Flaskpost
Boken om allt
10 år
2010 - 2020


Venus/Afrodite är kärlekens och skönhetens gudinna, men också extasens. Hon är ständigt otrogen mot sin make Vulcanus/Hefaistos med både gudar och människor, hennes lust är impulsdriven och utan gränser.

 En del av "Flaskpost - Boken om allt " - En hemsida av och om Peter Oltersdorf
Om det otänkbara

Musiken hör du genom att klicka på Venus ovan eller låttiteln nedan.


Vill man förstöra den goda stämningen på en fest eller under en middag så finns inga bättre brandfacklor att kasta in i samtalet än kultur- och rasskillnader samt incest och pedofili. Det är vinst varje gång! Om man som jag dessutom är i övre medelåldern så kan man samtidigt konstatera hur attityderna skiftat över tid i dessa frågor, där de förra två gått ifrån att inte alls omtalas till att bli en social vattendelare samt den existentiella basen för ett riksdagsparti, medan de senare gått ifrån rop på legalisering till rop på dödsstraff. Skulle mitt försök till nyansering och reflektion nedan falla på hälleberget så får jag väl trösta mig med att (i bästa fall) ha lyckats sprida lite dålig stämning...

Jag minns hur jag som barn under sjuttiotalet såg en tämligen avklädd TV-dokumentär om barns sexualitet, där dagisbarn "lekte doktor" ackompanjerade av en akademiskt snustorr speakerröst som detaljerat beskrev barnens ömsesidiga utforskande av varandras genitalier. Idag skulle dokumentären ha vållat en tittarstorm av episka proportioner. Av en händelse fann jag på nätet en essä ur den sexualpolitiska tidskriften Ottar som skänker historisk relief åt det dramatiska attitydskiftet. Essän har några år på nacken men är alltjämt aktuell och tankeväckande: Till Ottars hemsida.

Förståsigpåarna säger att sexuella övergrepp handlar mer om makt och kontroll än om sex, men å andra sidan så spelar ju den pansexuella Homo Sapiens lust över hela känsloregistret och kan riktas mot vad eller vem som helst. De har dock rätt såtillvida att ojämlika relationer dras med en permanent maktproblematik - och kärnfamiljen är just en sådan relation.

Familjen, oavsett form, är dessutom väl skyddad bakom sin kulturella "helighet" vilket gör den nära nog oberörbar för utomstående. Hemmet är föräldrarnas borg och den brist på transparens som det innebär är det största hotet mot barnen, bristen på vittnen, bristen på människor som lägger sig i. Det hotet blir större ju mindre denna familj är och ju mer sluten den är gentemot omvärlden. Den absoluta majoriteten av alla övergrepp mot barn sker därför inom familjen.

Att finna människans "naturliga" beteenden och samlevnadsformer är ogörligt, vi är som art dömda till att utveckla skilda kulturer och normer, men att som barn behöva tillbringa sin uppväxt i dels en skolmiljö där man nästan uteslutande umgås med jämnåriga, dels i en hemmiljö där det i normalfallet finns på sin höjd en vuxen (huvudsaklig förebild) av varje sort (eller två av samma), är emellertid en sorts barndom som ligger väldigt långt ifrån de tidiga människornas uppväxt i jägar- och samlarstadiets åldersblandade flockar. Den sortens kulturer är idag försvinnande få. Tvåsamheten och kärnfamiljen dominerar totalt, liksom dess sexualmoral.

Försöket att harmoniera all världens moraluppfattningar i en global "mångkultur" förblir detta till trots förmodligen världshistoriens största och ifrån början mest dödsdömda projekt, för i samma ögonblick som moralen blir relativ så är den i praktiken redan död. Att moralen dessutom oftast är synnerligen töjbar i relation till de egna begären gör den samtidigt till en mycket opålitlig kompass för navigation i den snåriga och amoraliska verklighet som vårt evolutionära kosmos utgör, präglat av konkurrerande överlevnadsstrategier (medvetna eller ej) och av totalt skamlös opportunism.

Den största björntjänst moralen gör oss är att servera tillvaron i form av det tänkbara och det otänkbara. Det tänkbara låter sig delvis delas upp i rätt och fel, där det senare kan ges viss dispens i relation till nöden, medan det otänkbara däremot alltid och under alla omständigheter ses som fel. Att gränserna för denna indelning varierar stort mellan olika kulturer och olika epoker borde vålla tänkande människor viss huvudbry, men eftersom moralens avskaffande av naturliga skäl tillhör det otänkbara så sker sällan någon omprövning. Moralismen gör tillvaron hanterbar men samtidigt omöjlig att förstå.

Den enda tid och plats med ett ständigt återkommande ifrågasättande av moralen har varit västvärlden, i synnerhet inom det huvudsakligen protestantiska germanska språkområdet (som också engelskan tillhör) och med Frankrike i rollen som undantaget som bekräftar regeln, en tanketradition rotad i de amerikanska och franska revolutionerna. Den liberala demokratin är dess stolta arv, liksom de mänskliga fri- och rättigheterna, bland dem yttrandefriheten. Det är ett tankegods grundat på varje individs rätt att själv forma sitt liv, så länge detta inte inkräktar på medmänniskans rätt till detsamma.

Liberalismen är frukten av upplysningen. De kollektivistiska ideologierna är däremot frukter av romantiken, utopiska fantasier om ett himmelrike på jorden (åt ett utvalt folk eller en dito klass som på oklara grunder antas ha förtjänat ett evigt kompensatoriskt paradis). Där den förra moralen mest av allt är en uppsättning enkla spelregler för en i övrigt fri konkurrens, så är den senare ämnad för byggandet av det perfekta samhället, en början till en allomfattande och evigt bestående moral.

Sverige - som under långa tider legat i händerna på en socialdemokrati i rollen som åsna mellan dessa hötappar - är en korsning av båda synsätt. Formellt är Sverige en liberal demokrati men i själ och hjärta är svenskarna kollektivistiska moralister. Deras tilltro till myndigheter och överheter är lika rörande som naiv. Att tro sig vara del av ett moraliskt högtstående samhälle är den perfekta grogrunden för kollektiv självrättfärdighet och självtillräcklighet - och av dessa besitter svensken rikliga mängder. Andra folks mer pompösa och oftast substanslösa skryt bör hellre tillskrivas fåfängan och behovet av tillhörighet än just självrättfärdigheten. Det jämförs bäst med utrop som "Bajen är bäst" och liknande, alltså historiskt grundlösa men självstärkande påståenden.

Oförmågan att tänka det otänkbara delar Sveriges självgoda befolkning emellertid med världen i övrigt, liksom idén om att samhällets bas är (den äktenskapliga) tvåsamheten och kärnfamiljen. Globalt sett sprids fåbarnsfamiljen samtidigt alltmer, ett faktum som den nu bortgångne hälsoprofessorn Hans Rosling åskådliggjorde med statistik på ett synnerligen underhållande och informativt sätt. Sverige har varit världsledande (är vi inte alltid det?) på att demokratisera kärnfamiljen så att även samkönade par - som genom sina livsval aktivt avstått ifrån möjligheten att bilda familj - kan kompenseras för sina egna val genom ägg- och spermiedonation, surrogatmödraskap och sedan 2003 också genom rätten att adoptera.

För att förstå hur rätten till det egna livet blev en rätt också till andras liv, det vill säga en rätt till barn, så måste vi höja blicken och se utanför ankdammen. Vi måste se hur den sexuella frigörelsens sextio- och sjuttiotal avlöstes av en moralistisk högervåg. Vi måste se hur gayrörelsen - som på grund av AIDS-epidemin anklagades för oansvarig hedonism - tvangs att organisera sig och ta samhällsansvar genom att förespråka avhållsamhet och tvåsamhet, liksom senare samkönade äktenskap och familjebildning. Vi måste också förstå den sexualskräck som följde på AIDS.

Den kom över tid att förenas med ett terapeutiskt mode, postulatet om bortträngda minnen. Senare tids minnesforskning är minst sagt skeptisk, eftersom idén om bortträngda minnen står i strid med hur människan generellt hanterar traumatiska upplevelser, det vill säga som lärdomar för att undvika liknande i framtiden. Under nittiotalet var emellertid denna teori förhärskande, i synnerhet bland psykodynamiska terapeuter. Följden blev en rad rättsskandaler, sedan det framkommit att samtal mellan terapeuter och klienter genom ömsesidig överföring och förstärkning suggererat fram falska minnen av exempelvis sexuella övergrepp. Ett antal helt oskyldiga personer kom att avtjäna långa fängelsestraff efter ha dömts i rena häxprocesser för överträdelser som aldrig ägt rum.

Det var inte den enda effekten av det stärkta familjeparadigmet, det uppstod också en stark och allmän pedofilskräck. Häxprocessernas tid var visserligen förbi, men rädslan hade bitit sig fast. Ifrån ett sexualliberalt sextio- och dito sjuttiotal där man ifrågasatte både tvåsamheten och kärnfamiljen - och där RFSL inte bara organiserade bi- och homosexuella utan även andra minoriteter, bland dem pedofiler - så gick marschen mot ett konsoliderat familjeparadigm där incest och pedofili i bokstavlig mening blev otänkbara. Det är idag ogörligt att diskutera dessa ämnen utan att möta mycket mer än reflexmässig moralpanik.

Den absoluta merparten av världens samhällen, däribland västvärldens liberala demokratier, inskränker yttrandefriheten även för rent fiktiva framställningar av dessa fenomen. Man säger sig vilja skydda barnen, men vilket skydd kräver ett fiktivt barn? Är det inte snarare så att det som till varje pris ska skyddas är tvåsamheten och kärnfamiljen? Det är en ödets ironi att det heteronormativa samlivet också har blivit "homonormativt". Det är priset som gayrörelsen var villig att betala för en plats i det heteronormativa finrummet, att låta sig moraliseras.

Vårt samhälle, liksom samhällen världen över, tycks gradvis förlora förmågan att tänka det otänkbara. Det är denna förmåga som leder till innovationer och samhällsutveckling, motsatsen ger stagnation. Att utveckla och implementera idéer görs förvisso bäst i samarbete med andra, men att tänka det otänkbara görs bäst individuellt, i ostörd dialog med det omedvetna bråddjup inom var och en där "ont" och "gott" samexisterar på lika villkor.

Moralens fjättrande av det "otillbörliga" tystar detta inre samtal och pressar samtidigt ner allt som kulturen och samhället ser som oönskat tankegods tillbaks ner i det omedvetnas skumrask, där det likväl fortsätter att utöva inflytande, men obevakat och utan att möta annan kritik än nymoralismens kategoriska floskler. - Yttrandefriheten är inte en lyx som kan undvaras, den är själva grunden för västerlandets historiskt sett unika framgångssaga liksom grunden för demokratin.

På sätt och vis är jag glad över att "rymdåldern" stannade av. En mänsklighet som inte förmår att tankemässigt omfatta ens sina egna beteenden har inget i rymden att göra. Vår art, med sin skriande brist på självrannsakan och självkännedom, med sin ovilja att ta in obekväm kunskap och med sin ytterligt töjbara dubbelmoral, är inget som jag vill se exporteras till fjärran solsystem och galaxer. Innan vi lär oss att mentalt omfatta även det vi fruktar och avskyr allra mest, innan vi kan tänka det otänkbara, är vi som art alltför omogna för det uppdraget.

Att skydda de små är en självklarhet i varje kultur eller samhälle - men är det verkligen lika självklart att skydda såväl stora som små mot obehagliga ord och bilder, eller mot obehagliga sanningar om människan? Det sägs att innehållet i pornografiska bilder och filmer hela tiden blir allt grövre, men i ett läge där tecknade bilder i en serietidning fälls i domstol, alltså rena fantasier, så befinner sig yttrandefriheten och rättsstaten på ett sluttande plan.

Samtidigt piskas hatstämningen upp alltmer. Pedofiler kallas för "monster". Beroende på val av källa så är i sådana fall 1 till 5 procent av världens alla män monster, för det är ungefär den andelen män som man antar i större eller mindre utsträckning tänder på (bland annat) barn, alltså minst en av hundra och upp till en av tjugo. Andelen kvinnor sägs vara ungefär en tiondel så stor men med stort mörkertal, dels på grund av kvinnors större och enklare tillgång till barn, dels på grund av människors ovilja/oförmåga att ens kunna tänka tanken att den heliga modersgestalten också kan vara en förövare. Det blir till slut väldigt många monster att jaga och att antingen låsa in för gott eller ha ihjäl.

Aristofanes skrev "Lysistrate" i fullt medvetande om att en kvinnlig kärleksstrejk gentemot krigiska och våldsamma män är något som mänskligheten aldrig kommer att uppleva. Miljontals år av sexuell selektion skulle inte ha gynnat manlig våldsamhet utan kvinnligt godkännande och gillande, inklusive det av sexuellt våld. Det allmänna föraktet för svaghet, i synnerhet manlig sådan, går samtidigt som en röd tråd igenom de flesta nu existerande kulturer. Att frikänna kvinnan ifrån ansvar för det är givetvis ett formidabelt hyckleri.

Det duger inte att utmåla de kvinnor som skriver kärleksbrev till fängslade manliga förövare som enstaka undantag, samtidigt som man i vedertagen feministisk konsensus skuldbelägger hela manligheten för enskilda mäns förtryck och (sexuella) våld mot kvinnor och barn (och dessutom förnekar betydelsen av kulturella skillnader).

Förvisso måste mannen ta det fulla ansvaret för sin sexualitet men det måste också kvinnan göra, även om offerkoftan såklart är bekvämare än tagelskjortan - i synnerhet i familjesituationer där det sker övergrepp mot barn. Oavsett kvinnors relativa frånvaro i statistiken över aktiva förövare så är en feminism som inte tar det fulla ansvaret för kvinnans såväl passivt som aktivt motiverande, möjliggörande, anstiftande och deltagande roll helt enkelt inte värd att ta på allvar.

I och med den ständigt tilltagande stigmatiseringen av män i allmännhet och pedofiler i synnerhet så tycks det tyvärr också som att (de presumtiva) förövarna såväl som deras fantasier trycks allt längre ner in i såväl Internets som i det omedvetnas mörkaste vrår. Det finns en uppenbar risk att de monster man jagar skapas just av själva jakten, liksom av den brist på samtal och öppenhet som råder kring ämnet: Vi ser en sexualitet i exil radikaliseras!

Att trycka ner människor och tankar är inte bara improduktivt utan direkt livsfarligt. Förr eller senare letar de sig upp mot ytan, men då oftast i en mycket mer svårhanterlig form än de ursprungligen hade. Som ordspråket lyder är det bättre att stämma i bäcken än i ån. - Berättarjaget i min sångtext nedan är inget monster, utan en man som lever ett instängt liv med mycket begränsade möjligheter till förändring. Han lever detta liv tillsammans med en dotter vars ålder texten inte avslöjar. Det är upp till läsaren/lyssnaren att spekulera kring det, liksom kring vad som får honom att överträda gränsen. - Det är upp till dig att tänka det otänkbara, för vem ska annars göra det?

    No_bokov mp3

    Du är allt för mig
    i min lilla värld, det enda som jag ser
    Jag är allt för dig
    för din mamma kommer aldrig mer
    Jag älskar dig

    Du blev utanför
    Dina klasskamrater gav dig ingen chans
    och arbetsmarknaden
    den ratar mig, jag tar mig ingenstans
    Så jag blev allt för dig
    och du blev allt för mig

      No_bokov
       min fina lilla tjej
       Jag skulle aldrig skada dig

    Jag funderar
    över sommaren då allt gick överstyr
    och på vad du gör med mig
    Jag blir alldeles matt, alldeles yr
    Det tycks roa dig
    men pappas lilla tjej
    får aldrig förråda
    Det måste stanna mellan oss båda
    det som började sommarn det året
    Du var så vacker med blommor i håret

    Sommarlov, tältsemester
    Göken den gol i väster
    Midsommarnatt, bada nakna
    I den ljumma natten kom något att vakna

      No_bokov

    Får inte visa nåt
    Kan aldrig säga det till nån
    vad jag gör med dig
    Den skuld jag bär på väger flera ton
    dessa samvetskval
    Vad hade du för val?!

    Sommarlov, tältsemester
    Göken den gol i väster
    Midsommarnatt, bada nakna
    I den ljumma natten kom något att vakna

      No_bokov
       min fina lilla tjej
       Har jag skadat dig?

    Har jag lurat dig - och mig själv?
    Är jag en våldtäktsman
    en förövare
    fast inget blod och inga tårar rann
    när jag var med dig
    när du omslöt mig?

      No_bokov

    ©2020 Peter Oltersdorf som för övrigt inte har några barn eller kontakt med barn, varken på det ena eller andra sättet. - Jag borde inte behöva påpeka det.


Till Flaskpost - Boken om allt


Flaskpost
Boken om allt
10 år
2010 - 2020

Till Flaskpost - Boken om allt