Det är en nödvändig kompensation för att själen ska uthärda hånflinen, smädelserna, skitsnacket, projektionerna, reduktionen, marginaliseringen, likgiltigheten, mobbningen och utfrysningen i detta ondskans meningslösa och destruktiva världsherravälde. Som Viktor Frankl såg det hela, en av psykologins stora pionjärer, så måste livet ha mening och det är var och ens uppgift att finna denna mening i och för sitt eget liv, oavsett hur detta liv ser ut och oavsett om någon objektiv mening existerar eller ej. Att utforska såväl mitt eget som mänsklighetens vanvett har till viss del skänkt sådan mening åt en tillvaro som annars objektivt sett på det hela taget saknat mening. - Det kan jag också till stor del tacka spionerna för!
Tio år har gått sedan jag publicerade min bok på nätet, min hemsida "Flaskpost - boken om allt". Jag trodde i ärlighetens namn inte att jag skulle hinna uppleva det. Varje "nio-år" från 1969 och fram till och med 2009 har nämligen fört med sig någon sorts livsavgörande förändring, varav alla utom en varit till det sämre: 1969 började jag skolan och stod inför ett årtionde av mobbning, 1979 kom jag av en händelse att bevista en konsert på dåvarande Musikverket i Stockholm vilket blev starskottet för en ungdom med nya vänskaper och händelser, 1989 slutade denna ungdom i torftighet och med misslyckade studier, 1999 blev jag lämnad av någon som jag älskade djupt, 2009 åldrades jag i en hast väldigt mycket och genomgick en rad kroppsliga förändringar till det sämre.
Givet allt detta så var min förväntan inför 2019 därför att jag skulle dö under året. Så skedde bevisligen inte, det enda som hände var att jag fick en inflammation i ett muskelfäste i vänsterarmen, en åkomma som sent omsider börjat klinga av, om än sakta. Dessvärre har jag dock åldrats väldigt mycket under särskilt de senaste åren och mitt allmäntillstånd är en skugga av vad det fordom varit. Mina ben och min rygg har alltid varit starka och pålitliga, men det är de inte längre. Jag har ibland problem med ischias, särskilt om jag går eller står länge. Mina tarmbesvär, min IBS, är en annan plågsam realitet som jag lärt mig leva med. Det är ibland så pass illa att "påse på magen" framstår som ett bättre alternativ, men än så länge hankar jag mig fram.
Jag önskar jag kunde säga att rätts- och välfärdsstaten Sverige har tagit väl hand om mig när jag varit som svagast, men det är snarare tvärtom. Kulmen på misshandeln kom år 2017 då jag dels trakasserades av min allmännyttiga hyresvärd efter att ha motsatt mig renovering - vilket anmäldes till polisen som lade ner ärendena direkt, dels blev jag också föremål för saltade räkningar och fusklagningar hos Folktandvården (lagningar gjorda för att ramla loss varefter man lät påskina att dyra tandkronor/implantat krävdes istället) - lagbrott som anmäldes till landstingets patientnämnd utan att någon utredning av kliniken kom till stånd, samt att Arbetsförmedlingen under hela sommaren detta år ägnade sig åt "brottsprovokation" genom att bland annat ideligen ringa och "föreslå" impopulära arbeten i ofta lika impopulära förorter - där åtminstone ett av jobben inte ens existerade, enligt uppgift ifrån arbetsgivaren själv! (Det var dock inte Arbetsförmedlingens första bluff, samma sak har skett vid minst två andra tillfällen under tidigare år.)
I ett läge där man sålunda plågas av kommun, landsting och stat så är det kanske föga förvånande om man blir paranoid och börjar nära konspirationsteorier. Föreställ dig ett liv som i "The Truman Show", där man ovetandes medverkar i en dokusåpa om sitt eget liv ifrån vaggan till graven och där alla människor man någonsin träffat eller kommer att träffa antingen är eller varit betalda skådespelare: ens föräldrar, syskon, vänner, skol- och arbetskamrater med flera. Troligvits uppstår i sådant läge snart intrycket av att något är fundamentalt fel med själva tillvaron, men troligen lyckas man i så fall aldrig riktigt sätta fingret på vad det är. Troligen upplever man starkt att man inte hör till, att man är annorlunda än alla runt omkring, att man är speciell!
Känslan av att vara annorlunda, utstött och möjligen också speciell skapar en paradoxal mix av narcissistisk hybris och en alltmer urholkad självkänsla. Tillsammans med den tillväxande paranoian kröns denna oheliga mix till sist med en känsla av total alienation och ensamhet. Ifall man nu verkligen skulle råka vara speciell, möjligen också "utvald", så upplever man det givetvis som desto konstigare när inget av det man gör eller säger nämnvärt tycks påverka eller fastna hos omgivningen. Alla tycks vara fullt upptagna med att spela sina inrepeterade roller och hålla sig till dem (vilket möjligen också är fallet).
I motsats till "The Truman Show" är detta emellertid ingen komedi, inte ens en svart sådan. Handlingen liknar istället alltmer en klassisk ödesbunden tragedi. De få goda relationer jag trots allt haft (eller trott mig ha) i livet har inte bara visat sig vara obeständiga, utan verkar också enkelt kunna förpassas in i glömskan även av personer som jag upplevt mig stå väldigt nära. Känslan av främlingskap och bristande tillit har dessutom ofta förstärkts av aktiv mobbning och utfrysning. Människor som jag lärt saker eller hjälpt förefaller oftast villigare att skära halsen av sig än att ge mig minsta lilla erkännande. Jag har försökt förstå vad det beror på. Om det är avund så undrar jag på vad, för jag lever ärelös och i armod - i social och ekonomisk misär. Vad kan jag rimligen ha som de saknar?
I ett sådant läge så blir vem som helst till sist övertygad om att någon eller något gömmer sig i kulisserna, någon eller något som drar i trådarna, som styr de till synes tanklösa marionetter som hela ens värld alltmer tycks bestå av. I sökandet efter den bakomliggande orsaken studerar därför sannolikt de flesta marginaliserade människor en rad olika ämnen samt anammar och utvecklar olika teorier om vem eller vad som ligger bakom, som exempelvis omedvetna mekanismer, beteenden orsakade av kollektiv svärmintelligens, inflytande ifrån beteendeförändrande mikroorganismer som exempelvis virus eller parasiter, kanske en hemlig organisation eller varför inte Gud eller satan?
Dessutom kan också själva verkligheten skruvas till och bli alltmer bisarr. Mat jag tycker om försvinner regelmässigt ur butikshyllorna, personer jag chattat med på nätet har plötsligt och oförklarligt sagt upp sina konton eller bara tvärt slutat att höra av sig, gamla vänner på Facebook har sagt upp vänskapen utan ett ord till förklaring. Jag mötte en gammal vän i tunnelbanan som oförklarligt darrade av rädsla i mitt sällskap utan att det fanns någon uppenbar orsak till det.
Föreställ dig nu att allt detta faktiskt inte är resultat av någon lömsk iscensättning riktad mot mig personligen, utan att orsaken bakom denna bisarra livsupplevelse är något långt värre, nämligen ett socialt predikament som jag delar med oräkneliga andra människor som också stöts ut ur sina relationer, gemenskaper och samhällen - allt orsakat av fullt normala mänskliga flockbeteenden!
Gång efter annan publiceras artiklar om människor som legat döda i sina lägenheter i åratal. Orsaken bakom deras sociala och ekonomiska marginalisering kan inte reduceras till att enbart handla om deras sociala tillhörigheter, inte heller duger förklaringen att de skulle ha varit särskilt asociala, missbrukare eller dylikt. Förklaringen måste istället sökas i människans artspecifika flockbeteenden. Förståelsen av fenomenet kräver alltså ett humanetologiskt perspektiv.
Jag upphör aldrig att förvånas över den lättvindlighet med vilken människor bortförklarar och efterrationaliserar såväl sina personliga exkluderande beteenden som de kollektiva. I dess ställe frodas sådant som den intersektionella analysen med sina "förtryckande strukturer", vilka förmodas utestänga vissa samhällsgrupper ifrån bland annat arbetsmarknaden.
"Strukturer" är en bekväm förklaringsmodell då den frikänner mänskligheten som sådan ifrån att vara bärare av allmänmänskliga beteenden som exempelvis rädsla för det okända. Man kan genom teorier av det här slaget externalisera sitt personliga ansvar vilket skapar en ansvarsdiffusion med perfekt passform för alla, åtminstone så länge ingen i sällskapet säger något olämpligt, för då blir personen ifråga omedelbart ensam bärare av denna osynliga "struktur".
Människor frågar sig alltså gärna vilka GENERELLA orsaker som försvårar för kategorin/minoriteten si eller så att få anställning, men ogärna vilka mekanismer på den egna arbetsplatsen eller i den egna vänkretsen som tvingar bort enskilda vänner och/eller anställda och som gör att kontakten med personen si eller så gradvis dör ut, varvid personen ifråga som regel också förpassas in i den för samvetet mycket bekväma glömskan: "Vi växte ifrån varandra!" "X var så svår att samarbeta med!" "Y tjatade om samma saker jämt!" "Z var liksom inte som vi andra!" - Man mister inte sina vänner eller får sparken för att man är blatte eller bög, utan för att man inte är "en i gänget", för att man inte passar in!
Jag har under hela mitt liv konfronterats med denna efterrationaliserande och tillika omedvetna fientlighet, både privat och yrkesmässigt. Å ena sidan har jag sparkats ifrån jobb som jag vet att jag utfört väl, bara för att jag inte "hört till". Å andra sidan har jag samtidigt ofta fått se högst medelmåttiga medarbetare sitta säkert i sadeln, inte på grund av sin kompetens utan på grund av sin popularitet. Faktum är att hela "Flaskpost - boken om allt" är en enda sammanhängande beskrivning av hur ett helt liv formats och till stora delar ödelagts av dessa mer eller mindre autonoma psykosociala mekanismer.
Givetvis kan man välja att se "Flaskpost" som min egen efterrationalisering av ett misslyckat liv, som en synnerligen ambitiös bortförklaring. Emellertid så är alla de som dör och ruttnar bort i glömskan och ensamheten en skriande uppenbar och ständigt återkommande realitet som visar den mänskliga gemenskapens sanna ansikte. Ingen läpparnas bekännelse till solidaritet med minoriteterna si eller så gottgör för denna regelmässiga marginalisering av avvikande/excentriska/udda individer.
Av detta skäl - och innan någon politiskt korrekt pajas än en gång öppnar truten och utlåter sig om "de goda krafterna", "mångkulturen" och "inkluderandet" av allsköns kategorier - så vill jag varmt rekommendera en vandring längs minnenas allé, med långa uppehåll vid de ställen och tillfällen där en människa man en gång kände plötsligt försvann ur sikte. Till detta bär vi alla skuld och det är en skuld vi måste lösa snarast - för om vår art inte förmår att mentalt omfatta och hantera hela den vidd som Homo Sapiens utgör på individnivå, hur ska vi då kunna hantera eller ens överleva framtida möten med arter som kanske har långt större individuell varians och ett långt större idékapital?