Satan har fått alla kickar livet erbjuder, alla utom en, att ha fel om människan, att åtminstone en endaste gång under sin tjänsteutövning bli överraskad. (Historiens rättfärdiga gestalter är ju dessvärre bara myter). Den dag då någon av de varelser Gud skapat av lera till sist överraskar, så kommer varelsen av eld att slockna i en rökpuff som dansar lyckligt mot sin upplösning i himlen, skyldig till intet mer än sitt klimatavtryck...

Moralen håller människan ansvarig för sina handlingar, vilket kräver faktisk valfrihet. Det står i motsats till medkänslan, som bygger på att valfriheten alltid begränsas av diverse omständigheter. Vill man på en och samma gång vara både moralisk och medkännande så måste man därför inrätta en zon av omoral mitt emellan egenansvaret och omständigheterna, befolkad av de människor som man anser bär det fulla ansvaret för sin egen nöd. Moralen söker aldrig lösningar, den söker alltid syndabockar.

Moralen tillkommer dem som har råd med den, opportunismen tillkommer dem som inte har råd. Mellan de (moraliska) som oftast klarat sig bra i livet och de ("omoraliska" men på grund av sina omständigheter delvis omyndig- och oskyldigförklarade opportunisterna) som oftast inte klarat sig lika bra går en bro, rakt över de förvisades zon. Bron medger visst handelsutbyte av nödrop och protester åt ena hållet, samt av välgörenhet och diverse uttryck för medlidande åt det andra. Viss asylinvandring av "oskyldiga" tillåts in i moralens område givet att de gör avbön, i stort anammar majoritetens moral och avstår ifrån sin opportunism, samt uttryckligen också tar avstånd ifrån zonens förtappade själar.

De förvandlas därmed till det moraliska haremets eunucker. Snöpta av majoritetens moraluppfattning tillåts de på nåder delta i moralismens kollektiva bekräftelseorgie, men berövade möjligheten att befrukta den med vidden av sina erfarenheter. De reduceras till offer, just de offer moralen kräver för att kunna sy sig en medkänslans kostym av människohud. De "oskyldigas" kritik hanteras som ett spädbarns hungerskri, man halar fram tutten och hoppas att de ska låta sig nöja, man bekräftar och tröstar.

Kritik ifrån de förtappades zon ignoreras eller avfärdas däremot helt och hållet. De som förvisats är inte välkomna att dela med sig av sina erfarenheter och känslor. Att utesluta dem ur samtalet är nämligen nödvändigt ifall man vill upprätthålla moralen, eftersom kunskap och förståelse annars skulle förvandla den till insikt, empati, nåd och pragmatiska lösningar.

Moralen står naken mitt i sitt förljugna paradis och skyler sig hjälpligt med sitt lilla fikonlöv av malplacerad och mestadels spelad indignation, en yrvaken och förvirrad främling i den Guds natur där konkurrens, kreativitet och opportunism frambringat och alltjämt frambringar ständigt nya beteenden, former och lösningar. Förvärvet av kunskaper som i teorin medger en separation av gott och ont ger ingen rätt att (i Guds namn) döma människan eller att godtyckligt bryta ner hennes outgrundliga väsen i olika kategorier.

Människan är inte i stånd till att avge någon moraliskt rättfärdig dom över medmänniskan och jordisk rättvisa förblir sålunda en omöjlighet. Moralen fungerar på sin höjd hjälpligt som översiktskarta, men beskriver aldrig fullt ut den ständigt föränderliga terrängen. Medkänslan och förståelsen är däremot utan gränser och kategorier, de förmår att omfatta hela skapelsen.

Globaliseringen kräver två fundamentala insikter för att lyckas, för att mänskligheten ska överleva. Den ena är att vi är en enda mänsklighet, att människan är en fastän många. Den andra är att konkurrensen är evig, att den är evolutionens motor. Det innebär i sin tur två saker: dels måste vi upprätta en basal global resursfördelning och rättsordning som i praktiken möjliggör varje människas okränkbara livsrätt, dels får inga hinder finnas för den enskilda människan att utveckla och gestalta sig själv som fri individ, annat än den gräns där hennes frihet börjar inskränka på andras möjligheter till detsamma.

Lyckas vi inte upprätta en global ordning av rättslig och ekonomisk grundtrygghet, fullständig uttrycksfrihet och fri konkurrens så kan inte mänsklighetens fulla potential uppnås och då kommer vi inte att överleva på den här planeten - inte heller kommer vi att varken ha rätten till eller ens förmågan att kolonisera någon annan planet. Vi försvinner som art. Det är i så fall av godo. Självrättfärdigheten fyller ingen evolutionär funktion. Likväl hoppas jag på en rymdålder på riktigt, på att de människor som en dag anträder mänsklighetens största upptäcktsfärder är värdiga förtroendet - inte att de är desperata klimat- och krigsflyktingar i ett förtvivlans Aniara.