Denna makalösa kvinna ingick också i det gäng som bildades, med i huvudsak humanekologer. Vi brukade sitta och spela kort och skämta hejdlöst. I anslutning till de mer barackliknande internatsbyggnaderna låg några låghus, dels ett parhus, dels några fristående villor. Någon/några var lärarbostad men de övriga var vanliga elevboenden. I parhuset bodde en man som var kring de sextio ifrån Kalmar som hette Börje. Det var hans elevrum som blev samlingspunkten. Den andra centralgestalten var Dan, en ljusskäggig och ganska kraftig göteborgare kring femtiostrecket som sysslat med shipping men som nu intresserat och engagerat studerade.

Där fanns den intensiva skånskan Liz ifrån Malmö. Hon var en eruption av känslor och rå humor och helt enkelt underbar. Hon och Dan hade något slags intellektuell gemenskap i studierna. Naturligtvis var den påtagligt äldre och kraftige Dan förälskad i henne. Naturligtvis föll den unga Liz istället för en bildskön och välbyggd iranier ifrån invandrarlinjen. Varför händer aldrig något som överraskar?

De övriga fasta medlemmarna i det här kortspelande gänget var tonåringar. Den ena var en kille ifrån Göteborg som hette Ola och han var fiskare. Med det menar jag inte att han nödvändigtvis fiskade så överdrivet mycket, men han hade en fiskares personlighet. Han var tankfull, fundersam och hade en underfundig humor och gav intrycket av ett stort lugn och ett slags ständigt underliggande glädje. Fiskare, men inte bakom flötet! (Plats för skratt!). Den andra var Mia. Hon var bara sexton eller möjligen sjutton, hade ett lockigt hår som en ängel, snusade och talade bred östgötska. Hon var nästan löjligt söt och liksom sin pojkvän, den ovan nämnde Ola, betydligt mognare än den absoluta merparten tonåringar.

Mia och Ola hade träffats året innan på skolan och blivit ett par. De bodde tillsammans i ett av de fristående husen. Jag umgicks ganska mycket med dem. Det var så betryggande att vara i närheten av deras varma förhållande. Deras kärlek var liksom som kärlek skulle vara. Det var sorgligt att se när deras förhållande kroknade mot slutet av våren. Det var liksom otänkbart. Det finns saker som inte får förstöras, därför att människorna förlorar sitt hopp då.

Jag hängde avundsjukt med dessa och ibland en del andra av humanekologerna samt i viss mån med några på teaterlinjen. En del av oss ingick dessutom i en skrivarcirkel och somliga var med i den lilla kören som vår amerikansktalande litteraturlärare förtjust höll i. Jag absorberade så mycket jag kunde av den livliga debatten och de livliga samtalen. Språklinjen erbjöd inte riktigt samma esprit, för att uttrycka det milt.

Det kan ha varit i början av vårterminen. Någon av humanekologins lärofäder skulle ha en föreläsning på biblioteket inne i Falkenberg. Senioren i vårt lilla gäng, Börje ifrån Kalmar, hade en vit Saab 96 (tror jag). Jag kommer inte ihåg vilka vi var som åkte in, men jag minns att Dan körde. Detta var under vintern. Vintern i Halland (liksom i Skåne) kan vara mycket jävligare än man tror. I och med att landskapet ligger vid västkusten och till stor del är öppet så faller inte snön, utan VRÄKS in både uppifrån och ifrån sidan. Snödrivorna sköljer in som stora vågor över vägar som det inte finns en chans att ploga snabbt nog. Så var fallet denna kväll. Mycket hastigt och oväntat slog snöovädret till. På bara minuter kunde vägbanan knappt urskiljas. Det blev mest en gissning över vad som var åker och vägbana, mellan vad som var mark och himmel.

I denna vithet kryper bilen fram, men det hjälper inte. Plötsligt bara släpper bilen greppet om vägbanan och fortsätter utan styrsel gradvis utåt mot vad som skulle kunna vara vägkanten. Dan gör allt rätt och försöker häva sladden enligt konstens alla regler, men det är förgäves. Det märkliga är att allt går så långsamt. Det känns ungefär som om bilen flyter omkring i detta vita hav, i ett vitt och kontrastlöst universum. "Nu är det kört" säger Dan. Jag urskiljer diket som en svag skuggning i den vita oändlighet som omger mig. En duns och en liten ryckning går igenom oss och bilen, som stannar tvärt i det låga vägdiket. Dunsen känns inte mycket mer än när man krockar med varandra i radiobilarna på Gröna Lund.

Jag har för mig att en traktor nu plötsligt dök upp. Fast det kan ju också ha varit så att någon av oss gick till närmaste gård för hjälp. Jag minns i alla fall att bonden drog upp oss ur diket och att vi körde hem mycket, mycket sakta. När vi var tillbaka på skolan så började Dan ursäkta sig för Börje, vars bil vi lånat, men Börje sa bara hur lättad han var att ingen blivit skadad. En dikeskörning kan vrida till både det ena och det andra på en bil, så Dan skickade in den på verkstad för säkerhets skull, men som jag kommer ihåg det var också den gamla Saaben utan skador.

Detta var en så märklig samling människor, en så ytterst ovanlig blandning av åldrar och kön. Det uppstod ibland ett slags samtal, vars rot huvudsakligen fanns bland humanekologerna, men som lika ofta var specifikt för denna lilla blandade klick människor. Kanske var det just detta vi blev i det här umgänget på just den här lilla isolerade och lite besynnerliga platsen ute på landet, just människor. Vi hade våra identiteter, våra åldrar och annat på annan plats och kunde därför i detta lilla isolat prata fritt. Jag saknar de här människorna. Jag blev bjuden på en återträff i Göteborg något år senare. Jag var kraftigt undersövd och drack alldeles för mycket den kvällen och somnade ifrån det hela. Jag somnade ifrån ett umgänge jag önskar att jag hade haft kvar.

Mia, den snusande ängeln ifrån Östergötland, skulle jag komma att träffa ytterligare en gång, efter en konsert med Lantmännen på puben Kaos i Gamla Stan i Stockholm. Eftersom det var en konsert med Lantmännen så hade vi naturligtvis festat redan innan konserten och denna gång så pass mycket att det påverkade mitt framträdande negativt. Det blev en hafsig spelning där publiken aldrig gick igång. Naturligtvis fortsatte krökandet också efter spelningen och jag var rätt rejält dragen när Mia plötsligt dök upp i logen (för övrigt ingen loge utan bara ett mögligt källarutrymme). Jag visste inte vad jag skulle säga, jag hade svårt att prata överhuvudtaget. "Peter" sa hon bara medlidsamt och skakade på huvudet. Jag vill minnas att hon smekte mig på kinden. Sedan såg jag henne aldrig mer.

P - med flera!
Tillbaks till Katrineberg och 88: Jag for hem till Stockholm över påsklovet och blev bjuden på fest av A. Jag undrar varför. Det brukade bara sluta med att jag blev full och gråtmild och bad henne att ta mig tillbaka. Som jag minns det så hängde jag mig fortfarande fast vid A, som en del av ett slags postförhållande. Vi hade till stor del samma umgänge och gick till samma ställen. Under denna period, plus åren närmast efteråt, så skulle A komma att delvis ändra inriktning.

Mannekängandet och modellandet skulle bara vara i något eller några år till. Sedan skulle A komma att utbilda sig till sjuksköterska och få delvis ett nytt umgänge, ett något svennigare sådant. A började bli mer jordnära på något sätt. Hon hade bestämt sig för att växa upp. Jag tror det nya umgänget till stor del bestod av arbetskamrater. Detta ledde till att vi nu hamnade på ställen som Sloppy's samt en futuristisk bar på Högbergsgatan (i samma kvarter som Fenix) vars namn jag nu förträngt.

På festen, som A nu trots allt bjudit mig på, kom jag att limma på hennes tämligen kraftiga tjejkompis P. Det fortsatte med kyssar i köket och hångel i parken utanför, innan vi slutligen åkte hem till henne i taxi för fullbordandet av det hela. När jag morgonen efteråt kom hem till min lägenhet i Bromma (Jag tror att A och hennes kille tillfälligt lånat tillbaka lyan till mig över lovet) så rakade jag av mig allt hår på huvudet inför återfärden till Katrineberg. Jag lånade en svart basker av A, dels för att det kändes kallt om huvudet utan hår, dels för att dölja några rejäla skärsår ifrån rakhyveln.

Nu hade jag gjort det igen! Detta var min omvända katharsis. Istället för rening så sökte jag olika sätt att skita ner och förstöra. Nu hade jag lyckats skjuta mitt förhållande med C i sank. I praktiken var detta förhållande visserligen redan slut, men nu hade det fått sitt storartade avslutningsnummer. (Plats för skratt.) Jag kom att ha ett förhållande med den storvuxna P som skulle sträcka sig gott och väl in i året därpå. Det är märkligt vilken känsla av frihet jag hade när jag kom tillbaka till skolan utan ett hår på huvudet. Min "nya" uppenbarelse, både utseendemässigt och personligt, väckte reaktioner. Jag hade liksom gått och hållit igen för C:s skull samtidigt som jag haft A längst inne i mitt hjärta. Jag hade samtidigt ofta tänkt på V som jag skändligen svikit och aldrig på allvar gett någon chans. Nu gav jag bara fan i alltihop!

Denna destruktivitetens triumf skulle sedan avrundas mot slutet av terminen, genom att jag på den stora skolfesten hade intensivt sex, både inne på damtoaletten och senare på mitt rum, med en flerbarnsmor i ungefärligen min egen ålder. Genom detta blev jag otrogen också emot P, efter bara någon månads förhållande. Jag föraktade mig själv alltmer. Mitt spruckna känsloliv bröts slutligen upp i två helt oförenliga delar. I botten fanns den första stora kärlek som jag någonsin upplevt, min kärlek till A. Jag hade varit som ett barn när jag först träffade henne 1984. Jag hade inga som helst verktyg för att hantera min upplevelse, ingen mognad, förstod inte alls var mina känslostormar kommit ifrån.

Jag hade ännu inte lekt klart. En ständigt närvarande känsla av brist - en törst - gjorde att jag inte kunde stanna upp, inte hejda begäret. Så kom otroheterna till, varav V blev den goda ersättaren för A som jag sedan förrådde när jag inledde mitt förhållande med C på Gripsholm. V kändes på något sätt alltför ömtålig och jag dolde mig delvis inför henne utan att riktigt förstå varför. C var istället intellektuell. V hade gett mig den fylliga kropp som A inte hade. C gav mig sedan det samtal som varken A eller V kunde ge mig, åtminstone var det så jag såg det.

Problemet var bara att C var för bra, så nu kastades jag tillbaks igen till hennes motsats, till en påtagligt kraftig kvinna utan akademiska meriter, som skrev brev fulla av stavfel - och jag kände mig befriad. Men samtidigt, varje gång som jag såg stavfelen i breven från P, så föraktade jag henne. Jag var ta mig fan inte riktigt klok! När jag så slutligen hoppade i säng med "morsan" så gjorde jag det huvudsakligen för att slutligen också rasera förhållandet med P, men P förlät mig. - Varför? Jag ville göra slut på förhållandet, men P:s förlåtelse höll mig kvar i ännu några månader.

Jag kastades fram och tillbaka mellan olika begär, mellan olika sorters längtan. Det nötte ner mig. Jag gled gradvis in i apati, in i ett slags depression. Depressionen kom att steg för steg ta över mig redan tidigt under vårterminen. Jag slocknade liksom bara, tappade energin. Det var som om någonting närmade sig slutet. Jag hade lämnat min hemstad. En av mina allra närmaste vänner hade dumpat mig. Jag hade lämnat kärleken, dels den stora, dels de något mindre och jag började tappa stinget. Jag började lägga på mig en liten övervikt. Framgången hos kvinnorna blev allt mindre självklar - utom möjligen hos en tjej på fotbollslinjen som tycktes hopplöst förälskad i mig, trots mitt närmast demonstrativa ointresse. Hon var en jävligt bra tjej och det är tur för henne att det aldrig blev något. Hon var i sanning värd bättre än den man jag då hade blivit.

Nu låter det kanske som om jag försjönk i total apati, men så var det inte. Jag deltog i skolans liv, till exempel i en filminspelning som teaterlinjen gjorde. Jag spelade rollen av en far som blivit hatisk gentemot sin son när modern dött i samband med sonens förlossning. Detta hat skildrades i filmen bland annat genom en scen på den näraliggande Alfshögs kyrkogård, där jag hatiskt skulle blicka ner i en tom barnvagn på det imaginära spädbarn som jag alltså skyllde för moderns död. Jag skulle se hatisk ut men såg mest ut som om jag hade tandvärk. Mer minnesvärd var scenen som utspelades vid middagsbordet. Det hatade barnet hade nu vuxit upp till en, av mig, hunsad yngling.

Scenen gick inte bra. Antingen var det tekniska svårigheter eller så lade det usla skådespeleriet hinder i vägen. Den mat som jag och "sonen" skulle inmundiga under scenen bestod av stekt falukorv och stuvade makaroner. Efter ett antal timmar hade de stuvade makaronerna förvandlats till en iskall klistrig massa som knappt gick att avlägsna ur kastrullen. Eftersom scenen krävde att vi skulle äta av geggan så var det bara att sleva i sig så gott det gick, trots att tänderna fastnade och käkarna låste sig.

Scenen hade också sin stora final. Den stackars hunsade sonen skulle spilla ut mjölk, vilket gav mig, i rollen som den hatiske fadern, en giltig ursäkt för att ge ungjäveln en rejäl örfil. Och det blev den också. Rejäl alltså. Faktum är att "sonen" fick ett redigt rött märke på kinden efteråt. - Jag vet inte vad örfilen möjligen väckte hos denne unge man ifrån teaterlinjen, för en dag stod han utanför min dörr på internatet och sa att han ville ha min kropp!

Nu menade han inte detta i den meningen att han var avundsjuk på min kroppskonstitution och önskade sig en liknande. Inte heller ville han att jag skulle donera organ. Fast kanske fanns det ett eller annat organ han var lite sugen på trots allt, eller ville suga på trots allt. Snubben var bög! Jag hade inte märkt någonting innan och blev därför mest förvirrad. Generat skrattande och skämtande slingrade jag mig ur situationen och stängde dörren ungefär på samma sätt som man gör för ett Jehovas vittne. En bög ifrån teaterlinjen var förälskad i mig, samtidigt som jag själv blev alltmer förälskad i en flata ifrån teaterlinjen, som i sin tur var ihop med en bisexuell tjej ifrån teaterlinjen. Fanns här månne ett samband?!

Berlinresan
Jag behövde nog komma bort ett slag. Tryggt nog skulle sekreterarlinj... förlåt, jag menar förstås språklinjen, åka på språkresa till Berlin för några dagar. En trevlig tjej med patologiskt svängande humör ifrån teaterlinjen vid namn Droppen (som möjligen inte var flata) följde också med. Reseledare var vår skotske klassföreståndare, som faktiskt behärskade både spanska och tyska flytande. Det sistnämnda skulle visa sig användbart i studiesyfte, även om det också skulle visa sig en smula farligt.

En resa till Berlin var ju knappast komplett utan ett besök på andra sidan järnridån och ett sånt skulle komma att äga rum. Vi bodde emellertid i Västberlin, vilket förvånansvärt nog var billigare än att bo på östsidan. Förklaringen till detta var regimens sjukliga kontrollbehov gentemot utlänningar ifrån väst. Man ville bara låta dem bo på av myndigheterna godkända hotell (förmodligen sådana som hade övervaknings- och avlyssningsutrustning installerad). Så även om kostnadsläget för västerlänningar i Östtyskland var lägre så gjorde det begränsade utbudet av boenden (och den totala avsaknaden av konkurrens) att prisbilden där ändå inte var särskilt gynnsam. I öst fick det alltså bara bli ett kortare besök.

Vi besökte muren ifrån västsidan, invid riksdagshuset och floden Spree, där de fåtaliga båtarna nu bemannades av tungt beväpnade gränsvakter. Vid murens fot, ganska nära vattnet fanns några kors och skyltar, tillsammans med blommor till minne av dem som skjutits under sina flyktförsök ifrån diktaturens Östtyskland. Vår kamrat ifrån teaterlinjen, Droppen, brast ut i gråt vid åsynen av allt detta. Hela denna plats var våld! Betongen var våld! De beväpnade vakterna som flinade ifrån tornen på östsidan var våld! Den flod som ingen längre fick korsa eller färdas på var våld! Skådis eller inte, dessa tårar var äkta. Så minns jag nu idag Droppen, för de tårdroppar som föll vid denna vidriga mur, invid detta nederlag för mänskligheten.

På andra sidan, i den dramatiska republiken, besökte vi bland annat TV-tornet ifrån vilket alla möjliga propagandasändningar utgick, möjligen också de radioutsändningar på svenska som vid denna tid kunde rattas in och höras tämligen väl hemma i Sverige. Hemma i skolbiblioteket på Katrineberg fanns (förhoppningsvis bara i studiesyfte) DDR-journalen (eller DDR-revyn eller liknande), en närmast hämningslös propagandaskrift. Särskilt komiskt var reportaget i tidningen om hur Östberlin rustades upp, illustrerat med en bild av en mysig och typiskt Berlinsk gata, med små affärer och ett litet "Kneipe" (pub/kvarterskrog) samt några synnerligen välputsade bilar av märket Trabant.

En av "arbetarstaten" DDR:s lögner var att landet saknade arbetslöshet. I Östberlins TV-torn förstod jag varför. Utanför tornet stod några vakter. När man gick in för att betala stod sedan ytterligare en eller annan vakt eller entrévärd där för att övervaka kön. Det gick dock ganska fort att komma in, eftersom det var många kassor som dessutom tycktes överbemannade. Innanför spärrarna kom man sedan in i något slags rum som tycktes befolkat av personal med oklara uppgifter. Vid hissarna möttes man så av en hissvärd vars uppgift syntes vara att förhindra att för många personer åkte med på samma gång. Skulle han nu av misstag råka ha släppt in för många i hissen så är risken ändå rätt liten att detta skulle ha passerat obemärkt. Inuti i hissen fanns nämligen en hisskötare som körde turisterna upp och ner.

Uppe i tornet möttes man så av en hop våningsvärdar som förhindrade att turisterna gick vilse. Hur fan nu det skulle gå till. Tornet var runt, så oavsett om man gick motsols eller medsols så kunde man bara komma tillbaka till utgångspunkten, alltså till hissarna. Ytterligare någon våning upp fanns tornets restaurang, som naturligtvis kryllade av kypare. Osökt kom jag att tänka på Kaknästornet i Stockholm, där man betalar till en person i kassan (samt eventuellt köper ett vykort, en dalahäst eller nåt annat skit i souvenirbutiken) och sedan själv tar hissen till någon av våningarna, av vilka endast restaurangvåningen är (sparsamt) bemannad. - Samma situation, men med bara en bråkdel av den personal som befolkade Berlins TV-torn.

Vår skotske klassföreståndare ville se Östberlin mer inifrån och lyckades därför på ett "Kneipe" över ett glas öl komma i snack med en lokal östberlinare. Efter att de pratat en stund så lyckades han sedan få denne man att gå med på att vår lilla grupp, varav de flesta som sagt utgjordes av språklinjen, skulle få göra studiebesök i hans hem och träffa hans familj. Detta hade varit en helt normal sak att göra i många länder, men det var den fan inte i Östtyskland! Den hemliga polisen "Stasi" fanns överallt och att fraternisera med västerlänningar kunde leda till att man råkade mycket illa ut. Vår lilla grupp kunde lika gärna ha haft "SVENSK" stämplat i pannorna. Naturligtvis kunde vi själva råka i svårigheter, men mannen som bjöd hem oss tog en mycket större risk.

Vi gick där och försökte att inte se ut som turister, vilket naturligtvis misslyckades kapitalt. Att denna grupp av uppenbara västerlänningar befann sig på en vanlig gata i Östberlin, en gata som saknade både sevärdheter och affärer, var märkligt - för att inte tala om när hela gruppen utlänningar plötsligt gick in genom en port till ett vanligt hyreshus! Detta var komplett idioti. Säkerhetstjänsten "Stasi" hade nämligen den egenheten att man satte press på sådana som gjort något otillbörligt, för att på det sättet tvinga dem till att bli informatörer - alltså tjallare. Man kunde vara rätt säker på att det fanns åtminstone en i varje hyreshus. Naturligtvis måste någon ha sett oss och sannolikt också rapporterat det vidare.

Väl uppe i parets lägenhet så pratade vi om öst och väst och skillnaderna däremellan. Naturligtvis hade de, särskilt kvinnan som var akademiker, ett behov av att visa på det positiva som ändå fanns i öst. När samtalet gled in på Muren med stort M så uttryckte hon försiktigt att socialismen ändå hade ett behov av skydd mot den rovgiriga kapitalismen. I detta hade hon möjligen en poäng. Problemet var bara att Berlinmuren inte var svaret och det var inte den förljugna östtyska staten heller. Detta var inget "klasslöst" samhälle. Detta var en diktatur styrd av en rovgirig maktelit, ett samhälle där allt och alla övervakades och kontrollerades, ett samhälle där propaganda och rena lögner ersatt det fria meningsutbytet. De "fria valen" tycktes också på något märkligt vis alltid vinnas av det "socialistiska enhetspartiet" SED.

Efter ett intressant och stundtals livfullt samtal blev det dags för vårt lilla sällskap att lämna lägenheten, passera den lilla innergården och gå ut på gatan. Där utanför stod en uniformerad polis och tittade intresserat på hur hela gänget västturister plötsligt vällde ut ifrån ett bostadshus i Östberlin. Tydligen var jag den ende som såg polisens gråa uppenbarelse. Jag påtalade detta för vår skotske klassföreståndare som grinade illa. Sannolikt gick det nu upp för honom vilken risk han hade utsatt det östtyska paret för.

Vi lämnade östtyskarna åt ett okänt öde och avslutade det hela med lite östshopping. Jag köpte en bok av Brecht som hette "Flüchtlingsgespräche" (vilken då möjligen heter Flyktingsamtal på svenska) i en märklig bokhandel. Där fanns stora upplagor böcker men bara ytterst få titlar och det var tomt på folk i butiken. Detta var den godkända socialistiska litteratur som kördes ner i halsen på folket och efterfrågan var därför i stort sett noll. Att gå in i en östtysk bokhandel var därför en rätt dyster upplevelse.

Mycket roligare var det heller inte att handla skivor i det stora varuhuset på Alexanderplatz. Själva torget var en vidsträckt och död stenöken, en plats avsedd för stora militärparader och uppvisningar. Den enda sevärdheten var det stora världsuret, ett stort åbäke till plåtskulptur som visade tiden i olika delar av världen, vilket utgjorde ett magnifikt hån mot befolkningen i denna stat där nästan ingen fick resa ut. De enda som kunde resa någotsånär obehindrat var ålderspensionärer (alltså icke arbetsföra) med anhöriga i väst. Vid dessa tillfällen brukade de västliga anhöriga lasta sina stackars östliga släktingar fulla med matvaror, kläder och annat som inte fanns att tillgå i DDR:s illa fungerande planekonomi.

Den statligt styrda planekonomins misslyckande med att förse folket med vad de behövde och efterfrågade var lika uppenbart i det stora varuhusets skivavdelning som det varit i bokhandeln. Min pappa hade informerat mig om att man kunde köpa prisvärda inspelningar av klassisk musik i öst, något han själv brukade göra på sina affärsresor i österled. Så kunde det väl vara ibland, men då krävdes det att staten just för innevarande femårsplan beslutat att tillverka skivan si eller så i en mängd som motsvarade efterfrågan, vilket sällan var fallet, så inte heller nu. Det fanns nästan ingenting att välja på. Det som fanns var väldiga upplagor av ett fåtal titlar som inte var särskilt kända eller efterfrågade. Jag köpte en tjeckoslovakisk inspelning med ett mindre känt stycke av Antonin Dvořák bara för att ha köpt något överhuvudtaget. Jag tror att jag lyssnade på skivan en gång.

Hemma på en skivrea i Sverige hittade jag senare en massa bra inspelningar ifrån samma statliga tjeckoslovakiska skivbolag, Supraphon, bland annat Prokofjevs klassiska symfoni som jag lyssnat så mycket på som liten (musiken som fick mig att se hästar storma fram över en oändlig slätt). Detta var en smula tragikomiskt. De så kallade socialistiska staterna behövde exportinkomster i konvertibel valuta som exempelvis Dollar eller D-Mark. Den östtyska valutan var helt värdelös utanför östblocket. Konkret innebar detta att när det fanns varor som efterfrågades både hemma och utomlands, så valde man att i första hand exportera dem för att på så vis få in pengar att köpa väst-varor för. - Det var därför som jag fann de här skivorna ifrån öst i reabacken i Sverige och det var därför som samma skivor inte fanns att köpa för stackarna i Östberlin.

Man hittade sålunda inget köpvärt i Östberlin och det fanns heller inte mycket till nöjen att spendera pengarna på. Eftersom staten som sagt behövde västpengar så tvingades också alla västliga besökare växla in en viss liten summa vid inresan, till en kurs som var rena skämtet. En västtysk D-Mark växlades rakt av mot en östtysk Mark, vars faktiska värde bara var en bråkdel av D-Markens. Alltså gick man omkring i Östberlin med en näve nästan värdelösa låtsaspengar. (De fjäderlätta mynten var talande nog av aluminium!)

Alla servitörer var griniga och man fick vänta i evigheter på precis allting. Service och vänlighet var något nästan obefintligt i DDR, personaltätheten till trots. Det fanns nämligen inget att tjäna på vänlighet gentemot kunder. Allt utom möjligen mycket små rörelser, av typen mindre tobaksaffärer eller liknande, var statligt, så någon konkurrens fanns inte. Var man som kund missnöjd så fanns ändå ingen annanstans att gå. Det brukar heta att nöjda kunder kommer tillbaka. Här kom man tillbaka i alla fall. Man kunde inte jobba upp sig, inte skaffa kapital - och även ifall man kunde så fanns det ingenting att köpa. Vanligt folk kunde inte ta sig någonstans, varken bildligen eller bokstavligen. Det är klart, ifall man tillhörde man den privilegierade partitoppen så fanns naturligtvis alla möjligheter.

I Östberlin kunde man se på TV-programmen ifrån väst. Man såg alla sakerna som fanns där och som man inte kunde köpa. Lösningen blev en svart marknad. Besökare ifrån väst köpte svarta tjänster (och i förekommande fall vissa varor som smugglades ut) förhållandevis billigt i öst för västvaluta. Till det östliga hyckleriet hörde nämligen att det fanns affärer, formellt till för turister och utlänningar, där man kunde handla utländska varor för västvaluta. Där kunde alltså driftiga östtyska svartjobbare och svartabörshandlare (samt partiets toppar förstås) spendera sina slantar på varor som landets egen slutna planekonomi inte tillhandahöll. En tämligen hög procent av priset åkte sedan ner i statens fickor. Ett formidabelt hyckleri.

Vår dag i öst närmade sig sitt slut. Vi tog oss till passkontrollen (minns inte vilken). Köerna sniglade sig fram eftersom de nitiska östtyska gränspoliserna skulle rota och kolla i allt som gick att rota och kolla i. När det blev min tur så tittade en passkontrollant mycket länge och misstänksamt i mitt pass. Jag blev inkallad i något litet bås i den stora hall där passkontrollen ägde rum. Det påminde mest om en provhytt, med undantag av att personalen inte kom med nya kläder att prova, utan i stället bestod av två bistra representanter för "folkpolisen" (Volkspolizei) som misstroget fixerade mig med blicken. Jag kände att jag började svettas. Men obehaget blev kortvarigt. Jag antar att det var mitt tyska efternamn som skulle kollas av mot någon lista över förrymda östtyskar. Med en känsla av lättnad gick jag in i Västberlin.

Under hela den här resan så kändes det som att jag bara gick och gick, i öst såväl som i väst. Överallt var det något man skulle gå till och sedan fortsätta att gå i när man väl kommit dit. Bland annat så vankade jag runt på museer i både öst och väst. Jag var på det historiska museet "Pergamon" i Östberlin och på det egyptiska museet i Västberlin, mest för att se den vackra drottningen Nefertite. Någonstans, jag minns inte var, så köpte jag en liten behändig skrift som hette "Bilder/Schriften/Alphabete" och som handlade om hur världens olika skriftspråk hade uppkommit, förändrats och var besläktade med varandra, ett mycket användbart redskap för mina språkhistoriska studier.

Särskilt mycket till party blev det inte på resan. Eftersom Språklinjen bestod av en samling välartade familjeflickor så återstod bara Droppen ifrån teaterlinjen och hon hade, åtminstone där och då, ingen lust att festa. Lätt bakfull på armenisk brandy och med kappsäcken full av vykort och lite annat turistiskt skräp så klev jag på tåget för hemresan, som självfallet till stor del skulle ske nattetid. Jag har något blekt minne av att just detta innebar ett problem med taxfreebutikens öppettider, under båtfärden mellan Sassnitz och Trelleborg, men minns inte hur turerna gick. Hursomhelst så öppnade de till sist - och för vad som var kvar av min magra reskassa köptes den billigaste och enklast tänkbara östtyska vodkan.

Jag vet inte om det var så värst roligt att komma hem igen. Det var mest skit, bokstavligen. Eftersom Katrinebergs folkhögskola låg mitt ute på den halländska landsbygden så innebar detta att vi var omgivna av åkrar. Dessutom hade man i trakten rätt mycket svinuppfödning. Alltså gödslade man sina åkrar med svinskit (eller svinpiss som göteborgaren Dan kallade den stinkande sörjan). Det stank om Katrineberg, bokstavligen. När man åkte in till Falkenberg för att bland annat bunkra på bolaget så tittade folk konstigt på en. Sällskapen ifrån Katrineberg luktade nämligen alla starkt av svingödsel. Den friska luften på landet? Tjenare! Det var bättre luft till och med i Berlin.

Ungern och Balaton
Lagom till detta läsårs slut så fick jag för mig att jag skulle resa igen, dels till min pappa nere i Österrike, dels ville jag se Ungern och Budapest. Sju år tidigare, under min tågluff, hade jag skaffat visum till Ungern och planerat att åka dit som sista anhalt, antingen före eller efter en vistelse i Wien hos farsan, men inte hunnit med det. Nu hade jag dessvärre blivit för gammal för att tågluffa. Detta faktum borde ha fått mig att fundera lite, men det gjorde det inte. Jag vet inte riktigt varför jag ville åka just till Ungern, men nu blev det så att jag åkte dit i alla fall, med buss ner till Wien och därefter till Budapest med tåg.

Det var ingen bra idé. Bussresande innebär visserligen att man på sätt och vis kommer närmare sina medresenärer, men huruvida detta är en fördel eller en nackdel beror på vilka de är. Sedan så beror det naturligtvis också på hur social man själv är och jag var inte längre så värst social. Längs min väg genom livet hade jag förvärvat en ganska diskriminerande människosyn. Jag gjorde blixtsnabba bedömningar av vilka som var något att ha och vilka som var idioter. Behöver jag säga att de flesta var idioter?

De få som i mina ögon var något att ha, hade alla det gemensamt att de antingen var kvinnor som attraherade mig, eller så var de personer som på det ena eller andra sättet ägde något slags beläsenhet - samt att de förstås tyckte om att festa. Nu satt jag i stället på en långfärdsbuss omgiven av äldre förmågor, varav många pensionärer. I motsats till tågresandet, där man exempelvis kan gå till restaurangvagnen med flera ställen för att ragga det rätta sällskapet, så satt jag här fast med gamlingarna.

Bussen hade naturligtvis inte heller restaurangvagnens största tillgång, det vill säga mat, så därför gjordes långa stopp vid usla vägkrogar. Färden över till själva kontinenten skedde med färja ifrån Trelleborg till Travemünde. Resan företogs mitt i natten och några möjligheter att ha roligt ombord fanns knappt. Det satt väl på sin höjd en och annan moloken lastbilschaffis i baren. Jag hade ingen hytt att gå och lägga mig i och det tror jag inte särkilt många av de andra heller hade, möjligen ingen. Båtresan var lång, seg och händelselös och det var själva bussresan också. Det var en lättnad att komma fram till Wien och hem till farsan.

Det är märkligt hur jag alltid lyckades förtränga mina vistelser hos Pappa ifrån år till år. Innerst inne visste jag förstås hur det skulle bli, ett tassande på tå i ständig vaksamhet gentemot mot hans koleriska humör, gentemot ständiga ironier och missnöjesyttringar. Jag dög inte. Detta var det städse underliggande budskapet. Jag minns en gång när jag som liten flög hem ifrån Österrike, hur jag bröt ihop på flygplanet och började gråta. Jag hade nämligen glömt att vinka till Pappa, som stod på en utsiktsläktare på flygplatsbyggnaden nånstans. Det var så mycket spännande att titta på och jag älskade ju flygplan! Jag hade glömt att vinka till Pappa och jag kände mig fullständigt värdelös. Jag dög inte. Jag räckte inte till.

Naturligtvis blev det likadant även denna gång. Pappa kritiserade och skällde och hans fru gick emellan och medlade. Sen åkte vi väl iväg på några utflykter och så. För det var ju viktigt att vi gjorde något under tiden jag var här, eller nåt. Jag lämnade Wien efter ett antal dagar för att ta tåget till Budapest. Det var en lättnad att lämna Wien och farsan. Tågresan finns inget att säga om eftersom avståndet till Budapest inte är särskilt stort och resan därför inte var särskilt lång.

Även om Ungern ibland brukade beskrivas som "den gladaste baracken i öst" så var det ändå rätt mycket som påminde om Östtyskland och övriga östländer. Dessutom så var det inte lätt att hitta hotell och vandrarhem till priser som passade en fattig student. I stället fanns, förvånande nog för ett östland, möjlighet att hyra rum hos privatpersoner, vilket jag dumt nog bestämde mig för att göra. Efter en färd med spårvagn ut i periferin på Buda-sidan av staden hamnade jag hemma hos en frodig tant som inte behärskade ett ord av varken engelska, tyska eller franska. Inför resan hade jag turligt nog lånat en ungersk parlör ifrån biblioteket, så jag kunde åtminstone säga "ett, två, tre", "jag är svensk" samt konstruera något slags tackfras innan jag for därifrån. Det kändes jobbigt att bo i en främmande människas hem, särskilt hos någon som jag inte kunde prata med.

Jag hittade heller inget att göra i Budapest. Dagtid gick jag runt längs turiststråken på Pest-sidan och kollade på folk, men jag varken sökte eller fick kontakt med folk på samma sätt som jag hade fått sju år tidigare under min tågluff. Jag gick mest omkring och kände mig ensam. Detta var något jag inte hade upplevt på mycket länge. Jag gick ut en kväll på ett disco som låg i de äldre delarna av Buda, men utan att vara ens i närheten av ett ragg. Jag hade redan lagt på mig en viss övervikt. Jag tog inte längre kontakt som förut. Jag hade tappat fart. Jag bestämde mig för att dra vidare.

Färden gick med tåg till Balatonsjön, ett turistområde i södra delen av landet. Det var en märklig plats. Ungern var ju förhållandevis öppet mot väst (och skulle ett år senare bli flyktväg för många östeuropéer, främst östtyskar, när man öppnade sina gränser mot både öst och väst). Detta ledde till att det fanns en hel del turister ifrån väst i de små städerna längs sjöns stränder, men området var också populärt ibland folk ifrån östländerna. Eftersom Ungern var en smula friare, så antar jag att de övriga östländerna hyste en viss skepsis, som i sin tur innebar att exempelvis de östtyskar som ville turista här inte fick föra ut mycket mer än kaffepengar ifrån Östtyskland när de for hit. Alltså hade de bara råd att bo i de mest inattraktiva områdena, långt ifrån sjön och centrum.

I den lilla turiststaden Siófok körde rika västtyskar runt i centrum med vräkiga Mercedesbilar medan fattiglapparna ifrån öst gick till fots, på väg till eller ifrån sina usla boenden långt ifrån sjön, utan pengar till mer än livets nödtorft. Jag sprang så småningom på två östtyskor som jag faktiskt kom att umgås en smula med (dessvärre bara som kompis). Tjejerna kom ifrån Rostock, den medeltida hansastaden vid Östersjön. Jag minns att jag frågade dem en typisk västfråga och fick ett typiskt östsvar. Jag frågade vart man gick om man ville roa sig i Rostock. Deras svar var naturligtvis självklart: "Man bleibt zu Hause!" - Man stannar hemma!

Tjejerna hade inte ett nickel att roa sig för, så jag bjöd dem på det mesta. Tro nu inte att jag var generös, för det var jag inte. Jag var faktiskt makalöst snål som ung. Men i den här situationen så hade jag inget val. Här i öst var jag en rikemansson och jag skämdes över det. Hade jag inte bjudit dem så hade vi inte kunnat göra mycket mer än att gå och bada. Östtyskorna skulle snart åka hem och vi utväxlade adresser. Tyvärr så tappade jag bort lappen. Jag fick ett vykort ifrån dem senare men utan avsändare, så jag kunde aldrig svara.

Mitt andra kontaktförsök ledde till att jag kom att snacka med ett par lokala ungerska tjejer, som märkligt nog snackade helt okej engelska. Det var samma sak där, jag var (trots min snålhet) tvungen att bjuda av samma skäl som ovan. Jag minns att särskilt den ena av dem var otroligt vacker, lång och slank med ljust brunt och självlockigt hår samt två mörka intensiva ögon. Naturligtvis hade hon något slags jävla pojkvän någonstans. Kanske ville tjejerna bara bli bjudna på lite drinkar. Fullt förståeligt i så fall.

Men oavsett om jag pratade med östtyskor, ungerskor eller marsianer så hände inget. Hjulen slirade i leran och det kändes som om jag knappt hade styrfart. Besviken lämnade jag Balatonsjön. Jag har för mig att jag var kvar i Ungern och i Budapest någon dag till, fast det kanske bara var i väntan på tåget. Sen åkte jag tillbaks till Österrike för lite mera faderligt missnöje i ytterligare några dagar. Slutligen gick så färden åter till Sverige och det var inte någon triumfatorisk återkomst. Min resa var ett nederlag.

Resan i sig hade varit tråkig. Det var tråkigt hos Pappa. Det var tråkigt i Budapest. Det var tråkigt vid Balatonsjön. Jag hade inte haft riktigt roligt en enda dag eller natt. Jag hade fått adressen till några trevliga tjejer, men tappat bort den. ALLT var tråkigt! JAG var tråkig!! Kontrasten mot min tidigare tågluff var skriande. Vad hade hänt? Jag måste göra NÅGONTING! Vem eller vad ville jag vara? Ville jag bli vuxen, eller ville jag festa vidare och knulla runt?

Vägen till Hultsfred
Kanske borde jag ha hajat till över hur andra såg på mig under mitt år på Katrineberg. Strax före avslutningen så kom min amerikansktalande lärare till mig och frågade försynt ifall han fick låna min basker, alltså baskern jag hade burit efter att jag rakat av mig håret. Eftersom jag visste att han och min andre (skotske) klassföreståndare hade för avsikt att sätta upp något litet spel i samband med avslutningen så var jag en smula misstänksam, men lånade till slut ut baskern.

I klassföreståndarnas lilla spel, på rim, skildrades hur språklinjens deltagare en efter en avföll ifrån sina studier. Det hela var skämtsamt och vänligt framförda små karikatyrer över de olika elevernas små svagheter och egenheter. Jag själv skildrades som en butter typ - iförd basker förstås - som gjorde obscena gester när intimitet fördes på tal och som slutligen vinglade iväg med en tömd vinflaska i ena handen. Bilden var alltså inte särskilt smickrande. Kanske borde jag ha stannat upp en stund och funderat över den.

Att komma hem till Stockholm efter Katrinebergsåret kändes än mer meningslöst. Jag hade inga pengar, inget band och inga idéer om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag behövde åtminstone ett jobb. Jag lyckades efter ett tag hitta ett kneg, jag skulle vara nattportier på Bromma flyghotell. Det verkade ganska simpelt. Man skulle sitta i receptionen under natten, kränga lite dricka och mikro-mat, samt förbereda morgondagens frukost; koka kaffe, koka ägg och skära upp bröd.

Nätterna bestod mest i att slappa, glo på TV eller läsa tidningen, men det fanns en faktor jag inte hade räknat med: Knäppgökarna! Natten var dårarnas tid. Fylltrattar, knarkare och knäppgökar drog runt i grannskapet kring Brommaplan. Det är för mig en gåta var de alla kom ifrån och vad fan de gjorde ute om nätterna, men påfallande många tycktes finna sin väg in till min lilla reception. I de allra flesta fall kunde man, på ett vänligt men bestämt sätt, så småningom bli av med dem. Men emellanåt dök det upp rena galningar. Dessa saknade jag medel för att bemästra.

En natt så kom det en dåre för mycket. Han föreföll påtänd och hela hans uppenbarelse var hotfull. Han hotade sig in i hotellet och försvann uppåt i huset. Jag blev ganska skraj och ringde polisen. Tack och lov tog de inte alltför lång tid på sig. De kom och frågade mig var busen var någonstans, men jag visste bara att han försvunnit upp i huset och att ett larm gått ifrån något fönster som tydligen inte skulle vara öppet. Efter ett litet tag kom poliserna ner med intränglingen i ett fast grepp emellan sig. Utanför på gatan så släppte de honom direkt. Det blev jag inte särskilt mycket tryggare av. Jag ringde min chef och sa att de fick skicka hit någon annan - omedelbart! För nu tänkte jag gå hem. Jag minns inte ifall jag inväntade min ersättare eller inte, men detta blev min sista natt på Bromma flyghotell.

Inget jobb, inga pengar och ingen framtid! I ett slags desperat försök att vrida tillbaka klockan tog jag kontakt med A och föreslog henne en picknick ute på Djurgården, för gamla tiders skull. Jag vet inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag tog med käk av något slag och en flaska vin. Hon ville inte ha något vin, så det slutade med att jag drack upp flaskan själv. Jag blev sentimental och påhängsen. Mitt vindoftande gnäll skulle inte föra henne tillbaka till mig. A kunde måhända ha varit svaret på mina frågor och slutet på mitt sökande ifall jag hade träffat henne tidigare, innan min kompensatoriska sexuella cirkus satte igång, eller ifall jag hade träffat henne långt senare, när jag fått leka färdigt. Nu var det bara kört.

Svaret på mina frågor om framtiden fick jag istället på vägen ut till denna patetiska picknick. Jag och A hade kommit ut på Djurgården, passerat Djurgårdsbron och strax efter Nordiska museet tagit tagit av till vänster, in på Rosendalsvägen, invid Hazeliusporten in till Skansen och Biologiska museet. Strax innan man når planksteksparadiset Godthem, på vänster hand, så passerar man den andra lokala restaurangen Ulla Winbladhs uteservering.

I jämnhöjd med denna hörde jag plötsligt någon som ropade mitt namn. Det visade sig vara K, Patriks syster och tillika Lantmännens närmaste supporter. Strax därpå kom Patrik själv rusande. Jag fick en vänskaplig och hjärtlig "utskällning" för att jag inte hade hört av mig på över ett års tid, vilket väl var rättvist. På så vis kom det sig att jag och Patrik började umgås igen.

Det visade sig att vi var strandsatta båda två. Patrik hade träffat en småländska ifrån Hultsfred på Gripsholms folkhögskola under tiden jag gick där. Ifall det var under höstterminen 86 eller våren 87 minns jag inte. Hur som helst så hade han då flyttat ner till Hultsfred, fått något skitjobb på batterifabriken Noak och levt parliv. Samtidigt hade han också gått med i den lokala musikföreningen Rockparty, arrangörer av den årliga Hultsfredsfestivalen - och där på något vis hamnat i styrelsen.

Nu hade hans flickvän lämnat honom och han bodde själv i en något för stor och dyr lägenhet. Som jag minns det var han bara tillfälligt uppe i Stockholm för sommarjobbet på Ulla Winbladh. Jag berättade om de senaste årens cirkus - om A, V, C med flera. En hel del visste Patrik förstås redan eftersom han hade haft första parkett i Mariefred (samt att hans syster K naturligtvis roat förtäljt om mitt förförelseförsök i tvättstugan på Gripsholms folkhögskola). Jag berättade om att A och hennes pojkvän hyrde min lägenhet. (Jag tror att jag tillfälligt bodde hos morsan.) Medan vi pratade om allt detta så föll det sig nästan naturligt att jag skulle flytta till Hultsfred.

Senare denna sommar så gifte sig min älskade A med den man som hon en tid delat min lägenhet med. Jag var bjuden till detta bröllop och var dum nog att tro att jag skulle klara av det. Jag övervarade själva ceremonin. A:s förtjusning för kläder och mode hade, tillsammans med det faktum att hennes blivande man var något slags svartrockare, lett fram till beslutet att de skulle bära "gotiska" kläder under ceremonin. Det blev lite rockvideo över det hela. Hennes blivande man hade till exempel gula linser på sig. Naturligtvis såg det bara fånigt ut. - I den lite säregna träkyrkan, Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm, betraktade jag detta bisarra par bakifrån på deras väg fram mot altaret och jag trasades sönder inifrån. Något inom mig sjönk och jag vet inte om det någonsin riktigt kommit upp igen.

Utanför mötte jag hennes pappa. Vi såg på varandra. Jag såg att han förstod. Jag bröt samman fullkomligt. Jag stod avsides, lutade mig mot kyrkväggen och försökte att inte falla omkull medan en hulkande gråt skakade min kropp. Jag var så vilsen, så otroligt vilsen. Jag hade mött kärleken, jag hade fått känna på den men inte känt igen den. Jag hade lekt med den och hanterat den lättvindigt. Den stora känslan av brist var som ett bottenlöst hål inom mig. Jag hade fyllt på och fyllt på, utan att förstå att detta hål aldrig skulle kunna fyllas, hur många andra kvinnor jag än lägrade. A var min första stora kärlek och mitt första stora svek. Gud give att det hade varit mitt sista.

Jag hade inget som höll mig kvar. Jag vet inte om jag hade gjort slut med P eller om det bara tog slut av sig själv när jag nu flyttade. (Hon skrev rätt ofta till mig under tiden i Hultsfred, men jag har för mig att förhållandet som sådant redan var över.) Min flytt löste många problem. A och hennes nuvarande make fortsatte att ha en bostad. Patrik fick någon som hjälpte till med hyran. Jag kunde rymma ifrån P och slapp möta alla de vänner som var associerade med A. Jag slapp alltså leva i spillrorna av min egen kåta dumhet, vilken raserat mitt kärleksliv i flera led, ännu en liten tid. Det var inte längre lika mycket kvar av mig, men jag hade inte gett upp hoppet om en nystart.

"Humparen"
Bland det första som hände i Hultsfred var att Patrik introducerade mig för diverse människor i Rockparty. Jag blev tämligen omgående medlem av föreningen och började snart få diverse uppdrag. Rockparty hade några år tidigare satt igång den årligen återkommande Hultsfredsfestivalen. Festivalerna var mastodontiska projekt, för vilka man påbörjade planeringen i stort sett när det sista ackordet klingat ut ifrån festivalen närmast före. Dessutom tog man även vid andra tillfällen dit större akter och artister, som förmodligen inte ens skulle ha stannat i Hultsfred för att pissa ifall inte idealisterna i Rockparty funnits.

Idealister och idealister, nja. Snarare får man väl säga att Rockparty stod på två ben. Dels fungerade man som ett renodlat kommersiellt bokningsbolag med några anställda, dels var man en förening som vilade på ideellt arbete. Denna dubbelhet var naturligtvis potentiellt problematisk. Kanske visst man inte alltid på vilket ben man skulle stå. Detta var ännu inte synligt för mig. Min erfarenhet av musikföreningar kom ifrån "Skitmusikens främjande" och JAM. "Skitmusiken" var ju i stort sett ett gäng punkare som ville ha en lokal och skrek lite slagord. JAM var visserligen en ordinär lokal musikförening, men närde även den vissa politiska idéer. Båda dessa sammanslutningar var alltså mer eller mindre vänster och tämligen amatörmässiga. Jag var således mycket naiv i mitt närmande till Rockparty och trodde väl att detta var en liknande ideell förening av entusiaster. Så var det inte riktigt.

Med liv och lust försökte jag engagera mig i föreningens verksamheter. Det började väl med humpandet antar jag. Om jag minns rätt så blev en konsert med Peter LeMarc, under "Närmare gränsen"-turnén, det första större artistbesöket där jag humpade. Jag har för mig att Patrik var lokal konsertansvarig den här kvällen, det vill säga att han höll i samordningen av Rockpartys lokala och ideella konsertarbetare. Jag var alltså en av dem, en så kallad "humper"/"humpare" vilket betydde lokal bärhjälp i motsats till "roadie"/"råddare" vilket man kallade de turnerande motsvarigheterna, alltså de som medföljde artisterna och musikerna. - Jag tror att det var under denna kväll som Patrik blev ihop med Annika, den enda kompis som idag, 2008-03-30 - tjugo år senare, återstår ifrån min ettåriga Hultsfredsvistelse.

Det var jävligt jobbigt att humpa. När man burit och kånkat en hel kväll, kanske långt in på nattkröken, så belönades man av Rockparty med smörgåstårta och läsk, i motsats till råddarna och övrig turnerande personal som fick riktig lön. Dessutom var de sistnämnda ofta nedlåtande och dryga. En del av detta beteende var väl (stockholmsk) försvarsattityd, men huvudsakligen berodde det på att de kände sig som en utvald elit. De var ljudtekniker, ljustekniker, råddare samt en hel del annat löst folk som gemensamt levde i vanföreställningen att de utgjorde själva grundförutsättningen för musikens tillkomst, att ingen turné skulle kunna äga rum utan närvaron av deras lilla skrå.

Självfallet är detta nonsens. Musiken lever naturligtvis sitt liv med eller utan dem. En artist kan med bara sitt instrument eller a capella trollbinda en publik, helt utan närvaron av denna självutnämnda elit. Artisterna utgör ett slags "värddjur" för en hel fauna av mer eller mindre parasitära varelser såsom recensenter, skivbolagsfolk samt som sagt diverse turnerande personal. Mellan turnéerna återfinns de sistnämnda gärna i musikaffärer, där de gjort det till en sport att vara dryga och hånflina åt vanligt folks musikaliska ambitioner. Till Svenssons försöker man kränga iväg alla dåliga grejor och ju mer man lurar dem desto mer hånflinar man.

De bra instrumenten och tillbehören säljs istället till andra i samma skrå. De enda människor som får normal service och vänlighet i musikaffärer är proffsmusiker och naturligtvis artisterna, vilka grabbarna (för det är ju nästan bara grabbar) hämningslöst fjäskar för, då ju dessa är "polare". I musikaffären möter man alla dessa överåriga "rockare" med hästsvans eller liknande "musiker"-attribut. Där får man lära sig att ifall man inte har programvaran, ljudeffekten eller förstärkaren si och så, så kan man inte göra musik. - Sorry, boys. Det kan man visst!

Konsertansvarig denna kväll var en kille som hette Åke (som för övrigt en tid också var med i mitt och Patriks underbara punk-coverband "Risterapi"). En dum och dryg råddare av någon sort med hästsvans (naturligtvis) hade instruerat mig att bevaka denna ljusknapp med mitt liv. Han gjorde det alldeles klart för mig att en för sen eller för tidig släckning av ljuset vore en katastrof i klass med Titanics förlisning. Medan jag stod där som en ståndaktig soldat vid min ljusknapp så dök Åke upp och sa att det var okej för mig att släcka ljuset.

Jag blev en smula tveksam. Den otrevlige råddaren med hästsvans (naturligtvis) hade varit mycket tydlig med att det var hans personliga order som gällde - fast å andra sidan var ju Åke faktiskt Rockpartys lokala huvudansvarige. Detta var alltså ett klassiskt fall av motstridig ordergivning. Eftersom Åke ju faktiskt var min "chef" denna kväll så såg jag inget skäl till att ifrågasätta honom. Jag utgick naturligtvis ifrån att råddarna et consortes var samordnade med Rockpartys folk på plats. Alltså tryckte jag på knappen. Ett vrål hördes inifrån hallen när publiken entusiastiskt stormade fram mot scenen för att få så bra plats som möjligt, när nu konserten uppenbarligen precis skulle starta.

Sekunder senare hördes ett annat vrål ifrån "hästsvansen" som nu stod någon millimeter ifrån mitt ansikte och skrek diverse okvädningsord. Av okänd anledning hade Åke lurat mig att släcka ljuset för tidigt och därmed förstördes Johan Kindes effektfulla entré. Nu stod publiken snopen där i kolmörkret i väntan på en artist som inte dök upp. Hela det lilla (otrevliga) turnerande sällskapet var nu i total panik. "Ljuset har gått! LJUSET HAR GÅTT!" En inte helt färdigsminkad Johan Kinde kom rusande i panik förbi mig mot scenen. Naturligtvis fortsatte hästsvansen och den övriga turnerande cirkusen med sitt gnäll och skäll även efter konserten. Jag tröstade mig med att Johan Kinde aldrig har kunnat sjunga, varken förr eller senare, i vare sig ljus eller mörker.

Tandställning och kråksparkar
Utöver mina aktiviteter i Rockparty så behövde jag naturligtvis en inkomst i Hultsfred. Lösningen blev densamma även denna gång: Studielån! Jag skrev in mig och läste lite olika ämnen på Komvux i Hultsfred. Det fanns vissa ämnen där jag ännu saknade tillräckliga kunskaper, eller saknade formell kompetens. Dessvärre erbjöd inte Hultsfreds Komvux tredje årets svenska, vilket i praktiken innebar att jag fick läsa om andra årets svenska en gång till. Anledningen var självklar: Jag behövde få ihop tillräckligt många kurspoäng för fullt studielån. Nu föll det sig så att poängen ändå inte riktigt räckte till. Syokonsulenten på skolan föreslog då att jag skulle komplettera med distanskurser på Statens skola för vuxna, SSV, vilket jag gjorde, historia och religion.

Jag hade lämnat "sekreterarna" i språklinjen på Katrineberg bara för att möta dem igen, tio år senare! Det var ungefär så det kändes. Komvuxklassen bestod nämligen huvudsakligen av ett gäng hemmafruar. Kvinnorna var väl de flesta mellan trettio och fyrtio och merparten hade fått barn ganska tidigt. (Man får det på landet.) Plötsligt, ibland dessa uttråkade damer ifrån vischan - eller om det nu var Virserum, så dök en (förhållandevis) ung stockholmare upp som såg (förhållandevis) bra ut. Låt mig säga så här: Jag rönte visst intresse.

Jag nämnde att Rockparty stod på två ben. Det gjorde man också åldersmässigt. I toppen, särskilt då det gällde den kommersiella hanteringen kring artistbokningar med mera, så fann man de äldre kring trettiostrecket som sparkat igång föreningen några år tidigare. Ibland fotfolket i själva föreningsverksamheten fann man mest ungdomar i gymnasieåldern. Eftersom Komvuxstudierna försiggick dagtid och höll till i samma lokaler som den ordinarie gymnasieverksamheten, så kom samma tudelning att gälla för min egen del. Jag stod och snackade med tonåringar ifrån Rockparty på rasterna, varvat med umgänget i min medelåldriga klass under lektionerna.

Eftersom jag och Patrik var ungkarlar som inte tackade nej till lite party, så blev vårt hem en idealisk föräldrafri zon. Patrik var dessutom på jakt efter ny flickvän (efter Annika, detaljerna tillkommer senare) - och skulle en sådan rekryteras någonstans så var det ibland småbrudarna i Rockparty. Alternativet var nämligen dansbandsragg på hotell Hulingen, vilket var otänkbart. Alltså hängde det av och till en del gymnasieungdomar i vår lägenhet, de flesta av honkön. Jag kunde komma hem ifrån tanterna på komvux bara för att mötas av några fnittriga sextonåringar i soffan hemmavid. Det var helt jävla schizofrent!

Några av dessa fnittriga sextonåringar hörde till ett och samma gäng vänner. Det var Eva, Lia, Kicki och Annika. Utöver dessa tillkom några tjejer och killar ifrån Eksjö som också dök upp ibland. Förklaringen till detta var att Patrik till slut lyckades i sitt uppsåt och fick ett förhållande med en av tjejerna, Annika. Naturligtvis var även jag på jakt. Det var jag alltid. Förmodligen hade det varit sundare att rikta mitt fokus mot någon av damerna i Komvuxklassen, av vilka några dessutom signalerade visst intresse, men nu föll det sig inte så, åtminstone inte just då. I stället blev jag rasande förälskad i den förtjusande sextonåriga Lia.

För att vinna hennes hjärta, eller vad det nu var jag ville ha, så bestämde jag mig att för en kväll skicka Patrik till skogs, eller vartsomhelst, för här skulle det bjudas på romantisk middag! Jag tillagade kinamat av någon sort, med friterad banan till efterrätt. Det var visst någon förrätt också och till varje rätt serverades en lämplig alkoholhaltig dryck. Efter en rejäl middag låg nu den vackra Lia behagfullt utsträckt på Patriks soffa. Jag lutade mig över henne och vi pussades väl kanske lite. Men plötsligt tänkte jag: "Vad fan håller jag på med?!"

Jag var tjugosex år och låg här och försökte förföra en flicka som nyss börjat gymnasiet. Jag avslutade mitt pussande och mumlade något om att det kanske inte var någon riktigt bra idé att gå vidare med det hela. Jag vet sen inte om det var min kokkonst eller om det berodde på den unga Lias ovana vid alkohol. Men det sades mig senare att hon i kaskader spytt upp min romantiska middag på hemvägen. Av denna romantiska stund blev så en spya, samt en väldigt bra liten poplåt om jag får säga det själv: "Den långa vägen" som finns med på Lantmännens första (riktiga) demokassett. En lyckligt olycklig förälskelse?

På sätt och vis gick det väl inte så mycket bättre för Patrik. Av för mig okänd anledning blev Patrik tydligen missnöjd med sin och Annikas relation. Han beslöt sig därför för att sparka ut henne. Tråkigt nog innebar det att Eksjösflickorna, som jag kallade dem även om inte alla var ifrån Eksjö, inte längre frekventerade vår lägenhet. Denna roll övertogs istället av andra mer temporära unga kvinnliga besökare. Patrik och jag hade båda ett behov av att nyrekrytera. Snart nog dök nya tonårsflickor upp i vardagsrumssoffan.

En kompis till oss, en av de yngre förmågorna, kallad Axel - som långt senare skulle bli ordförande i föreningen - introducerade oss för några andra unga tjejer, bland annat en blondin som jag kallade för "Moonface" därför att hon hade ett runt (och för all del väldigt gulligt) ansikte. Jag misstänker att detta brände mina chanser där. Därutöver var det en ganska vacker tjej med brunt hår, lite knarrig röst och markerade kindknotor samt hennes spensliga, blonda och glasögonförsedda kompis, vilka vi naturligtvis också försökte vinna med lite vin, dock utan framgång enligt vad jag minns.

Som jag tidigare nämnt så utgjorde damerna i komvuxklassen den andra halvan av min tudelade gemenskap. Egentligen var situationen som en enda stor moralitet, ett dags-att-välja-läge där jag hade att avgöra om jag ville leva kvar i det ljuva livet, det juvenila livet, eller om jag skulle ta klivet in i vuxenvärlden. Mellan Scylla och Charybdis stod jag. Som åsnan mellan två hötappar stod jag. Jag stod mellan kråksparkar kring ögonen och tandställning. För säkerhets skull valde jag både och.

Jag tror det var mot slutet av terminen som vi i klassen skulle gå ut och dansa på hotell Hulingen. Jag snackar dansband! Fatta! - Jag var med i Rockparty, lyssnade på och talade om rockmusik och slika ting i stort sett varje dag. Nu skulle jag ut och dansa till dansband med ett gäng medelålders damer. Jesus!

Sagt och gjort. Jag klädde upp mig så gott det nu gick. Jag är stockholmare. Naturligtvis kunde jag inte bugga och sån skit. Jag kunde inte ens dansa tryckare. Naturligtvis dansade jag ändå. Naturligtvis dansade jag också tryckare. Naturligtvis började jag också att kyssas med en mörk kvinnlig klasskamrat som faktiskt såg ganska bra ut. Självklart så åkte vi taxi hem till hennes hus några mil utanför Hultsfred. Lika självklart hade vi lite mediokert fylle-sex.

Morgonen därpå satt jag och åt frukost när hennes sextonårige(!) son misstroget tittade in genom dörren och sa "gomorron". Kvinnan i fråga hade - förutom en son i samma ålder som den flicka jag tidigare förälskat mig i - också villa, Volvo och vovve. Vi gick ut på ett slags bakfyllepromenad denna söndag för att rasta hunden. Kvinnan tog tag i mig och sa: "Flytta hit så blir du harmonisk" vilket naturligtvis fyllde mig med fullkomlig panik. Jag vet inte hur jag kom tillbaka till Hultsfred, möjligen fick jag bilskjuts. Min hemkomst fyllde Patrik med stor glädje: "Oaa-ha-ha-ha! - En trettisextaggare! - Oaa-ha-ha-haaaa!" Som sagt, stor glädje.

Gamla och unga, nya och föredettingar. Jag fick brev ibland. Jag fick fortfarande enstaka brev ifrån exempelvis Pippi som befann sig i Nordnorge eller om det nu var nordpolen. Jag fick mängder av felstavade brev ifrån P, samt något enstaka brev ifrån en kvinna som jag sommaren innan raggat upp på Engelen hemma i Stockholm - en tisdag! Min förälskelse i den vackra unga Lia försvann lika fort som den kommit, kvar blev väl möjligen ett slags förtjusning.

Jag fick också ett mycket speciellt brev, daterat den fjärde oktober. A:s pappa skrev till mig hur sorgsen han hade blivit när han sett mitt tillstånd under A:s bröllop. Han skrev många vänliga ord som rev upp all den sorg som jag stoppat undan. Det gjorde så ont, så ont. Det gjorde så pass ont att min enda chans att fortsätta fungera var att stoppa tillbaka smärtan där jag innan hade gömt den. A:s pappa skrev att han tyckte jag varit stark som klarat av att bevista bröllopet och likaså låtit A och hennes man få bo i min lägenhet. Men jag var inte stark, utan svag; karaktärssvag, rädd, förvirrad och vilsen. Jag var en pojke i en ung mans kropp, som dessutom inte skulle vara ung så länge till.