Resan till London
1990 började på samma sätt som 1989 tog slut. Jag var ihop med en tjej som jag träffat på ragg- och sunkhaket Engelen/Kolingen, hon var naturligtvis mullig och bystig. Nyårsaftonen som föregick detta år firades i ett hyreshus, inte långt ifrån Solna pendeltågstation, tillsammans med henne och hennes kompisar. De manliga kompisarna var samtliga ungefär ett halvt årtionde yngre än jag, eller mer, och en försvarlig del av dem följde den rådande proletära estetiken till punkt och pricka; stentvättade Levi's 501, tubsockor, seglarskor och hockeyfrilla. Jag kände mig mycket illa till mods.

Värden för kvällen, den mest konsekventa hockeyfrillan av dem alla, påtalade under sitt tilltagande rus hur dyr maten var. Den bestod av en märklig rätt där man tagit död på en stor bit oxfilé med hjälp av malplacerade kryddor och något sött kladd, som möjligen var ananas. Jag bedyrade hur fantastisk maten var och att jag absolut bara måste få gengälda denna makalösa middag. Hockeyfrillan viftade lite lamt med näven och grymtade något om att det nog var det minsta man kunde begära. Resten av kvällen har jag förträngt, men på något vis tog vi oss hem till hennes lägenhet i Bandhagen.

Den unga kvinnan hade ett väldigt sött ansikte med mörka ögon och ett långt, rakt och mörkt hår. Hon hade en egen lägenhet, ett stenkast ifrån föräldrahemmet, vilket tycktes ha en påtaglig inverkan på hennes liv och boende. Mamman var där vid något tillfälle och dikterade vilka gardiner som skulle pryda dotterns hem. Modern verkade befinna sig i ett mer eller mindre symbiotiskt förhållande till sin unga dotter. Hela atmosfären kändes som min egen relation till Mormor eller Mamma innan jag satte ner foten, efter min mors inredningsförsök på Tunnlandsvägen. Detta var mammas lilla lydiga flicka.

Jag gick väl dit lite då och då, bjöd väl hem henne då och då, fast mer sällan och hade lite sex förstås. Hon hade ett barskåp hemma hos sig som jag brukade plundra, bland annat hade hon den goda apelsinlikören Cointreau, som jag förtjust sörplade i mig on the rocks. Den blev lite mindre klibbig i smaken på så vis. Jag åt hennes mat, drack upp hennes sprit tills jag blev full, hade sedan sex och intalade mig själv att jag skulle kunna ha ett förhållande med henne fast vi inte hade några gemensamma intressen eller samtalsämnen överhuvudtaget. Jag avslutade förhållandet med en lögn om att jag haft ett tidigare förhållande med en kvinna som jag nu ånyo hoppat i säng med och att jag nu ville "försöka igen" med detta uppdiktade förhållande.

Jag har ett svagt minne av det var för R:s skull som jag gjorde slut, i samband med att vårt förhållande tog sin början, det kan ha skett under vintern/våren någon gång. I samma veva fick jag också jobb, som vaktmästare på en reklamfirma (900226 -910416). Huset låg på Warfvinges väg i Stadshagen, Kungsholmen. Mina två arbetskamrater var dels en grånad gänglig och glasögonförsedd man som ansvarade för vaktmästeriet, som gnällde lite på någon sydnorrländsk dialekt och som sannolikt inte hade alltför långt till pensionen, samt dels en skäggprydd och djupt troende marockan som väl med dagens terminologi skulle ha klassats som fundamentalist. Han försvann emellanåt för att, vänd mot Mecka, be någon av sina fem dagliga böner.

Kort senare tillkom en något tillknäppt raggare som budchaffis. Trots att han sannolikt var både ursvensk och urstockholmare så hade han en mycket finsk attityd. Han log inte i onödan. (Jag har något svagt minne av att han också hävdade amerikanskt påbrå, men det gör väl alla raggare?) Raggaren var lite allmänt smårasistisk och någon kärlek uppstod aldrig direkt mellan honom och marockanen.

Marocko var tidigare en fransk koloni, vilket medförde att franska blev det första främmande språk som barnen lärde sig. Det var sannolikt därför som Marockanen talade svenska med utpräglad fransk brytning och betoning på sista ledet i orden. Utland som utland, liksom. Funkade det i Frankrike, så varför skulle det inte funka här?

Det funkade faktiskt ganska bra, till och med så pass bra att vi ibland hade djupgående diskussioner om tro och religion. Sökandet efter en djupare mening hade på allvar slagit rot inom mig och när något så exotiskt som en djupt troende muslim korsade min väg så var jag naturligtvis tvungen att ta reda på vad som rörde sig i hans inre, samt förstås konfrontera honom med mina tvivel. Jag ville nog mest av allt väga och mäta vad som höll måttet. Jag var i ett skede i livet där behovet av en hållbar sanning allt oftare gjorde sig påmint.

En "sanning" som vederlades detta år var den om indoeuropéernas ursprung. När jag hade gjort mitt arbete om indoeuropéerna på Katrinebergs folkhögskola 87 (eller om det nu var våren 88) så tycktes all litteratur i ämnet utgå ifrån att det hade rört sig om en beriden, eller med häst och stridsvagn försedd krigarkultur, vilken spritt sig genom krig och/eller möjligen genom kulturell överlägsenhet. I en artikel, som jag kopierade under tiden på vaktmästeriet, ur Dagens Nyheter den 11/4 "Urhemmet längre bort än vi trodde" presenterades en helt annan hypotes, Colin Renfrews hypotes. Den gick ut på att de indoeuropeiska språkens dominans och spridning tillkommit tämligen lugnt och stilla, parallellt med jordbrukets spridning.

Teorin gick ut på att de gamla indoeuropéerna varit en av de stammar som gradvis övergick till jordbruket. Jordbrukets införande (enligt artikeln) medförde att en landyta kunde försörja mellan 10-50 gånger fler än under jägar- och samlarstadiet. Ifall man sedan betänker att varje ny generation bröt mark några mil ifrån föräldrahemmet så klarnar bilden. Indoeuropéerna blev helt enkelt gradvis fler är de omgivande jägarna och samlarna. Genom demografisk dominans kom de att assimilera omkringboende folk, som gradvis anammade både seder och språk. Erövringskrig var alltså inte av nöden för spridningen av en kultur eller ett språk.

Denna artikel blev en sista avstickare tillbaks till mitt sökandes början. Jag hade annars lagt både det geografiska och det historiska sökandet åt sidan vid det här laget. Året i Hultsfred hade varit en tid då jag istället började grubbla i buddhistiska och taoistiska banor. Jag kom att söka mig alltmer inåt under de år som kom. En hel del personliga teorier såg sin början kring 90-91, alltså under min tid på reklamfirman. En av de teorierna fann Patriks syster K väldigt underhållande och det var min teori om "fraktalerna". Jag sprang ofta ihop med vissa enskilda människor flera gånger i sträck. Jag fick en stark känsla av att tiden upprepade vissa mönster, att till synes skilda händelser korrelerade med varandra. Den bild som poppade upp i mitt huvud, då jag tänkte dessa tankar, var den av fraktalkonst, alltså datorgenerade repetitiva mönster. Tiden följde ett mönster!

Det tycktes jag också göra, nämligen att det tog tid för mig att bli accepterad. När jag startade på firman så hade den gamle vaktmästaren till en början irriterat sig på mig. Jag var ambitiös och försökte göra ett så gott arbete som möjligt. När jag så småningom insåg att jag inte vann något gillande för detta, så gav jag helt enkelt fan i det mesta och det visade sig fungera betydligt bättre. Den gamle blev alltmer nöjd och sa att jag förut inte hade jobbat bra, men NU jobbade jag bra. Antagligen hade mitt tempo tidigare varit så högt att han inte kunde omfatta det, ungefär som att mätaren inte gick högre än trettio kilometer i timmen. Slutligen halkade jag ner i ett tempo som han kunde begripa.

Den stora kraschen 92 då Riksbankschefen Bengt Dennis försökte försvara en sjunkande Krona med en ränta på 500% hade ännu inte ägt rum. Åttiotalets glada dagar hade ännu inte klingat av och företagen hade alltjämt gott om pengar. För reklamfirmans del yttrade sig detta i att man med jämna mellanrum bjöd sina respektive avdelningar på utlandsresor, givetvis under beteckningen "konferensresa". Restaurangen och serviceavdelningen, som utgjordes av damerna i receptionen samt av oss i vaktmästeriet, kom därför iväg på en utvidgad weekendsresa till London, på fyra eller fem dagar redan under våren. Enligt mitt gamla pass så landade vi på flygplatsen Stansted den 3/5.

Eftersom detta på pappret var en konferensresa så var vi tvungna att sitta av en simulerad konferens som bara kändes allmänt krystad och onödig. Dessvärre tyckte sedan våra "reseledare" att vi efter detta obligatorium inte heller var vuxna nog att göra London på egen hand. Man hade bokat upp i stort sett varje minut av resan. "Reseledarna" bestod av den ganska bastanta och rejäla kvinnliga chefen för firman, hennes lätt åldrade och spensligt eleganta manlige sekreterare, vars bögighet var närmast parodisk, samt slutligen den allmänt hurtiga och synnerligen "säljaraktiga" personalchefen. En dum karl.

Allt ifrån besöket på varuhuset Harrods, till besök på antikverade brittiska företeelser såsom tedans, var schemalagda in i minsta detalj. Självfallet skulle man också gå på musikal när man var i Lodon. Jag led mig igenom "Miss Saigon" på Theatre Royal, på Drury Lane i Londons West End. Musikal är inte en särskilt bra konstform för att skildra allvarliga ämnen som krig, eller i synnerhet en kärlekshistoria mitt under brinnande krig. Det blir ganska bisarrt att se marinkårssoldater brista ut i skönsång mitt ibland bråte och nöd, eller att se ett gäng fjolliga Viet Cong dansa in och göra bensprattel. Det var lite som i filmen "Det våras för Hitler" ("The Producers") fast utan humor. Musiken? - Jag minns ta mig fan inte en enda låt! De stod där och gapade så att tonsillerna fladdrade i vinddraget, utförandes oändliga skalövningar - och det tog aldrig, aldrig, aldrig slut! Det var fruktansvärt!

Även våra nattliga aktiviteter, såsom pubbesök och nattklubbsbesök hade detaljplanerats. Fast vid det laget fick jag och budchaffisen/raggaren nog. Vi var inte ett dugg roade av att vallas runt som en skock får. Vi smet därför helt enkelt iväg och krökade på egen hand, gick på disco/klubb samt unnade oss att sova bort den påföljande bakfyllan precis så länge som krävdes. Detta mottogs med öppet ogillande av främst personalchefen. Med anledning av hur mitt slut på firman senare skulle gestalta sig så inser jag nu att denna lilla utflykt i privat regi kan ha lagt grunden till min kommande sorti. (Företaget skulle dock senare få sitt straff, i form av en närmast total nedläggelse, samt i att ett bemanningsföretag tog över kåken.)

Att jobba i det tempo som rådde på serviceavdelningen var jävlar inte lätt. Jag läste tidningen framlänges och baklänges. Jag gick mina postturer med en snigels hastighet och jag kände det ibland som om jag skulle börja krypa på väggarna och käka tapet. Jag blev gradvis så frustrerad att jag trodde jag skulle bli tokig. De gånger som någon ifrån de två reklambyråerna kom ner och ville ha hjälp, med exempelvis trixiga färgkopieringar, så blev jag nästan lycklig. Jag fick känna mig en smula behjälplig och jag fick något att göra. Det var tur att jag också spelade i ett band, annars hade jag nog ha blivit galen.

Storsatsningen
Lantmännen påbörjade sin andra vända förmodligen redan i slutet av 89, men om Patrik då redan hade börjat jobba nere i Nässjö eller, vilket är troligare, fortfarande jobbade i Borgholm ska jag låta vara osagt. När vi väl repade så gjorde vi det hursomhelst i Strängnäs, i en lokal som låg i anslutning till rådhuset. Jag har för mig att lokalen var en ateljé för vår vän, konstnärinnan Carolina (som sedan kom att designa loggan och omslagsbilden till vår första demo). Den lokalen blev vi sedan av med av okänt skäl och fick återvända till sporadiska repningar i Double Action Policemens lokal ute på Hedlandet.

Gradvis började idéerna om en ny egen demo att ta form - och den här gången tänkte vi skicka den till skivbolagen. Till sommaren 90 så blev det allvar. Kristian ifrån Paria hade varit inne i en studio med sitt dåvarande band Barfota och rekommenderade oss därför denna studio, som låg på Tegnérgatan i Stockholm. Den låg för övrigt nästan mittemot den anrika musikkrogen Tre Backar där vi också kom att spela ett flertal gånger under de följande åren.

Själva inspelningen blev otroligt jobbig för mig personligen. Min magkatarr orsakade fruktansvärda magsmärtor nästan hela tiden. Dessutom fick jag för andra gången erfara hur subjektivt människors lyssnande är - och hur förbannat svårt det är att klä något så abstrakt som musik i ord.

Låt mig förklara: Anta att jag ställer in ett ljud på gitarren som jag är nöjd med. Nästa länk i ljudkedjan är den mikrofon som placerats intill förstärkaren. Den har i sin tur sitt eget sätt att färga ljudet, beroende på dess ljudupptagande egenskaper och dess placering. Detta måste man kompensera för, ifall man vill få fram själva originalljudet. Tredje länken i kedjan är mixerbordet med tillhörande kringutrustning, bestående av förstärkare och ljudeffekter med mera. Sista länken är mixerkillen/ljudteknikern - som helst ska kunna höra vilket ljud jag rattat in och sedan kunna återskapa det (med senare modifieringar för att kunna passa in i den totala ljudbilden).

Men så blev det inte. Det hela slutade istället med att jag var parkerad som bisittare bredvid ljudteknikern igenom nästan hela mixningen. Jag blev tvungen att anvisa nästan varenda ljudinställning i detalj - vilket också belyser ett socialt problem: Så fort man kommer med en egen vision så verkar det som om den stora majoriteten av människor träder tillbaka. De börjar behandla en som en ledare, samtidigt som allt kritiskt tänkande tycks somna in. Även ifall jag nu var konstnärlig ledare för Lantmännen, i kraft av att jag blivit dess huvudsakliga låtskrivare, så betydde inte det att jag saknade behovet av feedback och/eller kritik ifrån dem som jag jobbade tillsammans med.

Kassetten kom att innehålla tre låtar; två skrivna av mig, Ängel och Den långa vägen, samt en låt skriven av Flemming, Efter kriget, som inte finns med här eftersom jag inte är upphovsman. (Arrangemanget är visserligen huvudsakligen mitt, men inte låten som sagt.) Den här gången var det på allvar, med professionellt kopierade kassetter, snyggt omslag med tillhörande följebrev - och med telefonerande till olika skivbolag för att få fram rätt kontaktpersoner och adressater för de kommande utskicken. Mitt jobb på reklamfirmans vaktmästeri gav mig tillgång till en färgkopiator (vilket var high-tech 1990).

Jag hade en idé om en bild på ett fönster som öppnades ut mot lantlig grönska. Även idén bakom Lantmännens logga var delvis min. Jag ville ha ett flummigt motiv med blommor och blad, lite som en tuggummitatuering ifrån sjuttiotalet. (Dessa var bilder som medföljde vissa tuggummiförpackningar, som man tryckte mot en lätt fuktad arm och därigenom erhöll en kladdig "tatuering".) Utifrån dessa två synnerligen lösa koncept så tillverkade den begåvade Mariefredskonstnärinnan Carolina både bild och logga. Fotografiet som prydde bilden var taget av Carolina. Det var ursprungligen svartvitt men hon kolorerade det för hand. Jag förvandlade sedan bilden och loggan till ett komplett utskick i färg som innehöll följebrev, ett utvikbart kassettfodral - med texterna i, samt också kolorerade avsändarlappar - allt för att utskicket skulle sticka ut så mycket som möjligt.

Jag måttade och klippte, förminskade och förstorade tills jag hade ett original i A3-format att kopiera ifrån. Detta original rymde alltså omslag och följebrev, samt etiketter för de vadderade påsar som användes för utskicket. Färgkopior var svindyra på den här tiden, därför fanns en kortläsare som begränsade tillgången till kopiatorn. Endast några få på firman ägde personliga kort, men sen hade reklambyråerna förstås gemensamma kort. Ibland hände det att dessa kort glömdes kvar i läsaren, då passade jag så klart på att kopiera ett lagom stort antal. De gånger då jag blev ombedd att hjälpa till med kopieringar så blev det förstås alltid lite "spill" i form av kopior som jag påstod "blivit misslyckade" och därför "kasserats". - Snarare kan man säga att de hade "kassetterats".

Terapivraket
För första gången, sedan jag först börjat spela musik, så fick jag göra en riktig satsning. Jag trodde på projektet. Bortsett ifrån de eviga magsmärtorna så trivdes jag därför ganska väl med mitt privata liv. Jag och R hade det rätt trevligt ibland, trots hennes svängande humör. Under sommaren åkte vi ut till min mammas och hennes mans lantställe. Det var en mörkbrun och synnerligen liten stuga i Grödinge, inte långt ifrån Skanssundet vid Södertälje kanals utlopp och med Mörkö på andra sidan vattnet.

Stugan påminde, i sin litenhet och sin närhet till ett flertal liknande hus, mest om en kolonistuga. På något vis tillhörde det här området Stockholms stad (fast det låg i Botkyrka kommun) och stugorna arrenderades ut. Stugan, med sin lilla steniga tomt, var en mysig tillflykt under sommaren, men under resten av året närmast obrukbar då den inte var vinterbonad. Man kunde elda i en liten vedkamin, men detta räckte på sin höjd för en lite kyligare sommarnatt.

Därute hade R och jag lite mysig parliv, gick och badade med mera. Allt skulle kanske ha varit frid och fröjd ifall min kära mor någon gång fått lära sig var gränsen går mellan mor och barn. Plötsligt dök hon och Calle upp mitt i idyllen. Jag har för mig att jag och R inte var riktigt uppstigna heller. Vi blev förstås påtagligt besvärade av denna spontana visit. Telefon fanns i stugan, så morsan och Calle kunde förstås ha ringt innan. Men det är klart, då skulle jag självklart ha avstyrt besöket. Morsan var förstås nyfiken på R. Jag hade, så vitt jag minns, ännu inte presenterat R för dem. Eftersom det var deras stuga vi lånat så såg de därför ett "giltigt" skäl till att kunna snoka runt en smula.

Det är en gåta. Med tanke på hur jag reagerat, den gång då Mamma "som överraskning" hängt upp tavlor och möblerat om i min lägenhet, så borde hon rimligen ha insett att även detta "spontana" besök var ett steg på fel sida om gränsen. Efter en något ansträngd konversation så avlägsnade de sig. Jag tror faktiskt inte ens att vi fikade. R vände sig mot mig när de hade åkt och frågade: "Vad var det där?"

På sätt och vis anade jag vad "det där" var för något. Men jag hade ännu inte förvärvat begreppen och insikterna för att kunna formulera det för mig själv eller någon annan. Jag stod ännu bara i början av en lång inre resa, en resa som åtminstone i viss utsträckning skulle kunna förklara "det där" både hos mig själv och min familj. "Det där" handlade i mångt och mycket om problemen med att slita sig loss och att forma sig ett självständigt liv. Och ifall själv man inte bär den självständigheten inom sig, så är det förstås svårt att föra den vidare till nästa generation.

"Det där" hade sin verkan på många sätt. Mitt debacle på Uppsala universitet under hösten året innan hade jag slingrat mig ur genom ett sjukintyg och jag hängde mig fortfarande kvar inom psykvården. I mitt inre stred krafter mot varandra, krafter som jag inte riktigt förstod; "det där" kontra ett mållöst sökande, flykten kontra gestaltandet av mig själv. Men detta såg jag inte ännu.

Den 8/3 fick jag i min hand en lista med ett tiotal terapeuter att välja på. Psyket i Traneberg hade meddelat mig att det fanns en möjlighet att få min terapi betald med offentliga medel. Jag hade många starka incitament för att gå i terapi. Dels fanns tanken i bakhuvudet att jag på ett eller annat sätt skulle kunna slippa ut ur arbetslivet genom förtidspension. Vid den här tiden var detta ännu möjligt.

Mitt dagliga liv föreföll kanske normalt vid en första anblick och emellanåt mådde jag faktiskt riktigt bra. Men på ett djupare plan var min tillvaro innehållslös. Jag hade liksom ingenstans att ta vägen, inget mål för min färd genom livet och ingen plan. När jag inte umgicks med Lantmännen eller R så hade jag väldigt lite att göra. Till rätt stor del påverkades jag förstås också av R:s ständiga lovprisande av terapi som vägen till insikt och frälsning.

Men vad fan skulle jag göra med den här listan?! Den bestod av namn som inte sa mig någonting. Jag hade naturligtvis inte den blekaste aning om vilka dessa terapeuter var och vad som skilde den ena ifrån den andra. Jag gick tillbaka med listan och insisterade på att de helt enkelt skulle välja ut en terapeut åt mig. Den kvinnliga kuratorn kom då upp med ett namn som inte fanns med på listan. Jag fick intryck av att det rörde sig om någon kompis till kuratorn, som tydligen också var terapeut. - När man helt och hållet saknar information och därför förmågan att fatta välgrundade beslut, så måste man lita på att personer, som antas veta bättre, kan fatta just dessa beslut. Tyvärr finns det inga garantier för det.

Under sensommaren eller hösten hamnade jag hos kuratorns förmodade kompis, en ganska kraftig kvinnlig terapeut som möjligen var kring de fyrtio. Nu kan man kanske tro att hennes rondör skulle trigga ett erotiskt intresse hos mig, men något sådant infann sig aldrig. Hon hade ingen egen mottagning, utan lånade ett advokatkontor på Riddargatan. Merparten av terapikostnaden skulle samhället betala, men en liten patientavgift (åttio kronor har jag för mig) skulle jag betala själv för varje session. Redan detta var för mycket för min klena ekonomi. Terapeuten trixade då med redovisningen så att avgiften aldrig behövde betalas, genom att hon kvittade kontantavgiften mot ett antal terapisamtal som aldrig ägde rum. Kanske borde jag ha anat att den här kvinnan inte var helt seriös i sin verksamhet, men jag behövde hjälp, så jag varken ville eller kunde se. Detta var tyvärr inte det enda som jag var oförmögen att se.

Mina terapirelaterade framsteg var tydligen otillräckliga, åtminstone i R:s ögon. R följde med mig till Mariefred vid något tillfälle, där hon då fick möta mina bandkamrater. Vi i bandet hade en ganska grabbig jargong. R tyckte naturligtvis att mina kära vänner i Lantmännen var omogna och barnsliga, vilket förmodligen stämde rätt väl. Hon tyckte sedan detsamma om mig också. Kanske blev det ett slags "guilt by association" när hon såg hur jag uppförde mig tillsammans med bandet. I hennes tack-och-hej-brev ifrån den 1/8 finner man ord och fraser som "omogen" samt "oförmögen att bearbeta känslor" och så vidare. Nog ligger väl en hel del sanning i detta, problemet var bara att R:s då ganska terapifixerade världsbild inte utgjorde någon särskilt god måttstock över andra människors mentala status.

Varje terapisession R hade hos sin kvinnliga terapeut, som hon alltid familjärt omnämnde med förnamn, redovisades som om det vore gudsord hörda i kyrkan. R tog emellanåt också upp en hel del teori till diskussion. Det var Janov, med sin beryktade primalterapi och naturligtvis var det Alice Miller, som väl blivit mest berömd för sin bok om Hitlers barndom. R tryckte en av Alice Millers böcker i näven på mig, nämligen "Det självutplånande barnet". Den boken skulle komma att utgöra en hel del av mitt tankegods under lång tid framöver. - Det var ofta intressant att vara tillsammans med R, ibland till och med roligt, men det var en stenig stig. Den närmast navelskådande observansen av det egna känslolivets alla skiftningar, äkta eller inbillade, gjorde hennes humör synnerligen labilt.

Tack-och-hej-brevet hade självfallet föregåtts av den obligatoriska "jag måste ha tid att känna efter ett tag i lugn och ro"-separationen, som i praktiken alltid innebär att förhållandet redan är slut. Under tiden för detta moratorium, för denna obligatoriska ritual, så samlade R hållbara argument och formulerade sin kritik av hur jag betedde mig, samt hur jag tillbringade också denna icke-tid - naturligtvis omoget och med en uppenbar oförmåga att bearbeta känslor. I och med tack-och-hej-brevet tog sedan förhållandet slut "på riktigt" så att säga.

Jag blev därmed formellt fri att göra vad jag ville - vilket jag också gjorde, efter en kväll på krogen, eller om det nu var efter en fest. Jag hoppade nämligen i säng med en av R:s bästa kompisar, som faktiskt inte var ett dugg mullig eller bystig. - Detta utgjorde det sista steget hos den strikt traditionella trestegsraketen: Först hade vi alltså haft en "paus". Därefter skrevs ett "uppriktigt" brev. Sedan fattades bara den erotiska handling som slutgiltigt skulle bevisa att personen si eller så var ett svin, alltså en person som sannerligen förtjänade att bli lämnad - och sålunda kunde separationen fullbordas.

Efter den avslutande erotiska aktens genomförande så ringde förstås R, för att få det sista ordet. Formellt var vi inte längre ihop - och det var ju faktiskt hon som hade gjort slut - men på gängse vis blev nu mitt (något onödiga) samlag med bästa kompisen den "grand final" som dramaturgin krävde. R blev med automatik den förfördelade kvinnan som kastat bort sin tid på en omogen (och informellt otrogen) man. I telefonen skrällde "sanningen": R var den mogna kvinnan som genom mångårig terapi vunnit självinsikt och som nu dessutom blivit skuldfri - och jag var den ordinarie karlsloken. - Varför händer aldrig något som överraskar?

K - som i kreativitet!
Jag tydde mig i min olycka förstås till Lantmännen och i synnerhet till Patrik. Jag har icke den blekaste aning om var Patrik jobbade vid tillfället, ifall han ännu knegade i Borgholm, ifall han flyttat till Nässjö eller möjligen jobbade på Gripsholms Värdshus bakficka - den forna Källaren, som nu bytt namn till Skänken. Att memorera alla Patriks boenden och arbeten är mer än vad mitt minne mäktar med. Men i vilket fall som helst så var han i Mariefred och Stockholm lite då och då, inte bara i samband med inspelningen av vår första demo. Någon av dessa kvällar hamnade vi på Kvarnen, vilket väl var stället där man hamnade förr eller senare ifall man festade på Söder. Kvarnen hade som ett av få ställen på Söder öppet till sent på natten. (Att gå på disco var liksom inte Patriks grej, vilket uteslöt ställen som Aston.)

Vi kom i samspråk med några unga kvinnor, som vi uppvaktade efter förmåga. Någon erotisk framgång medförde inte detta, men vi blev i alla fall bjudna på en fest ute i Farsta. Eftersom Lantmännen vid det här laget utgjorde mitt enda återkommande umgänge, så utgjorde naturligtvis Patriks syster K och hennes kompisar mitt enda återkommande kvinnliga dito. R hade ju som sagt dumpat mig. Den famösa tvättstugeincidenten, som skett redan 86, var nog bara en av många faktorer - och sannolikt en ganska underordnad sådan - som gjorde att jag och K senare kom att överskrida den rent kamratliga nivån.

Jag, Patrik och K åkte ut till festen i Farsta (tidpunkt okänd). I efterhand verkar det förstås märkligt att K följde med till en fest hos några okända brudar som jag och Patrik limmat på. Naturligtvis var jag förtjust i K, hon var ju kulturbrud gubevars, men dessvärre var hon ju också Patriks syster och därför mer kompis än påtänkt flickvän. Mot slutet av den lite halvtråkiga festen så hamnade jag och K ändå inne på muggen för lite hångel, sen var liksom formaliteterna avklarade och förhållandet ett faktum. Det började i en tvättstuga och fullbordades i ett badrum. Förmodligen ligger det något freudianskt i denna fäbless för trånga sanitära utrymmen.

Vi blev alltså ihop. Riktigt när kommer jag som sagt inte ihåg, men jag minns att K hade tillgång till en liten lägenhet i Västertorp, som visst nyttjades som övernattningslägenhet av någon kollega till hennes och Patriks pappa, eller hur det nu var. Västertorp var för mig okänd mark. Föga anande jag att jag några år senare skulle landa i just denna lilla förort. Västertorp utgjorde en del av det större området Hägersten, som jag i och för sig hade sett en del av tidigare. Redan under min alltför korta tid med den yppiga V, så hade hon och jag varit på promenad här.

V hade vid det tillfället visat mig några av sina favoritställen. Bland annat gick vi nerför de overkligt långa trappor som kallas Jakobs stege och som leder ner till den lilla Fridhemsbryggan, vilken ibland angörs av Drottningholmsbåtarna. Ifrån trapporna hade man en vacker utsikt över mälaren bort mot Nockebybron och med Ålsten närmast på andra sidan vattnet, en utsikt jag alltså kom att se tillsammans med både V och K. - Jag tycktes alltid korsa mina egna spår.

Jag försökte naturligtvis landa i förhållandet med K. Hon var konstnärinna, mer eller mindre. Hon hade i alla fall sådana ambitioner, sådant umgänge och gick på sådana skolor. Det var blomté, rökelse och märklig indisk parfym, men hon utgjorde ändå inte den förväntade karikatyren. Hon snusade (utan att vara lesbisk!), lyssnade på Melissa Etheridge (utan att vara lesbisk!!) samt på bandoneónspelaren Astor Piazzolla. K var beläst, kulturellt bevandrad, med en sund distans till konstnärskapet och hade dessutom humor. Det hade förresten båda syskonen, så även Patrik. Umgänget med de båda kunde vara jävligt roligt.

Återträffen med K, Patrik och resten av Lantmännen hade än så länge enbart varit av godo. Vi repade (om än inte tillräckligt ofta) och hade roligt. Inspelningen av Lantmännens första demo hade varit ganska krävande för mig personligen, men det kändes som om vi hade lyckats. Det lät i alla fall ganska mycket som jag ville att det skulle låta. Jag var tillbaka i Stockholm, med återknutna band till Mariefred. Jag var ihop med den mångfacetterade kulturbruden K, hade ett (halvtråkigt) jobb och därför en smula pengar över ibland, men detta var inte allt.

Ungefär nu, i början av nittiotalet, började det dyka upp musik som åtminstone i mina öron knöt an mer till sextio- och sjuttiotalen än till åttiotalet. Jag tittade ibland på ett litet kort program på TV där de visade videor med märkliga band som Dinosaur JR, Happy Mondays, Carter USM (skall utläsas: the Unstoppable Sex Machine), Charlatans med flera. Alla dessa var för mig helt okända och naturligtvis hade jag noll koll, precis som jag hade haft den gången då jag, ett drygt årtionde tidigare, gått in på Musikverket och mött punken. Jag köpte några plattor i blindo; CD:n The Beast Inside med Inspiral Carpets, Green Mind med Dinosaur JR och Some Friendly med The Charlatans, de senare två på LP. Jag fick för mig att en ny våg av rockmusik var på gång och att jag på det ena eller det andra sättet skulle kunna hoppa på det tåget.

Någonstans - och inom en mycket snar framtid - så väntade en ny "musikgala" på ett lika nytt "Musikverket". Detta var jag fullkomligt övertygad om. Jag insåg att min långa bortovaro ifrån Stockholm i mångt och mycket varit skadlig, men jag trodde ändå att jag skulle kunna börja om på ny kula, med en ny musik. Problemet var bara att jag inte riktigt visste hur den musiken skulle låta och att jag inte heller hade någon i min närhet som kunde upplysa mig om det. Jag trodde att det kallades "Indie" men mycket mer än så visste jag inte. Flemming hade en gång, under Lantmännens tid som relativt coverband, sagt: "Vi spelar musik för morgondagens pensionärer." Word!

Utan att kunna inse det så befann jag mig i en position som var förvillande lik den jag befunnit mig i med Paria 83-84. Jag såg och hörde influenser som jag saknade verktyg för att tolka, i rollen som medlem av ett band som varken noterat eller nämnvärt besvärades av dessa nutida strömningar. Skillnaden, nu mot då, var att jag snart skulle fylla trettio och dessutom hade förlorat mina beröringspunkter inom musikvärlden. Under åttiotalet skulle jag åtminstone ha haft en ärlig chans, genom mina kontakter och genom att hela min ungdom låg framför mig. Nu låg denna ungdom istället strax bakom mig. Min förhoppning var att jag ändå skulle kunna fixa det, ifall bara någon i branschen fick upp ögonen för mig och mina låtar. Jag hade ingen mer tid att kasta bort.

Samtidigt kom jag också att fraternisera allt mer med reklamfirmans kreatörer. Jag sökte mig helt enkelt mot ett kreativare liv. Dessa (nåja) kreativa personer var en välbehövlig kontrast till dvalan på vaktmästeriet. Någonstans i slutet av min tid på firman tog jag mod till mig och lämnade in en del textprover till en av de copywriters som fanns där, samt till hennes chef. Jag fick en lapp ifrån dels henne, dels hennes chef, där de båda sa att de kunde tänka sig att ta sig an mig som lärling. (Jag har lapparna kvar.) I samband med detta sökte jag och kom in på en högskolekurs i informationskunskap - och lämnade in en preliminär begäran om ledighet för studier.

Mina initiativ gjorde personalchefen rasande. Förmodligen ansåg han det vara hybris att en vaktmästare trodde sig kunna skriva reklamtexter. Som "straff" för mitt försök att ta mig upp en smula skrev han ovanstående nidvers (se ingressen) i det julklappsrim som åtföljde företagets julklapp, ett stort grötfat i stengods ifrån Höganäs som jag ännu har kvar. - Lagom till trettonhelgen skulle jag komma att få en lika tveksam "julklapp" av K också.