En sak är i alla fall säker, besättningen ombord på skeppen som en dag far ut i och bortom solsystemet kommer inte att bestå av idealister och drömmare utan av pragmatiker som vågar se livet (och döden) rakt i ansiktet, människor som inte ryggar för verkligheten utan accepterar dess basala sanningar:
- Det existerar ingen jämlikhet, varken mellan enskilda personer eller grupper av människor
- Rättvisa kan inte formuleras objektivt och kan därför heller aldrig uppnås.
- Konkurrensen är evig och pågår på alla plan, kollektivt och enskilt.
- Det innebär i sin tur att makten är oundviklig, det vill säga att ett maktvakuum alltid förr eller senare fylls - och det krävs bara två personer för att en maktrelation ska uppstå.
- All mänsklig gemenskap är exklusiv och normativ - alla får, kan eller vill därför inte vara med.
- Den eller de personer som har antingen formell eller informell/reell makt inom respektive gemenskap/relation blir av ovanstående skäl de som sätter dess normativa och sålunda exkluderande ramar.
- Någon "objektiv nytta" låter sig alltså inte formuleras, annan än den som avser uppfyllandet av obestridliga och grundläggande allmänmänskliga basbehov, såsom mat, rent vatten, kläder, en enkel bostad, sjukvård, rättsskydd och skydd mot våld etc.
Samhällen och ideologier som bygger på värdegemenskap är oförmögna att hantera dessa frågor. Varje försök till normativ, social eller ekonomisk nivellering är dömt att misslyckas i det långa loppet. Konkurrensen finner nya vägar och likt en fågel Fenix återuppstår orättvisan och ojämlikheten i ständigt ny skepnad, liksom utslagningen och förtrycket av normativt avvikande grupper och individer. För att motivera sin fortsatta existens tvingas ett gemenskapsbaserat samhälle därför alltid förr eller senare att börja peka ut syndabockar (folk- eller klassfiender till exempel) och att bedriva häxjakt. Värdegemenskapen överlever helt enkelt inte allmän acceptans och dito förståelse för medmänniskan.
Av det skälet måste varje kultur för sin exklusivitets och överlevnads skull begränsa antalet tillåtna uttryck. När en diskrepans uppstår mellan de förhållanden kulturen verkar under och de uttryck den tillåter så uppkommer en kris, där kulturen antingen måste förändras i takt med de förändrade förhållandena, eller genom ökad repression hämma de kulturfrämmande uttryck som de nya förhållandena ger upphov till. I det första fallet mister kulturens eliter sitt inflytande och i det senare mister folkflertalet sitt. Kulturen går under i båda fall, för om eliten slutar att röra sig framåt så blir den omsprungen, men lyckas eliten istället med att förhindra detta så slutar det med att ingen alls rör sig.
Det borde leda till eftertanke att inget samhälle och ingen kultur någonsin har bestått. Det borde leda till eftertanke att en så stor religion som manikeismen kunde gå ifrån att vara världsreligion till att i det närmaste utplånas. Likaså borde fascismens, nazismens och kommunismens respektive sammanbrott väcka eftertanke. Anarkismens fall i Spanien skedde på grund av yttre omständigheter men det finns inga skäl till varför den i längden skulle ha rönt ett annat öde än andra kollektivistiska och korporativistiska yttringar. "Den enda sanna vägen" visar sig alltid förr eller senare vara en återvändgränd. Det gäller för samhällen och kulturer liksom för all organiserad religion.
En kultur förblir framgångsrik endast så länge den är i tillväxt och i bildlig eller bokstavlig mening expanderar sitt territorium, det vill säga så länge den som helhet är i rörelse framåt/utåt. Så snart den blir tillbakablickande och introspektiv är den i praktiken redan död. "Mångkulturen" är frukten av en strävan efter ett hållbart fredsavtal mellan en lång rad av sådana presumtiva kulturella lik, vilka står inför en kommande global era där få om ens några nya gloriösa erövringar längre erbjuds. Mångkulturen är en eliternas kartell vars syfte är att förhindra att de blir omsprungna, en pakt som ställer Molotov-Ribbentroppakten i skuggan.
Den monokulturella romantik som Sverigedemokraterna med flera istället klamrar sig fast vid utgör varken något alternativ eller någon antites till den mångkulturella kartellen, utan erbjuder bara en än mer lång- och utdragen dödskamp mot en kommande och såväl oundviklig som nödvändig globaliseringsprocess, liksom mot den individuation som oundvikligen följer i dess spår.
De respektive kulturernas eliter, oavsett om de är mono- eller multikulturella, manar till samling kring det kulturspecifika, kring episka och monumentala identitetsbyggen, oavsett om det är med Blekingedräkten eller burkan som bas. Till ljudet av pukor och trumpeter samlas deras respektive följen kring sina symboler och blir så småningom till härar utan någonstans att ta vägen, om de inte slutligen går ut i krig vill säga, förenade kring "den goda saken". Emellertid så överlever ingen kultur i längden och ifall man vill veta hur "mångkulturens" framtid ser ut så räcker det med att se på vilka som har den reella makten inom och över FN, samt hur organisationen totalförlamas så snart den kommer i strid med denna övermakt, med dess representanter och intressen.
Om vi istället för att upprätta och rekonstruera dessa nygamla monument över de egna kollektivens förträfflighet skulle göra precis tvärtom - det vill säga att vi dekonstruerar kulturen samt den förmenta värdegemenskapen och sammanhållningen och istället accepterar utslagning, ojämlikhet, orättvisa, maktkamp, rikedom samt hela den oöverskådliga floran av enskilda individuella uppfattningar och uttryck - så hamnar vi i ett läge där frågan istället blir hur vi bäst löser problemet med mänsklig nöd generellt, satt i relation till våra gemensamma allmänmänskliga basbehov. Kort sagt, vi fokuserar på vad som är vår arts reella och obestridliga behov - inte kulturens - och hur dessa bäst finansieras och tillgodoses.
Min utgångspunkt för ett möjligt svar på den frågan ligger i att värdet av den samlade mänskliga produktionen av varor och tjänster, alltså marknaden, är och alltid varit stort nog för att täcka dessa basbehov utan att kräva annan "nivellering" än att man exempelvis genom en platt procentuell och automatiserad transaktionsavgift/-skatt via banksystemet, alltså ett slags automatiserat "tionde", samt genom överföring till samtliga personkonton (eller motsvarande) av en fast summa - en allmän basinkomst - kan lösa problemet utan att det väsentligen hämmar varken incitamenten till arbete eller onödigtvis begränsar eller försvårar vinstuttag.
Den etiska utgångspunkten för detta är given, nämligen att varje samhälle utan vidare bör bekosta det grundläggande uppehället för de personer som det av ekonomiska eller normativa skäl utesluter. Ett normstyrt samhälle är alltid oförmöget till objektiv biståndsbedömning eller taxering, moralismen kommer nämligen alltid att hand i hand med godtycket uppfylla de olika regelverkens tolkningsutrymmen.
Jag förespråkar därför en (global) liberal demokrati med en fullkomligt fri marknad, men med den avgörande skillnaden att den har ett ekonomiskt "golv" som en gång för alla undanröjer liberalismens ideologiska och historiska akilleshäl, nämligen att utslagningens effekter hittills alltid varit nöden och döden, ett faktum som företrädare för olika kollektivistiska ideologier alltid kapitaliserat på och motiverat sina idealistiska och verklighetsfrämmande visioner med.
Värdet av det individuella oberoende som en allmän basinkomst lägger grund för kan inte överskattas. Det kommer att slå ut oetiska arbetsgivare och osunda arbetsplatser. Ineffektiva medarbetare kan enkelt sägas upp. De improduktiva sken- och symbolåtgärder som en alltmer håg- och maktlös samt i praktiken redan obsolet fackföreningsrörelse ägnar sig åt förpassas till historien, ersatt av en självreglerande prissättning på arbete, där idag slitsamma och olönsamma jobb lär uppvärderas och där det egenvärde som intressanta och stimulerande arbeten i sig utgör får kompensera för något lägre löner i framtiden. Måhända får städaren en dag högre lön än försäljaren. Hur det påverkar synen på yrkesstatus står skrivet i stjärnorna.
Poängen med en sådan reform är emellertid inte utjämning, utan att den personliga friheten ökar samt att formerna för anställning och kontrakt diversifieras och att flexibiliteten därmed blir i det närmaste total. Med en individuell grundtrygghet i botten kommer det till slut att finnas lika många anställningsformer som det finns anställda. Med risken för nöden och döden röjd ur vägen lär vi samtidigt få se ett uppsving för egenföretagande och innovationer av episka proportioner.
Värdet av att befria den mänskliga kreativiteten ifrån samhällstvång och nödtvång låter sig svårligen mätas i ekonomiska termer, i mänskliga termer är det omätligt! Vi får ett samhälle av konstant rörelse baserad på individuell adaption och individuella initiativ istället för som idag, en trög kollektiv rörelse som begränsas av den makt som kombinationen av social kontroll och kulturell konformism har över folkflertalet.
Detta är min nytolkning av den liberala idén om nattväktarstaten, fast utbyggd med en generell grundtrygghet. Staten tjänar i denna modell inget annat syfte än att upprätthålla och försvara en rättsordning som gynnar den fria konkurrensen mellan dess medborgare samt skyddar dem med sitt våldsmonopol. Dess enda uppdragsgivare är den enskilda medborgaren och den varken gynnar eller anpassar sig efter andra grupptillhörigheter och särintressen.
Den tar ut en procentuell platt skatt (enligt ovanstående) som bekostar dess egen existens - samt varje medborgares basbehov - enligt en på förhand uträknad formel. Den garanterar allmänt skydd och allmänna basbehov, inte rättvisa. Den är en stat utan gemensam kultur och utan kulturpolitik, där alla mänskliga uttryck har sin plats men där inga är särskilt gynnade.
Staten bedriver således ingen identitets- eller kompensationspolitik av något slag. Den samarbetar inte med särintressen överhuvudtaget. Varje medborgare företar sig vad han eller hon vill, varje medborgare är således också sin egen företagare. Skatten är procentuellt lika för allt och alla, basinkomsten beloppsmässigt likaså. Det finns inga studielån, förekommer ingen taxering, finns inga bidrag eller avdrag.
Fiffel existerar inte, av det enkla skälet att det inte finns något att fiffla med. I den mån någon behöver hjälp med särskilda behov så krävs inget annat än ett intyg ifrån en legitimerad läkare. Staten tjänar medborgarna och medborgare med särskilda behov ifrågasätts inte. Staten bär denna merkostnad till förmån för största möjliga individuella rörelse- och valfrihet.
Med livslång grundtrygghet garanterad är det upp till var och en att utbilda sig och förbättra sin konkurrenssituation efter eget gottfinnande, liksom att välja mellan olika kulturella uttryck (eller avstå ifrån dem). Det livslånga lärandet blir en realitet vid sidan av den fria arbetsmarknaden, liksom föräldrars egna val om huruvida en eller båda (eller fler - det är inte statens sak hur människor samlever) väljer att stanna hemma under barnets första tid, eller kanske under hela barndomen.
Myndighetsåldern samt övriga åldersgränser avskaffas, liksom all annan form av mänsklig kategorisering. Myndighet uppnås istället genom fullgjord utbildning och testning. Migranter av alla de slag gör samma sorts test för medborgarskap/myndighet. Dömda brottslingar förlorar sin myndighet och måste omskola sig samt genomgå särskild lämplighetsprövning och testning för att återfå den. Straffen avskaffas (helt eller delvis) till förmån för "skyddshäkte" till skydd för allmänheten, bedömt på farlighet och återfallsbenägenhet. Personer i skuld görs omyndiga och ges obligatorisk skuldsanering, därefter en restriktiv nyprövning i flera steg.
All studiegång blir i grunden individuell. Klasser blir till relativa enheter med valfri rörelse dem emellan för individen, betygen avskaffas till förmån för antagningstester. Studier kan sålunda bedrivas simultant på samtliga nivåer i samtliga ämnen. Skolan, från förskola till universitet/högskolor, blir statlig eller ställs under kontinuerligt statligt överinseende. Detsamma gäller för all annan offentlig verksamhet.
Staten har nämligen det yttersta ansvaret för varje medborgares grundtrygghet och rättssäkerhet och av det skälet får det inte råda någon institutionell ansvarsdiffusion. Kommuner och landsting (eller motsvarande i andra länder) avskaffas därför, samtidigt som konstitutionsutskottet (eller motsvarande i andra länder) blir till en regelrätt konstitutionell domstol.
Statens medborgerliga skydd blir på så vis föremål för ständig granskning, konstitutionell prövning och utveckling, oavsett sittande regering eller sittande parlamentariska majoritet. En ny myndighet införs parallellt med detta, "Medborgarombudsmannen", som samtliga medborgare och andra (omyndiga) invånare kan vända sig till med klagomål och frågor om all offentlig verksamhet. Denna fristående och självständiga myndighet driver även medborgares/invånares talan gentemot felande myndigheter i samtliga relaterade fora och rättsinstanser, inklusive den konstitutionella domstolen.
Detta är min vision inför framtiden, vilken är din? - En sak vet jag säkert och det är att ifall vi inte finner en demokratisk lösning som frigör samtliga individers potential så har människosläktet ingen framtid överhuvudtaget.
