Jag ville förnya Parias musik. Umgänget med Johan och Simon, samt de kretsar som de umgicks i, medförde ett bombardemang av nya musikaliska influenser. (Visserligen önskade jag väl fortfarande någonstans längst därinne att jag skulle ha blivit en hårdrockare på en fem meter hög scen, med nästan lika höga platådojor, men det loppet var tämligen kört.) Nu ville jag göra intelligent, pretentiös depprock i den nya tidens anda men behärskade inte genren.

Mina vänner i Paria tycktes samtidigt helt obesvärade av dessa influenser och det kändes frustrerande. Jag var less på att göra något slags ansiktslös poprock som inte passade in någonstans. Det kändes som om jag spelade covers på mina egna låtar. Vi var hyfsat unga, men jag kände det som om jag spelade i något gammalt dammigt coverband. Jag lät min frustration gå ut över bandet. I februari tröttnade Peter och tog hem sin utrustning, kort därefter gjorde jag detsamma och det hela var över.

Mitt kärleksliv var emellertid i full gång och överlevde flytten till Ritz ifrån det nu igenbommade Röda rummet utan att lida några bestående men. Allt var nu inte Ritz. En långhårig irländare vid namn Harry tyckte tydligen att Stockholm saknade en vettig klubb, där den senaste musiken kunde spelas av de senaste banden. Han startade därför något som kallades "Electric Garden", en klubb som hann befinna sig på lite olika ställen under åttiotalet.

Jag tror möjligen att restaurang Skeppet nere i Värtahamnen var den första lokalen. Det var kanske inte den optimala lokaliteten. Lokalen som sådan var väl lämpad för halvstora band, med en golvyta stor nog för att hysa ett stort dansgolv, men ändå liten nog för att kännas intim. Problemet var istället restaurangens råbarkade stamgäster, mestadels tatuerade sjöbusar. Plötsligt fick de se sin stamkrog invaderad av sprethåriga svartrockare och diverse annat löst folk som dansade till högljudd och märklig musik, eller snarare en märklig blandning av musik. Musiken på Electric Garden kunde gå ifrån "Blue Monday" med New Order till "Whole lotta love" med Led Zeppelin utan vidare, en för tiden mycket modig mix.

Oavsett musikvalet så var stamkundernas reaktion på det ovälkomna nytillskottet av gäster densamma. Nu skulle det vevas! Påfallande många föreföll vara finnar, eller hade åtminstone en mycket finsk attityd; karg, fåordig, kärv, maskulin - och givetvis släppte man inte en jävel över bron! Oavsett vilka som stod vid gränserna, redo att invadera; svenskar, ryssar - eller sprethåriga depprockare och syntare, så skulle här bjudas finsk sisu och ett hårdnackat motstånd med alla till buds stående medel - helst nävarna! En och annan syntare fick se sin sminkning kompletterad med ett blått öga. Jag vill minnas att jag, Johan, Simon, nämnde Harry samt några andra gick upp på något slags kontor och tröstade oss med lite hasch.

Vid ett annat tillfälle hyrde Harry in sig på det gamla dräng-discot Queen Anne vid Fridhemsplan. (Discot skulle ett antal år senare bli ett sista chansen-ställe dit jag gick för de sista desperata raggningsförsöken innan jag tog nattbuss 198 ut mot Brommaplan om nätterna). Jag minns att Bebben, Johans ohängde ligistbrorsa, var med. Tidigare hade han mest umgåtts med sina ligistpolare. De brukade åka in till stan för att slåss. Men allt oftare, trots ett visst avståndstagande gentemot det alltför fjolliga i syntarvärlden, så hängde han med till Ritz, eller som nu till Electric Garden.

Det gick inte så väldigt bra den här gången heller för den gode Harry. Någon fyllskalle hade antingen stått, eller sparkat på ett av elementen så att ett rör lossnat. Hett vatten forsade ut över dansgolvet Jag minns dels att Harry sprang omkring för att försöka finna syndaren, dels att han på något vis försökte stoppa det ymniga vattenflödet. - Precis som vid det tillfälle då jag som sjuttonåring upplevt översvämningen på en krog i Benidorm i Spanien, så fortsatte alla att dansa i den lilla insjö som nu höll på att bildas.

Själv hade jag hela kvällen dansat med en ung syntartjej, vars blonda hår var hårt sprejat och stod upp som en blandning av en kapad hövolmsfrisyr och ett djur som reser ragg. När man bröt strömmen, för att det stigande vattnet inte skulle kortsluta ljudanläggningen, så tyckte vi att det var dags att åka hem till mig. Självklart så hade jag full koll på när nattbussarna gick. Jag var nämligen för snål för att åka taxi. Eftersom 198:an gick i stort sett ifrån dörr till dörr kunde jag dock maskera denna snålhet bakom rationella argument som att det ändå skulle gå mycket snabbare än att vänta på taxi och bla, bla, bla.

Flickan verkade rätt ung. Vi anlände till Brommaplan enligt planerna (Brommaplanerna?) och natten fortskred också planenligt med de förväntade amorösa utsvävningarna. För att försätta flickan i den rätta stämningen så hade jag bjudit på något, förmodligen något billigt, innan jag skred till verket. I samband härmed så hade jag för den "romantiska" stämningens skull tänt ett stearinljus som jag hade placerat i en gammal urdrucken Mateus-flaska (ett pärlande rosévin för övrigt - förförarvin!).

Under själva akten, i min fula brunbetsade bäddsoffa av sjuttiotalistiskt snitt, såg jag ett starkt ljussken i ögonvrån. Mateus-flaskan hade spruckit i halsen och det nerfallna brinnande ljuset hade antänt vaxduken samt lacken i det illa omlackerade furubordet, vilket fungerade både som säng- och matbord. Lågorna hotade att antända mina lika sjuttiotalistiska och för tiden totalt omoderna gardiner. (Dessa åldriga gardiner hänger för övrigt ånyo uppe, nu i min nya lägenhet på Söder - och nu är de nästan moderna igen! Nästan.)

Eftersom jag - trots att jag är man - besitter viss simultanförmåga, så tog jag den nu halslösa Mateusflaskan, med vars förhållandevis stora botten jag sedan kvävde den begynnande branden. Samtidigt lät jag min andra rörelse fortgå. Jag behövde så att säga inte dra mig ur det jag höll på med. Akten fortskred därför, trots detta lilla intermezzo, enligt planerna fram mot det fastställda målet. Fast det stod mig ändå dyrt. Jag blev ju tvungen att köpa en ny vaxduk!

Att beskriva mitt yrkesliv efter mars 83 är till och med enklare än att beskriva mitt sexliv. Jag jobbade inte alls under nästan hela det året och inte heller under detta år, 1984, förrän alldeles i slutet. Men inkomst behövde jag ju lika förbannat. Svaret på mitt dilemma hette studielån. Eftersom jag egentligen inte hade lust att studera heller så fingranskade jag komvux-katalogerna efter de lättaste kurserna, med tillräckliga poäng för att jag skulle beviljas fullt studielån. Den optimala lösningen verkade vara två koncentrerade kurser, den ena i svenska på komvux vid Gullmarsplans gymnasium och den andra i engelska vid Blackebergs gymnasium.

Kanske var det inte så smart. Visserligen krockade kurserna inte på något sätt men skolorna låg ändå i varsin ända av stan. Det kändes jävligt segt att åka ända till Gullmarsplan i snögloppet för att där överlastas med läxor som bestod av ganska mycket skrivarbete. Jag hade inte räknat med så mycket hemarbete. Till slut hoppade jag av den kursen, vilket inte heller var så smart eftersom det betydde att jag blev återbetalningsskyldig för en del av studielånet ganska omgående.

Engelskan var däremot precis så enkel som jag hade föreställt mig. Jag lärde mig språk på ett ganska musikaliskt sätt. Jag memorerade och imiterade ljud och fraser - och eftersom engelskans grammatik är rätt simpel så räckte det ganska långt. Vi var två stycken talanger i klassen, jag och en tjej som hette Caroline. Eftersom vi var de enda i klassen som kunde erbjuda varandra något slags motstånd så började ganska snart en tävling mellan henne och mig. Till min stora förtjusning kommer jag ihåg ett större prov vi hade där jag spöade henne med en poäng!

Det uppstod en gemensam respekt. Vi gillade varandra men det fanns också något slags distans som gjorde att det inte blev något annat av det hela. Caroline och jag var i helt olika ändar av ungefär samma umgängeskrets. Det var musikmänniskor som kände de som jag kände, men som jag själv inte kände, som "Dom dummaste" eller vilka det nu kan ha varit. Någon gång ett par år efteråt var jag hemma hos henne på en mindre tillställning och har inte sett henne sedan dess.

Jag vill minnas att dessa studier, samt en hel del andra mer eller mindre sanna ursäkter, var det som användes när det var dags för mig att göra lumpen. Jag har något svagt minne av en inkallelseorder som kom i nära anslutning till antagningsbeskeden ifrån Komvux. Det knep jag slutligen använde var den sista utvägen. Jag ansökte om vapenfri tjänst strax innan inryckningen, enbart för att fördröja den. Jag hade inga (särskilt väl uttänkta) politiska motiv. Till min stora förvåning skulle jag ändå komma att bli beviljad vapenfri tjänst.

Farsen på vischan
"Muck"-tröjans fram- och baksida:


Min vapenfritjänstgöring ägde rum i Björsjö, en oansenlig håla i Dalarna som ligger på ungefär lika avstånd ifrån Ludvika, Smedjebacken och Söderbärke. Det var egentligen ganska konstigt. Jag hade sökt och blivit beviljad vapenfri tjänst inom Naturvårdsverket - och hamnade därför i Domänverket! Inledningsvis förespeglades det oss deltagare att vi i första hand skulle utbildas i naturvård. Av detta blev dock platt intet förutom någon enstaka inledande och mycket generell föreläsning, samt att vi fick varsin pärm som var fylld med broschyrer av den allmänt hållna typ man kan finna i receptionen hos diverse myndigheter, eller på närmaste kommunala turistbyrå.

Vi var fan inte där för någon naturvård! Vi var där som potentiella vedsågare i händelse av oljebrist i krig. Här skulle sågas! Vi utbildades på motorsåg och röjsåg, vilken också kunde fungera som gräsröjare med en nylonlineförsedd dosa istället för såghjul. Mannen som utbildade oss var en förhärdad skogshuggare som ansåg att en vacker skog bestod av snörräta rader av gran och tall - enbart! Han var en äldre lätt haltande veteran, ärrad i kampen mot de förhatliga och ganska fjolliga lövträden. "Alla lövträd ska bort!" var hans stående instruktion och motto.

Det är konstigt hur man rycks med. Man fokuserar på sin uppgift för att bli så bra som möjligt; göra perfekta fällskär som fäller trädet precis där man vill ha det, kvista av ifrån rätt håll, mäta upp och såga till i lagom stora bitar - tre meter för massaved och fem meter för virke. Vi gallrade friskt efter gällande instruktion, dels tog vi bort de träd som var markerade med gul sprayfärg, dels följde vi den ädla devisen "Alla lövträd ska bort!".

Vid ett tillfälle stötte jag på en gigantisk björk, som liksom växte för sig själv i en liten glänta i skogen. Den var så pass stor att dess skugga och behov av vatten givit den en plats i ensamt majestät. Förblindad av "Alla lövträd ska bort!" satte jag sågen i denna magnifika bjässe, gjorde perfekta fällskär och såg hur trädet, liksom i slow motion, föll och lade sig exakt emellan raderna av träd som om denna landningsplats varit förutbestämd. Liggande på lit de parade låg majestätet. Sav flödade fram ur dess efterlämnade stubbe, stor som ett cafébord. Ett genomskinligt blod rann ner i det omkringliggande glesa gräset och jag kände ett slags sorg eller vemod komma över mig. Jag hade begått en skändlig handling och det var försent att göra något åt det.

Jag vet inte om man kan säga att det finns platser eller föremål som är heligare än andra, men jag vet med säkerhet att det åtminstone finns platser och föremål som kan upplevas på det sättet. Det finns sådant som är heligt därför att det upplevs som heligt. Denna lilla glänta med sitt magnifika träd var en sådan plats - och jag hade skändat det heliga, tagit bort möjligheten till denna upplevelse för alltid.

Medan jag är inne på det heliga borde jag kanske berätta att gruppen av vapenfria tjänstepliktiga (så kallade VTP:are) består av två typer: Vi har dels religiöst motiverade vapenvägrare, sedan har vi alla de övriga som klumpas ihop under etiketten "etiska vapenvägrare". Dit räknades också sådana som jag, det vill säga sådana som slänger in en ansökan om vapenfri tjänst strax innan militärtjänstgöringen ska ta sin början, huvudsakligen för att man inte har lust just då.

Det hade jag inte under mönstringen heller, året innan. Jag gjorde så dåligt ifrån mig som möjligt på alla prov och betonade inför psykologen hur otroligt deprimerad och allmänt konstig jag var. Dessvärre hade de inte förstånd nog att frikalla mig utan jag skrevs in som H-menig, alltså för handräckning, det som förut benämndes malaj.

Jag kommer också ihåg min intervju inför den eventuella vapenfria tjänsten. Jag dillade väl något om mitt "politiska engagemang" i bland annat Syndikalisterna (som jag möjligen redan sparkats ut ifrån eftersom jag oftast var av den meningen att medlemsavgiften bättre spenderades på Ritz). Damen som gjorde intervjun konfronterade mig, liksom alla andra före mig - och möjligen efter mig - med det löjliga fiktiva scenariot där jag på något märkligt vis antogs vara beväpnad, samtidigt som en förmodad sovjetisk barbar står och riktar ett skarpladdat vapen mot min stackars mor. "Skulle du verkligen inte skjuta då?!" sa damen, närmast triumferande. "Förmodligen." svarade jag och fortsatte: "Men eftersom jag som vapenfri inte skulle ha något vapen så ser jag inte vad jag skulle kunna skjuta med."

Så sa jag säkert inte, men det är en bra kommentar. Kärringen, som tydligen var moderat kommunalpolitiker eller nåt, avstyrkte vapenfri tjänst. Efter någon legal vända i vapenfrinämnden gick det så slutligen vägen - och vägen ledde som sagt till Björsjö.

För att återuppta den tappade tråden: Jag hade tänkt prata om "det heliga" och om de religiösa vapenvägrarna samt om oss andra. De religiösa i vår grupp var uteslutande frimicklare av diverse sort, alltså frireligiösa. Denna lätt antiseptiska samling unga män hade, med några få undantag, ett par saker gemensamt; dels en oreflekterad och därför oproblematisk gudstro som i händelse av kritik försvarades med väl inrepeterade floskler, dels en utvecklad förmåga för angiveri som de förmodligen baserade på Romarbrevets trettonde kapitel i Bibeln, med dess påbud om underkastelse under överheten. Hade de kristna som gömde sig i Roms katakomber, under Romarrikets dagar, varit lika benägna till angiveri och underkastelse så hade det sannolikt inte funnits någon kristendom alls i västvärlden.

Jag var lite elakare på den här tiden. De inställsamma och lydiga frimicklarna var ofta tacksamma att driva med, särskilt eftersom de ju var tvungna att vända andra kinden till. Extra tacksamt var det när vi spelade innebandy. Lagindelningen var ju tämligen klar, vi mot frimicklarna!. Man kunde fälla dem och slå dem blåa på benen med klubborna utan att de kunde göra nåt. En gång var jag jävligt nära en smäll. Jag hade trippat och blåslagit samma anfallares stackars smalben upprepade gånger genom en hel match innan det till slut brast för den stackars mannen. Till slut slängde han klubban och stod darrande av vrede framför mig och jag tänkte: "Nu jävlar smäller det!". Men i sista stund trädde Gud in i hans sinne - eller om det nu var verkan av lång frikyrklig indoktrinering - och han sänkte sina nävar och gick därifrån. Gud hade segrat, eller?

Ett annat sätt att förpesta frimicklarnas liv var att spela upp djävulens musik. Ozzy Osbournes platta Bark at the Moon hade jag på kassett och körde den gärna när min religiösa rumskamrat var i rummet. Det märkliga var att han rådiggade Deep Purple, som också var hårdrockare och som knappast kunde beskrivas som några svärmorsdrömmar. Komiskt i sammanhanget är att medlemmar i Black Sabbath, där ju också Ozzy Osbourne ingick, skrivit uttalat religiösa texter varav några med tydligt kristet budskap. Frimicklares förkärlek för förenklade schematiska uppfattningar och deras hast till att bränna skivor och böcker upphör aldrig att förvåna, liksom deras ovilja till individuella tolkningar. Gemensamt hylla och gemensamt fördöma!

Nu ska jag inte ta all heder och ära av frimicklarna. En del av dem hade faktiskt tänkt igenom sin tro och vi hade många mycket givande diskussioner under våra färder i de skogar som utgör Malingsbo-Klotens naturvårdsområde, delat mellan Dalarna och Västmanland. (Malingsbo ligger i Dalarna och Kloten i Västmanland). En av de trevliga/vettiga, Micke, gjorde sedermera karriär på Sveriges Television som sportkommentator och fick en del programledarjobb.

Den grupp jag annars umgicks med var synnerligen blandad. Jag umgicks mycket med en kille ifrån Lidingö som hette Jerker, samt en fågelskådare ifrån Bromma vid namn Martin. Båda var förbannat trevliga och konversabla snubbar. Emellertid är det där med fågelskådning för mig en gåta, en möjlig förklaring finner du ifall du följer länken nedan till berättelsen om...

Där fanns också en serietecknare ifrån Gävle, Janne, som pratade som Tomas di Leva och som också designade vår muck-tröja. I vårt gäng ingick även en raggare ifrån Göteborg, Morgan. - Fatta det, en vapenfri raggare! Men - håll i er nu - vi hade också ett vapenfritt SKINHEAD! Killen kom ifrån Borlänge, lyssnade på ganska gräslig Oi-punk och var så kallat "redskin" alltså ett skinnhuvud med vänstersympatier. När det var hans tur att städa våra två hus så brukade han göra det iförd camouflage-fläckade uppvikta jeans med hängslen, nätundertröja eller liknande och vara iförd ett par rejäla Dr. Martens kängor.

Nu kanske du tror att det var roligt att vara där. Det var det inte. Ledningen var fientligt inställd mot oss redan ifrån början och agerade som om det hela var en öppen anstalt och ett arbetsläger, snarare än en mysig kursgård i naturskön miljö. Saken var den att de helt enkelt var bonnläppar! De kunde inte förstå begreppet "vapenfri tjänst" eller något annat som avvek ifrån den snitslade bana som utgör en ung mans uppväxt på en mindre ort, där tågordningen är skolan, gymnasiet, körkort, lumpen och därefter ett jobb i pappas firma, på bruket eller nåt annat fantasilöst.

Utöver detta tillkommer sedan några enstaka ligg efter ett antal lördagar med obligatoriska drängfyllor, vilka fyller den sociala funktionen att de ger byfånarna något att prata om snarare än att de fyller en rent erotisk funktion, eftersom den senare oftast är nedsatt på grund av hög promillehalt. Tids nog leder en av dessa helgfyllor till förlovning, giftermål och graviditet - inte nödvändigtvis i den ordningen.

De fåtaliga bonnläppar som när ambitioner utöver detta brukar först bilda en liten isolerad grupp, som hellre åker några mil till likasinnade än lierar sig med omgivningen. Därefter flyttar gruppen en efter en till Stockholm, med enstaka undantag. De som blir kvar är alltså huvudsakligen de fantasilösa lågpannorna. De är aldrig konstnärer, musiker, författare, scenografer, skådepelare, forskare, nobelpristagare, filmare och för Guds skull inte homosexuella! - Möjligen är de zoofiler.

De brukar emellertid ha hyfsad koll på praktiska ting och på hur naturen fungerar. Vår närmaste chef hade inte ens det. Jag minns särskilt när vi ombads att fylla igen hålen i grusvägen upp till de två faluröda husen där vi bodde, ett enplanshus och ett tvåplanshus. Vi beordrades att använda en blandning av lika delar jord och sand - en blandning som var dömd att bli till en flytande sörja, som skulle rinna bort vid första regnskvätt. Varje försök till debatt med denna ljust mustaschprydde, självutnämnde godsherre i begynnande medelåder utmynnade i tirader mot oss "värnpliktsmitare" eller "desertörer" eller vad vi nu kallades för dagen.

Han tyckte betydligt bättre om de religiösa. Dem kunde han nämligen referera till i sin trånga agrara begreppsvärld. Varje mindre ort med självaktning har nämligen en frikyrka av någon sort. Ofta är dess lokal en av få samlingslokaler på orten, om så inte den enda. Detta medför att många av byborna kommer att vistas i lokalerna och vara knutna till församlingen på det ena eller andra sättet, även om man inte tror ett smack på budskapet. Församlingen blir alltså ett kulturellt fenomen snarare än ett religiöst.

(Som av en händelse skulle det senare arta sig så att båda mina största kärlekar A och M - som jag ska berätta om senare - växte upp i små svenska orter och båda deltog i kyrkliga aktiviteter. Där fanns helt enkelt inga alternativ!)

Den andra egenskapen vår chef gillade hos de religiösa var att de fungerade som villiga informatörer i Jesu namn. Varje försök till att smita eller slappa på jobbet blev riskabelt med frimicklare i närheten. - Men varför skulle vi inte slöa? När utbildningen i skogsskövling var slutförd så smidde man nämligen onda planer för oss, vi skulle utnyttjas som gratisarbetare för att röja kring vandringsleder och uthyrningsstugor, samt vara behjälpliga vid ÄLGJAKTEN!!

Det sistnämnda innebar en episod som jag minns bara alltför väl. Älgar har ibland en förmåga att inte lägga sig och dö enligt jägarens önskemål. Ibland är de så taskiga att de går in på grannens marker innan de mular. Dessutom kan de där jävla trafikmarodörerna vara så oerhört hänsynslösa att de väljer den absolut stenigaste och mest onåbara plats som tänkas kan.

Just den här älgen hade, på rent jäkelskap, gått in och lagt sig på Malingsbo-Klotens absolut otillgängligaste lilla skogsplätt. Med hjälp av en motoriserad liten bandvagn, linor, vajrar och till slut bara rykande svordomar och envishet så baxade vi den lätt stelnade älgkon till den bil som bara låg sååå långt bort. Älgen gäckade oss människor på detta vis dubbelt. Eftersom det varit så tidskrävande att finna och bärga älgen så hade köttet hunnit bli dåligt. Jag fick det tvivelaktiga nöjet att känna doften av den uppfläkta älgkroppen. Det stank om Björsjö - på många sätt!

Jag minns också en annan sak. Vi kom fram till den döda älgkon. Alla omkring mig var redo att påbörja släpandet och gick därför och rådgjorde med varandra om hur vi skulle gå till väga, var vi skulle fästa vajrar och linor etc. För ett kort ögonblick stannade jag upp och tittade in i det döda djurets öga. Jag hade aldrig förut sett in i ögat på någon eller något som dött. Att se denna brustenhet, detta stora djurs grumliga döda blick ut i tomheten fyllde mig för ett ögonblick med samma vemodiga sorgsenhet som den fallna björken hade gjort.

Mest av allt var det ändå röjsågande som gällde. Vi "etiska" VTP:are gjorde allt vi kunde för att få jobba ihop utan inblandning av de religiösa. För att vi skulle få sluta tidigare om fredagarna - och därmed tidigare komma iväg på helgpermis, långt ifrån denna gudsförgätna håla - så fanns ett system där man tjänade in lediga timmar genom extra arbete. Vanligtvis utgjordes detta av sly- eller gräsröjning vid uthyrningsstugorna, men ibland kunde det också vara något underhåll av stugorna som att lägga dit ett par nya taktegel eller dylikt.

Frimicklarfria utflykter resulterade vanligtvis i ett minimum av arbete. Man röjde lite där det syntes som mest och satt sedan i den varma folkabussen och slappade tills de erforderliga timmarna passerat och det blivit dags att åka hem. "Hem" är väl kanske synd att säga. Hemkänsla hade man ju knappast. Kåkarna var det väl inget att säga om, men käket var inget vidare och frukostpålägg med mera var av billigaste sort. Särskilt äckligt för mig som dåvarande tedrickare var att de inte ens kunde hålla med separata termosar för kaffe respektive tevatten. Allt te smakade fan!

Vad gör man på en sådan plats om kvällarna om man inte extrajobbar eller spelar innebandy? Man tittar på TV, sörplar en massa läsk och blir kissnödig. Jag försökte också träna löpning några gånger. Jag hade köpt ett par hyfsade gymnastikskor och en Adidas-overall och hade stora ambitioner vad gällde förbättrandet av min kondition. Min dittillsvarande träning hade mest bestått i bärande av elgitarr och ölhävning. Jag hade ingen kondis alls! Detta försök att byta livsstil klingade av efter en sådär två veckor.

Raggaren ifrån Göteborg hade tagit med sig elgitarr och förstärkare upp till Björsjö. Jag hade visserligen med mig min egen gitarr, men använde vid tillfälle hans förstärkare. Den hade hyfsad dist ifall man körde den på full volym - och så skänkte man ju så mycket glädje till de religiösa när man drog några schyssta Black Sabbath-riff! Annars kunde man, då man hade ärende till Ludvika gå in till systembolaget för att sedan kröka till. Och det gjorde vi med besked, särskilt vid ett tillfälle.

Vi hade bunkrat hela folkabussen full med bärs och billigt vin samt möjligen någon enstaka spritpava. För att slippa frimicklarnas sladdrande så har jag för mig att festen inledningsvis ägde rum på Morgans, göteborgsraggarens, rum i det stora huset eftersom hans rum var lite större. Spånken rann ner i ett närmast hämningslöst flöde, musiken skruvades upp alltmer, det spelades elgitarr på högsta volym och slutligen som final började vi kasta ut möbler, förbandslådor samt allt möjligt annat genom fönstret under glada tillrop och hånfulla skrän riktade mot ledningen. Faktum är att förloppet hade vissa likheter med den fest Shylock hade haft tre år tidigare, en tradition värd att förvalta (och som också skulle komma att återupptas vid ett senare tillfälle under ett annat skede i livet). - Självfallet blev det reprimander, tvångskommenderingar samt möjligen en och annan indragen helgpermission av det hela.

Förutom det regelmässiga smitandet undan arbete samt helgpermisen så fanns givetvis också sjukskrivningen som en källa till rekreation, vilken också nyttjades när andan föll på. Med jämna mellanrum exploderade "godsherren" därför i utbrott där utrop som "jävla simulanter" och dylikt brukades flitigt. Han hade emellertid ett vapen till sitt förfogande: Han kunde beordra den sjuke att uppvisa läkarintyg, vilket innebar att man skjutsades till Smedjebackens vårdcentral för att där få sin sjukdom (eller "sjukdom") bedömd. (Jag har något svagt minne av att någon av de våra utsattes för detta och nesligen blev friskförklarad, men är osäker på detta och minns i så fall inte vem det var, möjligen Jerker.)

Jag hade en dag sjukskrivit mig och låg i godan ro och lyssnade på Syster Lycklig när denna koleriske herre kom in genom dörren och började gorma. I sitt följe hade han chauffören som valts att föra mig till doms inför läkaren i Smedjebacken. Vem som körde har jag glömt. Hursomhelst så for vi dit, satt i väntrummet en stund och så blev jag inkallad till läkaren, för vilken jag försökte simulera så gott jag kunde. Man tog några prover som naturligtvis inte visade på någon sjukdom.

Vi samtalade en liten stund och jag berättade lite om hur vi hade det i Björsjö, samt beklagade att jag var tvungen att ta upp hans tid med ett så bagatellartat ärende som att jag kände mig lite krasslig, hade ont i halsen och förmodligen började få feber, men att detta dessvärre var nödvändigt därför att vår ledning misstrodde oss flitigt arbetande VTP:are som inte ens hade en riktig lön utan mer eller mindre hölls som slavar, och så vidare.

Jag tror att läkaren förstod var skon klämde, men han sa något om att sjukdom ju inte alltid syns på proverna, särskilt inte i inledningsskedet och att lite vila nog var att rekommendera. Därefter skrev han ett ut ett sjukintyg. Min återkomst till Björsjö blev en storartad triumf. Jerker och Martin jublade i högan sky. Varje händelse som på ett eller annat vis innebar förödmjukelse eller nederlag för Domänverkets "hjärntrust" i Björsjö välkomnades hjärtligen. Sjukskrivningen innebar att jag, istället för att ligga och slappa i en eller annan dag, nu fick rätt att åka hem för en hel veckas extra permis. Min seger var fullständig!

Det är ibland som om jag skulle ha glömt bort den: Min mage. Jag hade ont var och varannan dag. Jag käkade den vidrigaste av vidriga mediciner, nämligen Novalucol (eller Novaluzid) nästan dagligen. Det smakade ungefär som att käka krita, men för att piffa upp det hela hade man gett dessa tuggtabletter mintsmak, vilket bara gjorde att den mjöliga känslan i munnen dröjde sig kvar ännu längre än den skulle ha gjort utan smakämnen. Det fanns flytande Novalucol också - och det smakade ungefär som om man skulle ha malt ner dessa tabletter och sedan blandat ut dem med matolja. Det var äckligt bortom mänsklig fattningsförmåga.

Till slut, efter att ha haft ont i magen sedan jag var elva, eller möjligen tolv, fick jag nu ett litet magsår. Jag hade drivit kampanj på telefon, ringt alla möjliga ansvariga för att bli förflyttad ifrån Björsjö, men nu kom alltså lösningen av sig själv. Från och med nu fick jag också nya mediciner som faktiskt hjälpte lite, Tagamet och Andapsin, mediciner som på något vis påverkade själva produktionen av magsyra. Jag fick ett sjukintyg i näven och hemförlovades. Jag hade anlänt till Björsjö när snön i det närmaste smält undan och jag kom att åka därifrån samma dag som nästa vinters första snö föll. Jag tror det var i november.

Den stora kärleken 1.
Det hade under denna tid funnits bara en tröst och det var breven ifrån A. (Jag tror att jag ännu har kvar samtliga.) Jag är osäker på när jag mötte A, ifall det var under en helgpermis, eller ifall det var innan min tjänstgöring började. Jag tror att det var strax innan. Självklart var det på Ritz det hände. Det spelades någon bra låt och jag gick upp och dansade. Jag har för mig att jag dansade själv, när jag plötsligt fick ögonkontakt med en lång, blond och kortklippt tjej med ganska stora glasögon. Tydligen var det ganska starka glasögon, för de gav henne små och lite pliriga ögon i det annars kind-breda ansiktet.

Hon log lite mot mig och tycktes glida fram över dansgolvet, allt närmare mig. Vi stod och dansade ganska länge. Bredvid hennes slanka gestalt, iförd något slags ljus snickarbyxa eller kanske byxdress, dansade också en något kortare och en smula satt tjej med nästan svart hår och bruna ögon. När vi dansat färdigt så ställde vi oss alla tre vid ett av de runda bord som omgav dansgolvet. Det vanliga sonderande samtalet tog sin början. Samtalet avlöpte också på det sätt det skulle, till hennes systers stora frustration. Den mörka tjejen var nämligen A:s syrra. Hon var inte förtjust i att hennes syster tydligen var på väg att överge henne för kvällen.

Det kom sig så att jag och A åkte hem till mig i Bromma och hade sex. Det var väl helt okej, men efteråt så blev hon ledsen över något och jag såg några tårar sippra fram vid de slutna ögonlocken. Jag tror att det var där och då som jag blev förälskad i henne. Jag ville ta hand om henne. Jag behövde få bry mig om någon. Inte kunde jag ana då att A skulle bli min stora ungdomskärlek som jag skulle bära med mig i hjärtat långt, långt efteråt. Inte heller kunde jag ana att sorgen över att hon sedan försvann ur mitt liv skulle få allvarliga konsekvenser för mitt liv - långt, långt efteråt.

Systrarna kom ursprungligen ifrån en liten håla i Norrbotten som heter Vidsel. Eftersom byn blivit dem för trång så hade de kommit att flytta till Stockholm, kanske något år innan. De delade lägenhet med en frisör (som de påstod var hetero...) i en lägenhet på David Bagares gata. Det ungdomliga nöjeslivet i Vidsel lämnade väl en del i övrigt att önska. På sin höjd kunde man delta i någon ungdomsverksamhet anordnad av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, vilket väl förmodligen var lika upphetsande som det låter. Inte heller det näraliggande Älvsbyn eller ens Piteå erbjöd mycket mer än mustascher och raggarbilar.

A var estetiskt lagd, inte så att hon var någon "kulturbrud" men hon experimenterade hela tiden med hårfärger och klädsel. Kanske gjorde hon det inte så expressivt, men det fanns alltid en bärande estetisk tanke som tycktes binda ihop hårfärg, sminkning och klädsel. Jag har en hel serie små fotografier, varav de flesta är svartvita och tagna i fotoautomat, vilka skildrar några av A:s många stadier. Ingen av dessa stadier var "politiska" eller "kulturella" eller förbundna med någon "-ism" av något slag. Mina kvasiintellektuella och kvasipolitiska sidor hade inte så värst mycket att hämta där. Egentligen var hon inte en Ritz-brud heller. Hon var helt enkelt en lantis som sökte sitt eget liv i Storstan, sin egen identitet.

Hon jobbade på ett fik i Solna centrum, krängde glass och lite annat. Jag hade hunnit bli rejält kär och kunde inte hålla mina händer ifrån henne ens när hon arbetade. Jag var sådär klängigt jobbig som man bara kan vara när man är förälskad och i tjugoårsåldern (för att inte tala om tonåren!) och ska hålla på och kyssas och småhångla överallt och hela tiden, till viss irritation för omgivningen. Egentligen är det inte så konstigt. Eftersom man ännu har så få referenser till kärlek i dess olika former, så kanske man både för sig själv och för varandra har behovet av att hela tiden bekräfta att man älskar. En känsla man sällan har haft är svår att känna igen - och att hålla fast vid - och kräver därför liksom allt annat i livet övning.

Och övade gjorde vi. Vi övade hemma hos mig. Vi övade hemma hos henne. Vi övade hela tiden. Vi övade också i hennes föräldrahem under julen. Nja, på sätt och vis. Vi bodde i en egen stuga. A:s föräldrar hade några uthyrningsstugor på tomten för utländska turister som ville få uppleva myggen och midnattssolen. Det hela var synnerligen exotiskt. A:s pappa var också äkta vara. Han pratade inte rikssvenska utan den inkrökta och lätt ålderdomliga dialekten Pitebondska, som behållit en del åldriga ord och böjningsformer. Denna var för mig fullkomligt obegriplig och A fick översätta det mesta som sades. Dessutom satt han inte framför TV:n och knaprade chips som de flesta andra gör. I stället satt han där med en lappkniv i näven och skar sig munsbitar av lufttorkat älgkött!

Som alla andra norrlänningar så hade han frysen i garaget smockfull med både älg- och renkött. När vi någon gång skulle käka renskav, så tog han nämnda kniv med sig ut i garaget och tog fram ett stycke renkött - stort som Arnold Schwartzenegger - och började karva rejäla spån ur det rakt ner i en rejäl gjutjärnslagg. Givetvis hade han mustasch och flanellskjorta. Det hade alla andra också där uppe, även kvinnorna! Vid något tillfälle hälsade vi på en släkting (eller om det nu var en bekant) som förutom att ha flanellskjorta och mustasch också var en jävel på hammondorgel, vilket var en oväntad överraskning. Mindre överraskande var att han ägde en snöskoter. För mig krävdes bara något tiotal meter i hög fart för att utsläcka all eventuell nyfikenhet på snöskotrar. Det är ett livsfarligt fordon helt enkelt.

Trots lokalbefolkningens något finska attityd (området ligger oroväckande nära det finska språkområdet) så kom jag att åka upp dit ett antal gånger, varav en gång under vårvintern året därpå. De har nämligen sådan där uppe, vårvinter alltså. Snön ligger kvar men dagarna är längre och förhållandevis varma. Jag, A, hennes syster och pappa kröp ner under renfällar invid en liten lägereld som pappan gjort upp vid stranden, strax intill den frusna Pite älv. En kanna kokkaffe stod i elden och puttrade. Vi grillade korv och hade det mysigt. Någon av de båda jakthundarna var väl också med och gick runt och nosade i största allmänhet.

Pappan hade två jakthundar, dels en äldre jämthund som fanns där redan första gången jag hälsade på under sommaren, dels senare också en något större hund, en lajka, som påminde om en siberian husky. Den var dock inte av samma ras som den stackars sovjetiska hunden Laika, vilken skickats mot en säker död i rymdraket år 1957. Jämthunden var äldre men mindre och fick därför morrande stå ut med att den valpiga lajkan stod och juckade honom i röven titt som tätt. Detta var nu inte av homoerotiska skäl, utan är helt enkelt ett slags dominansbeteende. Fast vem vet? De kanske var med i Scandinavian Leatherdogs?! Jag är heller inte personen att moralisera över andras juckande.

Det enda stora hindret för mitt eget juckande var att jag satt fast i Björsjö under en stor del av detta första år i vår relation. Att ständigt gå och längta efter A gjorde inte min tillvaro lättare. Visserligen tog vi igen det med råge över helgerna, men dessa passerade fort. Väntan under de tröstlösa veckorna i det lika tröstlösa Björsjö var ibland nästan outhärdlig. Min tröst under tiden var som sagt breven ifrån A. Inte för att de var så rasande många, för vi sågs ju nästan varje helg, men ändå. Ett av breven nämner vår förlovning. Jag tror det var min idé, att vi skulle förlova oss på hennes födelsedag i september.

Eftersom jag var så makalöst snål, så började jag svettas när jag såg hur dyra guldringar var. Därför så köpte jag två stycken i silver istället, naturligtvis utan gravyr. Vi hade ingen fest eller någonting heller, vi utväxlade bara våra ringar i all enkelhet och meddelade våra familjer med flera i efterskott. Någon dryg månad eller så senare så skulle jag som sagt komma hem ifrån skithålet Björsjö och vi skulle få vara tillsammans hela tiden, så länge det nu varade.

Egentligen är det konstigt att det blev något förhållande av det överhuvudtaget, för att inte tala om en förlovning. Någon förbannad kväll, redan mycket tidigt under vårt förhållande, under en fest på konstfack, fick jag syn på en mullig och bystig kvinna som jag redan tidigare lagt märke till på Ritz. A och jag hade på ett eller annat vis under kvällens lopp kommit ifrån varandra. Denna frånvaro utnyttjade jag till att skamlöst limma på denna blonda och mulliga kvinna. I min förvirring hade jag i allra första början av vårt förhållande, för att gardera mig, marknadsfört idéer om ett "fritt förhållande" vilket i praktiken betydde att jag skulle få knulla runt bäst jag ville utan några förpliktelser i övrigt.

Jag var kort sagt en totalt omogen idiot som inte visste det ringaste om hur människor i allmänhet - och kvinnor i synnerhet - fungerade. När det började bli dags för mig och den mulliga blondinen att lämna festen så tog A tag i mig och bad mig, med en viss desperation i blicken, att avstå. Jag var full, kåt och totalt fokuserad på min nya erövring och värjde mig med allehanda floskler om vår gemensamma erotiska "frihet" i vårt "fria" förhållande, för att sedan följa denna mulliga och bystiga blondin hem. Praktiskt nog så bodde hon bara några enstaka kvarter ifrån konstfack.

Min erotiska kapacitet var nog en smula nedsatt. Jag vill minnas att akten inte var till någon större belåtenhet för någondera parten. När jag morgonen därpå vaknade så erfor jag "eftertankens kranka blekhet". Jag kunde nästan känna hur jag bleknade och kände definitivt hur jag började kallsvettas. Detta var inte enbart en effekt av en påtaglig bakfylla, utan snarare till större delen ren och oförfalskad ågren! Vad i helvete hade jag ställt till med?! Bredvid mig låg en blond tjockis och snarkade. Hemma i min egen lägenhet låg min flickvän! Vad i helvete skulle jag ta mig till?!

Jag letade upp en papperslapp, jag har för mig att det var ett kaffefilter. Jag skrev något i stil med: "Förlåt mig. Jag är förlovad och borde inte vara här". Jag gled ur sängen, tog på mig kläderna så tyst jag bara kunde och smet sedan ut genom dörren, som jag ställde upp för att kunna stänga den ljudlöst. Väl ute i farstun så accelererade jag gradvis och när jag väl kommit ut genom porten och ut på Sibyllegatan så joggade jag iväg för att så fort som möjligt komma utom syn- och hörhåll för en eventuellt utrusande kraftig och bystig blondin.

På tunnelbanan hem var jag full av ruelse. Jag satt mest och svettades och förbannade mig själv och min blinda kåthet. Väl framme i Bromma gick jag med snabba och nervösa steg ifrån tunnelbanan mot Tunnlandsvägen. Med många blandade känslor låste jag upp och gick in. I bäddsoffan låg en gråtande A hopkrupen i fosterställning. Jag bara dök ner i sängen hos henne, grät och bad om förlåtelse. Hennes kropp var alldeles stel och avvisande. Jag var fullkomligt förtvivlad. Först nu förstod jag i hjärtat vad jag hade ställt till med. Jag ville inte förlora A! Jag visste att jag älskade henne, men jag var så oerhört förvirrad och oförståndig; så ung, dum och kåt.

Jag vet inte hur länge jag låg bakom hennes rygg, avvisad, innan hon gradvis vände sig om. Hon öppnade sin famn och förlät mig. Vi grät båda in i varandra. Aldrig, aldrig mer skulle detta hända oss. Aldrig! Jag svor dyrt och heligt. - Jag undrar, och har många gånger undrat, hur mitt liv skulle ha sett ut idag ifall jag hade hållit det löftet. På något sätt försökte jag kalibrera om min hjärna, men det var så svårt. De yttre omständigheterna var nämligen identiska. Jag frekventerade exakt samma ställen som jag gjort innan jag hade träffat A. Vi kände nu ungefär samma människor och jag utsattes för exakt samma frestelser.

Det enda som höll mig någorlunda på mattan var att jag i veckorna satt fast i Björsjö och fick känna på hur det var att längta efter henne. När jag väl var hemma så var vi tillsammans hela tiden och snedsprång var därför svåra att genomföra. Efter att jag hade sluppit ifrån dumskallarna i Björsjö - och då pratar jag inte om mina VTP-polare - hittade jag sedan också ett jobb ganska snart. Firman var en postorderfirma och hade sitt kontor samt plocklager på den lilla tarm av Jungfrugatan som ligger ovanför Valhallavägen på Östermalm. Jag har för mig att de också hade en butik någonstans i stan. Flickvän och jobb, fanns här månne en framtid?

Importfirman
Redan vid anställningsintervjun borde jag ha haft vett nog att vända och gå därifrån. Mannen som intervjuade mig var lätt rundlagd, mörk och ganska tunnhårig, någonstans i 40-50-årsåldern skulle jag tro. Det inte särskilt stora kontorets väggar var beklädda med mörk träpanel som möjligen skulle föreställa mahogny eller jakaranda. Mitt i detta rum, som för övrigt låg i markplanet med stora fönster ut mot Jungfrugatan och förmodligen varit en gammal butikslokal, så tronade ett makalöst överdimensionerat skrivbord. Bordet var fullt av direktörsrekvisita av typen pappersknivar, reservoarpennor, förgyllda pennställ och annat krimskrams, allt synnerligen pråligt och smaklöst.

Det mest fascinerande var ändå chefen själv. Han klädde sig gärna och oftast i skrikiga Hawaii-skjortor som dessutom var några nummer för stora och som, ifall jag minns rätt, kombinerades med en striktare nederdel bestående av kostymbyxor och välputsade skor. Vid intervjun vill jag minnas att han la upp fötterna på bordet. Samtalet i övrigt följde väl annars alla arbetsintervjuers gilla gång: Man överdriver sina ljusa sidor, mörkar sina tillkortakommanden, blir tillfrågad hur arbetsvillig, noggrann och punktlig man är, samt bedyrar då hur jävla arbetsvillig, noggrann och punktlig man är.

Har man sedan inte börjat svettas eller skruvat på sig alltför mycket, samt behållit den lilla ansatsen till vänligt och "naturligt" leende som man klistrat fast i käften så borde saken vara biff. Mot slutet av intervjun kom så själva finalen: "Du är väl inte med i facket, va? - Här behöver vi inget fack. - HÄR ÄR VI SOM EN ENDA STOR FAMILJ!" Jag trodde fan inte mina öron, eller ögon för den delen. Fanns den här jävla snubben på riktigt?!

För ett ögonblick genomgick jag en inre ideologisk kris. Jag vill minnas att jag ännu var med i SAC, alltså syndikalistfacket. Samtidigt var det hyfsat pröjs och jag ville jobba ihop till en trummaskin och en portabandare, så det var ett lätt val: "Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral!" som Brecht så riktigt konstaterat ("Först kommer käkandet, sedan kommer moralen!"). Att avslöja mig som (nåja) syndikalist hade garanterat skjutit intervjun i sank.

Arbetsplatsen kändes ibland som ett galleri av karikatyrer. Chefens andreman körde flådig bil (oklart vilken) och kallade Aftonbladet för "Pravda" (vilket för er historiskt okunniga betyder "Sanningen" på ryska och var namnet på Sovjetunionens officiella stora nyhetstidning, eller snarare propagandablad). Självfallet hatade han Palme, sossarna och de höga skatterna. Nere på lagret fanns, förutom jag, tre ungdomar samt två medelålders finska bröder varav den äldre kombinerade en lättstressad läggning med en resignation inför livet och överheten. Exempelvis lärde han i sin visdom ut att ifall man fick en felaktig räkning så var det "para att petala". Allt motstånd var lönlöst. Det var nästan som om man hörde en riktigt sorgsen finsk tango eka över nejden. Behöver jag säga att han hade jobbat länge på företaget? Hans bror var istället kollugn och tog det mesta ifrån den skämtsamma sidan.

Sedan så fanns där en finsk raggare, eller han gav åtminstone det intrycket. Hans huvuduppgift var att köra folkabussen fram och tillbaka mellan plocklagret, där jag jobbade, och huvudlagret på Lützengatan där alla kartongerna fanns. Eftersom han hette Karri och körde kartonger döpte jag honom till Karri Kartong (vilket efter en tur då jag följt med till storlagret blev till en putslustig ordlek: "I went with Karri Kartong to carry kartong") Alla eventuella likheter med ordet karikatyr är en ren tillfällighet. Trots en något kärv och mycket finsk attityd så var han en reko karl. Han log bara inte så ofta.

Tydligen så hade någon med facklig tillhörighet trots allt gästat arbetsplatsen i arla urtid. Bland annat så hade personen i fråga sett till att det fanns ett utsug för folkabussens avgaser. Plocklagret var nämligen också garage, vilket innebar att varje gång biljäveln skulle in eller ut så strömmade den kalla vinterluften in i lokalen och blandade sig med bilavgaserna. Utsuget tog i alla fall bort det värsta, utom kylan förstås.

På en sådan plats behöver man humor för att överleva rent mentalt. Alla som sett filmen eller läst boken "Gökboet" vet vad jag pratar om. Ungefär som indianen i filmen (och boken) så valde jag att retirera in i en roll där jag var oantastlig. Jag tog hand om komponenterna. Firman krängde nämligen påsar med komponenter för elektronikintresserade hemmapulare. Vi var strikt instruerade att inte lägga i alltför många dyra komponenter såsom transistorer eller IC, alltså kretsar, utan istället var påsarna bräddfyllda med motstånd av olika resistans och format. Blandningen av komponenter var totalt oanvändbar för i stort sett allt inom elektronik.

En del av komponenterna levererades till oss bandade eller på rulle. Jag tog mig an uppgiften att sitta och klippa dessa band i lagom stora portionsbitar, med en fyra fem komponenter i varje som jag sedan la i små plastlådor, ur vilka jag sedan plockade när jag ställde samman de "välblandade" elektroniska små gottpåsarna. Detta innebar att jag satt med ryggen mot all annan (och mycket jobbigare) verksamhet som att springa i lagerhyllorna och plocka enligt orderlistor åt intet ont anande postorderkunder. Att sitta där i godan ro och klippa, plocka och lägga i påsar ägde istället en meditativ kvalitet. Möjligen började de nu fatta att jag egentligen inte hade någon större lust att jobba där överhuvudtaget. Jag fick nämligen väldigt liten julbonus.

Eftersom chefen, som också ägde pajasfirman, trodde att han var en gud (eller möjligen pappa eftersom vi ju var "en enda stor familj") så delade han i sin godhet ut julbonusar av helt godtycklig storlek till de anställda, olika förstås beroende på vilka han gillade eller ogillade. Mig gillade han inte. Jag och några av de andra killarna på lagret utvecklade gradvis en jargong där vi till slut bara garvade åt stället och där var jag drivande. Det var inte populärt. Så småningom ombads jag att sluta vilket jag, förmodligen för allas bästa, också gjorde.

Innan jag slutade så snodde jag med mig lite kablar och annat användbart. Min sångmik (en hyfsad elektretmik) kommer därifrån. Jag minns att jag betalade för en del av grejorna - och jag skäms i så fall mer för att ha pröjsat för skräpet, än för att jag snodde grejor ifrån den där skitfirman. Mikrofonen är ganska kass, men det har bara aldrig blivit av att jag skaffat någon ny.