Av det ena eller det andra skälet hade Patrik passerat det första nålsögat och givits tillträde till Styrelsen, om än inte till föreningens hemliga kärna. Patrik var en social bulldozer med en verbal förmåga som inte stod dammsugarförsäljarens efter. Det var också tack vare god PR och övertalningsförmåga som han snackade in mig i diverse uppdrag, så som exempelvis humpandet. Detta gav i sin tur kontakter som ledde till uppdrag åt den lokala teatern, där jag kom att bland annat hjälpa till med att rigga ljus för en eller annan föreställning som Riksteatern gav.

Den största grejen var när den nya medlemstidningen skulle skapas. Dels behövdes det sådana som kunde skriva, dels sådana som kunde fotografera. Naturligtvis skulle tidningen sättas och distribueras med mera. Det blev alltmer uppenbart att vi, som var med i arbetsgruppen för denna nya publikation, saknade de kunskaper som krävdes. Därför beslutades det att man skulle köpa in en kurs i "Desk Top Publishing".

Detta var 88 eller 89 och det här med att göra tidning digitalt var en nymodighet, därför kallades kursen inte för något med Desk Top Publishing utan hade det diffusa namnet "PR-kurs" vilket betydde allt och ingenting. Kursen gavs av en lokal firma som var både reklamföretag och tryckeri. Det var väl en smula layout och en del om handhavandet av själva datorerna. Vid den här tiden (och kanske fortfarande) så var det Apples MacIntosh-datorer som gällde i tidnings- och tryckeribranscherna. De program vi jobbade i var PageMaker för sättningen och något program som hette Ragtime för själva designen av sidorna. (Jag har varken sett eller använt det sedan dess.)

Att ha uppdrag för föreningen var förstås av godo, men för att nå de högre inofficiella graderna inom det grabbgäng som utgjorde styrelsens kärna, så krävdes ytterligare några steg. Det krävdes en "initieringsrit". Denna var helt och hållet informell, men utgjorde i praktiken det sista testet som skulle visa ifall man var av det rätta virket. Jag och Patrik inviterades till bastu- och vinterbad i en kåk ute i de mörka smålandsskogarna. Detta hade föregåtts av att jag varit med på ett antal möten där jag vädrat åsikter och idéer tämligen fritt.

Detta var man tydligen ovan vid. Jag hörde sägas om mig att "varenda gång han öppnar munnen så kommer det något vettigt" vilket naturligtvis kändes smickrande. (Att jag sedan är avsevärt bättre på att kläcka idéer än att faktiskt förverkliga dem var ju inget som Styrelsens medlemmar ännu kände till.) Den manliga gemenskap och vi-känsla som uppstod i samband med inmundigandet av pilsner, samt bastu- och vinterbadandet skulle senare leda fram till att man ställde mig en fråga - men jag återkommer till det.

Det fanns ett slags feodal känsla över föreningen som jag inte riktigt fick kläm på. Jag hade nämligen inte tillräcklig erfarenhet av småstäder och landsbygd och inte heller av hierarkiska strukturer. På något vis hade jag lyckats undgå detta genom mitt umgänge i punksvängen. Dessutom hade ju åttiotalet erbjudit rikliga möjligheter för mig att fullständigt skita i jobb där man försökt styra över mig. Det hade varit lätt att byta jobb, att leva på bidrag och att sjukskriva sig när galoscherna inte passade. Jag hade liksom lyckats smita undan all överhet.

Rockparty var en feodal förening där undersåtarna stod med mössan i hand inför överheten i Styrelsen. Nu överdriver jag förstås, men vad den här föreningen än kunde definieras som, så inte fan var det anarki och punk. Möjligen hade det varit så någon gång i arla urtid, men inte nu längre. Föreningen var det enda av värde för den lokala ungdomskulturen. Det fanns helt enkelt inga alternativ. Därför blev man som Styrelsemedlem ett slags lokal storhet.

Riktigt vilken ära detta innebar hade jag som sagt inte fått klart för mig. Det hände sig efter "initiationsriten" med bastubadandet att jag tillfrågades om och ifall jag ville bli styrelsemedlem. Som jag tänkte då så skulle det bli en massa möten och ansvar (vilket ju är skrämmande nog i sig) - och dessutom var jag ju redan med i tidningsgruppen, så jag tackade NEJ! - Det skulle jag nog inte ha gjort. Jag möttes av en nästan skräckblandad förvirring som jag inte förstod orsaken till.

Någon tid senare när jag satt på "PR-kursen" och tragglade med PageMaker så hände det sig att jag och Styrelseordföranden var ensamma kvar när alla andra hade gått för kvällen. Han ställde sig plötsligt alldeles intill mig, där jag fredligt satt och knackade på min dator. Han lutade sig fram över mig och sa något i stil med: "Jag vet att du inte är rädd för mig, men jag har faktiskt makt!"

Jag bara satt där och gapade. Jag förstod ingenting. Det skulle dröja någon dag innan jag fick sammanhanget klart för mig: Man tackade inte nej till en plats i STYRELSEN! Mitt nekande svar hade sänt chockvågor igenom denna lilla krets. Mitt beteende var något helt obegripligt! Vad kunde jag rimligen tänkas vara ute efter när jag tackade NEJ! Eftersom ingen bybo vid sina sinnens fulla bruk skulle tacka nej till en sådan ära, så var den enda rimliga slutsatsen att jag hade något jävelskap på gång, att jag intrigerade för att ta över - eller något annat dravel.

I tidningen, som faktiskt blev klar till sist, finns ett avslöjande nakenfoto på ett gäng snubbar ute i vattnet efter det vintriga badet, vilket enligt bildtexten lär föreställa hela den manliga delen av Styrelsen. Detta skulle kunna indikera att jag ändå var med en tid. Men som jag minns det var jag bara med på Styrelsens utflykt utan att faktiskt vara medlem i den.

Mina tämligen medelmåttiga skriverier i det första numret av "Slipz", som Rockpartys nya tidning ännu hette, bidrog till att jag fick ytterligare ett uppdrag som jag inte heller riktigt fyllde ut kostymen för. En av tjejerna, som jag har för mig bland annat var med i tidningsgruppen, hade ett extraknäck som musikrecensent samt gjorde en del skriverier för Vimmerbytidningen, vilken hade en lokal redaktion i Hultsfred. Nu var problemet att hon skulle recensera hårdrock. Hon visste inget om hårdrock. Hon gillade inte hårdrock. Jag kunde bevisligen skriva åtminstone hyfsat. Dessutom var det allom känt att jag gillade Black Sabbath samt en del annat av samma sort. Alltså fick jag frågan om jag kunde tänkas skriva några hårdrocksrecensioner för Vimmerbytidningen. Visst!

Det fanns tyvärr en liten hake. Den hårdrock jag gillade bestod av en handfull band ifrån min barndom och tidigaste ungdom under sjuttiotalet. Sanningen att säga så visste jag inte ett skit om åttiotalets hårdrocksscen och hade heller aldrig varit speciellt intresserad. Jag kom ihåg när min vän Lill-Erik någon gång åttioett, åttiotvå började ha tygmärken med olika hårdrocksband på jeansjackan, blandat med mer punkiga attribut. Samtidigt började han förtjust spela upp skivor för mig, exempelvis Judas Priests genombrottsalbum "British Steel", samt någon platta med Iron Maiden (fråga mig inte vilken, alla omslag ser likadana ut). Motörhead hade jag faktiskt hört ännu tidigare, redan under tiden med Melker, Tobbe och grabbarna och jag tror att det var Tobbe som hade deras första singel i sin ägo.

Jag tyckte inte alls om den nya hårdrocken, den som skulle bli känd som "The New Wave of British Heavy Metal" vilket var ett ohanterligt begrepp och dessutom felaktigt, eftersom den gamla hårdrocken aldrig hade kallats varken för metal eller heavy metal när det begav sig under sjuttiotalet. Den här musiken hade inget av den poppiga kvalitet som man fann hos de bättre punkbanden. Den hade heller inget av varken den tyngd eller det sväng som man (emellanåt) kunde finna hos den tidiga hårdrocken. Det var liksom varken hackat eller malet (Floskel!).

Nu satt jag där med penna och papper (jag har något diffust minne av en lånad skrivmaskin också) och hade inte en aning om vad jag skulle skriva. Framför mig låg en kassett som innehöll "Odyssey" av Yngwie Malmsteen's Rising Force samt Gary Moores "After the War". I listan över musikerna till den sistnämnda skivan så fanns en hel del namn jag tyckte mig känna igen, men inte riktigt kunde placera (samt synnerligen överraskande gästartister såsom Ozzy Osbourne och Andrew Eldritch ifrån Sisters of Mercy). Hade det inte varit för att jag delade lägenhet med någon som faktiskt både kunde och gillade hårdrock så hade jag nog inte lyckats ro den här båten i land. Patrik ägde dels en diger skivsamling, där jag kunde kolla vilka som spelat var, samt ett antal årgångar av hårdrockstidningen Kerrang.

När jag läser dessa recensioner idag så är det uppenbart att jag var okunnig både om ämnet och om hur man skriver journalistiskt och nog borde ha tackat nej till uppdraget. (Det borde de som skrev in artikeln/läste korrekturen också ha gjort, knappt ett enda namn var stavat som jag skrivit det, artikeln kryllade således av stavfel som jag var helt och hållet oskyldig till!) Det blev också mitt enda uppdrag för Vimmerbytidningen, liksom mina skriverier i den nystartade Slipz blev både de första och de sista.

Detta var (eller höll åtminstone på att bli) en av landets mest kända musikföreningar. Inte fan kunde man ha en medlemstidning som såg ut på det viset! Tidningsgruppen manövrerades ut och några proffs, som faktiskt behärskade layout, tog över. Av detta delvis digitalt redigerade och layoutade "punkfanzine" gjordes till slut en riktig medlemstidning. Detta var inte "Skitmusikens främjande" - utan Rockparty! Detta var inte Stockholm 79 utan Hultsfred 89!

Luder och lågpannor
Detta var en annan tid och definitivt en annan plats. Att det var en annan plats syntes tydligt i de artiklar vår första blaska innehöll. Det fanns en viss förskräckelse över Hultsfredsfestivalen hos många ortsbor. I Slipz beskrevs ett särskilt komiskt exempel på en ordväxling, som en av styrelsemedlemmarna råkat in i på det lokala postkontoret:

- Du vet inte vad ni ställer till med, med den där festivalen
- Vadå?
- Ja du, tänk vad mycket AIDS som det för med sig. - Hela Hultsfred kan dö ut!

En annan höjdare var en artikel/insändare som min frireligiöse matematiklärare på Komvux hade skrivit om att rockmusiken var djävulens musik, full av satanistiska baklängesbudskap och en avgörande orsak bakom en epidemi av självmord.

Detta var Småland. Detta var det svenska "bibelbältet" och jag fattade inte ett skit! Mina fantasier om ett liv på landet började gradvis blekna bort. Detta var en trång liten värld. De som ville något annat slöt sig tätt samman, eller flyttade någon annanstans undan bigotteriet, inte sällan till Stockholm. - Men även i den självutnämnda storstaden Stockholm så existerade dessa processer, denna form av social stratifiering, nämligen hos Jakobsbergsmaffian! Jag borde ha fattat detta redan i JAM. Jag borde ha fattat det åtminstone 1984, då jag som vapenfri tjänstepliktig i Björsjö så påtagligt mötte "de kulturellas" antites. Jag borde ha lyssnat noggrannare till A:s berättelser om sin norrländska uppväxt. Först nu började jag se sanningen och ljuset:

Jag tror man ska söka tendenserna till de lokala avvikarnas "positionsbevakning" i just småstadens och landsortshålans trångsynta likriktning och intolerans. För att kunna leva ett liv som avvikare i en lantlig miljö så är man tvungen att välja sitt umgänge med omsorg - och att vara mycket exakt och bestämd i vad som utgör den identitet man vill ha och visa upp. Nyckelorden är definition och avgränsning. Man definierar sitt territorium och dess gränser för att sedan kunna försvara det mot en trångsynt och fientlig/okunnig majoritet.

Dessvärre blir den typen av (inofficiella) sammanslutningar nästan alltid exklusiva. De blir klubbar för inbördes beundran där man ofta odlar ett förakt gentemot sin bara alltför vanliga omgivning. Ute på vischan må visserligen den procentuella andelen "avvikare" vara densamma som i storstan, men till antalet är de så pass få och så pass spridda att de riskerar att drunkna i majoritetskulturen ifall de inte passar sig. (Förlåt, jag menar förstås majoritets-"kulturen"). Beklagligt nog har "avvikarna" också oftast rätt. Idioter är nämligen alltid idioter. - Styrelsen och dess gelikar hade alltså all anledning att skydda sitt, med möda erövrade, territorium mot frimicklare och mot den "normaliseringsprocess" som i tidig ålder tycktes drabba de flesta av föreningens unga medlemmar.

På vischan festar man lite i gymnasiet, men mycket snart stadgar man sig och lever parliv. Detta normalitetens gift kunde man inte låta infektera Rockparty inifrån, ifall man fortfarande ville kalla sig något med "rock" i namnet. Låt mig säga såhär: I den fas Rockparty var 1989 så kunde man inte låta Sven-Ingvars spela på Hultsfredsfestivalen. Några år senare var en sådan ironi möjlig, eftersom man själv blivit en del av etablissemanget i Hultsfred och alla - utom möjligen någon enstaka frireligiös tok på yttersta högerkanten - hade accepterat Rockparty som en integrerad del av (nåja) staden.

Apropå stad och infektera, förresten. I min och Patriks ungkarlslya dök det upp två kvinnor som faktiskt var i någotsånär passande ålder. Visserligen tror jag att även dessa kvinnor var förhållandevis unga, men jag tror åtminstone att de hade gått ut gymnasiet. Båda var ljusa, den ena med en ganska markant näsa och den andra tämligen mullig. Målet för mitt intresse var alltså givet.

Jag minns inte riktigt hur det gick till. Kanske var det efter någon fest eller kanske till och med efter en sittning på den sunkiga pizzerian mitt emot vårt hus. På något vis hamnade jag i alla fall i säng med den mulliga, i Patriks säng. Detta var av rent praktiska skäl. Med den smäckra Lia kunde man kanske ha utfört amorösa aktiviteter i soffan, men med denna kvinna kändes det bättre att ta det säkra före det osäkra. Sängen var dels mer robust, dels påtagligt bredare.

Den unga damen tycktes en smula ambivalent i sin sexualitet. Å ena sidan tvekade hon inte för ett ögonblick att hoppa i säng med mig. Å andra sidan försäkrade hon mig gång på gång att hon inte alls tyckte om mig. Dessutom bet hon mig oavbrutet i läppen så att det nästan började blöda. Jag förstod inte ifall detta var något sadomasochistiskt eller ifall hon bara var lite tokig i största allmänhet. Jag vill minnas att akten slutfördes men utan att lämna något annat efter sig än en stor fläskläpp morgonen därpå.

Senare på dagen sprang jag ihop med Axel, som långt senare skulle komma att bli ordförande i Rockparty efter att den sittande ordföranden manövrerats ut. Axel drog en historia om att den (bokstavligen) bitska kvinnan tydligen skulle ha varit hora i Stockholm, på MALMSKILLNADSGATAN! - Han gjorde en skakande gest med handen, ungefär som om han hade bränt fingrarna och sa: "Oj, oj, oj, snacka om AIDS!!" Naturligtvis förstod jag att det nog bara var byskvaller, men helt säker kunde man ju inte vara.

Det är märkligt hur långlivad sådan oro kan vara. Den sätter sig i det omedvetna, ungefär som ett litet gruskorn som kommit in i ena skon. Ibland flyttar det på sig och vållar obehag och ibland känner man det inte alls. Jag lät i varje fall inte denna oro påverka varken mitt raggande eller mitt sociala liv i Hultsfred och inom Rockparty.

De hårdrockande skogstrollen
Tro det eller ej, vi hade faktiskt kvinnliga kompisar som vi INTE försökte få i säng (tror jag). En av dem tror jag hette Lotta, men det är jag inte säker på. Det var i varje fall hon som skrev för Vimmerbytidningen och som gav mig det något övermaga uppdraget att skriva hårdrocksrecensioner. En annan tjej som tillkom något senare har jag helt glömt namnet på. Hon skulle däremot ha klarat uppdraget att skriva om hårdrock med bravur. Jag har för mig att hon också skrev för Vimmerbytidningen, eller hur det nu var.

Hon hade träffat Phil Lynott i Thin Lizzy personligen och dyrkade Metallica, som hon möjligen också hade träffat. Om det hade samband med hennes journalistiska gärning, om det skett genom Rockparty, eller om det bara var för att hon var ett fan minns jag inte. Hon dyrkade i vilket fall som helst hårdrock. Naturligtvis kände hon också diverse lokala hårdrockare i Hultsfred med omnejd. Eftersom jag under den här tiden alltid var sugen på party och nytt umgänge, särskilt kvinnligt sådant, så är det väl inte otänkbart att jag vid något tillfälle frågade henne ifall hon visste om det var något kul på gång i hennes kretsar.

Riktigt hur det gick till har jag sedan länge glömt, men på något vis kom det sig att hon skjutsade ut mig till en fest någonstans långt ute på vischan, där hon presenterade mig för ett gäng hårdrockare som alla såg en smula inavlade ut. Detta var alltså riktiga vischan! Av något okänt skäl skulle hon inte själv delta utan hade alltså bara kört ut och dumpat mig på en fest ibland dessa hårdrockare som jag inte kände. Jag hade inga problem med det utan gick orädd in bland folk och började snacka. I dag hade jag nog varit mer tveksam. Det verkade vara en riktig samling lågpannor. Men jag satt väl och snackade lite hårdrock - så gott jag nu kunde - och söp till.

Jag åkte en alldeles för dyr taxifärd hem någon gång på nattkröken. Jag hade alltså överlevt umgänget med dessa hårdrockande troll ifrån urskogen utan att få några bestående men. Patrik hade haft annat för sig den här kvällen, men det dröjde inte så länge innan det blev dags för ännu en hårdrocksfest i samma kåk. Den här gången inviterade jag också Patrik. Samma sak hände den här gången, den hårdrockande kvinnan körde ut oss till festen utan att själv delta. Detta var ett mysterium!

Den här gången gick det inte lika smärtfritt. För egen del tyckte jag att det var samma läge som förra gången, ett gäng lantliga ungdomar med liten genetisk variation som lyssnade på hårdrock och krökade till. Jag hade egentligen ingen uppfattning om dem, men eftersom ingen hade muckat gräl första gången - och då var jag ändå stockholmare(!) - så varför skulle det vara annorlunda nu? Patrik hann inte gå runt på festen särskilt länge innan paniken började lysa ur ögonen på honom. "De kommer att slå ihjäl oss!" sa han och drog i mig för att signalera att vi skulle dra därifrån.

Den utlösande faktorn är för mig okänd. Antingen var jag så naiv att jag inte insåg att vi befann oss i fiendeland, eller så hade Patrik av okänd anledning fått blickar som jag inte hade fått. Nu stod vi istället mitt i natten i utkanten av en håla bestående av en liten samling hus, alltför liten för att ens passera som by, medan ett ymnigt regn strilade ner. Det enda hålan hade var en telefonkiosk. - Jo, på den här tiden fanns fortfarande såna lite här och var. Som jag minns det blev det ännu en svindyr taxi tillbaks till Hultsfred.

Jag har undrat lite över hur det kom sig att vår kvinnliga kompis skickade ut oss på dessa lantliga hårdrocksäventyr. Möjligen var det ett test för att se ifall vi skulle överleva mötet med den riktiga varan, eller så hoppades hon att vi skulle åka på stryk. Märkligt var det i alla fall.

Bonadsmarodören
Jag kom att festa utanför Hultsfred också i andra sammanhang. Rockparty var medlem av "Kontaktnätet - riksorganisation för en icke-kommersiell kultur". Kontaktnätet förband olika musik- och kulturföreningar i landet och var en gammal progg-organisation med rötter i de gamla gärdesfesterna i Stockholm. (Det första stora evenemanget efter bildandet 1974 var den alternativa melodifestivalen 1975, där Ulf Dageby som sitt alter ego "Sillstryparn" framförde den mediokra "Doing the Omoralisk Schlagerfestival").

Kontaktnätets nationella samordning innebar bland annat att man hade råd att köpa in kurser gemensamt med andra föreningar, kurser som annars skulle ha varit för dyra för en enskild förening. Enskilda föreningar på exempelvis mindre orter saknade ofta också tillräckligt underlag, alltså antal kursdeltagare, för att det skulle vara meningsfullt att dra igång vissa kurser. Jag kom att gå på två sådana kurser i Kontaktnätets regi.

Jag är vid närmare eftertanke osäker på vilken status jag hade i Rockparty. Kanske var jag trots mitt nekande ändå med i styrelsen för en tid. Kanske var jag bara med i olika arbetsgrupper. Jag minns inte. Jag minns dock att min första kurs var i att ordna konserter och andra publika arrangemang. Kursen hade det något fåniga namnet "Schyssta Gig" och ägde rum i Nässjö, en småstad som jag skulle komma att återvända till i helt andra (musikaliska) sammanhang några år senare.

Jag kommer inte ihåg någonting av den här kursen. Jag tyckte bara att den var trist. Det är synnerligen tveksamt ifall jag hade några ambitioner att bli arrangör av större evenemang och konserter. Ska sanningen fram så var min inställning nog den att jag mest såg fram mot lite rajtan tajtan på kvällen. Så blev det också, men riktigt vad som utspelade sig kommer jag inte ihåg så noga. Dessvärre minns jag inte mycket av min första kväll i Nässjö. Desto tydligare minns jag skeendet när jag synnerligen packad kom tillbaka till hotellet "Stinsen" där vi bodde. Jag tror att det var en "eftersläckning" på något av rummen. Efter denna kände jag mig ganska törstig på en alldeles vanlig läsk eller nåt, samt att jag började bli lite fyllehungrig.

Jag vinglade väl ner till receptionen bara för att finna den obemannad. Det här jävla skithotellet hade alltså inte ens en nattportier! Bakom disken i receptionen stod ett kylskåp med hänglås på och hånflinade åt min törst och hunger. I mitt något omtöcknade tillstånd tyckte jag att det var en god idé att försöka sparka upp hänglåset. Det gick inte så bra. Det blev bara några fula märken på kylskåpsdörren. Rasande stormade jag upp till våningen där jag bodde. Jävla satans helvetes pisshotell!! Jag såg någon ful jävla bonad på väggen som var alldeles för ful för att få sitta kvar. Några rediga ryck och en stor del av bonaden släppte ifrån väggen. Nu var jag nöjd och kunde gå och lägga mig för natten.

Dagen efter hade jag fruktansvärd ågren. Mina kurskamrater ifrån Rockparty stod och tittade på den delvis nedrivna bonaden och undrade vem den skyldige kunde tänkas vara. Jag drog på mig min oskyldigaste min och kände hur jag började svettas. När det blivit dags att åka därifrån såg jag den indignerade hotellägaren förhandla med den unga kvinna som höll i Rockpartys lilla grupp. Jag hörde ord som "vandaliserat konstverk" och liknande. Vår gruppledarinna log lite snett åt det hela och drog fram de erforderliga slantarna för att blidka honom. Visserligen tror jag att hon, liksom alla andra i gruppen, visste eller åtminstone anade vem den skyldige var, men det blev aldrig några efterräkningar för min del.

Den andra kursen ägde rum i Växjö bara någon vecka efteråt. (Ifall de nu visste vem "bonadsmarodören" var, så var det underligt att Rockparty lät mig åka.) Även denna kurs gavs av Kontaktnätet, men den här gången gällde det en introduktionskurs i ljudteknik som hette "Live Sound 1". Den här gången var det tyvärr inga kvinnor i sällskapet utan bara ett gäng snubbar i gymnasieåldern som hörde till det gäng som brukade "humpa" vid större konserter i Hultsfred. Jag kommer ihåg att det var lite snack om vem som skulle köra till Växjö och naturligtvis undrade då någon ifall jag inte kunde tänkas köra en bit av vägen. Jag talade om för dessa ungdomar att jag inte hade körkort. De tittade på mig som om jag hade kommit ifrån månen. "Va, har du inte körkort?!"

På vischan hade man körkort. Så enkelt var det. Man kom ingenstans utan körkort och bil. Den "lokaltrafik" som erbjöds i Kalmar län, vilket Hultsfred tillhörde, var ett stort skämt - liksom fallet är på många håll i vårt land. Stockholmslivets överflöd av bussar, tunnelbana och pendeltåg - för att inte tala om nattrafik - var okända begrepp här. Förmodligen trodde de mig inte när jag sa att jag aldrig hade haft körkort. Förmodligen trodde de att jag blivit av med det på fyllan, men inte ville erkänna det. En vuxen man utan körkort fanns helt enkelt inte! Inte i Hultsfred!

I vårt lilla sällskap fanns förvisso en förväntan inför kursen, men det fanns också en annan sak som lockade än mer: McDonald's! I Hultsfred fanns ingen snabbmatskedja representerad; inget McDonald's, inget Big Burger (sedermera Burger King), inte ens ett sketet litet Clock. Väl framme i Växjö så var alltså det första stoppet givet. Mina humpar-polare vräkte i sig som bulimiker. Det var faktiskt lite äckligt att titta på.

Fler utflykter
Mitt engagemang i Rockparty och i den ganska kortlivade tidningsredaktionen gav allt som oftast anledning till fest samt en och annan utflykt till näraliggande städer och byhålor. Någon gång var vi ett gäng killar som stack till Oskarshamn för att gå på disco. Det vill säga att vi åkte till Oskarshamn, satt och krökade i bilen - under en resa som tycktes ta evigheter längs slingriga vägar, kom slutligen fram till Oskarshamn, där vi naturligtvis nekades inträde till discot. Sedan åkte vi ifrån Oskarshamn, satt och krökade i bilen - under en resa som tycktes ta evigheter längs slingriga vägar, kom slutligen fram till Hultsfred - och sen är det blankt. En minneslucka för livet.

Jag hann göra några ytterligare resor under Hultsfredsåret, bland annat en avstickare till Jönköping. Den lesbiska kvinnan som jag så olyckligt förälskat mig i under tiden på Katrinebergs folkhögskola bodde nämligen där. Jag vet inte vad jag inbillade mig skulle hända i Jönköping. Trodde jag kanske att en tillräcklig närvaro eller uppvaktning skulle kunna "omvända" henne?! Vi var nere vid Vätterstranden och badade, vi var och spelade boule i en park tillsammans med några kompisar och någon som möjligen var hennes flickvän, samt gick väl ut någon kväll. Det kändes inte som om hon och jag kände varann tillräckligt väl. Jag hade liksom ingenting där att göra. Jag for tillbaks till Hultsfred och jag tror inte att jag och hon hade någon mer kontakt efter detta.

Jag gjorde en utflykt till Norrköping också. Statens Skola för Vuxna låg där och det var där jag skulle tentera av de distanskurser jag hade tagit för att få tillräckliga poäng för maximalt studielån, religion och historia. Jag hade inte pluggat så värst flitigt utan förlitat mig på de ganska goda historiakunskaper jag hade skaffat mig på Gripsholm, samt på de kunskaper jag hade tillägnat mig i religion genom mitt sökande, som just dessa år i slutet av åttiotalet tog fart på allvar. Jag tragglade mig igenom summeringarna i varje kapitel under veckan närmast före tentorna, samt hafsade mig igenom alltihop en extra gång under tågresan.

När jag ändå är inne på läsning och tåg så måste jag nämna en bok som jag skrattade gott åt detta år: Excelsior av LOB. LOB var en punkare ifrån Göteborg, sångare i Göteborg Sound. Ett annat göteborgsband, The Perverts, gav i slutet av sjuttiotalet ut en singel som jag och Melker satt och garvade åt, ett årtionde tidigare. Singeln var "Ronka" vilket ska utläsas som ett göteborgskt "Runka" - något som låten mycket uttryckligen säger att man ska göra ifall man så vill: "Glöm bort idealen och strunta i moralen. Runka när du känner för det. - Alla gör det, alla gör det."

Ett årtionde senare hade LOB lyckats med konststycket att få en hel bok med liknande alster utgiven på ett riktigt förlag och såld hos vanliga bokhandlare! Bokens tvära kast mellan högt och lågt - och då snackar jag LÅGT - fick mig att gapskratta under en hel tågresa mellan Stockholm och Hultsfred. Jag blev tvungen att lämna min sittplats för att sätta mig i det lilla utrymmet vid vagnsdörrarna så att jag kunde garva fritt. Jag hade aldrig läst något liknande! Fan vet om det var bra, men befriande var det i varje fall. Göteborgare kanske har humor, trots allt...

Fullt så skojig var nu inte läsningen på resan till Norrköping, men lika nödvändig. Jag hade aldrig varit i Norrköping förut. Det enda jag visste var att Ulf Lundell skrivit om "Promenaden" men den var inte mycket att se. Det som istället gav stan ett visuellt berättigande var dammarna invid de vackra gamla industribyggnaderna - och så de gula spårvagnarna förstås! Vatten och spårvagnar kan rädda en stad, se bara på Göteborg...

Jag hamnade i ett studentrum i ett slitet höghus, inte långt ifrån den skolbyggnad där mina tentor skulle genomföras. Det var ett ganska billigt boende och jag skulle ju bara vara där i två nätter eller så. Att komma till Norrköping ifrån Hultsfred kändes som att komma till en storstad. Det betydde förstås att jag måste gå ut på krogen och roa mig. Fast jag kände en viss oro. Tänk ifall jag skulle lyckas ragga upp någon ifrån Norrköping. Hur i helvete skulle jag då kunna hålla mig för skratt ifall hon viskade ömma fraser på östgötska i örat: "Va sjoönt dä ä!" Hugaligen!

Detta blev nu aldrig något bekymmer. Det var vardagskväll och det synnerligen sparsamma nattlivet verkade rymmas i ett hotell eller vad det nu var för lokal. Stället låg i varje fall i en park, inte långt ifrån järnvägsstationen. Jag söp väl lite håglöst och har inget minne av att jag pratade med någon, åtminstone inte mer än flyktigt. Det blev bara alltmer uppenbart att jag hade tappat stinget. Det var Patriks sociala talanger som möjliggjort merparten av alla händelser i Hultsfred. På egen hand hade jag numera knappt styrfart.

Jag fick nöja mig med huvudskälet bakom resan, ifall det nu var det, alltså att skriva mina tentor i historia och religion. Jag minns inte vilken tenta jag gjorde först, men resultatet blev att jag fick en trea i historia och en femma i religion, alltså högsta betyg för religionen. Visserligen hade jag läst historia på Gripsholm, men mitt intresse hade dragit mer åt kulturhistorian än åt krig och kungar. Betygen skulle visserligen skickas i efterhand, men jag hade en ganska god uppfattning om hur det hade gått i alla fall. Jag vet inte ifall jag var varken nöjd eller besviken under resan tillbaks till Hultsfred, men jag hade åtminstone fått åka gul spårvagn!

Den sista tiden i Hultsfred fick jag klara mig utan Patrik, närmare bestämt under maj och början av juni. Han hade nämligen ett barjobb på gång i Borgholm, på Öland. Strax innan hade han också hittat en ny flickvän som ägde en ljusgrön liten Fiat. I denna trånga lilla rosthög följde jag vid något tillfälle med till Borgholm. Naturligtvis festade vi, tillsammans med Patriks nya kollegor. Det var ett sjuhelvetes festande i hotell- och restaurangbranschen, särskilt märktes detta hos de yngre förmågorna, varav många sannolikt var säsongsanställda. Trippen till Borgholm var väl lite halvskojig sådär, men Patriks flytt till Borgholm ledde till bostadsproblem för mig.

Det var Patriks lägenhet vi bodde i och således hans hyreskontrakt. Jag hade fortfarande en dryg månads studier kvar på Komvux innan terminen var slut, så ifall jag inte fann någonstans att bo, under denna sista tid i Hultsfred, så skulle mina studier vara förgäves. Patrik löste problemet åt mig genom att snacka med några unga grabbar i Rockparty, en av dem var Davve. Davve och en kompis till honom hyrde en lägenhet tillsammans inte långt ifrån idrottshallen Hagadal, där Rockparty höll sina större konserter.

Jag har i efterhand hört att det kanske inte var Davves och hans polares välvilja som i första hand gjorde att de upplät en plats på vardagsrumssoffan åt mig. Det jag hört var att Patrik tydligen "gave him an offer he couldn't refuse" - alltså mer eller mindre ställde Davve inför valet att antingen härbärgera mig eller så... Osvuret är bäst, men jag håller inte detta för osannolikt. Jag kunde ibland tycka att deras vänlighet gentemot mig kändes en smula ansträngd.

Det var förstås inte så underligt. De gick sista året i gymnasiet och jag var ett årtionde äldre. Eftersom jag var helt urskillningslös när det gällde festande så hängde jag med också på deras avslutningsfest. Vi hamnade vid tillfälle under kvällen i något tält ihop med en massa unga tjejer, varav de flesta förmodligen gick i samma klass som Davve och hans kompis. En av tjejerna tog bladet ifrån munnen och sa: "Va' fan gör han här? Han har väl inget med oss att göra?!" - Det hade hon naturligtvis alldeles rätt i. Jag vill minnas att jag tackade för mig och gick hem. Åtminstone hoppas jag att det var vad jag gjorde.

Titta-i-taket-sommaren
Återflytten till Stockholm, efter avslutade komvuxstudier, var en återkomst till absolut ingenting. A flyttade med sin man till en lägenhet på östra söder i mitten av juni. Jag kom tillbaka till en avfolkad ruin, till allt det som jag försökt att fly ifrån tre år tidigare. Jag lyckades på något märkligt vis ordna sommarjobb på den lokala posten vid Brommaplan, med sortering av diverse post inom lokalområdet. På mina tidigare jobb inom Postverket hade jag antingen varit reguljär anställd eller vapenfri tjänstepliktig och hade därför aldrig mött den ringaktning som visades sommarjobbarna. Det var en form av apartheid, en lag för de fastanställda och en lag för resten. De fastanställda gick och kom som de ville under hänvisning till betinget, men vi fick inte ens gå fem minuter tidigare ifall vi var klara för dagen.

Vid ett tillfälle när jag var någon enstaka minut försenad så stod där en dryg jävel och orerade om att det från och med nu skulle skrivas rapport på varje försening, varefter han försvann in på kontoret. Det tog mig någon minut att fatta att den jäveln faktiskt satt därinne och skrev en rapport om min försening. - Jag som hade arbetat som fast anställd inom posten och dessutom gått postskolan! Nu skulle jag alltså behandlas som något jävla kolli av de där lokala småfascisterna. Jag blev rasande. Jag stormade in på kontoret som visade sig tomt. Jag såg rapporten om min försening liggandes på skrivbordet, rev den i bitar och slängde den i papperskorgen. Naturligtvis fick jag sparken.

Det var i detta dystra skede som jag på allvar började uppsöka diverse skräpkrogar, som Queen Anne och Engelen/Kolingen. Mest av allt var det nog Engelen/Kolingen. Metodiken var ganska given. Först stod man och hängde i baren på Engelen, genomled kvällens coverband samtidigt som man spanade in utbudet av brudar, för att slutligen gå ner till discot Kolingen nere i källaren. Discot hade tidigare varit en krog lite för sig själv med egen entré. Det är ett mysterium att ägaren till dessa båda krogar inte kunde se den naturliga kopplingen dem emellan, utan envisades med att (oftast) ha stängda dörrar i ett par decennier eller så. Min kompis Olle, gotlänningen, hade under sin första tid i Stockholm i början av åttiotalet också förundrat gjort samma observation.

Anledningen till att besöka dessa halvt om halvt sammanlänkade krogar var uppenbar. Engelen/Kolingen torde vara ett av de mest lättraggade ställena i Stockholm. Denna information verkade ha spritts över hela landet, ty andelen bonnläppar var ofta påfallande hög. Eftersom det här var ett ställe så långt ifrån kulturella kretsar som man kunde komma, så kunde jag ragga skamlöst på min erotiska drömkvinna, alltså en mullig/kraftig kvinna med stora bröst och rejäl häck, utan att för den skull behöva stå till svars inför undrande polare. Jag var befriande anonym.

Min ekonomiska situation var ganska ansträngd, så när inträde och garderob var betalda så fanns inte mycket pengar kvar att dricka för. Dessbättre var Kolingen, med alla dess prång och gångar som var beklädda av smala bardiskar, en ypperlig miljö för att sno öl. Det något burdusa klientelet utgjorde visserligen en riskfaktor, men min långa erfarenhet av krogliv och fattigdom gjorde att jag aldrig blev ertappad. (Det kan ha skett någon enstaka gång, följt av en blixtsnabb sorti innan de väntande repressalierna.)

Med en nystulen öl i näven kom jag att konversera (nåja) med en kraftig kvinna ifrån vischan. Hon var en rejäl ung dam med tatuering (ingen vanlighet vid denna tid) och hon körde truck i någon gudsförgäten håla på västkusten. Efter lite sedvanligt bullshit fick jag med mig denna stadiga kvinna ur det lantliga proletariatet, hem och i säng. Sängen var för övrigt alldeles nyköpt. Mormor hade, sin vana trogen, plockat fram plånboken så snart jag återvänt ifrån Hultsfred, för att jag skulle inköpa bland annat ny bokhylla och ny säng. Jag tror att sängen bara var någon enstaka dag gammal när den nu alltså blev formellt invigd, på traditionellt vis.

Sängen tycktes hålla för övningarna. Värre var det med den unga lantlollan. Efter genomförd akt så drabbades hon av plötslig ångest. Hon hade just genomfört ett samlag med en stockholmare och var därför helt och hållet övertygad om att hon nu hade fått AIDS! Efter viss ruelse, gråt och tandagnisslan så bestämde sig den unga damen för att hastigt lämna min lilla lägenhet. Något litet intryck måste jag ändå ha gjort, för hon lämnade i alla fall en förtryckt lapp med sin adress i min telefonbok, innan hon försvann mot okända öden. Det enda jag tror mig veta om henne är att hon sannolikt inte har dött i AIDS...

Min lilla lägenhet hade, utöver att ha erhållit en ny säng, genomgått viss försiktig förnyelse. Tydligen tyckte inte Mamma att denna förnyelse var tillräcklig. En dag när jag kom hem ifrån jobbet så hade hon och hennes man gått in, hängt upp tavlor, lagt in en ny matta och möblerat om. - Jag blev fullständigt rasande! Hon hade behandlat mitt hem som om det var ett pojkrum, som om jag fortfarande bodde hemma. Jag ringde och skällde ut henne efter bästa förmåga. Sin vana trogen vände hon sig då till Mormor för att, på gängse vis, initiera ett tvåfrontskrig. Men den här gången hade hon överskridit en gräns som inte fick överskridas. Detta var MITT hem!

Den här gången stod jag emot hela uppsättningen av martyrskap och andra krigslister. Detta var mitt territorium och mitt allenast! Ingenting skulle ske i detta hem ifall det inte var med mitt godkännande! Detta var en viktig strid. Mormor hade aldrig låtit Mamma sköta sitt vuxna liv ifred och Mamma hade således aldrig riktigt lärt sig var gränserna gick. Eftersom jag försatts i tacksamhetsfällan, genom att ständigt vara ekonomiskt beroende av Mormor (liksom Mamma varit ifrån tid till tid) så var jag ändå inte riktigt fri, men nu blev åtminstone mitt hem fredat territorium. Det var också en viktig händelse i den process som, alltför sent och alltför sakta, skulle leda mig fram mot vuxet oberoende. Jag hämtade hem mina reservnycklar. Mamma har fortfarande inte fått några nya.

Resten av sommaren låg jag utan pengar och tittade i taket i min lägenhet på Tunnlandsvägen. Den intjänade lönen på posten skulle inte komma förrän i augusti. Hela jävla sommaren var körd. Kontakten med mina gamla vänner hade vissnat så att den var nästintill obefintlig, efter mina tre år i exil. Inte för att jag hade skött kontakterna särskilt väl, jag hade inte skött dem alls. Allt hade gått ut på att åstadkomma en nystart av livet som sedan aldrig ägde rum. Gripsholm var historia, Katrineberg var historia, Hultsfred var historia och nu var också Stockholm historia. Allt var kört. Nu återstod bara en sak: Universitetsstudier!

Uppsala - The End.
Jag kunde uthärda mitt ömkliga tillstånd av ett enda skäl, nämligen att jag hade en plats på samhällsvetarlinjen i Uppsala. Varför hade jag nu valt en utbildning just där? - Enkelt! Uppsala var känt som studentstaden med det kanske roligaste utelivet. Faktum var att yngre människor som var bofasta i stan skrev in sig på kurser som de aldrig bevistade bara för att få kårlegitimation. Ett kårleg var inträdesbiljetten till nästan allt roligt uteliv. Att vara inskriven vid en av nationerna var helt enkelt en absolut nödvändighet. Kårernas stora nöjesutbud var det enda som skilde ett liv i Uppsala ifrån ett liv i Säffle eller dylikt. Sedan så närde jag också en diffus idé om att läsa in 120 poäng, vilket var kravet för att komma in på folkhögskollärarlinjen i Linköping.

Titta-i-taket-sommaren tog så småningom slut. Jag påbörjade min studietid i Uppsala med en spritindränkt inspark som avrundades med festande på en av nationerna. Det började alltså rätt hyfsat det hela. Jag kom i samband med föreläsningarna också att snacka med ett lösligt gäng tjejer och fick väl en smula kontakt, men det släppte liksom aldrig riktigt. En av dem, Judit, hade tillgång till egen lägenhet i stan. Jag var där på fest någon gång och blev naturligtvis för full. Henne gick det bra för sen. Hon blev redaktionschef för nyhetsprogrammet Rapport.

Det var uppenbarligen något fel med mig. Den spricka som börjat bli synlig under tiden på Katrineberg hade vidgats gradvis under min tid i Hultsfred och tycktes nu större än någonsin. Det engelska odet "detached" är väl det som bäst beskriver mitt tillstånd. Jag var tjugosju år, trettiostrecket närmade sig med stormsteg och jag var singel. Min älskade A, som hade bott i min lägenhet under min tid i Hultsfred, hade efterlämnat små saker och små märken överallt.

Allting var en stor röra. Det hade varit idiotiskt att börja plugga i Uppsala utan att ha studentrum där. Jag hade tänkt att jag skulle pendla, delvis därför att jag nu inte hade någon att hyra ut lägenheten till. A hade ju hittat eget boende till sist och att hyra ut till någon främling kändes inte lockande. Att långpendla visade sig inte vara särskilt kul och det var dessutom ingen höjdare ifall jag nu hade tänkt ta del av nöjeslivet på nationerna. Det blev helt enkelt ett jävla åkande fram och tillbaka, dyrt och omständligt. Studierna gick heller inget vidare. Det drog ihop sig till en rejäl flopp.

Jag hittade inga jag kunde umgås med. Det funkade på något vis bara inte. Jag åkte själv till Uppsala några kvällar och gick ut på nationerna. En av dessa kvällar slutade sen med att jag hamnade hos en lokal kvinnlig Uppsalabo, som naturligtvis var inskriven på en kurs som hon aldrig hade gått på. Hon var heller inte särskilt "akademisk". I den bokfattiga bokhyllan tronade ett par fula vita porslinskatter och en hel del annat lågklassigt krimskrams. Efter lite dåligt fyllesex med denna kraftiga kvinna ur det lokala proletariatet så begav jag mig till stationen för att invänta första morgontåget tillbaka till Stockholm. Fy fan, vilken jävla misär!

Dessvärre hade jag inte förstånd nog att ge upp utan återvände till Uppsala ytterligare någon eller några kvällar. En av dessa kvällar så sprang jag på Martina av alla människor, på Barowiak, som faktiskt inte bara var för studenter utan också för vanligt folk. Dag Vag uppträdde och Martina, ifrån det gamla kramgänget, var där. Var inte detta ändå ett tecken? Jag fantiserade om att vårt möte skulle leda till nya bekanta, till ett fotfäste i Uppsala. Men något var fel, vår konversation gick i stå. Jag kände mig tillknäppt och trist och hade liksom inget vettigt att säga. Det kändes som om det hade varit alltför sällan och väldigt länge sedan som jag pratat med Martina. Både Kungsängen och Kramgänget tycktes plötsligt väldigt avlägsna. Samtalet ebbade ut och någon av oss ursäktade sig, vem minns jag inte, för att sedan försvinna i vimlet.

En annan kväll försökte jag ta mig in på en av nationerna, men var redan alltför packad för att bli insläppt. I mitt tillstånd av höggradig berusning fick jag för mig att det måste finnas en annan väg in i huset, kanske ett öppet källarfönster eller liknande, vilket det förstås inte gjorde. Istället fanns ett fönster på bottenvåningen som bara hade låsts med ena haspen. Jag fick för mig att jag skulle kunna karva mig genom fönsterkarmen och peta av haspen med min schweizerkniv, alltså den av de två knivarna som jag ännu hade kvar.

Utan större ackuratess och tämligen vinglig på benen stod jag och petade vid fönstret när kniven plötsligt sprätte iväg. Den flög ut i mörkret någonstans. Jag letade säkert i en halvtimme inom en radie av kanske tre eller fyra meter ifrån det något skadade fönstret, men förgäves. - Nu var alltså även den andra, av de två schweizerknivar jag fått av Pappa, spårlöst försvunnen. Jag kände mig alldeles sänkt. Det kändes som om jag var en riddare som berövats mina vapen. Jag hade jagat den heliga Graal, farit land och rike kring i jakten på ett eget liv, men stod nu här i Uppsala inför det slutliga nederlaget.

"Psykisk insufficiens"
Under tiden på folkhögskolorna så hade det varit möjligt att skita i studierna ibland. Några prov att tala om fanns ju inte. Det fanns alltid en möjlighet att komma igen och att göra ett bra jobb senare, för att på så sätt få en genomsnittligt god nivå sett över året eller terminen, vilket i sin tur gav ett bra eller åtminstone hyfsat omdöme för studietiden som helhet. På universitetet gällde det istället att prestera och vara påläst vid enskilda tillfällen, oavsett om examinationen skedde genom skriftlig tentamen eller muntligen vid seminarier och liknande. Det gick inte så bra. Jag hade inte tagit en enda jävla poäng!

Jag erinrade mig hur jag, efter mina komvuxstudier 84, blivit återbetalningsskyldig för halva studielånet eftersom jag bara hade fullföljt kursen i engelska, men inte den i svenska. Att hoppa av nu skulle göra mig återbetalningsskyldig för hela jävla teminen! Vad göra? SNILLEBLIXT: Jag skulle fixa ett sjukintyg!! Ett sjukintyg skulle medföra att jag kunde betala av även denna termins lån enligt samma villkor som ett ordinarie lån. Sagt och gjort. Jag ringde den lokala psykmottagningen i Traneberg. (Traneberg ligger alldeles intill Alvik och är också en del av Bromma.) Efter ett besök och ett samtal, där jag bredde på om min själsliga ohälsa, så sjukskrevs jag 891116-900121 för "Psyk. insuff." alltså "psykisk insufficiens" vilket i klarspråk betydde att jag helt enkelt inte räckte till.

För den som så vill kan man säga att jag lurade systemet. Men det är lika sant att jag faktiskt inte alls mådde bra. Jag fejkade alltså, av ekonomiska skäl, för att få ett sjukintyg som paradoxalt nog beskrev min faktiska livssituation. Jag klarade faktiskt inte av det här. Jag stod inte ut med att ånyo vara alltför nära familjens kvävande omsorger. Jag stod inte ut med att minnena av A fanns överallt parallellt med minnena över mina svek mot dels C, men i synnerhet mot V. Det gick trögt med tjejer och ännu trögare med umgänget. Det fanns inget jag ville plugga, inget jag ville jobba med. Jag hade inget band. Jag hade ingenting.

Trots allt fanns ännu en viss kontakt med Gotlands-Erik och hans tjej samt en del av deras umgänge. Det kom sig att vi gick ut en kväll och det hela slutade på "Aston" som nu år 2008 heter Rival och ägs av Benny Andersson. Det var då ett av få ställen på Söder som hade nattöppet. Jag tror att det var till klockan tre på natten. Vi hade väl gjort någon pubrunda eller så och kände för att dansa. Det var ett råbarkat klientel på Aston, även om det inte direkt nådde det gamla Monte Carlos nivå. Det fanns helt enkelt inte så många ställen man kunde gå till på den här tiden, åtminstone inte så pass sent.

Jag kommer ihåg att vi dansade till Leyla K:s "Got to get". Det var liksom den tiden det var. Det var den förbannade "nya dansmusiken". Hip-hop och house började höras lite överallt och egentligen tyckte jag ganska illa om det. Rockmusiken kändes helt jävla död, så det var väl bara att gilla läget. Det var väl rätt kul ändå, på sitt sätt. Eriks tjej hade en kompis med sig. Hon hade väldigt speciella ögon. Det var något väldigt intensivt över henne, en påtaglig närvaro. När Aston stängde för kvällen så kom det sig att vi gick ner till Långholmen för att nattbada.

Naturligtvis blev det lite krameri i vattnet. Naturligtvis gjorde min kropp sig redo - och signalerade mycket tydligt att den önskade sig lite mer än kramar. Naturligtvis tyckte då den unga kvinnan att det hela nog verkade gå lite väl fort och föreslog att vi skulle sälla oss till de andra som badade en bit bort. Kvinnan med de intensiva ögonen kallar jag här för R. Det finns ett stort glapp i mitt minne här. Jag tror mig veta att jag och R träffades på sensommaren 89, men logiken säger att vi blev ihop först året därpå. Kanske hade vi någon kortare affär som sedan återupptogs. Jag vet inte.

Men jag minns att jag, efter de taoistiska och Buddhistiska studier jag ägnat mig åt under tråkiga vardagskvällar i Hultsfred, börjat söka sanningen om mig själv - inom mig själv. R skulle i mångt och mycket komma att bidra till den processen. Det tankegods jag dittills förvärvat, under det sena åttiotalet, var mest ett misch-masch av religiösa studier parade med en fascination över de asiatiska kampsporterna. Det faktum att jag dessutom sakta men säkert la på mig en tilltagande övervikt, fick mig att prova på Aikido någon gång under sensommaren, bland annat för att jag skulle få röra på mig lite grann. Min tämligen begränsade erfarenhet av att praktisera våld gjorde att jag sökte en kampsport som inte var alltför våldsam - och helst inte gjorde alltför ont.

Man kan inte tävla i Aikido. Egentligen är den mer som ett slags dans, som ett samspel. Det handlar mycket om balans och om att kunna avleda och använda sig av en angripares energi. Det finns inga slag eller sparkar i Aikido. De enda sådana man utför är i övningssyfte, för att lära sig avleda anfallarens kraft. Man tränar inte för en offensiv utan för en defensiv.

Den form av Aikido som jag sökte mig till var dessutom ganska inriktad på det inre välbefinnandet. Föreningen höll till i en liten lokal bakom biografen Draken vid Fridhemsplan. De som höll i träningen var ett par som kanske var i trettioårsåldern och de tycktes utstråla harmoni och lycka, vilket var just vad jag sökte efter. (De skilde sig sen...) Jag närde en del förvirrade idéer om att min träning skulle leda fram till något slags upplysning, till att jag skulle lämna begreppsvärlden och finna svaren i rörelsen, bli ett med rörelsen, släppa den medvetna kontrollen och yada, yada, yada...

Det var under folkhögskole- och Hultsfredsåren som jag började få något religiöst över mig. Det var då jag började söka efter en upplysning som var uttalat religiös till sin natur. Jag är inte helt säker på ifall jag verkligen sökte Gud vid den här tiden. Snarare sökte jag insikt. Vägen via folkhögskolorna hade gett mig en större bild av världen, gett mig mer av dess bredd. Jag hade fått namn på en massa saker, sett deras bakgrunder och sammanhang, men jag saknade fortfarande en sammanhållande känsla av mening. Jag var övertygad om att detta var ett steg i min utveckling som jag skulle komma att ta så småningom - och förmodligen rätt snart. Möjligen fanns en liten hake, nämligen begären...