"Karisma" kommer ifrån grekiskan och betyder en gåva given genom nåden, en nådegåva. Ursprungligen stod ordet inte bara för charm och utstrålning utan även för andra gåvor som skönhet, humor och ett gott förstånd, det vill säga gåvor som inte är allom givna. Även med den innebörd ordet senare fått handlar det alltså om en synnerligen orättvis och ojämlik tilldelning av nådegåvor. Tack och lov har vi i vår tid funnit ett lämpligt substitut även för den stora massan av i bokstavlig mening obegåvade personer, nämligen SOCIAL KOMPETENS!
Personer som attraherar andra personer ses numera som begåvade, flockinstinkten har blivit till en talang, inte minst i arbetslivet. I nästan varje jobbannons möts man av ett privat tilltal där man erbjuds att få bli del av ett team, "ett glatt gäng" som söker nya gängmedlemmar. Enstöringar göre sig ej besvär. Samtidigt tycks meritokratin gå sotdöden tillmötes, för hur i all världen tar man en examen i social kompetens? Hur "karismatisk" man än råkar vara i andra avseenden så står man sig i dagens Sverige slätt utan denna lika odefinierbara som obevisbara egenskap.
På det ena eller andra sättet måste man bli poplär hos så många som möjligt, eller åtminstone reta upp så få som möjligt för att kunna ha en karriär. Man bör därför inte vara alltför karismatisk (i ordets båda bemärkelser) för då sticker man ut och kan väcka avund. Personer som i nutida mening är karismatiska kan visserligen bli populära, som till exempel kändisar av olika slag, men då mest som idoler eller som samtalsämne. Det skulle bli konstig stämning om de plötsligt dök upp på jobbet, exempelvis i fikarummet.
Asteroidbältet av medelmåttor roterar gärna kring den ena eller andra stjärnan och solar sig i glansen när de kommer nära, men tål inte att vistas alltför länge i den solära utstrålningen utan att bli brända på olika sätt, inte minst socialt. Stjärnljuset kan dessutom lysa obarmhärtigt avslöjande på en oansenlig liten asteroid med föga mer än grus och kratrar att bjuda på. Den enda egenskap stjärnan delar med denna typ av oansenlig rymdklump är att båda utövar social gravitation, den ena väldigt mycket och den andra inte fullt så mycket, men dock tillräckligt för att tillsammans med andra lika obetydliga stenbumlingar kunna bilda "ett glatt gäng".
I Sverige löser man ofta och till stor del problemet med den ojämlika tilldelningen av talang och gynnsamma omständigheter genom förnekelse. Här är en ann så god som en ann. Man betraktar det skarpa ljuset genom ett glas sotat av nattsvart avund. I länder med mer karismatisk befolkning än den svenska fruktar man däremot varken avståndet eller närheten till sina stjärnor, fast där har man förstås inte vår "sociala kompetens". Det man har istället är stora familjer och en jävla massa släktingar att ta hänsyn till innan man i bästa fall också tar hänsyn till andra och infogar dem i livskalkylen.
Ett bra lackmustest för vilken typ av samhälle man har är busskön. I många länder stormar alla dörren för att hinna först, i Sverige och liknande länder ställer man sig istället snällt i kö. I många länder litar man (i bästa fall) bara på familj och släktingar, i Sverige och liknande länder litar man istället på myndigheterna. Det visar inte minst den reservationslösa uppslutningen kring dessa myndigheters oproportionerliga överreaktion under terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017, då en ensam galning i lastbil ursäktade att man totalt stängde ner en huvudstad och stora delar av ett land under närmast statskuppsliknande former.
På pappret sticker Sverige ut som ett av världens mest sekulära och "individualistiska" länder. I själva verket är svenskarna djupt troende, de tror på Sverige! De tror på den svenska naturen, maten, djurhållningen, jordbruket, samhället, välfärden, utvecklingen, solidariteten och (initialt i alla fall) även på Folkhälsomyndigheten, trots skriande höga dödstal i jämförelse med våra nordiska grannländer. Omvärldens negativa reaktion på hur Sverige hanterat Coronakrisen avfärdas unisont eftersom svensken i grunden är fullkomligt övertygad om att Sverige är världsbäst på allt, modernast och mest framsynt av världens alla nationer, vilket samtidigt gör de tanklösa imitationerna av allt amerikanskt till en gåtfull paradox.
Om man plockar bort det amerikanska kulturella inflytandet, den samhälleliga konformismen och den exotism svensken uppvisar inför främmande maträtter och seder med mera blir det inte så mycket "individualism" över. Det som blir kvar är anpassning, konsensus och imitation. Man tror dockan är levande ända tills man ser trådarna och inser att denna massupplaga av Pinocchio är en samling marionetter, som om deras näsor växte för varje självbedrägeri skulle förvandla hela det svenska folket till ett olösligt plockepinn.
Som alltför familjär och solvarm utlänning kan det därför vara svårt att integreras i det svenska, särskilt eftersom glädjen hos "det glada gänget" mest sitter i fejset, men för den som håller nere volymen och parkerar ett (lagom stort) grin i käften så brukar det för det mesta ordna sig. De ack så svenska och tillika egalitära grupparbetena har ju trots allt varit ganska framgångsrika. Många medelmåttor små bildar en stor å. Vi pöser över av stolthet inför det, fast lite lagom förstås: vi är ju inte bara bäst i världen, vi är ödmjukast också! Vi är världens bästa gäng som dessutom låter alla vara med i gemenskapen, alla som är socialt kompetenta vill säga, oavsett ras och religion. Vi är nämligen tolerantast också.
Det enda vi har lite svårt för är som sagt de alltför ljusstarka stjärnorna, men även dessa kan vi tolerera så länge de medverkar i välgörenhetsgalor och lekprogram på TV samt spelar ödmjuka, så länge de är socialt kompetenta helt enkelt! Är de inte det så väntar dem Sveriges strängaste straff, det tysta försvinnandet, den kollektiva glömskans konsensus. Vi sköter det snyggare än i de flesta länder, vi låter det mest bara tystna kring dem. Även våra offer sköter det snyggt: "Det är synd att klaga". "Det kunde varit värre". "Vi har det ändå bättre än på många andra håll i världen, inte sant? - Det är ju därför alla vill komma hit!"
Det är den stora döden - den sociala döden. Den är inte svensk, den är internationell, den är universell. Den är de astronomiska avståndens ensamma tillvaro fjärran ifrån ljus och värme. Denna bok/hemsida skapades av fruktan för detta tillstånd, för utsläckelsen ur allas medvetanden, snarare än av fruktan för min fysiska död. - Lethe heter glömskans och omedvetenhetens gudinna i den grekiska mytologin, det är också namnet på glömskans flod som rinner fram i underjorden och som de döda dricker av och glömmer sina liv. Den stora döden inträffar var gång som Lethes vatten dricks av de levande.
Jag befinner mig i en ändlös och tyst rymd ibland slocknade och slocknande ljus, sedda av inga eller av några enstaka få som bär de utslocknades berättelser med sig in i sin egen död, in i sitt eget utslocknande. Jag noterar de oplacerbara och oönskade, de som retuscherats bort ur bilden likt en sovjetisk politiker i onåd, de som skrivits ut ur historien, ut ur själva verkligheten - alltmedan jag hör medelmåttorna sjunga sina hjältesånger om de karismatiska, de som fått gåvan, de som blir till historia. Det är sagan om vår värld, framförd av ett geocentriskt och egocentriskt kollektiv, av en självtillräcklig svärm som är helt omedveten om de många ögonen i mörkret, om de glömda och marginaliserade sanningsvittnen som betraktar spektaklet och bidar sin tid i den sociala exilen.
En arbetskamrat berättade för mig om solipsismen, läran om att den subjektiva livsupplevelsen är den enda sant existerande verkligheten. På sätt och vis är det en obestridlig sanning, för vi kan ju aldrig veta om vår livsupplevelse äger rum i en objektiv verklighet eller om den bara är en subjektiv upplevelse, en illusion - kanske som i filmen "The Matrix" där den utgörs av en datorsimulering som trollbinder människors sinnen. För egen del är jag, utan att ha några som helst bevis för det, övertygad om att det finns en objektiv verklighet, en absolut sanning, men också om att ingen människa är i besittning av denna sanning. Om den alls existerar så finns den bara hos Gud, givet såklart att Gud själv existerar.
Om Gud inte finns så finns inget fullt ut objektivt vittne och heller ingen möjlighet till absolut kunskap om den objektiva verkligheten. Forskningen kan visserligen producera teorier om enskilda samband inom dess ramar, vilka är mer eller mindre sannolika, men några slutliga bevis för en objektiv verklighet kan den aldrig lägga fram. Till syvende och sist har den nämligen inget annat att studera än observerbara fenomen. Den förblir därför liksom den enskilda människan fjättrad i sin fenomenologi, i en sorts kollektiv "solipsism" (vad nu en sådan kan heta på latin). Av det skälet finns heller ingen objektiv historieskrivning, utan bara ett antal kollektiva "överenskommelser" om vad som sker och har skett, om vilka människor som är och var stjärnor.
"Flaskpost - Boken om allt" är inget undantag ifrån den allmänna historieförfalskningen. Min hemsida/bok om mina första femtio år i livet (inklusive senare tillägg) är en synnerligen subjektiv historia, litterär solipsism om man så vill. Kanske är alltihop bara inbillning. Kanske är allt bara en dröm. - "Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. [...}" som Strindberg skrev i förordet till "Ett drömspel".
Fjättrade i varsitt relativt "nu" färdas vi genom våra inre egocentriska universa, bestående av våra egna subjektiva projektioner. Vi upplever händelser och relationer som vi tillskriver både verklighet och betydelse, trots att vi aldrig kan veta om dessa uppfattas likadant eller ens på ett likartat sätt av människorna omkring oss (som även om de i objektiv mening existerar aldrig är fullt ut kompatibla med de egenskaper vi tillskriver dem). Vi skriver och skriver om vår historia hela tiden. Vi rationaliserar och framförallt efterrationaliserar det vi varit med om i livsberättelser som i bästa fall uppvisar så pass mycket stringens och logik att våra livsval låter sig förklaras (och rättfärdigas!) om inte för andra så åtminstone för oss själva.
Givetvis söker vi ändå bekräftelse för dessa fantasifoster. Bekräftelseutbytet är själva grunden för vår gemenskap, att vi godkänner varandras personliga berättelser (det vill säga våra självbedrägerier och lögner) och att vi sedan tillsammans låter dessa bli delar av än större och gemensamma berättelser - som i bästa fall ingår en universell berättelse om själva varat, oavsett om vi anser tillvaron vara en gudomlig skapelse eller ej. Tyvärr vilar våra samtliga berättelser på lösan sand. Vi kan aldrig känna Gud (eller gudarna), oss själva eller någon annan fullt ut och kan aldrig veta vad som är verkligt.
Den enda vetskap vi besitter är vår egen livsupplevelse samt det rimliga antagandet att den har ett slut, eftersom människor omkring oss bevisligen dör och sedan är borta för alltid. Det skrämmer förstås skiten ur oss och detta i sådan utsträckning att vi fantiserar ihop diverse dödsriken och antaganden om döden, som vi förstås vet ännu mindre om än vad vi gör om livet och varat. Den enda grunden för våra spekulationer är att ifall det funnits ett urtillstånd som föregick såväl våra liv som tillvaron i stort så borde slutet rimligen bestå i ett återvändande till samma tillstånd, men om det vet vi förstås heller inget. För den som önskar sig en fortsättning bortom döden så återstår endast tron.
För tvivlaren, eller för den som väljer en materialistisk och krass syn på verkligheten, så uppstår i bästa fall den kompensatoriska men föga trösterika insikten om "köttets lust och själens obotliga ensamhet". Med den följer även en annan insikt, den om att det med varje enskild människas död också utplånas ett för alla oss andra okänt universum, fullt av unika individuella upplevelser. Det är i min bok (bokstavligen) grunden för vad jag ser som ett okränkbart och hos varje enskild individ befintligt och jämlikt människovärde.
Detta människovärde är inte förbundet med något annat än evigheten. Det är inte kopplat till någon kultur eller religion, det låter sig inte definieras av tillhörigheter eller identiteter, liksom att det inte heller kan värderas relativt i förhållande till någon eller något. Det är personligt och på samma gång allom givet. Det har oändligt värde, samtidigt som det saknar objektivt värde eftersom det som sagt inte kan värderas i relation till något annat (än Gud).
Mot bakgrund av det så blir solipsismen det enda rimliga förhållningssättet även om den objektiva verkligheteten existerar, för det finns definitvt ingen objektiv berättelse om verkligheten, åtminstone inte utan existensen av en allseende gud. Historien är en lögn. Människans liv är var och ens egen berättelse, sann eller osann.
När och om denna människa en dag på allvar anträder färden ut mot andra världar och i så fall möter medvetanden och livsberättelser som måhända är oss mycket främmande och svåra att förstå, så tror jag att i synnerhet vi svenskar tvingas överge konsensuskulturen, givet förstås att Sverige ens existerar då. Men jag hyser föga hopp om att så sker, människan har påtagligt svårt att i sitt medvetande integrera livsupplevelser och uppfattningar som ligger utanför det egna normativa ramverket.
Vår tids sätt att hantera det främmande, det vill säga att i bokstavlig eller bildlig mening antingen barrikadera sig bakom stängda gränser, eller att upprätta lösliga federationer av normativa reservat - diverse virtuella "Skansen" med relativa hägn bakom vilka olika kulturer och minoriteter förväntas bevara sina särarter evinnerligen - har jag mycket svårt att se som hållbara lösningar, varken för den pågående globaliseringsprocessen eller för en framtida "universaliseringsprocess".
Identitetsbygget sker genom ackumulation och integration, sedan genom konstruktion. Självkännedomen åstadkoms däremot genom dekonstruktion, genom att man bit för bit plockar isär sitt identitetsbygge och skärskådar varje tänkbar livslögn. Vägen mot den medvetna framtiden är alltså inte en integrationsprocess utan en desintegrationsprocess.
Vi måste våga ta steget bort ifrån den kollektiva integrationen och fram mot den universella individuationen, bort ifrån nivellering och fram mot diversifiering, bort ifrån kategoriserandet och fram mot kategoriernas upplösning i en total individuell mångfald. - Vi blir redo att möta det främmande först när vi förmår omfatta paradoxen att ALLA är främmande, men likväl delar av samma skapelse. "Så är vi, fastän många, en och samma kropp".
