Rhodin, typ. (Bilden tagen av Petra) Lantmännens sista Förlovningen! Bye, bye Lantisar! "...ett originellt låtmaterial med bitvis lysande svenska texter och starka melodier. Små kluriga kåserier som påminner om t ex Barbro Hörberg, Robban Broberg, Povel Ramel eller Olle Adolfsson(!). "Är detta rock 'n roll? Spelar det nå'n roll?" citerar Kritikern utan att märka det. OK, själva spelet är lite kantigt och oelastiskt, men får man bara ordning på det bör framtiden vara ljus för Lantmännen. "Månadens vinnare", skriver Kritikern..." Ur Musikermagasinet, marsnumret

De flesta nykära par går ut på restaurang. De tillfällen då jag och M gick ut och åt de närmaste åren är oräkneliga, ofta åt vi kinamat. Vi hade två favoritrestauranger, den ena låg på Grev Turegatan och den andra på Fleminggatan. Vid varje besök var det ett obligatorium att beställa friterad banan och glass till efterrätt, samt kaffe och lyckokaka. Det hör förstås till saken att de flesta lyckokakor innehåller den typ av budskap om framtiden som nykära par gärna vill ha.

Den 24:e februari var jag hemma i min lägenhet i Bromma och var så frustrerad att jag i det närmaste var i upplösningstillstånd. Nu skulle jag lägga av med det här hopplösa gänget! Jag var så helt och hållet inriktad på min egen framtid nu. Hela mitt väsen skrek efter substantiella framgångar. Detta år skulle jag fylla trettio och jag hade inte tid med det här längre! Det började bli jävligt bråttom ifall jag skulle ha någon chans inom musiken överhuvudtaget - och inte bara där. Skulle jag hinna med något slags akademisk utbildning så började det även där bli ganska ont om tid.

Plötsligt small det till i brevlådan. Marsnumret av Musikermagasinet låg på hallgolvet. Först förstod jag ingenting. En etikett med mitt namn och min adress fanns på baksidan av tidningen, men jag hade ju inte prenumererat?! Långsamt började min tröga hjärna att jobba. Jag bläddrade mig fram till sidan för demorecensioner, som bar det ytterst fåniga namnet "Bandspaghetti". Mina händer darrade när jag kom fram till det rätta uppslaget: "Lantmännen.. ..månadens vinnare"!! "AAAAAAH!!!" Jag bara skrek rakt ut. Äntligen!! Nu skulle stenen slutligen komma i rullning. Vinden skulle vända! Mitt nya liv stod för dörren! Någon, en person som faktiskt visste vad det gällde, hade sett mig, slutligen SETT MIG!

Recensionen svallade över av beröm, särskilt över mina texter och mina låtar. Jag kunde inte hålla mig ifrån telefonen särskilt länge och den första jag ringde var förstås M. Jag var uppfylld av lycka, men samtidigt var jag alldeles utmattad. Det var som om jag hade gått och spänt mig i åratal, som om min kropp hade varit i ständig beredskap och först nu kunde koppla av. Inte långt därefter så ringde det på dörren. Utanför stod min älskade M med en röd ros där det satt ett litet kort: "Grattis" och "ÄNTLIGEN" samt att där stod dagens datum "920224" (och det är tur, för annars skulle jag aldrig ha kommit ihåg själva datumet, bara händelsen).

M blev till en början nästan förskräckt när hon såg mig. Hon tyckte att jag såg helt färdig ut. Kanske var jag också färdig, färdig med det gamla livet och redo för det nya. Min utmattning försvann nästan genast när hon klivit in genom dörren. Är det inte märkligt vad en känsla av självförtroende och framtidshopp kan göra för kärlekslivet. Och det var bra - mycket bra...

När jag visade Lantmännen recensionen så blev Nicke nästan lika exalterad som jag, men Patriks reaktion på framgången var märklig. I recensionen fanns en liten kritisk passus om att vi spelade en smula "kantigt och oelastiskt" men ifall vi fick ordning på detta så var våra framtidsutsikter tämligen ljusa. Denna lilla fras hakade Patrik upp sig på och muttrade något om att det bara var mina låtar som fått beröm. En rimligare reaktion på vår recension hade varit att inse att han ingick i ett band med goda framtidsutsikter och att det nu var dags att verkligen ta repandet på allvar. För just där och då så såg det nämligen ut som om musiken skulle kunna bli vårt framtida arbete.

Vår fjärde demo föregicks av ett, med Lantmännenmått mätt, intensivt repande. Jag tror att det var Nicke som fixade vår nya replokal på Roslagsgatan, i studieförbundet Vuxenskolans lokaler, ifall jag inte missminner mig. Lokalen hade sånganläggning, förstärkare och trumset till låns, så det enda vi behövde ta med oss var övriga instrument. Nicke både bodde och jobbade nu i Stockholm som väktare. Den enda som nu behövde flytta till Stockholm var Patrik (men detta skulle ske först långt senare).

Ifall man är nyinflyttad stockholmare så får man inte vara alltför kräsen med sitt boende, vilket Nickes val av bostad visade med all tydlighet. Nicke flyttade nämligen till en lägenhet i Husby den 16/6 (enligt uppgift på ett gammalt flyttkort jag hittade). Husby är, liksom Tensta, ett område med tvivelaktigt rykte. Jag tror att det var rätt snart efter Nickes inflyttning som jag var där på besök. Vi satt väl hemma hos honom och ölade eller nåt, jag tror att det var en lördagskväll. Någon sovplats fanns inte att uppbringa, åtminstone ingen bekväm sådan, så framåt nattkröken bestämde jag mig för att åka hem med sista tunnelbanan.

När jag kom ner till det synnerligen stängda och ödsliga Husby centrum så drabbades jag av ett antal flashbacks. Dels kom jag att tänka på den gamla filmen Warriors, dels på det tillfälle då jag varit snubblande nära att misshandlas vid Spånga station (men räddats av en kille som jag dessförinnan bjudit på en cigg). På torget utanför tunnelbanenedgången drev ett ungdomsgäng planlöst omkring. Jag var den enda person som fanns på torget, förutom gänget. "Jaha, nu är det alltså kört!" tänkte jag.

Som på en given signal började plötsligt valda delar av ungdomsgänget att vandalisera centrumet. Diverse larm och sirener gick igång när sparkar och lösryckta papperskorgar träffade skyltfönster och dörrar. Det flesta butiker hade plåtjalusier, men tillräcklig åverkan på dessa var nog för att sätta igång ett eller annat larm. - Tack och lov så föreföll de synnerligen företagsamma ungdomarna att fokusera allt sitt intresse på vandalismen i stället för på mig. Med bultande hjärta, fast lugna steg, gick jag ner i tunnelbanan. Tåget kom ganska snart och jag kunde lättad kliva på. Jag har inget minne av några ytterligare Husbybesök.

Lantmännens sista
Vilken studio skulle vi använda den här gången? På en gammal papperslapp hade jag ett telefonnummer och en adress till en studio. Min "plastpappa" Calles äldsta dotter (något år yngre än jag) hade vid tiden för vår första demo varit ihop med en kille som var musiker och ljustekniker och som därför hade en del kontakter i musikbranschen. Jag hade fått den här lappen av honom redan inför inspelningen av vår första demo. Den studion, som låg i Midsommarkransen, drevs av två bröder. Det var en sunkig och rörig studio och föll mig vid det tillfället inte i smaken. Men telefonledes fick jag reda på att de två bröderna nu istället drev en ny och fräsch studio på Hagagatan inne i stan, där de ibland också gjorde demojobb för ett stort musikförlag. Eftersom både priset och den nya studion föreföll helt okej, så var det bara att köra.

Denna demoinspelning kom att engagera också M. Hon hade (liksom jag några år tidigare) varit på konferensresa i London och hade där stegat in i en musikaffär och köpt en wha-whapedal till mig av sorten "Crybaby". En wha-wha är en effekt som man kopplar in mellan elgitarren och förstärkaren, ett fasförskjutande ljudfilter som man reglerar med foten - och det låter "Oaa-Oaa" när man pumpar på pedalen. Jag hade länge önskat mig en wha-wha så jag blev förstås själaglad. Jag var så van vid att ingen fattade vad jag höll på med eller behövde, åtminstone när det gällde min musik. Att jag fick en present som var specifikt inriktad på mitt musikutövande och som var så exakt på pricken vad jag önskade mig gjorde mig överväldigande lycklig.

Naturligtvis användes den under inspelningen. Faktum är att jag använde allt och alla som fanns tillgängliga för denna inspelning. Jag tog kontakt med Kristian (ifrån Mefistos bröder och Paria) för att kunna ha med saxofon. Den ena studiokillen, Jens, engagerades för att spela "blåssektion" på studions synt. M:s lillasyster värvades för att sjunga bakgrundssång/kör. Dessutom hyrde vi Marshall-förstärkare för att få det rätta gitarrljudet.

Studion var av och till full med folk och det var en massa spring. Den andra ljudkillen, Anders, engagerade sig och kom hela tiden med en massa tips och trick. Dessutom lyckades jag få honom att till slut höra det gitarrljud som jag faktiskt rattat fram och att sedan framkalla exakt samma ljud på inspelningen. (Detta hade inte hänt sedan inspelning nummer noll i Eskilstuna 1987, den som vi aldrig skickade någonstans). Studioteknikern Anders sa sedan att det var det bästa grundljud de någonsin haft inför en inspelning. Det blev en ganska slitig inspelning, men det preliminära resultatet, innan slutmixen, blev hundra gånger krispigare och rockigare än de halvslabbiga ljudmattor som vi åstadkommit i Nässjö tillsammans med ljudteknikern Henrik.

När inspelningarna blivit klara så var det dags för mixningen. Nu började strulet. Bröderna tycktes hela tiden vara upptagna med annat och en stor mängd avtalade tider bokades av och om i sista stund. Eftersom Anders hela tiden kom upp med bra förklaringar så accepterade jag dröjsmålen, trots viss irritation. Under själva mixningen försvann sedan det fina grundljudet i ganska stor utsträckning. Även här skulle det ha behövts ett par öron till, en producent eller liknande. Ljudet blev en smula vasst och fick inte den botten det skulle ha haft. De många och långa avbrotten och väntetiderna hade fått processen och entusiasmen att delvis gå i stå.

Den låt jag tyckte bäst om, Som ett vårregn, blev heller inte som jag hade tänkt den. Texten handlar väldigt mycket om mig och mitt förhållande med M; om hur både hon och jag, likt alla andra, försökt finna en väg in i vuxenlivet - och om hur alla våra föregångare, ifrån sin himmel, med sorg i blicken sett oss upprepa deras misstag. Jag ville ha ett tungt rockljud, men ändå ett långsamt sväng med mycket soul. Denna låt var mer än andra en representant för den musikform jag ville hitta fram till. Något skämtsamt hade jag kallat den för "Soul Metal" (vilket Patrik halvt försvenskade till "soulmetall" på den affisch som han och Nicke ordnade).

Patrik hade dessvärre redan mutat in sitt område och sålunda bestämt vilket trumspel han skulle tillämpa i låten. Han hörde inte det jag försökte förmedla och det hela slutade med frustrerade utfall ifrån min sida som bemöttes med en furiös positionsbevakande defensiv ifrån Patriks sida. Jag försökte att åtminstone pressa ner tempot, varvid han åter pressade upp det. Låten hamnade till sist i en sorts mellantempo där den nästan rockade och nästan svängde. Det hörs hur trumspelet hela tiden driver på medan allt annat försöker sakta ner tempot. Låten blev helt okej, men den blev inte som jag ville ha den.

Samma sak hade tidigare hänt på vår andra demo. Mina förberedelser och arrangemang av Hem till världen hade varit nästan lika minutiösa, men inte heller de resulterade i det tempo och det sväng som låten var tänkt att ha. Den sociala situationen inom Lantmännen, 1992, fick gradvis slagsida. Patrik tog för sig alltmer och stärkte hela tiden sin position i bandet. Det blev nästan till ett slags vetorätt. Det blev allt fler saker som han sa nej till. Men det kom sällan eller aldrig några musikaliska motförslag. Det var mest bara ett slags revirpissande.

Det var därför som jag började göra skisser av nya låtar på min gamla portabandspelare. Att presentera helt och hållet färdiga låtar, med ett redan helt och hållet färdigt och integrerat trumkomp, blev till slut den enda chansen att få låtarna i mål. En av dessa skisser har letat sig in på den här hemsidan, nämligen Containerbruden.

Lantmännens repningar var alltså inte bara få, de blev dessutom allt mindre fruktsamma. 1992 skulle bli mitt sista riktigt aktiva år med Lantmännen. Jag fantiserade allt mer om att göra en egen inspelning. Jag gick oftast omkring och kände mig missnöjd med hur låtarna gestaltade sig. Hade de väl fått sin form så var det förödande svårt att ändra på något utan en jävla massa bråk. Vår fjärde demo blev det sista försöket och ett mycket ambitiöst sådant. Visserligen hade jag satsat stenhårt på förberedelserna, men i hjärtat var jag på väg bort. Ifall denna demo inte gav resultat, så fick det helt enkelt vara nog.

Förlovningen!
Jag pluggade psykologi på universitetet om kvällarna. Av alla tänkbara människor så stötte jag där ihop med SirN, vilket i och för sig stöder min teori om att de som söker sig till psykologistudier är folk som själva är en smula besynnerliga. - Icke heller jag utgör något undantag ifrån denna regel! Jag har ett svagt minne av att vi bevistade någon av pubkvällarna tillsammans, vilka ägde rum i psykologiska institutionens källarvåning. Annars är det märkligt blankt i minnet, vilket förmodligen beror på att det jag mest hade i huvudet under denna vår rörde Lantmännen - samt en kommande milstolpe i mitt liv!

Oavsett Lantmännens vara eller icke vara så såg det hoppfullt ut på alla fronter. Jag pluggade psykologi, mina låtar hade tillskrivits framtidspotential i en känd musiktidning och jag var kär! Jag ville att jag och M skulle förlova oss! Hur jag framförde det hela har jag glömt. Som jag minns det så tjatade jag tills jag hade övertygat henne. Sedan började planeringsfasen. Jag hade inte för avsikt att snåla den här gången, så som jag hade gjort när jag och A förlovade oss. Den här gången skulle det vara på riktigt, med en stor fest och massor med gäster. (Jag tänkte kanske inte så mycket på hur det hela skulle betalas.)

Eftersom M var grekinna så hade hon en något annorlunda syn på gästlistan än vad jag hade. För egen del så började jag genast med att skriva upp de viktigaste kompisarna under det senaste årtiondet. Sanningen att säga så hade kontakterna med de flesta av dem redan väsentligen klingat av, men det var ändå dessa vänner (samt deras respektive) som haft stor betydelse i mitt liv: Gotlands-Erik, Olle, Petson, Pelle, Kalle och Kristian (som tyvärr inte kunde komma) med flera. - Johan kunde jag av principiella skäl inte bjuda. Kontakten med mina första vänner i punksvängen, som exempelvis Tobbe, Maggan och i synnerhet Melker, var över sedan länge. Det kändes för sent för att bjuda in dem.

Istället för vänner så började M med att skriva upp alla släktingar som enligt grekisk konvenans borde bjudas - och de var åtskilliga. Efter visst dividerande så bantades släktrepresentationen något. För egen del hade jag inte ens tänkt att några föräldrar skulle bjudas överhuvudtaget, än mindre andra släktingar. Men nu stod jag alltså här med en diger lista av både släktingar och vänner. Jag ville ha en rolig fest snarare än en bankett. Det här såg en smula illavarslande ut.

Jag hade ingen aning om vad jag hade satt igång. M kom att i allt väsentligt ta över organisationen. Hon letade upp en guldsmed på Odengatan (som tydligen var prisvärd) för inköp av ringarna, ordnade inbjudningskort, catering, lokal, samt tusen andra grejor. Jag ordnade väl inte mycket mer än att Lantmännen skulle spela några låtar. Dessutom låg datumet för den tänkta förlovningen inte så väldigt bra till. Jag skulle nämligen ha en tenta dagen efter. Festen behövde således flyttas fram en dag, till lördagen den elfte.

Dagen efter min trettioårsdag, dagen för min förlovning, började alltså med att jag åkte ut till Frescati, till den psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, för att där göra min tentamen i statstik och metod inom psykologin. Naturligtvis kretsade stora delar av min tankeverksamhet kring förlovningen. Att förlova sig och göra en tenta samma dag får nog betecknas som något av det planeringsmässigt dummaste jag gjort i mitt liv. Naturligtvis gick tentan åt skogen. Samtidigt innebar det förstås också att jag behövde plugga samtidigt som det fanns massor av förberedelser att göra inför förlovningen. Det blev alltså M, tillsammans med hennes familj och vänner, som fick göra jobbet.

Trettioårsdagen var det formella skälet till festen. Min plan var att vi inte skulle knysta ett ljud om själva förlovningen innan dess. Eftersom grekisk sed i samband med förlovningen krävde närvaron av vissa släktingar - och eftersom några av dem befann sig i Grekland och knappast skulle resa till Sverige bara för att fira min födelsedag - så sprack det upplägget delvis. Den grekiska släkten var därför informerad om vad som skulle ske under kvällen, fast det var ingen annan, inte ens Lantmännen. (Mamma och hennes man tror jag också visste.)

När mina kamrater anlände så blev de en smula perplexa vid åsynen av alla greker i skiftande åldrar. Där fanns barn, äldre vuxna och riktiga gamlingar. Bland annat hade M:s krutgumma till mormor kommit till Sverige, enkom för förlovningen. Jag tror att hon redan nu var kring de nittio eller nåt. Gammal var hon i varje fall. - Petson sa senare att det hade känts lite som att gå in i en scen ifrån filmen "Gudfadern". Fullt så sinistert var det kanske inte. Det var nog mer som en Fellinifilm. Vi det här laget började väl en och annan av mina vänner begripa att det här nog inte bara rörde sig om en vanlig trettioårsfest.

Reaktionerna (ibland dem som inte visste) var av skilda slag. Min kompis Kalles flickvän började av okänt skäl att stortjuta, några satt bara och gapade. Patrik tog, påtagligt rörd, till lipen och sa: "Du får inte göra så här". Trots denna rörelse, samt ett påtagligt alkoholintag, så var han ändå i så pass god form att Lantmännen senare under kvällen kunde framföra några låtar. Fast en bit in på spelningen så blev han tvungen att ge upp. Tillgången till gratis alkohol tog förstås ut sin rätt till slut.

M:s mamma hade köpt ett guldsmycke åt mig. (Greker gillar guld!) Det var en liten guldplatta med en vädur på och de grekiska bokstäverna Π och O, alltså mitt stjärntecken och mina initialer P och O (märkligt nog ett stort Omikron och inte Omega, Ω). Jag knäppte upp min mörkröda skjorta och lät henne fästa smycket runt min hals. Det var inte på något sätt rituellt, men det kändes så. Detta var mitt stora ögonblick. Det kändes som om jag invigdes i något heligt och nu gavs rätten att bära mina insignier, halssmycket och förlovningsringen. Dessvärre var våra förlovningsringar inte likadana till utseendet. Min hade mjukt välvda kanter, medan profilen på M:s ring var rak med snett vinklade kanter och dessutom påtagligt smalare. Helt slipper man aldrig undan billigheten. Detta var priset för anlitandet av den billiga guldsmeden.

Annars gick kvällen i överdådets och glädjens tecken. Vi "svennar" dansade så gott vi kunde till den grekiska musiken och alla dansade så gott de kunde till den mer ordinära dansmusiken som fanns på band, bestående av lite olika hits som skulle passa flertalet. Jag gick omkring och sprätte som en tupp. Jag kände mig som en vuxen man! Detta var i sanning en initiationsrit. Det kändes som en enda stor fanfar för det liv som var i antågande. Jag var en flitig student, en uppenbarligen god kompositör och textförfattare - och kärleken log sitt vänligaste leende mot mig.

M:s pappa visade mig den lilla kyrkogården där hans släkt låg begraven. Prästen i byn visade oss senare också själva kyrkan. Kyrkan var ganska liten och hade förut varit kapell åt det kloster som tidigare funnits på platsen. Kyrkan var tillägnad Agios Giorgos, alltså den helige Giorgos/Sankt Georg/Sankt Göran. Utsikten ifrån den lilla kullen var hänförande. I norr låg några höga berg som gränsade till Bulgarien och på vars toppar man nattetid kunde se ljusen ifrån vaktposterna. I öster bredde slätten ut sig och man anade vagt den sjö som fanns några byar längre bort. I övrigt bestod utsikten av ett landskap fullt av mjuka kullar. Det var svårt att föreställa sig det armod som funnits här tidigare och allt det blod som flutit mellan dessa kullar, under de svåra tider som M:s mamma och pappa ibland berättade om.

Jag förälskade mig i den här platsen och den här kyrkan. Detta var den kyrka som jag ville gifta mig i. Här skulle jag vigas med min älskade M. Det var så lätt att känna stora känslor när man just kommit ut ur det lilla kapellet till den vackra utsikten. Kyrkklockan hängde fritt i en liten stapel strax intill. Det fanns inte ett endaste moln på min himmel.

Bye, bye Lantisar!
Jo det fanns faktiskt ett litet ulligt cumulusmoln vid horisonten. I början av 1992 hade det sett ut som om saker och ting skulle kunna gå riktigt bra. Jag hade börjat plugga psykologi kvällstid på Stockholms universitet. Jag sökte pliktskyldigast jobb hos arbetsförnedringen samtidigt som jag gick runt på a-kassan. Men inom ett område växte min frustration, nämligen gällande Lantmännen. Vi kom ingenstans. Jag skickade ut våra demokassetter likt flaskposten i Bällstaån. Jag vet inte om de krossades, men försvann gjorde de, rakt ut i tomma intet, rakt ut i tystnaden. Det hände ingenting. Ingenting alls.

Jo, en sak hände, redan under våren. Vi fick kontakt med ett band i Uppsala - om detta var genom Patrik eller Nicke minns jag inte. De hette "Amanda om natten" vilket förstås inte är något vidare bandnamn, men det är knappast "Lantmännen" heller. De var tydligen på gång med en skiva eller nåt och figurerade i en eller annan artikel. De skickade oss sina alster och vi skickade dem våra. Visst tycke uppstod och vi bestämde att vi skulle ha en gemensam konsert på Tre Backar. Av okänd anledning föll det på mig att tillverka en affisch. Jag trodde att jag skulle kunna göra en hyfsat snygg affisch. Jag trodde fel.

Vad fan skulle jag rita för något som skulle kunna symbolisera både "Lantmännen" och en "Amanda". Idé: Jag skulle rita en brud med en grep vid en dynghög! Eftersom "Amanda om natten" kom ifrån Uppsala så ritade jag dit en doktorshatt också. Det skulle möjligen ha varit en kul affisch ifall jag haft några talanger som tecknare. Det hade jag inte.

Till denna spelning, liksom till en annan spelning på Tre Backar så bjöd vi in branschfolk. Jag skickade inbjudningar till recensenter i både dagspress och musiktidningar, samt till alla möjliga och omöjliga skivbolag. Jag har kvar gästlistor ifrån den här perioden som listar hundratalet personer. Jag tror inte någon av dem dök upp. I så fall gav de sig inte till känna, utan var där inkognito. Förmodligen var det ingen som kom.

"Amanda" var inte det enda försöket att haka på ett annat band. "William" hade jag och Patrik, under tiden i Hultsfred, upptäckt i den stora lådan med demokassetter ifrån hoppfulla band som ville spela på Hultsfredfestivalen. Sedermera resulterade denna upptäckt i att de faktiskt fick en spelning på festivalen. Kontakt med dem hade vi alltså gjort redan inför vår första riktiga demoinspelning, 1990. William var knutna till ett skivbolag och släppte väl en eller annan skiva också. Vi hade en del förhoppningar om att de skulle återgälda den spelning som vi (indirekt) ordnat åt dem på Hultsfredsfestivalen och därför hjälpa oss med kontakter på sitt skivbolag. Det enda resultatet av det hela blev att de första refuseringsbreven ifrån Williams skivbolag var någotsånär personliga och ordrika.

De berömmande orden om våra tidigare alster, i Musikermagasinet och Backstage, tycktes lika verkningslösa som våra informella kontakter inom branschen. De recensioner av demo nummer fyra som vi sent omsider fick i Backstage och Musikermagasinet var inte mer än små notiser som halvhjärtat bekräftade de tidigare goda recensioner som dessa båda tidningar gett oss. Och som vanligt var det knäpptyst ifrån skivbolagen, bortsett ifrån enstaka förtryckta refuseringsbrev. Det var dags att lägga av.

Min plan var att låta bandet mer eller mindre självdö, att vara upptagen av annat och inte lägga ner någon energi på nya låtar och dylikt. Eftersom ingen annan skrev några låtar så borde väl detta förr eller senare göra repandet tillräckligt enformigt och meningslöst för att också de andra skulle tröttna. Det finns en notering i min almanacka ifrån året därpå, 1993, om en repning den 16:e februari, men efter den så kan jag inte finna några fler anteckningar. Jag förmodar därför att tidpunkten för patientens stilla insomnande var någon gång under vintern. - Det fanns också ett annat skäl till att jag kunde begrava bandet, men jag återkommer till det.

Hade den fjärde demokassetten lett till ett skivkontrakt så hade naturligtvis läget varit ett annat. Jag gjorde förstås min plikt in i det sista, både gentemot bandet och gentemot mig själv - fast egentligen ska man nog säga att jag gjorde min plikt gentemot musiken. Resultatet var allt! Det var verken i sig själva som var mitt yttersta mål. Jag ville VARA bra! Jag fiskade inte efter lättvunnen uppskattning. Eventuell berömmelse var bara av intresse ifall den omfattade hela mig. Naturligtvis ville jag bli rockstjärna, men jag ville bli det genom att verkligen vara bra - och veta om det. Endast med hela mitt jag levandegjort, fullt synligt och uppskattat skulle segern vara vunnen.

Även den fjärde demokassetten följdes upp med ett antal spelningar. Vi spelade på Skänken (Gripsholms värdshus) den 19/9. Carolinas och Jokums digitalt kolorerade video, gjord på låten King Kong, visades upp innan vi gick in på scenen. Det var tämligen narcissistiskt att vara uppvärmningsakt åt sig själv! Vi spelade sen på Lilla Maria vid Mariatorget dagen därpå, samt att vi också ställde upp på en gala för de hungrande i Somalia den 7/10.

Egentligen tycker jag djupt illa om den här typen av galor. Det finns något ganska äckligt i att en massa band tar chansen att få gratis uppmärksamhet, samtidigt som man försöker framstå som altruister. Visserligen var vi väl alla åt vänsterhållet och stödde naturligtvis den goda saken, men faktum kvarstår att den främsta - men aldrig uttalade - orsaken för band att ställa upp är för att få synas. Även om det man gör kommer andra till godo så känner man hyckleriets bittra eftersmak i munnen.

I mitt fall var det ett dubbelt hyckleri eftersom jag i hemlighet förberedde en karriär utan Lantmännen och redan höll på med de första låtarna till min kommande solodemo. Jag sjöng för de hungrande av egoistiska skäl och för att få tidningar att skriva artiklar om oss, vilka jag sedan avsåg att använda i min egen kampanj. Jag var lite som Johan, min gamla kompis ifrån Kungsängen. Jag borde kanske inte klandra honom. Jag lämnade också människor bakom mig, fast mer passivt och fegt. Jag lät kontakter förfalla tills de upphörde. Många namn ifrån Stockholm, Hultsfred, Katrineberg och dessförinnan Gripsholm och Mariefred, syns för sista gången i detta års almanacka. I almanackan står också "Ettårsdag.. ..Fria?" Jag friade aldrig till M och skulle heller aldrig komma att göra det.

Med undantag för min förlovning så gick jag aldrig till något, utan alltid ifrån något. Jag längtade alltid efter en nystart - och när jag trodde mig ha möjlighet till en sådan så dumpade jag raskt gamla vänner. I mitt inre fanns ett behov av att svika. Jag kan inte med säkerhet säga att det bara var av musikaliska skäl som jag avsåg att lämna Lantmännen. Kanske var mitt beslut också en verkan av den inre skugggestalt som hela tiden såg till att ingen eller inget någonsin fick komma mig för nära. Alla känslomässiga band måste i slutändan kapas! - ALLT MÅSTE FÖRSTÖRAS!