Jaha. Så då har man gjort ännu ett gästspel i det ordinarie arbetslivet. I övrigt har jag sedan ett årtionde tillbaka genomlidit fas ett, två och tre, några (usla) arbetsmarknadsutbildningar samt haft en räcka av bidragsjobb med uselt betalt. Hade jag varit utan anställning i en ynka månad till så hade jag på dagen kunnat fira mitt tioårsjubileum som formellt arbetslös. Det är ett talande betyg för den svenska arbetsmarknadspolitiken, oavsett regim.
Lika anmärkningsvärt är att det efter ett eller annat århundrade av facklig och politisk kamp fortfarande finns arbetsgivare som behandlar människor som boskap, att allt tycks stå still, att ingenting i grunden verkar förändras. Vissa har pengar och makt, andra är fattiga och maktlösa. Det är valår i år, men var förvissad om att inget kommer att ändras i år heller.
Årets valrörelse kommer att handla mycket om invandring och asylrätt. Man kommer att prata om människors rätt att lämna sitt land och komma hit. Man kommer däremot inte att tala ett ord om den enskilda människans rätt att lämna andra relationer, institutioner och normer, såsom kulturen, religionen, familjen, tvåsamheten, etniciteten, könet (som norm, oavsett vilket kön man bekänner sig till) eller arbetet, det senare både när det gäller enskilda fall eller heltidsarbetet som samhällsnorm.
När politiker talar om integration och mångkultur så är det i själva verket en kartell de talar om, en maktens kartell, upprättad för individens inordning och likriktning. Denna kartell har blivit nödvändig på grund av globaliseringen. Det finns en global konkurrens om inte bara dina pengar utan i än högre grad om din själ, om inflytandet över hur du tänker och känner. Idéer och ideologier konkurrerar globalt om din gunst på nätet. Du är fri att välja. Kartellbildningen är till för att begränsa den friheten, den är till för att skapa så heltäckande och inkluderande åsiktspaket som möjligt.
Företrädarna för stater, institutioner, etniciteter, religioner med mera har i globaliseringens tidevarv nämligen återupptäckt den uråldriga visdomen att ifall man inte kan besegra sina motståndare så får man liera sig med dem, eller åtminstone tolerera varandra. Det är bättre för affärerna. Det är den svenska modellen, samförståndslösningen. Dessvärre fungerar den modellen rätt dåligt när någondera parten blir för svag, exempelvis facket. Konkurrensen upphör nämligen aldrig. En handelsbalans övergår i krig så snart som kriget blir den lönsammare lösningen. Mångkultur betyder idag alltså i praktiken en integration av maktstrukturer, inte av enskilda människor.
Givetvis vill man inte heller se att konkurrenterna blir alltför många och alltför starka och därigenom får en bättre förhandlingsposition, därav den nya och närmast unisona uppslutningen kring en striktare asylpolitik. Man söker hellre en lösning där redan befintliga minoriteter får en bit av kakan och slipper tappa ansiktet, men där majoriteten trots allt behåller kontrollen, nationellt såväl som på EU-nivå.
Integration betyder idag därför bara att individen inte ska kunna lämna sin kategori utan att kort därefter uppgå eller ingå i en annan inom kartellens ramar. Man accepterar konvertiten, men inte desertören! Du är dina kategorier.
På en av årets socialdemokratiska valaffischer står "Alla ska bidra, ingen ska lämnas efter". Det är något man skulle kunna säga till trupp på väg ut i krig. Det är krigsretorik. För det pågår nämligen ett krig, ett individens krig mot de olika kollektiven. Därav all reklam, all propaganda. Du ska inte kunna gå din väg! Därför fanns Berlinmuren. Därför finns arbetslinjen. Du ska vara beroende!
Frågan blir vad som skulle krävas för ett sant individuellt oberoende. Jag har kommit fram till att det kan summeras i fyra ord som börjar på B: en garanterad och ovillkorlig Basinkomst, en garanterad Bostad som alla kan ha råd med, ett kostnadsfritt Beskydd som innefattar vård, omsorg, särskilda hjälpmedel, likväl som militärt och polisiärt skydd samt fri rättshjälp. Slutligen måste där finnas en rätt till livslång Bildning.
Basinkomst, Bostad, Beskydd och Bildning är de fyra element som krävs för den mänskliga kvintessensen, Befrielsen! Det handlar om att bygga vägar, vägar för både flykt och pilgrimsfärd, en infrastruktur för medvetandets och frihetens tillväxt hos alla.
Inget samhälle i världshistorien har hittills klarat den i grunden enkla logistiska utmaningen att tillgodose våra mänskliga grundbehov. Inget har klarat att upprätta en ordning bestående av en fri marknad, en jämnt fördelad beskattning och dito tilldelning. Det kommer inte heller att ske efter detta års val. Faktum är att inte ett enda steg kommer att tas i den riktningen. Att säga nej kommer för den enskilda människan även fortsatt att betyda hot, våld, arbetslöshet, fattigdom, hemlöshet och rättslöshet.
I förlängningen är det givetvis ohållbart. I förlängningen kan inte en hel mänsklighet av unika individer hållas kvar i olika former av kollektivistisk likriktning. Desertörerna kommer att bli fler, detta på grund av vår tids tillgång på information om alternativa sätt att leva samt på diffusion. Vill man förstå vad denna diffusion innebär så kan man titta på det exponentiellt ökande antalet könsidentiteter. Till slut kommer de att nå en kritisk massa där själva specificerandet av (det sociala) könet blir meningslöst, där valmöjligheterna helt enkelt blir för många. Möjligen är vi redan där.
Detsamma kommer att ske med mångkulturen i övrigt. Till slut kommer olika både kulturella och genetiska element att blandas globalt i en sådan omfattning att identifiering av individen eller hävdandet av någon kollektiv särart, utifrån exempelvis etnicitet eller ras, blir totalt irrelevant. Nationalismens försök att förvandla världen till ett slags globalt Skansen med separata inhägnader kan inte åstadkomma annat än att bromsa den utvecklingen, inte hejda den.
Emellertid har de olika nationalistiska rörelserna förutsett en sak som de självutnämnda "goda krafterna" förbisett, nämligen det globala kriget mellan olika grupper som konkurrerar om samma territorium, vare sig det är ett fysiskt eller virtuellt sådant. Samtidigt har dock de nationalistiska krafterna missat samma elementära faktum som de politiskt korrekta kategorikramarna, nämligen att det bara finns en enda människa. Den människan är jag. Den människan är du. För att parafrasera kristendomen så är vi, fastän många, en enda kropp, en enda människa. Och för att parafrasera de allra flesta religioner så är denna människa helig, varje människa.
Det är för denna människa våra system ska byggas, detta vare sig man (som jag) tror att denna människa är skapad av Gud eller om man tror hon blivit till genom en slump. - Det är också avsevärt bättre att bygga ett samhälle där alla i lika mån kan bli upprättade, än att bygga det på kompensation till alla som känner sig förorättade. Det är bättre att skapa likvärdiga möjligheter än att underblåsa harm. Det ena ger fred, det andra ger krig.
Många, i synnerhet de som är traditionellt religiösa, föreställer sig ofta livet och skapelsen som ett slags lägre tillstånd och döden som att man "kommer hem" till Gud, till det eviga stilleståndet. Jag vill med bestämdhet hävda motsatsen. Om Gud existerar (och det väljer jag att tro) så är Guds vilja inte varken likriktning eller stillestånd, utan istället rörelse, expansion och gränslös diversitet. Vi lever i ett expanderande universum, på en levande planet präglad av ständig evolution där högre arter utvecklar samarbeten, men som också fött fram individualitet och personlighet hos många arter, som fött fram självmedvetande och skapande.
Mänskligheten är i den unika positionen att kunna skapa förutsättningar för att denna (gudomliga) kreativa process ska leda till än större diversitet, till än fler möjliga livsval för individen, till än fler upptäckter och innovationer, men då måste också individen ha reella möjligheter att resa sig upp och gå, att lämna begränsande och destruktiva sammanhang utan att straffas.
Arbetsgivare som erbjuder pisslön, usla arbetsförhållanden och som avskedar godtyckligt kommer helt enkelt att sluta existera när människor kan välja fritt. Detsamma kommer att ske med facket, vilket är likaså gott. De illustrerar nämligen den sorgligaste av alla faser för en organisation, slutfasen, den där man sedan länge upphört att fylla sin funktion och endast överlever genom tro, genom kollektiva vanföreställningar (ungefär som socialdemokratin).
De normer som dominerar samhället styr också hur vi röstar, vad vi konsumerar och vilka vi umgås med, samt INTE umgås med. De styr vilka som kan och får vara med. De styr också vilka som anses förtjänta av hjälp eller inte, vilka som får äta och bo på allas vår bekostnad. De styr över vilka som överlever eller inte.
Bidragsbyråkrater är nämligen inte immuna mot ett samhälles normativa tryck, oavsett vilket regelverk de lyder under i övrigt. Tjänstemän i stat, landsting och kommun är via politiken ytterst styrda av folkviljan, en folkvilja som bevisligen gör skillnad på folk och folk. Så länge som vi har villkorade bidrag så kommer människor därför att falla igenom skyddsnäten.
Alla kan inte vara med. Alla får inte vara med. Alla vill inte vara med. Med en dåres envishet upprepar jag sanningen: All mänsklig gemenskap är exklusiv! Varje människa som mobbats och frusits ut vet detta. De som legat döda i månader och ibland i åratal i sina hem bär vissheten om detta med sig in i evigheten.
Det var inte Pontius Pilatus som dömde Jesus till döden, det var pöbeln! I mobben ser jag bara en djurflocks omedvetna gruppbeteenden, hur hierarkier formeras, men i den enskilda människan tycker jag mig i enstaka välsignade ögonblick kunna se skymten av ett sällsamt ljus, såsom i en spegel.
Det kommer aldrig att råda brist på härsklystna maktmänniskor, i synnerhet inte män, särskilt om man betänker hur många kvinnor som dras till män med makt, till män som är mer eller mindre farliga, som signalerar kraft och potens. Det handlar om tillgång och efterfrågan. En kvinnornas kärleksstrejk, som i "Lysistrate", för att få männen att sluta kriga, är något mänskligheten aldrig kommer att få uppleva. Mobbingen kommer att fortsätta, krigen kommer att fortsätta och makten kommer aldrig att försvinna.
Det krävs inte mer än två personer för att en maktrelation ska uppstå, för precis så som maktlystnaden är evig så kommer det att finnas människor som mer än gärna frånhänder sig ansvaret för sina liv, som ger upp sin frihet för trygghet och förutsägbarhet. Det är givetvis deras fria val att göra, men de som inte vill underkasta sig ska inte heller behöva göra det.
Man ska inte behöva vara en maktmänniska, inte behöva vara stor och stark, inte behöva vara förmögen - i ordets både bokstavliga och överförda bemärkelse - för att få vara fri. Tills det valår kommer då jag kan rösta om dessa frågor, tills ett val som handlar om min befrielse kommer, så väljer jag att inte rösta alls.
