1984 är namnet och årtalet för en av de mest berömda dystopierna, för mig var det den första riktigt stora kärlekens år. Somliga ser kanske det som en motsättning men hos mig lever mörkret och ljuset i samma rum. Ingen sörjer och saknar utan att ha älskat, ingen med kärlek i sitt hjärta kan undgå att sörja när ens älskade inte längre finns kvar. Det brukar sägas att ett samhälle bäst bedöms efter hur det behandlar sina svagaste, men man kan med fördel bedöma ett samhälle också utifrån hur mycket kärlek det ger rum för i relation till mängden sorg. Grunden för människans våld mot medmänniskan är territorialiteten, skyddet av resurserna och av ens nära och kära, men allt våld utöver detta är rotat i brist och avsaknad, i lidande och sorg. Ett samhälle som genom sina normer i hög grad fjättrar kärleken kommer i dess ställe att uppvisa stor sorg. Det blir ett samhälle av förtryck, strider och hat.

George Orwells "1984" var egentligen aldrig en framtidsskildring utan en svart ironi över 1948 års Sovjet under Stalin dragen till sin logiska slutpunkt, den perfekta diktaturen vars historieskrivning sker retroaktivt efter behov och där övervakningen är total, åtminstone av alla som potentiellt skulle kunna utgöra ett hot mot makten. Det som gör hans dystopi relevant för vår tid är att han på sätt och vis ändå fick rätt om framtiden. De allra flesta är idag konstant uppkopplade via en liten manick som oavbrutet talar om för såväl olika staters säkerhetstjänster som för multinationella företag inte bara var alla för ögonblicket befinner sig utan genom de övervakades egen tanklösa försorg också exakt hur de lever och tänker och vilka de delar sina åsikter med.

Under 1984 var Sovjetunionen och dess östeuropeiska lydstater alltjämt en realitet. Det hade visserligen kommit in grus i det totalitära maskineriet, bland annat genom den oberoende fackföreningen Solidaritets protestaktioner i Polen, men ingen i västvärlden visste då att kommunismens kollaps och Berlinmurens fall bara låg fem år in i framtiden. Hotet om ett kärnvapenkrig mellan väst och öst var den stora skräck i vilken vi alla förenades.

För mig upptogs detta år till en början av halvlyckade komvuxstudier samt en sista kreativ period full av slitningar i Paria, bandet jag spelade med. Den stråkmaskin bandet köpte in under denna slutfas blev verktyget som bidrog till att "Efter skörden" blev till. Stämman som den digitala stråksektionen spelar i låten är dess förtjänst. Texten skrevs under en regning höstdag under min vapenfria tjänst hos Domänverket i de mörka skogarna i Malingsbo-Klotens naturvårdsområde. Det hände mycket annat detta år, se efter själv: 1984

På grund av min totala brist på social intelligens fick andra bli mina blindhundar i ett stockholmskt åttiotal där framförallt nattklubben Ritz - i hotell Malmens källare men fristående ifrån hotellet - utgjorde det "medvetna" festandets absoluta nav. Denna först rödmålade men sedan klädsamt svartfärgade lokal var egentligen den enda fasta samlingspunkten ifall man ville frottera sig med dåtidens mode- och musikelit samt intellektuella dito, ett pretentionernas Mecka. Annars fanns bara enstaka fester, exempelvis de som gavs av klubben Electric Garden på ett antal olika adresser. Café Opera fanns förstås men det var mest ett häng för kändiseliten och mer besuttna samt mer etablerade kretsar.

Det var på Ritz jag mötte A, min stora "ungdomskärlek". Jag hade varit förälskad förut och haft åtminstone ett längre förhållande innan jag mötte henne, men jag har aldrig varken förr eller senare älskat någon så obehärskat som jag gjorde då. Det som komplicerade det hela för min del var den uppdämda känsla av brist som föregått de sexuellt aktiva åren i mitten av åttiotalet. Jag förlorade inte svendomen förrän 1982, det år då jag fyllde tjugo. Att A dessutom var lång och slank (och sedermera blev modell av bland annat det skälet) var faktiskt ännu en komplikation. Jag hade utvecklat en stark dragning till kraftiga och bystiga kvinnor. Det var också ett par (patetiska) otroheter med just sådana kvinnor som blev spiken i kistan för förhållandet.

Senare under åttiotalet gick jag på folkhögskola. Först var det Gripsholms folkhögskola i Mariefred, sedan Katrinebergs folkhögskola i Vessigebro nära Falkenberg. Jag var just då ihop med en tjej jag träffat på Gripsholms folkhögskola, men eftersom hon pluggade i Uppsala - och jag var kåt som en kanin - så var det förstås bara en tidsfråga innan allt gick åt helvete. Och det gjorde det. Jag var ihop med C, som jag kallar henne här, men limmade konstant på andra tjejer på skolan samt gjorde ett misslyckat sexförsök med en fyllig fröken från teaterlinjen, detta samtidigt som jag hela tiden tänkte på A. - "Sturm und Drang", kallas denna sorts tillstånd visst på tyska...

Jag skulle komma att älska igen långt senare, men på ett annat och delvis "vuxnare" vis. Jag har insett att jag älskar litegrann som en hund, att min själ saknar tidsuppfattning. Jag sitter bunden utanför affären (närmare bestämt köttmarknaden) och ylar ut min förtvivlan. Ibland känns det som om jag suttit där sedan åttiotalet och ända fram till 1999 då M lämnade mig, därifrån fram över millennieskiftet och till tiotalets början med min lösa relation till N, sedan därifrån och fram till nu. I mitt omedvetna existerar ingen tid, bara en enda stor saknad som hela tiden späs på.

De nyare såren går så ihop med det första riktigt stora såret och emellanåt så brister även ärren intill, de ifrån tidigare och oftast olyckliga förälskelser. - Dessutom händer det påfallande ofta att jag springer på V, kvinnan som jag övergav på ett skändligt sätt till förmån för C på Gripsholms folkhögskola. V bor tydligen i närheten. Varje gång jag ser henne så påminns jag samtidigt om de sår som jag har tillfogat andra. - Förlåt mig om ni kan.

En måhända bättre liknelse än hundlik kärlek är att jag har en själ som ett flugpapper. Människor fastnar i hjärtat på mig, inte alla men många. Det betyder inte att jag för den sakens skull har behandlat dem väl, inte på långa vägar. Jag är lika falsk och svekfull som mänskligheten i övrigt. Under den ack så korta tid då jag ännu var "nyrik" på umgänge så misskötte jag kontakten med många människor som jag idag saknar. En del av det jag känner inför gamla kärlekar och vänner är förstås ren nostalgi, ett förljuget romantiskt skimmer som sordinerar minnena, men somliga människor bär jag med mig hela tiden, lite för många för att jag ska må riktigt bra av det.

Av de sparsamma reaktionerna på min hemsida/bok att döma, under det årtionde som gått sedan publiceringen, så har jag förstått att detta sätt att fungera inte är universellt. De allra flesta människor - inklusive ett antal av dem jag en gång kände och som jag till stor del riktat mitt verk till - tycks mer fungera som teflon. Upplevelser tycks rinna av dem och förena sig i rännilar som rinner ner i glömskans flod. Kanske är det därför så många av dem också verkar ha det mycket lättare för att leva än jag. Några av dem tycks dessutom av oklara skäl ogilla mig och det jag säger, i synnerhet de slutsatser jag dragit om mänskligheten under ett liv som, med undantag för några korta år under främst åttiotalet, utspelat sig i en social periferi och ekonomiskt sett under oftast mycket knappa omständigheter.

Att ha social "glappkontakt" leder till att man går miste om stora delar av det informella informationsutbyte som hela tiden pågår människor emellan. Under de första åren i punksvängen så satte jag därför i system att ringa runt till personer jag kände, ibland även sådana som jag kände väldigt ytligt, för att få reda på ifall det var någon spelning eller fest på gång någonstans. Jag blev själv sällan uppringd och i så fall endast av ett litet fåtal. När jag tänker tillbaka så har det nästan alltid varit på det sättet. Den samvaro som jag trots allt haft under årens lopp har nästan alltid gått via "ombud", via en eller annan social magnet som också fungerat som informatör, en socialt begåvad person som inhämtat information och "översatt" den åt mig.

Dessa "ombud" med tillgång till de rätta kontakterna har emellertid sällan haft tid eller lust att bruka sina kontakter för att torgföra min musik. Sociala strateger använder inte i första hand sin förmåga till förmån för andra, det ligger i sakens natur. Samtidigt är det en ödets ironi att jag under merparten av den korta tid då jag faktiskt rörde mig i de "rätta kretsarna" saknade ett band att spela med och ett material att presentera.

Bristande "social kompetens" är ett handikapp på så många plan. Lyckas man till exempel med att passera nålsögat under en jobbintervju så blir nästa kamp att få behålla jobbet. Är man inte socialt kompatibel med chefer och kollegor så dröjer det i normalfallet inte länge förrän man åker ut. Att brista i social kompetens är således att konstant sakna information, gemenskap och pengar. Det är ett liv av obegripliga och därför olösliga konflikter. Det är ett liv som inga trygghetssystem har anpassats för (i Sverige) och därför ett liv i ständig fruktan för att bli ännu ett av de offer som handläggarväldet allt oftare låter falla igenom det allt glesare sociala skyddsnätet.

Att denna hemsida/bok alls har blivit under dessa omständigheter är ett mirakel. Jag har saknat information som skulle ha behövts i arbetet. Jag har saknat pengarna och därför också den rätta utrustningen. Med undantag för en någorlunda modern laptop, som bara delvis är brukbar för musikproduktion, så är all musikutrustning ifrån nittiotalet. Under en kortare period då jag faktiskt hade både jobb och lite pengar över så köpte jag en förstärkare som kan kopplas till en dator. Programvara medföljde som simulerar/emulerar flera olika sorters gitarrförstärkare. Kort efter köpet, redan under första låten jag spelade in, så slog blixten ner just i närheten av huset. Överslaget förstörde min nyaste dator och brände sönder USB-uttaget på förstärkaren. Den går fortfarande att använda, men bara med grundinställningarna.

Annan gammal utrustning, i form av uråldriga högtalare och dito hörlurar, förklarar varför så mycket av musiken på hemsidan lider av distorsion och knappt går att lyssna på. Jag visste nämligen inte hur dåliga de var när inspelningarna gjordes. Jag saknade bra lyssning för tio år sedan och jag gör det fortfarande. Jag har fått lära mig att jämföra mellan de dåliga ljudkällor jag har tillhands och att sedan gissa hur musiken kan tänkas låta i exempelvis en bra stereo. Att jag är nästan döv på ena örat underlättar inte arbetet. Jag har aldrig hört hur min musik låter i en bra ljudanläggning och jag kan såklart inte höra hur den låter i stereo. Jag kommer heller aldrig att höra den som en människa med fullgod hörsel på båda öronen gör.

Att jag nu till slut också håller på att mista en stor del av diskanthörseln på mitt friska öra gör att dessa fem låtar troligen blir mina sista. Uranus och Neptunus får troligen aldrig sina låtar, dessa två gasjättar som bland annat sumerer och babylonier kände till men som västerlandet upptäckte först 1781 respektive 1846. Jag tar alltså mitt (musikaliska) farväl med hjälp av astrologins och astronomins klassiker.

Jag äger utöver min åldriga och begränsade maskinpark också ett åldrigt Photoshop Elements ifrån en CD-ROM jag fann i återvinningsrummet samt några gamla böcker om HTML 4 som jag använde mig av när jag kodade min hemsida/bok. Jag hade också precis i början ett ännu åldrigare "Netscape Composer" som jag gjorde de första mallarna med. All kod efter det är emellertid inte hemmasnickrad, en del har jag hämtat på nätet, men det mesta av koden jag skrivit själv. Tryck CTRL+U i er webbläsare så kan ni själva se vilken basal och enkel kodning som använts. Därför är filerna som regel också väldigt små, vilket var nödvändigt på den minnesfattiga gamla dator jag använde när jag inledde arbetet med själva hemsidan.

Att jag är en socialt marginaliserad människa men med ett förhållandevis välfungerande intellekt, en gedigen allmänbildning samt en hyfsad stilistisk förmåga, ger mig förmågan att genom ord, bild och musik skildra det jag varit med om på ett någorlunda begripligt sätt. Jag har haft en del upplevelser som socialt välfungerande personer sällan har och gjort en del insikter som socialt välfungerande personer sällan gör. Detta gör mitt perspektiv, om inte unikt, så åtminstone sällsynt. Jag skildrar ett namnlöst lidande inifrån, ett odefinierat utanförskap utan politisk representation. Jag vill påstå att detta gör min skildring absolut nödvändig.

Jag tänker själv. Jag är ingen papegoja som tanklöst upprepar andras budskap, men likväl har allt sina källor. När jag gjorde research i gammal kurslitteratur och annat ifrån mitt åttiotal så kom jag att läsa om en bok som jag först läste när jag gick på Katrinebergs folkhögskola, hösten 1987 till och med våren 1988. Den rekommenderades av en kille på skolan, en av de humanekologer som jag gärna umgicks med. Boken heter "Den utmätta tiden" och är skriven av den Schweiziske juristen Peter Noll, främst om hans eget döende i cancer och hans tankar kring döden, men innehåller också många träffsäkra reflektioner kring andra ämnen:

Inspiratörer har alltså inte saknats, men jag har ingen annan än mig själv att tacka för denna boks/hemsidas tillblivelse. En stående inbjudan har hela tiden funnits till dem som var med "när det begav sig", bland annat personer som ingick i den informella punkföreningen "Skitmusikens främjande" om att medverka, men endast en person har hittills anmält sitt intresse. En och annan begäran om rättelse har emellertid inkommit och åtgärdats, liksom att några mer eller mindre fientliga kontakter tagits av personer som misstyckt kring hur de skildras i boken/på hemsidan. Deras klagomål har jag beaktat och åtgärdat efter bästa förmåga.

Endast en enda människa accepterade alltså min inbjudan om att spegla min livsberättelse ur sitt eget perspektiv och att därigenom skänka relief och sammanhang åt "Flaskpost - Boken om allt". Den människan är min första riktigt stora kärlek som för evigt har en plats i mitt hjärta, hon som jag kallar A, hon som jag mötte på nattklubben Ritz i Stockholm under våren 1984 - det år då också låten "Efter skörden" blev till, i det vemod man kan känna under en dimmig höstdag i en enslig skog när alla löv har fallit och man längtar efter sin älskade.

Boken 1984 skildrar emellertid något totalt kärlekslöst, ett framtida mardrömssamhälle, en mardrömsstat. Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är med åttiotalet som tidvattnet vänder på allvar, ifrån en långvarig vänstervåg till en än mer långvarig högervåg med krav på minskade offentliga utgifter, lägre skatter, rationaliseringar, besparingar och allt hårdare krav för att bevilja olika bidrag. Den offentliga sektorn börjar kallas för "den ofantliga sektorn", eller "den tärande sektorn" i motsats till den privata "närande sektorn". Fokus flyttas ifrån verksamheternas samhällsnytta till vad de kostar. De stora samhällsreformernas tid övergår gradvis i ett permanentat sparbeting för all offentlig verksamhet, oavsett vilken regim som råkar sitta vid makten.

När privatiseringsvågen sedan slår igenom som politiskt mode så slutar politiken att handla om vad samhället faktiskt får för pengarna och börjar istället handla om hur mycket privatiseringar kan spara in på respektive verksamhet - och billigaste anbud vinner! Man gör allt oftare rena glädjekalkyler vilket resulterar i underfinansierade offentliga verksamheter inom staten, landstingen/regionerna och kommunerna. Blir bristerna alltför uppenbara - det vill säga medialt exponerade - så lappar och lagar man. Inom institutioner som är mäktiga nog att stå emot mediala stormar, som exempelvis Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, så gör man inte ens det. Man sluter sig istället samman och går till motangrepp med inhyrda kommunikatörer i främsta ledet.

Man lägger ut verbala dimridåer som ska rättfärdiga exempelvis godtyckligt tilldelad sjukpenning eller obefintlig matchning och en nära nog obefintlig förmedling av arbeten. Allt handlar såklart om pengar, det har det gjort länge nu. Det är förklaringen bakom absurditeter som att SL (Storstockholms lokaltrafik) - efter att busschaufförerna hägnats in på grund av Coronasmittan och inte längre kan visera biljetter - likväl tar betalt för resor med tunnelbana och pendeltåg. Följden blir att tåg med stor passagerarkapacitet går tomma medan betydligt trängre bussar går knökfulla och sprider smitta! Det förklarar också varför beredskapslager med sjukvårdsutrustning - som sjukhusen nu skriker efter - eldats upp och blivit fjärrvärme, varför utgifterna för lagerhållning fick bli en kortsiktig "vinst" i form av några minuters värme. - Det är som att kissa i byxorna, det värmer ett tag!

Besparingskulturen har sipprat in i all offentlig verksamhet. De som lyckas spara har inget att frukta, på sin höjd hugger man huvudet av en eller annan generaldirektör för att blidka en rätteligen upprörd opinion. Man kan i det läget tycka att offentliga institutioner vars verksamheter är ineffektiva, onödiga eller kostsamma borde ha skäl att oroa sig, men när det gäller verksamheter inom områden som är hjärtefrågor för väljarna - som jobben, vården, skolan och omsorgen - så ges politisk amnesti så länge de kan användas som alibin när man vill övertyga allmänheten om att just de senaste politiska "reformerna" är den mirakelkur alla väntat på (sedan åttiotalet!).

Den här boken/hemsidan har under de senaste tio åren till stor del ägnats åt idéer som utgör den proaktiva motsatsen till denna sorts reaktiva politik, men förhoppningsvis utan att förfalla till utopisk eskapism. Orwells mardrömsstat är liksom som min tänkta liberala idealstat stark och mäktig, men av helt andra skäl. Den liberala rättsstatens våldsmonopol låter den ständiga mänskliga konkurrensen fritt söka sig andra arenor än våldet och makten, vilket i sin tur får den sociala och sexuella selektionen att börja favorisera även andra förmågor såsom kreativitet, entreprenörskap och altruism. - Trygghet gör oss till bättre människor!

Lägger man till det sedan ett individuellt ekonomiskt oberoende - genom införandet av en allmän basinkomst/medborgarlön - så diversifieras mänskligheten än mer, detta eftersom det ger den enskilda människan praktiska möjligheter att ignorera och ta avstånd ifrån idéhämmande sociokulturella förväntningar och ekonomiskt grundade maktanspråk. - Frihet gör oss till bättre människor! Den totalitära staten likriktar istället tankeverksamhet och annan verksamhet på ett sätt som (i allmännyttans namn) gynnar endast en specifik idé och/eller elit.

Den totalitära staten kanaliserar valda delar av människans idékapital och arbetskraft men förlorar genom "spill" den kraft, den vilja och de idéer som går i annan riktning. Vid en första anblick kan riktandet förefalla rationellt, men problemet med social ingenjörskonst, liksom med planekonomi, är att framtiden i grunden alltid är oförutsägbar. Exempelvis så påverkar en pandemi eller ett stort vulkanutbrott såväl tillgång som efterfrågan och ifall där inte finns ett överskott av alternativa idéer så innebär det i praktiken en idébrist, enligt samma logik som gör att full sysselsättning i praktiken är en brist på tillgänglig arbetskraft - och enligt samma princip som gör att biotoper med stor diversitet bättre klarar stora naturkatastrofer. Det planstyrda samhället har inget skydd mot sådant det inte planerat för.

Det som krävs för en verkligt fungerande demokratisk välfärds- och rättsstat är alltså ett begränsat och bundet mandat för staten där dess enda uppgift blir att tillgodose individens basbehov: Basinkomst, Beskydd (vilket inkluderar polisiärt och militärt våldsmonopol, vård, omsorg, rättsskydd samt sådant som brand- och civilförsvar med mera), Bostad (en garanterad tillgång till enkla basbostäder) samt Bildning (statlig kvalitetskontroll och finansiering av all grundutbildning ifrån förskola till universitet). Dessa fyra B:n är grundförutsättningen för den mänskliga kvintessensen: Befrielsen!

Den fria individens (liberala) stat blir med nödvändighet en stat i ständig opposition mot organiserade särintressen och massrörelser, alltså den raka motsatsen till Orwells stat. Dess försvar för individens rätt att bryta med familjära, sociala, kulturella och religiösa normer kommer emellertid med nödvändighet att framtvinga en rad tuffa beslut där staten ibland tvingas ingripa mot såväl intresseorganisationer som mot folkmassor. Det blir därför nödvändigt att kompensera för detta självförsvar med en total yttrandefrihet för varje enskild individ. Det krävs av samma skäl också en digital plattform med en ständigt pågående folkomröstning i samtliga samhällsfrågor, så att staten alltid har det aktuella och bästa möjliga beslutsunderlaget - och bibehållen demokratisk trovärdighet.

Så länge en demokratisk rättsstat stöds av majoriteten individer kan den individuella friheten försvaras, men om flockinstinkten segrar - i form av den ena eller andra massrörelsen - så måste denna stat dessvärre avvecklas. Demokratins paradox är nämligen att ifall flocken väljer gemensam ofrihet framför individuell frihet så måste dess val respekteras, även då det medför mänsklighetens gradvisa förfall och slutliga undergång. (Individen har ett fritt val, men över flocken härskar endast satan.)

Den sekulära, demokratiska rätts- och välfärdsstaten, byggd på ovanstående fyra B:n, är inte bara grundförutsättning för fullkomlig jordisk frihet på en öppen global världsmarknad. Den är också fundamentet för en sann Gudsstat. För om individuell överlåtelse/underkastelse alls ska vara värd något så krävs att all såväl jordisk som religiös makt över människans valfrihet avskaffas. Den sanna tron kan aldrig vara underkastad makten, endast den tro som väljs i full frihet är värd namnet. Det är min uppfattning att frihet ifrån våld och tvång med nödvändighet leder till allt större individuation och därigenom till ett tankens och hjärtats fria sökande efter det sant goda. Egenintresse övergår sålunda slutligen i allmänintresse. - Om så inte sker väntar oss en välförtjänt undergång.

Det slutliga mänskliga språnget, avskaffandet av den jordiska makten - av människans makt över medmänniskan, sker dock i slutändan inte genom demokratiska staters bemäktiganden, utan ytterst genom enskilda människors fria val att avstå ifrån sina förväntningar och anspråk på makt och bekräftelse, alltså genom att människan frisläpper medmänniskan. - Det gudomliga ögonblicket inträffar sedan när denna fria och obundna människa lyckas frigöra sig även ifrån sina övriga lust- och maktbegär. Det är det ögonblick då hon viger sitt liv åt att tjäna medmänniskan, mänskligheten, livet, skapelsen och Gud. - Valet inför framtiden står alltså mellan den pålagda moralen kontra den självfunna och självvunna empatin. Jag förespråkar den senare. Vem vet, kanske återuppstår en dag Saturnus/Kronos gyllene tidsålder...