Vi har sedan urminnes tider kategoriserat och benämnt vår omgivning och oss själva, men i och med jordbruket började vi på allvar skilja agnarna från vetet... Vi började mäta och beräkna världen. Dessa data ritade och knackade vi sedan ner på papyrus, stenar och lertavlor i form av olika tecken. Vi strukturerade och systematiserade både världen och evigheten. Religionerna formaliserades alltmer. Kvinnan var inte längre frambringaren av livet, utan var nu mer som en inmutad jordplätt där Normalfallet sådde sin säd.

Det överskott som jordbruket gav lade grunden för Normalfallets segertåg över världen. Han gillade att framställa sig som gudomlig. Kanske var det hans sätt att hämnas på ett alltför långvarigt matriarkat. Var han inte gudomlig så var han åtminstone gudomlighetens ställföreträdare på jorden, kung av Guds nåde. Teokratin legitimerade hierarkin och vice versa. Han var som ett grandiost och bortskämt barn, omgiven av slavar och slavinnor, av jasägare och fjäsk. Han var kort sagt ganska ensam på sin tron. - Hur umgås man på ett ledigt sätt med en farao, med någon som på fullaste allvar tror sig vara ofelbar och gudomligt utvald?

Normalfallet insåg så småningom att han åtminstone delvis måste ge upp sin exklusivitet och därmed sin ensamhet. Han gjorde en del tafatta försök med demokrati, men tröttnade oftast fort på käbblande senatorer och ränksmidare. Ville han uppleva gemenskap så fanns ett enklare knep, nämligen den samlande kraft som ett krig mot en gemensam fiende skapar. Han började allt oftare tala om folket och rasen. Han talade om folkgemenskap, ibland också om klassgemenskap - men då givetvis med honom själv som partiordförande. Kommen så här långt i historien hade han definitivt blivit både vit och en förebild för världen. (Säg den man av värld som oavsett egen kulör och etnicitet inte har åtminstone EN kostym av västerländskt snitt i sin garderob!)

Efter ett antal förödande krig, som dessutom lett till utvecklingen av vapen med kraft nog att förinta vår värld, så har Normalfallet motvilligt insett att han nu på allvar måste bygga allianser med Särfallen om han vill överleva. Ledarsidor, debattprogram och sociala medier har blivit hans nya slagfält. Ingen har någonsin månat lika mycket om Särfallen som han, om han får säga det själv. Och det gör han så gärna, med de ord som tidens mode föreskriver. Han ser noga till att inte stöta sig med någon. Han vet vad som passar sig. En kränkt väljare är en förlorad väljare, detsamma gäller för konsumenter.

Normalfallet är en och han är legio. När du ser tidens alla självrättfärdiga skäggskallar på stan så vet du aldrig vem av dem som är Normalfallet, jultomten, hipstern eller fundamentalisten, för alla kommer de med gåvor. Deras paketlösningar tycks alltid så självklara. Normalfallet verkar inte tappa varken i självsäkerhet, myndighet eller auktoritet genom att vara politiskt korrekt. Fundamentalist har han alltid varit, inte när det gäller Gud - för där iakttar han endast läpparnas bekännelse, när och om så krävs - utan när det gäller bevarandet av sitt eget fundament, sin sociala position. Det spelar ingen roll ifall han rullar barnvagn eller pansarvagn, ifall hans gåva är en blomma, ett raffset, en välsignelse eller en handgranat. Kan han inte knyta dig till sig, inte få sin position bekräftad så dödar han dig, på ett eller annat vis, ofta genom skuldsättning till döds. Det är det enda du egentligen behöver veta om Normalfallet.

Detta är en tid då människor på fullaste allvar, utan att blinka och utan ett spår av ironi refererar till sig själva som "de goda krafterna". Detta är självrättfärdighetens tid. Normalfallets nya taktik tycks alltså ha lyckats över all förväntan. Han åker hand i hand med Särfallen ut till Kärrtorp och sjunger den kategoriska mångfaldens lov. Han går i Prideparaden. Här i Sverige är vi nu alla som en stor familj, nu när vi allesammans har blivit Normalfall, även om några av oss alltjämt tycks vara rikare, mäktigare och lyckligare än andra. De största älskarna av Särfallen finner man bland dem som dessa inte utgör något hot emot. Dessa nödlidande och orättvist behandlade hotar inte fåfängan och makten, det gör bara självständiga människor med personlig integritet. De är försvinnande få i nivelleringens land.

"Entartete Kunst". - Även efter symbolbytet, efter att det välbekanta lakritsmärket försetts med ett papperstunt lager av normativ kosmetika, så förblir lakritsen sig lik - liksom människan...

Genom att upprätta relationer till Särfallen och deras intresseorganisationer, genom att ge dem kollektivt tillträde till förut exklusiva former av samvaro som exempelvis äktenskapet, till förut reserverade ämbeten, exempelvis som familjebildare och dito överhuvuden så har Normalfallet säkrat kontinuiteten och återväxten. Det blir en sorts självbevarande välgörenhet. Varje Onkel Tom får varsin egen lilla tron vid Normalfallets högra sida och tilldelas varsin förläning, varsitt legala och semantiska reservat, varsitt virtuella begreppsghetto i Normalfallets till synes alltmer jämställda lyckorike.

Dessa ojämlika allianser möjliggörs till stor del av något vi alla delar, nämligen vårt förakt för misslyckanden och svaghet, i synnerhet föraktet för svaga män. Den samfällda dyrkan, åtrå och upphöjelse som den starke och potente mannen åtnjuter utgör Normalfallets psykosociala fundament och förblir ett för de flesta eftersträvansvärt ideal, även då egen identifikation med denna mäktiga idealman är omöjlig. Detta är Särfallets akilleshäl, att Särfallet i hemlighet beundrar och avundas segraren. Vi eftersträvar och åtrår makten, därför överlever den - även i maskeradkostym. Unisex kan den aldrig vara, däremot queer. Den bygger på och kräver polaritet, dominant eller undergiven, svart eller vit, man eller kvinna, jude eller grek.

Särfallen har alltid relaterat till Normalfallet, de är beroende av honom. De behöver honom både ekonomiskt och som normativ origo. Vem skulle de annars ondgöra sig över och frigöra sig från? Normalfallet är fixpunkten och äger också i stort sett hela världen. Han för Särfallen upp på berget, pekar ut över nejden och säger: "Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig". Förr eller senare faller de alla och han ger dem det som människan aldrig får nog av, nämligen bekräftelse, (virtuellt) territorium och kontroll över andra - inklusive deras information! Vill Särfallen hålla sina barn okunniga om något som exempelvis andras tro eller misshagliga ord och bilder - samt givetvis information som ger barnen makt över sin egen sexualitet - så låter Normalfallet gladeligen stryka det ur skolscheman, böcker och filmer, ur det kollektiva minnet och ibland ur själva historien.

Tiden för knäfallet, själva brytpunkten, kallas hos de flesta av oss för "barnlängtan", ett tillstånd vars debut i människors liv hela tiden har skjutits allt längre fram, ända fram till och ofta även bortom fertilitetens gräns. All annan längtan utom denna söker sin snara tillfredställelse, det må vara längtan efter karriär eller självförverkligande, efter andlig, mental, materiell och sexuell tillfredställelse. Orsaken till dröjsmålet är att denna så kallade "barnlängtan" i själva verket handlar om sociokulturell ålderstillhörighet och åldersidentitet, att det är en konformitets- och trygghetslängtan. Man skaffar barn och/eller bildar familj när alla andra gör det - och om en sviktande fertilitet eller det egna sexuella självförverkligandet lägger hinder i vägen så erbjuder Normalfallet givetvis villigt sin hjälp.

Han förser de samkönade paren, de som på grund av egna medvetna och aktiva livs- och partnerval är barnlösa, med spermadonatorer samt adoptivbarn och surrogatmödrar, gärna billiga sådana från tredje världen. Normalfallet har alltid ägt, köpt och sålt människor, för honom är detta inget märkvärdigt. Slavarna tillhör slavägaren, de anställda tillhör företaget, medborgaren tillhör staten ("Staten, det är jag" brukar han säga mellan skål och vägg) och barnen tillhör de vuxna. Normalfallet ser inget etiskt problem i att ge barn som ägodelar åt Särfallen, detta som en bekräftelse på deras samhälleliga delaktighet, på deras normalitet.

En samhällsgrupp har befriats ifrån ansvar över det egna livet men givits rätten till andras, allt medan arbetslöshet och sjukdom/funktionshinder (enligt Försäkringskassans mer skandalösa bedömningar) i praktiken behandlas som individens ansvar av PK-samhället, vilket inte låter sig besväras av inkonsekvensen. Normalfallet ser barn som ägodelar. Normalfallet ser därför inte heller dop eller omskärelse som rituella bekräftelser på att vi är av och tillhör Gud allenast, utan ser på det som att varje farmare har rätt att tvaga eller märka sin boskap närhelst han så önskar. Det är tragiskt när trons (självutnämnda) företrädare instämmer.

Rusiga i och av sin stärkta ägarroll börjar Särfallen alltmer bete sig som hungriga fågelungar. Ju mer Normalfallet matar dem desto mer kräver de - givetvis också för sina barns skull! Det är precis vad Normalfallet vill. Det är deras territorialitet som ska väckas, deras revirbeteenden, deras opportunism, girighet och makthunger, liksom deras känslor av kränkthet och mindervärde, deras törst efter erkännande och bekräftelse.

"You can leave your hat on..." - En variant av den kinesiska kulturrevolutionen...

Normalfallet sår split, härskar genom att söndra. Särfallens identiteter och tillhörigheter tillväxer sålunda exponentiellt, samt förökar sig genom delning och blir nya kategorier. Normalfallet jublar över den politiska fragmenteringen och polariseringen. Den riktar bort uppmärksamheten från makten som sådan och lämnar den intakt. Normalfallet delar ut knark, bjuder villigt på första silen. Beroendet går i arv, i generation efter generation.

Det blir så mycket enklare för Normalfallet om vi alla är som han, om vi känner kontrollbehov, girighet, hat, avund, missunnsamhet och rädsla. Den som är uppfylld av begär är inte fri och söker heller inte friheten, i synnerhet inte andras. Hämndbegäret vill inte se någon benådas utan kräver rättvisa, kräver kompensation. Paradoxalt nog vill Normalfallet gärna att vi talar om relationer, om nätverk, om att vi alla behöver varandra, om att vi alla är beroende av varandra. För vore du oberoende så skulle du ju kunna lämna både honom och hans hejdukar åt sina öden. Vi ska vara rädda för ensamheten och tystnaden, för egen tid, för egna tankar och känslor, för friheten.

Normalfallets grundlurade lakejer ser i den så kallade rättvisans namn till att beroendet aldrig upphör, att basbehov såsom beskydd, värme, mat, bostad, kläder, sjuk- och tandvård, undervisning och rättshjälp med mera alltid kostar något eller är villkorade. Du får din veckopeng först om du tackar för maten, om du bekräftar deras makt och betydelse. I en värld där kärleken så har reducerats till byteshandel och där man kan köpa barn så hindrar inget att man också manipulerar sig till och köper gunst och tacksamhet. Det som borde vara en rättighet blir till en ynnest, till välgörenhet, till ett välvilligt bidrag. Våra institutioner, i synnerhet familjen, blir i slutändan iscensättningar av Stockholmssyndromet, av offrens identifikation med kidnapparen. Till slut lär du dig att älska "Storebror". Vad har du för val?

Låser man in en vargvalp i ett tomt rum så är det första den gör att sniffa sig igenom rummet, att kartlägga det. Gör man detsamma med en hundvalp så börjar den istället omedelbart gny och gnälla invid den låsta dörren. Hunden är i motsats till vargen beroende av människan, den är domesticerad. Hunden har liksom många andra djur personlighet. Faktum är att den har två, dels sin egen och dels den som vi tillskriver den. Hunden som sällskapsdjur fyller därigenom två funktioner, dels ger den oss bekräftelse och dels låter den sig med fördel projiceras på. I somliga fall duger den också att visas upp som en källa till stolthet och status. Den är med andra ord som ett barn. Vad är uppfostran annat än domesticering?

Oavsett vilka egenskaper och vilken personlighet ett barn må ha i övrigt så fungerar det först och främst som en bekräftelsemaskin och en filmduk på vilken de vuxna kan projicera egna föreställningar och förhoppningar, samt att barnet (i bästa fall) också är en socialt gångbar accessoar. Barnet är och förblir den ojämförligt viktigaste av vuxenhetens och tillika Normalfallets regalier. Domesticeringen avser att göra barnet till en presentabel kulturvarelse, att normera det. Det är en kultivering som kräver maktutövning, att barnets vilja helt eller delvis kuvas.

Allt utom bevislig fysisk misshandel (i Sverige alltså, i andra länder funkar det också) är tillåtet: mutor, inlåsning, lögner/desinformation, men framför allt indragandet av de vuxnas kärleksbevis, gärna i kombination med martyrskap. Barnet ska känna sig ensamt och utlämnat till de vuxnas nåd, helst också känna skuld. Hur mycket mer uppskattad blir då inte nåden när och om den väl kommer? De vuxna kan nedstiga ur sin himmel och gudalikt benåda den lilla illbattingen. Familjen är en institution och kulturvarelsen är dess institutionsskadade slutprodukt, med skador som traderas genom generationer, i somliga kulturer och/eller familjer även fysiska skador.

Ifall vi leker med tanken att barns myndighet inte längre uppnåddes vid en specifik ålder utan istället fastställdes genom examination, samt att de barn som klarade prövningen vore garanterade beskydd, grundläggande uppehälle och egen bostad (samt rösträtt) - hur många barn skulle då snarast lämna familjen och i så fall vid vilken ålder? Skulle kärnfamiljen, samhället och (den organiserade) religionen som de ser ut idag överleva ett individuellt socioekonomiskt oberoende? De flesta vuxna är givetvis också beroende. För svensk del så har EU:s påbud om fri rörlighet för människor och kapital i praktiken inneburit fri rörlighet för Normalfallet och fri överföring av hans (och vårt) kapital till olika skatteparadis, allt medan de flesta av oss andra sitter fast i socioekonomiska beroenden och sällan tar oss någonstans.

Var inte välfärdsstatens bärande idé den om de lika möjligheterna, att en människas självgestaltning och framgång inte skulle vara beroende av vilken familjesituation hon har? Alla familjer är inte bra familjer, därför behövs ett starkt samhälle till barnens försvar, till allas försvar. Det samhället får inte bygga på nyttoperspektivet. Ett samhälle där människan värderas utifrån nyttan blir ett samhälle utan förståelse för svaghet, för de onödiga och oönskade. Det jämlika samhället måste istället bygga på det enskilda människolivets helighet (liksom på hela skapelsens helighet).

Även om det kvittar stjärnorna lika ifall någon är född eller död så måste samhället bygga på ett odelbart och absolut människovärde. Samhället kan därför inte heller bygga på föränderliga och relativa egenskaper som identitet och/eller tillhörighet, eftersom relationer kan vara både av ondo och av godo. Den individuellt fria och egalitära Gudsstaten måste sålunda upprättas oavsett om Gud finns eller inte - och kan paradoxalt nog bara bestå och utvecklas i den sekulära och demokratiska rättsstatens form.

Istället för att ha en demokratisk rättsstat vars enda uppdragsgivare är medborgaren och vars enda skyddsobjekt är invånaren så har vi idag en växande flora av kompensatoriska system för i stort sett varje tillstånd/tillhörighet/identitet som avviker från Normalfallet vad gäller etnicitet, hudfärg, sexualitet, livsåskådning, sjukdom, funktionsnedsättning, arbetslöshet, barndom, ungdom, ålderdom, kvinnlighet eller vad det nu må vara. Det finns försäkringar, särlagstiftning och ombudsmän för nästan allt.

Snårigheten är i sig illa nog, men värre är att kontrollapparaten gett ett centraliserat tolkningsutrymme åt en armé av utredare och handläggare, vilken utför mer eller mindre godtyckliga individuella bedömningar av vad som i grunden är fundamentala samhällsbehov, generella nödvändigheter som istället borde standardiseras och därmed göras rättssäkra, såsom beskattning, rättsskydd och grundläggande försörjning.

En procentuell transaktionsbeskattning via banksystemet kräver ingen taxering. En generell basinkomst kräver ingen handläggning. Ett konsekvensbaserat rättssystem med fasta straffsatser kräver ingen bedömning av uppsåtet. Fullt friska människor bör varken tolkas eller utredas annat än på egen begäran eller om de har begått brott mot andra. I det senare fallet bör de förvisso utredas polisiärt angående ansvarsfrågan, men också utredas ekonomiskt, socialt och psykologiskt - främst utifrån samhälleliga skyddsaspekter, men även för att fastställa vilken rehabilitering som kan förhindra upprepad brottslighet hos den aktuella brottslingen, samt vilka samhällsinsatser som motverkar liknande framtida brottslighet generellt.

Benådningar/behandlingar/åtgärder kan sedan (givet ett system med fasta straffsatser) ske utifrån dessa utredningars resultat. Att fastställa ett brotts gärningsman och orsak ankommer måhända på människan, men att fastställa skulden hör Gud till. Varje mänsklig handling är emellertid alltid, oavsett intention och resultat, en källa till möjlig lärdom. Används denna över tid ackumulerade kunskap konsekvent med fokus på samhällsskydd, brottsbekämpning och såväl förövares som brottsoffers individuella rehabilitering och upprättelse - snarare än att som idag huvudsakligen vara ett verktyg för kollektiv vedergällning - så närmar man sig ett vetenskapligt synsätt av orsak och verkan istället för den nuvarande juridikens indirekta beroende av politisk populism, av "det allmänna rättsmedvetandets" irrationella harm och hämndlystnad. - Land skall med lag byggas!

Allmänskyddet är A och O. När det statliga/gemensamma våldsmonopolet krackelerar så hamnar såväl dagis och skolan som det vuxna samhället i händerna på mobbare, kriminella och diverse samvetslösa profitörer. Varje människoliv är heligt, det kräver därför beskydd, försörjning och livslång möjlighet till upprättelse och självgestaltning. Tolkningsutrymmet tillhör däremot var och en, det tillhör inget system och ingen ledare, varken världslig eller religiös. Ingen äger rätten att döma medmänniskan, rätten att ställa sig mellan den enskilda människan och Gud.

Bedömningen av medmänniskan måste minimeras i alla våra system och friheten såväl som egenansvaret maximeras, detta utan att tumma på den grundläggande säkerhet och trygghet som vi alla behöver. - Det rättvisa samhället där alla får den bekräftelse, det straff eller den kärlek de är värda låter sig inte skapas i jordelivet, men att täcka allas basbehov torde vara möjligt. Det måste vara möjligt!

Politiker, predikanter och föräldrar åberopar gärna och ofta objektiva referenser när de vill legitimera och tradera vad som i grund och botten är deras egna subjektiva preferenser, sprungna ur generationers kompensatoriska kontroll- och bekräftelsebehov, ur detta som vi kallar kultur. Moralen är nämligen för legitimitetens skull alltid nödgad att åberopa rättfärdigheten. Uppsättandet av enskilda människor och principer på piedestal dömer emellertid den moralistiska och idealistiska beundraren till ett evigt kretslopp av upphöjelse och besvikelse, till nya omtag var gång som det för tillfället vördade objektet faller ner ur sin imaginära himmel - och det gör de alla förr eller senare! Det finns ingen fullkomlighet i jordelivet. Den finns bara hos Gud.

Kulturens lögner, stabilitetens och de "evigt bestående värdenas" illusion, åstadkommer en skenbar polaritet mellan en förljugen trygghet och en minst lika förljugen frihet. Individuationsprocessen blir därför ofta en flykt från ett beroende till ett annat. Att leva utan varken tillhörighet eller tillfredställelse är givetvis plågsamt för ett flockdjur som människan men vår utveckling gagnas inte av bekräftelser för sådant vi inte är, sådant vi inte kan reduceras till. Resan går via självkännedom och självrannsakan, det är resan till både kärleken och sanningen. Det är resan till Gud, pilgrimsfärden. Det är det sanna korståget, det sanna jihad.

På samma vis som konformism i förlängningen leder till ett individuellt såväl som ett kollektivt/globalt självmord, så leder kompensatorisk exil i njutningarnas land istället till övermättnad eller missbruk, inte sällan ett missbruk av andra människor - till skövling, vilket i sin tur leder till empatilöshet och alienation, till en känsla av brist på livsinnehåll och till ett sökande efter mening, efter identitet och tillhörighet. Begärens frihet erbjuder nämligen ingen frihet från begären. Hedonismen och formalismen är jämbördiga rivaler när det gäller sin marknadsföring, vem av dem som segrar i slutändan beror på individens efterfrågan. Den äldre kundkretsen brukar vad det lider falla för formalismens två storsäljare, äktenskapet och familjen. Trygghets- och kontrollbehovet/-begäret ersätter vanligtvis människans frihetslängtan i takt med att ungdomens krafter tryter.

De för osökt tanken till IKEA, dessa två platta moralpaket som successivt blivit allt tillgängligare, allt billigare, som fått allt enklare monteringsanvisningar, som marknadsförts allt hårdare men vars innehåll har blivit allt bräckligare. Ökad tillgänglighet brukar ju dessvärre slå följe med sjunkande värde och sjunkande kvalitet. Äktenskap och familjer har blivit slit-och-släng. På sikt kan dessa institutioner inte överleva individuationens valfrihet. Frågan är hur länge till som nostalgi och romantik kan fungera som respiratorer innan dessa terminalpatienter till slut dödförklaras av historien.

Våra släktingar schimpansen och bonobon/dvärgschimpansen är båda oss till ungefär 98-99% genetiskt lika. Det som skiljer dem åt är Kongofloden, konkurrenssituationen och beteendet. Norr om floden konkurrerar gorillor med schimpanser om födan, en konkurrens bonobon slipper. Schimpanser löser konflikter och spänningar med våld, bonobon gör det genom sex - alla med alla oavsett ålder och kön. Konkurrens är en fundamental naturprincip, men frågan är hur en kombination av säkrad behovstillfredsställelse, våld som socialt olönsam strategi och frivillig konkurrens skulle påverka vår egen arts utveckling på sikt. Skulle libidinösa/erotiska beteenden ersätta (delar av) våldet? Följdfrågan blir hur en människa med täckta basbehov - inklusive sexuell tillfredsställelse och tryggad reproduktion - utvecklas vidare, ifall hon som tryggad och befriad kvarblir hos Eros eller om hon väljer Agape.

Särfallens kamp för rättigheterna si eller så är sprungen ur villfarelsen att vårt gemensamma epicentrum, det vill säga Normalfallets strukturer, kulturer, normer och makt är företeelser som låter sig transformeras genom att erövras. Man inbillar sig att så snart som de olika formerna; tvåsamheten, äktenskapet, familjen, samhällsinstitutionerna samt kulturen i stort har gjorts tillgängliga på lika villkor för alla så upphör förtrycket och utanförskapet. - Vilken formidabel dårskap! Dessa institutioner både genererar och ÄR förtrycket och utanförskapet!

Varje mänsklig gemenskap har och är sitt eget särintresse och står alltid i dikotomisk relation till den bibliska syndabocken, vars sociala funktion är att tillhandahålla en extern bärare/ägare av alla de egenskaper och attribut som gemenskapen (kulturen) i fråga inte förmår eller vill införliva i sin självbild - exempelvis islamisten, juden, nazisten, pedofilen, eller de kvinnor som på skärtorsdagen far till Blåkulla för att idka könsumgänge med satan...

All gemenskap bygger på åtskillnad och exklusivitet, på vad den är och inte är. Varje kultur, norm och begrepp inkluderar och exkluderar. Mångkulturens enda bidrag till Normalfallets normativa fängelse är därför blott en uppsättning sinsemellan mer eller mindre exklusiva underavdelningar. - Är det inte märkligt att de röststarkaste hyllningskörerna till kulturen si eller så oftast består av dess flyktingar, av (kända) personer som överskridit just dessa kulturers geografiska och/eller sociala gränser, som migrerat eller gjort en klassresa?

Märkligt är också att den idealistiska vurmen för det "ursprungliga" och "naturliga" återfinns i lika mån hos både rasister och antirasister, samma exotism och romantik oavsett om det gäller "den ädle vilden" från Långtbortistan eller nationalromantiskt vikingadravel. - Valet inför framtiden står inte mellan Normalfallet och Särfallen. Valet står mellan å ena sidan moderniteten och individuationen och å andra sidan kulturerna och normaliteten.

Jag har under hela mitt liv levt under Normalfallets ok, från det att jag själv var ett värnlöst barn. Jag har upplevt våldet och de institutionaliserade kränkningarna, den isande kylan och tystnaden hos gruppen när fel människa talar eller när någon säger fel saker. Jag har sett den omedvetna konformismen hos kulturvarelsen. I kollektiv är människorna fullkomligt nådlösa, en blodtörstig pöbel. Tidvis, alltför ofta, har jag varit en av dem. Dessvärre är jag det fortfarande. Normalfallet finns i oss alla. Vår tids tragik är att Särfallen agerar som hans medberoende, som hustrun till en missbrukare.

Hon har i sin hybris utsett sig själv till Normalfallets samvete och roterar som en sattelit kring honom. Hon har gjort det till sin sak att få Normalfallet att sluta dricka, sluta dricka blod. Han faller gång på gång och lovar efter varje återfall högtidligt att sluta. Tillsammans utför de sin dödsdans kring skulden, mellan en obarmhärtig moral och ett lika obarmhärtigt missbruk, i ett tillstånd av ständig skam, ständiga lögner, ständiga anklagelser och en ständig ömsesidig misshandel där de båda trots allt försöker hålla skenet uppe, försöker bevara en smula värdighet, bevara sin egendom, äktenskapet, familjen, samhället, religionen.

Vi (svenskar) vill ju så gärna lösa allt TILLSAMMANS, att alla drar åt samma håll, att vi jobbar som ett team, att vi är ett glatt gäng. Det är förgäves. Släpp taget om missbrukaren. Låt barnen gå sin väg - sin EGEN väg! Det finns ingen större hybris än att tro sig själv mäktig nog att bära andras liv - och att tro sig ha rätten till det! Individen är den enda obestridliga sociala entiteten. Det finns därför bara en gräns att försvara och tradera, integritetens gräns, varje enskild människas fulla och okränkbara rätt till sitt eget liv. Kravet på att denna gräns respekteras blir därför också det enda rättfärdiga krav man kan ställa på medmänniskan.

Familjers gränser skiftar istället stort, i relation till likaså skiftande kulturer. Där familjen är stor och stark är individen och samhället ofta påfallande svaga. Där nepotism, sexism och patriarkat råder finns lite utrymme och förståelse för den enskildes valfrihet. Kärleken, demokratin och solidariteten kan inte integrera sådant som missbruk, maktanspråk, korruption, nepotism, sexism, rasism eller hedersvåld. Den begreppsdiffusion som (svenska) liberaler och socialister i åratal har skapat kring detta utgör ett förräderi mot både sanningen och mänskligheten.

Livet i sig är en av naturen given möjlighet, inte en rättighet. Vill vi att livet ska vara en rättighet, att våra stolta deklarationer om de mänskliga fri- och rättigheterna ska vara mer än en ordrik överbyggnad ovanpå en obefintlig ekonomisk bas så måste vi upprätta ett individuellt ekonomiskt oberoende samt ett ekonomiskt system som finansierar detta, istället för att som nu eftersträva en kollektivistisk sagovärld av lyckliga slut, istället för att som nu i en anda av lallande naiv idealism tro att vi kan kompensera bort livets orättvisor och censurera bort dess misshagliga uttryck.

Detta är vår tids historiska misstag, att vi börjat göra rättigheterna kategoriska och kompensatoriska istället för allmänmänskliga. Jag fruktar att priset för det kan bli demokratins undergång. Teorierna om den "strukturella" rasismen, sexismen med mera gör ingen och alla ansvariga för beteendet; personen, kulturen såväl som mänskligheten som sådan. Sjukdomsorsaken blir omöjlig att finna och isolera. Därför isoleras, alieneras och demoniseras istället symptomen, liksom de som uppvisar dem. Allmänt (och hos de flesta däggdjur) förekommande beteenden såsom revirhävdande och rädsla för det okända/främmande blir till något onaturligt. Den självförhärligande humanismen segrar, syndabocken sänds ut i öknen och häxorna brinner.

Det samfällda politiskt ängsliga mumlandet har lagt dessa frågor i extremisters händer, antingen hos socialt marginaliserade kriminella som kompenserar för sitt samhälleliga utanförskap/misslyckande genom att upphöja vandalism, röveri och mordlust till politisk/religiös plikt, eller hos en brokig samling politiska pajasar som tror att det värdefullaste svensken äger är vitt skinn, knätofs och knäckebröd. "På deras frukt skall ni känna igen dem" - och frukten är i båda fallen desintegration.

Dårskapens ledare äro legio - likväl är han en enda! Normalfallet är förvisso en autonom och självbevarande struktur i kulturen, kollektivet, kosmos och dig själv, men denna struktur kan du varken förändra eller förinta. Den är en del av vad det innebär att vara människa. I bästa fall kan du på egen hand och genom egna beslut tidvis undfly dess inverkan. Gå med Gud, kära barn. Sök den allomfattande gränslösa kärleken. Var den.