Fred råder inom de stater på jorden som lyckas upprätthålla sina våldsmonopol. Något globalt våldsmonopol finns däremot inte, liksom i praktiken inte heller någon global rättsordning. Utifrån sina respektive förutsättningar gör världens alla stater på det hela taget vad de själva finner för gott. Inte mycket talar för att de skulle vilja ge upp denna autonomi. Så länge som man har kontroll över sitt territorium och sina resurser så vet man vad man har, men vad som skulle ske ifall man överlät kontrollen åt exempelvis FN vet förstås ingen. Ibland tvingas man emellertid till allianser.
Det kalla kriget förenade två i grunden väsensskilda ideologier, liberalismen och konservatismen, mot det hot som kommunismen utgjorde mot såväl individens frihet som mot traditionella maktstrukturer, vilket ledde till bildandet av en ohelig högerallians, uppbackad och till stor del bestående av människor med ärvda maktpositioner och dito förmögenheter, opportunistiska krämare, nationalromantiska stollar och - på grund av kommunismens uttalade ateism - även av diverse religiösa potentater. För många såväl intellektuella som mindre bemedlade kom därför kommunismen och dess besläktade ideologier att framstå som realistiska alternativ.
Det hela föregicks av en än mer ohelig allians, den mellan USA och Sovjetunionen under andra världskriget, även den orsakad av en gemensam fiende. Kanske hade det varit en bättre strategi att låta de två kollektivistiska ideologierna, kommunismen och nazismen, bekriga varandra intill utplåningens gräns för att sedan gå in i striden och förinta bägge, men det är förstås tveksamt ifall USA och Storbritannien själva skulle ha haft resurser nog för att ro i land med detta ens mot två krigströtta och utarmade stormakter, eller modet, eftersom båda nationer på goda grunder fruktade för sin egen utplåning.
Att den våg av frigörelse som efterkrigsgenerationen släppte lös över västvärlden sedan till stor del blev ytterligare en ohelig allians, full av allsköns vänsteridéer - alltså av olika sorters kollektivism - kom att fullborda tragedin. Idén om det goda kollektivet kontra det onda kollektivet gick än en gång segrande ur striden, åtminstone idéhistoriskt. Historiskt blev det den oheliga högeralliansen som segrade till sist, en seger som konsoliderades genom Sovjetunionens och östblockets fall i slutet av åttiotalet.
Den period som följde tillhörde västvärldens krämare. Av den kol- och stålunion som skulle förhindra framtida europeiska krig blev en tullunion till skydd för europeiska rikedomar, i samråd och samförstånd med vännerna på andra sidan Atlanten. Med andra ord så blev det precis som man kan förvänta sig av en allians bestående av konservativa krafter och krämare, det vill säga en protektionistisk handel avsedd att generera än mer rikedom åt redan befintliga maktstrukturer i de respektive nationerna - den perfekta kombinationen av girighet, lite lagom fri handel mellan utvalda länder (men för Guds skull inte frihandel) och politisk status quo. Handeln med Kina och andra diktaturer belyser väl hur lite västvärldens "liberalism" i slutändan varit värd i relation till profiten.
Därmed var grunden lagd för nästa katastrof, den okontrollerade migrationen ifrån länder utanför det ömma samförståndets gränser, länder utestängda från den gemensamma marknadens alla fördelar. Med liberalismen rejält solkad av sitt oreserverade stöd åt maktens kapitalackumulation blev konsekvenserna av de allt fler och allt skarpare konflikter som migrationen förde med sig grund för ett nytt politiskt landskap med nya former av kollektivism.
Den ena stödjer nationell isolationism - vilket tragiskt nog också lett till en renässans för den nazism som utlöste hela den katastrofala händelsekedjan - och den andra torgför den bisarra idén om att rådande förhållanden kan bevaras evinnerligen genom upprättandet av normativa reservat åt de invandrade minoriteterna, i vars hägn de antas kunna bevara sina respektive särarter, samt att denna (globala) "mångkultur" sedan ska hålla alla glada och nöjda, även de som oombedda tvingats ge plats åt den. Det tycks gå sådär.
Så kom då Coronakrisen. Ekonomin föll som ett korthus världen över, makten och kapitalet ställdes inför ett globalt problem, nämligen hur man bäst bevarar de befintliga makt- och ägarstrukturerna även efter att pandemin till sist avklingar. Hittills har sjukdomen, vilket man kunde förmoda, bara förstärkt de rådande protektionistiska och isolationistiska strömningarna, något som den föregående klimatrörelsen dessförinnan också starkt bidragit till, med sin uttalade fientlighet mot kapitalismen samt mot resor och transporter på grund av utsläppen de orsakar.
Regeringar världen över skaffar sig allt större maktbefogenheter, formellt för att kunna skydda sig själva och sina befolkningar mot smittan. Människorna isolerar sig samtidigt som de alltmer omfamnar värdet av det trygga, bekanta och gemensamma. En smitta kommer på så sätt att trigga en annan: kollektivismen! Den tycks segra än en gång. Den enskilda människan förväntas ge sitt oreserverade stöd åt sitt samhälle och dess maktapparat. Individer som lämnar sina hem och rör sig fritt är en fara för folkhälsan, liksom individer som ifrågasätter rimligheten och proportionaliteten i de vidtagna försiktighetsåtgärderna.
Vad blir slutresultatet av allt detta? Behovet av global samordning inför nästa och troligen dödligare pandemi är uppenbart. Frågan är om vi ser fröet till en framtida federation av diktaturer, i folkhälsans och klimatets namn, en som ytterst tjänar den redan befintliga makten. Frågan är om vi, när smittan är övervunnen, får en värld av regional och nationell självhushållning med en handel och ett resande under hårda restriktioner.
Det Internet som tills nu medgett ett globalt idéutbyte måste i en sådan värld givetvis begränsas. Idéer som hotar "folkhälsan", eller möjligen klimatet, kan såklart inte spridas fritt. Mängden potentiella "terrorister" och uppfattade samhällshot lär öka exponentiellt hos alltmer paranoida säkerhetstjänster i alltmer repressiva samhällen.
Jag befarar att vi står inför kollektivismens totala triumf, med samhällen och en värld som präglas av förtryck mot den enskilda människan, till gagn för de enskilda kollektiven och för världen som globalt kollektiv. Emellertid så blir det ett idémässigt förlamat sådant om kollektiv särart tillåts (inom respektive normativt/kulturellt reservat) men inte individuell sådan.
Det mänskliga idékapitalet kommer att utarmas när den individuella särarten underställs en postulerad "allmännytta" världen över. Bristen på individuellt oberoende och individuell frihet kommer att hämma den sociala utvecklingen liksom utvecklingen generellt, alldeles oavsett vilket mervärde den globala produktionen än genererar.
Det blir inte en värld varifrån man reser till främmande himlakroppar under en gyllene rymdålder, eller där tanken far fritt, utan en instängd värld där ingen tar sig någonstans överhuvudtaget, varken kroppsligt eller mentalt. Den kommande pandemin kommer i så fall kanske inte att utrota oss som art, men vi kommer att ha utplånat vår mänsklighet långt innan dess, alla (framtida) tekniska innovationer till trots. Dessa blir helt enkelt alltför få och revolutionerande idéer kommer att kvävas i sin linda.
I grunden är problemet med att upprätta någon sorts världsfred, liksom en global hushållning med resurserna, ett tvåfaldigt maktproblem: De välbeställda nationernas eliter har inget att vinna på att överlåta territoriell, politisk och ekonomisk kontroll över resurserna samt över sina respektive befolkningar åt en världsregering, liksom de väsentligen makt- och medellösa befolkningarna inte har något att vinna på en global fred mellan sina respektive makthavare.
Vore freds-, miljö och klimatsträvandena en fråga om uppgörelser mellan enbart liberala demokratier och dito rättsstater vore situationen en annan. Det är de inte, istället är de en kohandel mellan i bästa fall hyfsat demokratiska stater och diktaturer av allehanda slag. En världsfred idag vore spiken i kistan för all vidare social utveckling och demokratisering. Läget är alltså att den traditionella vägen mot en global fred samt mot en ekologiskt hållbar resursanvändning världen över i praktiken är stängd.
Den politiska vänstern har insett problemet med majoritetens brist på frihet och inflytande. Man förordar därför olika former av resurs- och maktdelning. Dessvärre förmår ingen vänsterpolitik, inte ens anarkismen, att lösa problemet med kollektivets normativa/kulturella/sociala makt över individen. All gemenskap är normativ och sålunda exklusiv. Det betyder att även om "folket" gemensamt skulle äga och kontrollera samhället, produktionsmedlen och resurserna så skulle individen förbli underställd kollektiv "utilitarism" enligt principen si eller så.
Vore alla människor jämlikt begåvade med såväl snille och vältalighet som med sociala förmågor så vore detta inget problem, men dessvärre så kommer den ofrånkomliga ojämlikheten vad gäller sådana förmågor att å ena sidan utkristallisera naturliga ledare och talespersoner och å andra sidan marginalisera de mindre lyckligt lottade. Massmötena i det kollektivistiska paradiset blir med nödvändighet arenor för de förras ambitioner och för de senares tilltagande tystnad, i rädsla för att utsättas för löje eller rent av trakasserier.
Den enda styrelseform som kan skydda människan mot människorna är en liberal rättsstat med ett absolut våldsmonopol och ett begränsat mandat att verka enbart för individens frihet och trygghet. Staten måste kunna garantera individens skydd mot fattigdom, förtryck och även förväntningar ifrån omgivningen (bland annat familjen), oavsett om dessa är kulturellt/socialt/normativt/religiöst eller bara känslomässigt grundade. Den inomstatliga fred som råder inom världens nuvarande nationer bygger i samtliga fall på en kohandel mellan dess eliter. Att ersätta dessa eliter med en massans normativa och ekonomiska diktatur över individen medför än större likriktning men däremot inte mer frihet för den enskilda människan.
Så är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris - en eliternas fred eller en massans fred? För egen del ser jag ingen annan hållbar lösning än att någon av vår tids mer demokratiska och jämlika stater tar språnget och genomför reformer som garanterar den enskilda människans skydd mot fattigdom, förtryck och förväntningar genom att ovillkorligt garantera hennes basbehov av Basinkomst, Bostad, Bildning och Beskydd - inklusive bland annat vård, omsorg, polisiärt och militärt våldsmonopol, samt rättsskydd.
Dessa är de rekvisit som krävs för den mänskliga kvintessensen: Befrielsen! Någon idag välbeställd demokratisk nation måste alltså bli den första att vidareutveckla den demokratiska tanken, ett exempel för andra att följa, en första dominobricka. Dessvärre tror jag inte att Sverige kommer att vara den nationen. Sverige i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet präglas tyvärr av alltför stor självbelåtenhet över det förflutnas framgångar för att ett paradigmskifte ska kunna äga rum inom dess rigida och alltför trånga ramverk.
Coronakrisen innebar en möjlighet att ställa om samhället, inte bara till mer hållbar produktion och resursanvändning, utan också till en politik byggd på hela folkets närmast obegränsade potential som fria ekonomiska varelser. Man kunde ha valt att ge sin alltmer arbetslösa befolkning basinkomst, men valde istället att pumpa in miljarder i befintliga ekonomiska strukturer med begränsad utvecklingspotential, ett fåtal storföretag som i vissa fall dessutom skänkte pengarna vidare i form av aktieutdelning.
Än är det inte för sent för världen att uppnå fred och frihet, men för Sverige har tåget gått. Vi kan bara hoppas på att någon mer progressiv nation tar stegen som räddar världen och att vi då kan rida på vågen istället för att dränkas av den, när den väl kommer. För tro mig, den kommer, det finns nämligen inget annat hållbart alternativ.
