Omslaget till Fyra Sånger uppslag 1 (pdf), uppslag 2 (pdf), uppslag 3 (pdf), uppslag 4 (pdf) EG-/EU-valet En riktig man? Brevet "Årets bästa presentation. Snygg grafisk form. Konvolutet är klart så att säja. Vi har släppt för mkt, det sista året. Vi kommer att leta efter mera material "seriöst". Kontenta vi signar inga nya artister/grupper under 1994. Ditt material är bra men lite tråkigt. För bra. Dåligt med listhookar. Det måste finnas 3 st potentiella radiohits. Lev väl." Ännu ett refuseringsbrev

Den dröm jag haft föregående vinter hade bitit sig fast och kompletterades sedan med ytterligare en dröm. Den okända kvinnan var i denna dröm en konstnärinna som stod och målade en tavla. Av någon anledning verkade hon vara arg på mig. Gick jag fel väg? Det fanns en känsla i drömmen av att detta var en kompletterande dröm till den första och att den skulle följas av fler drömmar och tecken. Jag tolkade drömmarna som ett löfte: På helig mark under heliga tecken skulle jag få en uppenbarelse. Det fanns en mening med mitt liv. Det fanns ett uppdrag. Tecknen och sammanträffandena sade åt mig att vara redo.

Vissa händelser tycktes vara burna av en underliggande avsikt. Vissa sammanträffanden var inte bara sammanträffanden, utan tycktes förebåda kommande händelser. De var betydelsebärande. Idén om att tiden rörde sig i ett slags repetitiva mönster (ungefär som fraktaler) hade dykt upp hos mig redan 90-91 men det var först nu som dessa mönster började bli konkreta och synliga - och de verkade vara avsiktliga.

Vissa drömmar och sammanträffanden var "signifikanta". De ägde en stark symbolisk laddning. De innehöll något som man la märke till. Det var detta "signifikanta" som jag senare kunde identifiera i kommande händelser och som jag då kunde sätta i (symboliskt) samband med dem. Världen tycktes manifestera sig enligt ett mönster, där drömmar och verklighet gemensamt var länkade till ett underliggande skeende, ett slags mekanik. Några år senare skulle jag stöta på närbesläktade teorier om sådana samband. Carl Gustav Jungs idéer om den så kallade synkroniciteten ligger inte långt ifrån mina lekmannamässiga observationer, spekulationer och slutsatser i ämnet.

Under en promenad till Fruängen fick jag plötsligt syn på en sifferkombination, ett tal som jag av någon outgrundlig anledning lade på minnet. När jag senare på Systembolaget (var annars?) i Fruängen tog en nummerlapp så dök exakt samma tal upp. Senare samma kväll så satte jag på TV:n och i en påannons för ett nöjesprogram så hänvisade man till en text-TVsida med samma tal!! Slump? Tja, kanske. Problemet var att detta tal började dyka upp lite överallt. Jag kunde till exempel vakna mitt i natten och se samma talserie på väckarklockan.

Jag är till fullo medveten om hur selektiv uppmärksamheten kan bli när man har fått något på hjärnan, när man plötsligt blivit fixerad vid något. Jag är inte heller okunnig om att vårt omedvetna styr våra beteenden i en mycket större omfattning än vad de flesta av oss vill kännas vid. Men det verkar långsökt att mitt omedvetna skulle väcka mig mitt i natten, vid exakt rätt tidpunkt för att jag - efter att ha legat i halvdvala en stund, känt mig kissnödig, vridit mig i sängen för att titta på klockan - skulle pricka in rätt klockslag och dessutom göra detta vid upprepade tillfällen!

Jag trodde redan på någonting, som nu blev till en någon. Gud upphörde gradvis att vara en princip. Slumpen var inte bara slump. Det tycktes finnas en avsikt med skapelsen. Gud blev personlig igen, så som när jag var liten och bad bakom busskuren utanför Bällstaskolan. Jag ville tro att dessa siffror (och mina sanndrömmar) hade något viktigt att säga mig; att det fanns en plan för mitt liv, en väg mot fullkomnandet, en väg mot något annat!

En sak var säker. Det fanns ingen väg framåt ifall jag inte kunde knyta an till min historia och göra upp med den. Jag behövde bli en vuxen och självständig man och för att kunna bli det så måste jag ut ur det silkesbehandskade fyrfaldiga grepp som min familj utgjorde. Det var inte strid jag sökte, det var förståelse. Jag ville att de skulle förstå och bistå mig i denna process. Min förlovning två år tidigare må ha varit själva initiationsriten, men detta var själva frigörelseprocessen. Detta var vuxenblivandet, ett eller annat årtionde försent. Mitt brev till mina föräldrar - och för kännedom riktat också till Mormor och Kalle - började sakta ta form.

EG-/EU-valet
Jag var inte den ende som skrev detta år. Den gode Gotlands-Erik hade alltid varit en betraktare och en dagboksskrivare, så det var väl ingen överraskning att han kom att gå en kurs i journalistik. Han hade vid den här tiden blivit medarbetare i en tidning på vänsterkanten, en publikation som kämpade tappert mot den reaktionära snålblåst som tagit sin början under åttiotalet och som nu, i den postkommunistiska eran, fått Sverige att driva in i ett nytt marknadsekonomiskt paradigm. Vänsterpartierna bytte fot och namn. Det tycktes plötsligt inte finnas några kommunister längre.

Tidningen som Erik skrev för använde ord som rättvisa, fördelning, balans - men inte ord som arbetarmakt, uppror eller revolution. Den intellektuella vänstern ifrån sjuttiotalet föreföll nu att istället ha blivit emotionell. Fokus gled över ifrån maktfrågor till miljöfrågor och till frågor om globaliseringen. EG-/EU-frågan skar över partigränserna, men man kan nog säga att merparten av vänstern var motståndare till en anslutning, vilket lyste igenom i tidningen.

Senare detta år, närmare bestämt den trettonde november så var det nämligen dags för den andra stora folkomröstningen i min tid, den om Sveriges medlemskap i den Europeiska Unionen, EU. Den trettonde var en söndag, men symboliskt borde det ha varit fredag den trettonde. Enligt ja-sidans storföretagsfinansierade megafoner så skulle allt bli billigare och bättre ifall vi gick med. EU var framtiden. EU var ett stort fredsprojekt och bla, bla, bla. - Nej! EU var och är "det fjärde riket". EU är en protektionistisk tullmur som tillsammans med USA:s och övriga västländers handelshinder snedvrider konkurrensen i världshandeln.

Extra tydligt och extra perverst blir det när EU subventionerar olönsam produktion inom unionens gränser så att produktionen i vissa u-länder konkurreras ut. Produktionen av socker ifrån europeiska sockerbetor skulle vara olönsam utan subventionerna, eftersom sockerhalten i sockerrör är så pass mycket högre. Saken är dock den att sockerrör av klimatskäl inte kan odlas inom EU, åtminstone inte med lönsamhet (och europeiska löner är förstås också förhållandevis höga). Sockerrören odlas istället huvudsakligen i u-länder, vars produktion av socker gradvis slagits ut genom subventionerna till de europeiska bönderna. Det har nu blivit billigare för u-länderna att köpa subventionerat socker ifrån EU, gjort på förhållandevis sockerfattiga sockerbetor, än att framställa inhemskt socker, gjort på sockerrika sockerrör!

EU, ett fredsprojekt? Knappast! Jag kan inte tänka mig en bättre grogrund för u-länders hat mot västvärlden än detta. U-ländernas intellektuella och politiker av allehanda slag skriker i högan sky mot dessa orättvisor - och vad ska man säga om det? - De har ju rätt! Deras länder är chanslösa. De kan inte sälja till EU, eller till I-länder överhuvudtaget med den lönsamhet som produkterna skulle ha haft utan tullar och restriktioner. De tvingas sälja till underpris.

Följaktligen kommer u-länderna inte ikapp, utan halkar istället efter. Följaktligen blir det allt svårare att finna sin försörjning i dessa länder. Vad ska en sockerrörsbonde i ett u-land göra när subventionerat socker ifrån EU gjort honom arbetslös så att han inte längre kan försörja sin familj? - Han kan flytta! Han söker kanske jobb i närmaste stad. Kanske flyttar hela familjen. Kanske hamnar de i en kåkstad, i slummen.

Kanske är det också så att när ett flertal (allt fattigare) länder konkurrerar på samma marknader med ungefär samma råvaror eller produkter, så uppstår konflikter av olika slag. Kraven på lönsamhet leder till rovdrift på både människor och miljö, i länder där man knappt hört talas om avloppsrening och liknande. Det blir konflikt om landområden med goda förutsättningar för råvaruproduktionen. Gamla (etniska) anspråk på landområden aktualiseras och leder måhända också till stridigheter. - Kanske flyr då sockerrörsbonden utomlands när tillståndet i hans land blivit outhärdligt till följd av både fattigdom och krig.

Förmodligen flyr han inte till Sverige. Det är han sannolikt alltför fattig för. Men ibland dem som har råd så finns det kanske en eller annan som gör det, kanske till och med ganska många. Om ekonomin i ett land stadigt går nedåt så har ju framförallt medelklassen rätt mycket att förlora. Att ständigt förlora mer och mer - och kanske i ett krig eller en konflikt förlora allt - utgör ett ganska starkt incitament för emigration. Problemet är att muren kring de rika länderna inte bara är en tullmur, utan också i högsta grad en mur för att hålla oönskade människor borta. Den "fria rörligheten" för varor och människor inom EU tar abrupt slut vid denna mur. Enda vägen in är att söka asyl, att bli flykting.

Har man ingen framtid, eller ens utsikter till en säker försörjning, särskilt ifall man har en familj att försörja, så är det i mina ögon inget brott att försöka ta sig in i EU (eller andra i-länder) iklädd flyktingens täckmantel, snarare är det en plikt gentemot de nära och kära. Nej, brottslingarna är istället EU och den övriga västvärlden som snedvrider världsmarknaden genom protektionism och ett otillbörligt gynnande av de egna länderna på u-ländernas bekostnad.

Under terrorbalansens tid så kunde u-länderna i bästa fall kryssa mellan öst och väst. Det fanns alltid en motkraft, vilket medgav ett visst manöverutrymme för att balansera mellan stormakterna. Ingen visste ännu att denna kamp skulle sluta med total seger för väst. Ingen visste då att EU skulle bli "det fjärde riket" som skyddas av NATO:s och USA:s stridskrafter, att världen skulle stå utan alternativ. USA - detta land som på hemmaplan talar om demokrati, men som under hela efterkrigstiden konsekvent gynnat diktaturer och diktatorer som exempelvis Pinochet i Chile, Videla i Argentina, Marcos på Filippinerna, bara för att nämna några - står nu som segrare och länderna i EU är dess (möjligen något knorrande) vasaller.

USA, EU och övriga västvärlden kör först de fattiga nationerna i botten ekonomiskt. Sedan, ifall dessa länder försöker ta sig friheter, som exempelvis Irak, så går man in med bomber och soldater. - Det fanns aldrig några massförstörelsevapen, några "weapons of mass destruction" i Irak. Däremot fanns det olja. Så efter två krig så producerar Irak nu både olja och flyktingar; flyktingar undan krig, fattigdom, attentat och inbördes väpnade strider. En hel del av dessa och andra flyktingar hamnar i EU, förhållandevis många i Sverige.

Det är knappast deras högsta dröm att bli bidragsberoende i Sverige och att hamna i totalt segregerade bostadsområden som Rosengård och Tensta. De flesta skulle nog hellre ha stannat i sina hemländer, ifall blott dessa varit någotsånär demokratiska och erbjudit goda framtidsutsikter. Diktaturer, fattigdom och konflikter genererar flyktingströmmar. Den veritabla folkvandringen leder sedan till etniska konflikter i mottagarländerna, där kulturerna krockar med varandra. Detta leder sedan i många fall till främlingsfientlighet.

Hos u-ländernas folk leder den här orsakskedjan gradvis till en fientlighet gentemot den västvärld ifrån vilken man är effektivt utestängda. Kanske drömmer man sig då istället tillbaks till forna tider, till en tid då man måhända var ett stort folk, eller åtminstone ett fritt och stolt folk. Det skapas ett tillstånd av nostalgi och frustration som utgör bästa tänkbara jordmån för radikal fundamentalism av allehanda slag. Denna fundamentalism, som egentligen är en revanschism, attraherar två olika grupper. Den första gruppen utgörs av dem som bebor de utestängda länderna. Den andra gruppen utgörs av dem som flytt till väst, exempelvis EU, där de sedan blivit marginaliserade och segregerade. - EU dels importerar, dels bygger upp en armé av potentiella femtekolonnare som man själv bidragit till - och fortsatt bidrar till - att skapa, både utomlands och hemmavid!

Vare sig det sker medvetet eller inte så är en fiende är under uppbyggnad, en fiende som ersatt den gamla Sovjetunionen och kommunismen, en fiende som också används för att motivera de alltjämt höga militärkostnaderna i främst USA, samt för att motivera inskränkningar i medborgarnas rättigheter och legitimera hemlig övervakning. (När just den här meningen skrivs, år 2008, så har en lag klubbats igenom som gör att FRA - Försvarets radioanstalt - tillåts signalspana på vårt lands egna invånare!) Inom NATO:s ram samövar de europeiska försvarsmakterna, varav samtliga försvurit sig att ställa upp för alla andra NATO-länder (läs EU-länder) i händelse av att något av dessa blir angripet.

"Kriget mot terrorismen" fanns inte 1994. Det fanns i sin nuvarande form inte före den elfte september 2001, men kriget mot de fattiga och utsugna finns och pågår sedan länge. Än så länge är det väsentligen ett kallt krig, än så länge! Berlinmuren må vara riven, men nu står muren istället mellan fattiga och rika länder och mellan olika etniska grupper, mellan flyktingar och folken i mottagarländerna. - På ena sidan ligger Danderyd och på andra sidan Tensta. Så är det nu - och så var det också då, 1994, det år då vi trädde in i EU.

I det invandrartäta Tensta jobbade M detta år i ett ungdomsprojekt, med dessa människors barn. En dag tog Erik med sig bandspelare och kamera för att åka ut till hennes arbetsplats. Enligt ovanstående resonemang så är det konsekvent att den tidning som Erik skrev i (likt gamla pockettidningen R) också var intresserad av sociala frågor. M var framgångsrik i sitt arbete med invandrarungdomarna. Den intuitiva intelligens som hon besatt, i kombination med hennes kreativa tillämpningar av det hon lärt sig på universitetet, var en framgångsformel. Hon växlade kameleontiskt mellan kulturerna och nådde resultat som teoretiserande helsvenska socialkärringar ur medelklassen bara kunde drömma om, när de satt där med sin professionella hållning och distanserade intellektuella attityd, fjärran ifrån opassande känslouttryck av utomnordisk karaktär.

En riktig man?
Jag och M kom att umgås med Erik och hans tjej lite sporadiskt. De var hemma på middag hos oss någon gång och så. Vi var allihop i ett annat skede av livet. De planerade att skaffa barn, de var på väg in i familjelivet. Jag och M hade väl lekt med tanken ibland, men jag var den som oftast sa att vi nog borde vänta lite. Ibland, när allting var som bäst mellan M och mig, så hände det kanske att jag struntade i skydd och tänkte: "Händer det så händer det!" - Men oftast höll jag tillbaka och fegade ur. M kunde bottna i sin kultur, hon visste att det fanns människor bakom henne som skulle stå oss bi ifall vi behövde det. Själv bottnade jag inte i någonting, särskilt inte i någon kultur.

Jag undrar hur jag skulle ha blivit som pappa, ifall M och jag hade fått barn. Skulle jag ha blivit som min egen pappa, en man som raljerade över allt och alla och som spred känslan av mindervärdighet och ofullkomlighet omkring sig, en man som prioriterade sin egen erotiska lycka i sådan utsträckning att han lämnade landet - samt en förtvivlad och förvirrad liten pojke - bakom sig för att nå den, en självcentrerad egoist?

Eller skulle jag kanske ha blivit som min plastmorfar Kalle, en skåpsupande halvalkis vars (alkoholrelaterade) lynnighet gjorde att han utan konkret orsak kunde växla mellan kärleksfullhet och den mest burdusa dumhet? - Vilken manlig förebild fanns annars att tillgå? Det enda som återstod var "den grinige" vars rigida och agrara moralföreställningar och buttra förakt för min svaghet ständigt skinit igenom, både i Viksjö och i synnerhet under tiden i Karlstad.

Det hade aldrig funnits några bröder, farbröder, morbröder, kusiner, bryllingar, tremänningar eller andra släktingar av hankön i min närhet. Jag hade i stor utsträckning mobbats ut ur en hel del av de normala grabbgängen. Var i helvete skulle jag hämta min manlighet, varifrån skulle min faderlighet komma? - Det fanns ju för helvete ingen där! Åtminstone fanns där ingen som fyllde ut kostymen. Kanske var det därför som jag sökte en bror i mina närmaste kamrater, en parhäst, någon som jag kunde relatera till och gå vid sidan av.

Efter Pappas sorti blev det inte bara en brist på vuxna män i min närhet, det blev en brist på vuxna överhuvudtaget, förutom vicevärden och hans fru som ändå till stor del försvann ur mitt liv efter att jag och Mamma flyttat till Viksjö. En hel del av det umgänge som min synnerligen sociala fader hade och ofta bjöd hem till oss, eller som vi var bortbjudna till, försvann också. Till detta umgänge hörde mina gudföräldrar och deras släkt. De försvann som en avlöning efter att Pappa hade stuckit.

Några år senare under nittiotalet skulle jag komma att möta sonen till mina gudföräldrar. Han jobbade nu som polis. Det föregicks av en mycket sorglig händelse. En av de ungdomar som M hade haft nära kontakt med i sitt arbete dog under tragiska omständigheter. Jag vet inte vilket folkslag han tillhörde, men pojkens släkt avsåg att hålla ett begravningståg, en procession, genom Tensta fram till Tensta kyrka där begravningsceremonin skulle hållas. Till detta fordrades poliseskort. M var ledsen och mådde allmänt dåligt. Hon ville därför att jag skulle göra henne sällskap, vilket jag självklart gjorde.

Jag och M kom att gå i början av tåget, för att leda följet till kyrkogården - allt i samråd med polisen. När den ena av poliserna presenterade sig så hajade jag till när jag hörde hans efternamn. Jag frågade honom ifall han möjligen var släkt till mina gudföräldrar, vilket han visade sig vara. Han var deras son. Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna. Jag hade mött honom som liten, men kom inte alls ihåg honom. Han och den andra av de två poliserna föreföll en smula spända, där mitt ibland de sörjande invandrarna varav många närmast skrek av sorg, bärandes på porträtt av den döde pojken. Emellanåt så lyfte de kistbärande männen kistan mot himlen och skanderade något - och vid varje tillfälle så ryckte de båda poliserna till och såg ut som om de helst av allt ville dra fram batongen.

En annars begåvad krönikör, med rötterna i Balkan, skrev vid ett tillfälle i en av Stockholms gratistidningar en synnerligen enfaldig kolumn om hur "naturlig" manligheten var hos män ifrån bland annat Balkan, varvid han samtidigt raljerade över fjolligheten hos svenska män. Jag kan erkänna att jag ibland känt en avundsjuka gentemot de kulturer där allting tycks vara färdigt, klappat och klart; gentemot de kulturer där det finns riter och procedurer för allting. Jag såg detta hos det sörjande följet - och jag såg det hos grekerna.

Det fanns hos grekerna utmätta tider för att sörja vid dödsfall och det tycktes alltid finnas ritualer och danser som var lämpliga vid festliga tillfällen såsom förlovningar och bröllop. Det fanns tydliga definitioner av manligt och kvinnligt, åtminstone tydligare. Men denna tydlighet hade samtidigt en inbyggd nackdel i att den "naturliga" manligheten därmed oftast förblev oreflekterad. Det var lite som när svenska gossar i forna tider tog på sig konfirmationskostymen och plötsligt upphörde att vara pojkar.

Så vilken manlighet och vilken kultur stod mig då som svensk man till buds? I vems fotspår skulle jag gå? Männen i min familj gav mig ingen ledning. Min kultur (och då avser jag den svenska eftersom mina band till det tyska knappt fanns kvar) hade bara tvivel och frågetecken att erbjuda. Den grekiska kulturen var mig alltför främmande. Och den "naturliga" manlighet som den partiellt korkade kolumnisten ifrån Balkan refererade till - vilken tydligt givit sig till känna under krigen i det forna Jugoslavien - fyllde mig med avsky. Det var i praktiken mobbarnas manlighet, förtryckets och våldets totalt oreflekterade manlighet. Den helsvenska (men lika etnocentriska) motsvarigheten hos de två poliserna som nervöst fingrade på sina batonger manade inte heller till efterföljd.

Här var jag, mitt i mina bästa år, förlovad med en underbar kvinna. Jag tänkte ibland på familj och barn - ibland på att fly hals över huvud. Ibland trodde jag att Gud skulle komma in i mitt liv och på att det fanns ett uppdrag som väntade mig. Ibland trodde jag att jag skulle bli rockstjärna eller åtminstone en kompositör av populärmusik. Ibland trodde jag att jag skulle bli vuxen på riktigt, att jag skulle komma underfund med livet och med vem jag var, att jag skulle bli en riktig man - en som både vill och kan; finna mitt andliga hem och finna min kultur. Mitt ibland alla motstridigheter fanns insikten att jag nog inte skulle klara det själv. Fast nu fanns det inte längre någon professionell hjälp att tillgå.

Brevet
Den rumphuggna och tämligen lågkvalitativa terapi som jag genomgått ledde ingenstans och inga pengar fanns att tillgå för en nystart inom någon ny terapiform. Istället fick jag under våren ett hån igenom mitt brevinkast, i formen av en enkät med namnet "Hur har du det?" ifrån Stockholms läns landstings psykoterapiinstitut. Frågeformuläret föreföll vid en första anblick seriöst, men när jag började granska det närmare och hann tänka till så blev jag förbannad! Dels hade man skickat denna enkät, om det dagsaktuella hälsotillståndet, till en person vars terapi varit ett hån i sig. Dels fanns en lallande och infantiliserande ton i häftet. Vad sägs om exemplet nedan?!

För att kröna denna institutionella förolämpning så avslutades enkätens följebrev med att man listade undersökningens förutsättningar, samt erbjöd en liten bonus:

*Att delta i den här undersökningen är frivilligt.

*Din identitet är helt skyddad i undersökningsmaterialet.

*Du kan när som helst begära att Dina uppgifter raderas.

*Det blir en bättre undersökning om Du vill vara med.

*Du får en Bellmanlott för Ditt besvär.

(En nu försvunnen typ av lott hos Penninglotteriet, som nu uppgått i Svenska Spel.)

En Bellmanlott? - En BELLMANLOTT?! Och så denna jävla ton! I stället för att säga att min medverkan var viktig för att göra undersökningen statistiskt säkrare, vilket (då möjligen) kunde bidra till att man i framtiden kunde ge bättre och mer adekvat vård, så valde man att säga att: "Det blir en bättre undersökning om Du vill vara med." - Det bjij en bättje undejsökning om Du vill vaja med, lilla gubben - och e Du jiktigt snäll så fåj Du en liten slant (kanske!). Pajasar!! (Eller så också Ni förstår: PAJASAJ!!!)

Jag besvarade naturligtvis inte pajasenkäten. Jag hade viktigare saker att göra. Jag jobbade på mitt brev till familjen, med den största möda och med den största oro för hur det skulle uppfattas. Först skrev jag ett utkast, som mest blev en skiss över hur jag såg på mitt liv och världen. Detta utkast gled förbi målet. De skulle inte förstå vad jag sa. Det saknade ett direkt tilltal och kändes mest som en massa svammel.

Jag var helt enkelt rädd. Min familj utövade en känslomässig kontroll över mig och hade själva inte en aning om det, eller så hade de det men förstod inte effekterna av den. Summan av alla deras medvetna och omedvetna förväntningar på mig blev till en känslomässig sordin, ett segt äggskal vars fyra skikt gjorde det ogenomträngligt för mig. Hade det funnits andra vägar till vuxenheten så hade jag kanske klarat av det. Hade jag någon gång fått uppleva min egen styrka så hade det kanske varit möjligt.

Jag kan ha städat mitt rum någon gång som barn, kanske också diskat någon gång, men jag har endast mycket få och svaga minnen av sådant. Självständighet var inte något som förväntades av mig. Ändå kan jag inte säga att jag saknade beröm eller kärleksbevis, tvärtom! Men det fanns liksom ingen koppling till nyttan. Jag fick höra hur bra jag var på språk, vilket fint ordförråd jag hade, hur intelligent jag var, hur söt jag var, hur väluppfostrad jag var - samt mottog en eller annan örfil av Pappa när så inte var fallet. Duktig kunde jag förstås gärna vara, men det var egentligen inte nödvändigt för att vara bra.

Ifall jag ska använda en liknelse, så var jag mer som en utställd hund än som en brukshund. Jag ledde inte de blinda eller fann dem som försvunnit i laviner. Jag nosade inte fram knark ur smugglares resväskor. Jag fyllde förvisso en funktion, men det var endast en social funktion, en roll. Jag uppfyllde förväntningarna, men inte min potential. Jag kunde tala tyska, men lärde mig aldrig grammatiken. Jag kunde rabbla multiplikationstabellen hyfsat, men lärde mig aldrig att räkna ordentligt.

En vuxen man och en vuxen kvinna förväntas ha barn. Jag var detta barn. Alltså skötte jag mitt jobb, min sociala roll. Att jag dessutom var ett välskapt och begåvat barn som dög att visa upp var en bonus. Det var också bra att kunna saker, inte för nyttans skull, men för att kunna visa upp. Alltså kunde jag saker, varav de flesta var oanvändbara i det dagliga livet. Skolkunskap, med andra ord. Jag var också, inledningsvis, bra i skolan. Jag kunde läsa och skriva och fattade ganska omgående vad som efterfrågades.

Varför gick det då snett i skolan? Varför gick det snett redan i lekskolan? Var det något fel på mig? Eller var det någon komponent som saknats under de tidiga barndomsåren? Kunde problemen ha undvikits? - Min gudfar var lärare på Kristofferskolan, en Waldorfskola. Det naturliga valet hade varit att sätta mig i skola där. Men det är klart, där fick ju inte småbarnen betyg. Detta gjorde mina föräldrar nervösa, detta var ett avsteg ifrån normaliteten. Alltså satte man mig istället i den kommunala skolan. Resultatet blev nio års mobbing, varav huvuddelen med mig som offer och den återstående delen given av mig åt andra oskyldiga barn.

Mitt sociala misslyckande i skolan var skriande uppenbart. Mina studieresultat störtdök. Jag levererade inte längre. Alltså skötte jag inte mitt jobb som barn. Åtminstone så var det gamla bonusvärdet utraderat. Det fanns inte längre något att visa upp. Den enda person som potentiellt hade förstånd och patos nog att ställa skolans personal mot väggen och kräva min säkerhet var Pappa, men han var förstås inte längre där. Den enda person han rent praktiskt kunde påverka var förstås mig. Alltså skällde han på mig när jag var i Österrike.

Mamma var i praktiken ensam med allt, med min uppfostran och vår försörjning. Hon vände sig därför till Mormor. Om Mormor kan mycket gott sägas, men i denna situation hade Mormor väldigt lite att komma med. Hennes egen uppväxt hade knappast varit harmonisk, hon hade inga goda alternativ att referera till. Kalles tämligen basala bondförstånd erbjöd heller ingen vägledning. Vad skulle gamlingarna göra? - De gjorde det de kunde göra, de tröstade: De köpte presenter och vräkte godis över mig, tog med mig på utlandsresor och skämde bort mig i största allmänhet. Självfallet så hoppades de att denna strategi skulle göra mig lyckligare - och sökte hela tiden få bekräftelse på att så skedde: "Men nu blev du väl glad?!" När bekräftelsen uteblev så blev de sårade, de blev martyrer. Det ålåg hunden att åtminstone vifta på svansen.

Jag hade ett helvete i skolan, men det var dem det var synd om, när jag inte var tacksam nog. Detta fortsatte ända in i nutiden. Mormor och Kalle hade byggt en ackumulerad tacksamhetsskuld som de alltid kunde använda för sitt martyrium. De använde sig ibland också av Mamma som en andra front när jag på ett eller annat sätt försökte säga ifrån - och Mamma använde sig av dem. Vid enstaka tillfällen (mest när jag var liten) kallades även Pappa in. Då stod jag under attack ifrån fyra håll. Jag hade absolut ingenting att sätta emot Pappa och inte heller mycket emot Mormors och Kalles martyrium, särskilt med Mamma som stödtrupp. Frigörelsen ifrån fyra föräldrar var helt enkelt en alltför stor uppgift för en tonåring, eller till och med för någon i tjugoårsåldern. Tyngden blev för stor. Det var först nu, i trettioårsåldern, som jag blivit stark nog.

Jag skrev en ny version av brevet, som kom att bli det slutgiltiga. Formellt riktades brevet till Mamma och Pappa, underförstått riktades det till alla fyra. Detta andra och slutliga brev skickades iväg, samt lämnades för hand till Mormor och Kalle. Pappas reaktion på mitt brev var att skicka ett empatilöst och allmänt hållet svar, ett litet kort fullt av goda råd. Mamma försökte istället att verkligen förstå och började berätta om saker och händelser ur sitt eget liv som hon inte tidigare berört. Bland annat berättade hon att jag hade en bror.

På sätt och vis anade jag det redan. Något år tidigare hade en äldre herre, som påstod sig vara gammal arbetskamrat till Pappa, ringt mig och frågat efter Pappas adress i Österrike. "Som av en händelse" hade han under samtalets gång undsluppit sig att jag haft en bror, som han påstod hade dött. Det förstnämnda skulle visa sig sant, men inte det andra (ifall det nu inte fanns ytterligare okända bröder, varav någon dött). Jag fann detta samtal besynnerligt och besvärande. Jag klippte av samtalet och hänvisade den okända "arbetskamraten" vidare till min Pappa i Österrike. - Jag tror nämligen inte alls att detta var någon gammal arbetskamrat som sökte Pappas adress. Jag tror i stället att den så kallade arbetskamraten agerade ombud, att detta var ett försök av min pappa att meddela mig saker som han inte klarade av att säga rakt ut.

Denna bror, vars existens min mor nu trettiotvå år senare erkände, hade haft Downs syndrom (=mongoloid) och hade adopterats bort vid födseln. Tydligen så hade Mormor och Kalle varit pådrivande, men också dåtidens läkarkår hade varit av den uppfattningen att det var det rätta att göra. Mamma var bara arton. De sa henne att hon hade hela livet framför sig och tog så barnet ifrån henne så snart det fötts. Jag kommer aldrig att få veta Mormors, läkarnas och Mammas roller i detta skeende. Jag har hört Mammas version, men jag vet inte om den utgör hela sanningen. Minnet är bedrägligt och det finns saker som smärtar så mycket att man helt enkelt inte kan minnas dem som de var, inte kan erkänna dem varken för sig själv eller för andra.

Hos Mormor och Kalle slog mitt brev ner som en bomb. De blev alldeles skakiga. Kanske är det inte så konstigt, när brevet innehöll formuleringar som den här:

"Ni - och resten av min omgivning - har hela tiden haft makten. Jag har känt mig som en cirkusapa som gjort små konster för att bli matad och klappad. Jag har ibland blivit tokig; ryckt och slitit i kedjan för att ni skulle släppa mig fri. - Det gjorde ni aldrig. Jag väntar fortfarande på er välsignelse; på "rätten" till min handlingsfrihet; på erkännandet. Jag har trots min desperation över den korta kedjan besinnat mig, och sakta men säkert filat och pillat tills den nu börjar falla sönder. - Men tragiskt nog har ni fortfarande viss makt; ni behöver bara tala med era välrepeterade röstlägen; rassla lite med kedjan, så gör det ont i mig. Vilka är det som håller i era kedjor?"

Mormor löste krisen på enklast tänkbara sätt. Hon gick till banken och plockade ut tjugotusen kronor (vilket naturligtvis är mycket mer pengar översatt i dagens penningvärde). Dessa pengar överlämnades högtidligen under försäkran om hur villiga de var att hjälpa mig. Min tystnad fick denna gång sitt pris fastställt. Den var värd tjugotusen kronor. Genom att ta emot dessa pengar lät jag dem fastställa mitt pris och mitt värde till tjugotusen kronor. Jag lät mig köpas. Ganska snart återgick allt till det normala - och tystnaden lade sig åter över vår lilla familj.

Jag sökte svar och vägar. Mina studier i psykologi, dryga två år tidigare, hade som sagt upphört då jag inte hade haft tillräckligt med poäng just vid ansökningstillfället till B-kursen, på grund av en missad tenta. Denna tenta i statistik och metod, som jag sumpade i samband med min förlovning, fixade jag visserligen någon månad senare, men då var det försent. Det blev först till hösten detta år, 1994, som jag kom in på B-kursen. På grund av att jag också hade hoppat av samhällsplanerarlinjen året innan - och därmed diskvalificerat mig ifrån vidare studielån - så återstod bara möjligheten att smygplugga medan jag gick på a-kassa, vilket var ett klart brott mot regelverket.

Min plan var att, ifall jag märkte att studierna flöt som de skulle och att jag tog erforderliga poäng under höstterminen, sedan söka och sannolikt också bli beviljad vidare studielån till C-kursen. Ifall jag floppade så var ju ingen skada skedd, åtminstone inte så länge jag höll arbetsförnedringen lyckligt ovetande om mina eskapader. Jag var tillbaka inom det område där jag först hade genomfört högskolestudier framgångsrikt, inom det område som mest intresserade mig. Jag var alldeles övertygad om att jag skulle klara av det.

Jag köpte kompendierna men jag tror inte jag köpte någon annan kurslitteratur. Jag stod och vägde mellan att satsa och att hoppa av. Till slut struntade jag också i psykologin och hoppade av, utan att ta en enda poäng. Jag tror att all anspänning i samband med mitt brev till mina föräldrar, samt frustrationen jag känt i samband med både inspelningen och utskicken av min första egna demo faktiskt hade sugit musten ur mig. På sitt sätt var målet med den process som startade 92 faktiskt uppnått. Kombinationen av min terapi, mitt brevskrivande, samt mina studier i psykologi, både inom och utom A-kursens ram, hade fört mig ner mot de områden av mitt inre där smärtan fanns, ner till Hades portar - vaktade av den fruktansvärda månghövdade hunden Kerberos.

Varken den oavslutade terapin eller studierna hade dock försett mig med vapnen för att möta denna best och ta mig vidare, men jag hade åtminstone börjat se. Jag såg hur arvet i min familj gått igenom generationerna och landat i mig. Jag såg hur både Mamma och Pappa förlorat sina fäder i unga år. Jag såg den "förlorade" brodern, den som det var fel på. Jag började ana varifrån min familjs överdrivna längtan efter normalitet hade kommit och hur den påverkat mig. - Det fick inte vara något fel på mig! Det fick inte vara något fel på själva livet! Pappa höll allt som var misslyckat och icke ändamålsenligt ifrån sig genom förakt och ett ständigt raljerande, genom att själv vara perfekt och kräva detta också av mig, liksom av hela sin omgivning.

Mamma valde istället att inte se. Hon orkade inte se. Hon vävde en kokong av allmän trevnad omkring sig och sitt liv. Hon inredde varje rum där hon befann sig i ljusa färger, mycket vitt. Det var som om hon ville skapa himlen på jorden, nästan som om hon ville återskapa ett drömskt och idylliskt barndomsland ifrån den tid då hennes pappa ännu var i livet. - Jag minns en gång då jag, Mamma och Calle var ute i Grödinge tillsammans, i den lilla bruna stugan på berget som Mamma och Calle hyrde under ett antal år. Hela dagen hade varit perfekt. Vi hade handlat i Tumba och sedan fortsatt ut till stugan, packat upp, gjort mat och dukat fram på den lilla altanen. Då kom regnet. Mamma började gråta och sa något i stil med "Varför kan det aldrig bara få vara bra?!" Hennes lilla bygge av trevnad var så fragilt att det föll samman av ett regnstänk.

Mormor och Kalle hade lagt ett lock över allt förflutet. Kalle talade nästan aldrig om sin son. Mormor berättade mest anekdoter ur barndomen. Hon talade sällan om den biologiske far som en dag sagt hennes mor att han skulle åka iväg för att köpa skor - och som sedan farit bort för att aldrig mera återvända. Hon talade inte gärna om att hon och hennes två syskon alla hade varsin pappa, vilket sågs som en skam på hennes tid. Hon talade knappt alls om sin supande styvfar. Små brottstycken av sanning kom mig till del efter brevet, tillräckliga för en intellektuell insikt, men inte tillräckliga för en bearbetning, inte tillräckliga för att ge vägledning inför framtiden. Kerberos vaktade porten till underjorden och jag saknade både modet och vapnen för en avgörande nedstigning i mitt inre mörker. Och snart lade sig tystnaden åter över vår lilla familj.

Självklart ville jag också att allt skulle vara perfekt, naturligtvis ville jag själv också bli perfekt. Jag sökte inte enbart upprättelsen och erkännandet hos mina nära och kära, för den jag verkligen var. Jag ville också ha hela världens bekräftelse. Kanske nöjde jag mig inte ens med det. Kanske ville jag transcendera och bli till något helt annat, nå en obeskrivbar storhet. Kanske var mina religiösa funderingar ett uttryck för en grandios hybris, för en narcissistisk störning. - Men vad var i så fall dessa drömmar och tecken som från och med detta år allt oftare kantade min väg?!

I mitt sökandes början hade jag aldrig känt behovet av en personlig gud, av Gud som "någon". Men när tecknen dök upp så började jag gradvis tro att de var frukten av en medveten intervention ifrån något högre väsen. Som jag såg det så var tecknen symboliska budskap, riktade till mig personligen ifrån någon som jag inte visste vem det var. Slumpen kunde uteslutas. Det fanns inte en chans att vissa sifferkombinationer rent slumpmässigt kunde dyka upp så ofta, eller att vissa sammanträffanden kunde äga rum på det sätt de gjorde. Kanske var det nu som jag återigen började be, började kasta ut flaskposter i den strömmande tiden. - Kanske var det bara Gud som verkligen kunde höra och se mig.

Skivbolagen gjorde det i varje fall inte. Även min egen demo genererade en vägg av tystnad, sparsamt dekorerad med några refuseringsbrev. Jag fick en hyfsad recension i Backstage, men en relativ sågning i Musikermagasinet (se 1993). Under sensommaren och hösten skapade jag därför mitt allra första bidrag till melodifestvalen, med trummaskinen och portabandspelaren: Nu. - Jag kunde liksom inte komma på något annat att göra. Jag hade ingen att spela med och min egen storstilade demoinspelning tycktes nu ha floppat. Att göra ännu en storsatsning i studio med den uråldriga trummaskinen föreföll tämligen meningslöst.

Jag började söka efter nya medmusikanter och satte upp lappar i olika musikaffärer, men fick inget riktigt napp. Hur skulle jag komma i kontakt med rockmusiker? - Idé! Jag skulle söka till en musiklinje (igen!!). Det fanns nämligen inte bara de sedvanliga musiklinjerna, där gitarronanerande unga män satt och spelade inkrökt jazzrock som inte tilltalade någon förutom andra gitarronanerande unga män som också satt och spelade inkrökt jazzrock. Det fanns nu även en rockmusikerlinje på Fryshuset här i Stockholm. Måhända var detta det bästa stället att hitta ett nytt band. Jag skickade in min ansökan och året därpå skulle jag komma att spela upp.

Oavsett eventuella framtida musikstudier, eller framtida framgångar som schlagersångare och dito kompositör, så behövde jag ett nytt arbetssätt för att skapa musik. Jag hade dessvärre synnerligen fragmentariska datakunskaper, varav det mesta var på Mac. Men mellan den 7/11-23/12 kom jag att genom arbetsförnedringens försorg få gå en kurs i datoranvändning. Datakörkortet var sannolikt inte uppfunnet ännu, men i allt väsentligt innehöll denna kurs samma sak. Vi höll till i företaget Lexicons lokaler, i de tämligen nybyggda husen invid kajen mot Marievik i Liljeholmen.

Detta var vad jag behövde! Allteftersom jag började begripa hur en PC fungerade så började jag också fundera över ifall jag skulle köpa mig en dator. Mormors muta på tjugotusen kronor, köpet av min tystnad, låg fortfarande orörd i en liten grön bankbok. - Jag hann dock inte komma igång med den processen, för efter helgerna väntade en obehaglig överraskning hos arbetsförnedringen, ett jobb!