Humanismen är trots sin ofta uttalade ateism i praktiken själv en religion, präglad av samma kollektiva självgodhet och sanningsanspråk som alla andra religioner. Skillnaden är den att där andra religioner likriktar människans sökande och tro så gör humanismen istället dessa meningslösa. Humanisten har alltså oändligt mycket att forska i och upptäcka, men inget att uppnå eller eftersträva.
Där människan slår sig till ro, oavsett om det är i gudlöshet eller som nickedocka åt en viss teologi, så upphör hon med att söka perfektionen, den absoluta sanningen och Gud. Detta begränsande av människans strävan är av ondo, oavsett om det orsakas av samhälleliga/kulturella normer eller familjenormer. Den självtillräckliga människan är med automatik djävulens rov, oavsett om man väljer att se det bildligt eller bokstavligt och oavsett om självtillräckligheten är personlig eller delas med andra.
Humanismen har fört in oss i ett paradoxalt paradigm där människovärdet alltmer likställs med identiteten och försvaras utifrån kollektiv tillhörighet. Därav följer den kompensationspolitik som i praktiken gett olika minoriteter ett formuleringsprivilegium i egna frågor, samt det allmänna stöd som finns för censur av bilder och ord som visar och säger vad bland annat dessa minoriteter inte vill se och höra.
De har i den värdenivellerande humanismens namn givits rätten att inte bara utse sin egen opposition utan också vetorätt över dess uttryck, delvis på grund av att allmänheten ännu lever kvar i villfarelsen att minoriteternas respektive organisationer alltjämt utgör en sorts "medborgarrättsrörelser". Det gör de inte. De är intresseorganisationer. De strider inte längre för likavärde, yttrandefrihet och likhet inför lagen, utan för komparativa fördelar. De är demokratins och yttrandefrihetens dödgrävare.
Det de strider för är en sorts föräldrasamhälle, som även det dessvärre tilltalar en stor del av folkmajoriteten. Dess historiska urgrund finner man i de jordbrukarkulturer där barnen alltid varit sina föräldrars "pensionsförsäkring". Det är de inte längre, åtminstone inte i Sverige, däremot är de alltjämt en framtidsförsäkring för annat: för den kollektiva identiteten och dess bekräftelse!
Barnen är alltså dels små bekräftelsemaskiner för de vuxnas identiteter och kollektiva tillhörigheter, dels sociokulturella attribut av samma skäl, samt också transportkärl för värderingar och kulturer. Kulturerna reproducerar på så sätt sig själva. Att upprätta kontroll över barnens informationskällor blir därför mycket viktigt för föräldrasamhället.
I grunden handlar det dock om något än mer sinistert och förödande för mänskligheten än så. Föräldrasamhället bygger nämligen i slutändan på att upprätta och bibehålla livslånga beroenden. Ungarna stöts aldrig bort av föräldrarna, de blir aldrig vuxna fullt ut. Navelsträngen klipps aldrig av, istället börjar den mycket snart att dra näring ur barnet och till föräldrarna. Mentalt sett är dessa nämligen barn själva, de har aldrig genomgått någon egentlig individuation och det gör i normalfallet inte deras barn heller.
Initialt får barnen nog med "näring" för att överleva men av den livsenergi de själva ackumulerar går sedan merparten åt till bekräftelse av makten, hemma såväl som i skolan - liksom senare i det allt annat än demokratiska arbetslivet. Hierarkiska beteenden må vara sprungna ur en territorialitet som möjliggjort kontroll över nödvändiga resurser, men hos flocklevande djur övergår dessa beteenden istället till att handla om vem som äter först och vem som får para sig, alltså om social kontroll. Dessa beteenden har även en baksida som handlar om deprivation, om att hålla de underlydande lagom hungriga för att ständigt söka bättre bete eller nya byten, samt förbli svaga och rädda nog för att inte onödigtvis vilja ta strid. Det är väsentligt för flockens (eller kulturens) stabilitet och kontinuitet.
Putsandet och fjäsket de tvingas till istället syftar till att upprätthålla band men gör också att de i bästa fall lämnas ifred lite oftare och slipper alltför hårda repressalier när de misshagat makten. - Givetvis gäller detta även i familjen! I andra Mosebok står budordet som föräldrar älskar: "Hedra din fader och din moder". Få läser emellertid fortsättningen: "... för att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig". Det är ett synnerligen elegant sätt att säga "Bit inte den hand som föder dig"!
Oavsett vilket så bygger flocklivet i grund och botten alltid på att samtliga deltagare förblir beroende av varandra och att inget enskilt oberoende uppstår. Livet i flock eller som underställd en kulturs eller familjs normer leder på så vis till ömsesidig infantilisering. Relationer mellan individer i beroendeställning är i grund och botten alltid kombinationer av byteshandel och terrorbalans.
När Jesus i evangelierna säger att han inte kommer med fred utan med svärd - i syfte att trigga en medveten individuationsprocess där vissa separationer med nödvändighet kommer att skära rakt igenom familjeband - så är det denna sorts bundenhet som åsyftas. Världsliga relationer förbinder människan med ett socialt och normativt horisontalplan, till vilket såväl individuationsprocessen som (den eventuella) Gudsrelationen förhåller sig vertikalt.
Man kan se denna "vertikala relation" som en (symbolisk) förening av himmel och jord, av Gud och individ, ett människovärdets eviga och allmänt utgivna origo. Inför Gud är vi alla likvärdiga, vilket paradoxalt nog också utgör den ideala basen för individuation. Det fullkomligt jämlika människovärdet gör all mänsklig växt till en privatsak (mellan människa och Gud), inte till ett underlag för kollektiva eller individuella jämförelser. - Därför säger Jesus också att vi ska låta barnen komma till honom.
(De förment "kristna" familjevärderingarna har klent teologiskt stöd, se Matteus 10:34-36, 12:46-50, 19:13-15. Markus 3:31-35, 10:13-16. Lukas 8:19-21, 18:15-17.)
Att barnens skolning utanför familjen alltjämt sker i åldersmässiga monokulturer på kollektiv marsch genom årskurserna, med skolplikt och läroplaner utformade efter medelmåttans behov, gör att även driftiga och nyfikna såväl som obegåvade elever till sist rättar sig i leden - eftersom det unga kollektivets gemensamma brist på mognad och erfarenhet gör att de varken förmår söka eller rätt värdera alternativa informationskällor, åtminstone inte förrän de redan domesticerats. Skolan fostrar inte enskilda individer, den fostrar en trupp. Dess normeringsprocess har visat sig förhållandevis livskraftig även i det mångkulturella samhället, som även det bygger på kollektiva identiteter snarare än på individuella sådana.
Jag tror att mänsklighetens vanligaste missförstånd är att man håller sina beroenden för kärlek och att man tror att kärleken är ett givande och tagande. Det är den inte. Den är ett villkorslöst utgivande. Så snart du förvandlar dig själv till en källa, så snart du utger av det du har utan krav på att få något i gengäld så utövar du kärlek. Du blir till kärlek. - När dina barn lämnar hemmet så gläds du åt att de inte längre behöver dig. När din älskade lämnar dig så hoppas du att hon eller han blir lycklig. För den som inte bara lallar med i religiösa frågor utan läser vad det faktiskt står i olika urkunder så är denna osjälviskhet grund för de flesta läror.
Det finns också annan symbolik kring Jesus som många missar, nämligen att det är det mänskliga KOLLEKTIVET, inklusive den jordiska och den religiösa makten, som gemensamt utdömer och verkställer dödsdomen. Evangeliernas symbolik handlar alltså inte om att peka ut enskilda undantag/syndabockar som Judas, Pontius Pilatus eller ens djävulen. Istället är det hela det mänskliga KOLLEKTIVET som är mördaren! Om man därtill också noggrant läser vad Jesus säger om familjen så utgörs det han ser som sin sanna familj inte av exempelvis hans egen biologiska mor, syster eller bror med flera, utan av dem som gör Guds vilja.
De enda jordiska relationer han helighåller är de som människan väljer själv, som äktenskapet eller valet av församling (givet att det är i Guds/Jesu namn man samlas, inte i sitt kollektivs eller sitt eget). I övrigt predikar han endast överlåtelse och utgivande. Egendom saknar betydelse eller utgör ett hinder. Man hjälper den man kan med vad man har och oavsett vem det gäller. Begären och fasthållandet är hinder för att ha sunda relationer till inte bara Gud utan också till sina medmänniskor. Jesu bergspredikan är i detta avseende lika entydig som till exempel Buddhas eldspredikan.
En annan sak de flesta missar är symboliken kring gudomen som essentiellt offer i och för själva skapelseakten (trots raden av symboliska offergestalter i andra religioner, som exempelvis Ymer eller Tiamat). Korsfästelsen är en symbolisk framställning också av hur Gud själv, fjättrad till orörlighet, ger sitt liv på korset för att vi och hela skapelsen alls ska kunna bli till. Genom Guds "död" frigörs nämligen människan/medvetandet och ges/övertar det fulla ansvaret för sina egna val, i relation till den frestande och prövande djävul som de världsliga begären utgör, i synnerhet för osjälvständiga, okunniga och omedvetna individer. Vi blir alltså inte "frälsta" ifrån vårt ansvar genom Jesu offer, utan givna vår frihet att TA ansvar!
Livets gåva syftar lika lite till bekvämlighet som till social anpassning. Livets sanna natur är kamp, det gäller inte minst själslivet. Det dräller av gottköpsrörelser som utlovar paradiset i himlen och/eller på jorden men få som utlovar livslång kamp, strävan och tvivel. - Vad är den tro eller den kärlek värd som du inte kämpar för och med varje dag, i varje ögonblick av ditt liv? Det är det stora Jihad, varje människas livsuppgift. Du kommer aldrig att nå fram till den fullkomliga sanningen av egen kraft, den känner blott Gud, men den förblir ditt givna riktmärke.
När en människa fritt väljer kärleken så lever Gud i och genom den människan. När människan gör sig själv till dess källa så flödar Gud genom hela skapelsen, oavsett ifall man väljer att tolka detta bokstavligt eller symboliskt. Gud verkar alltså i den materiella verkligheten genom människans fria val. Därför tillhör kulturella normer och allt vad nivellerande flockbeteenden heter (symboliskt sett) djävulen, det vill säga allt som binder och fjättrar, allt som försätter människan i beroendeställning. Människan lever således inte genom sina relationer i sig, utan främst genom den kärlek hon utmäter såväl inom som utom dessa. Gud existerar i den materiella världen enbart i och genom detta icke-diskriminerande utflöde.
Det är av detta skäl som alla individer måste garanteras livets nödtorft, så att de klarar sig utan att behöva möta eller fjättras av några som helst normativa motkrav ifrån de kollektiv som de råkar befinna sig i. Det handlar om att frisläppa människan så att hon så fritt som möjligt kan välja kärleken, inte om att hon ska normeras utav kollektivet si eller så till att uppvisa formaliserade kärleksliknande beteenden - exempelvis av dess i regel självutnämnda religionsföreträdare eller av en idag alltmer norm- och kulturrelativistisk humanism på glid i kollektivisk riktning.
Det är också därför du ska släppa taget om dem du älskar när de vill gå. Det är därför du ska dela med dig av allt du har och allt du vet. Det är därför du ska skicka ut dina flaskposter på det öppna havet. Det är därför du ska "profetera" och predika, inte sätta ditt ljus under skäppan utan så långt ditt mod och din styrka räcker stå för det som DU tror på. Ge, ge, ge! Det är allt. Mottagandet råder du inte över.
