Jag vill gå så långt som att påstå att den gamla proggvänstern och den nyare punkvänstern båda stod och föll med denna folkomröstning, vilken ägde rum den 23/3. Visserligen fanns det en minoritet inom vänstern som var för kärnkraft, så som SKP och KPML(r), men de kan vi lämna därhän. Det tycktes blomma upp stödkonserter, cirklar och möten överallt. Förtjust kunde jag åka iväg på en stödkonsert någonstans och befinna mig i engagerade samtal, eller dansandes en (ifrån min sida mycket illa utförd) hambo på något aktivistmöte. Det sistnämnda utspelade sig i Mörby på en konsert där Janne Schaffer lirade gratis, vilket var huvudskälet till att jag åkt till denna garanterat punkfria konsert.

Som en sista stor manifestation så tågade ett mångtusenhövdat demonstrationståg till Stadion, där bland annat ett stort antal politiker och artister talade och uppträdde. - "Aj fan, jag tappa' mössan i reaktorn! - Hälsningar ifrån den mänskliga faktorn!" är en replik som jag minns lästes upp denna dag. Förlusten i folkomröstningen tog nog knäcken på ganska många. Vi var så säkra på att de allra flesta förstod hur farligt det var. Vi var många som närde en dröm om ett småskaligare och närmare samhälle helt enkelt. Punken påstås ha varit så jävla anti-allting. Det stämmer inte särskilt väl med de människor jag kände. Snarare ville de flesta ta välfärdssamhället vidare; fördjupa och förverkliga det som blivit till allt mer ihåliga sossefloskler.

Genom att splittra oppositionen med en gemensam folkparti- och sosselinje, kallad "linje två", lyckades man förvirra debatten. "Linje ett" som bestod av moderaterna var en linje för kärnkraft, även om de lite vagt marknadsförde något dravel om en avveckling på sikt ifall likvärdiga energikällor kunde erbjudas framgent. Sossarnas och folkpartiets "linje två" marknadsfördes som en "alternativ" avvecklingslinje, där tanken var att kärnkraften skulle vara ersatt med andra (förnybara) energikällor inom en tjugofemårsperiod. Naturligtvis var detta bara taktik. Tjugofem år är en närmast oändlig tidsrymd inom politiken. Saker hinner förändras och människor hinner glömma.

Och glömt har de gjort. De har glömt Harrisburg. De har glömt Tjernobyl. Snart har de också glömt de berusade och slarviga kontrollanterna i Forsmark. Snart nog glömmer man tillbud och nödstopp: "Det hände ju ingenting!" - Nej, men det kommer det att göra, tro mig! "... Hälsningar ifrån den mänskliga faktorn!"

1980 fanns i verkligheten endast EN nej-linje och det var "linje tre" som förespråkade en tioårig avveckling av kärnkraften. "Vanligt folk" röstade dock enligt gängse partilinjer, lika oreflekterat som vanligt, lite mitt emellan sådär. Linje två vann och därmed gick utvecklingen av alternativa energikällor i stå. Nu får vi i stället invänta nästa större olycka och hoppas att den blir tillräckligt omfattande för att även "vanligt folk" ska vakna. Sannolikt en fåfäng förhoppning. Dumheten segrar alltid.

Musikföreningar - JAM och ARBA
När det gäller politik i allmänhet så kan jag konstatera att man aldrig är så jobbig för sin omgivning som när man har blivit "nyfrälst". Jag plockade på mig allehanda citat och fraser ur olika socialistiska och i någon mån anarkistiska skrifter, samt slängde ur mig allehanda visdomar och moraliteter som jag själv konstruerat utifrån min ganska rudimentära politiska världsbild. Blandningen av det jag läst, ihop med den politiska andan hos "kommo-punkarna" skapade en liten rödgardist som stod och viftade med sin egen virtuella motsvarighet till "Maos lilla röda" - alltid redo att banka den i skallen på folk.

Det var ingen bra idé. Dels är en sådan rättrådighet besvärande för omgivningen. Dels var mina kunskaper ganska grunda. Maggan, som vid denna tid prenumererade på allehanda politiska tidskrifter, var sannolikt betydligt mer insatt. Han roades av mina högtravande politiska floskler och kallade mig därför ibland för "Frasradikale Storken". - Lika övertygad som jag var om att jag var en av Sveriges bästa gitarrister, lika säker var jag över riktigheten i min politiska analys. Jag tvingas citera seriekatten Gustav: "Det är svårt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst."

Maggan inte bara läste en massa blaskor, han skrev också. Bland annat skrev han en artikel om fanzines i (den enligt honom själv "svintråkiga") anarkisttidningen "NU". De mest kända svenska fanzines som fanns 1980 var Funtime ifrån Göteborg, RIP ifrån Stockholm (RIP står för Rock i press - eller möjligen "Rest in peace"...) samt Jörvars Gosskör ifrån Linköping, vilket förmodligen är det sämsta namn på en tidning som någonsin funnits. Maggans eget forum var hans och Melkers fanzine "No fun" som i jämförelse med ovanstående var något mer basal i sin utformning, typ.

I (den svintråkiga) anarkisttidningen NU fanns också en historiskt intressant insändare ifrån en viss "Tommy Eken" som vid denna tid knappast visste att han skulle vara med om att skapa ett av Storstockholms mest intressanta och närmast legendariska spelställen, samt legendariska kanelbullar! Men för min del skulle Ultra och sedermera Ultrahuset inte bli en bekantskap förrän något år senare.

Kring 80 - 81 var det annars mest en jävla massa antidrog- och drogfria galor, organiserade av "Framtidsfolket" och allt vad de nu hette. På varenda affisch för en konsert eller gala så stod det "drogfritt". Det organiserade kulturlivet hade vaknat. Föreningar av allehanda slag, partier och kommunala ungdomsverksamheter, var och en så skulle de hålla i en drogfri gala. Detta fenomen gav visserligen speltillfällen åt den stora mängd småband som hade uppstått i och med punken, men samtidigt kände man en obehaglig bismak i munnen.

Allt var så jävla organiserat och städat. Vakter stod i dörren och nekade inträde ifall man luktade öl. Lyckades man hålla andan och komma in ändå så möttes man av välmenande personal med rosiga kinder som behandlade en som ett barn. Punken kändes med ens mycket avlägsen. När man gick runt på en utomhuskonsert där vakter, försedda med armbindlar, gick omkring och spanade efter tecken på bristande renlevnad, samtidigt som en företrädare för någon moraliskt högtstående organisation stod på scenen och talade för ungdomens renhet, så drabbades man av en olustig känsla.

Förvisso fanns det en del skumma organisationer bakom några av de här tillställningarna, men jag tror att de allra flesta galor anordnades av "Anders Carlberg-människor". Med detta menar jag de proggare som, när de blivit äldre, kommit in i ideella föreningar och partier och där gradvis anpassat sig. - De gick som unga in med idéer om att förändra samhället inifrån, men hamnade i kompromissernas förlovade land. När musiken, tack vare punken, exploderade så ville de haka på tåget och göra skillnad. Tyvärr begrep de inte skillnaden.

Musikföreningen JAM var på sätt och vis en syntes av detta och Skitmusiken. I JAM konfronterades jag med en löslig "Jakobsbergskrets", JAM stod för "Järfälla amatörmusiker" eller nåt liknande. (Nu minns jag inte riktigt hur jag kom med i föreningen, sannolikt genom Melker eller Maggan.) Många i JAM var, mer eller mindre, del av punkvågen och var tämligen spontana, samtidigt som JAM var en renodlad kommunal musikförening med stadgar och mötesprotokoll.

Mitt engagemang i föreningen var väl ganska blekt, men inför ett av de allra första arrangenmangen, om så inte rent utav det allra första, en spelning i Viksjöteatern, for jag i alla fall in till stan och affischerade. Det var en stor vit tryckt affisch, större än A3 tror jag - möjligen A2-format, med bl.a. lila (eller blå) text. Banden var huvudsakligen ifrån Järfälla - och där fanns allt ifrån punk till ett jazzrockband som hette Cassiopeia. Något eller några av banden var kända i punkkretsar, vilket gjorde Gallerian till en optimal plats att affischera på. Till skillnad från den första gången jag affischerade så använde jag inte klister denna gång, bland annat för att jag hade för mig att affischering var tillåten inne i stan ifall man inte gjorde åverkan på något.

Glad i hågen drog jag upp affischer på strategiska ställen, men just vid entrén till Gallerian fick jag en bestämd känsla av att vara iaktagen. När jag vände mig om så stirrade jag till min fasa in i ett par flinande ansikten tillhöriga ett par bastanta poliskonstaplar. Jag mumlade något obestämt om att jag bara tejpade istället för att klistra, men de uppmanade mig mycket bestämt att ta ner affischerna. - Självfallet återvände jag efter ett tag och satte upp dem igen!

Ser man på affischen ifrån Mefistos bröders första spelning (Se 1981) så spelar vi på samma scen som jazzmusikerna i Norrman, Bodén & Adefelt group. Jämför sedan detta med det här lilla manifestet som delades ut vid en konsert på Fågelsångens fritidsgård i Jakobsberg. Det känns inte direkt som en konsert på Fashing, särskilt inte det blad som Incest Brothers delade ut tillsammans med programmet före spelningen.

Jag minns bara ett enda möte, det ovan utannonserade stormötet på Fågelsångens fritidsgård, där mötesdeltagarna också blev underhållna av bland annat Holmis (senare i bandet Klo), Maggan och någon/några till med egenhändigt gjorda "commercials" med rim och danssteg, bland annat en mycket illuster sådan för Marabou Mjölkchoklad, som avslutades med en gest där man tog sig i den bakre regionen...

JAM bestod till stor del av en krets människor som jag hela tiden tycktes komma i kontakt med, men aldrig egentligen tillhöra; Holmis, Catta, Ullis, PA, Mia (ej att förväxla med Mia ifrån Kungsängen), Brun Band (inklusive Mårten som långt senare skulle ha ett eget band kallat Palatsorkestern), Kräldjursanstalten, Kommo, Ståålfågel med flera. Sören i Incest Brothers hade också en fot i det gänget, vars rötter sannolikt stod att finna i Jakobsbergs gymnasium.

Ute i Upplands Bro kommun så fanns ARBA. Det var en kultur- och musikförening av förhållandevis traditionellt snitt. Redan vid dess början 1979 så antog föreningen en antidrogpolicy. Man ordnade en replokal i vad som troligen var gamla skyddsrum i centrala Bro ("centrala Bro" - contradiction in terms...) samt ett musikkafé i Hagnäs fritidsgård i Kungsängen. Eftersom Mefistos bröder var ett band som var huvudsakligen ifrån Kungsängen så kom vi att spela på musikkaféet i Hagnäs vid åtminstone ett tillfälle, troligen två.

Men vi kom också att spela på en gala av just den drogfria sort som jag skildrat ovan. Det var under valborgsmässoaftonen, i Ekhammarskolan. Det slutade med att vi var aspackade på scenen och släppte in våra lika packade polare genom en bakdörr. Den dåvarande ordföranden i föreningen, Sverre, upptäckte hur jag och Lill-Erik satt och söp i logen. Vi var så pass fulla att vi raglade! Han kastade handgripligen ut oss genom den bakdörr som nyligen varit entré för våra fulla kompisar. I snögloppet, i fyllan och villan, så försvann ett flertal av mina låtar och texter för att aldrig mera återfinnas, eller återminnas.

"Nya vågen", punkare och skinheads
Punken var till viss del en politisk rörelse, men knappast en nykterhetsrörelse. Många av punkarna var anarkister, eller nåt. Det förstamajtåg som 1980 låg ideologiskt närmast var syndikalisternas. Man kan, ifall man vill, kalla syndikalismen för en anarkistisk praktik och (revolutionär) arbetsmetod för införandet av det klasslösa samhället. Idén är i stort att genom facklig kamp, strejker - och slutligen generalstrejk, ta makt över produktionen och lägga den i arbetarnas händer. Man delar i stort sett lärofäder med anarkisterna.

Hursomhelst så deltog en hel del av Stockholms punkare i Syndikalisternas tåg den första maj 1980, tillsammans med "svansen" som en del kallade de som inte såg punkiga ut. Till denna "svans" hörde alltså jag. Jag minns dessvärre inte riktigt hur och när punkarna - och en hel del av syndikalisterna som var lite sugna på action - bröt sig ur tåget, men det gjorde vi. Det hela formerade sig till ett olagligt eget demonstrationståg med anarkistiska förtecken.

Som jag minns det så var det hela ganska planlöst. Några av oss kom att hamna på Kungsgatan nära Sveavägen. Hela tiden var polisen i hälarna eller i närheten. Den grupp jag tillhörde sprang Kungsgatan fram och tog av uppför trapporna mot Regeringsgatan. Jag hade en röd fana med SAC ("Sveriges Arbetares Centralorganisation"=Syndikalistfacket) skrivet i övre hörnet. Det var en ganska häftig känsla att springa på Kungsgatan med en röd fana vajande för vinden.

När vi kommit upp på Regeringsgatan, korsningen Mäster Samuelsgatan, så vek merparten av gruppen av upp mot Malmskillnadsgatan för att slutligen hamna på Oxtorget. Jag och några vänner ifrån bland annat Jakobsberg tyckte att det räckte med demonstrerande och började lugnt fortsätta Regeringsgatan fram för att åka hem. Utanför infarten till parkeringshuset Parkaden så tvärnitade en piket framför oss och blockerade vägen. En polis tog tag i mig, ställde min fana åt sidan och föste omilt in mig i piketen.

Jag och en del andra, av vilka de flesta plockats upp på Oxtorget, kördes till polisstationen vid centralen. Väl där så tog man mina personuppgifter, samt merparten av mina kläder ifrån mig. Några poliser förde mig till en cell, där det visade sig att ett fyllo hade spytt upp en rejäl blaffa på golvet, men även på en del av den kala träbritsen. Detta gjorde att det inte gick att ligga där utan bara att sitta. En av poliserna påtalade detta för sitt befäl och sa något i stil med att "Här kan ju grabben inte sitta!". Hans befäl gormade då något om att slynglar och kommunister gott kunde ha det.

Jag tror jag satt en sådär tre, fyra timmar enligt LTO (Lagen om tillfälligt omhändertagande?) Något åtal väcktes inte. Med tanke på vad som låg på min brits och på golvet är det litet märkligt att några av oss efteråt gick och käkade pizza...

Mitt umgänge under 1980 utökades gradvis. I början var det fortfarande mest Melker, Tobbe, Maggan, Göran, hans flickvän Annie och Petson, som var Annies storebror. Men i och med mötena som hölls av Skitmusikens främjande så kom jag i samspråk med allt fler, bland annat "kramgänget" men också med punkare och andra ifrån Kungsängen och Bro. - Den första juli detta år poststämplades ett kort i Arvika i Värmland, som förutom bilder på Selma Lagerlöfs Mårbacka, Fryken och ett vattenfall i Klarälven också innehöll följande allmänt hållna text:

Kanske någon undrar vad det var för speciellt med det här vykortet - bortsett ifrån att det pryds av skåningen Nils Holgersson trots att det kommer ifrån Värmland, det landskap jag i förskräckelse flydde ifrån 1978. (Visserligen skrev Selma Lagerlöf boken om hans resa genom Sverige, men det blir konstigt ändå.) - Jo, det speciella är att detta var det första vykort jag fått ifrån en kompis, i detta fall ifrån två kompisar. Det här anspråkslösa kortet ifrån Kungsängenflickorna Mia och Martina markerar i all sin enkelhet början på en helt ny era, en tid då det för första gången i mitt liv blev meningsfullt att skaffa en telefonbok, en liten svart sådan som gradvis började fyllas av namn. Ett fåtal minns jag inte längre vilka de var, men de flesta kommer jag ihåg.

Någon gång under sommaren var jag på en utomhuskonsert ute i Rågsved, "Sellstock", en konsert med en massa olika band varav ett var Mögel. Jag blev tidigt förtjust i Mögels lite kantiga musik. Jag vill minnas att vi var en massa människor som tältade och att jag vaknade inne i tältet morgonen därpå i en vattenpöl, förkyld och med det värsta halsont man kan tänka sig. Det här är väldigt länge sen och jag är inte helt säker på om det verkligen var efter denna konsert jag först kom att snacka med Gotlands-Erik. Det kan ha varit en annan konsert men jag är ganska säker på att det var på hemväg ifrån en konsert i Rågsved.

I vilket fall som helst så satt vi på tunnelbanan hem ifrån Rågsved och började snacka om det ena och det andra när det framkom att Erik delade lägenhet med en tjejkompis, Eva, som stod i begrepp att flytta ut. Erik beklagade detta eftersom han trodde att han skulle få svårt att klara hyran (egentligen månadsavgiften eftersom det var en HSB-lägenhet/bostadsrätt). Detta var en skänk ifrån ovan. Att bo hos mormor kunde kännas lite väl trångt på alla möjliga vis, särskilt eftersom det ständigt gjorde mig fetare (plats för skratt). De exakta turerna har fallit i glömska, men slutresultatet blev att jag började hänga hemma hos Erik, för att så småningom flytta in när Eva flyttade ut.

Lägenheten på Månadsvägen 28 i Jakobsberg blev trots sitt avlägsna läge en samlingspunkt för bland andra kramgänget, det blev en föräldrafri zon för ungdomar som ännu bodde hemma. Dessa tjejer (för det var mest tjejer) hade av något skäl utnämnt Erik till mysfarbror. Erik var ett år äldre än vad jag var och tjejerna var väl typ femton. Det sörplades en jävla massa te och man skrev juvenila djupsinnigheter i varandras små svarta kinesiska anteckningsböcker med röda hörn. De här böckerna var mobilt Internet, blogg och chatsidor innan detta uppfunnits. Där ritades och skrevs kärleksförklaringar. Det var ett forum för diverse känslomässiga eruptioner av adolescent karaktär.

Erik var alltså huvudattraktionen vid ett besök i Jakobsberg, men rännilar av den kollektiva närhet som kramgänget delade föll även på mig fast jag var udda, ville ha långt hår, var deppig ganska ofta, lyssnade på Black Sabbath och drog dåliga sexskämt så ofta jag kunde. - En oskuld omgiven av söta tonårstjejer kan emellanåt drabbas av ett visst tunnelseende. Jag får ibland för mig att Erik samlade på lite udda människor som objekt för studier och betraktelser, vilka naturligtvis nedtecknades i en liten svart bok med röd rygg och röda hörn; gärna människor som det måhända var lite synd om, som var en smula patetiska. Kanske var jag en av dem.

Jag pendlade mellan Jakobsberg och Kungsängen. Mitt repande med Mefistos bröder bidrog till att umgänget växte även där. Självklart så kom jag också att, mer eller mindre, lära känna folk i JAM och den tillhörande "Jakobsbergskretsen". Ubbe, som så småningom kom att rekryteras till Mefistos Bröder, tror jag hörde till "Jakobsbergskretsen". Han spelade i ett band med det bedrövliga namnet "Karlstad korv" (tillsammans med ovan nämnda Mårten).

Att bo i Jakobsberg var inte alls nödvändigt för att tillhöra denna ofta musikaliska "Jakobsbergsmaffia". Kretsens kulturella spridningsområde sträckte sig huvudsakligen ifrån Jakobsberg till Bro, men hade sina tentakler inåt stan också. De flesta i denna krets var mer eller mindre intellektuella, eller önskade sig vara. Alla hade beröringspunkter inom punken, men endast någon enstaka av dem var i egentlig mening punkare. (Jag har mina teorier angående uppkomsten av sådana här grupperingar, men återkommer till ämnet vid senare tillfälle.)

Eftersom jag i relativt liten utsträckning delade deras referenssystem så är det svårt för mig att beskriva dem. Men om man istället för att tänka "punk" tänker "nya vågen" - det vill säga det till intet förpliktigande idiotuttryck som klistrades på allt som musikkritiker (exempelvis Mats Olsson i Expressen) vid denna tid inte begrep men behövde en etikett för - så blir det lite tydligare. Det var lite mer XTC än Sex Pistols om man säger så, hellre experimentellt än expressivt. Lite distanserat och en smula roat följde dessa människor punken i spåren.

Det var ju heller inte bara punk. Det var mods-pop och "ska" också. Det var Specials, The Selecter, the Beat, Madness, the Police och inte minst the Jam. Jag hade hittills uteslutande gått och sett svenska band, varav de flesta var småband, men denna sommar skulle det ske. Vi skulle åka på festival i Åbo i Finland för att se bland andra the Selecter och Jam. Båten dit var full av punkare, mods och något slags ska-diggare i små smalbrättade hattar. (Skinhead-grejen hade annars inte riktigt slagit ännu, varken i sin ska-variant eller i sin rasistiska variant.) Jag minns inte riktigt vilka som var med på resan, men jag kommer ihåg att Melker samt Göran och Annie var del av sällskapet.

Självklart så skulle det krökas. Dels hade vi med oss, dels serverades det på båten, dels såldes det taxfree. Jag tror vi festade hela natten, särskilt jag förstås. När vi väl kom fram till Åbo så var jag inte i högform om man säger så och naturligtvis fortsatte festandet. När vi så småningom anlände till själva spelplatsen så var jag dödstrött samt alldeles för packad och slocknade därför på gräset. Ett mycket svagt minne av någon låt med the Selecter och möjligen en halv låt med Jam är vad som återstår. Dessutom så minns jag en stupfull finska som blivit så berusad att hon knappt var kontaktbar. Faktum är att hon var så pass packad att vi blev skrämda och tillkallade vårdare då vi antog att hon blivit alkoholförgiftad.

Finnarna gick omkring och drack vodka rent ur flaskorna och regnet strilade ner över scenområdet. Jag var full, dödstrött och allting var bara ren jävla misär. Det var många långa timmar kvar tills båten skulle gå och vi hade ingenstans att sova. Efter konserten drällde vi omkring i Åbo för att hitta en sovplats. Ingen tycktes tala svenska, eller så ville de inte. Engelska tycktes inte heller funka särskilt bra. Det slutade med att vi la våra sovsäckar under det utskjutande taket på en korvkiosk, vilket gav en smula skydd mot regnet. Vi sov väl några enstaka timmar innan vi motades bort av polisen. Hemfärden minns jag överhuvudtaget inte. Detta var min första festival. Det skulle dröja mycket länge innan nästa.

Skinheads förresten. Runt 1980 så var det liksom liktydigt med ska-musiken, åtminstone för oss. Visst kände vi till en del om sambandet mellan skinheads och National Front i England, men den bilden hade ännu inte blivit entydig och definitivt inte dominerande vilket den senare skulle komma att bli. Särskilt Maggan och Tobbe var väldigt dragna till skinhead-kulturen. De var ganska anglofila överhuvudtaget. Det var vi väl alla mer eller mindre - de mer! Hela grejen med engelsk arbetarklasskultur, särskilt fotbollen, låg dessa unga män mycket varmt om hjärtat. Förmodligen var detta skälet bakom Tobbes, Maggans och Krilles beslut att raka av sig håret inför tågluffen denna sommar, en resa som skulle krönas med en längre Englandsvistelse. Jag och Melker fick bevittna grabbarnas transformation.

Melker hade sin vana trogen tagit med sig kameran. Vi såg misstroget och högst roat på våra vänners nyrakade skallar. Grabbarna hade tagit av sig tröjor och byxor inför den veritabla fårklippningen, för att inte få små irriterande hårstrån överallt i kläderna. När de stod där, nästan nakna med sina rakade huvuden, såg de ut som lägerfångar. Någon fick den "briljanta" idén att de skulle ta av sig kalsongerna också och så ställde vi upp dem i rad. Intill Tobbes hem låg ett slags värmecentral eller liknande med en hög skorsten på. Scenen var på nåt sätt given: Vi hade en rad lägerfångar på väg in i gaskammaren! Bilderna blev alltså arrangerade så att det såg ut som om grabbarna var på väg in i "duscharna" i Auschwitz, eller vad det nu kunde vara för koncentrationsläger. Vi såg denna fotosession som en "kul grej".

Det är förstås lätt att förfäras över vår lek med bilder och naturligtvis att fördöma, men jag tror det är en fas man måste gå igenom. Man skämtar om det mest tabubelagda, sjukdomsskämt, rasistiska skämt och så vidare. Det politiskt korrekta tassandet runt alla brännbara ämnen gör dem bara än mer lockande att skämta om. För övrigt bör man veta att vi klart visste på vilken sida vi stod politiskt - och det var definitivt inte högerut. (Långt senare i livet skulle jag faktiskt komma att besöka Auschwitz, men det är en annan historia.)

"Unga bildskapare" och BFF
Apropå politik så blev det gradvis ganska mycket av den varan i Skitmusikens främjande. På något vis utkristalliserades ett par ledargestalter ur den här ganska anarkistiska gruppen ungdomar. Den ena var Aldo och den andra var Daniel. Båda var starka personligheter med tämligen bestämda uppfattningar i de flesta frågor. Gradvis tog de platsen av chefsideologer under de ändlösa möten föreningen hade. Klarin, som då var ihop med Aldo och bar deras gemensamma barn i magen, var också del av det hela, även om hon aldrig var lika uttalat demagogisk som Aldo och Daniel. Skitmusikens främjande ordnade några konserter, bland annat en festival på Långholmen:

Som jag kommer ihåg det så hölls våra möten på lite olika ställen. Något möte ägde rum ute i en replokal i Masmos tunnelbanestation, jag har för mig att Snutslakt repade där. Lokalfrågan fick så småningom sin lösning och jag tror att det var antingen Aldo eller Daniel som löste problemet. Lokalen låg alldeles invid Karlbergs pendeltågsstation, hade egen ingång ifrån gatan, var trång och smal och påminde mest om en cykelkällare. Stället fick så småningom en punkig ansiktslyftning och dekorerades med affischer, några anarkistiska slagord klottrade på väggarna och en del annat krafs.

Aldo var lite arty sådär. Han hade haft nån serie i RIP och i den här vevan startade han också sin egen serietidning "Kludd". Formellt var tidningen ett forum för oss alla, men i praktiken var den Aldos skötebarn med hans serier och hans artiklar, med enstaka undantag. Jag antar därför att det var Aldo som också hittade på det nya officiella namnet åt det som varit Skitmusikens främjande, detta var "Unga bildskapare".

Jag har ett vagt minne av att namnet kom till för att lugna hyresvärden. Bildskapare antas nämligen inte föra lika mycket oväsen som musiker, om de inte har fest förstås. Och fester hade vi nog några stycken. Detta var också ett problem. Om ett gäng punkare dök upp med några kassar bärs så blev de förstås inte utkastade i första taget. Men när alltför många dök upp i lokalen alltför ofta, bara för att ha någonstans att supa till, så blev det ohållbart. Aldo och Daniel hade en del straight edge-idéer innan begreppet ännu uppfunnits. Jag tror mig minnas något beslut som medförde att krökandet minskade rätt väsentligt, men jag tror inte det försvann helt.

Om denna restriktion låg bakom bildandet av en utbrytargrupp vet jag inte, men jag kommer ihåg att det inte tog särskilt lång tid innan BFF dök upp. BFF stod för "Beväpnad förortsfront" vilket var ett otroligt löjligt namn. Frontens "beväpning" bestod nämligen av absolut ingenting. Här samlades de punkigaste punkarna, de som till och med gjorde uppror mot upproret. Generellt kan man säga att den stockholmska punkens proggiga sida kvarblev i Skitmusikens främjande (även under dess alias "Unga bildskapare") medan de som ville ha mer action hamnade i BFF. Egentligen var det mer en gradskillnad än en artskillnad mellan dessa sammanslutningar.

När jag nyligen sökte "Skitmusikens främjande" på Google så fann jag i stort sett ingenting. Det enda nämnvärda var en passus på KSMB-Johans hemsida (trummisen i bandet) som beskrev bakgrunden till låten "49 celler" som handlade om Skitmusikens olagliga demonstration den 1:a maj. Vid en sökning på BFF/"Beväpnad förortsfront" så fann jag en sajt där det hävdades att BFF:s enda minnesvärda aktion bestod i sprängningen av en telefonkiosk. (Vid en sökning alldeles nyligen, detta skrivet juli 2008, var denna hemsida försvunnen.) Jag vill dock minnas att de gjorde en del andra aktioner, samt tryckte lite flygblad.

För de antikommersiella punkarna och särskilt för BFF:arna var punkaffären Cloz en styggelse. (Cloz skulle förmodligen uttalas som "Clothes" - men kallades "Kloss" av de flesta.) Vandaliseringen av affären ägde rum året därpå, den 13/9 1981 - och jag har för mig att det var en BFF-aktion. Jag hörde sägas att Roffe i Snutslakt också skulle ha vält något bord med valpropaganda för det synnerligen suspekta partiet EAP, ett dåd som möjligen också utfördes i BFF:s namn. BFF:arna gillade helt enkelt när det var lite tuffa tag.

Men även de som kvarstannade i Skitmusiken hade en del fånerier för sig. En kille ifrån Blackeberg, vars namn jag inte nämner här, skrev med spritpenna på ett bankfönster: "Pengar är roten till allt ont" varefter han kastade en stor sten på fönstret. Dessvärre, eller dessbättre, så var fönstret av pansarglas vilket gjorde att den stora stenbumlingen inte efterlämnade mer än ett litet ytligt märke.

Larmet måste i varje fall ha gått, för alldeles efteråt kom en polisbil farandes och stannade upp vid vårt lilla sällskap. Poliserna glodde stint på oss en stund och körde sedan vidare. Det är obegripligt att de inte sydde in oss. Det var sent på kvällen/natten och vi var det enda ungdomsgänget i rörelse i närheten av det inträffade, dessutom var de flesta av oss punkare. Mycket märkligt. En del brigadmåleri, eller rättare sagt klotterrundor, företogs också. Man skrev väl några antikapitalistiska slagord, några anarkistiska floskler här och var. Om jag var med på någon sådan runda, så lär det i så fall ha varit en engångsföreteelse, jag har i alla fall inget minne av det.

Det största projektet i genren genomfördes på pendeltågen. Vi åkte med pendeltågen, helst när det inte var så mycket folk och plockade ner de reklamskyltar som fanns i vagnarna. Dessa fördes sen till Unga bildskapares lokal där vi bemålade dem på baksidan och skrev "tankeväckande" budskap. När reklamaffischerna sedan försetts med nya budskap så sattes de upp igen på pendeltågen. Kärlek och uppror. Det var liksom det budskapen gick ut på. Det kan kanske låta på mig som om jag raljerar över det vi gjorde, men det är inte alls så. Jag känner bara ett slags vemod över den naiva entusiasmen och önskar jag själv hade haft mer av den varan när det begav sig, vågat mer - och orkat hålla fast vid den lite till.

Aldo skrev i Kludd, angående polisens agerande under Skitmusikens förstamaj-demonstration 1980, att "Dom vet inte vad dom startade när dessa 48 människor greps" (49 enligt KSMB). För mig var det mest bara traumatiskt att bli arresterad. Jag blev bara rädd av allt prat om aktioner där det fanns risk för att åka fast. Jag var inte modig. Hur skulle jag ha kunnat bli det med mina minnen ifrån skolan och gymnasiet? - Men om jag sedan ser på mitt liv efter punken så måste jag ändå på sätt och vis ge Aldo rätt. Våra aktioner var förstås skit ifall man ser det hela politiskt, men psykologiskt var de viktiga - för oss! Att prata om frihet, att längta efter frihet, att försöka gestalta frihet, att försöka finna frihet - detta formade oss.

Mitt sökande efter något hade börjat redan i högstadiet, men det hade varit ensamt. I och med punken blev jag en del av en rörelse där det fanns många som sökte efter detta något, eller om det nu var sig själva de sökte. Punken blev en turbo för min personliga utveckling. Det var faktiskt på Musikverket som det först hade skett! Jag hade dansat runt som en galning i en dans som kunde verka aggressiv för utomstående och som gav en hel del blåmärken, en dans som var helt och hållet min egen - och ändå gemensam.

Vad gäller den trista vardagen detta år så jobbade jag kvar på Tempo ända tills den fjärde september då jag ombads sluta. Jag minns som sagt väldigt lite av det här jobbet. Mitt nästa jobb minns jag betydligt bättre: Postverket! (Ja, jag har läst Charles Bukowski.) Jag tror det kan ha varit på Görans uppmaning som jag sökte till Postens paketsortering på Stockholm Ban och kom att börja där den 8/9, alltså bara dagar efter att jag hade slutat på Tempo, Karlaplan.

Det gamla Stockholm Ban låg mittemot Centralens huvudbyggnad, på andra sidan spåren. Det var en märklig arbetsplats, full av märkliga människor. Det ständiga dammet ifrån paket och postsäckar gjorde att hela den på utsidan smutsgula mexitegelbyggnaden var närmast impregnerad med damm. Dammet hade förenats med de blankslitna betonggolven och blivit till ett slags patina. Generationer av postarbetare hade med sina stålhätteförsedda arbetsskor fört ner dammet i betongens porer och slipat fram en ädelgrå golvyta.

Göran såg jag inte så mycket av eftersom han jobbade på en annan avdelning och eftersom våra arbetstider skilde sig åt. Man jobbade nämligen skift, varannan kväll och varannan tidig morgon, med någon idiotiskt tidig lördagsmorgon också per månad eller så. Detta gjorde att lönen blev anständig och eftersom jag delade lägenhet med en kompis så lyckades jag faktiskt spara en hel del. Troligen hade jag sparat mer på att bo kvar hos Mormor, men hur fan skulle jag ha stått ut?

Det fanns som sagt många udda typer på Stockholm Ban. Jag minns särskilt en glosögd man i kanske 40-50-årsåldern med svart bakåtslickat hår, som alltid höll sig för sig själv och aldrig sa ett knäpp. Han stod alltid ensam och sorterade paket, möjligen beroende på att det stank armsvett om honom.

Paketen kom neråkande på en rutschbana av plåt, vilken slingrade sig ner ifrån taket och slutade i ett metallbord med välvd kant och lätt rundade hörn. Detta bord omgavs av ett liksidigt U bestående av tre våningar grönmålade plåtfack med grindar som öppnades ifrån utsidan. Paketen togs sen ut genom grindarna och lades i postsäckar som därefter knöts ihop, för att sedan skickas ut på ett rullband eller läggas i vagnar.

Den här gången kom det mer paket än vanligt. Det kan ha varit inför julen, som är alla paketsorterares särskilda helvete. Den glosögde sorterade under fullkomlig tystnad allt snabbare och snabbare, men var fullkomligt chanslös mot den syndaflod av paket som sakta började trava upp sig på "rutschbanan" ända upp till taket. Det fanns visserligen en nödstoppsknapp att trycka på, men den ville man inte använda i första taget.

Den glosögde badade i svett och det annars uttryckslösa ansiktet började uppvisa allt mer förtvivlan. Fortfarande inte ett ljud ifrån honom. Ingen tycktes lägga märke till hans lidande utom jag. Jag avbröt mitt säckknytande för att rusa till undsättning. I fullkomlig tystnad började vi beta av paketberget. Nu hade också några andra lagt märke till vad som skedde och kom en efter en till undsättning tills dess flödet låtit sig tyglas, för denna gång!

De vidrigt tidiga mornarna på Posten underlättades inte nämnvärt av den då arbetslöse Eriks nattvanor, som exempelvis kunde innebära att han gick upp och stekte korv mitt i natten. Det finns få saker som är äckligare än att känna stekos i näsan när man försöker sova. Annars var väl livet på Månadsvägen helt okej.

"Gåjtland"
Det fanns en särskild fördel med att ha Erik som kompis och det var att han gav tillgång till en hel bekantskapskrets ifrån Gotland. Huvuddelen kom att så småningom flytta till Stockholm, men 1980 var de flesta fortfarande kvar på ön. Där fanns således folk att hälsa på och sova över hos. Jag var väl över några vändor, detta år faktiskt under vintern och det var dessutom min första resa dit. Vintern på Gotland är ingen höjdare om man säger så.

De jag träffade för första gången var medlemmarna i Urban Släke samt deras flickvänner och kompisar. Jag är inte helt säker på vilka vi var som åkte över, men jag minns att Benge ifrån punkbandet Revolt var med. Jag minns också hur våra försök att roa oss en smula ledde fram till ett ställe strax utanför Visbys ringmur. Det var bakfickan till någon ganska stor och känd krog/restaurang som jag glömt namnet på. Jag har för mig att det var en vardagskväll.

Visby på sommaren må koka av uteliv, men under vintern är allt detta som bortblåst. Vårt lilla sällskap utgjorde väl ungefär åttio procent av de som var i lokalen. Förmodligen var vi fler, men de jag kommer ihåg som var med den här kvällen, var dåvarande trummisen i Släke, Bosse, samt Max - som för stockholmare mest är känd som bartender på Söders hjärta och Fenix med flera ställen, samt Erik och Benge som sagt.

Stället stängde rätt tidigt. Jag antar att Bosse och Max var rätt trötta på de ställen som de var hänvisade till för att roa sig under en vintervardag i Visby i början av åttiotalet - och sannolikt också på de dörrvakter som stod på post vid bastanta krogdörrar. Krogdörrar var nämligen bastanta på den här tiden. Uteliv och drickande hade något väldigt suspekt över sig och de fåtaliga krogar i landet som hade utskänkningstillstånd bevakades av barska humorlösa dörrsluskar. En ambivalent känsla av att dels ha beviljats en stor nåd när dörren öppnades för inträde, dels av nedstigning; av att vara på väg in i syndens näste - med evig förtappelse som följd - infann sig vid varje krogbesök. Och självklart hatade man dörrvakter!

En lågpannad gentleman med mustasch, något slags hockey-frilla och ett par tätsittande dumma ögon närmade sig vårt bord. Väl framme sade han, med illa spelad auktoritet, att det var dags att dricka ur därför att stället skulle stänga. Max och Bosse var inte imponerade av hans uppenbarelse. I själva verket var de djupt föraktfulla. Demonstrativt långsamt tände de nya cigaretter och tog små klunkar ur sina ölglas, mycket små klunkar. "Vi ska bara dricka ur vår öl" sa de. - De närmast koreografiskt långsamma rörelser som mina gotländska kamrater visade upp, kontrasterade på ett alldeles underbart sätt mot den lågpannade dörrvaktens alltmer frustrerade tillstånd. Scenen fick mig att gapskratta. Detta var teater av högsta klass!

Efter vad som var en smärre evighet avslutades öldrickandet med att glasen oändligen långsamt och varsamt ställdes ner på bordet och med att vi släntrade ut ur lokalen. Utanför den bastanta krogdörren gick en liten tunnelgång på några meter och utanför denna gång låg det mycket snö, kramsnö! Jag kom på den ljusa idén att skicka iväg en snöboll mot den stackars dörrvakten, som sannolikt redan var i kraftig obalans. Dels saknade han förståndsgåvorna för att kunna gå i svaromål gentemot mina kamraters vällustiga verbala elakheter, dels hade vi trakasserat honom i säkert en halvtimme efter stängningsdags. Min snöboll fick det att brista för den stackars mannen.

Jag såg att han gjorde en ansats för att bege sig åt mitt håll. Jag tänkte att det var bättre att fly än att illa fäkta. (Beklagar klyschan!) Jag joggade lite lätt utom synhåll ifrån krogen in mot stan genom porten i ringmuren och ställde mig sedan där för att invänta sällskapet. Jag hade förstått att dörrvakten inte var något geni, men jag trodde inte att han skulle vara så ilsk och så dum att han lämnade krogens relativa trygghet, för att jaga en snubbe genom stan bara för en snöbolls skull. - Det var han! Han kom rusande efter endast några sekunder och jag väntade mig att han åtminstone skulle tjafsa lite först, men han klappade till direkt så att jag gick i backen, förmodligen mest för att det var halt, för jag har inget minne av att det skulle ha gjort särskilt ont.

Men sen satte den jäveln igång att sparka på mig medan jag låg ner. Jag hade hala skor på mig samt min stora militärpäls, som jag köpt på militärens överskottslager i Solna. Pälsen var jättebra på ett sätt, dörrvaktens sparkar kändes knappt igenom den. Men den var ganska tung och svår att röra sig i, särskilt i hala skor samtidigt som en idiot stod och sparkade på mig. Jag var i det här läget ungefär lika rörlig som en upp-och-nervänd sköldpadda! Jag blev skraj, så jag ropade på mina kompisar som var precis utanför ringmuren.

Detalj ifrån militärpälsen

De kom rusande till undsättning. Först nu begrep den trögfattade dörrslusken att vi alla var del av ett och samma sällskap (detta trots att han stått och väntat vid vårt bord under en ansenlig tidsrymd). Jag minns hur Bosse, Urban Släkes dåvarande trummis, knöt nävarna och vrålade: "Nu slår vi ihjäl den jäveln!" Max var av liknande uppfattning. Dörrvakten såg ut som ett skrämt barn i ansiktet. Jag var nog mer pacifistiskt lagd på den här tiden, eller snarare så försökte jag vårda en image med den inriktningen. Jag hasplade ur mig något om att det var fel att bemöta våld med våld, eller nåt annat svammel. (Idag hade jag nog röstat för åtminstone en liten smäll!) Det blev till slut Revolt-Benge som lugnt yttrade de klokaste orden den här kvällen: "Han är inte värd att slå."

Jag tror vi kvartade över hemma hos Max, eller om det nu var hans föräldrahem. Jag minns en skiva vi lyssnade mycket på den här natten, fast det kan också ha varit tidigare på kvällen innan vi gick ut, Joe Jacksons platta "Look Sharp". Kanske var det inte ens just den här kvällen vi lyssnade på den, men jag kommer ihåg att det var hemma hos Max och att han var helt såld på den här skivan. Den är så enkel, kanske just därför så bra. Det var länge sen jag lyssnade på den. Efter en trist hemfärd med Gotlandsbolaget och sedan pendeltåg ifrån Nynäshamn så kom jag åter till Jakobsberg, hem till den lägenhet som så ofta fylldes av vänner. Jag hade några färska blåmärken, men jag levde! Jag kände verkligen att jag levde!