Flaskpost
Boken om allt
10 år
2010 - 2020


When the moon hits your eye like a big pizza pie, that's amore...

 En del av "Flaskpost - Boken om allt " - En hemsida av och om Peter Oltersdorf
Musiken hör du genom att klicka på Månen ovan eller låttiteln nedan.

Tillägg strax före jul- och nyårshelgerna 2020:

I Sverige gäller arbetslinjen, att alla som kan ska jobba, men tyvärr är alla inte lika välkomna i arbetslivet, eller för den delen i samhälls- eller sällskapslivet. Enligt rådande åsiktsmode beror det på en rad allmänt förekommande fördomar kring olika minoriteter. Mycket möda läggs därför på kompensations- och identitetspolitiska åtgärder som är tänkta att bättre öppna upp bland annat arbetsmarknaden för vad man förmodar är särskilt missgynnade kategorier av människor. Åsiktsmodet till trots så har fördomarna alltjämt sin publik, som dock numera ytterst sällan står oemotsagd.

Det gör inte heller den fåhövdade skara som kräver allmän basinkomst/medborgarlön eller någon annan sorts garanterad och villkorslös inkomst åt alla, exempelvis "negativ skatt" enligt makarna Rose och Milton Friedmans modell. Därtill är tron på den svenska sossestaten och den svenska samhällsgemenskapen av historiska skäl ännu alltför stark, liksom tron på att arbetsmarknadspolitik på något magiskt vis kan upphäva ekonomiska och sociala realiteter. I grund och botten tror gemene man alltjämt, åtminstone medelklassen, att alla människor i Sverige är behövda och välkomna.

Följaktligen står hela det politiska och ekonomiska etablissemanget och stirrar stint på entrén för att se vilka som släpps in, vilket betyder att ingen har koll på bakdörren, det vill säga på vilka som sparkas ut! - Man får inte sparken för att man tillhör en minoritet. De som sparkas eller vars provanställningar inte förlängs är vanligtvis individer som "inte passar in", alltså de socialt inkompetenta och inkompatibla, de som fungerar dåligt i grupp och/eller ihop med auktoriteter och i hierarkier.

Eftersom arbetsmarknaden aldrig erbjuder fler jobb än vad den har behov av och kan betala för - samt att inflationsbekämpningen kräver viss arbetslöshet för att priset på arbete inte ska skjuta i höjden och därmed priserna på allt annat - så blir arbetslinjens enda bestående resultat därför en gråzon befolkad av denna ständigt misstänkliggjorda paria. För dem utgör arbetslinjen ett i det närmaste livslångt och totalt meningslöst plågeri, en socioekonomisk dödsmarsch mellan ineffektiva arbetsmarknadsåtgärder och tillfälliga hugg som aldrig leder någonvart.

Arbetslinjen är ren populism. Folk som jobbar gillar nämligen inte att betala för folk som inte jobbar. Att utmåla de arbetslösa som parasitära lösdrivare och/eller simulanter går därför hem i stugorna. För länge sen, då Sverige ännu var ett välfärdsland, klassades dessa människor av Arbetsförmedlingen som "oplacerbara" och förtidspensionerades, med en pension som man kunde överleva på. I dagsläget krävs ett vattentätt sjukintyg, men på grund av Försäkringskassans numera ytterst godtyckliga hantering så innebär detta inte längre någon säker eller ens tillräcklig inkomst.

Denna verklighet vill "den tysta majoriteten" inte se. Man vill inte se liken som i åratal ligger glömda i sina hem eller trashankarna som drar runt på gatorna. Man låtsas inte om de nya höga broräckena som ska förhindra självmord. - Man kastar en slant åt tiggarna, skänker sina bidrag under någon av de många välgörenhetsgalorna och somnar sedan om. Man njuter sin törnrosasömn och drömmer vidare om det inkluderande och mångfaldiga lilla paradiset i norr.

Förr eller senare måste vi bestämma oss: Har onyttiga, oönskade, oälskade och onödiga människor rätt att leva eller inte? - Om svaret blir ja så måste vi organisera samhället på sådant vis att tillfredsställandet av såväl deras som alla andras basbehov kan garanteras. - Om svaret blir nej så är det enda humana alternativet att samhället istället erbjuder eutanasi, det vill säga dödshjälp.

    Vad sker om de svaga får samma frihet som de starka?
    Vill vi veta svaret på det så har vi ett val att göra!


Vill jag leva, vill jag dö? mp3

      Ensam vid midsommar, precis som varje år
      Ensam vid påsk och valborg, julafton, nyår
      Ensam bland människor, ensam för mig själv
      Ensam. - Vid världens ände finns ingen frände
      Jag dricker varje kväll

        Vill jag leva eller vill jag dö?
        Vill jag stanna eller ta adjö?
        Det finns inget här för mig
        Det finns ingen här för mig

      Ensam med mammas pladder, hennes tomma blick
      två oseende ögon på livet som jag fick
      Det skar som knivar i en själ hon aldrig känt
      Hon flydde verkligheten, var omedveten
      långt innan hon blev dement

        Vill jag leva eller vill jag dö?
        Vill jag stanna eller ta adjö?
        Det finns ingen där för mig
        Där finns ingen alls
          och det känns ibland
          som om jag inte fanns
          Ja det känns ibland
          som om jag inte fanns

      Ensam mot myndigheter, en makt för maktens skull
      En evig motvind och snart blåser jag omkull,
      fälld till marken av ett godtyckligt beslut
      Den svenska arbetslinjen gör suicidet
      till enda vägen ut

        Vill jag leva eller vill jag dö?
        Vill jag stanna eller ta adjö?
        Här finns ingenting för mig
        Här finns inget alls
        - Vill jag leva eller vill jag dö?

        Vill jag leva eller vill jag dö?
        Vill jag stanna eller ta adjö?
        Här finns ingenting för mig
        Här finns ingen alls
        - Vill jag leva eller vill jag dö?

      Och över hela världen finns tusentals som jag,
      de obevittnade som väntar på sin dag
      En obenämnd misär ger ingen ursäkt eller chans
      och om de inte har sitt hem hos Gud
      så finns det ingenstans

        Svårt att leva, svårt att dö
        för oss som strandat på varsin ö
        Det finns ingen där för oss
        som ställer upp och slåss
          ingen ombudsman
          ingen rättsinstans
          Ett liv på halvdistans
          utan rätten att få leva
          utan rätten till en smärtfri död

      ©2020 Peter Oltersdorf


En paranoid jubilar

Att ha paranoida vanföreställningar är den socialt onödiga/oönskade människans tröstnapp. Är man övervakad så betyder det ju att åtminstone ett antal sammansvurna spioner bryr sig om ens existens, även om den är likgiltig för alla andra. Visst kan det vara obehagligt att känna sig förföljd, men det är ju lite spännande också! Man blir på många sätt oerhört observant, man lägger märke till nästan allt som på minsta vis avviker ifrån det normala. Dessvärre har man inte så stor nytta av det, eftersom tolkningen alltid landar i samma slutsats. Till slut är man ensam mot hela världen, fångad i en nära nog perfekt narcissism.

Det är en nödvändig kompensation för att själen ska uthärda hånflinen, smädelserna, skitsnacket, projektionerna, reduktionen, marginaliseringen, likgiltigheten, mobbningen och utfrysningen i detta ondskans meningslösa och destruktiva världsherravälde. Som Viktor Frankl såg det hela, en av psykologins stora pionjärer, så måste livet ha mening och det är var och ens uppgift att finna denna mening i och för sitt eget liv, oavsett hur detta liv ser ut och oavsett om någon objektiv mening existerar eller ej. Att utforska såväl mitt eget som mänsklighetens vanvett har till viss del skänkt sådan mening åt en tillvaro som annars objektivt sett på det hela taget saknat mening. - Det kan jag också till stor del tacka spionerna för!

Tio år har gått sedan jag publicerade min bok på nätet, min hemsida "Flaskpost - boken om allt". Jag trodde i ärlighetens namn inte att jag skulle hinna uppleva det. Varje "nio-år" från 1969 och fram till och med 2009 har nämligen fört med sig någon sorts livsavgörande förändring, varav alla utom en varit till det sämre: 1969 började jag skolan och stod inför ett årtionde av mobbning, 1979 kom jag av en händelse att bevista en konsert på dåvarande Musikverket i Stockholm vilket blev starskottet för en ungdom med nya vänskaper och händelser, 1989 slutade denna ungdom i torftighet och med misslyckade studier, 1999 blev jag lämnad av någon som jag älskade djupt, 2009 åldrades jag i en hast väldigt mycket och genomgick en rad kroppsliga förändringar till det sämre.

Givet allt detta så var min förväntan inför 2019 därför att jag skulle dö under året. Så skedde bevisligen inte, det enda som hände var att jag fick en inflammation i ett muskelfäste i vänsterarmen, en åkomma som sent omsider börjat klinga av, om än sakta. Dessvärre har jag dock åldrats väldigt mycket under särskilt de senaste åren och mitt allmäntillstånd är en skugga av vad det fordom varit. Mina ben och min rygg har alltid varit starka och pålitliga, men det är de inte längre. Jag har ibland problem med ischias, särskilt om jag går eller står länge. Mina tarmbesvär, min IBS, är en annan plågsam realitet som jag lärt mig leva med. Det är ibland så pass illa att "påse på magen" framstår som ett bättre alternativ, men än så länge hankar jag mig fram.

Jag önskar jag kunde säga att rätts- och välfärdsstaten Sverige har tagit väl hand om mig när jag varit som svagast, men det är snarare tvärtom. Kulmen på misshandeln kom år 2017 då jag dels trakasserades av min allmännyttiga hyresvärd efter att ha motsatt mig renovering - vilket anmäldes till polisen som lade ner ärendena direkt, dels blev jag också föremål för saltade räkningar och fusklagningar hos Folktandvården (lagningar gjorda för att ramla loss varefter man lät påskina att dyra tandkronor/implantat krävdes istället) - lagbrott som anmäldes till landstingets patientnämnd utan att någon utredning av kliniken kom till stånd, samt att Arbetsförmedlingen under hela sommaren detta år ägnade sig åt "brottsprovokation" genom att bland annat ideligen ringa och "föreslå" impopulära arbeten i ofta lika impopulära förorter - där åtminstone ett av jobben inte ens existerade, enligt uppgift ifrån arbetsgivaren själv! (Det var dock inte Arbetsförmedlingens första bluff, samma sak har skett vid minst två andra tillfällen under tidigare år.)

I ett läge där man sålunda plågas av kommun, landsting och stat så är det kanske föga förvånande om man blir paranoid och börjar nära konspirationsteorier. Föreställ dig ett liv som i "The Truman Show", där man ovetandes medverkar i en dokusåpa om sitt eget liv ifrån vaggan till graven och där alla människor man någonsin träffat eller kommer att träffa antingen är eller varit betalda skådespelare: ens föräldrar, syskon, vänner, skol- och arbetskamrater med flera. Troligvits uppstår i sådant läge snart intrycket av att något är fundamentalt fel med själva tillvaron, men troligen lyckas man i så fall aldrig riktigt sätta fingret på vad det är. Troligen upplever man starkt att man inte hör till, att man är annorlunda än alla runt omkring, att man är speciell!

Känslan av att vara annorlunda, utstött och möjligen också speciell skapar en paradoxal mix av narcissistisk hybris och en alltmer urholkad självkänsla. Tillsammans med den tillväxande paranoian kröns denna oheliga mix till sist med en känsla av total alienation och ensamhet. Ifall man nu verkligen skulle råka vara speciell, möjligen också "utvald", så upplever man det givetvis som desto konstigare när inget av det man gör eller säger nämnvärt tycks påverka eller fastna hos omgivningen. Alla tycks vara fullt upptagna med att spela sina inrepeterade roller och hålla sig till dem (vilket möjligen också är fallet).

I motsats till "The Truman Show" är detta emellertid ingen komedi, inte ens en svart sådan. Handlingen liknar istället alltmer en klassisk ödesbunden tragedi. De få goda relationer jag trots allt haft (eller trott mig ha) i livet har inte bara visat sig vara obeständiga, utan verkar också enkelt kunna förpassas in i glömskan även av personer som jag upplevt mig stå väldigt nära. Känslan av främlingskap och bristande tillit har dessutom ofta förstärkts av aktiv mobbning och utfrysning. Människor som jag lärt saker eller hjälpt förefaller oftast villigare att skära halsen av sig än att ge mig minsta lilla erkännande. Jag har försökt förstå vad det beror på. Om det är avund så undrar jag på vad, för jag lever ärelös och i armod - i social och ekonomisk misär. Vad kan jag rimligen ha som de saknar?

I ett sådant läge så blir vem som helst till sist övertygad om att någon eller något gömmer sig i kulisserna, någon eller något som drar i trådarna, som styr de till synes tanklösa marionetter som hela ens värld alltmer tycks bestå av. I sökandet efter den bakomliggande orsaken studerar därför sannolikt de flesta marginaliserade människor en rad olika ämnen samt anammar och utvecklar olika teorier om vem eller vad som ligger bakom, som exempelvis omedvetna mekanismer, beteenden orsakade av kollektiv svärmintelligens, inflytande ifrån beteendeförändrande mikroorganismer som exempelvis virus eller parasiter, kanske en hemlig organisation eller varför inte Gud eller satan?

Dessutom kan också själva verkligheten skruvas till och bli alltmer bisarr. Mat jag tycker om försvinner regelmässigt ur butikshyllorna, personer jag chattat med på nätet har plötsligt och oförklarligt sagt upp sina konton eller bara tvärt slutat att höra av sig, gamla vänner på Facebook har sagt upp vänskapen utan ett ord till förklaring. Jag mötte en gammal vän i tunnelbanan som oförklarligt darrade av rädsla i mitt sällskap utan att det fanns någon uppenbar orsak till det.

Föreställ dig nu att allt detta faktiskt inte är resultat av någon lömsk iscensättning riktad mot mig personligen, utan att orsaken bakom denna bisarra livsupplevelse är något långt värre, nämligen ett socialt predikament som jag delar med oräkneliga andra människor som också stöts ut ur sina relationer, gemenskaper och samhällen - allt orsakat av fullt normala mänskliga flockbeteenden!

Gång efter annan publiceras artiklar om människor som legat döda i sina lägenheter i åratal. Orsaken bakom deras sociala och ekonomiska marginalisering kan inte reduceras till att enbart handla om deras sociala tillhörigheter, inte heller duger förklaringen att de skulle ha varit särskilt asociala, missbrukare eller dylikt. Förklaringen måste istället sökas i människans artspecifika flockbeteenden. Förståelsen av fenomenet kräver alltså ett humanetologiskt perspektiv.

Jag upphör aldrig att förvånas över den lättvindlighet med vilken människor bortförklarar och efterrationaliserar såväl sina personliga exkluderande beteenden som de kollektiva. I dess ställe frodas sådant som den intersektionella analysen med sina "förtryckande strukturer", vilka förmodas utestänga vissa samhällsgrupper ifrån bland annat arbetsmarknaden.

"Strukturer" är en bekväm förklaringsmodell då den frikänner mänskligheten som sådan ifrån att vara bärare av allmänmänskliga beteenden som exempelvis rädsla för det okända. Man kan genom teorier av det här slaget externalisera sitt personliga ansvar vilket skapar en ansvarsdiffusion med perfekt passform för alla, åtminstone så länge ingen i sällskapet säger något olämpligt, för då blir personen ifråga omedelbart ensam bärare av denna osynliga "struktur".

Människor frågar sig alltså gärna vilka GENERELLA orsaker som försvårar för kategorin/minoriteten si eller så att få anställning, men ogärna vilka mekanismer på den egna arbetsplatsen eller i den egna vänkretsen som tvingar bort enskilda vänner och/eller anställda och som gör att kontakten med personen si eller så gradvis dör ut, varvid personen ifråga som regel också förpassas in i den för samvetet mycket bekväma glömskan: "Vi växte ifrån varandra!" "X var så svår att samarbeta med!" "Y tjatade om samma saker jämt!" "Z var liksom inte som vi andra!" - Man mister inte sina vänner eller får sparken för att man är blatte eller bög, utan för att man inte är "en i gänget", för att man inte passar in!

Jag har under hela mitt liv konfronterats med denna efterrationaliserande och tillika omedvetna fientlighet, både privat och yrkesmässigt. Å ena sidan har jag sparkats ifrån jobb som jag vet att jag utfört väl, bara för att jag inte "hört till". Å andra sidan har jag samtidigt ofta fått se högst medelmåttiga medarbetare sitta säkert i sadeln, inte på grund av sin kompetens utan på grund av sin popularitet. Faktum är att hela "Flaskpost - boken om allt" är en enda sammanhängande beskrivning av hur ett helt liv formats och till stora delar ödelagts av dessa mer eller mindre autonoma psykosociala mekanismer.

Givetvis kan man välja att se "Flaskpost" som min egen efterrationalisering av ett misslyckat liv, som en synnerligen ambitiös bortförklaring. Emellertid så är alla de som dör och ruttnar bort i glömskan och ensamheten en skriande uppenbar och ständigt återkommande realitet som visar den mänskliga gemenskapens sanna ansikte. Ingen läpparnas bekännelse till solidaritet med minoriteterna si eller så gottgör för denna regelmässiga marginalisering av avvikande/excentriska/udda individer.

Av detta skäl - och innan någon politiskt korrekt pajas än en gång öppnar truten och utlåter sig om "de goda krafterna", "mångkulturen" och "inkluderandet" av allsköns kategorier - så vill jag varmt rekommendera en vandring längs minnenas allé, med långa uppehåll vid de ställen och tillfällen där en människa man en gång kände plötsligt försvann ur sikte. Till detta bär vi alla skuld och det är en skuld vi måste lösa snarast - för om vår art inte förmår att mentalt omfatta och hantera hela den vidd som Homo Sapiens utgör på individnivå, hur ska vi då kunna hantera eller ens överleva framtida möten med arter som kanske har långt större individuell varians och ett långt större idékapital?


Till Flaskpost - Boken om allt


Flaskpost
Boken om allt
10 år
2010 - 2020

Till Flaskpost - Boken om allt