Till registret 1985   Trummaskin!

Med brallorna nere

Egen musik

Vidare till 1986

 Flaskpost - Boken om allt - En hemsida av och om Peter Oltersdorf
STF_kort 81 Det var så här jag EGENTLIGEN ville se ut!
"We must play our lives like soldiers in the field
Life is short I’m running faster all the time
Strength and beauty destined to decay
So cut the rose in full bloom
Till the fearless come and the act is done
A love like blood, a love like blood..."

Ur "Love like blood" av Killing Joke

Mögelskandalen!
Ritzbrudarna

Bohème & parksex

TV-kändis

"Mormorsbidrag"

Venus och morgondopp
I februari fick jag sparken ifrån postorderföretaget, eller blev snarare mycket tydligt ombedd att sluta. Jag var förlovad med A. Jag började spela in min egen musik, utan att behöva kompromissa med ett band och bli frustrerad när de inte fattade vad jag ville, eller tog sig onödiga musikaliska friheter! Låtar som hade legat i träda därför att de inte passat in i Mefistos Bröder eller Paria tog nu form. Jag fyllde detta år tjugotre och irriterade min omgivning, främst Johan och Simon med att gå omkring och spela vuxen, med att ha "mogen" attityd. Samtidigt var jag allt annat än mogen i vare sig min attityd till arbete, eller i mitt förhållande till A. Jag kunde liksom inte överge spanandet.

Efter deltagandet i farsen på postorderföretaget så var det dags för min andra arbetsmarknadsåtgärd. (Fler skulle följa.) Det är egentligen lite märkligt, med tanke på att det i mitten av åttiotalet drällde av lediga jobb. Men det var väl nu som då mest ett slags straff för lösdrivare, för de som egentligen inte hade nån lust att jobba - alltså för sådana som jag.

Jag fick en ungdomsplats i journalarkivet på S:t Görans barnklinik, inom Stockholm läns landsting. Chefen var en rejäl kvinna i lägre medelålder och såg väl hyfsad ut trots åttiotalsestetiken, blont permanentat och slingat hår samt blå mascara. Liksom all annan kvinnlig sjukhuspersonal vid den här tiden rökte hon gula Blend, ett obligatorium.

Som enda kille, dessutom en ung sådan, så blev jag naturligtvis en smula sextrakasserad. Det var dock inte värre än att jag kunde hantera det och skämta tillbaka, samtidigt som jag fejkade en sturskhet som jag egentligen inte ägde. Kvinnorna var annars trevliga överlag. Det krävs oftast bara en person av motsatt kön i en arbetsgrupp för att dess beteende ska förändras och den förändringen välkomnas naturligtvis inte av alla. En yngre kvinna, ganska mörk (Jag har för mig att hon kan ha haft brasilianskt påbrå) tillhörde den kategorin. Hon letade fel och blev gradvis alltmer irriterad på allt jag sa och gjorde.

Slutligen så kom det till ett verbalt slag, som jag faktiskt gick segrande ur. Jag har ingen aning om vilka "sakskälen" var men så snart den striden var utkämpad så hade jag funnit min plats i arbetsgruppen och trivdes ganska så hyfsat. Detta var dock en åtgärd för ungdomar, ett tillfälligt arbete som var dömt att avslutas, dessutom av ett specifikt skäl:

Befrielsen ifrån min tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig under Domänverkets parodiska ledning innebar dessvärre inte att min plikttjänstgöring var fullgjord, jag hade knappt hälften kvar. Hjärntrusten i Björsjö tyckte förmodligen att jag hade varit besvärlig. Dessutom hade jag tiggt och vädjat till Domänverket och Naturvårdsverket om att de skulle skicka hem mig och hävdat att jag var nära självmord samt en del annat som var mer eller mindre sant. De ville i varje fall inte ha dit mig för fullgörande av min "utbildning" efter detta.

Då jag nu hade så få dagar kvar att fullgöra så fick min nya tjänstgöring bli inom postverkets vapenfriorganisation, eftersom deras utbildning var kortast. Så nu fick jag gå postskolan. Jag har dock inga speciella minnen därifrån. Huvuddelen av tjänstgöringen gick ut på att vara gratis arbetskraft, alltså slav, ute på Tomteboda och där huvudsakligen sortera paket och massutskick, vilket var nära nog exakt samma sak som jag hade gjort fyra år tidigare på Stockholm Ban. Postskolan? Varför då?!

På Tomteboda hade jag en förman som jag vill minnas att jag också hade haft på Stockholm Ban. Han var en lätt grånad man med bakåtkammat hår som förmodligen sov i den postblå rock som han alltid gick omkring i. Mannen saknade varje tillstymmelse till humor. Sa jag att han var förman?

Som VTP:are (vapenfri tjänstepliktig) så håller man mycket noga reda på sina lediga dagar. Jag hade räknat ut på pricken hur jag skulle få längsta möjliga ledighet under jul och nyårshelgerna och hade vederbörligen lämnat in erforderliga papperslappar. Som jag minns det låg dessa helger ganska bra till i almanackan det här året och jag skulle, med de dagar jag hade sparat, också kunna vara ledig någon dag extra efter helgerna. Den lille grinige förmannen hade tydligen gjort en annan uträkning.

När jag kom tillbaka till Tomtebodas dammiga och monumentala gråhet efter helgerna (året därpå) så blev jag uppkallad till den triste lille mannens kontor, där han satt flankerad av några andra lika griniga förmansnyllen. Förmannen tog till orda i ett förman-ande tonfall (Förlåt!): "Du har gjort dig skyldig till FF!" Detta hade tydligen hade något med olovlig frånvaro att göra. Eftersom förkortningen inte sa mig något replikerade jag: "Vadå? - FöräldraFritt?!" - Knäpptyst!

Dels bragte jag honom ur fattningen, dels kunde jag sen redogöra för hur jag hade räknat. Det hela slutade med att han mumlade något om att det fick "väl gå för den här gången" vilket är vad chefer brukar säga när de står med brallorna nere.

Apropå brallorna nere. Jag begriper inte vad det var för fel på mig. Jag älskade verkligen A. Ändå spanande jag vilt efter andra kvinnor. Om orsaken ska sökas i biologin eller psykologin vet jag inte. Hursomhelst liknade jag mest en missbrukare som även efter lång drogfrihet/nykterhet kan trilla dit efter en öl eller nåt. Fast det här var ännu märkligare. Den dragning till kvinnor av lite fylligare modell, som tidigare varit en fantasi ibland alla andra, tycktes växa sig starkare inom förhållandet. A var ju lång och slank och hade en ganska diskret byst, alltså krävdes det kompensation vid sidan av!

Jag hade hållit mig i skinnet efter min tämligen fruktansvärda otrohet tidigare i förhållandet. Nu skulle dock A och hennes syster åka till London för en vecka eller vad det nu var. Möjligen skedde detta i början av 1985, februari/mars nångång. Jag var gräsänkling. Jag var kåt. Nu skulle här raggas! Detta kan möjligen ha varit första gången som jag gick ut på krogen själv, enbart i syfte att ragga med mig någon hem. Måltavlan var naturligtvis en mullig kvinna, helst med stora bröst - ju större desto bättre!

I det gamla kårhuset på Holländargatan var kårhusockupationens dagar sedan länge glömda. Nu låg här istället ett ganska hyfsat disco i två plan (eller tre inklusive entrén) som hette Glädjehuset. (Detta var samma hak där jag nesligen övergavs av en ung kvinna då man hade gymnasiedisco där, under min tid på Jakobsbergs gymnasium.) Namnet var en påtaglig överdrift, utom möjligen i sin associativa aspekt. Så värst kul var det nämligen inte, men här fanns tämligen gott om villiga kvinnor. Här fanns också denna speciella kväll, en onsdag då jag var här för att begå illegitima gärningar, en kort liten mullig tjej. Det märkliga med henne var att hon på något sätt var så proportionerlig. Hon var som en liten fruktbarhetsstatyett. Hon påminde om Venus ifrån Willendorf. Just den här gången ledde det till en enstaka händelse. Men vi skulle senare komma att ha ett förhållande.

Eftersom jag trodde att allt var i sin ordning bara man var ärlig, så berättade jag om det skedda när A kom hem. Allt var inte i sin ordning bara man var ärlig. Det var verkligen inte i sin ordning, men förhållandet överlevde även detta andra snedsprång. Även denna gång blev jag förlåten. En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Sedan fattades bara "tredje gången gillt" - och den skulle komma.

På något vis kom A att bo i andra hand med sin kompis, frisören som påstods vara hetero, samt med sin syster i en lägenhet invid Klara sjö på Kungsholmen. Kanske bodde hon fortfarande med mig, men var där på besök och sov över. Jag minns inte. Men jag minns att vi på ett eller annat vis alltjämt var ihop. Jag minns också att det var sensommarkväll, en måndag. Jag lämnade A i lägenheten tillsammans med sin syster och frisören och gick ifrån Bolindersplan ut på Klarabergsviadukten. I min minnesbild så sken den nedgående röda solen mig rakt i ansiktet den här kvällen, vilket den knappast kan ha gjort utan att gå ner i öster.

Kanske var det en förtrollad natt, en förbannelsens natt! Jag kände något destruktivt inom mig som parades ihop med min unga kåthet. Jag kände ett slags desperation. Jag hade känt något liknande den gång då jag som tonåring följt med en vilt främmande kvinna som tilltalat mig i Drottninggatsbacken. Det enda som skedde den gången var att jag drogs med till ett kontor där jag ombads fylla i ett test för Scientologerna (vilket naturligtvis skulle visa att jag var i behov av deras svindyra kurser i den så kallade "dianetiken").

Det jag istället hade väntat mig och hoppats på var förförelse och sexorgier. Kanske en porrfilmsinspelning i behov av unga aktörer, vad som helst för att slippa vara en finnig tonårig oskuld som inte sett ett skit av livet. Detta var vad jag ville ha nu också. Jag ville ha fylla och orgier, kanske prova knark, kanske begå brott. Jag ville förstöra. Jag ville riva sönder mitt liv, inte nödvändigtvis för att bygga upp det igen. DET MÅSTE HÄNDA NÅGOT!

Och det hände något. Möjligen blev jag bönhörd. Den stora frågan är vem det var som i så fall besvarade min bön och ifall denna makt ville mig väl eller illa. Jag mötte Bebbens ligistpolare på bron. Han tycktes vara ute på samma slags desperata promenad som jag. (Det var samma polare som fyra år tidigare hade suttit på buss 117 och efter mitt utrop om att "Tjuren är brunstig" förtjust skanderat detsamma till den stackars snälla flickan ifrån Bro, hon med ringen i näsvingen. Se 1981.) Vi ville båda "gå och ta en öl". Utbudet på måndagarna var inte särskilt imponerande ens om det var sommar. Vi visste att Vickan/Victoria i Kungsträdgården hade öppet i stort sett jämt, så vi gick dit. Vi drack och jag dansade visst också.

Det slutade med att vi efter stängningsdags gick iväg med varsin tjej, eller om det möjligen var flera tjejer, till Rålambshovsbadet i den vackra ljusa sommarnatten. Den tjej som jag badade med råkade, som av en händelse, vara ganska storväxt och bystig. Vi kom att åka hem till mig. Eller rättare sagt så var det hon som åkte, eller åtminstone trampade. Hon hade nämligen cyklat in till stan ifrån något ställe i Bromma, Riksby kanske. Själv hade jag så förbannat dålig kondition och var väl också så pass packad att jag helt enkelt inte klarade av att cykla. Det kändes som om lungorna skulle hoppa ur kroppen. Så hon fick trampa över Tranebergsbron, med mig på pakethållaren. Väl hemma hos mig så var jag heller inte mycket att ha. Vi hade jättedålig halvhjärtad sex som avslutades med att hon gick därifrån efter någon timme utan att sova över.

Efter denna tredje otrohet, med efterföljande "ärlighet" gentemot A, så var slutligen det hela över. Jag hade lyckats i mitt uppsåt. Jag hade lyckats rasera mitt förhållande, lyckats såga av grenen jag satt på. Min förtvivlan över vad jag gjort blandades med en panik över mig själv. Vem var jag? Varför gjorde jag detta?! - Samtidigt fanns där en underström. Där fanns ett slags sjuk känsla av frihet när allt omkring mig raserades. Någon mörk del av mig ville inte ha några band till någon eller något. Det måste förstöras! Det måste förstöras!! - Men det var mig själv jag förstörde.

Mögelskandalen
Jag fick min lägenhet förstörd också. Stockholmshem hade låtit snålheten bedra visheten och hade anlitat någon halvtaskig frifräsare när det blev dags att lägga in ny fuktspärr i badrummet. Jag hade en så kallad "Stockholmsdusch" det vill säga att det var en liten trång toalett med golvbrunn där man satt på muggen när man duschade. För att detta inte skulle leda till fuktskador så var det viktigt att det fanns en fungerande fuktspärr runt toaletten/duschrummet. Nu skulle alltså den gamla fuktspärren rivas ut/slipas bort och lite ny kladdig, oljig sörja av förmodat bättre kvalitet skulle slabbas ut över golvytans cement.

Hantverkaren i fråga hade nog inte riktigt begripit principen, för det skulle snart visa sig att den nya fuktspärren inte blev gjord ända upp till tröskeln. Nya klinkers lades över den nya fuktspärren och allt var frid och fröjd, ända tills färgen plötsligt började flagna i hallen nere vid golvlisterna och gradvis också i köket, mest på den vägg som låg mot toaletten/duschen till. Det började lukta källare om lägenheten. Gradvis blev lukten allt värre för att till slut bli till en omisskännlig skarp lukt av mögel.

Vattnet läckte ut via den nakna cementen under tröskeln, sögs sedan upp och fördelade sig jämnt i golvet och de kringliggande väggarna. Eftersom mitt badrum gränsade till grannens lägenhet så fick även hon och hennes pojkvän njuta av väldoften. Faktum är att de till slut blev närmast hysteriska. Stanken gjorde att de inte kunde sova. Kvinnan i fråga kom senare att få jobb som hallåa på TV. Hon var gissningsvis någonstans i trettioårsåldern, hade ett ganska markerat ansikte, ett långt mörkbrunt och lite vågigt hår och såg ganska bra ut. Dessvärre kunde jag aldrig se henne på TV efteråt utan att associera till möglet.

När stanken sedan länge passerat uthärdlighetens gräns så tog jag kontakt med Stockholmshem för att fråga vad de tänkte göra åt det hela. De mumlade något om fläktar som skulle torka upp och att man skulle sanera badrummet, vilket naturligtvis skulle innebära att jag blev utan toalett och dusch under tiden för åtgärderna. Jag frågade därför om jag skulle få en ersättningslägenhet, antingen permanent, eller tillfälligt medan hantverkarna sanerade och återställde lägenheten i beboeligt skick. Enligt damen i luren så föreföll Stockholmshem inte kunna ordna någonting överhuvudtaget.

Det var nu jag började dra till med saker som att jag tänkte kontakta hälsovårdsnämnden (eller vilka det nu var) och att de förmodligen skulle döma ut min lägenhet som bostad och så vidare. Damen i luren blev plötsligt tyst en längre stund innan hon plötsligt, nu med ett helt annat tonfall, sa: "Vänta så ska jag se vad vi kan göra, jag ringer tillbaka". Det tog max en kvart så ringde hon och sa att det fanns en ledig etta i samma trappuppgång! Helt jävla sanslöst!

Kronologin blir lite förvirrad här. Jag minns nämligen att A hjälpte mig med flytten ifrån mögellägenheten till den nya som låg en trappa upp ifrån porten. Samtidigt är jag säker på att min sista otrohet ägde rum på golvet i den gamla lägenheten, eller rättare sagt i utdragssängen som låg på golvet eftersom benen säckat ihop på den i samband med tidigare samlag. Det skulle alltså betyda att A hjälpte mig flytta, fastän vi redan gjort slut och hon redan flyttat ut. Minnet är lite otydligt på den punkten.

Hur som helst så kånkade vi upp alla möblerna till den nya fräscha lägenheten, en och en halv trappa upp i huset, alltså två trappor sett ifrån den möglande källarvåningen/nedre botten. Grann-hallåan och hennes pojkvän fick vackert sitta kvar och mögla på egen hand. Nu fick jag ett riktigt badrum och ett litet matrum i anslutning till köket. Lägenheten var fräsch, ljus och luftig, vilket jag gjorde mitt bästa för att förstöra med mörka och murriga möbler. Dels hade jag min mörkbetsade bäddsoffa vilken tidigare köpts in av mormors Kalle i samband med en av hans "separationer", dels en mörkbetsad bokhylla som jag haft i pojkrummet i Karlstad/Hammarö. Eftersom jag aldrig hade pengar till annat än att festa så fick jag vackert ta emot det trista möblemang som tilldelades mig.

Bortsett ifrån möblerna fanns inte mycket kvar av mina saker ifrån Karlstad/Hammarö. "Den grinige" hade, som hämnd för att Mamma lämnat honom, behållit en massa saker. Bland dessa saker fanns min akustiska gitarr - min Levin, min barndoms alla leksaker och kramdjur, mina singlar (bland annat Slade och Sweet) samt en del LP-skivor och diverse annat smått och gott. Det var saker som inte betydde något för mig just då. Men idag, den 5 augusti 2009, ser jag att jag är berövad nästan alla bevis på min barndom. Det är som om jag aldrig hade funnits. Allt är skingrat. Allt är borta.

Ritzbrudarna
Jag festade vidare. Jag festade bort A. Jag festade bort min ångest över mig själv. Jag festade mig i säng, gång på gång, men nu fastnade ingenting längre på det sätt det hade gjort innan A kom in i mitt liv. Jag hängde mig fast vid A, som nu började få ett annat liv som modell och mannekäng. Jag minns hennes första modevisning, för märket Creatis, i Spegelsalen på Grand Hotel 16:e september, klockan 20:00. Hon gick lite stelt och styltigt, vilket kanske berodde på de grova kängor hon bar där uppe på catwalken. Hon hade ett något spänt ansiktsuttryck och jag kunde tydligt se hur nervös hon var, men hon gjorde ändå en magnifik första entré i mina ögon, i synnerhet i mina ögon! Trots att jag hade slarvat bort vår gemensamma framtid så kände jag mig så oändligt stolt över henne, min vackra ståtliga A!

Modevisning på Grand hotell

Livet på Ritz gick sin gilla gång. Johan och Simons påtagligt större sociala färdigheter var en garanti för fester och kontakt med nya kvinnor. Bland annat kom ett gäng tjejer ifrån (huvudsakligen) Lidingö att upptas i kamratkretsen. Emellanåt fikade vi också tillsammans på Café Madeleine, ett fik som utgjorde en väsentlig del av Johans, men kanske särskilt Simons identitet som syntare. Naturligtvis blev jag en smula intresserad av samtliga tjejerna.

De var fyra stycken. Där fanns en ljus överklasstjej som var sympatisk men onåbar och ointresserad av några erotiska utsvävningar, åtminstone med mig. Sedan fanns det en tjej med långt, mörkt och krusigt hår som möjligen var intresserad av erotiska utsvävningar med mig, men som jag inte var likvärdigt intresserad av. Sedan så var det en mullig tjej med ursprung i Hudiksvall, "det glada Hudik". Hon föreföll åtminstone hyfsat glad också och eftersom hon var mullig med ganska stora bröst så tilldrog hon sig självfallet mitt erotiska intresse.

Vid något senare tillfälle kom jag att äta middag med henne i hennes då möjligen ganska nya lägenhet på Frejgatan inne i stan. Jag företog ett hyfsat seriöst hångelförsök med henne, men kom aldrig så långt att BH:n åkte av. En flopp alltså. Den tjej jag gradvis och faktiskt ganska oväntat kom att bli mest förtjust i hade rakt halvlångt hår som hon färgat korpsvart. Lika svart var hennes klädsel. Hon delade några av sina husgudar med Johan och Simon, nämligen Sisters of Mercy, vars sångare Andrew Eldritch hon gjorde allt för att imitera när hon sjöng. Det var inte någon bra idé. Det lät nämligen för jävligt.

Eftersom jag gradvis kom att tycka allt bättre om henne så fick vi idén att vi skulle åka till en replokal i Nacka för att provspela ihop, men det funkade inte särskilt bra och lät som sagt inget vidare. Hennes polare var visst också med, Stefan, som senare skulle bli popskribent i Svenska Dagbladet. Han var en av de många som Johan gjort sig kompis med och som tycktes vara med överallt. Jag undrar ibland över vad alla dessa kontakter hade gemensamt. Möjligen skulle svaret kunna vara knark. Inte sällan smusslades det med pulver av allehanda sorter samt en smula brass, före eller under Ritz-besöken. Fast ifall Stefan hade något med det att göra vet jag förstås inte.

Det är konstigt att jag aldrig drogs in i det där, förutom kanske en gång. Den mulliga Hudik-tjejen hade fest i familjens villa på Lidingö, möjligen var det nyårsfest. Johan snodde hennes morsas lugnande tabletter och vad det nu var för psykofarmaka ur badrumsskåpet. Detta tryckte vi sedan i oss i varierande mängd beroende på mod och desperation. Jag minns att jag tog några stycken piller, men att de inte hade någon effekt. A var också med på den här festen. Hon tryckte i sig rätt rejält och blev alldeles borta. Jag stötte stenhårt på den mulliga ifrån Hudik som vänligt avvisade mig och sa att det nog inte var så hänsynsfullt mot A. Dessutom hade jag ju sagt att jag älskade A, sa hon. "Men det är ju en helt annan sak!" sa jag...

(Det finns ett brev ifrån A som nämner en lyckad midsommarfest hos "den svartklädda". Kanske var det istället den festen jag i mitt minne flyttat ett halvår framåt. Fast det kan ju ha varit en helt annan fest.) Jag fick senare ägna återstoden av kvällen/natten åt att frakta hem en redlöst berusad samt medicinpåverkad A. Som sagt var det märkligt nog inte den mulliga som jag kom att utveckla de starkaste känslorna för, utan istället hennes föga skönsjungande och svarta uppenbarelse till kompis. Men jag kom aldrig längre än till BH:n där heller.

Lidingöflickorna blev alltså kompisar, Ritzkompisar, men de var inte de enda. Jag stötte allt som oftast på den bystiga G (se 1983) och hennes kompis, eller om det nu var hennes partner, vid namn Åsa - som jag kallade sadist-Åsa i min telefonbok eftersom hon ofta bar något slags hundkoppel runt halsen. Detta var naturligtvis både intressant och frustrerande. Eftersom jag hade rätt livlig fantasi och dessutom tidigare fått beskåda G:s yppiga barm på närmast tänkbara håll så kunde jag utan större problem i mitt inre framställa scenarier där de båda, av olika skäl attraktiva, unga kvinnorna ägnade sig åt amorösa aktiviteter, där naturligtvis också jag deltog. Det var jobbigt, på nåt sätt.

På Ritz fanns också en annan ganska ljust lockig och ganska ung tjej, mullig och bystig (Need I say more?). Jag har för mig att hon på något vis hörde till Lidingöflickornas glada gäng, men osvuret är bäst. Hon var inte särskilt vacker, inte alls faktiskt, men ändå söt på något vis - och som sagt mullig och bystig. Jag minns att vi pratade en hel del vid olika tillfällen nere på Ritz. På något sätt kom jag att tycka om henne en smula, inte enbart för att hon var mullig och bystig, även om nu det inte på något vis störde mig att hon var mullig och bystig. Hon bodde i Kristineberg någonstans och en gång när vi båda satt på 94:ans nattbuss, som vid denna tid passerade Kristineberg och Hornsberg, så gjorde jag en amorös framstöt men det var förgäves. - Sa jag att hon var mullig och bystig?

Denna stjärnögda flicka var nämligen redan förälskad. Föremålet för hennes kärlek var en något överårig syntare som hängde på Ritz (surprise, surprise) och var polare med Johan och Simon (surprise, surprise). Han kallades Ankan och var i trettioårsåldern någonstans och jobbade med att dela ut tidningar, vilket han brukade göra efter att Ritz stängde vid tretiden på natten och han sov alltså på dagarna. Han hade kavaj, spret i håret och sminkade sig, vilket gav den dubbla vinsten att han fick en tydlig syntaridentitet samt att han (hjälpligt) kunde maskera sin ålder, som låg något över genomsnittet på Ritz. När jag någon gång frågade varför han inte besvarade flickans kärlek så värjde han sig på alla tänkbara vis. Kanske var hon inte snygg nog för en syntare, kanske var det för att han var något årtionde för gammal.

Den mest imponerande gestalten på Ritz - en nattens drottning mitt ibland de anemiska syntarna och de släpiga rockers-fjantarna i leopardkepsar, spandexbrallor och söndertuperat spretigt hår - var den sköna Helen. Hon dök upp i de mest fantasifulla kreationer. Hon sög upp hela åttiotalsestetiken och det var som om den i henne genomgick en metamorfos och återföddes i ny vackrare form, en form liknande den som senare skulle kallas "gothic" eller helt enkelt "goth". Hennes hår kunde skimra i allehanda färger och hennes expressionistiska sminkningar lämnade alla konkurrenter ohjälpligen på efterkälken. Naturligtvis var hon kompis med Johan och Simon.

Någon gång, det kan ha varit efter en fikastund på Café Madeleine, så följde jag med till hennes hem på Flemminggatan. Detta var naturligtvis hybris. Det kändes på något vis som att denna spektakulära kvinna var "out of my league". Vi hade vid olika tillfällen pratats vid och kände väl varandra lite vagt. Hemma hos henne kände jag mig nervös och rädd som en liten skolpojke igen. Det verkade i och för sig som om ett närmande ifrån min sida skulle ha accepterats, som ett slags drottninglik stor nåd, men jag mumlade en ursäkt och gick därifrån. Detta var helt enkelt för stort för mig.

Den intagande Helen har jag aldrig sett igen efter att min tid på Ritz tog slut. Antingen så har hon återvänt till den högre sfär ifrån vilken hon en gång nedstigit till jorden, eller så står hon helt enkelt inte att känna igen utan sina spektakulära sminkningar. Den blonda, för övrigt mulliga och bystiga, flickan tycks jag springa på lite titt som tätt här på Söder. Förmodligen bor hon här någonstans. Jag har också stött på henne under några av mina desperata ensamutgångar på krogen. Vi brukar hälsa på varandra och sen är det inte mer med det. (Jag har något enstaka vykort också, ifrån Milano, våren 86)

Nattbuss, hiss - och ångbåt!
Att jag en gång för länge sedan raggade på henne på nattbussen är ett faktum värt att beakta. Det är något med mig och nattbussar. (Egentligen hör väl detta hemma under 1986, men på många vis hänger den här tiden ihop, ifrån hösten 85 till sommaren 86, så det får väl samsas här. Jag har nämligen rätt mycket annat att berätta om ifrån 1986.) Jag satt väl som vanligt på nattbussen, 94:an, efter en något för sen sorti ifrån krogen. Det kan ha varit ifrån Prinsen den här kvällen. Jag har ett svagt minne av att jag klev på vid Norrmalmstorg.

Nästan omgående fick jag ögonkontakt med en blond och kortklippt ung kvinna. Hon klev av vid hållplats Karlavägen. I sista stund fick jag en ingivelse och slängde mig också av bussen strax innan dörrarna stängdes. Den unga kvinnan hade redan hunnit en bit bort. Jag sprang inte, men gick ändå skyndsamt ikapp henne på hennes väg till 96:ans hållplats på Karlavägen. Jag tilltalade henne och möjligen bjöd jag på en cigarrett eller nåt. Vi gjorde sällskap till Ropsten och bytte till nattbuss mot Lidingö.

Hon bodde inte särskilt långt ifrån Lidingöbron och bjöd utan några betänkligheter in mig för lite trevligt sex. Efter nattens övningar med efterföljande gemensam dusch berättade jag för henne om hur jag uppfattat händelseförloppet. Jag var alldeles övertygad om att hon hade tänt till redan på 94:an, efter vår långa ögonkontakt. Det visade sig att "ögonkontakt" kanske var lite mycket sagt. Hon hade nämligen inte haft sina linser på sig och hade därför inte sett ett skit! I hennes värld hade vår kontakt alltså inte existerat förrän jag tilltalade henne vid 96:ans hållplats på Karlavägen.

Vi kom att vara ihop i någon eller några veckor under vintern, innan jag tog farväl av henne invid en turistbuss på väg mot Chamonix, dit hon avsåg att fara på skidsemester. Jag fick några vykort ifrån henne med vintriga motiv. Jag tror inte vi hade någon mer fysisk kontakt efter detta. Vi möttes vid en busshållplats och tog farväl vid en busshållplats. Det hela känns filmiskt på något vis.

Detta var nu långt ifrån mitt enda kortare förhållande under denna tid. Jag hann också med en vacker, mörk och kortklippt ung kvinna. Hon hade nötbruna ögon och hennes två framtänder framträdde en smula när hon log vilket gjorde att hon lite grann såg ut som en söt ekorre. Jag minns att hon var ganska reslig och slank och arbetade med att köra Katarinahissen. Hon bjöd på en och annan hiss-nande upplevelse. (Förlåt! Förlåt så hemskt mycket!) Vårt korta förhållande tog slut i nära anslutning till att jag istället raggade upp hennes kompis, vilket fick de mörkbruna ögonen att blixtra när hon svor, dyrt och heligt, att hämnas denna skändlighet.

Skändligheten i fråga var alltså att jag drog med mig denna kompis hem ifrån Ritz (vilken överraskning!). Kompisen råkade, som av en händelse, vara mullig och bystig (VILKEN ÖVERRASKNING!). Som jag kommer ihåg det så var själva akten inte så värst imponerande utförd ifrån min sida och ledde inte heller vidare till något förhållande. Det enda det ledde till var att en söt och något ekorrliknande ung kvinna hatade mig.

Den mulliga kompisen hade för vana att alltid gå runt med ett slags blå vegamössa på skallen, ungefär som en ångbåtskapten, vilket fick mina trevliga kamrater att under ansenlig tid utföra en hälsningsgest varje kväll på Ritz. Med ena handen drog de i ett imaginärt handtag under ljudliga utrop "TUUT, TUUT!!" för att illustrera en signalerande ångbåt! Johan, Simon och den alltid lika finkänslige ligistbrodern Bebben skrattade gott åt "Storken och hans tjockisar" som Bebben så illustert uttryckte det.

Under en annan (möjligen senare) nattbussfärd raggade jag istället på en annan Ritzprofil. Den sköna Helen var inte det enda vandrande inventariet på Ritz. Där fanns också en ung kvinna med glasögon, stor vidbrättad hatt och långt grönt hår. Estetiskt spelade hon i en lägre division än den sköna Helen, men Ritz-estetiken var även här uppenbar. Denna unga kvinna drog dock möjligen lite mer åt rockers-falangen i sitt uttryck. Efter idoga övertalningsförsök, som sagt ombord på ännu en nattbuss, så fick jag följa med henne upp i hennes lilla lägenhet i närheten av Odenplan. Som av en händelse var denna kvinna en smula mullig med stora bröst, åtminstone det ena bröstet.

Förmodligen var detta skälet till att det var så svårt att tala henne ur kläderna. Det faktum att hennes bröst inte var lika stora utgjorde tydligen ett komplex. För mig var detta "no big deal". Naturligtvis är det roligt med två stora bröst, men ett stort bröst är ju faktiskt ganska njutbart det också. Jag sov över på någon madrass på golvet, men jag minns inte att det blev mer än lite spänt kramande av det hela.

Bistro Bohème och parksex
Det kan kanske komma som en chock för läsaren, men det hände faktiskt att jag frekventerade andra ställen än Ritz, om än ganska sällan; KB (Konstnärsbaren), Prinsen, Café Opera, Vickan (Victoria) eller vad det nu kunde vara. Självfallet var det också fester, klubbar, konserter med mera - varav det allra mesta förmedlades genom Johans oöverskådliga kontaktnät; Babar, Electric Garden och allt vad det nu var och hette. Ett av de ställen där vi hamnade emellanåt, särskilt för att värma upp, var på Bistro Bohème.

Denna lilla bistro låg på Drottninggatan, snett emot entrén till Centralbadet. Inredningen var ganska speciell. Man hade en bar i ett slags modernistisk och "kubistisk" stil, vilket var i samklang med rådande stilideal under åttiotalets mitt. Till min stora förvåning kunde jag, fredag den 7:e mars 2008, läsa i Aftonbladets onödiga gratistidning ".se" (alltså "Punkt SE") att denna inredning fått vara orörd ända fram i modern tid. Enligt artikeln skulle stället bommas igen för renovering 2008-04-01. Idag när detta skrivs är det påskdagen den 23/3 2008, Sankt Görans dag. Det är inte sannolikt att jag går dit för att beskåda stället en sista gång innan inredningen försvinner. Vad skulle det tjäna till?

Jag tror att det var där som jag fick ragg på den rödhåriga. Mitt minne är otydligt, därför att jag har samtidigt ett tydligt minne av en gemensam picknick i Hagaparken. Denna kan ha ägt rum samma dag som besöket på Bistro Bohème, alternativt som en gemensam dagen efter-aktivitet. Denna vågigt rödhåriga kvinna hade stora ögon som lutade lite så att hon fick ett vemodigt uttryck i ansiktet, vilket kontrasterade mot att hon var synnerligen livfull och ofta skrattade (en smula för rått för min smak). Hon bodde med en kompis i en lägenhet ute i Akalla, som var rätt deprimerande. Jag vet att jag var därute och hälsade på vid åtminstone ett tillfälle.

De hade det ganska "svennigt" hemma och MTV stod och skrällde hela tiden. (Detta var under den tid då "Music Television" faktiskt ägnade sig åt "Music" istället för åt folk som visar arslet och slår sig.) Jag hade ett kort förhållande med den rödhåriga, som jag minns slutade efter en tämligen egoistiskt utförd sexakt ifrån min sida. Jag har för mig att jag såg den här kvinnan för någon månad sen (hösten/vintern 2007) på Hötorgets tunnelbanestation. Hon flinade mot mig på ett sätt som inte föreföll sympatiskt, men vad vet väl jag. Kanske garvade hon åt att jag blivit ett fetto. Detta tycks inge en känsla av överlägsenhet hos vissa människor. Man får vara dum i vårt nutida samhälle, bara man inte är fet.

Jag minns att en kväll på Bistro Bohème, då jag var där med den rödhåriga, så var A också där. Jag var full, som vanligt. Kanske var det kvällen efter utflykten i Hagaparken. Förmodligen försökte A vara vänlig eller artig när hon sa att den rödhåriga såg bra ut, liksom för att signalera att det inte fanns någon svartsjuka och att hon önskade mig lycka till med det A-fria livet. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det.

Måhända tillkom en eller annan ytterligare kvinna under 85/86. För mitt liv kan jag inte i tiden placera när jag hade min revival med Z. Jag har fingranskat mina gamla almanackor efter någon anteckning som skulle kunna placera detta skeende i tiden, men förgäves. Mitt första förhållande med Z var en frustrerande historia, eftersom vi tycktes vara inkompatibla, eller möjligen inkommunikativa. Z ville ofta, men ville inte samma saker som jag. Lite synd egentligen.

Jag träffade Z för första gången på en nyårsfest ute i Sätra någonstans. Jag minns att Jalle (ifrån Linköping) och troligen också SirN med flera var med. Det kan ha varit nyårsaftonen 1983, så följaktligen firades 1984 års början. Hon hade en mossgrön tröja på sig, under vilken hennes hyfsat stora byst behagfullt rörde sig när hon dansade. Festen i övrigt lämnade inga bestående intryck mer än att jag spydde ut genom köksfönstret ner i rabatten som låg strax utanför. Jag har ett svagt bildminne av färska spyor som droppar ner på marken ifrån frostnupna rhododendronblad.

Efter att jag hade befriat mig ifrån mitt maginnehåll så gick jag runt i huset, ett slags ful funkisvilla (eller om det nu var ett radhus) och letade efter en ung kvinna i en mossgrön tröja, med melerade ögon samt ett lite spretigt mellanblont och ganska kort hår. Hon hade stuckit - och så var den nyårsaftonen förstörd. Det skulle dröja några månader innan jag såg henne igen.

Under 1984 hade min mor slutligen förstått att ett liv ute på Hammarö tillsammans med "den grinige" och hans dito dotter inte var ett framtidskoncept att satsa på och flyttade därför till en egen lägenhet inne i själva Karlstad. Detta gjorde mig betydligt mer benägen att emellanåt ta tåget dit för att, nu i lugn och ro, kunna umgås med min kära mor. I april någon gång befann jag mig på en av dessa tågresor när jag plötsligt såg ett bekant ansikte. Det var Z!

Jag påkallade ivrigt hennes uppmärksamhet och hon satte sig bredvid mig. Under samtalets gång fick jag reda på att hon gick på konstfack och att hennes mor, eller om det nu var hela familjen, bodde i Karlstad. Tydligen så blev jag och Z attraherade av varann redan på tåget och möjligen så började pusskalaset redan där. Efter att tåget anlänt till Karlstad så kom vi att gå en promenad invid Klarälven, som slutade med att vi hade sex liggandes på hennes kappa i det frostiga gräset. Efter akten hade hon den kallaste rumpa jag någonsin känt.

På något vis ringde jag Mamma, förmodligen ifrån en automat någonstans och meddelade henne att jag inte skulle dyka upp förrän dagen därpå. Istället så gick vi till Z:s föräldrahem. Hon smög in mig på sitt rum och jag fick ta med mig skor och ytterkläder in på rummet så att hennes mamma inte skulle upptäcka att det var herrbesök på rummet. Z gick sedan in till sin mor och drog någon skröna om hur trött hon var efter resan och att hon ville gå och lägga sig genast. Hon kom in i flickrummet och låste dörren. Madrassen lades ner på golvet och en diskret nattlång älskog tog sin början. På morgonen hörde jag Z:s mor ropa en hälsning genom dörren innan hon gick till arbetet.

Min egen mor var förstås en smula undrande inför det skedda, men förstod väl åtminstone någotsånär min prioritering. Väl tillbaka i Stockholm igen så inledde jag och Z ett förhållande. Även hemma i Stockholm blev vi tvungna att idka tyst och diskret älskog. Z bodde i studentskrapan på Körsbärsvägen, inte långt ifrån Östra station, i ett studentrum med papperstunna väggar till rummet bredvid. Detta var naturligtvis också en smula spännande.

Men som sagt, hon ville ofta men fel saker och på fel sätt. Det funkade alltså inte för mig och jag gjorde slut efter någon månad eller så. Därför är det förstås märkligt att vi skulle bli ihop igen. Jag vet som sagt inte vilket år det hände. Det kan ha varit 85-86 nångång, men möjligen senare. Hur vi träffades igen har jag också glömt. Det är lite synd och förmodligen helt onödigt att det tog slut så fort med Z. Jag hade ju, istället för att gå och bygga upp en irritation, kunnat säga vad som var fel på ett vänligt och tydligt sätt, men jag saknade den mognaden och det tålamodet. Vi var inte i fas och det enklaste var förstås att göra slut för att sedan ragga upp någon ny.

Z hade vid detta andra rendez-vous fått en kompis som sjöng i ett band, ett band som saknade en basist. Vid den här tiden levde jag ännu i illusionen att de som blev basister var de som var för dåliga för att spela gitarr och att det följaktligen inte skulle vara något större problem för mig att byta ner mig till bas. Z:s kompis ordnade en provspelning. Bandet hade sin replokal ute i Norrviken någonstans. Hela bandet verkade vara ifrån Karlstad och allihop snackade därför som Bengt Alsterlind i "Hajk". De var jävligt duktiga och samspelta och gitarristerna kunde en massa knep som inte jag kunde.

Utseendemässigt såg de ut som antingen ett hårdrocksgäng av äldre snitt, eller kanske snarare som progressiva jazzrockare. De var i alla fall musikaliskt duktiga nog för den senare genren. Därför var det desto märkligare att de istället spelade hit-listeorienterad poprock. De var ett "seriöst satsande band", en fras man ibland ser i annonser där olika band söker nya medmusikanter. Glad i hågen kom jag dit med min mediumskaliga Fender Mustang-bas (som tidigare tillhört Roffe i Snutslakt) vilket redan det gav ett föga seriöst intryck. När jag sedan, lika glad i hågen, improviserade stämmor och spelade bas-solon så mulnade de en smula.

Jag ville förstås bara visa att jag kunde spela - och spela kunde jag, fast inte bas. Andra repningen lugnade jag ner mig och försökte sätta mig in i låtarna, men då var det tydligen redan försent. Inför den tredje repningen var det någon i bandet som skulle göra ett ärende samma dag, därför skulle jag vänta tills någon av dem ringde och informerade om ifall repningen skulle bli av eller inte. Som jag minns det var det ingen som ringde.

Jag vill minnas att jag ringde upp gitarristen (dagen därpå?) och att han slingrade sig å det grövsta i telefonen. Jag begrep att något var fel och efter ett tag kröp det fram att de inte ville att jag skulle repa med dem något mer. Jag blev fly förbannad över att de inte hade kläckt ur sig detta lite tidigare, för tydligen hade beslutet fattats redan veckan innan. Möjligen bad jag honom dra åt helvete eller nåt.

Något år senare såg jag faktiskt en video med det här gänget på TV. Jag har för mig att det var ett "vi-som-vill-upp"-program för okända band som på något vis lyckats göra en egen video. Jag har aldrig sett dem sedan dess och kan för mitt liv inte komma ihåg vad de hette. Mitt fiasko med värmlänningarna till trots så fortsatte min lilla revival med Z i en eller annan vecka, innan jag kom på att det som förut inte hade funkat, något eller några år tidigare, fortfarande inte funkade, så jag gjorde slut en andra gång. Enda skillnaden var att jag gjorde det på stående fot istället för brevledes och, som sagt, möjligen även nu i onödan.

TV-kändis
Apropå TV så blev A och jag TV-kändisar 1985, nästan. Den voluminöse Urban Reese hade vid denna tid en klubb nere på Ritz som hette Zanzibar. Om tidens syntare ibland föreföll en smula fåniga i sina försök att verka blaserade och världsvana, samt gärna klädde sig i något som hade klass och stil, så tog Zanzibar denna attityd till en högre nivå. Unga människor, klädda som små tanter och farbröder, fick utöver syntmusiken här också avnjuta åldrig musik ifrån stilfullare epoker. Någon kväll hade man bokat in Yngve Stoor och hans orkester. De framförde sin åldriga Hawaii-musik inför en förundrad publik, en musik som varit i ropet ungefär vid den tid då min mormor var ung.

Nämnde Urban var en stockholmsk halvkändis som tydligen hade någon anknytning till A:s jobb som modell, oklart vilken. Hard Rock Café hade öppnat den 16/4 och jag tror att A och jag var där på Valborgsmässoaftonen det här året, osvuret är bäst. Med tanke på vilket svenneställe detta senare skulle bli så kan det ju tyckas märkligt att nämnde Urban var inblandad i ett evenemang här, men så var det. De hade något slags intern-TV. Urban Reese sprang runt och intervjuade folk på ett väldigt flåshurtigt och ansträngt vis. Jag var inte särskilt road.

På något vis blev vi tillfrågade ifall vi ville vara med på en musikalisk frågesport på intern-TV:n. A övertalade mig så småningom och det hela tog sin början, på stora skärmar och i en inte alltför välbesatt lokal. Det var några frågor, några låtar som spelades baklänges och en del annat dravel. A hade naturligtvis stenkoll, men jag var faktiskt en mycket god tvåa. Det var ganska typiska låtar för tiden; Prince, Madonna, Eurythmics plus en hel del annat smått och gott. I ett kraftigt lampsken satt jag framför en kamera med en mikrofon uppkörd i ansiktet.

Jag förstod att jag förväntades vara glad och tycka att det här var jätteroligt. Jag satt mest där med ett nollställt ansikte och väntade på att fånerierna skulle ta slut, så att jag kunde ägna mig åt krökandet i stället. Urban Reese hade små svettpärlor i pannan, trots sminket. Han såg jagad ut. - Jag var nämligen trist. Jag var inte bra TV. Han avrundade med något hurtighet och fortsatte farsen vid ett annat bord. Kanske kan man tycka att detta borde ha gett mig den försmak av kändisskapet som jag innerst inne törstade efter, men det var föga värt. Jag hade nämligen inget jag kunde bli känd för.

Jag hade inget band att visa upp mig med. De låtar och låtfragment som jag lyckats prestera med trummaskin och portabandspelare var få och ofärdiga. Det fanns inget att sälja. Mitt i min bästa tid i livet så hade jag faktiskt ingenting, i en omgivning som var breddfylld av kändisar. Jag har aldrig, varken förr eller senare befunnit mig i en miljö där möjligheterna varit så stora, ifall jag nu bara hade haft något att visa upp, men det hade jag alltså inte.

Efter att Paria nu blivit historia var jag utan några kandidater att bilda band med. Mitt umgänge med Johan och Simon gjorde att jag ständigt var utsatt för deras mantra: "Synt och trummaskin, synt och trummaskin, synt och trummaskin ...". Detta var mitt under åttiotalet och som sagt under min Ritz-era, så det var svårt att undgå viss påverkan även om jag - särskilt i början - gjort ett ganska kraftfullt motstånd.

Jobbet på pajasfirman i början av året hade gett lite klirr i kassan, vilket fick mig att ta beslutet att införskaffa en portabandspelare och en trummaskin. Portan, en Tascam Porta One som gick i normalfart och använde vanliga kassettband, var ett helt okej köp. Trummaskinen var möjligen ett mindre bra köp.

Denna tyska produkt, en MFB 512, hade inte ens midi-interface och gick således inte att koppla ihop med någon sequencer, synt eller dylikt. Det fanns visst ett midi-interface att köpa till, men eftersom jag inte kunde spela någon klaviatur alls så insåg jag inte nyttan med att köpa till detta. Maskinen köptes på Deluxe musik, som då låg på Fleminggatan - och det är bara att inse att jag blev blåst.

Welcome, my son ...
"Ze real German qvollity!"

Valet stod mellan en betydligt modernare Roland-maskin och denna. Jag lyssnade noggrant på båda - och eftersom jag inte ansåg mig behöva midi var ljudet det avgörande. Vad jag möjligen borde ha kollat var om de båda maskinerna hade samma inställning på ljudet i den ljudanläggning/mixer försäljaren spelade upp dem igenom. Sannolikt inte, eftersom detta var en redan åldrig produkt som han nog var rätt angelägen om att bli av med. I affären lät helt enkelt MFB-maskinen bättre (och så var den ju några hundringar billigare eller så).

Möjligen borde jag också ha tänkt till en extra gång när det gällde hur de båda olika maskinerna programmerades. I min totala okunnighet syntes det mig inte vara något större problem att knacka in varje taktslag på respektive sextondel, som man gjorde på MFB:n, istället för att använda en "pad" som möjliggjorde att man kunde trumma in respektive taktslag i realtid, vilket man kunde göra med Roland-maskinen. Jag skulle emellertid snart bli varse hur otroligt tidskrävande det var.

MFB:n hade ytterligare ett ess i rockärmen. Det visade sig nämligen att samplingarna av de olika trumljuden inte gjorts med tillräcklig noggranhet vad tiden beträffar. Det skilde några millisekunder eller så mellan de olika trummorna, cymbalerna och hihaten, vilket innebar att man fick helt olika typer av sväng (nåja) beroende på vilka slagverk man använde. Hihaten fick takten att släpa och cymbalen drev på - eller om det nu var tvärtom.

Som en extra belöning för min dumhet hände det sig också att när jag skulle jag ta med maskinen ut till Kristian och Kalle i Kungsängen, för att visa upp underverket, så råkade jag ställa ner kassen med den lite för hårt på pendeltågets golv. Detta var något MFB:n inte tänkte låta passera ostraffat, så den bestämde sig för att att hänga upp sig och låta som en äkta tysk kulspruta. Jag lämnade in den på Deluxe musik för reparation, som visserligen gick på garantin, men maskinen skickades med järnvägstranport till Tyskland - och med järnvägstransport tillbaka till Sverige. Det sägs att tyskar är grundliga, men särskilt fort kan de inte ha jobbat ...

... to the machine.
Ordnung muß sein!

Ifrån den första omgången av egna låtar, gjorda med trummaskinen under 85-86, finns två stycken bevarade i spelbart skick, Här kommer problemen (igen) och Skönheten. Dessvärre går låtarna i fel tonarter, en helton lägre än det var tänkt. När jag skulle lägga på sången så upptäckte jag nämligen två saker. Dels noterade jag att tonarten i låtarna låg i ett lite väl högt tonläge för min (nåja) sångröst, dels att de gick för fort. Den enklaste lösningen var alltså att dra ner hastigheten på bandspelaren.

"Mormorsbidrag"
Jag hade ingen plan med musiken jag gjorde, eller med något annat heller under den här tiden. Det fanns ingen som helst framtid eller stadga, varken i mitt kärleksliv eller i mitt liv i övrigt. Mina försök att komma in på musiklinjer, på folkhögskolorna Birka i Jämtland samt Birkagården här i Stockholm, hade ju nesligen misslyckats på grund av min självöverskattning. Jag drog knappt in några pengar alls. De pengar jag sparat under min tid på den farsartade importfirman, ifrån vilken jag tvingats säga upp mig den 19/2 detta år, gick som sagt åt till trummaskinen och portabandaren. Ungdomsjobbet i sjukhusarkivet, ifrån 21/4 till och med 18/8, gav en ganska låg lön och den andra vändan som vapenfri på Tomteboda gav ingenting alls. - Så här kunde mitt liv inte fortsätta!

"Mormorsbidragen" gick oavkortat till Ritz och Systembolaget. Dessa var pengar som jag fick vare sig jag jobbade, inte jobbade, studerade eller inte studerade. Det fanns aldrig tillstymmelse till koppling mellan tilldelningen och insatsen, alternativt behovet. Det var pengar ifrån ingenstans, för ingenting. Jag värderade inte dessa pengar. Det var som att hitta en sedelbunt på gatan, det var bonus. Pengarna kom i doser som var för små för att det skulle vara värt att stoppa in dem på banken, men lagom stora för en redig omgång på krogen. Det var ett jämt och mycket tillförlitligt flöde. Johan och Simon jobbade för både sitt band och sitt uteliv, jag fick mitt gratis. Det var skillnaden, skillnaden mellan mycket.

Jag undrar ibland hur det skulle ha blivit ifall jag istället hade fått dessa tiotusentals (eller snarare hundratusentals) kronor över åren som klumpsummor, de gånger då det fanns ett precist behov av dem, exempelvis när jag avsåg att köpa instrument för att satsa på musiken. Jag kan bli lite bitter över det här. Mormor och Kalle begrep aldrig någonsin vad musiken betydde för mig. Särskilt Kalle brukade emellanåt vräka ur sig nedlåtenheter över oljudet jag höll på med och undra över varför jag inte spelade några "riktiga" låtar, lärde mig noter och spelade ett "riktigt" instrument istället för elgitarr.

Jag tror aldrig att det kom på tal, eller att någon av dem någonsin frågade mig ifall jag behövde något för mitt musikutövande. I stället flödade dessa pekuniära portionsbitar, utan mening eller mål, rakt ut i Stockholms nattliv. Vän av ordning hävdar kanske att ifall jag hade haft en smula karaktär så skulle jag förstås ha lagt undan dessa bidrag. Min motfråga blir då: Vad skulle rimligen ha kunnat dana en sådan karaktär?! När man under hela sin uppväxt haft tillgång till ett konstant flöde av godis, pengar och presenter utan den ringaste koppling till ens gärningar - hur ska man då i rimlighetens namn kunna lära sig värdet av sådant som arbete, fritid, pengar, ansträngningar, motgångar och framgångar?

Följdfrågan blir: Hur ska man lära sig att värdera en människa? Vad var det jag belönades för? Var det bara för att jag fanns till? Men ifall jag nu var så jävla bra så att jag förtjänade detta liv invid ett evigt flödande ymnighetshorn, varför var då det som jag gjorde och engagerade mig så djupt i - nämligen musiken - i så fall värdelöst? Detta var ju också jag! Vem var det egentligen som fick alla dessa pengar? Till vem gav de sina gåvor? Det måste i så fall vara till en rent imaginär person, eller kanske snarare till en känslomässig funktion, pengar för en tjänst de behövde i sina liv.

Jag fick betalt för att älska dem förbehållslöst. Detta var det enda svaret. De var tvungna att försäkra sig om min kärlek. De vågade inte riktigt tro på att den kunde finnas där ändå. De köpte min kärlek preventivt och därmed förvandlades jag gradvis till ett fnask. Jag kom på mina regelbundna besök och satt av mina familjemiddagar, förställde mig och inväntade betalningen. Det fanns ingen plats för mig eller mina önskningar ifall dessa gick utanför deras föreställningsvärld. Jag var en gisslan för deras dröm om en lycklig och harmonisk familj och för deras ihåliga självförtroenden. Tre år tidigare hade lägenheten, som vi alla tre då bodde i, brunnit upp. Nu återstod bara förställning, ett slags känslomässig mekanik, en maskin som skulle tuffa på i tjugo år till.

Jag borde ha rest mig upp och gått därifrån, där och då, men jag kunde inte. Dessutom hade jag ingenstans att ta vägen. Mamma hade nog med sitt. Hon hade ganska nyligen separerat ifrån "den grinige" och befann sig ända bort i Karlstad. Hon förstod heller aldrig det här riktigt. Mormor och Kalle mörkade nämligen med hur mycket pengar jag fick. Mamma fick aldrig hela bilden klar för sig. Dessutom så skulle hon vid den här tiden aldrig ha kunnat konkurrera ekonomiskt. De köpte ut henne helt enkelt. Pappa ville heller aldrig, trots sitt stora intellekt, ta in hur jag hade det. Det fanns helt enkelt ingen att tala med. Det fanns ingenstans att ta vägen. Ingenstans.

Jo, förresten, det gjorde det; ut i nattlivet och in i nya kvinnor, in i deras liv och in i deras kroppar. Jag var på desperat flykt undan min kvävande familjesituation, undan min sorg över det förstörda förhållandet med A. Sex och sprit, sex och sprit, sex och sprit! Allt var på något sätt så lätt. Jag var ännu smal, såg hyfsad ut och brann med en dubbel eld som bestod av ung vilja parad med en desperat längtan efter att nå fram till en annan känsla än den jag släpade runt på. Jag pendlade mellan depressiva, ensamma och fattiga kvällar med Black Sabbath som soundtrack och kvällar på Ritz i ständig jakt på ett nytt ligg. När pengarna tog slut så gick jag runt i lokalen och snodde öl. Antingen så var jag deprimerad, eller så var jag full och kåt.

Vart skulle jag ta vägen? Det fanns ingen kärlek i mitt liv. Ingenting fäste ordentligt, vare sig i kärleken eller musiken. Jag hade inget band. Jag provspelade visserligen någon gång med Johan, Simon, Pysan och Lizzie i Houses and Gardens, men jag passade inte alls in musikaliskt. Jag hade helt enkelt inte koll på den nya musiken. Jag förstod den inte i grunden. Jag kom dit och rockade medan de stod och ploppade och plinkade i den nya tidens ryckiga rytmik. Jag var helt off.

Jag hängde mycket på Gotlandsgatan, men det blev liksom aldrig samma sak som på Skaraborgsgatan. Jag kände mig aldrig hemma där på riktigt samma sätt. Kanske berodde det på att den gotländska falangen, liksom återstoden av kramgänget, på sätt och vis separerats ifrån Johan- och Simon-lägret. Enkelt kan man dela upp umgänget i de som hängde på Ritz och de som inte gjorde det. På Gotlandsgatan andades atmosfären en förändring, en övergång till ett vuxnare liv i förhållanden.

Pelle, i Urban Släke, hade ett förhållande med en tjej som hette Karin. (Jag är lite osäker om det var 85). Jag besökte dem ofta och gärna, i lägenheten nära Blecktornsparken på Söder. Jag var ett slags parasit. Jag sög in deras lycka, deras till synes harmoniska parliv och avundades dem å det grövsta. Jag ville vara nära dem. Jag ville suga in känslan av hur det kunde vara. Ett samliv utan otroheter. Stabilitet. Vuxenhet. Harmoni. De var så söta på nåt sätt. De blev lite av en motbild till Ritz-livet.

Jag ville också ha det så där. Jag ville flytta ihop med någon igen. Det fanns många fördelar med det. Dels fanns förstås en stadig tillgång till sex, som inte kostade bråkdelen så mycket pengar som att ragga nytt på krogen var och varannan kväll. Dels hade jag märkt, att under tiden för mitt samliv med A så hade Mormors och Kalles anspråk på tätt återkommande besök mattats av en smula. Ett samliv med en kvinna var ett alibi för att inte behöva vara hos dem så förbannat ofta, ett alibi som de åtminstone delvis kunde tolerera. Självklart försökte de föra in även A i rutinerna, men hon nödgades inte åka med vid varje besök.

Ritzlivet gick på tomgång. Jag behövde finna en ny kvinna, för ett riktigt förhållande. Senare under det år som nu förestod, 1986, så skulle det visa sig att jag inte klarade av det. Det fanns inget stopp på flyktmekanismerna. Det skulle inte bli något försök att stadga sig, det skulle inte bli något försök att genom studier förbättra min situation på arbetsmarknaden. Det skulle istället bara bli en flykt under falska förespeglingar, en flykt undan vuxenheten, en flykt undan kärleken och engagemanget - vilket var en tragisk paradox eftersom det var just detta som jag längtade efter. Det fanns ett "något" som jag längtade efter, ett "något" som alltid tycktes finnas någon annanstans, aldrig där och då, aldrig hos den jag för tillfället var ihop med. Det var alltid något som saknades. Jag var aldrig hel.
 


Egen musik

Vidare till 1986

Till registret