Lantmännen på "Källaren", Gripsholms värdshus

Väl hemma så slog jag på TV:n för att se om det var några extrasändningar, vilket det var. Jag tittade på dem, varvat med att jag lyssnade på radio. Det var bara förvirring och reportrar som upprepade varandras tidigare knapphändiga uppgifter ifrån vår yrvakna poliskår. Statsminister Olof Palme hade blivit skjuten i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen och den förmodade gärningsmannen antogs ha flytt längs Tunnelgatan uppför trapporna mot David Bagares Gata (för övrigt samma gata där A bodde då jag först lärde känna henne). I övrigt rådde bara kaos och spekulationer. Jag var bakis och trött så jag antar att jag somnade ifrån det hela, men jag fortsatte följa nyheterna sedan jag vaknat, vilket väl var under eftermiddagen någon gång.

Det var en epok som gick i graven, en oskyldigare tid, men det visste jag inte då. Detta var nu inte den enda lilla värld som försvann detta år. Även i mitt privata liv skulle allt komma att ändras. Det gick en våg av mogenhet igenom vänkretsen. Ett liv av fester och konserter ersattes gradvis av mysiga små krogar, pubar och kaféer - och jag hatade det! Livet blev till en enda lång söndag. Allting började kännas som ett stort tröstpris.

På sätt och vis återstod endast umgänget med Johan och Simon, i alla fall när man ville roa sig. Mina övriga vänner, vilka utgjordes till stor del av gänget på Gotlandsgatan, började i stor utsträckning glida in i mer stadigvarande förhållanden. A hade gjort slut med mig redan under sensommaren 85, men jag kunde inte ta in vad som hänt. Jag hängde å ena sidan fast vid henne i rollen som en efterhängsen kompis, å andra sidan fortsatte jag att wobbla mig fram genom utelivet och ha ett antal korta frhållanden, vissa mycket korta. Jag fortsatte som om inget hade hänt, men det konstiga är att jag minns nästan ingenting ordentligt ifrån den här perioden, sensommaren/hösten 85 till och med sommaren 86.

I slutet av 1985 inleddes den sista Ritz-fasen. Jag skulle under slutet av detta år och inledningen av det kommande året påbörja ett slags fall. Jag kan idag, som 46-åring, inte helt återkalla de känslor jag bar på som 23-åring, de hastiga känslomässiga växlingarna och de snabba händelseförloppen. Jag minns hur A mot slutet av vårt förhållande blev mer eller mindre förälskad i en kamrat till Johan och Simon. Jag minns hur svartsjukan och förtvivlan helt och hållet tog över mig. Preludiet till detta skeende blev en period av förfall.

Någon berusad kväll stod jag i garderoben på Ritz och slet i A för att få henne att följa med hem, men hon vägrade. Hon ville stanna kvar och sa att hon skulle komma senare. Jag visste vad det betydde. Hon hade "span" på någon! Ifall jag inte fick med henne hem så skulle hon sannolikt ligga med någon annan den kvällen. Jag slet i henne och hon stretade emot. Jag var hysterisk och till slut gav jag henne en örfil (inte mycket hårdare än de teatraliska slag jag en gång utdelade till tjockisen i trapphuset i Alviksskolan ett årtionde tidigare). Några killar som bevittnat vårt gräl rusade fram till undsättning och grep tag i mig. Jag bröt ihop och grät.

Killarna stod och höll i mig medan de argumenterade över ifall de skulle spöa upp mig eller inte. A hade också börjat gråta och trängde sig emellan under högljudda rop om att de inte fick göra mig illa. Hon körde bort dem och nu grät vi båda öppet och ljudligt. Allting gick sönder och vi förstod inte vad vi skulle ta oss till. Vårt förhållande föll i bitar och jag hade inte en aning om vad jag skulle göra.

Det som förut varit en förvirring, där det inte funnits några skiljeväggar mellan mina olika känslor - där jag älskade A med ett barns kärlek, samtidigt som jag förbehållslöst följde mina erotiska impulser så fort jag tände på någon annan kvinna - blev nu till en stor spricka. Jag blev en kluven person. Kanske hade jag varit det innan, men det var först nu som det tydligt manifesterade sig.

"V"
Det är som om en hel sektion av min hjärna skulle ha stängts av. Jag har som sagt en del förhållanden under denna tid, men minns nästan ingenting av dem. Jag minns inte ens kvinnornas namn ordentligt, en del knappast alls. Den enda som fäst sig ordentligt i mitt minne ifrån den här tiden är V, främst för att jag levde ihop med henne men också för det svek jag utsatte henne för.

Jag hade året innan varit otrogen ihop med V en natt medan A var i London. Det var min andra otrohet i mitt förhållande med A. Jag hade sparat V:s telefonnummer och nu ringde jag upp henne och övertalade henne att vi skulle träffas igen. Det kom sig så att vi, av för mig okänd anledning, gick en promenad ut på Järvafältet ifrån Jakobsbergshållet, tror jag. Vi kom att bada i Säbysjön. - Nej, vi hade inga badkläder med oss. - Och ja, vi blev ihop. Jag tyckte hon var vacker. Hon tyckte inte att hon var vacker. Hon ville inte vara liten och rund. Det skulle senare visa sig att hon inte tyckte att hennes kropp förtjänade att behålla den mat hon åt.

Med V blev det så att jag kom att "skona" henne. Hennes tidigare relation hade möjligen inte varit helt normal och det var tydligen så att det hade varit slitsamt att ta sig ur den. Det fanns något fragilt hos henne, det nästan barnsligt glada sättet till trots. A hade fått veta allt om mig, men V lät jag aldrig få reda på det, åtminstone inte allt. Jag "skonade" henne. Detta var ett gigantiskt känslomässigt misstag eftersom det innebar att vissa sidor av mig aldrig kom till uttryck i vårt förhållande. Senare skulle det visa sig ödesdigert.

Jag ville verkligen ha ett förhållande nu, ett riktigt vuxet förhållande där man bodde ihop, precis som det jag försökt skapa tillsammans med A. Jag vill minnas att V inte hade någon fast bostad. Oavsett om detta var skälet eller inte så bad jag henne att flytta hem till mig. Hon kom in i mitt liv och mitt hem och började nästan genast att piffa till båda, det sistnämnda genom att sy upp och mönstra färggranna gardiner samt klä om mina murrigt bruna och sjuttiotalistiska matrumsstolar i färggranna tyger som hon också själv mönstrade. Hon var varm och mjuk - och hade jag inte varit så söndrig inombords, så splittrad, så kunde jag kanske ha landat hos henne och kunnat bearbeta min sorg över A, men det blev inte så.

Det finns en annan, mycket sorglig, aspekt av det hela. Jag skämdes lite grann över henne. Hon var liten och rund. Dessutom så var hon ingen Ritzbrud. Hon var inte någon "kulturbrud" eller modell. Hon höll inte på med musik eller hade nåt annat värt att visa upp. Det fanns helt enkelt ingen social vinst i att visa upp henne. Jag tror inte heller att jag gjorde det. Jag har inget minne av att varken Mamma, Mormor eller Kalle någonsin fick se henne. Jag visade inte gärna upp henne för kompisarna heller. Någon gång tog jag mod till mig och bjöd hem lite gotlänningar et consortes. Olle var med. Han uppskattade henne åtminstone. Han såg i varje fall ut att uppskatta hennes byst. Vi gick och badade i Judarn, men V följde inte med. Kanske ville hon inte visa upp sin kropp.

Det var tragiskt att jag kände som jag gjorde. Jag åtrådde kraftiga och bystiga kvinnor men kunde inte stå för det, utan skämdes. Delvis föraktade jag faktiskt de feta flickorna som jag raggade på. Efteråt har jag förstått att jag omedvetet sökte mig till dem för att de ofta var svaga, ofta hade komplex för sina utseenden - och att jag gjorde detta för att jag själv var svag. När jag var tillsammans med A så älskade jag henne och högaktade henne, men drogs rent sexuellt till runda kvinnor. När jag nu var tillsammans med en rund kvinna så började jag, om än ganska omedvetet, att förakta henne och fantiserade istället alltmer om en representabel kulturbrud som kunde skänka lite glans åt min sociala tillvaro. Min åtrå hade klyvts mitt itu! Det skulle komma att ta nästan ett halvt årtionde ytterligare för den att växa ihop igen.

Det blev en tid som skulle komma att präglas av geografisk flykt. Under våren hade jag sökt in till några folkhögskolor. Jag bestämde mig för och antogs sedan till den humanistisk-estetiska kursen vid Gripsholms folkhögskola i Mariefred. Skolan skulle senare övertas av Röda Korset men hade vid den här tiden Södermanlands läns landsting som huvudman. Mitt samboförhållande med V hemma i min lägenhet ändrade inte mitt beslut.

Skälen jag angav för min familj gällande mina ansökningar till folkhögskolor var att jag skulle läsa in gymnasiekompetensen inför eventuella blivande högskolestudier. De egentliga skälen var istället att jag ville vidga min vänskapskrets, med förhoppningsvis fler lika juvenila och partysugna typer som jag själv, samt naturligtvis slippa ha ett vanligt jobb för att istället leva på studielån. Det kunde man nämligen göra på den här tiden med en någotsånär anständig ekonomi. Jag betalar idag, drygt tjugo år senare, fortfarande av på dessa lån.

Inriktningen på den tänkta folkhögskolan skulle vara kulturell på det ena eller andra sättet. Jag var mer eller mindre inriktad på att hitta en kulturbrud! Någonstans fanns här också konturerna av en plan, nämligen att den tänkta kulturbruden skulle komma ifrån en annan stad, till vilken jag då kunde flytta och därigenom undgå de alltmer kvävande mormorsbesöken.

Brommma kyrka
Men det var än så länge ett bra tag fram till skolstarten och jag behövde inkomst. Jag sökte därför och fick en säsongsanställning inom Stockholms kyrkogårdsförvaltning 860421, som med förlängning kom att vara till den tredje augusti. (Folkhögskolekursen började sedan 27/8).

Jag hade visserligen en del kunskap om de maskiner som användes, exempelvis röjsåg/gräsröjare, men jag hade, som vapenfri tjänstepliktig i domänverkets regi, inte trakterat dem med någon större finess. Tro inte att jag saknade respekt för gravplatsen, för det gjorde jag sannerligen inte. Det var bara det att de gamla VTP-takterna kom tillbaka och jag förvandlades till skogsröjare snarare än parkarbetare. Det kunde hända att jag gick fram över kyrkogården i jämn hastighet med stora svepande rörelser. Med ett smattrande ljud beseglades så penséers och tulpaners öden. Naturligtvis blev kollegorna till en början vansinniga på mig, men gradvis lärde jag mig behärska också finliret.

Gyllene tillfällen gavs i detta jobb för att göra sig en liten hacka vid sidan om. Det hände sig emellanåt att några av de villaägare, vars hus omgav kyrkan, hade trädgårdsarbeten som behövde utföras men själva saknade tiden eller energin för att göra jobbet. Lösningen blev då att hälsa på hos oss och fråga ifall någon kände för att göra en hacka - och kanske använda en (plats för skratt).

En dam i övre medelåldern uttryckte vid ett sådant tillfälle ett behov av gräsklippning. Jag hade å min sida ett behov av pengar eftersom Ritz slukade stora summor varje månad. Kollegorna antydde att det kanske inte bara var gräsklippning tanten var ute efter. Varför inte? Kärringen såg väl helt okej ut, som kärring betraktad. Men så spännande blev det nu inte. Det enda spännande var att gräsklipparen inte hade hjul utan svävade över marken på en luftkudde. Jag klippte damens gräs, fick mina svarta pengar och gick hem. Varför händer aldrig något som överraskar?

Parkarbetarna vid Bromma Kyrka var, liksom arbetarna hos Posten (Stockholm Ban), en mycket brokig samling. En av dem var en blond och ganska storväxt finne, med en liten och knappt synlig blond mustasch, samt ständigt iförd något slags vegamössa med lackskärm (TUUT, TUUT!). Han hade förläst sig på Sven Hassels krigsromaner och gjorde sitt bästa för att imitera den något burleske karaktären "Porta" ifrån böckerna, vilket i praktiken mest betydde att han förde ett mustigt språk samt gick omkring och släppte sig ljudligt så snart tillfälle gavs. Bortsett ifrån denna överidentifikation så var han synnerligen sympatisk. Han hade en ofinsk attityd.

Liksom på mitt första arbete inom Stockholms stad 79, så fanns här en invandrare och där liksom här var han ifrån Turkiet. Vän av ordning invänder kanske att en finne också är en invandrare. Dessvärre är det dock så att ordet "invandrare" inte längre används om dem som vandrat in ifrån näraliggande länder och som utseendemässigt skulle kunna passera som etniska svenskar. Dessa benämns istället som norrmän, tyskar eller vad det må vara. Ordet "invandrare" betyder idag i praktiken en invandrad person som aldrig skulle kunna passera som infödd svenne. "Invandrare" är i dagens läge det politiskt korrekta ersättningsordet för folkliga och lite mer burdusa uttryck som "blatte", "svartskalle" och i förekommande fall "neger".

Detta är förmodligen skälet till att "invandrarna", speciellt de som är kända som exempelvis komiker, börjat kalla sig själva för blattar. Orden betyder nämligen i praktiken samma sak, är lika associerade med problem i en eller annan form och är nästan lika nedsättande. - Jag tror jag helt enkelt kallar honom "turken".

Det hade hunnit bli försommar när turken gjorde det som jag kommer att minnas honom för. På Bromma kyrkogård fanns det rätt många låga och täta häckar, med gravstenar på ömse sidor. Dessa häckar var populära för getingar att bygga bo i. Detta var en smula bekymmersamt. Ifall man exempelvis körde med gräsröjare för nära boet så blev de uppretade och attackerade, vilket var omöjligt att upptäcka innan det var för sent eftersom man hade hörselskydd på sig - och antagligen ändå inte skulle ha hört dem för maskinens oväsen. Faktum var att till och med ett alltför yvigt krattande i närheten var nog för att få några stick.

Tro det eller ej, jag hade aldrig någonsin fått ett getingstick (som jag kom ihåg). När jag så stötte på ett bo i en av häckarna så fick jag den briljanta idén att jag skulle försöka pricka och tillintetgöra boet genom att kasta prick med min kratta. Jag siktade mot häcken där jag trodde boet fanns, skickade i väg krattan och sprang så fort jag kunde. Det visade sig att getingar inte alltid flyger långsamt och i zick-zack. Tvärtom kan de flyga jävligt fort rakt fram mot springande idioter. Jag fick ett litet stick på handen vilket innebar att jag kom mycket lindrigare undan än jag förtjänade.

Detta hindrade dock inte turken ifrån att senare göra ett tappert försök. Eftersom jag inte själv var vittne till händelsen så är hans metod okänd, men den resulterade hur som helst i att han fick ett getingstick på, eller strax intill ena ögat. Det gjorde tydligen jävligt ont. Jag minns hur han ojade sig och baddade sitt stackars öga.

Dessvärre tycktes han ta getingarnas attack personligen, ty nu gick han ut för att hämnas detta skändliga angrepp. Även denna gång slapp jag bevittna eländet, utan fick bara se dess konsekvens. Efter ett tag kom han, under högljutt tjutande, tillbaks till den huslänga där vi höll till, nu med ett getingstick på det andra ögat! Nästan blind och med rejäla smärtor blev han så hemskickad för dagen. - Och så finns det de som säger att meningen med människans jordeliv är erfarenhet och lärdom. Kanske det.

Några av parkjobbarna var ganska normala. Jag minns dels en blond, något kraftig och medelåders kvinna, som jag av någon anledning lyckats skapa mig en inre bild av såsom evigt sittandes på en grön flakmoped. Dels minns jag en konstnär som hade två rejäla flaskbottnar till glasögon, vilka tronade ovanför en gigantisk blond Bismarck-mustasch. Förresten, glöm vad jag sa!

Där fanns en och annan till som inte tillhörde genomsnittet. Den jag minns bäst är en gammal hippie, som var en smula begiven på alkoholhaltiga drycker. Eftersom han inte hade några större inkomster för att finansiera inköp av sådana, så hade han kommit på den briljanta idén att själv tillverka mäsk - vilket inte kräver mycket mer än jäst, socker och vatten. Detta blandades sedan med apelsinjuice för att så inmundigas i erforderlig mängd. Urrk!

Jag minns honom också för hans resonemang kring erotik av det lite mer udda slaget. Bland annat berättade han en historia om en kompis som hade åkt till Thailand för lite rajtan tajtan. Enligt berättelsen hade kompisen försökt instruera en prostituerad att ge honom en liten "dusch" under samlaget genom att han med sin mun formade ljudet "Psssss!". Efter denna illustra instruktion gick de så iväg för att fullgöra köpet. Dessvärre tog kvinnan det hela mycket bokstavligt. När han i sin upphetsning antydde att det blivit dags för specialiteten, så gjorde kvinnan vad som förväntats av henne: Hon formade sin mun till ett "Pssss!"...

Detta var ju väsentligen en manlig arbetsplats och ämnet sex hann väl återkomma vid flera tillfällen. Jag minns särskilt kyrkvaktmästarens inpass i en av de erotiska diskussionerna. Han var en ganska liten, något äldre och en smula vindögd karl som alltid såg ut att ha ett milt och religiöst leende i ansiktet, kanske för att hans uppgift var att delta vid begravningar och sätta urnor. Han hade förut inte sagt så mycket i ämnet, vilket var skälet till att hans inpass blev så effektfullt. Lika milt leende som alltid sa han: "Det är dyrt att vara pervers!" Kommentaren kontrasterade mot det milda leendet på ett sådant sätt att jag nästan ramlade av stolen!

Jag tror en av anledningarna bakom sexpratet inte bara var den gamla vanliga grabbigheten, utan också det nya och skrämmande som kallades AIDS. Jag minns särskilt hur hippien, när han berättat om sina utsvävningar under den gamla goda tiden - vilket för honom var slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet - kläckte ur sig: "Det var på den tiden när man inte dog av att knulla!"

Detta var en ganska stark överdrift. Än så länge fanns inte särskilt många smittade och det var ännu väldigt få dödsfall. Det florerade ganska många AIDS-skämt i vänkretsen vid den här tiden, av typen: AIDS="Arsle I Dåligt Skick" plus en del andra skämt som jag av politiskt korrekta skäl utelämnar här. AIDS var ett återkommande samtalsämne och rädslan var stor trots att spridningen än så länge väsentligen inskränkte sig till riskgrupperna, alltså sprutnarkomaner och promiskuösa homosexuella män som idkat oskyddat sex, samt fåtaliga invandrare ifrån centrala Afrika (eller personer som haft intim relation med någon därifrån).

Svartsjukan
Vad kan jag mer berätta om min tid vid Bromma kyrka? Jag kan berätta att kyrkan är ifrån 1000-talet och är en så kallad rundkyrka, vilket innebär att huvuddelen av kyrkobyggnaden består av ett torn som gjorts om och byggts till. Jag kan också berätta att jag gjorde något i den som jag dittills inte gjort särskilt ofta. Kyrkan användes huvudsakligen till begravningar och någon gång till bröllop (vilket enligt somliga företer vissa likheter) och var annars sällan öppen för allmänheten. Vid ett tillfälle, när dörren var upplåst, gick jag in och bad till Gud.

Detta var ett brytningarnas år och kanske förebådade min hastiga och närmast generade bön ett sökande som stod vid sin början. Jag bad att Gud skulle visa mig en väg ut ur den saknad och tomhet jag bar inom mig. Liksom när jag som liten bett om att bussen snart skulle komma och rädda mig undan mobbarna, så var denna hastiga bön sprungen ur en påtaglig verklighet. Jag bad om något slags tecken. - Jag skulle komma att bli bönhörd, om än inte på det sätt jag hoppades, men det skulle dröja länge, väldigt länge.

Jag hade bara jobbat på kyrkogården i en dryg vecka när smärtan över att A lämnat mig återkom med full kraft. A hade under vintern 85/86 (eller möjligen redan under hösten) börjat arbeta som modell nere i Milano. Jag hade aldrig accepterat vår separation, utan fortsatte att skriva brev till henne. Galen av svartsjuka såg jag under början av året hur hon alltmer umgicks med en kompis till Johan och Simon. Jag minns hur jag vakade över henne på varje fest vi båda råkade befinna oss på. Jag minns hur jag hotade den här killen att jag skulle döda honom ifall han gjorde något med A.

Den här snubben hade redan ett förhållande och var sannolikt inte ute efter något mer än att få vänstra lite. (Fast jag är ju knappast den rätta personen att moralisera.) Detta var innan mobiltelefonernas tid. En kväll då jag ringde runt efter A ibland hennes kompisar så fanns hon ingenstans. I mitt svartsjuka sinne så fanns det bara en tänkbar plats kvar att leta på och det var i den där jävelns hem! Jag for dit, med min gamla militärkniv i innerfickan på skinnpajen (samma kniv som jag en gång tidigare, i Viksjöskolan, tänkt sprätta upp en klasskamrat med). Horbockens lägenhet låg med fönstren mot Roslagstull.

Jag stod i ett hällande regn, fullt synlig i gatlyktornas sken och stirrade mot hans lägenhet för att se om jag kunde få syn på A. Jag såg en man och en kvinna i fönstren. Mannen lade märke till att det stod någon och vrålstirrade ifrån parkvägen på andra sidan gatan och tycktes stelna i sin rörelse. Tydligen sa han något till kvinnan, för hon tittade också ut genom fönstret. Det var inte A! Det måste ha varit hans flickvän (som vid den här tiden förmodligen var helt ovetande om vad som snart skulle ske).

Jag kommer inte ihåg hur det hela gick till. Jag vet inte hur det där kräket och min älskade A lyckades smyga till sig sina kärleksstunder, eftersom vi umgicks i samma kretsar och var på samma fester. Jag har inget minne av att ha sett dem ihop någonstans. Eller så har jag omedvetet förträngt det, för att det var så rasande smärtsamt. - Jag såg den här mannen på fyrans buss för kanske något år sedan. Jag tror i alla fall att det var han. Han var nu nästan skallig och hans blick flackade bort när han såg åt mitt håll. Så märkligt. Jag hatar honom fortfarande.

I ett av de sista breven ifrån min älskade A, daterat den 15/4 86, berättar hon om att hon menar allvar med detta nya förhållande. Min enda tröst är att det aldrig blev något seriöst av det. Jag minns att han återgäldade min spaningsinsats mot hans lägenhet genom att en kväll stå utanför min lägenhet i Bromma, fullt synlig i gatlyktans sken. Så utomordentligt fånigt.

Ett ganska kraftigt vårregn föll över mig även nu, när jag nu på mitt nya arbete gick och plockade skräp på kyrkogården. Bakom en av gravstenarna låg en död fågel, en skata som hunnit stelna. Jag betraktade den döda fågeln en stund och funderade. Jag beslöt mig för att lägga den i en stor sopkorg. Jag kunde inte gärna gräva ner den i vigd jord bland döda människor. Jag var inte religiös, men det kändes ändå orätt. Den döda fågeln gjorde mig på något vis särskilt nedstämd där jag stod i det strilande regnet. Jag mindes svalan, vars liv jag hade utsläckt på trapporna upp till Birka folkhögskola, tre år tidigare.

A hade varit hemma i Sverige igen ett kort tag. Högt över mitt huvud hörde jag ett jetplan som jag inte kunde se genom molnen. Enligt en anteckning i min almanacka ifrån 86 så skulle A flyga med Alitalia tillbaks till Milano klockan 20:55 på Valborgsmässoafton för att arbeta vidare i Milano som modell. Ljudet av flygplanet letade sig ner genom den grå himlen och rakt in i min saknad. Jag föll på knä i det blöta gräset och grät hejdlöst.

Nils Ferlins grav ligger på Bromma kyrkogård och dess inskrift utgörs av hans egen dikt:

"Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns det på andra sidan
och det tycker jag nog blir trist

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
Men den vackraste dag som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit."

Festandet på Ritz kändes nu bara meningslöst, det var bara slentrian och tråkigt. Den andra sidan av mitt umgänge, typ tvillingarna och deras kompisar samt resterande gotlänningar, tycktes hela tiden befinna sig i förhållanden och på mysiga små krogar och fik. Det kändes som om festen var slut. Dessutom började jag alltmer att tänka på min framtid. Ifall jag skulle ha något som vagt påminde om en sådan så behövde jag läsa in gymnasiekompetensen. Försöket att plocka ihop några ämnen i taget på Komvux hade ju som sagt havererat 84.

Men låt oss inte glömma något viktigt i sammanhanget. Jag ville slippa jobba! Med studielån kunde man klara sig rätt hyfsat under den här tiden och återbetalningsvillkoren var synnerligen humana. Bland annat så kunde man som låginkomsttagare slippa sina årliga inbetalningar helt, ända tills dess att inkomsten nådde över en (för tiden) ganska hög inkomstgräns. Summa summarum: Jag behövde komma bort ifrån familjen för att inte kvävas, jag ville inte jobba, jag behövde gymnasiekompetens och livet i Stockholm var inte lika fartfyllt längre. Jag närde också tankar om att hitta en kulturbrud. - Alltså började jag på Gripsholms folkhögskolas humanistisk-estetiska linje.

Gripsholms Folkhögskola
Gripsholms folkhögskola låg väldigt naturskönt alldeles intill slottet och ett stenkast ifrån det till synes så pittoreska Mariefred, med sin kulörta trähusbebyggelse, sin ångbåt "S/S Mariefred" samt de gamla ångloksdragna tågen vilka gick mellan Mariefred och Läggesta, där förbindelse med den vanliga järnvägen fanns till Stockholm och annorstädes. Man kunde också åka med den betydligt billigare gröna sörmländska lokalbussen, som körde till Södertälje, men hade vissa turer som gick ända till Liljeholmens tunnelbanestation i Stockholm. Mycket praktiskt.

Bland det första vår medeltidsgalne klassföreståndare gjorde var att ta oss med till de två runstenar som stod utanför Gripsholms slott, för att vi där skulle försöka läsa vad runorna sa. Någonstans där och då började jag bli intresserad av vikingatiden. Jag läste Havamal (ur Eddan) som fanns i skolbiblioteket och slukade allt i bokväg som handlade om vikingarnas skepp, färdvägar, byggnader - särskilt stavkyrkorna - och naturligtvis allt jag kunde hitta om deras tro. Jag odlade en del grumliga idéer om något slags nordisk renässans med en arkitektur som lånade element, ur exempelvis den nordiska ornamentiken och förenade dem med funktionalismen.

Det hela låter en smula nazistiskt, men det var inte alls vad det handlade om. Vår lärare i konsthistoria var en hängiven dyrkare av funktionalismen, samtidigt som vår klassföreståndare hade grävt ner sig i medeltiden. Jag absorberade denna motsägelsefulla mix, mest beroende på att båda dessa element motsvarade två motsatta behov inom mig. Funktionalismen tilltalade mig med sina rena ytor, med att den släppte in ljus och luft samtidigt som den sopade bort allt klassicistiskt krimskrams. För mig representerade den frihet.

Samtidigt var jag också i ett skriande behov av sammanhang. Jag var i behov av att anknyta till något. Jag var rotlös och på sätt och vis historielös. Förlusten av A i mitt liv låg hela tiden någonstans djupt nere i medvetandet och gnagde, ungefär som draken Nidhögg oupphörligen sades gnaga på världsträdet Yggdrasil, som ett ständigt närvarande hot mot själva existensen. Jag sökte mig bakåt. Jag sökte historia och rötter.

Jag sökte annat också; fest, frihet, nya vänner och stimulans överhuvudtaget. Vad menar jag nu med frihet? Med frihet menar jag frihet ifrån Mormor och Kalle. Efter att Kalle lekt med tändstickor och bensin tycktes de båda ha ett otroligt stort behov av att "normalisera" läget. Därför jobbade de stenhårt på att få dit mig på besök så ofta det var möjligt. Det var mycket svårt för mig att värja mig mot detta. Jag och Mamma hade liksom blivit vana vid att besöka dem ungefär en gång i veckan. Efter att Kalle hade eldat upp Mormors lägenhet så blev Mamma än mer ovillig att hälsa på än tidigare och såg gärna att jag åkte dit själv. (Dessutom bodde hon ju en tid kvar i Karlstad, även efter sin separation.)

Dessvärre blev det också så att när Mormor gnällde på Mamma om besök, så blev det gärna lite "katten på råttan och råttan på repet" av det hela. Mamma ringde och bad mig då att åka ut till Mormor. Resultatet blev alltså att Mormor ringde och gnällde, samtidigt som Morsan också gnällde, för Mormors räkning. Jag blev ett slags gisslan för kvinnligt martyrium, direkt och genom ombud. Det blev till ett tvåfrontskrig som jag sällan eller aldrig vann. Min familjesituation var direkt kvävande. Jag ville bli en vuxen man. Jag ville inte vara inringad av "morsor"! Fast så värst vuxen blev jag nu inte, inte då - och kanske inte senare heller.

Detta var inte det enda. Jag hade ännu inte varken tagit in eller bearbetat min förlust, mitt kraschade förhållande med A. Jag ångade på som vanligt. Jag antar att jag bara la locket på. Någonstans låg allt kvar och verkade i det fördolda. Det är signifikativt just för åren 85 och 86. Jag har en massa förhållanden och gör en massa saker, men mina minnen ifrån de här åren är på något sätt bleka i färgerna. Jag känner särskilt vemod när jag tänker på V. Hon var min andra otrohet. Hon blev sedan mitt första "riktiga" förhållande efter A. Någon del av mig gick liksom aldrig in i förhållandet med henne. Jag vet idag kanske varför, men då kunde jag inte ens känna det. Jag kunde inte omfatta mina känslor.

Jag intalade V och möjligen också mig själv att jag skulle plugga i veckorna, för att sedan komma hem över helgerna. Det blev inte så. Det är så sorgligt med mitt förhållande till V. Hon känns som en missad chans. Tydligen så måste A och V ha träffats, eller så hade jag i mina brev till A berättat om V, för i A:s brev till mig så säger hon att V verkar vettig och det var hon också. Det lite trasiga och fragila draget i henne hängde intimt samman med den vackert rundade lilla kropp hon hade. Allting hos henne hade en mjuk rundning, till och med hennes personlighet, men komplexen över kroppen hade begränsat henne och skadat henne.

Hon blev för mig något av en liten vacker fruktbarhetsstatyett som jag satte upp på piedestal och dyrkade, snarare än hade ett normalt kärleksförhållande till och samtidigt hyste jag en antydan till förakt, för att hon inte var mer än en vanlig och en smula rund tjej. Jag dyrkade henne som en sexuell fetisch istället för att ge henne den kärlek hon var värd.

Istället rymde jag till en folkhögskola. Jag hade ingen uppfattning om hur livet på ett internat kunde tänkas se ut, men jag antog att det skulle vara ett bra ställe för att lära känna nya vänner och i bästa fall festande och roliga sådana. Inriktningen på den kurs jag hade valt kändes som en garanti för att där huvudsakligen skulle finnas belästa och intressanta människor - och kulturbrudar! Så blev det väl också, huvudsakligen.

Det fanns väl en och annan i min klass vars motiv för att läsa den här kursen kändes lite tveksamma, bland annat en latinamerikansk tjej som brukade sitta och somna på lektionerna och som ofta föreföll vara ett frågetecken inför det mesta. Där fanns en amerikan som begrep svenska så pass dåligt att han mest hela tiden fick be lärare och klasskamrater översätta vad som sades under lektionerna.

Sett i backspegeln så förebådade han den slags slacker-attityd som skulle komma att ta över det juvenila kulturlivet några år senare in på nittiotalet. Killen var tydligen något slags geni som läst matematik på universitet eller nåt i USA. Han hade patologiskt svårt att komma upp på mornarna. Han tillämpade en sorts personlig akademisk kvart. På sätt och vis förebådade hans attityd den syntes mellan hippiegenerationen och punkgenerationen som var på väg. Om hippiegenerationen varit peace, love and understanding så var min generation vass och ironisk, mer individuell än kollektiv. Den generation som snart skulle följa blev på sätt och vis både och - eller kanske ingetdera.

Ifall man hade gått ut "Hum-est" som min kurs kallades i elevmun, så fanns en fristående fortsättningskurs som hette "1900-talets samhälle och kultur". Hum-est gick alltså igenom historien fram tills dess, med fokus på idé-, konst-, musik- och litteraturhistoria. De som gick på fortsättningskursen var därför samma andas barn som vi på Hum-est. Nästan alla som gick på dessa två kurser var "medvetna" och "kulturella". De flesta var väl tjugo-nånting, någon enstaka var tonåring. Med min dubbla "kulturella skolning" ifrån dels Röda rummet, dels Ritz, så passade jag väl in i den rådande jargongen. Jag hörde väl inte till de allra mest belästa, men jag var ändå ganska allmänbildad.

Sängkammarfarsen
Jag anlände till Gripsholm i skinnpaj och svarta kläder i övrigt. Jag var slank, ung och såg väl rätt hyfsad ut antar jag. - Det händer något på internat. Det är väl samma sak som händer på konferensresor, förmodar jag. Det är ett slags "window of opportunity" över det hela. Plötsligt finns en massa nya människor samlade utanför sina vanliga sociala sammanhang. Flick- och pojkvännerna hemmavid är plötsligt ganska långt borta, liksom alla potentiella skvallerkärringar, det vill säga de som skulle kunna sprida nyheterna om eventuella snedsteg. Resultatet? - Man blir kåt, helt enkelt.

Redan under första dagen så stirrade några av tjejerna på mig helt ogenerat med heta blickar som inte kunde missförstås. Åtminstone fyra stycken är jag fullkomligt och absolut säker på ville ha mig i säng. En av dem drog vid ett tillfälle - mitt på dagen - mer eller mindre in mig på mitt rum, men hon hade nyss rökt och hennes kyssar smakade så surt att jag tappade lusten. Jag mumlade något om att jag hade flickvän och lyckades glida ur situationen. Två av de andra flickorna kom jag vid olika tillfällen att hångla med. I det ena fallet var det en dumhet beroende på att hon hade blivit kär i mig och att jag inte blivit det i henne. I det andra fallet var det dumt därför att jag var så pass packad att jag ändå inte var kapabel till mer än att ta denna yppiga kvinna på brösten. Dessutom så tror jag att hon då redan var ihop med Nicke i Lantmännen, alltså med en i mitt band. Fantastiskt!

Båda dessa hångel var, vid de tillfällen de ägde rum, dumheter också av ett annat skäl. Jag hade nu nämligen hunnit bli ihop med en tjej på skolan, kallad C - en kulturbrud! Situationen var ett tag helt bisarr. I början av höstterminen hade jag kvar mitt förhållande med V, som satt hemma i min lägenhet i Bromma och väntade på mig till helgerna, samtidigt som jag hade inlett ett förhållande med C på skolan. Därutöver kom, på min inbjudan, A och hennes syster (som jag för övrigt också försökt krypa ner i sängen hos vid ett tillfälle) på ett kort besök där de båda skulle sova över i mitt rum. Eftersom jag antingen var känslomässigt omogen - eller rätt och slätt en idiot - så tänkte jag att vi allesamman skulle käka lunch ihop; jag, C, A och hennes syster. Det var den tystaste måltid jag någonsin upplevt.

A:s besök kröntes sen med att jag gjorde amorösa närmanden. En kille ifrån invandrarlinjen råkade då av okänd anledning öppna dörren till mitt rum. Kanske hade han något legitimt ärende, kanske ville han bara snoka. Hur som helst så fick han då se mig nerkrupen hos min före detta flickvän, visserligen avvisad, men det visste ju inte han. Jag antar att djungeltelegrafen gick varm. C var måttligt road. (Som en liten bonus kan jag berätta att jag vid ett senare tillfälle också försökte att få i säng flickvännen till killen som ryckte upp dörren, fast hon var inte intresserad. Synd. Det hade liksom gjort det hela till en komplett sängkammarfars.)

Nu nöjde jag mig inte med detta, under tiden för mitt förhållande med C. När jag sedan, terminen därpå, kom med i bandet Lantmännen så träffade jag också K för första gången, en tjej som kom att stå hela bandet nära. Henne försökte jag, under en av våra många fester på skolan, att förföra på golvet i tvättstugan! - Gud, så romantiskt! (Att jag långt senare kom att ha ett kortare förhållande med K kan jag nog inte tacka tvättstugan för.) Helt jävla sanslöst! Mina förhoppningar om internatslivet som en stor fest med mycket supa och knulla infriades sannerligen med råge! I Mariefredsk folkmun kallades internatsbyggnaderna för "ridhuset". Undrar varför...?

Nu satt vi förstås inte bara och söp, eller satte på varandra. Vid enstaka tillfällen ägnade jag och mina kamrater oss åt skolarbete, samt att vi spelade "Geni" (tror jag det hette). Detta spel var en enklare kopia av Trivial Pursuit, alltså ett slags frågesport. Studielånet, trots att det för tiden var relativt sett rikligare än i dag, var förstås begränsat. Mariefred by night hade också vissa begränsningar. När läxorna var klara eller ignorerade, pengarna slut och det enda man hade var tid och tomrum så behövde man något att göra, alltså spelade man spel och pratade om allt möjligt. Vissa klarade inte av den här isolerade miljön. Men jag kom att spela med i ett band, hade en (och annan) flickvän samt deltog i en skrivarcirkel.

Fast det är klart, fanns det tillfälle att supa så gjorde man det. Faktum är att festandet gick överstyr vid fler än ett tillfälle. Under en av våra spontana fester i internatsmiljö så hände det sig att några av lärarna kom dit för att sätta stopp. En ordväxling lär ha uppstått. (Jag var inte vittne till händelsen.) Den ena läraren blev på något vis knuffad och föll så olyckligt på ett dörrhandtag att han skadade axeln. Läraren polisanmälde killen som knuffat honom, vilket förde grabben in i finkan ett par månader samt att han naturligtvis relegerades.

Min främsta dryckesbroder på skolan, en veritabel Movitz, höll också i den semiofficiella skoltidningen "Olles organ". Tidningen blandade officiell information ifrån skolan, som veckans matsedel och dylikt, med studentikos humor och rent skvaller. Efter skolledningens taffliga och valhänta försök att få bukt med festandet, så formligen exploderade denna publikation av arga insändare om de internatsboende elevernas behov av en smula rekreation, alltså att få supa till - medan lärarna, självfallet, förväntade sig att samtliga elever var små nördar som satt på sina elevrum med travar av skolböcker framför sig och sönderlästa ögon. Sanningen låg som vanligt någonstans mittemellan.

Karateklantarna
Nästa gång moralpanik utbröt var när några elever hade rökt hasch på skolan. En orgie i spekulationer, angiveri, allmänt skvaller och skitprat följde härpå. Här var jag heller inte inblandad. (eller så kanske jag varit med och puffat vid enstaka tillfälle, men det har jag i så fall glömt). Det hölls krismöten till höger och vänster och till slut kunde man bara uppgivet skratta åt eländet. Det var också där och då som Gripsholms folkhögskolas slogan på prospektet började användas som ett ironiskt skämt: "Borde inte också du få studera i den här miljön?"(!)

Han ägde all tänkbar rekvisita. Det var kaststjärnor, nunchakos (gemenligen kallade karatepinnar), svärd, en Buddhastatyett och rökelse samt att väggarna var täckta med fantasyaffischer. Själv ägde jag bara två schweizerknivar som jag fått av pappa. De var inte särskilt användbara i träningen. Betydligt mer användbara var de att öppna öl- och vinflaskor med. Den ena var en campingmodell med alla möjliga skojiga verktyg, bland annat en liten såg. Den andra var mer reguljär, men hade även den sina udda verktyg, som exempelvis en nagelsax.

Dessa båda knivar var nog de enda ägodelar, förutom min gitarr, som jag satte värde på. Därför blev jag så otroligt ledsen när någon snodde den ena campingkniven. Den hade tjänat som korkskruv under en av våra festkvällar och av misstag lämnats kvar i vårt gemensamma kök. Trots att jag satte upp lappar och bad om att få igen den så förblev den borta. Just att den varit en present ifrån Pappa gjorde att jag blev djupt ledsen när jag förlorade den. Faktum är att jag blev så pass ledsen att denna sorg inte kan ha handlat om en förlorad kniv, kanske snarare om en förlorad far och ett förlorat arv. Vad som förut varit två var nu en. Men även den kvarvarande kniven skulle några år in i framtiden gå förlorad, liksom det mesta som anknöt till Pappa.

Ytterligare en kampsportare dök upp på skolan. I motsats till fantasykillen så ägde han ingen beläsenhet - alls! Fast han levde på sätt och vis också i en sagovärld. Egentligen var grabben genomsnäll, men han vårdade sin arbetarimage och närmast skröt med att han var uppväxt i betongen. Utöver detta odlade han också en form av mytologi som florerar i den idémässiga undervegetationen hos arbetarklassen.

Det finns ett slags oändligt fånig romantik som förefaller sprungen ur den absolut sämsta litteraturen kring förra sekelskiftet. Den utgörs av ett misch-masch bestående av främlingslegionen, sjömän, zigenare, vandringssägner och inte så lite gangsterromantik - allt kryddat med fördomar kring diverse folkslag. Det är brustna hjärtan, sjunkna skepp, gengångare, farliga män och fala kvinnor. Det är berättelser om kannibaler i söderhavet och eskimåkvinnor som har den på tvären. Karatekillen körde något slags light-variant av det här. Det var lite grann kampsportsmystik och en del om resandefolket, som han tydligen hade anknytning till.

På sätt och vis så drogs jag också till det här. Jag var dels i början av min sökande fas, dels var jag förstås intresserad av att kunna försvara mig bättre. Kampsportens kombination av träning och ett närmast religiöst idémässigt innehåll kändes lite spännande i det läget. Därför kunde jag inte hålla mig ifrån att öva lite med den här killen också, dessvärre på fyllan. Vi stod där och höll på med lite juvenilt sparkande, när jag av misstag träffade honom på ögat. Visserligen skedde ingen större skada, mer än att han blev ganska grinig. Skadan skedde istället senare, när han skulle ge igen lite.

Förmodligen var inte heller detta illa menat, men han visade mig hur man tog sig ur ett strupgrepp genom att med kraft, likt en plog, föra upp båda händer mellan angriparens armar. Problemet var att han sedan fullföljde rörelsen med båda händer i varsin cirkel och avslutade den med ett dubbelslag mot båda öronen. Hade slaget varit allvarligt menat så hade trumhinnorna spräckts, nu ringde det bara i öronen en smula. - Något år senare fick jag tinnitus i mitt högra öra. Ytterligare några år senare hade jag förlorat nästan all hörsel på örat. Jag undrar om inte denna onödiga smäll var den grundläggande orsaken. Men det är klart, ger man sig in i leken så får man leken tåla.

En annan dumhet som jag var inblandad i, under vårterminen året därpå, var den spontana tävlingen i frisbeekast med internatsporslin. Denna ägde rum i anslutning till en efterfest som Lantmännen, jag och några andra "internerade" hade efter en av våra ständiga sittningar på "Källaren" alltså Gripsholms värdshus bakficka. Särskilt de mindre assietterna flög väldigt bra. Några av dem flög så långt att de ljudligt krossades när de träffade den rad av popplar som stod invid den intilliggande parkeringen framför Gripsholms slott. Riktigt stolt var jag när jag hörde ett mycket avlägset ljud av porslin som krossades. Det betydde nämligen att jag hade lyckats få fatet att flyga ända fram till själva parkeringen!

En lyckad kväll. Alla delade dock inte den uppfattningen. Några av de nyktrare talangerna gick tidigt på morgonen ut och samlade upp "bevismaterialet". En del var förstås krossat och kastades därför bort (igen!) men en stor diskbalja fylld av jordigt porslin och grässtrån mötte mig denna bakfulla morgon, väntandes på snar åtgärd. Jag kallades senare upp till rektorn, men tjallade bara på mig själv.

Mitt "omdöme" åkte nog ner ett snäpp för det här tilltaget. I folkhögskolans värld har man nämligen inte betyg utan man får istället ett skriftligt omdöme enligt en fyrgradig skala över den samlade studieinsatsen. (Det är detta "omdöme" som min klasskamrat Jannes insändare i ingressen avser.) I de fall man behöver behörighet gällande kunskap eller färdighet i något specifikt ämne, så erhåller man istället kompetensintyg som bekräftelse på att man uppnått tillräcklig kunskap, motsvarande två- eller treårigt gymnasium eller vad det nu kan vara.

Av schematekniska skäl kom jag att förvärva ett sådant kompetensintyg i matematik. Detta var ganska märkligt med tanke på att jag fått en tvåa (näst sämsta betyg) i allmän matte i högstadiet. Men enligt schemat var det så att man mitt på dagen, fyra dagar i veckan, hade att välja mellan dubbelpass i engelska eller dubbelpass i matematik. Jag hade redan läst in den tvååriga gymnasieengelskan på Komvux. Så ifall jag inte önskade vanvettigt långa håltimmar i samband med lunchen, fyra dagar i veckan, så var jag tvungen att läsa matte.

Nu hände något märkligt. Eftersom vi var i olika åldrar och hade helt olika förkunskaper så studerade var och en i sin egen takt. Vi hade en ganska åldrig kvinna som lärare och hon var synnerligen bra på att förklara saker och ting på ett begripligt sätt. Gradvis och till min stora förvåning började det faktiskt bli lite roligt att se ekvationers lösningar framträda inför mina ögon. Jag hade ända sen jag varit liten fått höra att jag var språkligt begåvad, men att matematik inte var något för mig. Jag upptäckte att detta var skitprat. Det handlade mer om mina föräldrars förväntan och förutfattade meningar än om verkligheten. Jag läste in högstadiets särskilda matematik utan större svårighet.

Någonting måste ha varit allvarligt fel med grundskolans undervisning. Hur i helvete är det möjligt att en (åtminstone) normalbegåvad person lyckats ta sig igenom hela grundskolan och dessutom nästan ett år på gymnasiet utan att ens kunna dividera utan miniräknare?! Hur fan är det möjligt att unga människor kan ramla rakt igenom? Varför tillåts det? Varför finns det ingen som tar tag i den som behöver hjälp? - Är det likadant fortfarande? Är det bättre eller är det sämre nu? Jag förmodar att det är lika illa fortfarande.

Jag gick också på en datakurs som fritt tillval. De datorer vi använde var Commodore Vic-64 och som minne hade vi något slags kassettbandspelare som bandstationer. Vic-64:an hade nämligen ingen hårddisk, så programvaran fick antingen ligga på band eller på floppydisk - den stora och mjuka sorten förstås! Nu använde vi dock ingen mjukvara att tala om, eftersom ämnet för kursen var programspråket Basic. Vi satt och ritade flödesscheman över vad vi ville göra med våra synnerligen enkla program. Jag tror inte jag kom så långt.

Jag minns bara att jag fick datorn att ställa någon tråkig fråga som skulle besvaras med "Ja" eller "Nej" vilket sedan resulterade i några lika tråkiga svar. IF nånting, THEN nånting - typ. Ganska trist när man inte kunde särskilt mycket eller visste vad man skulle använda det till. Jag kunde knappast, där och då, ana att dessa dödstråkiga och impotenta maskiner skulle bli de framtida verktygen för skapandet av både min musik och den här hemsidan/boken - och att de skulle bli fönster mot omvärlden, i en ny tid av ensamhet.