Olof Palme var en osannolik ledare för det kollektivistiska parti som är Socialdemokraterna, komplex, motsägelsefull och i högsta grad individuell. Trettio år efter hans död är det fortfarande en gåta för mig hur denna främmande fågel kom dithän. Palme gillade makt, men jag tror trots allt att idéer var viktigare för honom. Sossesverige var nämligen en god idé, att låta kapitalet sköta sig själv men se till att man får in pengar nog för att ge alla trygghet och en fungerande offentlig sektor.
Fast det fordrar förstås tre saker, att man får in nog med pengar, att alla är trygga och att den offentliga sektorn faktiskt fungerar. Det fordrar också att man låter kapitalet sköta sig själv - att man låter människorna sköta sig själva. Tyvärr fick vi ett handläggarvälde istället - för pengar som skulle in, för pengar som skulle ut, för vård, skola och omsorg med mera. Med det växande välståndet och den ökande tryggheten följde bygget av en kontrollapparat.
Det allmänna välståndet och den allmänna tryggheten är borta sedan länge, men kontrollapparaten är kvar. När företagens vinster, dess näringskälla, försvinner utomlands så sinar brösten och de svaga ungarna börjar duka under. Direkt och indirekt börjar besten äta av sina egna för att överleva. Det är maktens natur. Det är människans natur. Det är naturen helt enkelt, självbevarelsedriften hos såväl individer som kollektiv.
Det krävs heller ingen humanekolog eller humanetolog för att inse att den globala låneekonomins accelererande råvaruförbrukning, kapitalkoncentration och snedfördelning sker av socioekonomiska statusskäl, att människans artspecifika beteenden är orsak till såväl detta som till den globala uppvärmningen - beteenden som sammanhänger med individens förvärv av identitet, tillhörighet, socioekonomisk position och status i relation till sitt/sina kollektiv.
Ett rikt reellt och/eller "virtuellt" revir - som skönhet, särskilda färdigheter/kunskaper eller (förväntad) prestationsförmåga - lockar till samarbete och parning. Oaktat övriga orsaker finns i varje förvärv, karriär och bostadskarriär ett mått av libido. Hos flockdjur övergår driften att bevara och förmera sig delvis till kollektivet.
För all mänsklig organisation finns en brytpunkt, då medlemmarnas omedvetna motiv - varav flockbildande beteenden utgör en stor del - omvandlar den till en organism, autonom i relation till de rationella skäl som en gång födde den. Det sker då organisationen blivit stor nog för att överleva förlusten även av ledande medlemmar. Medlemmarna blir då dess tjänare snarare än dess uppdragsgivare. Den byråkratiseras och blir stelbent. Hierarkin tar höjd och konsolideras. Organisationen blir självbevarande med egna normer och kultur, en maktfaktor inom sitt område. För det är vad saken gäller, territorium, reella och virtuella revir.
Sveriges (liksom hela västvärldens) kategoriska mångfald ökar idag exponentiellt, dels genom inflöde, dels genom avknoppning. Att Facebook låter amerikanska användare välja mellan 71 könsidentiteter är ett tecken i tiden. Gamla identiteter och tillhörigheter som familj och kultur stärks, nya tillkommer - och i den globala informationskonkurrensen (liksom i den kommersiella) gynnas starka/redan kända varumärken samt tydlig profil. Den ökande nationella representationen av globalt konkurrensutsatta grupper - som hellre väljer att ha en tydlig profil och tydliga krav än att söka samförstånd - innebär en dödsdom för "den svenska modellen".
Det finns ingen gemenskap där alla får (eller vill/kan) vara med. Varje relation och gemenskap är exklusiv, mer eller mindre. Utslagningen är lika ofrånkomlig som hierarkin. Konkurrens är urtillståndet. Ingen undgår marknaden; värdering, kategorisering och rangordning. Samtidigt gäller att flockar som inte förmår försörja samtliga medlemmar är dömda att fragmenteras och till slut upplösas. Kriget om makt och resurser mellan fragmenten, mellan utbrytargrupper, blir i så fall oundvikligt. Territorialitet handlar nämligen alltid om resurser.
Globaliseringens stora aktörer försöker som motvikt bilda nya normativa karteller. Sammanhållning, lojalitet och säkerhet prioriteras. Yttrande- och åsiktsfriheten naggas i kanterna. Vi ser krigets preludium. Merparten av mänskligheten sitter fast i olika ekonomiska och sociala beroenden (som familj och kultur) med i praktiken få val. Alla är inte starka, alla vågar inte avvika, alla kan inte vara Assange, Snowden eller Manning. Våra flockbeteenden kan inte organiseras bort - men de kan finansieras bort:
En generell skatteväxling till procentuell transaktionsbeskattning via banksystemet - en moms på allt - samt en allmän och ovillkorlig basinkomst som ersätter bidrags-/låne-/pensionssystemen skulle ge en fast grund för individens ekonomiska oberoende, bekostad av vår gemensamma ekonomiska aktivitet. Vilka val en fri och oberoende mänsklighet skulle göra vet jag inte, men de ofrias val är alltid kriget. Jag tror att Olof Palme insåg detta, men jag betvivlar att dagens anemiska socialdemokrati gör det. Jag betvivlar att någon svensk politiker gör det!
© 2016 Peter Oltersdorf
