Jaha. Så då var det slut, då. Här står jag, med brallorna nere och skägget i brevlådan, utlämnad åt subjektiva omdömen, slarvig läsning, missförstånd, övertolkningar, kategoriska avfärdanden - och naturligtvis åt det städse närvarande raljerandet. Jag får skylla mig själv. Jag har stuckit ut hakan. Det måste förstås bestraffas. Flinarna kommer att flina, hånskrattarna kommer att hånskratta och raljerarna kommer att raljera. Det har alltid varit så och kommer så alltid att förbli. Jag har själv, särskilt när jag var ung, tillhört deras muntra skara och sällar mig fortfarande och emellanåt till flocken. För det är ju så skönt att ha något att enas kring. Det blir så ensamt annars.

De flesta av oss fruktar ensamheten, till och med jag, fast jag under långa tider har varit ensam i rätt stor utsträckning. Vi fruktar att bli strandsatta och lämnade ensamma på en öde ö, bortglömda av världen och förklarade såsom icke existerande; okända och obeskrivna. Därför knycklar några av oss ner en liten gulnad papperslapp i en gammal tomflaska och kastar ut vår flaskpost i det virvlande och skummande havet. Vi hoppas att någon ska finna oss en dag, helst innan det är försent.

Kanske vattenfylls flaskan och sjunker, kanske krossas den mot klipporna på en fjärran strand, kanske hittas den en dag. Kanske hinner någon fram i tid för att rädda dig. Kanske finner någon dina gulnade ben i sanden. Men det desperata meddelande som du med darrande händer har skrivit ner och låtit fara iväg, utom din kontroll och med ditt hopp som enda följeslagare, behöver inte någonsin nå en läsare för att vara giltigt. Ty detta meddelande lyder: JAG FINNS!

Du finns, du fanns, du har funnits, möjligen evinnerligen. Och även om du aldrig blir funnen eller om människors minnen av dig bleknat bort och försvunnit, så har du funnits - som en omistlig del av alltings helhet. Jag tror att du kommer att finnas i evighet.