljumma kvällen på balkongen hällde jag upp min första drink på ett år och tio månader. Till min förvåning krävdes inte särskilt mycket för att jag skulle börja känna mig lite lullig. Jag hade hört att man som alkoholist behöll den grad av tolerans mot alkoholen som man haft innan, även om man slutade dricka. I rimlighetens namn så borde det därför ha krävts en betydligt större mängd alkohol för att åstadkomma den effekt jag nu upplevde.

Lagom salongsberusad släntrade jag ner till marinan, som egentligen var en liten bukt, omsluten av en kaj på vilken det lågt ett stort antal restauranger av alla tänkbara slag, samt en och annan bar och några ställen med livemusik om kvällarna. Det här kom att bli min rutin under samtliga kvällar under denna semestervecka, att släntra ner lite halvberusad till marinan, promenera planlöst bland de många restaurangerna, för att sedan sätta mig ner och äta en något för dyr måltid. Några kvällar gick jag och lyssnade på lite musik. Det mesta var ren muzak, rätt gräsliga band som spelade daterade hits, med egentligen bara två undantag. Det ena var en lysande ung underhållare, som förvisso även han spelade gamla hits, men på ett personligt och roligt sätt. Det andra undantaget var ett väldigt kompetent jazzband med en väldigt bra sångerska.

För det mesta var det ensamma kvällsvandringar, men någon enstaka kväll gjorde jag sällskap med ett äldre svenskt par som jag träffat redan första dagen. Jag hade strax efter ankomsten till hotellet installerat mig i mitt rum och ville sedan kasta mig i Medelhavet så fort som möjligt. Efter att jag, i jakt på lämplig badstrand, passerat en liten gångbro över kanalen och fortsatt i riktning mot fyrtornet, utan att finna annat än ogästvänliga klippor av någon vulkanisk bergart, så hade jag mött paret på vägen och då frågat dem var stranden låg, varefter de hade upplyst mig om att jag gått fel. Nu, någon dag senare, så sprang jag alltså på dem igen, under en av mina planlösa kvällspromenader i "nöjeskvarteren" längs marinans kajer.

Att jag sätter citationstecken kring ordet nöjeskvarter är ingen slump, för denna ort hade egentligen inget nattliv. Efter klockan elva på kvällarna så var restaurangerna nästan tömda på folk. De få barerna och ännu färre musikställena hyste bara sporadiskt några mindre sällskap av mestadels småskräniga engelsmän. Detta var helt enkelt fel plats ifall man ville ha hålligång. Här fanns mest barnfamiljer, enstaka förälskade par - och så jag. Här fanns en trevlig liten strand, trevliga små hotell, mestadels trevliga människor och allt detta i en trevlig liten håla vid havet. Det var alltså trevligt här, men roligt var det fan i mig inte.

Så jag badade och solade. Under några dagar var det ostadigt väder och inte lönt att sola, en dag regnade bort helt och hållet. Eftersom jag på grund av detta missat några soldagar så solade jag lite extra mycket när solen åter tittade fram. Givetvis brände jag mig - och så försvann en och annan soldag till, på grund av att jag hade bränt mig såpass mycket att jag inte kunde sola. Istället flanerade och flanerade jag, for in till den närbelägna och väldigt pittoreska lilla staden Ciutadella och flanerade lite till. Jag satt på balkongen och småsöp, gick ut på kvällen och söp lite till. Jag hade visserligen bokat in mig på en guidad busstur runt ön, för att beskåda de få sevärdheter och platser av historiskt intresse som ändå fanns, men den turen blev inställd på grund av alltför få deltagare. Jag badade, solade (så gott det gick), flanerade och söp en del. Det summerar hela resan.

N gång till...
Så hade min första utlandsresa på åratal kommit till sitt slut och det blev dags att fara hem. Jag for åter genom det vackra landskapet och förvånades över att denna lilla ö, som sett så liten ut ifrån luften, ändå tog sin rundliga tid att korsa, oavsett om det skedde med buss eller taxi. På flygplatsen sprang jag åter på det svenska paret och pratade lite om allt och inget. Jag var inte särskilt sugen på att behöva sitta och gagga under hemresan, men tack och lov så placerades vi långt ifrån varandra på planet. - På mitt säte i planet låg en påse med parfym som jag hade beställt på nerresan. N skulle fylla år rätt snart och jag hade därför inför avresan helt enkelt ringt och frågat ifall det var något hon önskade sig, eftersom jag ju faktiskt visste alltför lite om henne för att kunna köpa en passande present spontant.

Vi hade skickat ett och annat SMS till varandra också under min korta tid på Menorca. Jag var alltjämt rätt kluven till min lösliga relation med N. Det stod ju som sagt klart att jag bara var en älskare vid sidan av hennes övriga liv, en specifik funktion i hennes sexliv snarare än en vän - och definitivt snarare än en pojkvän. Men under vårt senaste kärleksmöte och vår lilla sommartripp till Gröna lund hade det känts som om det ändå fanns något där, ett hopp om en framtida innerlighet. Kanske skulle vi ändå lära känna varandra närmare och kunna bli mer innerliga vänner. Jag ville tro det i alla fall. En liten parfymflaska gjorde väl varken till eller från, men jag ville väl på något sätt visa för N att jag inte bara ville ha henne som ett objekt för mina sexuella lustar, utan att jag faktiskt ville vara hennes vän.

Ville man, i detta terrorskräckens tidevarv, frakta med sig vätskor på flygplan - oavsett ifall dessa skulle kladdas ut på huden eller inmundigas - så var det säkrast att beställa dem på det vis jag gjort, alltså på planet. Säkerhetskontrollen på Menorcas flygplats var nämligen rigorös, men det skulle visa sig att den också var tämligen godtycklig. Jag hade packat ner en sprayflaska med deodorant som jag köpt på Menorca, samt en del sololja och vad det nu annars var för vätskor. Hur som helst så var det en större kvantitet vätska än vad gällande säkerhetsbestämmelser tillät. Jag struntade i det, för det spelade mig ingen roll ifall de snodde mig på en billig deo och lite sololja. Däremot hade det varit plågsamt att bli snodd på en svindyr parfym.

På Arlanda hade jag passerat säkerhetskontrollen utan vidare, med ungefärligen samma mängd vätska i packningen som nu, men här på Menorca blev det stopp. Maskinen som röntgade min bag började tjuta, varefter både min packning och jag fördes åt sidan. En barsk polisman började rota bland smutskläderna. Han fiskade upp plastpåsen med deo och sololja, men till min förvåning så räckte han över den till mig och fortsatte med att rota i bagen. Till slut drog han med en triumferande min fram en korkskruv ur packningen, av den fällbara typ som servitörer ofta använder. Han spände blicken i mig och upplyste mig på lite halvdålig engelska om att min korkskruv var ett potentiellt dödligt vapen och att den därför ovillkorligen måste konfiskeras.

Därigenom profilerade han sig gentemot sina svenska kollegor på Arlanda, vilka uppenbarligen inte hade insett den terroristiska potentialen i min gamla korkskruv. Men visst, det fanns ju faktiskt ett pyttelitet knivblad på den, för att skära bort bly- eller plastinfattningen på flaskhalsar, vilket nu fastnade i en annan flaskhals så att säga. Med en djupt allvarlig min, ett minspel värdigt Basil Fawlty, förde han min korkskruv mot en behållare av typen batteriholk, i vilken korkskruven närmast ceremoniellt släpptes ned. Sen släpptes även jag. Polisen riktade sin parodiska uppsyn åt annat håll, vilket signalerade att jag nu, tack vare hans outgrundliga nåd, var fri att gå. Det mest komiska i det hela var att jag ännu stod där med en påse i handen, alltjämt lika full av en otillåten mängd potentiellt explosiv deo och sololja. Polisen hade blivit så till sig i trasorna över korkskruven att han helt enkelt hade glömt både tid och rum, samt min lilla potentiellt dödliga påse. Allahu akbar!

Om hemresan finns inte mycket mer att säga. Jag unnade mig att åka in till Stockholm med det svindyra Arlanda expresståget, helt enkelt för att jag därigenom i bästa fall skulle hinna boka en tvättid under eftermiddagen, för att ta hand om mina svettiga och delvis sandiga semesterkläder. Jag anlände till mitt hem i precis rätt tid och det fanns tack och lov också lediga tvättmaskiner. Parfymen jag köpt fick jag vänta med att ge till N. Hon hade nämligen en del ideella engagemang i sitt liv och skulle vara bortrest på en konferens ett tag framåt. Jag avtalade med henne att jag skulle möta henne på centralen och ge henne parfymen. Hon skulle nämligen byta tåg där för att sedan fara till sin stad efter avslutad konferens.

Detta blev orsak till ett smärre missförstånd. Jag hade tagit fel på dag och stod på perrongen i en orolig väntan på en N som aldrig dök upp. Jag skickade oroliga mess och ringde oroliga samtal till en uppenbarligen avstängd mobiltelefon, innan missförståndet kunde klaras upp. Någon dag senare möttes vi som hastigast på centralen. Jag beledsagade henne från tåg till tåg, vi kramades och jag kände en nästan obetvinglig lust att enlevera henne, att få henne att strunta i hemfärden och istället bli kvar i Stockholm för ett improviserat kärleksmöte. Men jag har ju aldrig varit särskilt spontan, så hon for iväg till sin stad, en parfym rikare, medan jag for hem till mitt, full av erotisk abstinens.

Apropå att vara full så fortsatte jag att dricka lite av och till även efter semesterns slut. N var upptagen med vad det nu var och vi skulle inte komma att mötas igen förrän i slutet av augusti. Detta var också den månad då M:s pappa fyllde åttio år. M hade skickat ett SMS till mig och i förbifarten nämnt födelsedagen. Jag skrev ett vänligt och rätt så innerligt brev till honom, samt bifogade ett lite småroligt födelsedagskort. Hur det nu än var med min och M:s havererade relation så hade hennes familj alltid varit översvallande vänliga mot mig. M:s pappa var en godhjärtad människa och jag kände att jag ville hedra honom, dels för detta, dels också på grund av att han var sjuklig. Ingen människa lever för alltid.

Under sensommaren fanns det alltså två födelsedagar som jag gärna skulle ha bevistat, ifall livet hade sett annorlunda ut, på det ena eller andra viset. Å ena sidan hade jag gärna bevistat M:s pappas födelsedag, men eftersom han bodde i Grekland och eftersom M nu hade ett nytt liv utan mig, så hade det inte bara blivit för dyrt, utan också en socialt tveksam närvaro. På N:s födelsedag kunde jag inte heller närvara, eftersom jag de facto bara var en påtagligt överårig älskare åt henne. Hennes föräldrar, som jag visste var ungefär jämnåriga med mig, skulle knappast ha jublat över närvaron av deras dotters överårige tilläggsälskare.

Under slutet av augusti dök N upp i Stockholm igen för ännu en amorös helg. Vi hade bestämt oss för att gå ut och äta under lördagen. N var sugen på att äta något annorlunda och föreslog att vi skulle äta etiopisk mat. Jag bokade bord på en etiopisk restaurang på söder, som jag hade passerat under en promenad. Åtminstone trodde jag det. Det skulle senare visa sig att jag hade bokat bord på fel restaurang, att jag blandat ihop namnen på ställena, men det löste sig. Det fanns lediga bord på den restaurang där vi faktiskt befann oss också. Jag ringde och avbokade bordet på den felaktiga restaurangen och sen avnjöt vi mat av en typ som jag aldrig ätit förut, men som faktiskt var helt okej.

Annars ägnade vi oss under helgen mest åt varandra, så att säga. Jag kände mig ungefär som under hennes förra besök, det vill säga att det kändes som att vi under den här vändan var på väg mot en innerligare relation, hur den nu än skulle komma att se ut. Därför var det så chockerande när hon for hem till sin stad utan att höra av sig efteråt. Det kom liksom ingen efterklang. Vårt möte var som en fullkomligt isolerad händelse, utan varken förspel eller efterspel. Det blev liksom tvärtyst på en gång. Samma mönster upprepade sig alltså än en gång. Jag fick känslan av att N liksom administrerade sin kontakt med mig, bokade in mig lite som en tid i tvättstugan, tvättade och sen var klar (även om vår verksamhet snarare genererade smutstvätt än att rengöra den, det är inte lätt det här med liknelser..).

Jag skrev några lätt sårade mail till henne angående att hon var så tyst och möttes av en påtaglig irritation, jag fick en känsla av att jag störde, av att jag rubbade hennes cirklar. Hon gick liksom där och skrotade i sin egen lilla värld som jag egentligen inte hade tillträde till och dök sen upp, ytterst sporadiskt, i min ensamma och dystra tillvaro, fick det hon ville och for sedan hem. Så kändes det i alla fall. Mitt hopp om en djupnande samvaro med N började än en gång att avklinga så sakteliga.

Detta till trots så planerade vi halvt om halvt att mötas månaden därpå, i september alltså, men så skulle det inte bli. Det var en månad då saker och ting förändrades, varav ingenting till det bättre, förutom möjligen en sak, men det lär visa sig huruvida det bara blir ännu en återvändsgränd i mitt liv, eller ifall det leder mig vidare. Jag gjorde nämligen slag i saken och tog slutligen kontakt med vården igen under sommaren. Jag ville få reda på ifall det låg en medfödd funktionsnedsättning bakom mina otaliga misslyckanden i livet, med relationer, studier och arbeten; ifall mitt havererade sociala liv kunde förklaras av andra orsaker än alkoholism. För mina problem i relation till andra människor hade ju funnits under hela skoltiden, faktiskt redan i lekskolan. Jag hade ju också, tämligen problemfritt, varit helt alkoholfri i ett år och tio månader, men utan att detta ledde till någon större förändring.

Jag pratade lite då och då med min närmaste chef på jobbet om det här. Han var själv tillnyktrad alkoholist och praktiserande kristen, men han viftade bort mina spekulationer. I hans värld fanns egentligen bara alkoholismen, vare sig man nu drack eller hade slutat dricka - och allt som ifrågasatte alkoholismen som autonom kraft hade enligt honom således sin rot i just det självbedrägeri som hör alkoholismen till. Jag ska inte neka till att jag var benägen att hålla med honom, självbedrägeriet är symtomatiskt för alkoholister, men oavsett detta så skulle en psykiatrisk utredning i så fall antingen resultera i en neuropsykiatrisk diagnos, kanske Aspergers syndrom eller liknande - eller så skulle den resultera i självinsikt, i att jag lyckades dra ner brallorna på mig själv, att mitt självbedrägeri i så fall skulle bli uppenbarat bortom alla rimliga tvivel.

Jag hade alltså inget att förlora på att bli undersökt. I mitten av september hade jag mitt första samtal med en psykolog, i vad som förhoppningsvis skulle leda till en ovedersäglig diagnos. Jag tog ett första steg mot visshet, ett steg i en riktning dit jag inte gått förut. Jag vet inte ifall denna återväckta ambition att söka självinsikt på något vis triggade också mitt behov av självgestaltning, för under sensommaren så färdigställde jag, på rekordtid med mina mått mätt, en schlagerlåt och skickade in till Melodifestivalens webbjokertävling. Givetvis blev den ett hastverk. Givetvis blev den inte antagen: Mina älskade

Kanske behöver man inte söka så pass djuplodande förklaringar som en neuropsykiatrisk diagnos bakom min låga energi- och aktivitetsnivå. Varken mitt publicerande av hemsidan året innan, eller uppdateringen av den under våren detta år, hade resulterat i mer än spridda och rätt så lama kommentarer och reaktioner. Dessutom fick jag plötsligt mycket mer att göra på jobbet. En hel del av arbetsstyrkan hade överförts till en annan fas 3-verksamhet och mängden konferenser på konferenscentret ökade påtagligt. Det jag gjorde allra mest var att städa och möblera, samt plocka ner lite AV-utrustning. Det var alltså arbete som inte resulterade i bestående resultat - och det hade inte mitt eget kreativa arbete heller gjort. Det hade slutat i absolut ingenting. Samtidigt kändes det ibland som om min glesa relation med N också gick mot ingenting. Jag fick alltså en kraftig överdos av ingenting, samt nu också lite alkohol då och då, mestadels i helgerna. All work and (almost) no play...

Efterfest
Under en helg i september blev det i alla fall dags för en stor fest. Marre och Pia hade hyrt lokal ombord på en båt där de avsåg att ställa till med ett stort födelsedagskalas. Pia fyllde femtio, medan Marre fyllde fyrtiosju. Fyrtiosju är väl inte mycket att fira, men jag förmodar att Pia behövde en kumpan för att ro båten i land, så att säga. Ett helt gäng av mina kompisar från förr fyllde annars femtio under detta år: Erik, Petson, Olle och som sagt Pia. Samtliga kände mer eller mindre varandra och det hade snackats om en gemensam fest rätt länge, men i slutänden blev det bara Pia som fick till en fest, efter att hon tröttnat på sina årskamraters velande och/eller inte alltid genomförbara idéer - och Marre blev som sagt den rekrytering som gjorde att det hela kom till stånd.

Det är inte lätt det här med femtioårsfester. Att vara ung är att försöka erövra rummet, göra avtryck, muta in nya områden. Det är en expansiv och definierande fas i livet. Den sena medelåldern är istället dess absoluta motsats, undantaget vissa dödsryckningar i form av gubbsjuka, påklistrat "ung" klädstil och musiksmak samt en del annat av samma sort. Nostalgin är den sena medelålderns grinande dödsmask, slutfasens absoluta signum. Så när det nu var en femtioårsfest (tillsammans med 47-årsfest) så bjöds förstås en hel del av den varan.

I den här åldern så är reträtten, i bästa fall under ordnade former, fullt genomförd. Man har, ifall allt gått som det förväntas, ett hyfsat jobb samt en familj som förhoppningsvis är någorlunda funktionell. Det är troligt att man har genomgått en eller annan skilsmässa och/eller separation och att barnen man har inte nödvändigtvis är ens egna, men på det stora hela har man funnit sin lilla kulle, terräng som är möjlig att hålla och försvara mot anfallande kritiker av allehanda slag.

Emellertid eftersträvar man samma sak även i den aktningsvärda åldern av femtio som man gjorde som tjugoåring, nämligen erkännandet och kärleken, att vara omtyckt och behövd, i bästa fall också älskad. Men som femtioåring gräver man där man står, eller inte alls. Man har under sin långa jakt på ovanstående ting gjort sina försakelser, men i gengäld kan man uppvisa arbetslivserfarenhet och ofta någon sorts utbildning, vilket kompenserar för de ouppfyllda drömmarna, för att man blivit lite långsammare och alltmer obenägen till snabba förändringar. I grunden förnyar man sig inte längre, eftersom man vanligtvis har funnit en grundformel som garanterar åtminstone de basala behoven av försörjning och uppskattning. Man står någorlunda stabilt på sina två ben, yrket och familjen. Där är man behövd, kanske är man till och med oundgänglig. Det hoppas man i varje fall.

Det finns därför egentligen inget som en genomsnittlig femtioåring söker i det offentliga rummet. Ifall man inte är i karriären så kommer man inte heller framgent att komma dit. Och ifall man inte har någon familj så kommer man inte heller att få någon, kanske bör man det inte heller. Man har framtiden bakom sig. Att söka efter något nytt i det offentliga rummet i min ålder är utslag av ren dårskap och betraktas som patetiskt, som att man försöker dölja att man förlorat tävlingen. - Att skaffa sig en löjligt vältränad kropp, börja springa maraton, skaffa sig en ung älskarinna/älskare, åka på retreat eller sälja villan och köpa en segelbåt för att segla jorden runt är bara rökridåer som döljer MISSLYCKANDET! Den som har lyckats besitter istället en solid karriär och en familj, av det ena eller andra slaget.

Så vad i helvete har en femtioåring egentligen på en fest att göra? Han eller hon kommer troligtvis inte att dansa hela natten eller hångla upp någon inne på muggen. Han eller hon kommer istället att äta en trevlig liten middag tillsammans med trevliga vänner (från förr) vilket följs av en trevlig kaka till det trevliga kaffet. Möjligen dansar man lite till trevliga låtar från förr. Det är inte troligt att man blir särskilt svettig. Och det är bara en eller annan (alkis) som misslyckas med trevnaden, som dansar lite för yvigt, är lite för skränig och säger fel saker. Alla klarar nämligen inte av den där allmänna trevnaden. Alla har inte lyckats. Och de vet om det. Jävlar vad de vet om det!

Och skulle de nu för ett ögonblick ha glömt det så påminns de med subtila, eller inte fullt så subtila medel om misslyckandet; att några sitter och lutar sina huvuden nära varandra, nickar i samförstånd och sedan gemensamt tittar upp mot syndaren med ett grin stadigt parkerat i fejset, eller - ännu värre - med en medlidsam hundblick. Detta säger långt mer än vad ord någonsin kan göra.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk förnekar att samhällets fundament är arbetet och omhändertagandet av barnen, men fundamentet står inte där för dess egen skull. Det står där för att något ska byggas på det. Men jag förstår ifall ansvaret kan bli nästan övermäktigt, för först och främst så måste man ju alltid tänka på barnen - det är givet. De måste ha en trygg uppväxt och för att en sådan ska kunna säkerställas så måste föräldrarna dra in stålar och vara någorlunda närvarande och stabila. Detta är ett ansvar som skulle knäcka de flesta, ifall det inte samtidigt gav något tillbaks; kärlek, uppskattning, en roll, ett värde, en identitet som förälder. Kneget ger pengarna, barnen bistår med resten (och i bästa fall har man också en partner att dela ansvaret och glädjen med). Den som har jobb och barn är otadlig, fläckfri, samhällets stöttepelare. Man har ANSVAR!

Därför kan man som femtioåring på en fest varken bli asfull eller stöta på någon. Därför att antingen är det någon annan festdeltagares fru/man, eller någons vuxna dotter/son. Visst finns det en och annan singel eller frånskild på fester av det här slaget, men de har ju bevisligen MISSLYCKATS, så dem måste det ju vara något fel på, inte sant? Det enda man kan göra på en fest av det här slaget är bort sig. Alltså håller man skenet uppe. Man har trevligt. Och skulle man nu inte ha trevligt så håller man käften om det.

Festen ger inget och är inte heller avsedd att göra det. På sin höjd kan den vara en förströelse samt en möjlighet att visa upp att man har lyckats, att sitta och prata om vad man gör på jobbet just nu, eller prata om hur det går för barnen (förutsatt att det går bra). Barnen och jobbet är femtioåringarnas bekräftelsemaskiner, deras ständigt vibrerande dildos som uppfyller alla hål i tillvaron. Man saknar ärende och agenda i det offentliga rummet, bortsett från dessa två fasta funktioner. Det finns inga femtioåringar som skapar nya trender, ny musik, ny konst, nya sätt att leva, eller gör revolutionerande vetenskapliga upptäcker. Enstaka undantag finns förstås, det gör det alltid. Men femtioåringen har som regel inget incitament längre, vill och vågar inget, riskerar inget.

Det är nog främst rädslan som präglar hela medelåldern, rädslan att förlora värdigheten, att tappa ansiktet, att vara löjlig. Visserligen säger en och annan att de vunnit mer självförtroende och blivit modigare som äldre, att de inte bryr sig så mycket längre om vad andra tycker. Ändå så tycks det på något märkligt vis vara så att när femtioåringen nu ändå gör något som han eller hon inte gjort förut, så rör sig detta sällan om något som äventyrar varken försörjningen eller anseendet hos omgivningen, till vilken förstås hör de egna barnen, deras kompisar och föräldrar. Inte ens när barnen är vuxna, kanske utflugna, så sker något radikalt eller djupt personligt. Det sker sällan något större än att det på sin höjd ryms som ett lite kuriöst inslag i ett harmlöst kaféprogram på TV.

Fast eftersom just detta festsällskap innehöll en och annan gammal punkare och slika alternativa människor så fanns här givetvis en och annan med en fot kvar i kultursvängen. Jag pratade med en gammal punkare från förr, som jag träffat på både fester och spelningar i ungdomen och som jag också stått på samma scen som vid några tillfällen, om än i andra band än han. Han kände inte igen mig och kom inte alls ihåg varken mina band eller mig. Varför är jag inte förvånad? Jag är helt enkelt inte med i leken, kanske har jag aldrig varit det. Det beror inte på något självständigt val egentligen. Jag har liksom bara misslyckats och står nu vid sidan av och betraktar det hela, delvis avundsjuk och delvis lättad över att ha undkommit.

Koppor för svin
Denna fest i sommarens absoluta slut ändade i ingenting, precis som Pippis fest hade gjort i skarven mellan vår och försommar. Och precis som efter Pippis fest så blev jag plötsligt sjuk även efter denna fest. I slutet av september drabbades jag plötsligt av ett märkligt utslag på ena näsvingen, en blåsa som sprack och släppte ifrån sig en närmast orange vätska. Blåsor av samma sort spred sig sedan över ena halvan av ansiktet, därefter i något mindre utsträckning också över den andra ansiktshalvan. Min första tanke var att jag hade gått och fått vattkoppor på gamla dar, men eftersom jag inte hade någon feber eller kände mig dålig annars så kunde inte detta stämma. Efter lite sökande på nätet kom jag fram till att jag hade drabbats av Impetigo, eller som det folkligare namnet lyder, svinkoppor.

Efter någon vecka spred sig svinkopporna och satte sig nu i en smärtande koloni i ena armhålan, sedan i en mindre flock även i den andra. Detta blev början på en långsam men omfattande migration av små utslag över nästan hela kroppen. Efter att jag fått den första stora kolonin av koppor i ena armhålan sökte jag hjälp på min vårdcentral. Då jag gick dit med en sjukdomsbild som för en gångs skull var glasklar, en given diagnos, så antog jag att jag denna gång faktiskt skulle få adekvat vård, vilket jag annars sällan har haft turen att få då jag av olika skäl sökt vård. - Men nu är det ju mitt öde att alltid bli avfärdad, att jag tycks bära runt på ett slags social teflonbeläggning, ifrån vilken allt rinner av utan att lämna så mycket som ett spår efter sig. Så givetvis fick jag inte heller denna gång den vård jag borde ha fått.

Jag satt inför en läkare och redogjorde för mina besvär, att jag haft dem relativt länge och att de gradvis blivit värre. Han undersökte både mina utslag i ansiktet samt de under armarna och konstaterade så vad jag redan visste, nämligen att jag hade svinkoppor. Därefter gjorde han absolut ingenting, förskrev ingen medicin och gav mig heller ingen sjukskrivning - trots att det tydligt stod i FASS att personer som arbetade med livsmedel skulle sjukskrivas, på grund av att sjukdomen är väldigt smittsam (om än ofarlig). Jag jobbade i konferenscentrets kök emellanåt, ibland med att ställa fram mat men mest med diskning efteråt, samt att jag inte sällan ställde ut fika och fikabröd åt konferensgästerna. Jag hanterade alltså av och till livsmedel i jobbet. Därför borde jag ha sjukskrivits på grund av smittorisken.

I FASS stod också att man i normalfallet kunde bli av med svinkopporna genom ett rikligt och regelbundet tvättande med tvål och vatten. Detta råd hade jag emellertid redan följt under en dryg vecka utan att se någon förbättring. Det var alltså nu, även detta enligt FASS, dags att sätta in annan behandling. Men någon sådan satte min läkare alltså inte in. Han konstaterade svinkoppor och somnade sedan om. Jag sa till honom, tydligt men inte alls ovänligt, att behandlingen, eller rättare sagt bristen på behandling inte var tillfredställande. Detta gick den unge läkarens ära förnär. Han brast ut i en aggressiv föreläsning om vilken seriös läkare han var, med den undermeningen att jag borde vara tacksam över att ha diagnosticerats av en såpass seriös läkare som han, samt att i fall jag nu fann en läkare som agerade annorlunda så vore detta i så fall en oseriös läkare. Efter denna icke-behandling bytte jag vårdcentral.

På grund av att svinkopporna var så smittsamma så blev det givetvis otänkbart att ha några amorösa möten med N. Eftersom jag inte fått någon medicin så tvagade jag mig bäst jag kunde med tvål och vatten. Kopporna blev efter några veckor färre och mindre tills de ersattes av små utslag, men dessa började istället vandra ut över kroppen ifrån armhålorna, viket förstås fick mig att dra slutsatsen att även dessa utslag var någon form av svinkoppor. Jag mådde allt sämre både kroppsligen och själsligen. Jag tvättade mig som en galning om dagarna, men utslagen gick helt enkelt inte bort. Annars så jobbade jag om dagarna och söp till lite då och då. Det var hela mitt liv i ett nötskal.

Den enda trevliga sak som hände under hösten, i november, var att jag fick kontakt över nätet med R, den höggradigt emotionella och intressanta kvinna som jag varit ihop med i början av nittiotalet. Vi chattade lite, bytte nummer och bestämde oss för en fika hemma hos henne, för lite samtal om gamla tider. Men dessvärre ställde hon in fikan i sista stund och sen hörde jag inget mer om saken. Eftersom hon ju bjudit mig och sedan själv ställt in mötet så kände jag inte att jag varken ville eller borde tjata om att vi skulle träffas, utan att det liksom var hennes sak att göra det i så fall. Så skedde emellertid inte och så blev även detta till intet.

Det var i vilket fall som helst ett märkligt sammanträffande, att den person som i början på nittiotalet först givit mig incitament till att söka terapi nu dök upp igen samtidigt som jag gick och väntade på besked om min neuropsykiatriska utredning. Man hade sagt mig att jag skulle få en tid för denna under just november, men halvvägs genom månaden hade jag fortfarande inte hört något ifrån dem. Jag ringde då själv upp ett par gånger och fick till sist en tid bokad till i mitten av december. Under tiden för min väntan drabbades jag av än mer sjukdom. Jag hade haft en fettknöl, eller liknande, på sidan av halsen under rätt lång tid. Denna blev nu plötsligt infekterad, den svällde upp och blev till en böld som började göra väldigt ont. Jag hade fått en tid inbokad på min nya vårdcentral, men smärtan var så påtaglig att jag blev tvungen att uppsöka sjukhus istället, att sätta mig på akuten.

Jag fick min smärtande böld undersökt, samtidigt fick jag också strippa inför två kvinnliga läkare, först en tillförordnad dito, sedan en överläkare, vilka båda intresserat undersökte mina utslag på kroppen. Det var ett tämligen lustlöst ménage à trois som resulterade i en diagnos som sa att mina utslag inte (längre) kunde klassas som svinkoppor, men att dessa utslag på okänt vis möjligen hade triggats av svinkopporna, samt att den smärtande böld jag nu hade på halsen inte skulle skäras upp på ort och ställe, utan att jag skulle käka penicillin först. Man ville inte göra något åt bölden innan man hävt infektionen och svullnaden gått ner. Risken hade annars varit att det hela skulle börja om med en ny infektion.

Jag köpte min svindyra medicin, som tillsammans med några tandläkarbesök och ett sporadiskt supande tärt kraftigt på personkontot. Jag hade haft några tusenlappar liggande där sedan resan i somras, pengar bara ifall att. Dessa sipprade ut från kontot gradvis och var nu i slutet av hösten i det närmaste försvunna. Åter läckte min ekonomi, varav mycket gick in i statskassan via systembolaget. Man får väl se det som en form av återbäring, att jag levde på statliga medel från försäkringskassan, vilka sedan åter hamnade i statens börs.

Jag och N hade viss kontakt ibland, via mail, sms och telefon. Hon frågade då ifall jag var frisk ännu och jag tvingades gång på gång svara nej. Även efter den långa penicillinkuren så poppade det upp enstaka små utslag här och var, men under mitten av december så hade i alla fall bölden slutat läcka diverse äckliga substanser såsom var, blod, blodblandat var och små sjok av talg. Det enda som saknades för den kompletta upplevelsen var en prästklädd Max von Sydow som skrek "The power of Christ compels you!" och att mitt huvud hade snurrat runt trehundrasextio grader.

Jag kände mig äcklig och sjuk. En löjlig sjukdom, som sades kunna botas med tvål och vatten efter en och annan vecka, hade nu istället pågått i månader. Jag hade dessutom haft en smärtande böld på halsen i några veckor, samtidigt som jag periodvis haft väldigt mycket att göra på jobbet (eller vad jag nu ska kalla det), samtidigt som jag också gick och undrade rätt mycket över vad den kommande neuropsykiatriska undersökningen skulle resultera i. Det var ingen rolig tid.

I mitten av december fick jag ett formulär av psykvården, som bestod av ett antal mycket kategoriska påståenden som jag hade att antingen svara ja eller nej på. Det fanns ingen möjlighet att gradera svaren, alltså att säga hur pass väl eller illa de olika påståendena stämde in på min person och mitt liv. Det enda man kunde göra var att ange huruvida dessa påståenden stämde eller hade stämt in på en själv i vuxen ålder, före sexton års ålder, eller både och, eller ifall de aldrig hade stämt in. Det officiella syftet med testet var att utröna ifall personen si eller så led av Aspergers syndrom. Testets mycket kategoriska upplägg fick mig dock att undra om inte huvudsyftet i själva verket var att sortera bort alla osäkra fall, alltså att de patienter vars diagnoser inte var glasklara skulle kunna avföras.

Min misstanke om detta stärktes delvis av att även mitt andra möte med psykvården, för utvärderingen av just detta kategoriska test, skedde med en psykolog och inte med en psykiater. Psykologer må ha lika lång utbildning som läkare - och är dessutom specialiserade på psyket, vilket en psykiater faktiskt inte är, eftersom den sistnämnda är en vanlig läkare i grunden - men det är bara psykiatern som har legitimiteten för att göra den diagnos som öppnar dörren för bidrag, mediciner och vad det nu må vara. Psykologen kan faktiskt, officiellt sett, inte göra ett skit. Numera så jobbar ju ofta psykologer, kuratorer, psykiatriker, samt olika terapeuter i team inom psykvården. Psykiatern har emellertid "final say". Därför är psykologen den du först möter. Sorteras du bort av psykologen så kommer du aldrig att nå fram till psykiatern, du kommer aldrig att få en diagnos, ett officiellt läkarutlåtande.

Jag hade i följebrevet till testet uppmanats att kommentera de olika frågorna, särskilt i tveksamma fall, vilket jag också nogsamt gjorde. I mitt efterföljande samtal med psykologen så utvärderades endast ett fåtal av svaren, delvis på grund av att testet var rätt omfattande, liksom också mina kommentarer till detta trubbiga diagnostiska redskap. Jag fick under samtalets gång en tilltagande känsla av att jag satt i ett samtal vars huvudsakliga syfte var att sortera bort allt utom de mest solklara fallen. Psykologen hade misstänkt bråttom med att avfärda mina misstankar om att förklaringen bakom min livslånga problematik låg i det autistiska spektrumet. Desto mer intresserad var han när samtalet gled in på min barndom och mina släktförhållanden.

Jag fick ibland känslan av att jag satt och samtalade med en psykodynamiker, alltså en Freudian. Denna misstanke stärktes delvis av att han blev knäpptyst när jag nämnde min mycket negativa inställning till den psykodynamiska skenterapi som jag genomgått hos en sannolikt inte helt seriös terapeut under början av nittiotalet. - En psykiater, alltså en läkare, vill gärna så fort som möjligt komma fram till en diagnos, sedan skriva ut lite piller och därefter somna om, medan en psykolog - åtminstone en som verkar i den psykodynamiska/freudianska skolan - helst vill rota i barndomen så långt bak i tiden som det bara går.

Efter ett nära två timmar långt utvärderingssamtal, där jag varit både öppenhjärtlig och detaljerad, var det därför med viss oro som jag tog farväl av psykologen. Han sa att jag skulle få ett brev snart, men han sa inte vad detta skulle innehålla; en kallelse till en psykiater, ett nytt test, eller bara ett avfärdande; kanske en liten officiell papperslapp som städade bort mig ur rullorna och lämnade plats för mer behövande - eller snarare för mer lättdiagnosticerade fall. Jag oroade mig av två skäl, dels för att samtalet gradvis glidit iväg ifrån det neuropsykiatriska området och in på det psykodynamiska, alltså det som jag antog var hans favoritområde, dels för att det inte hade varit något som helst tal om några fler tester eller något samtal med en psykiater. Var denna psykolog bara en "dörrvakt" som nu vänligt men bestämt slängde ut mig ifrån vården - ännu en gång?!

Osökt gick min tanke till den grekiska mytologin, till Kassandra. Hon som blev given siandets gåva av Apollon, mot att hon lovade ställde upp på vissa "gentjänster" - men som, när hon vägrat att utföra dessa, också fick en förbannelse kastad över sig. Apollon kunde inte ta tillbaka det han lovat och sedan också givit henne, alltså siandets gåva, men istället såg han till att ingen någonsin skulle tro på vad hon sa. Kassandra kunde alltså se vad som skulle ske, men ingen skulle någonsin höra vad hon faktiskt sa. Hon skulle komma att bli totalt negligerad, alldeles oavsett hur klarsynt hon än var, eller hur korrekta hennes förutsägelser än var.

Var inte detta exakt hur mitt liv hade varit? Vilka talanger jag än besatt och vilka insikter jag än förvärvat så spelade det ingen roll vad jag än visade upp, skrev, spelade, sjöng eller sa. Varenda jävel tycktes se förbi mig, avfärda mig, förminska mig och ignorera mig. Detta var ett absolut öde. Det var dessutom ett självförstärkande öde, för ju mer och ju oftare detta skedde, desto mer tvivlade jag på mig själv, på mina handlingar, förmågor och slutsatser, på att jag kunde bli älskad, uppskattad, sedd. Självförtroendet eroderade gradvis och känslan av overklighet tilltog, liksom misantropin och alienationen. Verkligheten angick mig inte, människorna angick mig inte. Jag var inte en integrerad del av världen. De skeenden jag observerade, människors beteenden, blev för mig alltmer som att beskåda en marionetteater. För ifall jag nu satt fullkomligt fast i ett absolut öde, så gjorde rimligen alla andra detsamma.

Jag står på avstånd och betraktar människorna, ser dem som en flock starar som höjer och sänker sig, svänger och kränger simultant, på det sätt som också fiskstim rör sig. Det är som om de vore ett enda medvetande. Kanske är det bara en väldigt snabb kommunikation, perception. Men kanske ligger faktiskt ett lager av medvetande under den observerbara verkligheten, ett skikt som allt levande är i ständig relation till.

Jag har egentligen inga tankemodeller kvar för hur man ska leva. Allt umgänge blir teatraliskt och absurt, ett skådespel. Detsamma gäller arbeten och arbetsplatser. Familjen är för mig en irrelevant entitet. Detta är det så kallade normala livets totala kollaps. Jag deltar utom tävlan. Kunde jag föreställa mig själv i ett annat tillstånd så skulle jag söka det, men jag är inte i stånd till att formulera ett mål. Jag är inte beslutsmässig.

Lost in translation...
Ifall de val jag gjorde, ifall allt jag förmedlade, inte förmådde förändra något eller ens uppmärksammas så var naturligtvis mitt liv i denna värld fullkomligt utsiktslöst och meningslöst. Men där fanns också en annan aspekt som anknöt till myten om Kassandras osedda gåva, nämligen upprinnelsen till själva förbannelsen. Hon hade inte erbjudit guden Apollon det han ville ha, hon hade vägrat att prostituera sig. Apollon hade inte gett henne någon gåva, utan hade i praktiken försökt köpa henne - och han hämnades när han inte fick vad han ville ha. I den grekiska mytologin är gudarna ofta mycket människolika, avundsjuka och misstänksamma, uppfyllda av allehanda begär.

Jag kan inte med säkerhet säga ifall min bristande kapacitet i att ge människorna vad de vill ha bottnar i ovilja eller i oförmåga, men uppenbarligen ger jag dem inte vad de begär. De finner inte sin tillfredställelse i mig. De söker heller varken mig, någon annan eller ens sanningen, de söker tillfredställa sina egna begär - och ifall dessa inte tillfredställs söker de sig vidare. Kort sagt tyckte jag mig se att det egentligen inte fanns några människor, utan bara marionetter som styrdes av autonoma begär. Detta skänker förstås en relief åt myten om Kassandra, alltså att människorna (och i mytologin gudarna) endast tar emot det som deras begär säger åt dem att söka. Möjligen vill de knulla dig, men de vill inte känna dig. De ger dig inget enbart för att de känner att de vill ge det - och tar också bara emot sådant de själva söker. I en sådan värld finns egentligen ingen kärlek, bara ett slags begärens byteshandel.

Jag står inte utanför eller ovanför detta. Jag är varken mer god eller ond än genomsnittsmänniskan, däremot står jag i stora stycken utanför den sociala gemenskapen, liksom utanför arbetsmarknaden och i någon mån också utanför normaliteten. Jag har inte medvetet, åtminstone inte initialt, sökt detta utanförskap, men det har nu blivit till en ovedersäglig sanning. Gradvis fördärvas därför också min kommunikation med mänskligheten, kalibreringen, de sociala koderna, undertexten. Jag blir alltmer irrelevant, obehövd, onödig. Jag är ersättlig, funktionellt sett. Fast å andra sidan är vi alla det.

Denna hemsida och bok är, liksom mina futila försök att få en adekvat vård, en plats i världen - åtminstone som erkänd knäppgök/sjukling, egentligen inte alls flaskposter, utan snarare en sändning på en frekvens som få, kanske ingen, lyssnar på eller ens kan ta emot. Jag befarar att jag själv också har rattat bort mig fullständigt, att jag lyssnar ut i den tomma rymden efter främmande liv, på frekvenser där inga budskap finns. Långt därute i rymden färdas en kapsel med ett budskap som det är ytterst osannolikt att någon någonsin kommer att ta emot. Rymdsonden Pioneer 10 innehåller en graverad guldplatta med en hälsning ifrån mänskligheten. Kanske kommer den alltjämt att fara osedd genom rymden långt efter att de som sände ut den sedan länge är borta. Fåfängligheters fåfänglighet. Kanske finns faktiskt Gud därute, kanske finns också kärleken, men kan jag alls ta emot den? Kan vi?

Jag lever, efter alla dessa år i marginalen, alltjämt kvar i sviterna efter en chock. Som liten var jag nämligen övertygad om att de vuxna var rationella och förnuftiga varelser, liksom om att samhället också var förnuftigt och rationellt. Inte heller kunde jag föreställa mig att det fanns något sådant som mobbing ibland vuxna. Jag trodde att de vuxna besatt kärlekens hemlighet, att den var något jag själv skulle erfara och förstå, att både min intellektuella och emotionella förståelse i och med vuxenhetens inträde skulle nå sin fulla blomning, att det var en tingens givna ordning. Det djuriska och egoistiska trodde jag var något infantilt, ett övergående förvirringstillstånd. I mitt inre har jag aldrig egentligen kunnat varken förstå eller förlåta de vuxna eller mänskligheten för att jag blev bedragen, att alltihopa var ett sken, att livet bara var en tummelplats för en tanklös och egoistisk begärstillfredställelse.

Specifika behov och begär varken söker, finner eller gestaltar individualiteten. De söker bara blint sin egen tillfredsställelse. Även om alla människor är unika, så har bara en individ parametrar nog för att omfatta en annan individ, hjälpligt i alla fall. - Lite är väl detta som min relation med N, vi sökte ifrån början det specifika i varandra, vissa erotiska beteenden och stämningslägen. Kanske blev vi därför oförmögna att transcendera dessa. Kanske stod de specifika begären i vägen för människan som helhet. Den sorgligaste upptäckten är då förstås att jag själv som vuxen inte har kommit längre.

Men är det inte nästan alltid så, att vi söker enligt specifikation? Varför sker annars så få kärleksmöten utanför konvenansens gränser; över kulturella, religiösa och andra gränser, såsom ålder och klass? Kärleken, ifall den verkligen vore kärlek, borde inte känna några tabun eller någon konvenans. Ty ifall kärleken inte är utan gräns så är det faktiskt ingen kärlek, utan något annat. Rimligen så måste den i sitt väsen vara ett gränslöst utflöde, egentligen utan riktning, outtömlig - snarare än att vara ett riktat begär, en behovstillfredsställelse (vare sig denna är av kompensatorisk art eller ej). I mina ögon är detta den fundamentala skillnaden mellan eros och agape.

Individen förblir osynlig för dig när du söker något särskilt. Individen blir egentligen bara verklig för dig då du inte försöker att genast kategorisera henne/honom, då du möter henne/honom utan förväntningar. Varje möte måste vara ifrån noll. Du måste inse att enorma mängder av information går dig förbi, att du helt enkelt saknar receptorer, att du tar emot på fel våglängd, att din så kallade kunskap bara är en samling föreställningar, projektioner. I detta avseende är vi alla oseende slavar under våra respektive begär.

På sätt och vis gäller detta även vetenskapliga hypoteser. Skillnaden mellan det vetenskapliga förhållningssättet och det hos folk i gemen är dock att det finns en systematik inom vetenskapen, att man (i bästa fall) söker att falsifiera sina egna slutsatser, vilket människor i gemen annars undviker att göra. Människor i gemen söker istället bekräftelse på sina fördomar, ser allt genom ett raster bestående av de värderingar och sociala faktorer som utgör deras kultur, i vid mening. Nu är det emellertid så att även vetenskapsmän - läkare, psykologer med flera - faktiskt är människor i första hand. Alltså klänger sig även dessa, medvetet eller omedvetet, fast vid det som är invant och tryggt, vid beteenden och föreställningar som, i normalfallet, visat sig funktionella över tid.

Detta är ett för det mesta energisnålt och praktiskt förhållningssätt, åtminstone i förhållande till det man redan känner till. Men det som vanemässighetens raster filtrerar bort förblir emellertid osynligt. Professionell praxis, vedertagna begrepp och koncept är i detta avseende till förblandning lika specifika begär. Likt de senare söker sin tillfredställelse så söker den vanemässiga intellektuella lättjan i praktiken teoriers bekräftelse snarare än deras falsifierande. Oavsett ifall det nu gäller en forskare som söker bekräftelse på någon omhuldad käpphäst, eller en läkare som söker att fösa in en patient i en befintlig diagnos för att denna därigenom lättare ska bli behandlingsbar, så är dessa beteenden bara alltför mänskliga.

Människan är av naturen lat. Man söker en generell lösning. Man upprättar en samling rutiner, en arbetsordning. Detta är den stora fällan, både för människan i gemen och för yrkesmänniskan. Den professionella attityden och applicerandet av befintlig kunskap är samtidigt nödvändiga - för hur effektivt och förtroendeingivande vore det att gå till en läkare som avrundar varje diagnos med ett "kanske"? Vi söker trygghet och förutsägbarhet, tydlighet och klara gränser. Nackdelen är att vi därför varken lever i verkligheten eller med varandra, utan mest i föreställningen om verkligheten och om varandra.

Vi sorterar bort information som inte är kompatibel med vår föreställning, liksom vi sorterar bort människor som inte är kompatibla med den. Vi söker inte den information som vi inte behöver söka. Liknöjdheten söker inte att störa sig själv. Paradoxen i den vetenskapliga tidsåldern är att vi nått fram till en mycket omfattande och väldigt detaljerad världsbild som vi just av det skälet finner få skäl att på allvar ifrågasätta. Till det yttre förefaller den nämligen vara närmast allomfattande och mycket solid. Jag är på många sätt mycket tacksam över vetenskapens triumf över vidskepelsen och vantron, men myntets baksida är att ju fler fästpunkter en föreställning har, ju mer rotad den har blivit, ju mer komplex, desto svårare att ge upp den.

Vår förståelse av människorna och av världen omkring oss är aldrig bättre än den begreppsapparat vi använder oss av. Vetenskapen, dess systematik och ständiga falsifierande av dess egna resultat, är emellertid det bästa medlet till vårt förfogande. Själv råkar jag dock samtidigt tro att det allra djupaste "svaret" är begreppslöst och upplevelsebaserat, att det inte är förklarligt, inte "begreppsligt". Det dikotomiserande medvetandet tar oss, ytterst genom vetenskaplig metod, gradvis fram till gränsen för det kvantifierbara, alltså till det som kan ges språklig dräkt och reduceras till begrepp. Matematiken är även den ett språk, en samling begrepp och postulat. Vi översätter verkligheten till ett språk vi förstår, men inget språk förmår dock omfatta verklighetens fullhet.

De djupa svaren finner man inom religionens område. Med detta menar jag inte att religionen varken kan eller ska ge oss svaren på vetenskapliga frågeställningar. Det har aldrig varit dess mening. Religionens syfte är att alterera vår upplevelse av verkligheten, den utgör uppgivandet av den begränsade/begränsande begreppsapparaten, av förståndet och föreställningarna. Om Gud kan människan inget veta, det är själva tron - bönen och/eller meditationen - som leder fram till det djupa svaret. Det står dig fritt att kalla detta svar vad du vill. Själv kallar jag det för "Gud" därför att jag tycker det är enklast så.

Livet är, till syvende och sist, upplevelsebaserat - alldeles oavsett vilken förklaringsmodell man applicerar på det. Vi vet inte vad livet egentligen är, vad materien egentligen är, vad medvetandet egentligen är. I detta ligger också att vi, fundamentalt sett, faktiskt inte heller känner varandra som individer. Vår uppfattning om varandra (liksom om allt annat) är aldrig bättre än de kunskaper vi har och de erfarenheter vi gjort, i kombination med en intelligens och en förmåga till empati som sannerligen varierar stort från individ till individ.

När man studerar psykologi så inser man raskt att det man studerar är en fenomenologi, att man arbetar med en rad modeller och begreppsapparater som på det ena eller andra viset kvantifierar och reducerar mänskligt beteende till något som låter sig studeras, så objektivt som detta nu går. Men det skulle fordras telepati för att till fullo uppleva en annan människas upplevelse. I en avlägsen framtid blir det kanske möjligt, men det är inte möjligt nu. Vi får nöja oss med språket, samt med kroppsspråk, feromoner, mimik och vad det nu i övrigt må vara. (Kanske kommunicerar vi redan delvis också med telepati, men det kan i nuläget varken bevisas eller motbevisas.)

King Kreod
Vad är egentligen "karisma"? Ordet betyder ursprungligen ungefär "nådegåva" på grekiska. Karisma är något som vissa sägs ha, andra inte. Vi kan notera att vissa människor är synligare än andra, mer populära, att man lyssnar på vad de säger. De sticker ut, vare sig de nu är solitärer eller ledartyper. Karisman är svår att reducera, att ge en entydig förklaring till. Vi noterar att vissa människor har "det". De har gåvan, på det ena eller andra sättet. Däremot vet vi inte vari denna består. Givetvis kan vi rationalisera den i efterhand, vi kan kalla det för social kompetens eller förbinda det med någon mer specifik talang såsom sångröst, skicklighet i det ena eller andra.

Men de förklaringarna duger inte. Det finns många med bra sångröst, eller som uttrycker sig briljant i skriven text, i tal, som är socialt kompetenta/populära, eller som har specifika talanger av annan sort utan att man för den skull anser dem vara karismatiska. Vissa anses vara karismatiska utan att egentligen ha några specifika talanger alls. Det enda vi med säkerhet kan säga är att vissa människor är synligare än andra, att de gör ett större intryck.

Det ligger nära till hands att tillmäta karisman något slags "x-faktor", att den skulle bero på något hittills okänt. Men för ögonblicket kan vi bara konstatera att vissa har den, andra inte. I min världsbild finns en tanke på att det, precis som merparten av all materia i vårt kosmos inte är observerbar (ännu), förhåller sig på samma sätt med samtliga skeenden i vårt kosmos, alltså att de skeenden vi kan observera endast utgör en synlig del av mycket större skeenden vilka är osynliga för oss. Min tro är då givetvis att medvetandet har samma förhållande till det omedvetna - som då förstås i sin tur har samma förhållande till externa okända faktorer. Det är också därför jag väsentligen är fatalist.

För att ta en fånig liknelse så tror jag att vi bör förstå människorna och händelserna liksom själva tillvaron lite som en avgjutning, som en tennsoldat till exempel. Vi kan med relativ lätthet konstatera dess form, men givet att tennsoldaten är det enda som är observerbart för oss så söker vi orsaken till dess form i själva materialet den består av. Vi söker sålunda förgäves de förment inneboende mekanismerna bakom både hur tillvaron och människorna formerar sig och gestaltar sig, vi söker sambanden mellan orsak och verkan. Men alldeles oavsett vilka molekyler i tennsoldaten som hamnar var och oavsett hur materialet flödat in i den givna formen så blir slutresultatet ändå detsamma, givet ödet, givet gjutformen. Denna är emellertid inte observerbar för oss.

Kanske är kausaliteten helt enkelt illusorisk. Kanske är orsak och verkan bara två sidor av samma sak, en föregiven form. Historien som helhet blir då ingen annan än den som gjutformen medger. Själva vägen fram till denna givna slutform är emellertid variabel, underställd både slumpen och den fria viljan. Men möjligen finns samtidigt också givna delformer inom formen, så att säga. Möjligen så finns preexistenta slutformer ända ner på individnivå, som enskilda livsöden. I så fall ligger vår enda möjlighet till frigörelse i vårt inre, i att finna ett mer inkluderande och accepterande förhållningssätt till våra enskilda öden. Somliga av oss kommer inte att lyckas i livet, tricket är att lära sig leva och älska ändå.

Karismans antites är osynligheten. Man brukar säga att kvinnor ofta får sämre vård än män, även om de lider av identiska åkommor som då rimligen borde ges identiska diagnoser. Så varför får kvinnor i så fall generellt sett sämre vård än män? Här kan man ju visserligen nöja sig med den gamla hederliga abstraktion som kallas "könsmaktordningen" - men vad är det i så fall som gör att vissa enskilda individer får bättre/sämre vård än andra, oavsett kön? Varför är vissa individer mindre observerbara än andra?

Ser jag på mitt eget liv så kan jag rent objektivt konstatera att alkoholismen finns där, att depressionerna finns där och att där möjligen också finns en medfödd neuropsykisk funktionsnedsättning. Men det verkar som om samtliga dessa problem framträder i en sorts sordinerad form, som om det låg ett kommunikativt filter över mig, som om inget av symtomen i sig motiverar en entydig diagnos. Det diagnostiska nätet tycks vara alltför grovmaskigt för att fånga upp mig. Jag fungerar inte som jag ska, men jag får aldrig en hållbar och sammanhängande förklaring till det.

Resultatet är att det inuti mig finns en kärna, väl försluten, väl fördold, som undgår upptäckt. Den är min fästning, den är mitt fängelse. Jag är mannen med järnmasken, jag är min egen borg, mitt eget fängelse, min egen fångvaktare. Eller finns det någon därute i verkligheten som har nyckeln? Har jag den själv? Hur ska jag då finna den? Vill jag ens finna den, eller är hemligheten bakom alltsammans att jag innerst inne föredrar fängelsets trygghet? Finns orsaken till mitt livsöde enbart hos mig själv, hos omgivningen, eller dikteras mitt liv av "mönster" som inte är tillgängliga för varken mig eller omgivningen?

Ifall de så kallade specialister som jag uppsökt under årens lopp (i jakten på en hållbar förklaring till mitt livslånga problem med varaktigt fungerande relationer) hade lyft på blicken en smula, så hade de enkelt kunnat konstatera det uppenbara. Nu kunde de inte det. Jag har förklarat mitt liv detaljerat för allsköns psykologer, kuratorer, läkare och vad det nu må vara i årtionden utan att få adekvat hjälp eller dito diagnos. Så varför förblir det uppenbara osynligt i mitt fall? Tydligen handlar det inte enbart om observerbara objektiva kriterier, utan om något annat.

Oavsett ifall min pågående neuropsykiatriska utredning kommer fram till något eller (troligtvis) inte, så kan det bortom varje tvivel konstateras att professionalismen ibland är alltför metodologiskt snäv för att kunna konstatera och diagnosticera det uppenbara. Den är inte ett felfritt vaccin mot det irrationella i entiteten människan - och psykologer, psykiatriker och vad de nu må vara är trots allt just människor. Vissa patienter vinner således gehör, medan andra inte gör det. Det är samma sak som att vissa barn blir föräldrarnas favorit, vad föräldrarna än säger. Vissa blir idoler, andra blir ingenting.

Ifall det - vilket jag tror - existerar ett öde, så är dess mekanismer verksamma i varje enskilt ögonblick och i varje enskilt möte som varje enskild människa upplever. Synligheten och osynligheten är därför redan predestinerad. De människor som ska glömmas och negligeras kommer att glömmas och negligeras. De som ska synas, höras och upphöjas är i någon mening redan utvalda, predestinerade till framgång. De har "karisma" helt enkelt. De har gåvan, alldeles oavsett vari denna består. Givetvis är detta relativt, det är det mesta, men på det stora hela tycks framgång och motgång inte enbart bero på varken medvetna val, slumpen eller på några observerbara objektiva kriterier överhuvudtaget.

När vi går på "magkänslan" i våra bedömningar av både människor och situationer, så vet vi aldrig varur dessa bedömningar egentligen hämtat sitt stoff. Detta är förstås en logisk paradox när man betänker min livsåskådning, nämligen att den djupaste visdomen är ord- och begreppslös, alltså faktiskt en form av "magkänsla" - men den så kallade magkänslan har faktiskt många olika källor. En del springer fram ur djup internaliserad erfarenhet, en del är rena flockbeteenden - alltså att man agerar enligt social förväntan/konvenans/vana/rädsla för det främmande, eller vad det nu råkar vara. Ifall det är som jag tror så finns emellertid också en betydligt djupare underström i samtliga skeenden - och i så fall så har varje bedömning som går på "magkänsla" sin pålrot ner i denna underström, i ödet!

Jag skulle enligt denna logik vara osynlig och läkaren oseende just för att det är givet att det ska vara på det sättet. På samma vis kan jag förstås skriva och spela vadsomhelst. Jag kommer i så fall inte att ha framgång med det. Jag är dömd att göra fatala misstag som sordinerar det jag vill förmedla, vilket de många tekniskt undermåliga/skadade musikfilerna på den här hemsidan är ett tydligt bevis på. Du kommer å din sida att uppleva texten eller musiken som tråkig, att det du hör eller läser inte angår dig eller engagerar dig. Kanske finns det ingen som alls kommer att läsa dessa rader. Ifall jag skickar detta till en förläggare så kommer förläggaren att vid just det tillfället troligtvis vara upptagen med annat. Kanske är han/hon just då stressad och ögnar därför bara igenom ett "slumpvis" utvalt stycke som då givetvis inte intresserar vederbörande.

Ifall du nu ändå kommit hit i texten så är du därför troligtvis inte en person med makt, möjlighet eller intresse av att hjälpa mig att sprida denna boks/hemsidas innehåll. Läser du denna text så är du förmodligen en person som inte kommer att gilla den - eller att gilla mig. Du kommer inte att hjälpa mig, tycka om mig eller älska mig. Du ser mig inte. Du har inget intresse av att se mig, saknar incitament, eller saknar helt enkelt förmågan. Kanske är du dum, kanske är du bara likgiltig. Jag väcker inget hos dig. Kanske är det istället jag som är dum. Kanske saknas någon viktig komponent i allt jag gör, en insikt och ett tilltal som skulle kunna förmedla alla de känslor och upplevelser som jag själv tycker att jag så nogsamt och innerligt har förmedlat.

Möjligen är du just nu istället en smula irriterad. Texten stör dig kanske. Du håller inte med om det som står här. Du kan inte relatera till det. Den här texten kommer förmodligen inte att ändra på något i ditt liv. Det skulle storligen förvåna mig ifall den gör det. Men det ska du veta, att ifall den här texten, liksom allt annat material på den här hemsidan/i den här boken, nu ändå skulle ta sig vidare, få spridning och börja påverka enskilda människor och skeenden, så sker detta enkom för att ödet ser ut på det sättet. Så frågan nu är: Kan du leva med tanken på att vad du gillar och inte gillar - och hur du då agerar - faktiskt inte enbart har sin upprinnelse i dina (halvt om halvt) medvetna beslut? Kan du leva med tanken på att både du och jag väsentligen är marionetter? Ifall du nu inte kan det, så beror det på att du är given ödet att tro dig vara fri. Då kan jag bara gratulera dig.

De som talar sig mest varma för den fria viljan och dess obundenhet brukar som regel vara de med mest möjligheter och resurser att tillgå. Men det finns faktiskt också en hel del människor med knappa resurser och dito möjligheter som med näbbar och klor förnekar ödets existens. Oftast (men inte alltid) finner man dem till höger på den politiska skalan. Motivet till vissa missgynnade människors förälskelse i den fria viljan är förstås hoppet, hoppet om att livet faktiskt en dag ska förändras och att man då helst själv ska kunna ta åt sig äran för det.

Man finner dessa människor harvande i diverse småföretag som sällan blir framgångsrika och som ibland blir kortvariga, men finner dem på travbanor, bland spelare, bland mer eller mindre kriminella element. Dessa människor lever helt och hållet på hoppet. De är förlorare och de vet innerst inne att de är just förlorare, men hur skulle de orka leva ifall inte hoppet fanns om en förändring i deras liv? Och visst, en och annan av dem kommer kanske att vinna på lotteri och i bästa fall investera vinsten i något som ger avkastning på sikt, men de flesta kommer att gå runt i samma spår tills de går i döden. Dessa människors ekvivalent (oftast, men inte alltid) på vänsterkanten är förstås de misslyckade konstnärerna, artisterna och liknande. Lycksökaren utgör den bästa bilden av den mänskliga tragedin, den tragedi som stavas "hopp". Måhända utgörs den yttersta frigörelsen av en frigörelse från själva hoppet.

Jag har vissa paranoida drag. De har givetvis sitt ursprung i mitt sociala misslyckande och i min sociala marginalisering. Det är psykologiskt sett lätt att begripa att ifall jag tycker mig ha (inbillade) fiender så betyder ju det (för mig) att jag samtidigt måste ha någon sorts social betydelse, alltså att det jag gör spelar någon roll. Det faktum att den här boken/hemsidan har genererat så förhållandevis lite uppmärksamhet och reaktioner, så få mail eller kommentarer, har därför gjort att jag ibland misstänkt sabotage. Jag har från tid till annan fått för mig att någon har hackat min dator och kommit över lösenorden till mina mejladresser, där då vederbörande antas ha raderat merparten av all inkommande korrespondens, av för mig okänd anledning, allt för att jag ska känna mig så ouppmärksammad som möjligt.

Även om det (mot förmodan) skulle vara på det sättet så saknar det all betydelse för utgången, för slutformen. För det är ju nämligen så att ifall min relativa osynlighet och mitt misslyckande är predestinerade så kvittar det ju förstås av vilket skäl framgången uteblir. För om någon verkligen skulle vilja få tag på mig, någon med makten, intresset och medlen för att sprida materialet i boken/på hemsidan till en större publik (i en redigerad och förhoppningsvis mer publikt tilltalande form) så behöver man i Sverige bara uppsöka närmaste skattekontor för att tillgå en persons folkbokföringsadress. Det är än så länge en offentlig uppgift i vårt land. Når man inte en person via mail så kan man därför skicka vanliga brev. Vill man ha tag i någon i Sverige så gör man det.

Skulle det vara så att mitt misslyckande är predestinerat så kvittar det alltså vilken orsaken är. Utgången är ändå given. Kreatören (jag), den förmodade manipulatören och/eller den liknöjde läsaren/lyssnaren är i så fall samtliga fullt jämställda marionetter i ett skeende som slutar på samma sätt hur de olika deltagarna än väljer att agera. Skulle i stället mitt verk istället vara av predestinerad betydelse för det stora kosmiska skeendets "slutform" så finns det inget någon enda människa kan göra för att förhindra dess spridning och verkan.

Framgång är sålunda "karisma" - nådegåvan - i ordets bokstavliga mening, gåvan som är given till några få, men inte till de flesta. Sker min självövervinnelse, min seger och upprättelse så är det enkom för att det är bestämt att så ska ske. Annars sker det inte. Då får jag nöja mig med mitt liv som varande endast en isolerad personlig upplevelse, men det är ju faktiskt också det enda som varje liv till syvende och sist är. Den gåvan har vi alla fått. I slutändan måste vi välja hur vi vill värdera våra enskilda liv, oavsett livsöde. Däri ligger vår enda frihet, friheten inom oss själva, för dig utgiven.

Det intressanta med Waddingtons epigenetiska landskap är att just att bollen hela tiden tenderar att återgå till samma kurs, till kreoden, oavsett vilken yttre påverkan organismen än möter. Det har ju hänt en hel del inom vetenskapen sedan 1957 (och sedan 1992) så jag vet inte ifall kreodbegreppet fortfarande tillmäts någon vetenskaplig betydelse, men som liknelse är det alltjämt intressant. Jag vill nämligen hävda att det är just såhär som dels den yttre påverkan på enskilda individer, dels individernas egna beslut, relaterar till en underliggande osynlig princip, till en sorts "gravitation" som för oss tillbaka in i en given bana, en kreod, en nödvändig väg.

Kanske måste man vidare relativisera även detta begrepp, för vi ingår ju som individer snarare i en stor uppsättning dynamiska nätverk, i vilka våra relativa positioner hela tiden ändras multidimensionellt, men ifall predestinationen nu är en avgörande faktor så torde denna relativisering av kreodbegreppet i sig inte spela någon roll. - Så finns det i så fall någon individuell frihet alls, när vi är i ständig relation till allting annat, i ett slags dynamisk väv, i en helhet vars form och rörelse vi huvudsakligen relaterar till på ett passivt sätt, givet att vi aldrig kan tillgå information om dess totala omfång och rörelse?

Kan det samtidigt vara så att våra relationer till andra människor är det som främst hindrar vår frigörelse, som utgör vår begränsning i att kunna uppleva? Varje människas livsupplevelse är unikt individuell. Graden av individualitet torde alltså avgöra livsupplevelsens relativa egenvärde i och för skapelsen, måhända också för Gud. Emellertid får därför varje individs frigörelse från kollektivens tvångströjor inte stå i vägen för de övriga medmänniskornas frigörelse, då varje upplevande entitet äger samma rätt att utvecklas efter sina givna förutsättningar. Egoistiskt självförverkligande utan empati och hänsyn är därför ett brott mot skapelsen. Som människor behöver vi relationer, men i samma ögonblick som dessa tar mer än de ger så är de av ondo.

Den enda relation som för min egen del skulle ha kunnat skänka mig lite tröst under hösten och den annalkande vintern skulle i så fall ha varit den till N, men henne vågade jag inte träffa på grund av eventuell kvarvarande smittorisk. Jag kände hur hon liksom började blekna bort, hur jag tappade lusten även till henne, för jag anade ju som sagt att även detta skulle sluta i ingenting. Jag hade en längre mejlväxling med henne strax innan jul, vi hade halvt om halvt bestämt att vi skulle träffas under jul- och/eller nyårshelgerna. Jag ångade ut min frustration över henne, ifrågasatte hennes val av liv, men kom i slutändan på att det bara var min egen ensamhet och olycka som talade, den ensamhet och olycka som jag möjligen är satt till denna värld med ett uppdrag att uppleva - och i bästa fall för att beskriva.