I vårt första samtal med omvärlden så pekar och frågar vi, världen får namn. Det första samtalet handlar om vad som finns, inte om varför det finns. I det andra samtalet speglar vi oss själva, varandra och världen. Det andra samtalet är empatins och förståelsens arena, där människan inte strider utan dansar. Det är drömmarnas och kärlekens samtal. Det är tålmodigt och gott, inte stridslystet, skrytsamt, uppblåst, utmanande och själviskt. Det brusar inte upp. Det vill ingen något ont. Det finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Det är samtalet som debuterar i ungdomen, som blir ett rus för många unga vuxna, men som inte är allom givet och ofta inte bestående.
Många upplever det aldrig, andra bara snuddar vid det som hastigast innan det tredje samtalet tar vid, det taktiska och strategiska samtalet. Det tredje samtalet är diskussionen man inte vinner genom att ha rätt, utan genom att möta efterfrågan och förväntan. Det är samtalet som förs på maktens, pengarnas och normernas språk, på föräldrars språk. Det är debatten som Galileo förlorar, men som Machiavellis oräkneliga lärjungar vinner. Det är det enda samtal där lögnen har sin givna plats. Det är samtalet som fördriver oss ifrån paradiset.
Det är ett specialiserat och ritualiserat språk som skiljer agnarna från vetet, vilket är passande då det i grund och botten är ett samtal som mognade i och med jordbrukets införande, när ett revirs resurser för första gången lät sig översättas i mätbara ytor och mätbar avkastning och då en människas relativa värde lät sig mätas i termer av areal och boskap, liksom senare i betyg och annan kvantitativ mätbarhet. Den akademiska världen har förvisso sina lekrum för spekulationer och visioner, men dessa finner man som regel mest i dess övre skikt, en tankens frihet som "förtjänas" först när den genomgått vederbörlig metodologisk domesticering.
Idéer som framkastas utan referenser till tidigare idéer brukar ofta inte ens prövas. Det finns nämligen ingen större skräck för en akademiker än att bli sedd som ovetenskaplig, därför blir det akademiska samtalet med nödvändighet strategiskt snarare än kreativt, sökande eller spekulativt. Man kan bli framgångsrik forskare genom att hela tiden vara teoretiskt förankrad och bara addera nya data. Man behöver inte någonsin ha haft en egen idé om lösningen på ett specifikt problem.
Det tredje samtalet är arvet ifrån den tid, strax efter arla urtid, då människan först började göra bostadskarriär. Det är samtalet som fördes i människans första riken. Det är den mänskliga konkurrensens språk, tillkommet i en värld som tycktes oändlig och outtömlig. Det är bruket av list, lögner och våld i en jakt på territorium och därmed resurser, en kamp mellan individer och flockar, liksom en kamp inom flockarna. Människans tre samtal först kartlägger, sedan förstår och till sist erövrar världen.
Därför är världens alla klimatkonferenser ett slöseri med tid. Det ligger i makthavares natur att alltid välja det strategiska tredje samtalet, den verbala duellen mellan hierarkier med sinsemellan motstridiga strategiska intressen. De olika deltagarna har särintressen som divergerar ända ner till individnivå, därför finns inga utsikter för gemensam framgång. Klimatfrågans globala ansvarsdiffusion i kombination med mängden motstridiga agendor gör processen meningslös. Alla grupperingar försöker överleva klimatkrisen, därför kommer ingen av dem att göra det.
Ytterligare faktainsamling hjälper inte, mänskligheten vet redan vad den behöver veta. Det tredje samtalets relation till det faktasökande första samtalet består i att det använder det första samtalets strategiskt brukbara data, men ersätter obrukbara eller frånvarande data med egna normer och värderingar. Förutom strategiska överväganden så avgör den rådande tidsandan och/eller kulturen vilken information som sållas bort eller används, ofta redan vid källan.
Värderingen föregår sålunda läsningen, vilket omöjliggör att man tillgodogör sig sakinnehållet objektivt. Även om det första samtalet potentiellt sett kan erbjuda all världens vetande så är det strategiska samtalet genom sin mängd av ovetenskapliga överväganden oförmöget att bruka kunskapen fullt ut. Det är huvudskälet till att alla civilisationer går under. Don Quixote hör vad han vill höra, inte vad Sancho Panza egentligen säger.
Att förut gällande kärnvapenavtal nu rivs upp följer samma logik, liksom att världens särintressen slåss om inflytandet över Internet, med propaganda och reklam där så är möjligt och med censur och övervakning där så är möjligt. När världens interaktion till sist har blivit global så står den neolitiska jordbrukaren (och imperiebyggaren) bokstavligen vid världens ände med sin måttstock. Något nytt territorium att erövra finns inte, varken reellt eller virtuellt. Därför slåss samtliga folkgrupper, stater, företag, religioner och ideologier med alla till buds stående medel om varandras redan inmutade revir. Ingen av dessa superorganismer vill dö, därför blir det globala kriget och den globala katastrofen till slut oundvikliga.
Konkurrensens språk lämnar inget utrymme varken för individuell eller kollektiv självrannsakan. Insikten om egna överträdelser kan bara göras i det andra samtalet. Där finns självinsikten, förståelsen, den befriande gråten och empatin. Där möts vi i ömsesidig frihet utan anspråk på varandra. Där övergår hämndbegäret i sorg och medlidande. Där talar vi kärlekens språk. Där talar vi sanning. Där talar vi också det enda språk som i bästa fall överlever katastrofen, när servrar och bibliotek förintats och våra strategiska överväganden kommit att handla om daglig överlevnad. Detta samtal går ifrån "mig" till "dig" och till "alla". Det känner inga kategorier eller grupper, det dömer inte. Däremot förmår det upphäva domar, det förmår att förlåta och benåda.
Det måste ha hänt en eller annan gång i mitt liv att en människa bett mig om ursäkt och uttryckt sann ånger. Jag skulle knappast ha en föreställning om det och en längtan efter det annars, men jag minns inget enskilt tillfälle då det skett. "Jag har gjort dig illa, kan du förlåta mig?" är enkla ord att säga men svåra att frammana ur djupet av hjärtat. I dess ställe regerar oftast det socialt strategiska mörkandet, den halsstarriga förnekelsen av vetskap, skuld och ansvar. Självrannsakan är ingen folksport i vår tid, men det var inte bättre förr. Den känsla av skuld, skam och plikt som vi en gång bar på blev inympad av föräldrar, lärare och annan överhet. Människorna bar en mask av ödmjukhet, iakttog en läpparnas bekännelse. Att upprätthålla en falsk persona kräver tankeverksamhet och energi som kunde gått till annat.
Många av jordens folk har under historiens lopp haft två specifika auktoriteter, hövdingen och schamanen, ett strategiskt och pragmatiskt ämbete samt ett ämbete för det outgrundliga. Någon måste tänka det otänkbara, våga ge sig ut i det okända och rekognosera. Någon måste våga mötet. Utvecklingen kräver båda dessa sidor, hos såväl människor som djur, tillgodogörandet av det redan allmänt kända samt färden ut i det okända, mot risker och möjligheter. Många vetenskapliga genombrott har det visionära och intuitiva att tacka för sin existens, alexanderhugg som löst till synes olösliga problem, eller idéer som fört in forskningen på en ny och oväntad bana.
Vore det sant att nöden är uppfinningarnas moder så skulle majoriteten av Nobelpris gå till utvecklingsländer. Det gör de inte, de går huvudsakligen till länder i västvärlden. Det kreativa och innovativa samtalet gynnas nämligen av tid, resurser och fri information. Det uppstår självfallet även i diktaturer och i nöd, men då mer sällan och med kortare varaktighet. I sig själv, i helt obunden form, har det andra samtalet potentialen att inte bara leverera enskilda lösningar, utan ALLA lösningar!
Allt vad jag tidigare skrivit på denna hemsida/i denna bok om behovet av en generell basinkomst och en generell beskattning av vår församlade ekonomiska aktivitet (i form av transaktionsbeskattning via banksystemet) som finansierar denna, såväl som övriga mänskliga basbehov, har handlat om att ge individen en reell möjlighet att gå ifrån relativa strategiska överväganden (i förhållande till makt, resurser och normer) mot personlig autonomi, att grunden läggs för ett universellt oberoende. (Den som vill räkna på hur en transaktionsbeskattning kan finansiera basinkomsten och övriga reformer får det inte lätt, varken Riksbanken eller Statistiska centralbyrån kunde ge mig uppgifter om summan av våra samlade transaktioner, årsvis eller på annat vis.)
Det är ett paradigmskifte, men ingen revolution. Syftet är inte att massan ska äga allt eller att den fria marknaden ska avskaffas. Syftet är att ge ett ekonomiskt golv åt alla som medger större individuellt risktagande och flexibilitet. Syftet är att upprätta balans mellan tre lika nödvändiga sätt att förhålla sig till världen. Inhämtning och distribution av kunskap är en del. Den fria, kreativa och ifrågasättande prövningen är en annan, liksom den nyttoinriktade tillämpningen förblir en tredje och lika nödvändig del. I dagsläget är den senare överrepresenterad och har genom tvång och nödtvång en hämmande effekt på det individuella oberoendet.
Vi måste säkerställa allas möjlighet till livslångt lärande och förändring genom livets gång. Vi måste säkerställa den totala uttrycks- och yttrandefriheten. Vi måste säkerställa den demokratiska rättsstaten och dess våldsmonopol. Därför bör en idag demokratisk rättsstat (om än med stora brister) som Sverige ta ansvaret och bli först med att genomföra dessa förändringar. Det är också viktigt att det blir en sekulär och religiöst förhållandevis neutral stat som först genomför de nödvändiga reformerna och där är Sverige synnerligen väl lämpat.
De största hindren jag ser på vägen dit är vår kulturs strävan efter konsensus, samt den nutida fixering vid grupptillhörigheter som resulterat i en ofta missriktad identitets- och kompensationspolitik, mer intresserad av diskurs än av praktiska lösningar. Antingen är välfärden generell, eller så finns den inte. Min tro är emellertid att en fri konkurrens mellan i grunden ekonomiskt och socialt trygga individer, som förverkligar sina egna idéer snarare än andras förväntningar, kommer att göra slut på idag missgynnade gruppers bitterhet, jakt på syndabockar och ofta oproportionerliga anspråk på särbehandling. Det torde också innebära slutet för en tankemässigt förlamande välfärdsnostalgi som särskilt inom socialdemokratin ofta blir till ett raster över verkligheten.
Den gestalt som hänger på korset är, symboliskt sett, människan som sådan, människan som resultatet av gudomlig avsikt och vilja. Det är denna vilja som vi måste bli ett med och det kan vi bara bli om var och en av oss fritt får välja väg. Det är den kropp vi alla blir del av när vi utger av oss själva till människorna omkring oss, när vi tillåter varandra att söka fritt och sedan ger till mänskligheten av allt det som finns utgivet i det innerliga samtalets gränslösa flöden. Vi blir del av den gränslösa gåvan genom att själva ge av den. Valet står inte bara mellan att fortsatt fjättra eller frisläppa individen, valet står mellan att det andra samtalet förs fritt av miljarder människor på en levande planet, eller av en handfull överlevande på en döende planet.
