Mitt och M:s höghuspalats Terapirock Vuxenhet i Västertorp Artisteriets skrev Drömmen "Den dystra sanningen är att människans verkliga liv utgörs av obönhörliga motsatser - dag och natt, födelse och död, lycka och elände, gott och ont. Vi är inte en gång säkra om den ena sidan någonsin ska segra över den andra, att det goda ska övervinna det onda eller glädjen segra över smärtan. Livet är ett slagfält. Det har alltid varit det och kommer alltid att så förbli och vore det inte så, skulle tillvaron upphöra." Carl Gustaf Jung, Ur Människan och hennes symboler

När vi senare kom hem till hennes familj så åt vi väl något litet och drack lite till, åtminstone jag. - Drycken sprutade ur ena mungipan! Det var som om jag inte kunde hålla kvar den i munnen. Något var fel med min mun. Det var något fel med mitt ansikte. Det kändes som om jag inte kunde röra ena mungipan. Min ena ansiktshalva tycktes hänga ner, alldeles orörlig. M förstod att något var på tok. Hon sade åt mig att det nog var bäst ifall jag gick och la mig, vilket jag gjorde och hon kom strax efter.

På juldagsmorgonen så var halva mitt ansikte ännu förlamat. Vi åkte till akutmottagningen i Spånga som faktiskt var öppen under julhelgen. Den svarthyade läkaren som undersökte mig fann tydligen mitt tillstånd ytterst roande. Han flinade helt ogenerat åt min partiella förlamning. Svart eller vit, en sådan person ska inte ha läkarlegitimation! - Så firades alltså Kristi födelsedag detta år för min del, med att jag fått mitt ansikte vanställt och sedan flinades åt av den person som satts att hela och hjälpa.

Detta är den bristande empatins, enfaldens och okunnighetens främsta signum: Flinet! Dumheten kan vara både god och ond. Ondskan kan å sin sida uppvisa en mängd olika uttryck, den kan vara medvetet nedlåtande och föraktfull. Men där ondskan och dumheten möter varandra finner man alltid samma ansiktsuttryck, flinet.

Usel man - och illasinnad
hånler åt allt och alla
Icke han vet, vad han veta borde,
att han själv ej är fri från fel
Ur Havamal

Min högra ansiktshalva var helt förlamad sedan julnatten och jag hade ingen som helst aning om huruvida det skulle förbli på det sättet. Jag stod framför spegeln och ansträngde mig så att svetten rann för att frammana någon form av ansiktsrörelse, men ingenting hände. Det hann kanske gå en månad av fruktlösa sessioner vid badrumsspegeln, innan jag plötsligt en dag såg en mycket svag rörelse i mungipan. Jag rusade ut till M för att visa och blev fullkomligt rasande på henne när hon inte såg något! Känslan av att inte vara sedd är något som med lätthet kan frammanas hos mig och detta var ju så oerhört viktigt och laddat!

Jag ville inte tro att jag hade inbillat mig! Jag försökte alltmer frenetiskt under de närmaste dagarna och gradvis blev rörelsen i mungipan större och tydligare. Långsamt började jag förstå att jag skulle bli bättre, kanske till och med helt återställd. Det blev jag till slut också, i det närmaste. En viss svaghet finns fortfarande kvar i min högra ansiktshalva och kanske är min mimik inte alltid helt symmetrisk. Jag brukar märka det ibland när jag rakar mig (med hyvel).

Jag har för mig att min förlamning var ett av de skäl jag anförde för att kunna göra slut med Lantmännen. Hur kul är det att ställa sig inför en publik med halva ansiktet hängandes orörligt? Och hur kul är det att sluddra fram texterna? Fast i och för sig så gjorde ju Plura och Thomas Andersson Wij det också och de hade inte ens en förlamning att skylla på.

Terapirock
Det var tur att ansiktet bättrade sig, för nu var det dags för nästa gästspel i arbetslivet. Jag fick ett beredskapsjobb som vaktmästare på Folkuniversitetets expedition, ifrån den 25/1 till den 24/5, vilket sedan förlängdes fram till och med den sista juli. Det var ganska slappt. Jag gick några postrundor och kopierade kompendier till deras olika kurser. (Folkuniversitetet är ett studieförbund, liksom exempelvis Medborgarskolan eller ABF.)

Kompendierna framställdes med hjälp av en höghastighetskopiator som var hyfsat avancerad för sin tid, med rastrering och häftning. Den var exakt det instrument jag behövde för att framställa det häfte som var tänkt att medfölja min kommande solo-demo. Jag kunde förstora, förminska samt rastrera bilder, för att därpå klippa och klistra ihop dem till ett snyggt original för tryckning/kopiering, vilket jag sedan kopierade ifrån för det önskade antalet häften. Det speciella färgade omslagspapperet jag använde till omslag för både häftet och kassetten köptes i en pappersbutik på Birger Jarlsgatan, strax i närheten.

Under våren och försommaren lät jag M plåta en serie bilder, dels ifrån omgivningarna i Fredhäll/Marieberg (bland annat uppifrån taket på huset vid Atterbomsvägen), dels ifrån Morsans och hennes mans dåvarande lantställe i Grödinge. Stugan låg i Södra Botkyrka alldeles nära Skanssundet (vid Södertälje kanals utlopp). Jag tror många av dem som stannat till med bilen där, i väntan på Vägverkets bilfärja över till Mörkö, lagt märke till det "bord" som finns till höger invid kanalen och som är gjort av en kvarnsten. Kanske finns den märkliga lilla tallen också kvar ännu. Ser man på häftet eller kassettomslaget så är det just bordet/kvarnstenen jag sitter på. (Bilden finns också i ingressen till 1994): Omslag (pdf), uppslag 1 (pdf), uppslag 2 (pdf), uppslag 3 (pdf), uppslag 4 (pdf).

Vad ska jag annars säga om det här jobbet? Tja, min närmaste kollega var tysk, alltså tysk på riktigt, inte bara en urvattnad halvtysk som jag. Det hördes också, verkligen! Han lät ungefär som "Werner und Werner" eller i bästa fall som "fotbollstysken" Peter Antoine. Hans tämligen röda ansiktsfärg fick mig att tro att han tillbringat merparten av sitt liv i tyska ölhallar, men så var det nog inte. Han var en lite butter men ändå vänlig man som jag kunde snacka lite Tyskland (och lite tyska) med någon gång då och då. Chefen var också en trevlig karl som dessutom försökte att få behålla mig på stället, men jag vill minnas att det inte fanns några pengar för ytterligare en ordinarie tjänst.

Utöver dessa båda herrar hann jag också möta en jazz-saxofonist och en engelsman med lite flummiga tendenser. Den förstnämnde gick gärna omkring i långa skjortor och andra plagg som möjligen var köpta på Indiska eller nåt. Min erfarenhet av jazzmusiker var vid denna tid obefintlig, det är först efteråt som jag förstått att den "coola" och lite slappt vänliga stilen som snubben hade var en obligatorisk hållning för yngre jazzmusiker. Detta med vaktmästarjobbet var naturligtvis bara en födkrok. Han var ju musiker gubevars.

Jazz-snubben var, ifall jag minns rätt, min företrädare som bara skulle vara kvar tills jag lärt mig jobbet. Engelsmannen tror jag var sommarjobbare, men det är osäkert. Det lustiga med engelsmannen var att han såg ännu mera ut som en jazzmusiker än vad jazzmusikern gjorde; utpräglade flumkläder, gärna en krimskramsbeprydd liten kalott på huvudet med "muslimskt" utseende, men dock utan långt hår. Lite frijazz så där. Men han var faktiskt inte ens musiker. Märkligt. (Enligt min almanacka kan jag ha varit på fest hemma hos honom någon kväll.)

Jag tror att jag, helt oavsiktligt, sårade honom vid ett tillfälle. Vid den här tiden gick det en engelsk satir-/humorserie på TV, som i original hette "The Young Ones". Som jag kommer ihåg det handlade serien om ett (möjligen ockuperat) hus där några parodiska ungdomar bodde. En av karaktärerna var en punkare - med nitar i pannan(!), en annan var en totalseg och nerrökt hippie som talade utpräglat släpig engelska. Vid något tillfälle när engelsmannen tilltalade mig på engelska, så svarade jag genom att imitera den pårökta hippien ifrån programmet. Jag antar att engelsmannen utgick ifrån att jag drev med honom. Han blev ganska förnärmad och en smula brittiskt avmätt efter detta.

Lite då och då trippade några av Balettakademins spensliga och smidiga lärarinnor, i yngre medelåldern, in på vaktmästeriet. Balettakademin var nämligen en del av Folkuniversitetet, även om de skötte sig själva. Ibland uppenbarade sig dessa smäckra gestalter i danskläder - och alltid med uppsatt hår. Även om denna typ av kvinnor inte var mitt erotiska förstahandsval så var det ändå fascinerande att se hur de rörde sig över ett golv. De tycktes relativisera gravitationen på ett sätt som Einstein måste ha glömt att ta med i sin berömda ekvation.

Mitt jobb på Folkuniversitetet gav mig rabatt på dess kurser. Jag kom bland annat att gå på en kurs i gestaltterapi. Det var mycket som handlade om terapi vid den här tiden. Som jag minns det så hade pengarna till min terapi redan tagit slut, eller så skulle de snart göra det. Att själv bekosta vidare psykoterapi var såklart en omöjlighet. Det är möjligt att detta var skälet bakom att jag gick på den här kursen. Jag ville fortsätta processen. Det var ännu så mycket att upptäcka.

Gestaltterapi innebar en mycket mer aktiv hållning än den så kallade psykodynamiska terapi jag tidigare suttit av hos min terapeut på advokatkontoret. Målet här var att man skulle bli medveten om hela den egna personligheten, genom att upptäcka och bearbeta upplevelser och (inre) konflikter som trängts undan till det omedvetna. Så långt låter det ju väldigt mycket som vilken psykodynamisk terapi som helst. Skillnaden var väl kanske att medvetenheten om hur man mådde just för ögonblicket betonades mera, samt att man kände efter även i kroppen hur man mådde.

Gestaltterapin var tämligen eklektisk. Dels fanns psykoanalysen representerad i att gestaltterapin sökte medvetandegöra och lösa inre konflikter, dels fanns beteendeterapeutiska drag i beaktandet av det egna agerandet - men också drag av den så kallade humanistiska psykologin, vars mål är självförverkligandet. Det sistnämnda var något som jag diskuterade väldigt mycket med den kvinna, i pensionsåldern nånstans, som ledde kursen.

Detta var förstås en introduktion och en kurs, snarare än renodlade terapissessioner. Men till formen blev det ändå förvillande likt vanlig terapi. Det fanns liksom inget annat sätt att visa det på. Det var en hel del samtal om föreställningar, fantasier och drömmar - och om hur man mådde av dessa. Väldigt mycket handlade om hur man upplevde det i kroppen, i form av anspänning eller kanske smärta. Det mesta gjorde vi grupp, men vi hade också enskilda samtal.

Jag var naturligtvis full av spänningar och frustration. Allt som oftast var det något som kom mig för nära, som fick sorgen att nästan välla fram. Men jag tror inte att jag visade det öppet, jag vill minnas att jag istället gick ut i den näraliggande Humlegården för att låta tårarna flöda. Vid något tillfälle hade jag ett enskilt samtal med vår kursledarinna och jag frågade henne rakt ut vad hon såg i mig, vem hon trodde att jag var innerst inne.

Hela jag var vid det här tillfället i en stor omställningsfas. Jag och M hade antingen redan flyttat till Västertorp, eller så skulle vi snart göra det och mitt gamla ungkarlsliv skulle därmed definitivt vara över. Jag ägnade stor tid åt att författa det öppenhjärtliga brev som riktades direkt till Mamma och Pappa och indirekt till Mormor och Kalle och var uppfylld av farhågor för hur det skulle tas emot. Jag var också mer eller mindre nyseparerad ifrån Lantmännen.

Redan tillsammans med Lantmännen hade jag börjat göra "terapirock". Allt fler låtar tycktes handla om att vara på väg, om sökande, om flykt och hemkomst samt om identitet: Hem till världen, Den långa vägen, Med stora steg - för att inte tala om Vårregn och King Kong. Till och med en bagatell som Taxi handlade i grund och botten om samma sak. Gammal problematik gifte ihop sig med trettioårskrisen med allt vad denna innebar - av att vara sliten mellan det mogna vuxenlivet, kontra den semijuvenila tillvaron som ung vuxen i tjugoårsåldern.

Allt detta måste den här gamla kvinnan ha sett i mig. Min fråga till henne fick henne att se mig djupt i ögonen. Jag såg tårar bryta fram i hennes ögon. Antingen såg hon mitt lidande eller så ville hon få mig att tro det, så att jag skulle gå därifrån med en känsla av att ha blivit sedd. Men min instinkt säger mig att hon faktiskt, på något okänt sätt, förnam mina känslor och att dessa fyllde henne med sorg. Jag hade en mycket märklig känsla inom mig när jag åkte hem. Kanske var det detta flyktiga ögonblick som fick mig att tro att det faktiskt kunde vara möjligt, att någon skulle kunna skåda in i mig och se mig som den jag var - hela mig.

En försvarlig del av dem som deltog på kursen i gestaltterapi var en smula underliga. Det var en oroande tanke att jag kanske också tillhörde gänget av knäppgökar som omgav mig. Det dillades om alla möjliga tankar och känslor, varav de flesta föreföll banala och löjliga, eller bara var allmänt flum. Jag fick intryck av att några av de här människorna gick ifrån kurs till kurs, ifrån den ena terapiformen till de andra, dömda att likt den flygande holländaren segla för evigt på sina egna känslors vidsträckta ocean.

Eller var de kanske snarare en samling småbarn, med varsin plastbåt i en plaskdamm, som grinade när mamma eller pappa sa att det var dags att gå hem? - Kanske ville de inte komma hem, utan istället segla för evigt?! Kanske var det lättare att vara det eviga offret i jakt på den okända "sanningen" om det egna lidandets upphov, än att lära sig leva med sorgen, tomheten och meningslösheten. Måhända var det lättare att dränka allt i diverse flum. - Kanske var det så illa att detta var livet självt; smärtan, nyckfullheten och obarmhärtigheten - en sanning omöjlig att leva med. I efterhand förstår jag att jag naturligtvis bara var en av dem, en av dessa "sökare". Jag var en av dessa flyktingar.

1993 var både en fortsättning och en reaktion på 1992. Mina psykologistudier hade avbrutits när jag inte kom in på B-kursen direkt. Den missade statistik- och metodtentan medförde att jag inte hade tillräckligt med poäng vid själva ansökningstillfället till B-kursen. Att jag sedan klarade tentan vid ett senare tillfälle blev då betydelselöst, åtminstone för att kunna plugga vidare under denna termin. Det var förödande rent känslomässigt att kontinuiteten bröts. Jag hade varit på gång men tappade gnistan.

Men jag kom igen, för jag ville inte ge upp tanken på en akademisk karriär. Under våren gjorde jag för första gången högskoleprovet, i Bromma Gymnasium. Jag fick 1,7 i normerad poäng av 2 möjliga. Detta medgav fler möjliga utbildningsvägar. Av någon fullkomligt okänd anledning så valde jag samhällsplanerarlinjen vid Stockholms universitet. Jag återkommer till det.

Vuxenhet i Västertorp
Under sommaren flyttade Jag och M ihop på allvar i en trea i Västertorp. Det hände något under själva flytten som sådde frön av tvivel i mitt sinne, vilket ju också var en idealisk jordmån för tvivel. Att flytta är jobbigt. Det är mycket att bära, man gör sig illa, saker går sönder och det finns nästan alltid lika många idéer om vad som ska ställas var, som det finns deltagare i flyttandet. När M fick för sig att hon skulle fortsätta med att damma av bokhyllan, för att sedan plocka upp alla böckerna i den klockan tre på natten samtidigt som jag var så trött så att jag stod och somnade, då undrade jag hur i helvete detta skulle gå. Jag hade flyttat ihop med en maniker!

Jag hade nog haft lite för bråttom med att ge upp min lägenhet. Kanske trodde jag att jag skulle kunna trycka tillbaka mina försvarsmekanismer genom överraskning, genom att ta dem med storm. Men det var att underskatta deras makt. Tvivlet kom som en lismande dörrförsäljare och snackade sig in i mitt omedvetna, än så länge utan att lyckas sälja något. Men han hade för avsikt att återkomma.

En annan person som återkom var Erik, liksom hans flickvän. Efter min och M:s förlovning låg vår gamla kontakt och bubblade lite under ytan. Jag har en notering om att Eriks tjej hade vernissage för sin glaskonst den 21/5. Jag är mycket osäker på ifall jag (och M) gick och tittade. Men jag kommer ihåg att hon gjorde små fina saker som exempelvis örhängen, men också så kallade tiffanylampor. Vi träffades väl lite då och då under de närmaste åren.

Än så länge var kärleken grundtonen i mitt liv. Jag och M hade vår andra sommarsemester i Grekland. Under dessa första år av vårt förhållande så genomgick jag inte bara inre förändringar utan i synnerhet yttre sådana. Vällevnaden gjorde förstås att jag la på mig några extra kilon runt magen, men jag började också gå klädd i en massa olika färger. Den tidigare svartklädda dysterkvisten, som på sin höjd haft blå jeans som enda färgklick, började plötsligt gå omkring i färgglada kläder. Visserligen var det väl mest jordfärger, senapsgult, vinrött och dylikt, men ändå!

Jag signalerade lycka helt enkelt. På ett plan var jag också lycklig, i kärleken, men på många andra sätt alltjämt olycklig. Under detta år, kanske redan under slutet av 92, påbörjade jag ovan nämnda brev till mina föräldrar, samt till Mormor och Kalle. Jag hade, till stor del inom psykoterapins ramar, under ett antal år fört en kamp med mig själv och mina rädslor, med en musik som aldrig kom någonstans och med ständigt kraschande relationer. Jag ville inte förlora allt det som jag hade just nu. Jag ville satsa framåt. Det var ont om tid. Jag hade hunnit fylla trettioett och ifall jag skulle ha någon framtid värd namnet så behövde satsningen ske nu, helst redan igår!

För att denna skulle kunna äga rum så var det nödvändigt att samtliga mina föräldrar - alla fyra - insåg hur mitt liv såg ut, hur det hade sett ut och hur det skulle kunna (samt möjligen också ha kunnat) se ut. Det fanns saker som behövde redas ut innan jag kunde gå vidare. Trots mitt förhållande med M så kände jag mig på många plan ensam. Jag var också helt ensam med musiken sedan min de facto-separation ifrån Lantmännen. Jag hade inga pengar. I min terapi (som aldrig skulle komma att fullföljas) hade jag nått långt ner i de skikt av sorg som låg kvar sedan min barndom, sedan tiden då mitt självförtroende fick sina första stora håligheter. Där fanns hela tiden en sorg i mig över min nu närmast obefintliga relation till Pappa.

M:s kärlek var det skyddsnät som hade fångat upp mig, men ifall jag skulle kunna hela gamla sår och komma någonstans i livet så behövde jag stödet ifrån samtliga mina nära och kära. Jag ville att de skulle se mig, verkligen se mig. I varenda cell i min kropp fanns ett behov av genomgripande förändring och rörelse, en rörelse uppåt och framåt. Jag ville att de skulle se vad musiken betydde för mig. Jag ville att de skulle lita på mig och tro på mig, att de skulle satsa helhjärtat med alla till buds stående medel - och att den person de då satsade på verkligen skulle vara JAG, som den människa jag verkligen var.

Jag ville att de skulle älska MIG, hela MIG. Jag ville inte längre rutinmässigt, likt allmosor, få pengar och presenter som inte dög till annat än omedelbar konsumtion. Jag ville ha en initierad och medveten satsning på mig som människa och musiker. Jag ville alltså ha något de inte kunde ge. Jag ville det också alldeles försent i livet. Det var försent för den typen av uppgörelse med föräldrarna, liksom för att kräva deras hjälp. Jag hade blivit en smula terapiskadad och kunde inte se det. Dessutom, hur skulle de kunna göra en satsning på något de inte begrep, när jag själv - som åtminstone begrep det hjälpligt - inte gjort en enda lyckad satsning någonsin?!

Trots allt var det en helt och hållet nödvändig process. Min situation behövde definieras och formuleras. Men den fullkomliga förening, förståelse och försoning som jag innerst inne drömde om var orealistisk. Jag levde fortfarande i drömmar om ett utopiskt kärleksland, om ett tillstånd där allt skulle ställas tillrätta. Min saga skulle sluta lyckligt! Jag kunde inte tillåta att det omedvetnas inre demon styrde mitt liv. Jag ville dra ut den jäveln i solljuset, få se honom förstenas likt ett troll i solen för att sedan vittra bort inför mina ögon. I min hybris trodde jag att jag skulle kunna överföra denna process också till mina föräldrar och till Mormor och Kalle, att jag likt en frälsare skulle kunna leda hela familjen mot insikt och sanning.

Jag ville ta kontroll över mitt liv och min framtid. En sidoeffekt av detta var att jag fortsatte mina förvirrade akademiska utflykter, nu genom att påbörja samhällplanerarlinjen på Stockholms universitet till hösten. Nu körde jag än en gång ett helhjärtat race med studielån, som skulle vara i tre år. Varför valde jag samhällsplanerarlinjen? Inte fan vet jag! Kanske var det något med kulturgeografin, kanske var det för att det inte fanns någon samhällsVETARlinje i Stockholm, vilket förmodligen hade passat mig bättre.

Nu körde jag alltså på igen, som om floppen i Uppsala aldrig hade ägt rum. Tillsammans med årtiondet yngre studenter åkte jag ut på en spritindränkt initieringsrit i närheten av Råstasjön i Solna, där man skulle leka en massa fåniga lekar och på andra sätt offentligen förnedras. Därefter följde en studentikos imitation av en bankett i kulturgeografiska institutionens lokaler på Norrtullsgatan, alldeles nära Observatorielunden. Kvällen avrundades med öl- och drinkförsäljning och ett allmänt festande. Kanske blev det någon enstaka festkväll utöver denna. Jag var ju alltid på jakt efter fest, men jag har inget minne av några fler.

Själva pluggandet var inte ett dugg roligt. Jag var oinspirerad och tänkte mest på min musik. Jag skulle göra ett grupparbete tillsammans med några kurskamrater och blev osams med dem. Jag gick inte särskilt bra ihop med folk längre. Det som hade hänt i Uppsala upprepades, men jag begrep inte riktigt hur det gick till. Jag ville ha ett vuxet liv med ett bra jobb och leva detta tillsammans med M. Men jag ville också komma någonvart med musiken.

Varför slet jag mig själv itu genom att gå åt två håll? Musiken var ju det jag ville hålla på med! Varför i helvete gick jag på den här utbildningen?! Svaret var både enkelt och komplicerat. På något sätt fanns en outtalad förväntan ifrån familjen på att jag skulle "bli nåt". Jag var ju så jävla språklig och så jävla intelligent, så naturligtvis var det bara självklart att jag förr eller senare skulle "bli nåt". Mitt avhopp ifrån gymnasiet hade varit svårsmält för dem. Jag förmodar att ingen blev förvånad när jag så småningom påbörjade studiekarusellen på komvux, folkhögskolor och universitet.

De trodde nog att det hela skulle leda någonstans till sist. Det trodde jag också, med nya mål och nya tänkbara yrken - nya för varje kurs! Oavsett ifall jag nu tänkte bli något inom media, samhällsvetare, samhällsplanerare, folkhögskolelärare eller börja forska i psykologi så var det ju samtidigt också så jävla viktigt att det ledde till ett riktigt jobb. Musik var inte ett riktigt jobb, åtminstone inte ifall jag lyssnade till min familj. Det jag älskade mest av allt dög alltså inte. Ständigt fick jag höra att det var en hobby.

När jag pluggade psykologi så var i och för sig just de studierna en integrerad del i mitt sökande efter mig själv, men alla andra kurser hade sin djupaste rot i familjens förväntan på mig - så som jag upplevde den. Kanske skulle min familj i slutändan ha blivit nöjd med vilket "vanligt" jobb som helst. Kanske skulle de ha varit nöjda med vilken normalitet som helst. Jag ville ha deras respekt, så jag försökte tillfredställa både deras önskningar (så som jag uppfattade dem) och mina egna. Det slutade med att ingen blev nöjd.

Jag började på olika kurser, men av helt fel skäl. Jag pluggade för att få studiedån - och i bästa fall hitta nya vänner att festa med. Jag gick på folkhögskolorna för att få ett bekvämt avstånd till min familj - och i bästa fall hitta nya vänner att festa med. Och jag gick, som sagt, på universiteten för att få ett "respektabelt" yrke - och i bästa fall hitta nya vänner att festa med. Allting var kluvet, missriktat och förvirrat. På ett helt vansinnigt sätt kombinerades mina försök att leva upp till ett slags förväntan som jag kände fanns på mig, med en flykt ifrån just denna förväntan. Sen var det förstås det där med kvinnor.

Sanningen var den att jag nog helst av allt ville bli rockstjärna, att jag ville åka på spritindränkta turnéer, spela rockmusik och knulla runt. Måhända var detta den ultimata flykten - en händelseutveckling som kunde ha ge mig ALLT jag ville ha; ett liv med musik som yrke, fester, sex och en odiskutabel upprättelse - och något att kasta i ansiktet på gamla skolkamrater och mobbare. Eftersom jag dessutom var helt övertygad om min begåvning så var det ju också bara en tidsfråga innan det skedde. Jag behövde bara bli sedd!

Framför allt behövde jag bli sedd av någon inom branschen. Detta var alltså mitt huvudmål. Men det här kunde jag inte säga till min familj. Det skulle bara ha framkallat diverse ojanden. Mitt brev till dem kom därför att i stor utsträckning handla om just musikens betydelse i mitt liv. Jag ville att de verkligen skulle förstå. Detta till trots så fortgick studiecharaden, parallellt med mitt brevskrivande till föräldrarna, liksom med automatik. Det var vid det här laget inkorporerat i mitt liv att jag skulle ha ett "riktigt" jobb, ha något att "falla tillbaka på". Charaden blev till ett reflexmässigt beteende.

Jag kom att dela upp min energi, min koncentration och min vilja på två helt olika saker, varav den ena var ett självbedrägeri och en bluff. Jag kände mig tvungen att uppvisa resultat. Jag redovisade mina studier inför familjen och vann deras gillande. Men fasaden började samtidigt att krackelera. För varje avhoppad kurs blev jag allt mindre trovärdig. I synnerhet den filosofie gatsoparen Kalle vräkte ur sig sina nedlåtenheter, varvid jag togs i försvar av Mormor, trots att knappt ens hon längre trodde att pluggandet faktiskt skulle leda någonstans.

Min kära M var på sätt och vis också traditionell. Hon ville förstås ha allt det där som de flesta andra kvinnor vill ha; ett fint hem, barn, ett okej jobb och en man med ett okej jobb. M ville att vi skulle ha en framtid tillsammans - och fastän jag ville detsamma så upplevde jag på samma gång en dubbel press på mig. Jag vet att M aldrig någonsin skulle ha önskat att jag kände på det här sättet och det var heller inte hennes fel. Det var min historia, min skoltid, min pappa som lämnat mig bakom sig och i vars ögon jag nästan aldrig räckte till. Jag dög inte ifall jag inte "var nåt". Och för min familj var inte musiken detta "nåt".

M hade alltså något av en mellanställning. Hon stod helhjärtat bakom mig, både vad gällde musiken och studierna. Det är ett sorgligt faktum att jag faktiskt, på sätt och vis, bluffade henne också. Hälften av mig delade M:s dröm om den gemensamma framtiden, som liknade normalitetsdrömmarna hos min familj, medan den andra hälften av mig ville därifrån. Jag satt nämligen fast. Jag och M delade liv, bostad och ekonomi. Jag bidrog med väldigt lite och låg därför ständigt på den moraliska minussidan, samtidigt som jag behövde låna pengar till mitt musikaliska projekt. Jag var dubbelt beroende.

Redan här såddes fröna till katastrofen. Min terapi stannade upp mitt i sitt steg, samtidigt som jag var inne i en förvirrad och totalt splittrad framtidssatsning, samtidigt som jag försökte göra upp med min familj, samtidigt som jag förlorat det mesta av mitt umgänge, samtidigt som jag saknade pengar och därför var BEROENDE. Någon liten del av mig började kapsla in sig, så som den hade tvingats göra när jag var liten. En del av mig gick åter upp och satte sig i fönstersmygen i Bällstalundsskolans östra trapphus, alldeles invid dörren till vinden. Det är idag den sextonde september, år 2008 - och jag sitter där ännu.

Artisteriets skrev
När Lantmännen inte längre fanns med i ekvationen så blev jag också ensam med allt som rörde det rent musikaliska. M stöttade mig i allt jag gjorde, men hon förstod inte. Hon förstod inte den kreativa processen, hur jag relaterade till musiken och hur den växte fram. Jag kunde inte diskutera musik med henne på det sätt som jag (i viss utsträckning) kunnat göra med mina medmusikanter. Det var i musiken det blev som allra tydligast att vi hade åtskilda referenssystem. Det fanns inte särskilt många konserter som vi båda skulle ha kunnat gå på, där vi båda skulle ha haft likvärdig behållning av dem.

Naturligtvis gick vi väl ut ibland och tittade på lite olika akter. En gång gick vi till exempel och såg en musikalisk show med Patrick el Hag på dåvarande Studion vid Sankt Eriksplan i Vasastan (möjligen skedde detta året innan, alltså 92). Han var skolkamrat med M och vi var visst inbjudna på nåt vis. Jag hade lite svårt att få kläm på vad det var han ville vara, rocksångare, proggare eller kabaréartist. Fast det spelar förstås ingen roll. Det glimrade väl till i showen några gånger men jag kunde inte avgöra ifall han bara ville underhålla eller ville säga något viktigt.

En annan show som vi gick och såg detta år var Jonas Gardells första stora spektakel med dans, musik och sång: "En finstämd kväll med Jonas Gardell". Egentligen var det bara hans gamla vanliga stand up-föreställning, fast dekorerad och utfylld till en helaftonsföreställning. Som vanligt blandade han bländande iakttagelser av samtiden och dåtiden med några rejäla bottennapp. Bra stand up comedy bygger på interaktion med publiken och detta var något som han behärskade mycket väl, med några fatala undantag. Att knästå på den främre bänkraden, med skrevet i ansiktshöjd på en ung tjej i publiken, var ett sådant undantag. Vid det här laget var han nämligen redan känd. Att på ett så bokstavligt sätt sätta sig på publiken innebar att en person med medial makt använde sig av sin makt på en maktlös människas bekostnad.

Föreställningen i övrigt var mycket underhållande. Dock fick även jag en släng av sleven, inte ifrån Gardell, utan ifrån ödet eller kanske Gud. Oavsett vilken makt det nu må vara så tycks den ha en viss förkärlek för att göra människor i min närhet till kändisar, så att jag ska uppleva mitt musikaliska nederlag såsom extra smärtsamt.

När de tre körsångerskorna kom in, så var en av dem ingen mindre än den före detta lilla punktjejen ifrån Viksjöskolan, Nanna. Hon hade nu utvecklats till en rejält voluminös kvinna med en ännu mer voluminös röst. Den andra, Gertrud, var ett slags polares polare till M och även hon tämligen yppig och synnerligen skönsjungande. Den tredje tjejen låg inom normen både kroppsligen och musikaliskt - och det gjorde mitt liv också, låg inom normen alltså. Livet hånade mig. På sätt och vis satt också jag där med artisteriets skrev upptryckt i ansiktet.

Annars gick jag aldrig på konserter längre. Jag gick sällan ut, utan satt mest hemma och jobbade med inspelningen. Tanken var att först göra en demo hemma med portabandspelaren, som jag sedan skulle använda som mall för en senare studioinspelning. Eftersom jag insett att min trummaskin var skit så hade jag tänkt att jag kunde notera de takter jag använt och sedan i studion - med tillgång till dator och programvara (Cubase) - helt enkelt manuellt skriva in de relativt få takter jag använt. Dessvärre visade sig den idén ohållbar. Jag hade ingen erfarenhet av Cubase och än så länge ganska ringa erfarenhet av datorer överhuvudtaget, i alla fall PC. Min metod skulle visa sig ta alldeles för lång och dyrbar studiotid i anspråk.

Min hemmagjorda övningsdemo, som föregick studioinspelningen, skickades först in till Musikermagasinet eftersom jag fått så goda recensioner för Lantmänneninspelningarna, men min testdemo blev överhuvudtaget inte recenserad. Detta var ett problem. Jag var nämligen helt och hållet inställd på en ny studioinspelning - och denna brist på respons gjorde att jag började tveka. Efter att ha känt efter ett tag så bestämde jag mig trots allt för att genomföra det hela.

Som vanligt hade jag inga pengar. Med Lantmännen hade jag i alla fall haft en "bank" där jag kunde låna för senare återbetalning, men nu skulle jag alltså få bära kostnaden själv. Jag bråkade därför med M. Jag bråkade om pengar. Jag var mycket egoistisk inför min studioinspelning och ställde M inför något som närmast kan liknas vid känslomässig utpressning: "Jag som är så fattig och du som har så mycket pengar, buhu!" Kanske borde jag inte ha fått några pengar alls.

Jag hävdade att ifall M verkligen älskade mig och trodde på mig så skulle hon satsa på mig. Jag förde över det resonemang som växte fram i brevet till mina föräldrar och klistrade fast det på henne. Jag testade hennes kärlek (liksom jag snart skulle komma att testa min familjs kärlek). Hennes svar var att både låna och skänka mig pengar till den struliga, otroligt jobbiga och i slutändan något för dyra inspelningen. - Vem var det då som tvivlade på mig, vem var det som ifrågasatte mitt värde? Var det min familj? Eller var det månne jag själv? Dessutom var jag ju vid det här laget faktiskt en vuxen man som borde kunna sköta mig själv utan att behöva tigga pengar. Fast var jag verkligen en vuxen man, eller var det något fel på mig?

När det blev dags för inspelningen så begick jag samma misstag som jag hade gjort med Henrik i Nässjö. Jag trodde att strulet med de inbokade tiderna, under inspelningen av Lantmännens sista demo, varit en tillfällighet. Så var det inte! Jag slet ånyo med en inspelning, tillsammans med de två studiobröderna som tycktes patologiskt oförmögna att passa avtalade tider. Särskilt under mixningen bokade Anders ständigt om och av. Det var inte så lite frustrerande att aldrig bli klar och att alla möjliga andra musiker hela tiden tycktes ha företräde. Troligen var det för att de var kända och etablerade. Exempelvis dök trummisen Morgan Ågren ifrån Mats & Morgan upp i studion vid ett tillfälle.

Min i vissa avseenden skitnödiga relation till musiken, denna förbannade anspänning inför mina projekt, som alltid var så jävla livsviktiga, gjorde att jag ofta tappade omdömet. Ibland kunde jag sticka iväg åt helt fel håll. Men ännu oftare hängde jag mig fast vid saker, idéer, människor och platser som jag borde ha lämnat redan efter första misstaget.

Jag tycks behöva ett slags trygghet och klänger mig fast vid det som är bekant. Jag börjar liksom aldrig riktigt på nytt, utan fäster en sorts elastiska säkerhetslinor runt midjan som både gör det svårt att ta sig framåt och som drar mig halvvägs tillbaka varje gång jag tappar fotfästet. Vem satte dit dessa linor? Vem ska kapa dem?

Denna upprepning, detta nya projekt i samma stil, fick det tämligen uppenbara namnet Fyra sånger. Två av de låtar jag valt hade redan tidigare spelats in med Lantmännen, utan att få den karaktär jag önskade. Hem till världen var redan ifrån början tänkt att gå någonstans åt soul-hållet, men detta framgår knappast alls på inspelningen med Lantmännen. Arrangemanget på Sol & Regn blev med Lantmännen just som jag hade tänkt mig (att sedan det arret gör låten på tok för lång är en annan sak) men jag ville prova något annat. Jag kommer inte ihåg vilket år det var som Pelle ifrån Urban Släke släpade med mig på Faluns folkmusikfestival, men någonstans måste jag ha fått inspirationen till "afro light"-gitarrerna som lägger små rytmiska figurer i låten.

Två av låtarna var nyskrivna, dels När du ler som var tänkt som en power-ballad - och som jag inte alls blev nöjd med, dels låten Emelie som både vad gäller texten och känslan var mer en Lantmännenlåt än någon av de låtar som Lantmännen faktiskt spelade in. Jag ska villigt erkänna att texten till nästan hundra procent är inspirerad av atmosfären i Mariefred. Dock ska sägas att någon renodlad park med drogförsäljning (se texten) inte fanns eller finns, utan att detta, liksom nästan alla andra detaljer som personnamn och dylikt, har hittats på. Allt utspelar sig i en helt fiktiv småstad, men det var bilder av Mariefred som hela tiden dök upp i huvudet medan texten skrevs.

Det gör mig lite ledsen att "När du ler" inte blev den storslagna och vackra ljudmatta som jag hade tänkt väva åt M. Jag försökte i alla fall. Vid den här tiden kändes det som att den sorts liv jag tidigare skyggat för, livet med egna barn och med en egen familj låg inom räckhåll, att det var en möjlighet som skulle kunna förverkligas inom en snar framtid, bara jag fick ordning på mig själv. Nu i efterhand ser jag måhända ett samband mellan att det varken blev på det sättet, eller att låten som var tänkt att skildra just detta liv inte heller nådde ända fram. Kanske trodde jag inte tillräckligt på vad jag själv sa för att kunna framföra temat på det sätt som det förtjänade. Kanske vågade jag inte tro. Kanske var jag fortfarande livrädd för att bilda familj, för att bli vuxen på allvar. Låten tvekar. Jag har tvekat hela livet.

Det sista jag gjorde på portabandspelaren, efter utkastet till Fyra Sånger, var en demo som jag några år senare gav till Urban Släke-Pelle och hans kamrater i det dåvarande bandet Java. De var de enda musiker jag ännu kände hyfsat väl, de enda som fortfarande höll på. Tyvärr hade de fått för sig att de skulle syssla med något slags etno-smörja. De hade hamnat i vuxenfällan. Pelle började uppvisa tydliga gubbtecken. Han muttrade allt oftare om hur dålig den nutida musiken blivit, i synnerhet techno! Detta är ett osvikligt tecken på medelålder, att börja tala nedlåtande om allt fler företeelser i nutiden. Själv har jag alltså varit gubbe i hela mitt liv. Jag har aldrig gillat något förrän det redan har blivit nostalgi.

Det blev bara någon enstaka repning med Pelle och de andra. Vi körde någon Thin Lizzy-cover och lite annat, men det funkade inte så där jättebra. Det blev i alla fall inget av samarbetet. Min sista tejp gjordes även den med trummaskinen, men dessvärre har låtarna på den här tejpen inga riktiga sångpålägg utan istället en tunn slasksång, ungefär som på Containerbruden, fast sämre. Den var avsedd för att visa upp låtstrukturerna för mina tilltänkta nya bandkollegor. Jag avsåg bara att presentera skisser av låtarna så jag använde en sorts halvfalsett på inspelningarna. Jag trodde kanske att så pass duktiga musiker skulle höra idéerna i alla fall, men det verkade inte som om låtarna gick fram. ("Vad är det här? - Skisser?!")

Tejpen gillades alltså inte av Pelle och kompani. Eftersom denna sista namnlösa tejp inte var något projekt i sig så är det ändå "Peter O - Fyra sånger" som blev det sista stora projektet som gjordes med den gamla trummaskinen MFB. Ifall jag får tid och lust så kommer jag att föra över kompet ifrån det gamla porta-bandet till datorn, för att sedan lägga på ny riktig sång. (Min första schlager Nu bör snarare betraktas som ett preludium till min huvudsakligen datoriserade schlagerera. - Se nästa år!)

Recensionerna för "Peter O - Fyra Sånger" året därpå (1994) blev ljumma både i Backstage och i Musikermagasinet. Det var, trots en massiv kampanj, tyst ifrån de flesta skivbolag och förlag med mera. Jag fick inte ens särskilt många refuseringsbrev. Släke-Pelle med flera gotlänningar (plus en förrädare till fastlänning som spelade trummor) tyckte däremot att tejpen var riktigt bra. Det var "Fyra Sånger" som hade fått grabbarna att provspela tillsammans med mig, snarare än den senare demokassetten med sina slasksjungna rocklåtar.

Ifall jag verkligen hade lyckats med musiken så är det osäkert hur det hela skulle ha förlöpt. Kanske hade det blivit som med kanonrecensionen i Musikermagasinet 1992. Kanske skulle det ha gett mig en sådan självkänsla så att jag, för att använda Bruno K Öijers ord, inte längre skulle ha haft ett behov av att svika. Kanske skulle en substantiell framgång ha gått in i mitt och M:s kärleksliv och stärkt det, likt den förra gjorde. Kanske skulle det istället ha blivit precis tvärtom. Kanske skulle jag, som något slags halvkändis, fått riklig tillgång till nya kvinnor. Jag drömde om båda alternativen.

Drömmen
Så nu satt jag alltså här med tre skikt: Studieambitionerna samt drömmen om det vuxna och respektabla livet delade jag med både familjen och M, drömmen om att kunna leva på musiken och att uppnå erkännande delade jag med M - och drömmen om det promiskuösa rockstjärnelivet behöll jag för mig själv. Jag tror inte att M skulle ha varit lika benägen att låna ut pengar till min inspelning ifall hon varit fullt ut medveten om min kluvenhet. Demonen hade åter fått fäste! Jag kände hur jag klövs itu, hur sprickan bändes upp. Jag kände hur en del av mig blev ensam i förhållandet, ensam med förbjudna drömmar - och naturligtvis med den kreativa processen i sig.

Fanns det hopp om framtiden, eller var jag dömd att i evighet upprepa mina misstag? Ifall man nu ska tro på tecken, så fanns det på kulturgeografiska institutionen ett mycket påtagligt sådant, en påminnelse om det förflutna, om det jag förut förslösat. A:s lillasyster jobbade nämligen som städerska där. Jag hann nog inte gå där i mer än någon enstaka vecka innan jag stötte på henne. Det blev ett konstigt möte. Jag blev väldigt glad över att se henne och naturligtvis frågade jag om A, om hur hon hade det. Sedan frågade jag också om hur deras föräldrar hade det där uppe i det kalla Norrland.

A:s syster fick ett konstigt uttryck i ansiktet när hon sa att deras mamma hade dött för en tid sedan. Jag blev helt ställd. I mitt ansikte satt fortfarande glädjen över vårt möte kvar, samtidigt som jag försökte bearbeta den information jag nu fått. Det gick inte. Jag frös fast i en grimas som antagligen skulle föreställa ett vänligt leende. Min påtagliga avsaknad av reaktion blev förödande för vårt samtal. Hennes min stelnade. Hon sa att hon hade mycket att göra och gick vidare. Jag tror att vi kanske hälsade på varandra efter detta, men jag tror inte att vi samtalade någon mer gång. Det skulle dröja tolv år innan mitt nästa samtal med A:s syster.

Mitt liv med M var rikt men hade ändå krympt. Jag levde i tvåsamhet. Kontakten med de flesta av de vänner som jag bjudit in till förlovningen 92 hade blivit sporadisk långt innan dess. Jag hoppade så småningom också av samhällsplanerarlinjen, efter att ha tagit femton poäng - vilket var minimigränsen för att inte bli akut återbetalningsskyldig - och jag blev återigen arbetslös. Lantmännen var nu historia, även om det var självvalt. Jag fokuserade på den kommande lanseringen av min senaste inspelning "Peter O - Fyra Sånger", samt på att göra listor över personer att skicka den till.

Min värld bestod nästan bara av två saker, mitt samboförhållande med M och mitt senaste musikaliska projekt. Det fanns ingen luft i mitt liv. Jag var inte självförsörjande och skulle aldrig ekonomiskt klara en separation på egen hand. Jag satt fast. Jag var beroende. I mitt omedvetnas djup väcktes en gammal kompensatorisk längtan åter till liv. Jag ville ut, jag ville träffa folk, jag ville festa och ha roligt, jag ville spela i ett nytt (bättre) band. Jag ville ha ÄVENTYR. Självfallet tilltog mina erotiska fantasier, självfallet handlade de om andra kvinnor.

Jag älskade M. Kanske kunde allt ha slutat lyckligt ifall bara någonting, någon endaste gång, hade gått vägen; ifall jag hade fått ett vettigt och någorlunda stimulerande jobb, ifall den missade psykologitentan hade givits en (eller möjligen två) poäng till, ifall Lantmännen fått mer än bara goda recensioner, ifall den terapi jag genomgått innehållit något som vagt påminde om målsättningar och engagemang. - Hur nära var jag egentligen under dessa år på nittiotalet? Hade det kunnat gå vägen? Eller var jag dömd att ånyo rasera allting? I evighet?

Vem eller vad var det som ständigt raserade allt? Var det jag själv? Mitt omedvetna? Psykisk sjukdom? Var kom alla konstiga tecken och drömmar ifrån? Varför sprang jag på A:s syster? Var det någon som ville säga mig något? Höll jag på att förlora förståndet, liksom jag alltid förlorade allt annat? Var det månne den lismande dörrförsäljaren, en ond makt, som tagit mitt liv i besittning?

Jag tror att det var redan under vintern 93-94 som jag hade en mycket stark dröm: Jag mötte en kvinna på en öppen plats. Jag kunde inte se hur hennes ansikte såg ut. Det var som om hennes anletsdrag suddats ut. Detta kunde vara under våren eller hösten, för torra löv blåste rasslande runt oss på den kullerstensbeklädda plats där vi stod, inte långt ifrån en intilliggande kyrka med en hög klockstapel. Kyrkan liknade den i Nockeby, men jag kan inte med säkerhet säga ifall det var just den kyrkan.

Drömmen ledde mig ut på vandringar i omgivningarna, in till stan och till platser som var laddade med personlig betydelse. Tecken började visa sig. Sammanträffanden började hopa sig, i en sådan omfattning att slumpen inte längre räckte till som enda förklaring. De var oftast bärare av djup symbolisk information. Sanndrömmar började dyka upp lite då och då. - Vem var det som jag skulle träffa? Vad betydde det att mitt möte med kvinnan i drömmen skett utanför en kyrka? Var det mitt livs kärlek jag skulle möta? Var det ett möte med en ängel? Skulle jag komma till tro? - Eller var det en varning? Symboliserade kyrkan kanske döden? Men fanns det, i så fall, inte skäl att också tro på en återuppståndelse?

Jag vandrade igen, precis som jag hade gjort i Viksjö med omnejd. En pilgrimsvandring hade tagit sin början, fast utan tro, mål eller väg. Som av en händelse skrivs just dessa rader under julaftonen 2006. Det är, medan jag skriver just detta stycke, exakt fjorton år sedan hälften av mitt ansikte tillfälligt förlamades. M är på Cypern, där hennes ena syster nu bor med sin familj. Jag ska snart gå hem till min mor och hennes man för julens obligatorier. Kanske går jag förbi M:s lägenhet för att kolla posten och vattna blommorna, kanske gör jag det imorgon. Och jag önskar av hela mitt hjärta att jag finge fira denna jul till minne av Kristi födelse, men istället går jag ibland ruinerna av den kärlek jag mist.