Knatte, Fnatte och Tjatte
Mina groupies
 En del av "Flaskpost - Boken om allt " - En hemsida av och med kamrat Peter Oltersdorf
Socialismen på fem minuter
och fem A4


      Känner du kraften syster?
      Känner du kraften bror?
      Tillsammans så är vi starka
      starka för att vi tror på seger
      Så många kan inte ha fel
      De andra kan man ha ihjäl
      Du tycker det är helt okej
      så länge som det inte drabbar dig

Socialismen på fem minuter

      Känner du hatet syster?
      Känner du hatet bror?
      Vem är du på Facebook/Twitter?
      Är du en sån som tror du äger
      rätt att tysta andras ord
      klicka bort, begå ett mord?
      Du tycker det är helt okej
      så länge som det inte drabbar dig


    Känner du skräcken syster?
    Känner du skräcken bror?
    Du vaktar din tunga noga
    för många du känner bor i läger
    Du hör skottsalvor och rop
    ser kroppar i en grop
    Du tycker det är helt okej
    så länge som det inte drabbar dig

Socialismen på fem minuter

  Du är den goda fina
  bland alla goda fina
  Du har väl aldrig
  gjort en fluga förnär?

Socialismen på fem minuter
 


"Känner du någon, syster/
Känner du någon, bror
som inte pallar trycket
som inte längre tror på seger
som sprider gift i våra led?
I så fall kräver vi besked!
Vi lovar, allt blir helt okej
Om du samarbetar ska vi skona dig..."

©2019 Peter Oltersdorf

Pravda

Det ursprungliga och ärligt menade engagemanget uppstod en gång för länge sen i ett blödande ungt hjärta, hos en människa som såg ojämlikheten, orättvisorna och lidandet. Det var en människa som ville göra något, som sökte svar. Och för den som söker svar råder ingen brist på villiga leverantörer av enkla lösningar. Få av dessa tilltalar det empatiska och sökande (unga) hjärtat mer än tanken på att vi ska äga och dela allt tillsammans, som bröder och systrar (samt icke-binära förstås). Vem vill inte ha rättvisa? Men det är där det blir knepigt, för vad är egentligen rättvist och vem kan/ska bedöma det?

Vill ni se en stjärna, se på mig! De anarkistiska/syndikalistiska samhällsexperimenten vid tiden för det spanska inbördeskriget blev alltför kortvariga för att ge några definitiva svar åt frågor kring kollektivt ägande och kollektiv fördelning, men det socialistiska/kommunistiska svaret har alltid varit upprättandet av en omfattande statsapparat med veto över bedömningarna. Även socialdemokratin bygger på en fördelningspolitiskt motiverad byråkrati som ska administrera fram den eftertraktansvärda rättvisan på så många nivåer som möjligt i samhället.

Givet Parkinsons lag så är emellertid en sådan byråkrati dömd att hela tiden växa och bli alltmer oöverskådlig, vilket leder till ansvarsdiffusion och alienation, samt till att den blir allt mindre rationell och kostnadseffektiv. Den kommer sålunda att dra på sig hård kritik och hot ifrån människor som antingen inte får sina pengar alls eller inte får dem i tid. Det leder i sin tur till ett skyddstänkande, där ansvaret anonymiseras och känsliga beslut beläggs med sekretess, samt att det bidrar till en generellt större efterfrågan på bevakning och övervakning i samhället.

Fördelningsmaskineriet blir alltså till sist ett övervakningsmaskineri, ett som skyller ifrån sig på "fuskare" vare sig dessa existerar eller inte. Utan "folkfiender" överlever nämligen inte den socialistiska byråkratin. I verkligheten är byråkratibyggets värsta fiende det faktum att inget rättvist straff någonsin delats ut i en domstol och att ingen rättvis fördelning av tillgångar någonsin existerat. Livet är helt enkelt inte rättvist. Livet konkurrerar med alla till buds stående medel.

Vill man trots detta faktum ha något som liknar ett samhälle, istället för bara ett evolutionärt slagfält, så måste konkurrensen delvis regleras, vilket kräver en stat. Den måste, förutom att upprätthålla sitt våldsmonopol och säkra sin finansiering (med skatt), hysa två saker: lagen och allmosan. Inget samhälle i historien har klarat sig utan dem. Lagen sätter gränser för såväl konkurrensen som för statens eget våldmonopol, medan allmosan skyddar dem som konkurrensen slår ut.

Även oanvändbara och onyttiga samhällsmedlemmar måste på det ena eller andra sättet få en grundläggande försörjning. I detta avseende skiljer sig tillhörigheten till ett mänskligt samhälle inte ifrån det till en djurflock. Flocken förblir meningsfull så länge som den ger skydd och/eller försörjning. Förmår den inte det så mister den sitt berättigande, vilket leder till sönderfall. En flocks inbördes konkurrens gör visserligen att inte alla blir proppmätta, men alla måste ändå få tillräckligt.

Nordik Wölf

Försöker man monopolisera bort konkurrensen i ett samhälle så flyttar den istället in i parti- och/eller statsapparaten, som en konkurrens om positioner och privilegier. Det orsakas av exakt samma evolutionära mekanismer som får en arts tidigare individuella konkurrens om enskilda revir/resurser att stegvis ersättas av flockdjurets konkurrens om fördelningen inom flocken. Men all konkurrens sker inte i och kring maktens centrum. En del sker i flockens periferi, exempelvis hannar som försöker para sig i smyg när den dominanta hannen inte ser på. I den socialistiska staten uppstår sådan perifer konkurrens i form av smuggling och svarthandel med förbjudna varor och/eller bristvaror, en hantering som inte ger staten några skatteintäkter.

Ju fler områden som staten försöker kontrollera/monopolisera, desto större och kostsammare statsapparat och desto större kapitalflykt. Den socialistiska staten driver själv fram sin egen undergång. Den slår ut prissättningen, det vill säga dynamiken mellan tillgång och efterfrågan, vilken ersätts med en byråkrati, förutbestämd att oavbrutet växa och omfatta allt fler områden, vilket gör den allt dyrare och ger allt sämre behovsprövningar, samtidigt som de skatteintäkter en dynamisk marknad hade kunnat ge blockeras av byråkratin själv.

Till slut blir det socialistiska samhället oförmöget att täcka ens de mest grundläggande samhälleliga och mänskliga behoven, vilket leder till en lika oundviklig etisk kollaps. Det är vad som skedde med de kommunistiska öststaterna. Man hämmade konkurrensen, det vill säga våra naturliga drivkrafter, samtidigt som man dessutom rustade sig till tänderna. Man spenderade som Hollywoodfruar med en städerskas inkomster. Produktionen och distributionen säckade ihop. Till slut fanns bara pengar kvar till vapen, kontroll, repression och propaganda. När också dessa pengar tog slut så var allting över.

Palme

Olof Palme sa sig vara demokratisk socialist och faktum är att socialdemokratin låg nära en "socialism" som hade kunnat fungera ifall man nöjt sig med att låta den offentliga sektorn tillfredsställa samhälleliga och allmänmänskliga grundbehov, men överlåtit åt marknaden att ta hand om begären (enligt den eviga lagen om tillgång och efterfrågan). Man borde alltså ha lämnat marknaden ifred och nöjt sig med att se på när den genererade skatteintäkter. Det gjorde man inte. Istället byggde man, enligt gängse socialistisk praxis, en gigantisk och klåfingrig byråkrati för oräkneliga enskilda bedömningar, dömd att växa bortom all kontroll, kosta alltmer, bli alltmer byråkratisk, bli alltmer nyckfull och egenmäktig, samt att i slutändan förlora såväl sin etiska kompass som sin finansiering.

Människor med ingen eller otillräcklig försörjning får idag finna sig i att bli misstänkliggjorda och leva i ständig ovisshet om och ifall socialförsäkringarna ska falla ut eller inte. Detta är den osvikliga konsekvensen av att arbetslöshet, sjukdom och åldrande behandlas som försäkringsärenden, alltså som avvikelser ifrån den tänkta norm där varje samhällsmedlem genom den "fulla sysselsättningen" förmodas vara heltidsanställd och självförsörjande.

Officiellt hade de forna öststaterna ingen arbetslöshet, däremot arbetsplikt. Den socialistiska staten erbjuder ingen fri arbetsmarknad, i bästa fall erbjuder den straffarbete åt alla. Modeordet för dagen är "delaktighet", vilket betyder ungefär samma sak, att den enskilde ska vara tillgänglig och underkasta sig maktens utilitaristiska definitioner. Detta synsätt delar socialismen med konservativa och nationalistiska delar av högern, nämligen att det utöver allmänmänskliga och samhälleliga basbehov finns ett antal eviga värden som samhällets maktelit anser sig ha rätt att definiera och kräva att individen underkastar sig. Jag anser personligen att sådana eviga värden finns, men bestrider å det bestämdaste andras rätt att diktera dem för mig, varken kyrka eller stat!

Socialismens fundament är inte individen själv utan hennes identitet/tillhörighet. Därför klarar socialismen att inkludera hur många undergrupper som helst av etniska, religiösa och sexuella minoriteter, inklusive den växande floran av könsidentiteter som delar av FOLKET, ett evigt värde inte bara för socialister. Skillnaden mellan vänsterns och konservativa och/eller nationalistiska krafters syn på FOLKET är att de förra förespråkar mångkultur och de senare (mer eller mindre) en värdemässig monokultur, samt att de senare aldrig diskuterar klassfrågor. Gemensamt för samtliga är en tankevärld där den enskilda människan huvudsakligen ses som representant för något, istället för som en fri individ med egen vilja och ett unikt uttryck.

Den minsta enhet man erkänner är istället familjen. För den som tagit del av Alexandra Kollontajs tankar om kärnfamiljens nödvändiga bortdöende i ett framtida kommunistiskt samhälle kan det tyckas som en märklig ståndpunkt för socialister, men det beror på att familj och familjebildning är ett kärnvärde för många minoriteter. Det är ett fundament för de flesta invandrargrupper, samtidigt som rätten till äktenskap och familjebildning är något som HBTQ-rörelsen länge kämpat för.

För att inte skrämma bort dessa målgrupper så vänder dagens socialister helst bort blicken ifrån såväl hedersvåld mot kvinnor som ifrån det paradoxala i att ge adoptionsrätt åt personer som genom aktiva partnerval medvetet avstått ifrån möjligheten till eget föräldraskap. Socialismen har gjort gemensam sak med nationalismen och konservatismen, genom att man låtit barnens rätt bli till de vuxnas rätt till/över barn. Barn har blivit en rättighet. Att som Alexandra Kollontaj ifrågasätta föräldrars förfogande-/äganderätt över barnen vore idag lika med politiskt självmord. Den "röda arméns" förmåga till strid mot "folkfienden" kvarstår ju faktiskt även om dess divisioner delas upp i kultur- och familjegrupper
Klipp gärna håret, men låt skägge vara...
Det "folkliga" kan alltid påräkna socialistiskt stöd, vare sig det handlar om andra kulturer eller militanta befrielserörelser, ofta oavsett deras människosyn och praxis internt. Så länge som alla har samma mål, den slutliga världsgemenskapen, den som "åt alla lycka bär", så är allt frid och fröjd. Det överordnade målet förblir för socialisten alltid huvudsak och individen bisak. Ändamålet helgar medlen. De politiska och religiösa krafter ifrån både höger och vänster som hävdar att heterosexuell tvåsamhet mellan jämnåriga och bildandet av kärnfamiljer skulle vara något "naturligt" för människan kan man emellertid med enkelhet avfärda.

Människans tidiga historia handlar om ett liv i flock, ett liv av både inbördes konkurrens och allianser. Ömsesidiga beroenden uppstår där man håller fred och delar på bytet. Den grundläggande delen av flockbildandet utgörs av de sociala band som, givet hackordningen, formas i en grupp, dels som en fredsförsäkring och dels som grund för samarbete och arbetsfördelning, exempelvis vid gemensam jakt. Flockbildningen är samtidigt också ett av många sätt att försäkra sig om tillgång till en eller flera partners för fortplantning, på samma vis som tillfällig eller mer varaktig parbildning är ett sätt att fostra avkomman, men även det bara ett av många.

Jägares och samlares flocktillvaro erbjuder ett flertal möjliga ersättare för en förlorad "familjeförsörjare" eller amma. Hos Hadzafolket i Tanzania, som levt på detta sätt i tusentals år, är barnen allas barn och väljer själva vilka vuxna de tyr sig till. De vuxna tillämpar sinsemellan en sorts seriell monogami i förhållanden som vanligtvis varar i ungefär tre till fem år, varefter man väljer en ny partner.

Västvärldens sociala institutioner, äktenskapet och kärnfamiljen, bygger däremot inte på övertalighet utan är försäkringar om ägande- eller nyttjanderätt över längre tid. Det är ett tankegods sprunget ur en bofast bondebefolkning, bunden till ett begränsat territorium/revir som man vill försäkra sig om att det går i arv till avkomman, mark som antingen brukas gemensamt såsom man tror skedde i stenåldersstaden Çatalhöyük i dagens Turkiet, eller familjevis. Det senare ger ett samband mellan släktskap och territorium som man svårligen finner hos jägar- och samlarbefolkningar med naturen som skafferi.

Dyaden är den minsta reproduktiva enheten, man och kvinna, som med det första barnet blir en triad, kärnfamiljen, modulen som i västvärden är först ut i en människas liv med att tradera samhällets kultur och värderingar. Den globala informationsrevolutionen sätter emellertid denna modul såväl som samhällena på svåra prov, genom att ge barnen tillgång till en närmast obegränsad information om andra sätt att leva och tänka.

Det pågår därför ett ideologiernas och världsåskådningarnas propagandakrig på nätet. Gemensamt för de flesta deltagarna är värnandet om den traditionella familjen, den sista frontlinjen mot en hotande global individuation som riskerar att relativisera sönder vår tids samhällen, kulturer, religioner och ideologier. Socialismen är en av dem. Byggandet av Berlinmuren var ingen tillfällighet. Våra sociala institutioners överlevnad kräver begränsningar av valfriheten, att du inte med enkelhet kan resa dig upp och gå därifrån.

Socialismen utger sig för att vara en allmängiltig gemenskap, så frågan blir hur många avhoppare och utfrysta dissidenter en sådan kan producera innan man kan börja ifrågasätta dess allmängiltighet. Svaret är: en enda person! Mänskliga grundbehov kan mätas och mättas, men den individuella ambitionen och viljan är lika omätbara som omättliga. Det finns inget universellt "lagom", ingen genomsnittsmänniska. Människors basbehov må visserligen vara nära nog identiska, men den individuella variansen är oändlig. Idén om en slutgiltig och universell värdegemenskap förblir därför en absurd illusion. De enda etiskt acceptabla gränserna för individens frihet går där denna frihet börjar inkräkta på andras frihet.

Socialisten är en drömmare vars dröm är så tveklöst god i sig att den står över all kritik. Den socialistiska utopin är en så vacker tanke att kritik mot den närmast blir till en kritik mot människan själv, det vill säga sådan socialisten ser henne, som ursprungligen god. Socialisten är en människa som vill väl och som också ser sig själv som just en sådan. Socialisten förmår lika lite att integrera girighet, fåfänga och fördomar i sin självbild som att tillskriva mänskligheten dessa svagheter. Därför är socialisten oförmögen att bemöta kritik med annat än indignation, censur, förbud och repression.

Socialistens människosyn och självbild kräver projektion, att ondskan externaliseras genom olika syndabockar, enstaka undantag ifrån regeln om människans inneboende godhet. Ve den som artikulerar sina fördomar, ve den som blir rik på sitt företagande och ve den som stoltserar med sitt välstånd. Det är den stora tragedin, när det blödande unga hjärtat förhärdas, när empatin blir till moralism och när viljan att dela med sig vänds till anspråk på andras egendom, grundat på föga mer än avund och missunnsamhet.

Det socialistiska samhället kan, lika lite som den enskilda socialisten, erkänna och omfatta det gigantiska spannet mellan enskilda individers prestationsförmågor och förmåga till empati och altruism, samt i än mindre grad erkänna att ett sådant spann föreligger också mellan olika kulturer och populationer (om än i avsevärt mindre utsträckning). Socialistens politiska korrekthet bygger inte på respekt, varken för sanningen eller för människor, utan på en mix av självförnekelse och självförhärligande.


Kom till pappa Kim...

Socialismen bygger inte vägar för den enskilda människans livsresa mot självinsikt och inre växt, den bygger normativa fängelser åt hela kollektiv. Den censurerar, begränsar och skönmålar. Den kan inte lösa liberalismens grundproblem, nämligen att de som arbetsmarknaden och samhället ratar ovillkorligen måste försörjas, vilket är ett måste ifall man vill att de ska bli/förbli oberoende aktörer på såväl marknaden som i demokratin samt kunna vidareutvecklas som människor. Att socialismen överlevt som idé beror till stor del på att vår tids liberalism inte erbjuder marknadens och samhällets svaga annat än nöden och döden.

Ifall svenska liberaler hade anammat makarna Rose och Milton Friedmans idéer fullt ut, inklusive den om "negativ skatt", alltså i praktiken en villkorslös grundförsörjning (medborgarlön/basinkomst) för individen, så hade liberalismen kunnat vara botemedlet mot demokratins kris, mot polariseringen och den växande extremismen. Så är tyvärr inte fallet, I stället har ett prekariat fått växa till sig i den ekonomiska och sociala periferin, en rekryteringsbas för såväl kriminalitet som för allsköns politisk populism.

Man är dessvärre besatt av det privata ägandet. Allemansrätten visar emellertid att privat äganderätt och allmän nyttjanderätt kan förenas. Icke-kommersiellt nyttjande av information och konstnärliga verk kan omfattas av liknande regelverk. Utbytet/spridandet av idéer är ett allmänintresse som borde kunna lagstadgas enligt samma principer som allmän åsikts- och yttrandefrihet, alltså som individuella fri- och rättigheter.

Få kreatörer och uppfinnare kan idag leva av sitt värv. Med en allmän basinkomst i botten blir skaparna och innovatörerna sannolikt både fler och tryggare, samt förhoppningsvis mindre njugga vad gäller kraven på ersättning. Man kan se det som en allmänfinansierad praktik som ger allmänheten/marknaden ett brett utbud vilket för somliga också leder till kommersiell framgång.

Liberalismen attraherar tyvärr småsinta egoister, anala personligheter som likställer individuell frihet med att få behålla så mycket pengar det bara går och att betala så lite som möjligt i skatt. Den "allmänborgerliga" väljaren är i allmänhet lika fyrkantig och fantasilös som vänsterfolk anser. Det är ingen slump att vänstern så ofta attraherar kreativa personer, människor med visioner, människor som drömmer stort, idealister, det vill säga den allmänborgerliga väljarens raka motsats.

När egoister organiserar sig så sker det på grund av kollektiv egennytta, bakom ett oftast mycket tunt lager av "idealistisk" fernissa. Men när idealister organiserar sig, med det allmänna goda som uttalat mål, så måste den ack så mänskliga egennyttan förtigas. Socialisten tvingas att officiellt förneka och ta avstånd ifrån sina själviska drag, vilket får till följd att organisationen som helhet blir förljugen. Om en sådan organisation blir en maktfaktor så kommer den att dra till sig personer med förmågan att driva en egoistisk agenda bakom ett idealistiskt sken, det vill säga psykopater. Mao, Stalin och Pol Pot är inga undantag, de är en logisk konsekvens av socialismen.

Utfallet av det borgerliga "systemskiftet" har knappast bidragit med några pluspoäng för liberalismen. Politiker må ha sina sjaskiga affärer, men det innebär inte att de kan göra affärer. Offentlig egendom har ofta sålts ut till vrakpris, samtidigt som offentliga verksamheter har lagts ut på entreprenad hos företag av minst sagt skiftande kvalitet, inte sällan företag med långa och oöverskådliga kedjor av underentreprenörer, vilket alltför ofta bidragit till en samhällsfarlig ansvarsdiffusion med vanskötsel och olyckor som följd.

Sakkunniga tjänstemän må ha relevanta kravspecifikationer inför sina upphandlingar, men det betyder inte att de också behärskar konsten att förhandla. Andelen "branschkunniga" och skickliga inköpare i landets kommuner och landsting tycks vara få men fiaskona desto fler, med Nya Karolinska som en magnifik avslutande basunstöt över såväl politisk inkompetens som korruption, ackompanjerad av en smula klassisk nepotism. Det finns alltid en risk att offentliga institutioner som övervakar eller handlar med vinstdrivande företag korrumperas, men för vinstdrivande företag i offentlig ägo gäller att den risken blir en garanti. En stat som driver spelbolag är redan korrupt i sig själv.

I det rådande politiska vakuumet har socialisterna alltmer börjat vädra morgonluft och återlansera idéer ifrån historiens skräphög, som exempelvis Keynesianismens höga beskattning vid högkonjunktur och dito ekonomiska stimulans vid lågkonjunktur. Det förstnämnda bemöts alltid av lika mycket skrin i högan sky ifrån marknaden som det sistnämnda bemöts av tystnad. Ingen vill sätta broms på den egna framgången, men ifall det går trögt så tar man förstås gärna emot allmosan. En platt skatt med viss ackumulation som försäkring inför sämre tider är ett enklare alternativ som inte kräver en populistisk och nyckfull social ingenjörskonst

Staten ska inte lägga sig i vad folk tycker, säger och gör, vad de studerar till, vad de väljer att arbeta med eller inte arbeta med. Staten ska upprätthålla våldsmonopolet och beredskapsförmågan samt uppfylla sina egna och medborgarnas grundbehov. För detta ändamål ska staten på ett förutsägbart och rättssäkert sätt beskatta alla oss fördomsfulla, giriga och fåfänga människor vars ekonomiska aktiviteter finansierar den - och därigenom allas vår trygghet och frihet i ett starkt, öppet och demokratiskt samhälle.

©2019 Peter Oltersdorf

Vorwärts immer, rückwärts nimmer!
Framåt alltid, bakåt aldrig!
Erich Honecker 1989
Säg hej till publiken!
Till Flaskpost - Boken om allt

En statsman, som ville försöka vägleda enskilda personer, hur de borde använda sina kapital, skulle inte endast åtaga sig en skäligen onödig omsorg, utan också tillvälla sig en myndighet, som icke med trygghet kan anförtros vare sig åt en människa ensam, eller ens åt rådskammare eller riksförsamling, och som icke skulle kunna läggas i farligare händer än en sådan mans, som vore förmäten och dåraktig nog att tro sig om att kunna utöva den.
Adam Smith, ur Idéhistorisk läsebok
Till Flaskpost - Boken om allt
Till Flaskpost - Boken om allt