Till registret 1981   Mefistos Bröder Le Slip Shylock

Fågelfri

Tillbaks till 1980

Vidare till 1982

 Flaskpost - Boken om allt - En hemsida av och om Peter Oltersdorf
Nätstrumpor och fisting...
Cyklar och drakar

"Incestrazziarevolt!"

"Mot Poltava!"

STF_kort 81 "Det är bättre att vara borta och längta hem, än att vara hemma och längta bort."
Skrivet i Kramboken av Cilla, 30/7 -81 i Venedig.

Tågluffarlänk - till egen sida

"Ormgropen" i Västerås
Det faktum att SirN och Petson delade lya i samma huslänga där också Erik och jag bodde, medförde ett visst läckage och ett utbyte mellan de bekantskaper som Erik hade och de som SirN hade. Dessa två unga män hade helt olika sorters taktik för att förvärva umgänget. Erik var en lyssnande och eftertänksam mysfarbror, medan SirN var en social bulldozer som närmast med kraft enrollerade sitt umgänge. På det ena eller det andra sättet möttes alla kretsar här; Kungsängen, Bro (i någon mån), Jakobsberg, Kramgänget, Eva och hennes syster Cia med flera.

Jag kan inte alltid placera in saker rätt i tiden, jag äger ingen regelrätt dagbok. Alla de människor och platser som fanns i mitt liv under dessa år i början av åttiotalet tycks flyta in i varandra. Det var väl ungefär i ett år som jag och Gotlands-Erik delade lya och en stor mängd människor ifrån alla möjliga håll hann strömma igenom denna lägenhet.

Rätt tidigt dök det upp en kille ifrån Västerås som kallade sig för Lurk. Han höll på med någon blaska som hette Modernes Pop och han var visst anarkist eller nåt. Han snodde böcker av anarkistiska författare så som Kropotkin - "Åkrar, fabriker och verkstäder i morgondagens samhälle", Bakunin - "Gud och staten" samt Emma Goldmans "Anarkistiska minnen". De förstnämnda stals ifrån kulturhusets läsesalong, den senare ifrån Västerås stadsbibliotek. För att fullborda sin "anarkism" snodde han sen trehundra spänn ur min byrålåda och försvann. Han efterlämnade en teckning i min "krambok" samt de tre nämnda biblioteksböckerna som jag alltjämt har kvar. Jag förmodar att stölderna är preskriberade. Men ifall ni på Kulturhuset och Västerås stadsbibliotek vill ha dem tillbaka så får ni väl höra av er, så ska jag fundera på saken.

Anarkistböcker.

Just Västerås var också platsen för en särskild händelse. Incest Brothers hade en spelning bokad i Västerås någon gång under vintern 80-81 (tror jag). Vi var ett helt gäng som fick för oss att vi skulle åka med på tåget. Många hade inte råd med biljett utan sprang och gömde sig för konduktörerna på toaletterna och dylikt. Eva (som möjligen fortfarande var ihop med SirN) vill jag minnas tryckte in sig på golvet under och bakom ryggstödet på stolarna närmast vagnens toalett. Jag tror hon satt där ända fram till Västerås.

I Stockholm var inte längre raggarna det stora problemet för punkarna. Den rollen övertogs alltmer av den växande skaran skinnskallar, som nu ofta dök upp på Musikverket och andra ställen för att sabotera konserter och ställa till med bråk i största allmänhet. Jag minns en konsert Shylock hade tillsammans med Trekant på Björkeby, där fritidgårdens ansvariga hade varit korkade nog att också boka in ett skin-band. Strax innan konserten gick vi förbi deras loge och tittade in. Där stod fyra skinnskallar, vända mot varandra två och två och gjorde Hitler-hälsningar: "Sieg, Heil! Sieg, Heil! Sieg, Heil!" Det var så de värmde upp inför konserten.

I Västerås var det ännu raggare som gällde. Som jag minns det, när bandet och hela svansen av tillresta stockholmare kommit fram till Västerås, så blev vi varnade av de lokala punkarna för att raggarna skulle dyka upp och sabba konserten. De flesta tog det med jämnmod. Det brukade oftast bara vara en massa snack. Själva konserten minns jag sen inte särskilt mycket av, åtminstone inte det ordinarie programmet. Däremot minns jag väldigt väl mitt och SirN:s kuppartade "extranummer" samt "ormgropen".

Av någon anledning fick vi för oss att vi skulle klä av oss nakna och kasta oss på scenen i en "ormgrop". Självklart var det bara fejk, de allra flesta behöll trosor och kalsonger på sig och någon sexuell aktivitet var det inte. Det skulle bara se så ut. Vi låg väl där och kravlade och stönade en stund tills det var nog. Sedan var det dags för min och SirN:s kupp. Vi skulle hoppa upp på scenen och spela en låt nakna. Han på gitarr och sång, jag på trummor. Tyvärr hittade jag inga trumstockar, utan var tvungen att gå av scenen en stund för att leta upp ett par. Under tiden stod den stackars SirN där sysslolös en bra stund, med sin gitarr och snoppen dinglande nedanför, innan vi kunde köra igång. Jag tror han kände sig rätt ensam och utlämnad under dessa minuter...

Våra tilltag hade tydligen skrämt slag på Västeråsarna, för de stod allesammans tätt sammantryckta längst bak i lokalen. Tydligen kunde man vänta sig vad som helst av dessa galna stockholmare. De trodde förmodligen att de skulle bli våldtagna och att vi skulle pissa på dem eller nåt. Vi var emellertid inte det enda hotet denna kväll. Tydligen så hade en eller annan raggare faktiskt dykt upp trots allt. Några uppjagade punkare kom inspringande efter en rökpaus och sa förskräckt att det var fullt av raggare därute.

Detta kunde inte tolereras! Jag tror att nästan alla som var i lokalen gick ut för att möta upp raggarna. Några gick före runt hörnet på huset, bara för att sekunder senare komma springandes tillbaka: "Raggarna kommer, Raggarna kommer!" Det var som om de hade blåst signal för anfall. Alla på gårdsplanen rusade runt hörnan. Där, på den lilla grusvägen upp mot huset, stod en grå(?) Volvo Amazon. De som satt i bilen måste ha blivit fullkomligt skräckslagna. En hel hord av vrålande punkare kom springande mot dem - och jag har aldrig sett en Volvo Amazon backa så jävla fort!

Amazon
Volvo Amazon sport, från 1959

Det blev väl inte så mycket mer av det hela. Fast tydligen så kände de patetiska raggarna att de var tvungna att återupprätta sin "heder" eller nåt, för när vi promenerade genom stan på nattkröken efter konserten, till sovplatser upplåtna av Västeråspunkarna, så försökte samma Amazon att ramma oss. Jag vet inte om deras heder upprättades i någon större omfattning, för de vågade sig aldrig ur bilen och vi jagade dem på flykten med hjälp av snöbollar!

Nätstrumpor och fisting...
Förutom Lurk ifrån Västerås, så dök det på Månadsvägen upp representanter också för andra städer. Självfallet ramlade det in diverse gotlänningar, men även Jalle ifrån Linköping (tidigare basist i IQ 55, Blitzen samt senare i Reptile Smile), Lilla a ifrån Göteborg, Peter ifrån Malung (som senare skulle bli erkänd konstnär och synas i TV då och då) plus en hel del andra som jag just nu har glömt. - Den stora mängden attraktiva kvinnor var förstås bekymmersam för mig. Särskilt bekymmersam blev den en natt då Erik låg och hånglade med en av flickorna i kramgänget, antagandes att han var diskret och att jag sov. Båda dessa antaganden var felaktiga. Jag led. Jag led så mycket som en oskuld kan lida.

Lilla a var en av de många som dök upp på Månadsvägen och naturligtvis blev jag förälskad. Hon bodde i en tjänstebostad invid Beckomberga mentalsjukhus, där hon också hade fest en kväll. Vi var ett större gäng ifrån bland annat Kungsängen och Bro. Jag vill minnas att det var vinter, men jag kommer inte ihåg exakt när. Pippi var i alla fall med. I sällskapet fanns en tjej ifrån Bro som hade en tunn guldring i ena näsvingen. Detta var inte särskilt vanligt ännu. Folkhumorn döpte henne därför raskt till "Tjuren från Bro" (en travesti på en filmtitel, Robert de Niro i rollen som "Tjuren från Bronx").

Jag hade träffat henne i och med min korta tid i bandet Le Slip. Hon var kompis med trummisen Palles lillasyster. Jag har för mig att hon möjligen kan ha varit lite svag för mig. Vi satt på buss 117 på väg ifrån Spånga pendeltågsstation mot Beckomberga när hon något kärvänligt tycktes närma sig mig. Jag fattade nog inte riktig vad hon ville, eller så ville jag inte fatta. Jag avfärdade det hela lite skämtsamt och puttade bort henne. Sen gjorde jag min stora dumhet. Jag ville bara skoja men det blev väldigt, väldigt fel.

Jag sa: "Hjälp! Tjuren är brunstig!" Det kunde kanske ha stannat härvid om det inte varit för att Johans ligistbrorsa Bebben och dennes ligistkompis också var med. Förtjust började de skandera: "TJUREN ÄR BRUNSTIG! TJUREN ÄR BRUNSTIG!" och vips så var jag huvudansvarig mobbare. Pippi tittade på mig, grinade illa och sa: "Det där var inte snyggt gjort!" - Nej det var sannerligen inte snyggt gjort.

Bull!
Äkta vara

Lilla a höll fest en ytterligare gång, efter att hon fått egen lägenhet i Blackeberg. Den festen resulterade för min del i att jag stod aspackad på hennes balkong, iförd några av hennes nätstrumpor plus min skinnpaj och skrek "KNULLA" för full hals. Jag vet inte ifall jag möjligen inspirerades av "konsten" hon hade på väggarna. Där fanns en ganska detaljerad Tom of Finland-tavla med "fisting"-motiv, som hon tydligen fått av sångaren i Lädernunnan. - Må denna "inspiration" i så fall inte ha efterlämnat några bestående men!

Lilla a avslutade sin tid som trogen gäst på Månadsvägen genom att i MIN krambok(!) skriva ett slags tack till någon helt annan snubbe, som tydligen hade skänkt tröst åt hennes sedan "alltför länge utsvultna kropp" - detta trots att hon visste att jag var kär i henne! Eftersom den enda stadigvarande läsaren av min krambok, förutom jag själv, var Gotlands-Erik så håller jag honom som huvudmisstänkt för skändligheten. Brottet/förräderiet får dock anses preskriberat. Resultatet blev emellertid att jag kände ett starkt hat mot Lilla a. Jag är inte så bra på hat. Så även detta gick över. Möjligen.

Cyklar och drakar
Man får nog säga att, liksom den första fasen av min ungdom, så höll punken på att gå i stå. Det var inte lika roligt längre. Den naiva perioden klingade av. Jag kände att jag måste göra något, åka någonstans, hitta på nåt! Svaret var givet: Jag skulle tågluffa! Till min artonårsdag, året innan, hade jag fått ut en summa som Mamma sparat ihop på ett separat konto. Mitt jobb på postverket gav sedan också ett visst överskott som sattes undan. Min sista arbetsdag på Posten var valborgsmässoafton och sedan låg hela denna härliga sommar framför mig.

Tiden innan resan, våren och försommaren, minns jag som rolig och fulla av händelser. Jag hann spela med tre olika band. Dels spelade jag ännu en tid med Mefistos bröder, dels blev jag med i Le Slip ute i Bro samt återfördes tillfälligt till min gamle kamrat Melkers krets av hågade musikanter, nu under namnet Shylock. Jag minns också drakfesten detta år som ett slags lyckorus. Jag kommer inte ihåg allt vi gjorde, bara att dagen var väldigt lyckad.

Konstfack hade vid här tiden sina lokaler strax invid Gärdet. Årligen brukade man arrangera en tävling i att bygga den mest fantasifulla draken, samt i att kunna flyga den. Dels belönades originalitet och konstnärlighet, dels de rena flygegenskaperna. Just det här året sammanföll drakfesten med en cykelburen demonstration för fler cykelbanor och annat som kunde göra cyklandet ofarligare i Stockholm. Cykelbanor i innerstaden var inte en vanlighet 1981. Jag kommer inte ihåg vilka vi var som åkte in, men jag minns åtminstone att det var jag och Petson.

Cykeldemo/Drakfest

Att cykla ända ifrån Jakobsberg till innerstan, för att delta i demonstrationen, kändes inte som någon höjdare. Vi beslöt oss därför för att ta med cyklarna på pendeltåget, vilket inte var tillåtet vid denna tid. Jakobsbergs station hade två trappor upp till perrongen. Den ena ledde upp till spärren och spärrvakten, den andra var endast en utgång vars dörrar öppnades och låstes av något slags fotocell, så att man bara skulle kunna gå ut där, men inte in.

I den långa gången under järnvägsspåren, som förbinder Jakobsbergs två halvor, stod därför jag och Petson - samt vilka det för övrigt var - och väntade på nästa flod av avstigande. När trafikanterna gick ut så skyndade vi oss att greppa dörren för att därefter springa uppför trapporna. Nu var man tvungen att vara snabb och lite listig. Det fanns ett litet glapp i tiden mellan att pendeltågens dörrar öppnade och tills dess att personen som öppnade och stängde dörrarna klev ur sin hytt för att kolla att kusten var klar.

Under denna mycket korta tidsrymd, då de sista passagerarna gick av, skulle vi alltså osedda föra in oss själva och cyklarna på tåget. Det gällde att inte krocka med någon avstigande samt hoppas att ingen "vän av ordning" skulle larma tågpersonalen om vårt lilla tilltag. Jag tror vi lyckades vid andra försöket och att vi efter resan till stan tämligen smärtfritt förde ut cyklarna ifrån Stockholms central, för att sedan cykla den lilla biten till Humlegården varifrån demonstrationen utgick. Vi cyklade genom stan till den stora soliga och glada drakfesten, till väntande vänner och musik.

    Ur kramboken: "Vi sitter på Gärdet ett antal Kungsängare, Petson, Malungspeter, Happy m.fl. och njuter av livet. Den innersta njutningens andar hemsöker själen. Smal-Malin gör sig så sexig hon kan (inte helt utan framgång). Musik och drakar har ockuperat luften".

Eftersom det nu fanns en "smal-Malin" så fanns det givetvis också en Malin som inte var smal och vars namn därför ibland försågs med ett annat förled. Den senare kallades ibland också för "Malin Ant" på grund av en klädsel som skamlöst kopierade Adam Ants dito, alltså sångaren i Adam and the Ants. Den smalare Malin hade även hon ett alternativt förled till sitt namn, som jag inte tänker skriva ut här.

Smal-Malin var oerhört vacker, med en beslöjad blick, ständigt halvslutna ögonlock och en mun som alltid tycktes vara lite halvöppen, till synes på väg mot en kyss eller ett inbjudande leende. Hon föreföll på något märkligt vis hela tiden se en smula upphetsad ut. Det var alltså svårt att hålla ögonen ifrån henne eftersom hennes utseende väckte vissa associationer, vilka då kom att avspegla sig i det alternativa förledet till hennes namn, som jag naturligtvis inte tänker skriva ut här.

Båda "Malinarna", de två Håkan, Martina, Mia och Bele, samt hans bror Harre, den hetlevrade Anna och den alltid soliga Carin ifrån Bro, Lill-Erik plus alla möjliga andra - exempelvis den söta lilla flicka som kunde liknas vid en tvärhand hög och något rund kopia av Robert Smith i the Cure (och som av mig kallades "Kubiken") - hade alla en sak gemensamt: Kristians och Kalles föräldrahem i Kungsängen var vår fritidsgård. Naturligtvis satt inte hela bekantskapskretsen ifrån Kungsängen här hela tiden. Det bara kändes så. Gemenskap!

"Incestrazziarevolt!"
Men punken, i den form som jag hade känt den, försvann gradvis. Det lite naiva och lekfulla som funnits i Skitmusikens främjande hade nu ersatts av BFF och enkla slagord. Det blev en annan aggressivare stämning. Min kompis Bele (senare ihop med Mia i evigheter) började plötsligt förtjust komma dragandes med skivor ifrån band som Four Skins, G.B.H., Anti-Nowhere League och liknande. Hans maskulina image hade nog aldrig riktigt fungerat i kramgängets sällskap. Jag antar att han kände en stor lättnad inför möjligheten av en kärvare och mer maskulin punkvåg.

Mycket var detta nog ett svar på det ökande antalet skinnhuvuden, men också på en alltmer pretentiös musik. "Kloak-Stank"-Magnus skriver i boken Svensk Punk 1977-81: "Efter ett tag ebbade allting ut. Det blev mer konserter med band som Ståålfågel, Commando M. Pigg (som hette Kommando Musse Pigg innan Disneys jurister tvingade dem att byta namn, min anm.) och Stadion der Jugend. De hade inte samma energi. Musiklivet blev inåtriktat och pretentiöst, ...". Musikaliskt (och bildligt talat) hade alltså den lätt distanserade Jakobsbergsmaffian och dess gelikar låtit punkarna leka färdigt och sedan gått in och tagit över scenen. Politiskt hade det som var kvar av punken tvingats till en radikalisering gentemot främst skinnskallarna. Musikaliskt blev den kvarvarande punken uniform och humorn försvann.

Jag minns inte när Mefistos bröder splittrades. Egentligen började förfallet med att vi manövrerade ut Ubbe, av nu oklara skäl. Men mina diktatorsfasoner gick Lill-Erik på nerverna så att han också lämnade bandet, för att kort därpå börja spela med Mongo och Happy ifrån Incest Brothers, plus en kille som kallades Salle och som jag har för mig rekryterades ur "Jakobsbergskretsen". I detta nya gäng, som gavs namnet Trekant, fick Erik äntligen spela på sin Fender Telecaster och sjunga. Bandet gjorde också en singel som var helt okej enligt vad jag minns.

Salle var inte ett dugg punkig i sin uppenbarelse, men transformerades ibland inför konserterna som gavs av Trekant, vilket sammanföll med en grej som störde mig med det här bandet: Allt skulle vara så jävla roligt hela tiden! I Incest Brothers så hade Mongos och Happys roller som rolighetsministrar och teaterapor hållit sig inom rimliga gränser - men möjligen som en reaktion på den nu tilltagande ortodoxin inom punken och på den plakatretorik som odlades inom bland annat BFF, så antog Trekant ibland formen av ett plojband, åtminstone visuellt. De målade sig, de uppträdde utklädda till orientaler med fez och mustasch, de skojade och plojade. Det blev till slut en smula påfrestande.

Garanterat plojfritt var det när Snutslakt spelade på Sellstockfestivalen i Rågsved denna sommar. Festivalen hölls inomhus i samma lokaler som den 1979 ockuperade Oasen. Nu var lokalerna uppfräschade, men en festival inomhus är ändå inte samma sak och ger definitivt inte någon sommarkänsla. Möjligen passade det Snutslakt bättre. Ingen kan anklaga dem för att ha skrivit några sommarhits.

Daniel, ifrån Skitmusikens främjande, uppträdde också. Han hade tidigare varit med i ett band (eller om det nu var ett projekt) som hette Homo Sapiens, tillsammans med Aldo och en kille till - och bar tillsammans med de andra två det tunga ansvaret för skivan "Homo Sapiens första avsked". Nu uppträdde han som enmansbandet "Birdshit" och hans största hit var en sorts polka eller nåt som handlade om en kvinna som dog av att en bulle fastnade i gommen, vilket i sången blev snäppet roligare än det låter - snäppet alltså. Jag minns att Lill-Erik brukade få ett något plågat uttryck i ansiktet när man nämnde Birdshit, samma plågade uttryck som när han hörde Mögel.

Ett annat band på den här konserten, som liksom Mögel bestod (huvudsakligen) av unga kvinnor, var Tant Strul. Musikaliskt spelade de i en högre division än Mögel, även om jag personligen aldrig var så värst tänd på deras musik. Jag är högst osäker på om Mode 81 spelade på den här konserten, men det skulle inte förvåna mig. De spelade överallt. Bandet hade börjat redan 1980 under namnet Mode 80, men sedan bytt namn vid årsskiftet. Kring 80-81 så uppstod en klick av band som väldigt ofta spelade på samma konserter i en eller annan konstellation: Incest Brothers, Razzia, Revolt, Snutslakt, Mode 81(/80) samt Skälby-Örjans.

Alla banden spelade kanske inte nödvändigtvis med alla andra. Skälby-Örjans och Snutslakt var inte en given kombination, medan en trippel med Incest/Razzia/Revolt var ett paketerbjudande som gavs vid åtskilliga tillfällen. Det gick så långt så att vi inom kamratkretsen skämtsamt började knyta ihop namnen:

    - Vilka uppträder ikväll?
    - Incestrazziarevolt!

Möjligen såddes viss split mellan banden i och med att BFF avknoppades ur Skitmusikens främjande, men detta till trots så förblev man vänner. Skitmusiken självdog sedan så småningom vilket förstås gjorde det hela till ett icke-problem. Några av de som varit med i Skitmusiken "konverterade" sedan till BFF, bland andra medlemmarna i Revolt. BFF hade vid det här laget organiserat sig så pass att de till och med hade vissa sändningar på närradion.

Punkaffisch 81.
Ganska typisk punkaffisch. - Röster vet jag inte vilka de var, men i Ståltråd spelade Pysan som var ihop med Benge i Revolt.

Senare under sommaren så lade två tongivande band av, Snutslakt och Raketerna. De förstnämnda var BFF:s flaggskepp och de senare var resterna av Grisen skriker. Raketerna visade på sätt och vis att vi var på väg in i åttiotalet. Sångaren Hasse, som i Grisen hade uppträtt i lite töntiga outfits och burit glasögon, skaffade nu linser och en ball skinnjacka som han poserade i på skivomslaget till den maxisingel som de gav ut detta år. Musikaliskt var Raketerna den större förlusten av de två. Bara att se och höra Raketernas trummis Mats var en fröjd. Han måste vara en de bästa trummisar detta land har frambringat, eller åtminstone som punken frambringat.

Raketerna var, precis som Grisen skriker, ett bra liveband. Vid en konsert på Rågsveds fritidsgård så gick strömmen mitt i en låt. Bandet lyckades hålla stämningen uppe genom att låta hela publiken sjunga färdigt låten a capella. Jag har för mig att man till och med påbörjade nästa låt som en allsång innan strömmen kom tillbaks.

Boken "Svensk Punk 1977-81" har 1981 som slutår för punken och detta år hade också Incest Brothers sin sista konsert. Ur kramboken:

    "Granskog Sön 14:e juni 81

    Incests sista konsert. Inget kvar av punken. Den drog mig upp ur ensamheten. Nu sitter jag i natten och filosoferar över en cigg tillsammans med Mecki. Och hennes söthet påminner om den gamla längtan. Satan! Dock väntar det mesta av sommaren. Kanske...

    P.S. Anders F Rönnblom lirar bra men utslätat."

Vertikalt i nedre hörnet av sidan står en stämpel:

"JÄRFÄLLA ORIENTERINGSKLUBB
JAKOBSBERG"

SirN var inte bara gitarrist i ett punkband, han var orienterare också. Möjligen tillhörde Anders F Rönnblom samma klubb, vad vet jag. Det var i alla fall en märklig konstellation för ett punkbands avskedskonsert och ett märkligt val av lokal, en klubbstuga mitt ute i skogen. Men bara för att en epok gick mot sitt slut, så betydde inte detta att förändringens vindar började blåsa in i mitt kärleksliv också. Jag skulle få vänta i ytterligare ett långt år. I fall ni undrar vem Mecki är så hade hon länge varit tillsammans med Mongo i Incest Brothers (senare i Trekant/Köttgrottorna). Jag har för mig att det var under denna tid Mongo gick vidare till ett annat förhållande.

Detta antagande stärks väsentligen av min anteckning ifrån dagen därpå som handlar om när bland andra jag, Kristian (saxofonisten i Mefistos Bröder), Lill-Erik och "Bock-Mongo" (det står så) åkte ut med Kristians farsas båt ifrån Kungsängens båtklubb för en natts övernattning på lämplig folktom mälarö. I samma anteckning står att jag, Mongo och Lill-Erik plötsligt drabbades av en stark längtan efter att röka hasch. Förklaringen till detta var sannolikt att vi lyssnade på den urvattnade Dag Vag-kopian Calcutta Transfers drogtillvända pisslåtar. Kristian hade fått för sig att de var ett bra band och hårdkörde dem på bandspelaren. (Det dök upp ett annat liknande gäng 80 eller 81 som också kändes lite som om de kommit i Dag Vags bakvatten och de hette Reggae Team, med den inte helt obekante Thomas Gylling som medlem.)

Vi var två båtar som åkte ut. Den ena tillhörde som sagt Kristians pappa och var en ruffad gammal träbåt med utombordare. Den andra har jag för mig var en plastbåt som framfördes av en kille som hette Hasse. Hasse skulle vid olika tillfällen komma att spela bas med Kristian, Anders och mig, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg om han temporärt ersatte Lill-Erik, som nyligen hoppat av Mefistos, eller om det var i något övergångskede till Paria. Jag tror det var bakom hans båt som jag också gjorde två misslyckade försök att åka vattenskidor under denna utflykt. På hemvägen dagen efter hade vi "båtkrig" enligt kramboken:

    "Åkte hem. Båtkrig mellan Hasse och oss. Sitter nu på Kungs(ängens) pizzeria. Urk!

    *

    Jag, Mia, Erik och Kristian gick ut efter att ha pratat om para-fenomen. Sedan gick Erik och jag till kyrko-g(ården). Pirrigt!"

Jag har ett svagt minne av det här, att vi hade suttit den kvällen och pratat om det övernaturliga, att vi suttit och hetsat upp oss och pratat om att gå till kyrkogården. Jag och Lill-Erik kom att gå dit på natten och som jag minns det blev Erik lite skraj. Vi gick tillbaks ganska snart. Så märkligt och så sorgligt. På någon vecka när var det nu ett år innan Erik - denna unga pojke som var så älskad av bland annat kramgänget - själv skulle komma att ligga där, på Kungsängens kyrkogård.

Som ett postludium till Incest Brothers sorti så kanske jag också bör nämna det tillfälliga - och förskräckliga -samarbetsprojektet Bröderna Brothers Boring Bluesband (Show). SirN i Incest hade ordnat en spelning för stålarnas skull i en lokal i Jakobsberg. Incest Brothers var bokade för spelningen, men de fanns ju inte längre och SirN ville inte ville låta en redan inbokad spelning förfaras. Så tror jag det var.

Jag tror vidare att vi bara var en duo bestående av Sören och mig som framträdde. Jag tror inte det var någon trummis med. "Konserten" var lika vedervärdigt usel som "repertoaren" var illa repad och bestod av några slaktade blueslåtar, möjligen någon Mefistos-låt samt åtminstone en Incest-låt som jag missförstod totalt, eftersom jag körade i moll till en refräng i dur. Jag vet inte vad låten heter men refrängen går: "Jag vill inte jobba åt nåt multinationellt företag, jag vill inte var gödsel åt det jävla Digital." Jag har för mig att det var Mongo som hade jobbat på Digital Equipments och skrivit en hatlåt om stället. Nu fanns det dessvärre giltigt skäl att hata också själva låten.

Detta var det år då kramgänget häckade på Café April, som enligt en anteckning ur min krambok var "lika dyrt som folktomt". Kramgänget, som väl i stora stycken var identiskt med resterna av skitmusikens främjande, hade kaféet som daglig samlingspunkt. Café April låg på Österlånggatan i Gamla Stan och hade en massa blomté och annan skit. Bland dessa progg-/punkbarn var detta en stor tillgång. Jag minns att vi satt där i timtal och sörplade te och blev pissnödiga.

Inte supa och röka hasch! Kramgänget, Kungsängen, Jakobsberg med kretsen kring Melker, "Jakobsbergsmaffian", Bro-punkarna och inte minst alla de på och kring Månadsvägen. Det var människor överallt! Det var fester, spelningar och oändliga kvällar av tesörplande och sittande och sovande hos varandra. Allt flöt in i allting annat och det tycktes bara vara en enda stor virvel av liv och möjligheter - och musik, musik, musik! Jag var nitton år och jag saknade nu bara två saker, en flickvän och en resa:


Länk till tågluffen

"Mot Poltava!"
Ännu saknades kärleken. Jag tror det var till sensommaren eller hösten som jag bjöd ut Pippi på en fika på kaféet Aveny på Kungsgatan. (Just denna gata ska få förnyad betydelse i kärlekens tecken ett årtionde senare.) Jag hade tagit mod till mig och skulle äntligen förklara henne min kärlek. Vi var så ofta tillsammans. Vi pratade om allt. Hon sov över hos mig (och Erik) och jag sov över hemma hos henne. Det kändes helt enkelt som ett litet och fullt logiskt steg. Det kändes som att hon hade samma känslor. - Det hade hon inte.

Vänligt, lite sorgset beklagande, avvisade hon mig. I nästan ett års tid hade ett slags juvenil och synnerligen oskuldsfull men ändå mycket djup förälskelse växt fram inom mig. Trots min oskuld så byggde den mer på djup vänskap än på attraktion. Med punken hade glädjen kommit in i mitt liv. Med min olyckliga kärlek till Pippi fick den en sorgkant. Jag skulle komma att uppleva hur glädjen ibland förbyttes i känslor av djup nedstämdhet.

Från eller till under dessa år, ifrån 79 till 82, hann jag nog vara smått förälskad i dem alla under åtminstone ett litet tag; Lena, Marre, Li, Lina, Fredrika, Krokus samt en och annan ytterligare som jag just nu har glömt namnet på. Sen var jag förstås också mycket förtjust i andra tjejer också, till exempel Pysan som kom att vara ihop med Benge i Revolt i evigheters evighet. Och så var det förstås Mia och Martina. Ändå känns det som att det fanns en skiktning som särskilde förälskelserna ifrån varandra. Min förälskelse i Pippi stod helt klart att finna i de djupast liggande lagren.

Det fanns en sådan kvalité i mina förälskelser, före min halvt om halvt sjaskiga debut året därpå. Jag blev kär på samma vis som en skolpojke. Frågan är om inte dessa unga kvinnor ifrån medvetna och/eller välbeställda hem var mig oändligt överlägsna och betydligt mognare än jag, trots min något högre ålder. Jag stod som ett oförstående vittne när bland annat kramgängets unga kvinnor upptäckte kärleken, fick förhållanden och lämnade dem. Jag var i stormens öga, omringad av kärlekens virvlande vindar men ändå orörd av dem, sannerligen orörd.

Stockholms blodbad - light.
Turistbild på Stortorget i Gamla stan

Det blåste också en annan vind under denna tid, en tilltagande och iskall högervind. Den ökande mängden skinnskallar var ett tecken i tiden. Under en sensommarkväll detta år var vi, ett gäng bestående av Kungsängen-människor och några ur kramgänget, inne i Gamla stan och drog runt planlöst för att slutligen hamna på några bänkar på Stortorget. Gamla stan hade också blivit skinnskallarnas favoritområde och titt som tätt sprang man på dem där. Jag minns inte vem eller vilka som fick den alkoholindränkta idén att vi plötsligt skulle börja diskutera politik med ett par skinnhuven som satt några bänkar längre bort, jag tror det var Li som började prata med en liten klen skinnskalle som nog inte var mer än tretton eller fjorton år. Märkligt nog ledde inte detta till några våldsamheter, åtminstone inte för vår del.

Ytterligare någon bänk längre bort satt en gammal hippie i livligt samspråk med ett skinhead. Jag kände igen hippien. På var och varannan utomhuskonsert, exempelvis på Långholmen, så stötte man på dem, överåriga hippies varav de flesta var narkomaner, dansandes sina flummiga "fria" hippie-danser till en musik som sedan länge sprungit ifrån dem och den tid de ännu levde kvar i. Just den här hippien var kanske inte så uttalat fredlig, för han brukade under sitt drogrus bli något burdus och aggressiv. Kanske var det därför han nu, givetvis drogpåverkad, sökt sig till en diskussion med en påtagligt aggressiv och berusad skinnskalle.

Det var en märklig syn. Den narkotikapåverkade medelålders hippien förde i tämligen aggressiva ordalag fram idéer om "peace, love and understanding" till en aggressiv skinnskalle. Tydligen var hippiens argumentation ibland något svårsmält för den kortsnaggade unge mannen, eller så kunde han inte finna de rätta replikerna, för emellanåt under diskussionens gång så reste sig den unge skinnskallen och skickade på några sparkar mot hippiens huvud. När han så fått sparka av sig lite så satte sig skinnskallen ner och diskussionen fortsatte som om inget hade hänt. Mycket besynnerligt!

Under hösten skulle jag, ytterst motvilligt, komma att delta i en aktion mot just skinnskallar. Trettionde november var Karl den tolftes dödsdag. Av tradition så brukade några åldrade och lätt förvirrade nationalister, i det så kallade Narvaförbundet, årligen lägga en krans vid Karl den tolftes staty i Kungsträdgården just denna dag. Dessa nazistanstuckna grånade pajasar hade under ett alltmer radikalt sjuttiotal i det närmaste förpassats till den totala glömskan, men hade på sistone fått nytillkomna sympatisörer, skinnskallarna!

En ohelig allians av gamla och nya nassar skulle alltså nedlägga en krans klockan si och så vid den gamle krigarkungens staty. Detta fick inte passera obemärkt och ostraffat. Ett antal punkare samlades i den näraliggande Gallerian för att vi skulle tåga mot skinnskallarna. Några av oss hamnade på hamburgerstället Clock på Regeringsgatan. (Det är McDonalds idag för övrigt, liksom snart varenda restaurang i hela Sverige). Ryktet gick om att skinnhuvena var beväpnade med köttkrokar. Jag ska inte hyckla: Jag var livrädd! Runtomkring mig hetsade alla upp sig och tycktes redo för krig. Själv ville jag bara springa därifrån och åka hem.

Jag minns särskilt en kille, Lasse ifrån Lidingö. Han var en av fåtaliga killar (Mattias, också ifrån Lidingö, var den andre) som mer eller mindre tillhörde kramgänget. Någonstans i samband med BFF:s tillblivelse så blev han allt aggressivare. Han var bland annat med om vandaliseringen av punkaffären Cloz. (Han syns för övrigt på samma bild som Roffe i Snutslakt i boken Svensk Punk 1977-81). Lasse stod och hetsade och till slut gav jag med mig och följde med sällskapet trots att hela jag skakade av rädsla. Förutsättningarna var också de sämsta tänkbara. Det föll ett isande kallt och snöblandat regn. De enda människor som skulle befinna sig på platsen skulle vara Narva-förbundet, skinnskallarna och vi, samt polisen.

Kalle dussin, för nassar & russin

Till artikeln

Läser man artikeln så gick det väl sådär. Några köttkrokar såg jag aldrig till. Jag höll mig väl heller inte längst framme om man säger så, men är ändå på sätt och vis stolt över att jag besegrade min rädsla så pass att jag trots allt vågade delta. Tjänade det något till? Jag vet inte. Visserligen anser jag att man måste reagera mot den här typen av rörelser och företeelser, men samtidigt så vet jag att det enda de här unga grabbarna lever av - för det är ju oftast unga grabbar det gäller - är just den uppmärksamhet, den förskräckelse och de reaktioner som deras upptåg skapar. Möjligen hade det varit effektivare om de hade stått där helt ensamma och skanderat i snögloppet utan ett enda vittne - utan att en enda jävel hade brytt sig!

Jag hade också mer vardagsnära saker att bry mig om. Det blev dags igen för gamla härliga arbetsförmedlingen, som nu också blev skådeplatsen för en av min plastmorfar Kalles generande föreställningar. Han ville väl göra en insats eller nåt, så han följde med mig till arbetsförmedlingen och satte igång med att gapa och skrika på personalen, vilket förstås var både verkningslöst och ytterst genant. Kalle kunde inte tolerera att jag varken jobbade eller pluggade. När han slutligen insåg att han inte kunde göra något åt saken, så vände han sin frustration mot arbetsförmedlingen.

Hans synnerligen genanta uppträde torde knappast vara skälet bakom att jag under vintern, närmare bestämt den åttonde december, fick ett ungdomsjobb på VIKSJÖSKOLAN! Jag skulle tillfälligt bli "extra resurslärare" inom Järfälla kommun, just på den skola där jag upplevt så mycket förnedring och elände. Kanske inbillade jag mig att jag skulle kunna återvända till denna äckliga plats i något slags triumf. Så blev det inte.

Den första besvikelsen var att möta den psykolog som varit en av mina livlinor i under högstadiets ruttna år. Hon var fullkomligt likgiltig och föreföll inte komma ihåg mig överhuvudtaget. Det var lite som om mina starka upplevelser hade vittrat bort och försvunnit, som om de aldrig hade ägt rum. Möjligen är det som det ska vara. Nya ungar, nya problem. Skolan måste vara här och nu.

Jag fick syssla med lite av varje. Bland annat fick jag hoppa in som vikarie i musik för en sjua. Gissa hur det gick. Nu skulle vikarien givetvis "testas" vilket betydde att hela klassen regredierade till en skränande apflock. Det enda jag kunde komma på, för att få dem att sitta ner och hålla käften, var att ta fram gitarrerna som fanns i låsta skåp. Ganska snart hade klassen alldeles av sig själv formerat sig i små grupper som satt och försökte spela olika låtar. Smart! Tiden gick rätt fort och snart ringde det ut, varvid alla sprang ut inom loppet av någon sekund - och självfallet var det ingen som ställde tillbaks gitarrerna i skåpen.

Efter detta fick jag istället fritidsledaruppgifter. Jag satt och lämnade ut spel till de små illbattingarna, jag har för mig att det var mot pant av något slag. Det var besynnerligt att plötsligt befinna sig på andra sidan, att nu buntas ihop med den vuxenvärld som de här finniga små äcklen revolterade emot i något slags försök till frigörelse. Nu kan man kanske tycka att jag borde komma ihåg min egen tidiga ungdom och därför känna samhörighet. - Inte alls! De här var nämligen samma sorts äckel som hade mobbat mig då och som mobbade andra nu, samma meningslösa och sorgliga skådespel som upprepades, gång på gång.

En av de glin som lånade spel var en liten och otroligt kaxig punktjej. Hon (och hennes kompis som var med) kom fram och sa att de kände igen mig ifrån någon konsert. Sen sa hon i och för sig att hon hade tyckt att mitt band var dåligt. Det blev en lite konstig stämning. Samtidigt som jag satt där i min skinnpaj och var en del av samma "rörelse" som hon, så satt jag ju också där som representant för vuxenvärlden, alltså för fienden.

Detta hanterade tjejen med att slutligen bestämma sig för att jag var mesig (vilket möjligen stämde rätt bra). Den lilla punktjejen hette Nanna och skulle senare komma att bli sångerska hos bland annat E-type och Jonas Gardell. Viksjöskolan hade hånat mig och ställt mig i skuggan i det förflutna - och fortsatte att håna mig och ställa mig i skuggan, långt in i framtiden.
 


Tillbaks till 1980

Vidare till 1982

Till registret Mefistos Bröder Le Slip Shylock