Till registret 1987   Lantmännen
Katrineberg

Tillbaks till 1986

Vidare till 1988

 Flaskpost - Boken om allt - En hemsida av och om Peter Oltersdorf
Bonjour tristesse 2  Stämningsbild ifrån "Pakistan" i Mariefred.
 Bilden tagen av Calle (Plastpappa)
"Peter Oltersdorf undrar vad som hänt med förslaget om nya frukosttider på helgerna. Margareta redogör för svårigheterna att klara de nya tiderna. Istället erbjuder köket förstärkt förmiddagskaffe till dem som sover över frukosten. Peter är inte nöjd med förslaget utan vill att frågan skall diskuteras i BOX-grupperna. Kursrådet beslutar enligt Peters förslag."
Ur protokoll fört vid sammanträde med kursrådet på Katrinebergs folkhögskola 1987-12-09 (§ 8)

"Kain"
Katrinebergs fhsk

"Pakistan"
Efter att studieåret vid Gripsholms fhsk tagit slut så hade jag och C förälskat oss i Mariefred. Det var en blind kärlek. Lite mer rekognoscerande och lite mer eftertanke kunde möjligen ha räddat oss. Vi beslöt oss nämligen för att stanna i Mariefred över sommaren. Jag hade ändå ingenstans att bo eftersom V hyrde min lya i Bromma - och mitt förräderi mot henne gjorde det moraliskt omöjligt att slänga ut henne innan hon hunnit ordna en annan bostad.

Jag och C hade båda redan under maj månad börjat extraknäcka för Strängnäs kommun, genom att några timmar då och då tjänstgöra (i vad som senare blev en heltidstjänst som vi båda delade på) i en liten stuga av typen friggebod. Stugan var belägen på bilparkeringen som låg mittemellan folkhögskolan och Gripsholms slott. Vårt jobb var dela ut turistinformation till dem som besökte slottet för att förmå dem att inte bara se slottet och sen åka hem, utan att även promenera in till stan (okej då, byn!) och gärna spendera några slantar. En stor del av turistflödet hittade liksom aldrig dit, trots att centrum låg på ett stenkasts avstånd.

Mannen som anställt oss var mycket ambitiös i sitt arbete som chef för turismen inom Strängnäs kommun. Vi skulle fylla i enkäter över vilka nationaliteter turisterna hade, vad de var intresserade av och så vidare. Jag och C, liksom personal som tjänstgjorde i den stora turistbyrån i Mariefreds rådhus, samt personal ifrån Strängnäs, blev även bjudna på middag på Nyköpingsbro. I denna ingick naturligtvis en dryg föreläsning om ambitiösa satsningar på turismen i Sörmland, samt en del team building-smörja. Han spillde ganska mycket krut på vad som var föga mer än ett gäng säsongsjobbare, varav de flesta förmodligen inte hade några ambitioner inom turistnäringen. Jag och C hade det i varje fall inte, men det var bara att tacka för maten och hålla god min.

Vi hade genom Patriks försorg fått kontakt med en kille som skulle åka till Cypern för militärtjänstgöring som FN-soldat. Han hade en lägenhet i den del av Mariefred som benämndes "Öster" men som folkhumorn döpt till "Pakistan" (vilket ska förstås som pack-i-stan). Jag och C bestämde oss för att hyra den i andra hand. Vi hann väl bo där ett par dagar innan kylskåpet la av. Eftersom vi inte hade något formellt andrahandskontrakt så vågade vi inte kontakta värden, vilket medförde att balkongen fick bli vårt kylskåp - och det var en varm sommar. Uttrycket "att leva ur hand i mun" fick för mig och C en mycket konkret innebörd. Ät upp innan det ruttnar!

Som ghetto lämnade Öster en del i övrigt att önska men jag har för mig att vi, redan samma dag som vi flyttade in, fick se två raggare som bar in sin asberusade polare i en Volvo 240 - en vardag! Vi insåg gradvis att den förtjusning vi känt över Mariefred till stor del bestod av faktorer som inte bara hade med själva stan (byn) att göra, utan också med det umgänge ifrån folkhögskolan som nu till stor del skingrats. Även de Mariefredsbor som vi kände var delvis upptagna med jobb eller på semester. Vi hade kort sagt ganska tråkigt.

Jag hade dessutom dubbelarbete 16/6 - 17/7. Jag jobbade som vaktis på Hammargårdens äldreboende. Jag var behjälplig med lite av varje i huset, bland annat med att försöka förlänga livet på trilskande gamla persienner, som tycktes kunna slå knut på sig själva i en utsträckning som torde göra varje knopande scout grön av avund. Sedan körde jag ut mat till åldringar runt om i Mariefred med flakmoppe. Åsynen av mig på flakmoppen vållade viss munterhet ibland mina kamrater, särskilt Nicke och Patrik. Redan i Karlstad, ett halvt decennium tidigare, borde jag ha insett att mopeder inte är min grej!

Vid ett tillfälle, under en av mina dagliga mopedfärder, så stötte jag på en av "mina" åldringar ifrån Hammargården. Mannen var påtagligt senil och hade tagit för vana att med jämna mellanrum bege sig ut på promenad till sitt hem i Åkers styckebruk. Jag vet inte ifall han trodde sig vara på rätt ort - och därför bara hade en kort promenad framför sig - eller ifall han vagt visste att han befann sig i Mariefred. Siktet verkade i varje fall vara inställt på landsvägen.

Jag funderade ett litet slag över hur jag skulle gå till väga, men så fick jag en idé: "Jag känner till en genväg!" sa jag till den senile mannen där han stod i sin nattskjorta ifrån landstinget. "Sätt dig bara här på flaket så ska jag skjutsa dig!" sa jag. Flaket var nämligen helt platt, utan några vassa kanter och den gamle var inte längre än att hans ben gick fria ifrån marken ifall han satte sig. "Tack ska du ha" sa den gamle och satte sig på flaket. Mycket långsamt och försiktigt körde jag honom på detta vis tillbaks till Hammargården.

Eftersom han varken visste vilket år det var eller var han befann sig så reagerade han inte nämnvärt på att han kom tillbaka till den plats som han just hade lämnat. Kanske trodde han att jag faktiskt hade skjutsat honom till bostaden i Åker (som det lokala namnet lyder, eftersom ingen orkar säga Åkers styckebruk). Åtminstone skulle han väl tro det fram tills nästa gång då instinkten sa honom att det var dags att gå hem.

Jag minns inte hur, men av någon orsak var jag gräsänkling ett tag medan C var bortrest. Detta råkade sammanfalla med en fest (varav sommaren inte erbjudit särskilt många). Naturligtvis passade jag på att bli pissfull och - som så ofta annars under den här tiden - släpa hem en tjej för en smula hångel. Efteråt hade jag världens ågren! Det var ju helt otroligt att jag aldrig kunde hålla mig! De andra gångerna hade jag erkänt mina små snedsteg, vilka ju heller aldrig lett till något fullbordat samlag, men så icke denna gång.

Jag hade på den här tiden en så fullt utvecklad dubbelmoral att jag ansåg dessa otroheter vara smärre förseelser, vilkas verkan upphävdes genom bikt, genom att jag erkände dem inför den förfördelade och därefter blev tilldelad syndernas förlåtelse. Bortsett ifrån att det var moraliskt tvivelaktigt, så var det psykologiskt felaktigt. Kärleken fungerar inte på det viset! Den här gången bedömde jag det emellertid som klokast att hålla käften om det inträffade. Jag hade lärt mig läxan - delvis.

När hösten närmade sig så skulle både C och jag iväg åt varsitt håll. Jag borde redan då ha insett att förhållandet var dödsdömt av rent praktiska skäl. Jag skulle till Katrinebergs folkhögskola i Halland och C skulle till Uppsala för vidare universitetsstudier. Dessutom så hade jag och Patrik missförstått varandra vad gällde lägenheten. Jag och C hade redan ifrån början sagt att vi bara skulle bo där över sommaren, men på något vis hade det missförståtts, dels av killen som hyrde ut lägenheten och dels av Patrik som förmedlat avtalet.

Detta försatte Patrik i en besvärlig situation. Han hade förbundit sig att lägenheten skulle vara uthyrd, men jag och C kunde naturligtvis inte nyttja den längre än till mitten av augusti och vi var ju fattiga studenter. Patrik var inte heller särskilt rik, men i slutändan fick han hyra lägenheten för den resterande tiden tills innehavaren kom hem, senare på höstkanten.

"Kain"
Jag var väl hemma i Stockholm en eller annan vända under sommaren. Självklart tog jag kontakt med Johan och lika självklart gick vi väl ut på Ritz samt ett eller annat ytterligare ställe. Någon dag när vi var på bakfyllepromenad nerför den branta kullerstensförsedda backe som avslutar (eller rättare påbörjar) Brännkyrkagatan, på väg ner mot Pustegränd, så sa Johan som i förbigående att han hade gift sig. Min haka trillade väl ner till knäna eller nåt sånt. Dessutom hade han visst haft en stor bröllopsfest. Frågan var given: "Men varför sa du inget - och varför var jag inte bjuden?!" - "Jag glömde bort dig" replikerade Johan.

Det var som om jag plötsligt hade gått in i ett iskallt rum, som om jag blixtsnabbt spändes i hela kroppen och fullständigt stelnade. Jag hade nu fått uppleva baksidan av Johans sociala förmåga och sett hemligheten bakom hans stora kontaktnät: Genomströmning! Han förvärvade hela tiden nya bekantskaper, uppgraderade vissa till vänner och förpassade efter nogsam prövning de utdömda och onödiga ut i kylan. De nyttiga kontakterna för musikutövandet, personerna som gav tillgång till de rätta kretsarna - med allt vad det innebar av fester, status och möjligen knark - byttes ständigt ut, beroende på deras rådande sociala status och/eller nytta.

Johan var på ett märkligt vis ändå lojal, till och med närmast hängiven dem som föll innanför denna definition, men kunde utan problem avföra dem som inte längre uppfyllde kraven. Jag tyckte mig kunna identifiera tre cirklar, tre områden: Närmast sig hade han sin familj. Mot denna var han okritiskt lojal och beredd att gå i döden för. Denna lojalitet var permanent. I ringen utanför fanns vännerna. Märkligt nog upplevde man som hans vän något som till förblandning liknade den lojalitet och hängivenhet som han visade sin familj. Man kunde nästan tro att man var en del av denna innersta krets, åtminstone fram till det ögonblick då Johan tröttnade, en process som var mycket snabb och kom som en kalldusch för den som drabbades.

Den gamla svenska Bondepraktikan placerar Johans födelsedag i oxens tecken, om vilket boken har en del att säga, varav somligt måhända inte stämmer, medan somligt kanske gör det:

    "Ett barn, som är fött under Oxen, får gott och saktmodigt mål samt känner sig gärna själv uti sitt samvete, han haver breda skuldror och ett trint ansikte med en förmängd färga, ett högt bröst och haver ett ärr på den ena armen, han är också stilla, talar litet och förtjänar liten tack för sina välgärningar, som han gör emot andra. Dock bliver han bedräglig, och bedrager gärna den, som honom väl betror. Han haver också begäran att bliva rosad av var man, han bliver mycket begåvad av högfärdighet, och bliver överflödigt vis."

Halland och...

..luktar gödsel!

Mina varma känslor för Halland var min "plastpappa" Calles fel. Hans släkt kom delvis därifrån, även om han själv var född och uppvuxen i Stockholm. Han och hans två systrar ägde gemensamt ett hus vid kusten i Ugglarp, några mil söder om Falkenberg. Jag förälskade mig i den lilla stugan med dess utsikt över havet. Jag förälskade mig i det kulliga halländska kustlandskapet, i stränderna och havet. Jag trivdes i det öppna kulturlandskapet, med sina öar av skog, snarare än i de stora och mörka skogarna, snarare än med att vara instängd i alltför avgränsande bergslandskap. Mina ögon ville nå horisonten.

Under någon ledig sommarvecka detta år, så for jag och C gemensamt dit ner för att spendera tid tillsammans med Mamma och Calle i den lilla stugan vid havet. Till sällskapet sällade sig också Calles yngsta dotter som var ett par år yngre än jag, möjligen var också hennes storasyster där. Yngsta dottern var vädur. Det är något särskilt med vädurar. De är som något slags yra aprilväder, som ett slags uppmärksamhetskrävande jättebebisar. De tar omedelbar plats i rummet och skänker liv till det med sin kvicka men ofta ganska barnsliga skämtsamhet; snabba till skratt, snabba till att bli arga, snabba i kommentaren. De är jävligt jobbiga helt enkelt, åtminstone när de är unga.

C hade ett helt annat temperament och en helt annan seriositet. C avskydde därför Calles yngsta dotter. C kallade henne kort och gott för "Pesten". Calles äldsta dotter var istället "Pestens" motsats. Hon var kollugn, för det mesta. Allting med henne var på något sätt behagligt. Det var snyggt och estetiskt tilltalande, inte på något vis upphöjt eller tillgjort, utan det var bara ett slags naturlig fallenhet för att ordna verkligheten till ett slags harmoniskt sammanhållen enhet. Hon utgjorde en ovanlighet i mitt umgänge. Av naturliga skäl har min väg sällan korsats av harmoniska människor, vars värld inte rycker och sliter.

Jag är dock ytterst osäker på om också den äldsta dottern var med oss nere i stugan denna sommar. Mina sommarvistelser i stugan var hursomhelst tveklöst det som lockade mig till studierna i Katrinebergs folkhögskola. Kanske är det också så att det halländska landskapet inte är helt utan olikheter med vissa områden i Tyskland. Kanske är min längtan till den här typen av landskap inlagd i generna! Blut und Boden! (Ta det lugnt, jag skojar bara...)

Till hösten blev det så dags för nästa folkhögskola. Jag kan nog säga att det var mitt intresse för vikingatiden som ledde mig till språklinjen på Katrineberg. Ifall man läste prospektet ifrån Katrinebergs folkhögskola med de rätta glasögonen så kunde man få för sig att kursen innehöll rätt mycket av språkhistoria och språkkunskap, vilket var den pusselbit jag saknade. Min fascination för de nordiska språkens nära släktskap och gemensamma ursprung hade fört mig vidare mot deras gemensamma rot, de indoeuropeiska språken.

Jag tvingades raskt konstatera att detta fokus på språkhistoria snarare fanns i min läsning av skolans prospekt än i verkligheten. Alla utom jag tycktes nämligen ha läst in något helt annat, nämligen att det var en sekreterarlinje. Jag var den enda killen ibland ett gäng brudar som inte tycktes ha några andra språkliga ambitioner än att plocka på sig vad som var användbart för en framtida sekreterarkarriär. Detta var synnerligen märkligt. Vi läste engelsk och amerikansk litteratur, analyserade Hamlet på originalspråket och gick igenom språkens historia. Var jag den ende som hade sett slika ting i prospektet? Tydligen. - Men det är klart, det fanns ju faktiskt affärsengelska på schemat också, för övrigt bedövande tråkigt.

Jag kommer inte ihåg när jag gjorde det, men jag tror att det var redan under höstterminen detta år som jag började gräva i den indoeuropeiska historien, i det som fanns skrivet om den. Min utgångspunkt må ha varit språklig, men det jag kom att haka upp mig på var gudagestalter som syntes mycket likartade inom nordisk och indisk mytologi - och även grekisk. Jag fann guden Indra vara förvillande lik Tor. I den indiska hymnsamlingen Rigveda fanns guden "Dyaus Pitar". Hos grekerna hette samma gud Zeus (Pater) och hos romarna hette han Jupiter. Gudens nordiska motsvarighet var Tyr.

Detta var för mig en uppenbarelse. Jag såg ett sammanhang som sträckte sig över kontinenter och årtusenden. Mitt arbete följde i det spår som förvillat så många före mig. Jag sökte urhemmet. Psykologiskt är naturligtvis allt glasklart; detta sökande efter "Hemmet", den plats där allt har sitt ursprung, där allt ska bli förklarat och uppenbarat. Detta var en själsligt hemlös människas sökande efter den heliga Graal. Jag plöjde vidare i böckerna tills jag stod där ibland greker, kelter, germaner, vikingar, perser, indier och andra indoeuropeiska folk och höll en karta framför mig. Den bestod av en massa pilar som pekade någonstans norr om Svarta havet. Där tog spåren slut. Någonstans därifrån hade vi kommit.

I rummet och tiden föreföll mitt letande vara över. Historien tog slut i ett slags antaganden om att indoeuropéerna varit ett beridet krigarfolk som spritt sig tack vare överlägsenhet på hästryggen och/eller tack vare sina hästdragna tvåhjuliga stridsvagnar. Jag undrar om inte fixeringen vid denna teori, som förklaring bakom de indoeuropeiska språkens stora spridning, berodde på att forskningsområdet blivit en smula tabu efter nazismen. Tanken på ett överlägset folk - eller för den delen en överlägsen ras - som underkuvat grannarna och spridit sin kultur, kändes mest som att man låtit gammalt tankegods ligga kvar i böckerna, bara för att ingen ville ta tag i det nazistanstuckna ämnet för vidare forskning.

I övrigt började min vistelse på Katrineberg i samma tecken som den på Gripsholm året innan. Jag ville komma bort ifrån familjens kvävande omsorger - och nu hade jag ingen hemma i lägenheten som väntade på mig. Jag och V hade som sagt gjort slut och nu hyrde jag istället ut min lägenhet till A och hennes nya kille som båda saknade bostad. Man kan måhända tycka att detta var storsint, men det var det inte. Jag behövde hyra ut den till någon som jag kunde lita på. Och när det gällde A så kunde jag lita på att hon höll ungefär lika låg nivå på städning och underhåll som jag själv skulle ha gjort - även om allt ändå på något sätt tycktes bli snyggare i hennes händer, till och med jag.

Självfallet var jag inte helt bekväm med att min kära A låg och pippade någon annan i samma lägenhet där vi tidigare hade gjort detsamma, men jag hade varit mindre bekväm med att se henne leva i kappsäck som bostadslös - och som sagt så behövde jag ju hyra ut lägenheten av ekonomiska skäl. V hade efter många om och men hittat ett eget boende dessförinnan. Jag klandrade mig själv för hur dåligt V mådde av mitt svek, men förstod väl på sätt och vis också att hennes dåliga relation till maten och till sin kropp var en historia som tagit sin början långt innan hon träffade mig. Åtminstone var det så jag ursäktade mig.

Jag hoppades att jag på Katrineberg skulle lyckas med det som jag misslyckats med på Gripsholm, nämligen att finna ett nytt umgänge eller en tjej (alltså en kulturbrud) som bodde någon annanstans i landet, för att sedan bli ihop och flytta dit (inte för att nödvändigtvis fortsätta vara ihop.) Jag ville finna nya spännande kretsar. Jag ville umgås med folk som fortfarande gjorde spännande saker och inte bara gradvis gled in i vuxenlivets dvala, som så många av mina vänner i Stockholm föreföll göra. Det såg rätt lovande ut. Katrineberg hade en teaterlinje med en massa intressanta arty-människor. Sedan så hade man också en humanekologisk linje.

Humanekologi kan sägas vara läran om människans totala interaktion med sin omgivning och miljö. Ordet frambringar associationer till progg, näbbstövlar och miljöpartister - men på Katrineberg hade humanekologin lyckats samla en förhållandevis stor grupp av belästa och tänkande människor som inte hade ett uns av skogsmulle över sig. Jag kom under detta läsår, höstterminen 87 till och med vårterminen 88, att bli god vän med några av dem. Jag kom att köpa delar av deras kurslitteratur samt ta ledigt ifrån mina egna språkstudier för att bevista några av deras föreläsningar. Jag ska berätta mer om det här gänget under 1988.

Kvinnorna då? Jodå, flirtandet började naturligtvis ifrån första stund. En tämligen fyllig kvinna ifrån teaterlinjen blev min första flirt och vi hamnade ganska tidigt under terminen uppe på hennes rum för lite hångel, men nånting i min skalle hade slagit om. Jag klarade liksom inte av det längre. Jag var på sätt och vis i samma läge som jag hade varit i på Gripsholm. Jag var fortfarande ihop med C, som jag året innan blivit ihop med på Gripsholm och som nu befann sig i ett studentrum i Uppsala.

Dessutom hade mitt omedvetna börjat hinna ikapp mig. Jag fann att jag tänkte alltmer på A. Jag satt emellanåt på mitt internatsrum och skrev kärleksbrev till henne som jag sedan aldrig skickade iväg. Och nu låg jag alltså här i sängen och småhånglade med en ny kvinna. Jag blev tvungen att avbryta det hela. Jag ville inte ha en upprepning av den hysteriska situationen på Gripsholm. Jag har för mig att jag ringde A på fyllan någon gång och grät, men jag är osäker på om jag faktiskt ringde eller bara minns det så. Jag kände att jag ville få stopp på den här karusellen.

Innerst inne begrep jag att jag aldrig mer skulle få tillbaka A, att det inte fanns någon väg tillbaka till det liv i Stockholm som jag kastat bort i och med mina otroheter - och genom att dessutom lämna stan i två år (hittills). Det livet fanns inte kvar - och det var först nu som jag började inse vidden av mitt vansinne. Jag bestämde mig för att jag nog ändå skulle hålla fast vid C. Jag var tvungen att stanna någonstans. Kanske var det inte den bästa tidpunkten eller det bästa tillfället. C befann sig i Uppsala och jag befann mig några mil inåt landet ifrån Falkenberg sett. Hon var i Uppland och jag var i Halland. Dessutom var jag omgiven av attraktiva och intressanta kvinnor. Det kunde bara gå åt helvete.

I början av höstterminen fick jag dessutom uppleva samma fars som jag tidigare upplevt på Gripsholm. På Katrineberg rådde inget alkoholförbud, men man fick inte vara berusad på skolan. Vid ett tillfälle, då jag festade tillsammans med några ifrån bland annat teaterlinjen, så dök spanskaläraren och rektorn upp och hävdade att vi var berusade. Kanske det. Problemet var att detta var en definitionsfråga; vem som var berusad, hur berusad - och hur mycket dryck som hade krävts för att bli det. Naturligtvis rann alltihop ut i sanden (och då menar jag inte vinet...). En flaska vin på en kväll för en ung småväxt tjej innebar sannolikt berusning. Samma flaska för en välväxt (då ännu inte överviktig) ung man gjorde det inte. Tjafs, tjafs, tjafs. Men som sagt, de lugnade ner sig så småningom.

När jag ändå är inne på lärarna så kanske jag ska börja med huvudlärarna för språklinjen. Båda hade ett slags proggiga pottfrisyrer och tycktes både politiskt och kulturellt ha stannat upp någon gång 1973. Den ene pratade utpräglad amerikansk engelska och var den som höll i det litterära. Klassföreståndaren var en svartskäggig skotte som alltid gick omkring i flanellskjortor och därför såg ut som om han tillhörde det proletärromantiserande KPML (r). Deras vitt skilda uttal skulle kanske ha varit förvirrande för klassen, om det inte varit för det faktum att nästan alla elever på språklinjen saknade talang för språk och därför inte hörde någon större skillnad.

Att se hur våra språkälskande lärare lyckades krama blod ur dessa stenar, ur detta veritabla grustag, var att i sanning bevittna en didaktisk triumf. När läsåret så småningom närmade sig slutet så skulle det visa sig att denna hop hoppfulla sekreteraraspiranter nu ledigt kunde svänga sig med engelska talesätt och citera Hamlet på originalspråket. Jag tar av min hatt för dessa tålmodiga riddare i lärdomens tjänst.

Överlag så hade skolan bra lärare. Trots den påtagligt både fysiska och tankemässiga isolering det innebar att gå på folkhögskola, särskilt då på internat, så hade det - både på Gripsholm och här - visat sig vara en studieform som väckte lusten att läsa. Vår svenskalärare var även han en entusiast (med samma jävla pottfrisyr!) som älskade det skrivna ordet. Bland annat läste han högt, någon gång i veckan, ur Göran Tunströms "Juloratoriet". Jag vill hävda att just denna högläsning hjälpte till att uppväcka min längtan efter skönlitteratur.

I det sammanhanget måste jag återigen nämna C ifrån Gripsholm. Hon var en mycket beläst ung kvinna och måste ha känt mig bättre än jag trodde. Hon gav mig en läsupplevelse som lämnade djupa spår och det var Aksel Sandemoses "En flykting korsar sitt spår". Denna bok, tillsammans med "Juloratoriet" som nu portionerades ut i smakfulla bitar av min lärare, skulle jag komma att bära med mig som stora litterära upplevelser. Båda dessa verk berörde mig på djupet, dels på grund av sina egna förtjänster, men också beroende på min ungdomliga mottaglighet. Jag må ha spelat blasé och likgiltig ibland, men detta var bara en mask. Ännu sög jag in sådana upplevelser med den stora törst - den brist - som min tidigare usla skoltid för alltid placerat i mitt inre.

Jag lekte med tanken på att själv bli folkhögskolelärare. För att kunna läsa folkhögskollärarutbildningen så var man dock tvungen att först ha läst 120 poäng på högskola. Det är möjligt att denna vaga ambition bidrog till mina senare akademiska äventyr, men än så länge låg eventuella högskolestudier en bra bit in i framtiden. Jag hade fullt upp med att ta mig igenom folkhögskolestudierna.
 


Tillbaks till 1986

Vidare till 1988

Till registret Lantmännen