I kramboken finns en fundering av Fredrika angående framtiden. Hon fyller sexton år och undrar vart hon ska ta vägen nu när högstadiet är slut. Inom parentes i slutet av stycket står: "Förlåt att jag frossar i min framtid, men jag är nog lite rädd för den". Det började bli dags att tänka på framtiden nu, särskilt för mig. För kramgängets del var det gymnasieval, med kanske något eller några års arbete först. Själv visste jag inte riktigt vad jag ville göra eller bli. Självklart ville jag spela i ett band, men utöver det var mina idéer ganska diffusa.

Kramgänget förresten. Det vore väl fel att säga att de försvann men de började komma i övre tonåren och ändra beteende. De började gå på olika skolor. Det började också dyka upp en hel del andra människor. Jag är osäker på vilka som egentligen bodde på Skaraborgsgatan på Söder. Givetvis bodde Petson där, eftersom det var hans morbror som hade rivningskontraktet. Hans morbror hade en hel del polare som var konstnärer och lite av varje. Eftersom jag aldrig lärde mig vem som var vem så fick de alla samma samlingsnamn, de var alla Petsons morbröder! Sen var det SirN, Benge och Jalle ifrån Linköping. Pippi var väl där, men bodde hon där?

Vi hade en del helt hysteriskt roliga kvällar på Skaraborgsgatan den här sommaren. Bland annat kommer jag ihåg en kväll då SirN och Petson hade ordnat ett förskräckligt hemgjort vin. Vinet var så surt att man nästan var tvungen att äta Novalucol för att överhuvudtaget kunna dricka det. Vi drack denna fruktansvärda soppa samtidigt som vi spelade kortspelet "Hej Knekt". Med tilltagande berusning blev det allt svårare att reagera i tid med rätt utrop för korten, "Hej Knekt" "Goddag Dam" och så vidare. Gradvis övergick spelet bara i en enda stor, lycklig och skrattande anarki. Sen slocknade vi alla så småningom och la oss i sovrummet.

För enkelhetens skull hade man lagt madrasser på golvet i ett helt rum. På det viset kan man säga att alla sov i samma säng. Det var så det kändes på Skaraborgsgatan. Det var lite som ett spontant kollektiv, som syskonskap. Det är väl därför som jag är så ytterligt osäker på vilka som faktiskt bodde där. Man kan väl säga att om Månadsvägen hade varit en plats man besökte, så var Skaraborgsgatan en plats där man bara var. Jag tror för övrigt att Erik hade sålt lägenheten på Månadsvägen vid det här laget.

1982 blev något av en vattendelare. En hel del av människorna ifrån Skitmusiken var nu aktiva inom BFF. Skitmusiken hade haft fler "ideologer" än Aldo och Daniel under dessa år. Jag minns någon som kallades Myran ifrån Skitmusiken som varit med redan ifrån början och som ofta haft välformulerade åsikter om både det ena och det andra, under bland annat våra sittningar på Café April.

Jag minns också den synnerligen anarkistiske Skandal-Mattias, fast vilket år han flyttade till Stockholm vet jag inte. Det kan ha varit 81 också. Skandal var ett punkfanzine ifrån Norrköping, som också Mattias kom ifrån (och där han för övrigt också spelade trummor i bandet Åskådarna). Senare skulle han och Eva med flera komma att tillhöra de husockuperande anarkisterna i kretsen kring tidningen "Brand", men detta låg ännu något år in i framtiden.

Jag minns att vi häckade en hel del i Gamla Stan under den här sommaren, men jag är mycket osäker på vad vi gjorde och vilka ställen vi befann oss på, Kristina kanske. Jag minns att vi badade ute på Riddarholmen. Vid ett tillfälle promenerade en tjej som hette Tina, samt Maggan (=Magnus ifrån Kalhäll) nakna igenom Gamla stan efter ett sådant bad, antagligen exakt den syn amerikanska och japanska turister förväntade sig av ett Sverigebesök.

Jag gjorde min debut det här året. Det var en debut som kunde ha skett med en alldeles underbar kvinna ifrån Gotland, men som jag pratade bort. Istället skedde den med en flicka ifrån Bro som inte alls hörde till mitt umgänge - på ett ganska mekaniskt och möjligen lite sjaskigt vis. Åtminstone kändes det så vid en jämförelse.

Det hela utspelade sig under midnattsloppet, den fjortonde augusti tror jag det var. Jag befann mig under början av kvällen på fyllekrogen "Stopet" på Torkel Knutssonsgatan på Söder, tillsammans med bland annat medlemmar av Razzia. En av gitarristerna i Razzia bodde i Bro och hade tagit med sig en eller annan kvinnlig kamrat därifrån, bland annat en som var lite småmullig (som jag minns det). Efter ett antal pilsner så påbörjade jag mina framstötar mot den unga kvinnan. Hon gav inte något särskilt begåvat intryck, men vid det tillfället hade det ingen som helst betydelse.

Efter stängningsdags så kom hon och jag att gå en ganska förvirrad promenad, ibland de kvarvarande åskådarna till midnattsloppet. Enstaka eftersläntrare joggade fortfarande på gatorna, trots att man redan slutat ta tid vid målgången. Jag bodde hemma hos Mormor, så dit kunde vi inte gå. Av okänt skäl kunde vi inte heller åka till Bro. Antingen bodde hon hemma, eller så skulle hon sova över hos någon kompis (närmare civilisationen!).

Det slutade med att vi gick upp i det lilla parkområdet i närheten av Timmermansgården, där ett fumligt och (ifrån min sida) nervöst utfört samlag ägde rum. Förmodligen vände jag kondomen ut och in, för den gled runt lite hur som helst. Fast det kan ju också ha berott på att min påtagliga nervositet gjorde verktyget något instabilt, om man säger så. Man får nog beteckna det hela som en arbetsseger...

Det roliga hände väl egentligen dagen därpå (även om också detta blev utan trevligt efterspel). Jag minns inte vilka som var på Skaraborgsgatan just denna förmiddag, förutom att åtminstone Jalle ifrån Linköping var där. Han blev alldeles till sig och tyckte att denna historiska händelse behövde firas. Det enda som fanns i huset var SirN:s svindyra whisky, en hela Chivas Regal som jag har för mig att han hade köpt i London. Jag minns att firandet var mer givande än det samlag som var orsaken till firandet. Dessvärre var SirN inte lika road när han kom hem, eftersom det var hans whisky som förbrukats. - Men vafan! Once in a lifetime...

"Putting out fire with gasoline..."
1982 var, förutom att jag alldeles för sent förlorade svendomen/oskulden, ett händelserikt år också på andra sätt. Min plastmorfar Kalle hade vanan att periodvis vara borta några dagar för att supa med några polare (eller om det nu var vem som helst). Under dessa perioder, som väl sannolikt var konsekvens av en ungdomlig frigörelse som aldrig ägt rum - samt förstås av ren alkoholism, så brukade han flagga för en separation ifrån Mormor. Några gånger då och då hade han faktiskt också flyttat, men sedan alltid kommit tillbaka krypande och ångerfull med munnen full av ursäkter. För mig som liten var detta ganska traumatiskt, särskilt med tanke på hur otäckt det varit att uppleva Mammas och Pappas skilsmässa. Det var perioder då jag kände stor oro.

För det mesta brukade det stanna vid några dagars oväsen, ibland följt av några dagars bortovaro. Den här gången skedde dock något utöver det vanliga. Jag var inte hemma vid tillfället utan sov över på Skaraborgsgatan, något jag gärna gjorde eftersom det var den plats där jag kände både mest gemenskap och mest frihet. Den här morgonen ringde dock telefonen och någon (Petson?) sa att samtalet var till mig, vilket var mycket konstigt då jag inte kunde minnas att jag någonsin påstått mig bo där, eller lämnat ut telefonnumret dit till någon som mitt eget. Det var Mormor. Hon grät i telefonen och sa: "Peter, vi har inget hem!"

Kalle hade kommit hem på fyllan med en dunk bensin i näven, som han hade köpt på BP-macken invid Viksjö centrum. Han hade sedan hällt ut bensinen i vardagsrummet och tänt på. Mormor hade tvingats fly ut så fort hon kunde. - Polisen fann honom ganska snart efter dådet, sotig och förvirrad, planlöst gående på Viksjöleden.

Efter att myndigheterna utrett branden fick vi nycklar så att vi kunde ta oss in i den plomberade lägenheten. Vardagsrummet var det mest illa åtgångna. De övriga rummen var kraftigt sotskadade. Mitt rum hade klarat sig hyfsat. Det mesta av mina grejor var i sådant skick att de gick att spara, men jag ännu idag kvar sotiga böcker och skivor.

Vad hände då med mig och Mormor? Jo, Mormors lillasyster bodde i ett äldreboende vid Ringvägen på Söder. Där fanns också gästlägenheter som långväga besökande kunde låna/hyra. Jag minns inte om vi bodde där under hela tiden som sanering och reparation pågick, men jag tror det.

Vad hände då med Kalle? - Ingenting! Samma akt som fick Mormor - trots enträgna övertalningsförsök ifrån både mamma och mig - att ta honom tillbaka även denna gång, tycktes också ha gjort intryck på våra rättsvårdande myndigheter. Kalle släpptes utan att ha fått något straff överhuvudtaget, eftersom hans tårdränkta svada övertygat dem om hur "synd" det var om honom. En tid bodde han i Fruängen, eller om det nu var Hässelby denna gång, men var snart tillbaka - och allt bara löstes upp och försvann som om det aldrig hade ägt rum. Tystnaden lade sig åter över vår lilla familj.

Tillbaks till Bromma
Min mamma gjorde i alla fall en smart sak av branden. Hon kom upp ifrån Karlstad, drog med mig till bostadsförmedlingen tillsammans med Mormor. Mormor drog en vals och påstod att hon tänkte flytta in på ett äldreboende (vilket hon i och för sig inte gjorde men mycket väl kunde ha gjort). Detta gjorde mig till formellt bostadslös. Därmed blev jag berättigad till en lägenhet ifrån bostadsförmedlingen utan kötid. Det jag anvisades var en liten etta på 26 m² en halvtrappa ner på Tunnlandsvägen 71 nära Brommaplan.

Tapeterna var lite skabbiga och dessutom flög det runt lite konstiga flugor, vilket ingav mig tanken att någon gamling måhända hade legat där och ruttnat ett slag. Stockholmshem var dessutom väldigt snabba med att upplysa om att jag självfallet skulle få allt nymålat och nytapetserat i de mönster och färger jag önskade, vilket bara stärkte min misstanke om flugornas ursprung. Skitsamma! Det var en trevlig och billig liten etta i ett hyfsat område och dessutom en del av min barndoms Bromma - och liklukten tycktes utvädrad.

Det var egentligen bara en hake och det var att jag saknade jobb. Stockholmshem knorrade ganska mycket över detta när kontraktet skulle skrivas. Mormor gick, under högljudda försäkringar om sin betalningsförmåga, in som borgenär och Stockholmshem gav med sig. Den lilla ettan blev mitt första egna boende.

Jag tror att Melker och Tobbe ganska tidigt kom på besök i mitt nya hem (Jag är lite tveksam över ifall det var Tobbe, det kan ha varit Maggan också). Det är möjligt att vi fortfarande spelade tillsammans i Shylock, men osvuret är bäst. (Jag är i varje fall säker på att jag vid den här tiden hade fått sparken ur Le Slip.) Melker hade fått tag på hampa, som han bestämt hävdade var marijuana. Jag hade gasspis med ugn i min lägenhet på Tunnlandsvägen. I denna ugn ville Melker nu att vi skulle torka "gräset" för att sedan röka det. Sagt och gjort. Vi la plantorna på en bakplåt (möjligen med lite folie ovanpå) och torkade dem sedan ganska länge på låg värme, vill jag minnas. När plantorna sedan torkat så var det dags att röka på.

Jag puffade och puffade, men det hände ingenting. Det verkade inte som det hände något för Tobbe (Maggan?) heller. Vi tittade på varandra och började missnöjt knorra något om fågelfrö och fel sorts hampa. Melker, som agerade märkbart påverkad förstod ingenting utan var flummig och fnissig och sa något om dunderröka eller vad han nu sa, vilket kanske inte var så konstigt. Melker hade förmodligen odlat upp denna hampa själv genom att så lite fågelfrö - eller ännu värre, kanske betalat dyra pengar för dessa frön, i tron att han fått äkta vara. Rent psykologiskt var det naturligtvis bättre att intala sig att han faktiskt blev påverkad än att erkänna en förlust i antingen pengar eller prestige.

Melker kunde vara lite så ibland, lite rädd för att tappa ansiktet eller verka ointressant. Han kunde berätta om kända band som han umgicks med, om människor ingen av oss hade sett honom tillsammans med, men som han påstod sig känna väl. Egentligen var det (ifall det nu verkligen var så att han bredde på en smula) en helt obefogad rädsla. Melker var en intelligent kille som läst en del, som hade många roliga skivor och dessutom var synnerligen trevlig att umgås med.

Trots att Melker saknade taktsinne och var en ganska risig gitarrist så var det också kul att spela med honom. Under Shylocks/Backbeats/Whatever återträff på Svejk år 2004 så var Melker den som jag pratade allra mest med. Jag får ibland mail av honom, men svarar sällan. Jag kommer att höra av mig igen en dag, bara detta evighetsprojekt till hemsida någonsin blir färdigt. Melker var min första bekantskap i punksvängen och blev den dörr som ledde till många andra bekantskaper. Det var nog inte avsiktligt, utan mest en sidoeffekt av att han - den där kvällen på Musikverket tre år tidigare - presenterade sig samt vänligt och nyfiket frågade vem jag var. För detta är jag honom evigt tacksam.

Själva inflyttningsfesten på Tunnlandsvägen år 1982 kom dessvärre av sig en smula. Det var väl ingen formell inflyttningsfest utan mest ett större gäng vänner, varav jag tror de flesta var ifrån Kungsängen. Den här kvällen bestämdes att vi skulle hem till min nya lägenhet. - Väl utanför dörren känner jag efter i fickan. Ingen nyckel! Jag trevar i varje ficka och varje skrymsle, men inte tillstymmelse till nyckel någonstans. Det finns inget annat att göra än att tillkalla låssmed, som några timmar senare öppnar dörren med lätthet för att sedan klå mig på 250:- vilket var ganska mycket pengar på den här tiden, särskilt med tanke på att hyran var 464 kronor i månaden! Det fanns inte så mycket feststämning kvar sedan.

Nycklarna? - Jo, de låg på ett bord i källaren hemma hos Kristian och Kalle i Kungsängen. Jag hade bytt sträng eller justerat stallet på gitarren eller nåt och då använt nycklarna som verktyg. Detta betyder att jag vid den här tiden förmodligen redan repade med Paria, eller vad som skulle komma att bli Paria. Det bör ha varit under augusti eller september. Jag har rätt diffusa minnen av vilka vi var som spelade i denna konstellation. Där fanns Hasse som lirade bas med oss, sedan dök det vid några tillfällen upp en något äldre snubbe som Kristian kände på något vis. Han kallades Fredda, var kristen och lirade på en Gibson SG ifall jag inte missminner mig. Många var de som var med och jammade i Kristians och Kalles källare.

"Den griniges" fruktansvärda hämnd!
I denna källare och i detta hus firade min kompis Kalle (Kristians storebror) också sin tjugoårsfest. Kåken var fylld med folk. Det var folk ifrån Kungsängen, Bro, Jakobsberg och några ur kramgänget varav säkert en var Pippi. En kortare tid var Pippi och Kalle nämligen ihop, möjligen under denna tid. Jag ska inte neka till att detta var en tagg i hjärtat. Min förälskelse i Pippi hade gått mycket djupt och den tog nästan ett år att bearbeta. Jag tror inte att den hade klingat av vid tiden för den här festen. Men jag gjorde mitt bästa för att roa mig ändå. Tyvärr fanns ytterligare ett litet problem.

Jag hade dagarna innan varit i Karlstad och hälsat på Mamma. Eftersom jag skulle hem till Kalle och Kristian så funderade jag på hur jag skulle åka dit på bästa sätt. SJ-tågen stannade faktiskt i Kungsängen, på väg till och ifrån Enköping. Ifrån Karlstad kunde man åka till Stockholm på två olika sätt. Antingen bytte man tåg i Hallsberg och fortsatte den södra vägen över Katrineholm och Flen, vilket var snabbast, eller så satt man kvar på tåget som fortsatte norr om Hjälmaren och Mälaren via Enköping och Kungsängen till Stockholm. Eftersom Kungsängen var målet så gick det tidsmässigt på ett ut.

Oavsett färdväg så skulle jag inte hinna till systembolaget. På Hammarö fanns visserligen utlämningsställe, men då skulle man beställa i förväg, vilket jag förstås glömt. Det fanns ingen tid att hinna till Karlstad innan bolaget stängde för helgen. Jag var således bjuden till en stor fest men hade ingen alkohol. "Den grinige" erbjöd sig då att sälja mig en halvflaska gin som han tydligen kunde undvara. Glad och lättad tog jag emot erbjudandet och halade fram plånboken. Festen var räddad! Förväntansfull satte jag mig sedan på tåget till Stockholm och Kungsängen.

Efter en lång och seg färd kom jag slutligen fram till Kungsängen, klev av och styrde vägen mot Kristians och Kalles föräldrahem. Huset var som sagt fullt av folk och i källaren var det många som dansade. Jag plockade fram min ginflaska. Jag minns inte ifall jag hade något groggvirke eller inte, men jag tror det. Det verkade hur som helst vara något fel på spriten. Dels blev jag inte full, dels smakade drinkarna inte gin. De smakade faktiskt ingenting. Jag tog en rejäl klunk ur flaskan, möjligen kunde man mycket svagt ana en liten enbärsdoft, men det smakade mest vatten. Det berodde på att det var vatten!

"Den grinige" hade nu fått sin hämnd för alla de slattar av sprit som jag snott honom på under åren i Viksjö! Han hade äntligen fått sin hämnd för den utspädda dyra konjaken som jag (efter att ha blandat ut den med socker) hällt i mig utanför fritidsgården Stubben! - Visserligen la detta en kraftig sordin på mitt partyhumör den här kvällen, men jag kan idag inte låta bli att dra på munnen åt det hela. Det var faktiskt en ganska snygg liten hämnd. Det var ett bevis på att karl'n faktiskt besatt något slags humor.

"Gringos"
De gånger då jag hade varit i Kungsängen sent, så kunde det hända att jag sov över. Det var jobbigt att åka till Bromma. Buss 117 ifrån Spånga station hade man ifrån SL:s sida gjort sitt yttersta för att ge en tabell som aldrig passade med pendeltågen ifrån Kungsängen. Först var det alltså en lång och seg väntan i Spånga, därefter följde en slingrig färd genom Solhem via Beckomberga och förbi Bromma kyrka innan man slutligen anlände till Brommaplan.

Det var heller inte alldeles riskfritt att vänta i Spånga. Det näraliggande Tensta var fullt av ligister som lite då och då tog sig en tur till området kring stationen och till det lilla centrum som låg där. Någon av de kvällar då jag varit inne i stan och förmodligen gjort sällskap med några vänner, som skulle fortsätta till Kungsängen eller Jakobsberg, så klev jag av i Spånga. När man gick av i Spånga så gick man först uppför en lång trappa till en bro över spåren och sedan ner en lika lång trappa till busshållplatserna (och gör så fortfarande). På den här tiden var trapporna övertäckta med gräsligt ful blå korrugerad plåt.

På väg ner i trappan till bussarna blev jag tilltalad av en ligist som höll ett baseboll- eller brännbollsträ i handen. Han hade någon sorts bombarjacka på sig och kunde förmodligen hänföras till kategorin "Gringos". Detta var ett begrepp, ett samlingsnamn på ligistgäng ifrån de (då ännu inte så) invandrartäta områdena. Den här killen var dock helsvensk. Han bad mig om en cigarett. Det verkade vara en dum idé att neka honom en cigg, så jag tog fram mitt paket med röda Prince och bjöd honom. Jag nickade mot slagträet, som han nu höll under armen medan han tände ciggen, och jag frågade vilka de var på jakt efter.

Jag hade mina aningar. Tillväxten av gruppen invandrarfientliga skinnskallar hade naturligtvis lett till motreaktioner ifrån diverse andra grupper som konkurrerade om att vara störst, starkast och farligast. De långhåriga karateklantarna - typ gringos - kunde naturligtvis inte stillatigande se på när ett gäng biljardbollar klev in på deras territorium. Filmen Warriors med dess färgstarka ungdomsgäng, karatefilmer med Bruce Lee och dylikt bidrog gemensamt till den här kulturen. Stockholm skulle snart darra av skräck inför "Kungen av Kungsan" och hans gelikar, som gjorde att varje nattlig promenad genom Kungsträdgården och City kunde resultera i en meningslös misshandel, något som senare också skulle skildras i Staffan Hildebrands ungdomsfilm "Stockholmsnatt" ifrån 1987 - för övrigt nästan lika bedrövlig som hans moralkaka "G" (som av någon Stockholmstidning recenserades som "G"enomusel!).

Just denna kväll var det dock inte skinnhuven som var målet för ligisterna, utan istället några Spångaraggare som tydligen hade klivit över någon territoriell gräns. Killen tackade för ciggen och fortsatte fram till några andra ligister som stod vid korvkiosken. Jag kände mig inte särskilt trygg vid 117:s busshållplats, med hela busstorget fullt av beväpnade ungdomar, utan bestämde mig för att gena igenom Spånga centrum till en busshållplats längre upp vid gymnasiet. Dessvärre kom jag inte ens in i centrumet utan blev stoppad av tre ligister med påkar i händerna, strax utanför det lilla konditoriet.

Jag antar att jag, för någon som var obekant med punk och svartrock, skulle kunna ha tagits för någon typ av raggare. Jag var helt svartklädd i skinnpaj, svart skjorta, svarta jeans och jag har dessutom för mig att jag hade bakåtslickat hår den här kvällen. Nu låg jag alltså jävligt illa till. Tre invandrarkillar glodde stint på mig. Den minsta av dem såg tuffast ut. Han såg ut som en zigenare och stod hela tiden och slog sitt slagträ i ena handflatan med taktfasta slag, ungefär som om han angav takten för hur detta slagträ snart och lika taktfast skulle dunka i min skalle.

Plötsligt ekar en röst över busstorget: "Stopp, inte han! Han é schysst!" - Det var ligisten, som jag hade bjudit på cigg någon minut innan, som plötsligt la märke till att hans välgörare låg taskigt till. De tre omkringstående ligisterna tappade intresset inom bråkdelen av en sekund och anslöt sig istället till sina kompisar vid grillkiosken. För egen del fortsatte jag gå så fort jag kunde, utan att ge intryck av flykt, genom Spånga centrum mot tryggheten lite längre bort. - Och så finns det de som säger att rökning är skadligt för hälsan!

Lättad anlände jag till Brommaplan och till min lilla lägenhet. Att nu bo i egen lägenhet krävde egen inkomst. Den 13:e september (datumet borde ha varnat mig) började jag jobba i ett lunchrum i Lunda industriområde, ganska nära nämnda Spånga centrum. Det hörde till den dåvarande jättekedjan inom restaurangbranschen, nämligen SARA-krogarna. Det bereddes ingen mat på stället utan den tillagades i en annan restaurang som låg i Johannelund/Vällingby, för att sedan köras ut till Lunda. Det var brickluncher, så det man gjorde var att portionera upp, ta betalt, rengöra borden och diska av. Jag kommer inte exakt ihåg om jag jobbade ensam ifrån början - möjligen var det en tjej där som skulle sluta så småningom. Det var ett ganska slappt och enkelt jobb.

Nu kände jag till att Pelle (ifrån Urban Släke) just hade slutat sitt jobb i köket på Grand Hotell i Saltsjöbaden. Detta var naturligtvis ett lysande tillfälle att få in en god vän på samma arbetsplats. Jag körde stenhård lobbying för att få in Pelle och vill minnas att han faktiskt blev kallad till intervju. Dessvärre hade min finska kvinnliga chef fått för sig att man inte kunde ha två killar på ett sånt jobb. Jag vet inte vad det var hon föreställde sig, att vi skulle sitta där och supa eller slåss med kniv?

I stället valde hon att anställa en norsk äldre kvinna, som tydligen hade jobbat i restaurangbranschen redan under vikingatiden. Den norska kvinnan var anhängare av diverse flum. Uttrycket "New Age" var inte allmängods ännu, men ringar in typen av person rätt väl. Bland annat så hade denna hennafärgade och åldriga norska fått för sig att ifall man åt hälsokost så behövde man inga glasögon. Med eller utan hälsokost så klarade hon i varje fall inte att läsa av kassarullen, de gånger då det var hennes tur att räkna kassan, samt att hon naturligtvis hade svårigheter med att se vad burkar och andra förpackningar innehöll, eller vad det stod på följesedlar och liknande. Otroligt!!

Istället för att anställa en ung kille med erfarenhet ifrån köket i ett mycket renommerat hotell, valde min chef att anställa en person med synproblem som vägrade att använda glasögon! Jag var rasande! Norskan var dessutom överlag inte särskilt kompetent och erfarenheten ifrån restaurangbranschen var en smula daterad, ifall man väljer ett milt uttryck. Det hela slutade med att jag var sjuk vid ett tillfälle, för att sedan aldrig mer gå dit. Jag fick sparken den sista mars 83.

Den stora sorgen
För att återvända till 82, så hände det något mycket sorgligt. Min vän Lill-Erik, som jag också spelat med i Mefistos Bröder, tog sitt liv. Vid den här tiden spelade han med Trekant, som efter hans död kom att byta namn till Köttgrottorna. Sanningen att säga så var våra nära kontakter inte så täta längre, vi träffades mest på fester och konserter.

Den som delgav mig nyheten var inte direkt finkänslig. Det var en punkare ifrån Bro kallad Stanke. (Jag har berättat om Bro-punkarna på Le Slip-sidan, så jag antar att närmare beskrivningar här är onödiga.) Jag satt på pendeltåget ut till Kungsängen, morgonen efter festen, när jag mötte Stanke. Som i förbifarten nämnde han att Lill-Erik tydligen hade hängt sig. Jag kände hur hjärtat slog hårdare och hårdare. Jag hörde Stanke prata om allt och ingenting, men uppfattade inte ett ord av vad han i övrigt sa. Jag försökte intala mig att det hela bara var skitprat, att något kanske hänt Erik men att han fanns på plats i Kungsängen precis som vanligt.

Jag hade besökt Lill-Erik på sjukhus en gång förut. Han hade problem med sina luftvägar, jag har för mig att han bland annat hade astma. Mentalt var jag inställd på något liknande igen. Det förblev jag ända tills dess jag ringde på hemma hos Kalle och Kristian. När Kristian öppnade och jag såg hans rödgråtna ögon så kom allting över mig på en gång; chock, sorg, förtvivlan och en stor förvirring. Jag minns att jag för några sekunder var helt vilse på trappen, ungefär som om jag inte visste var dörren var, eller som om jag inte visste ifall jag skulle gå in i huset, in i sorgfyllda rum, eller bara vända och springa därifrån - eller bara hålla fast mig i räcket för att inte falla.

Den kväll, då Erik valde att ta sitt liv, så skulle vi gå på fest hos en kille som kallades PA och vars föräldrahem låg vid Strandvägen i Kungsängen. (Kulturellt tillhörde väl PA snarast Jakobsbergsligan som jag berättat om tidigare). Den kväll då Erik tog sitt liv så hade jag varit kraftigt berusad och betett mig allmänt svinaktigt mot de flesta, särskilt innan festen hemma hos PA. Vi hade suttit på en gräsplätt invid vattnet på Strandvägen och värmt upp med allehanda alkohol.

Det var visst ingen bra kväll för min del. Jag blev grinig och aggressiv och hade tydligen fått för mig att jag skulle leka karate eller nåt. Vid något tillfälle hade jag dessutom råkat träffa Erik i huvudet med en av mina juvenila låtsas-sparkar. Även om det knappast låg varken kraft eller onda avsikter bakom så gjorde det tydligen ont ändå, för jag minns att Erik ojade sig en smula. - Jag minns inte att jag och Erik pratade något mer under PA:s fest. En spark i skallen blev alltså mitt farväl till en god vän.

Erik brukade oftast ha något färggrant på sig, även om skinnjackan och byxorna kanske var svarta. Den här kvällen hade han varit klädd i helsvart. Man sa mig att han hade lämnat festen, oklart när. Han sägs ha gått ner till ett av träden vid den lummiga Strandvägen, knutit fast en gitarrsladd kring en kraftig gren och sedan hängt sig. - Och allt blev ett stort kaos. Allt blev smärta och sorg.

Jag vet inte om det hände denna sommar. Jag tror det var sommaren innan. Vi hade varit vid någon av de sjöar som ligger invid Järvafältet i närheten av Jakobsberg. (Kanske var det kvällen efter Incest Brothers sista konsert.) Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vilka vi var. Martina har i efterhand berättat att hon var med och vad som hände. I mitt minne var också Eriks lojala följeslagerskor, Anna och Carin ifrån Bro, med - men det kan vara felaktigt. Anna var under lång tid tillsammans med Johnny ifrån Kalhäll. De var en fascinerande syn. Anna var liten och en smula rundlagd, medan Johnny var en gänglig tvåmetersdrasut. Jag minns inte ifall de denna sommar ännu var ett par.

Anna pendlade alltid mellan glädje och ilska, och Carin verkade på något vis alltid lycklig. Flickor tycktes älska Erik. Kramgänget älskade honom, Bro-flickorna älskade honom. Avundsjukt minns jag det som om han tidvis varit ihop med varenda tjej jag någonsin kände i dessa kretsar - och som jag naturligtvis själv ofta varit förälskad i.

Nu var vi alltså ute i skogen, han, jag och vilka vi nu var, i gryningen på väg mot Jakobsberg. Vi kom fram till ängar där morgondimmorna spelade. Halvpackade var vi väl allihop, några hade möjligen rökt på också. Om Erik gjort det vid detta tillfälle minns jag så klart inte. Men jag minns att han plötsligt fick för sig att han ville gå ut på dessa ängar, ut i dimmorna. Han tyckte sig se något där ute, något han var tvungen att gå till mötes. Såg han älvornas dans? Såg han skönheten? Såg han en uppenbarelse - eller var han kanske bara kraftigt påverkad? Vi höll fast honom. Han stretade emot och sa nästan uppgivet: "Ni förstår inte!"

Vi förstod inte då. Och vi förstod inte nu. Vi var unga och döden var för oss ännu ett abstrakt begrepp. Den var något som möjligen skulle drabba oss någon gång i framtiden, i en tidsrymd som tycktes sträcka sig så långt bortom horisonten att det inte ens gick att föreställa sig så mycket tid, så mycket liv. Eriks död skar som en kniv genom denna illusion och genom alla de kretsar av vilka han varit en betydelsefull del; Kungsängen, Bro, Kalhäll, Söder - och stora delar av punkkretsar ifrån när och fjärran.

Det blev en explosion av sorg. Det blev ett excellerande i sorg. Det blev ett frossande i sorg. Min egen försyndelse, mitt eget fåfänga ståtande i sorgens färger avspeglades i den dikt jag skrev - och som senare kom att publiceras i Eriks dödsannons. Jag ville tro att jag skrev den för att ära Erik, men min iver att få den publicerad i dödsannonsen tycks tyda på att jag snarare ville visa upp bilden av en sörjande - och naturligtvis framstående - ordkonstnär. Jag ville visa att jag var en fin, sensibel och naturligtvis begåvad människa. Nu i efterhand känns det som att jag visade på motsatsen, men jag vet inte.

Svenskar uppvisar ofta en tafatthet inför döden, en kulturell torftighet, en fattigdom på ritualer. Vi förhåller oss väldigt individuellt till döden, helt enkelt för att de flesta av oss inte riktigt vet hur vi ska bete oss, vilken reaktion som förväntas. Till och med kyrkan tycks ha blivit alltmer diffus. En präst som inte känner den som avlidit, vilket präster bara alltför sällan gör i vårt sekulariserade land, har därför inget annat att retirera till än till en formaliserad och avskalad prästroll. Så minns jag också den präst som höll i Eriks begravning. Det han bjöd på var ett tomt babbel som mest bestod av högkyrkliga floskler, ett opersonligt och formellt tilltal som fullkomligt missade målet, som inte väckte annat än upprördhet hos främst de unga människor som nu var i djup affekt och som skulle ha behövt höra något som rörde vid hjärtat.

Begravningen blev de öppet sörjandes triumf. Proggbarnen och medel-/överklassflickorna i kramgänget kunde med häpnadsväckande lätthet öppna kranen och låta tårarna flöda. Deras ljudliga sorgeuttryck fyllde den lilla kyrkan. Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att sorgen var äkta, men jag såg samtidigt en sorg där med ett helt annat ansikte. - Detta var inte den sorg som drar förbi som ett oväder i april. Detta var inte ett spädbarns förtvivlan som tystas och glöms i mötet med bröstet. Detta var en stor, kall och tyst sorg som täckte stora ytor, en glaciär vars avsmältning var närmast omärklig och vars rörelse var knappt mätbar.

Detta var naturligtvis sorgen hos Eriks föräldrar men också hos några av hans kamrater. Det fanns i Kungsängen två pojkar med samma förnamn, Håkan. Detta gäller den ena av dem. Han hade förskansat sig i ett mycket ironiskt och skämtsamt förhållningssätt till det mesta. Han drack så mycket och så ofta att man blev orolig. Han kunde göra ganska dumma saker ibland. Han slog sönder saker ibland. En gång när han hade fest hemma, så började han vandalisera sitt eget hem. Han mådde nog inte så bra.

Jag tror att Erik var något slags idol eller förebild för honom, eller möjligen var han bara en mycket betydelsefull nära vän. Jag har under senare år sprungit på Håkan vid ett par tillfällen, men då av olika skäl inte orkat upprätta någon ny kontakt. Det är signifikativt att bland det första han sa till mig när vi träffades, efter cirka tjugo år, var att det nu var si och så många år sedan Erik tog livet av sig. Detta minne aktiverades alltså omedelbart när vi sågs igen.

Jag minns honom som tyst och närmast uttryckslös under begravningen. Men kort efter begravningen började han skämta om Erik, om självmord och vad det nu kunde vara. Hans sorg hade ingenstans att gå, inget rum där den kunde klä av sig och lägga sig i en trygg famn för att få flöda fritt. Det kändes som att sorgen som sådan inte riktigt tillhörde varken honom eller mig. Sorgen tillhörde dem som lärt sig - och tillåtits - bruka dess uttryck. Den tillhörde dem som kunde älska och som kunde ta emot kärleken. Vi var bara amatörer som stod där med våra tafatt fumlande händer, mer eller mindre innestängda i oss själva, i en skriande saknad utan kommunikativa färdigheter.

Gud ska veta att jag försökte. Jag ville också vara vis, god och sensitiv. Jag minns att Johan tillhörde dem som inte heller uppvisade omedelbart identifierbara uttryck för sorg. Jag vet att jag mycket snart efter att jag fått bekräftelsen på Lill-Eriks död gick upp mot Tibble där Johan då bodde, tillsammans med någon eller några av dem som var hemma hos Kristian. Det kan ha varit för att delge Johan dödsbudet. Jag minns inte vårt samtal, men jag minns hur jag närmast satt och väntade ut Johan för att han skulle uppvisa något godtagbart tecken på sorg. Varför ville jag det? - Förmodligen ville jag få vara tröstare, jag ville få vara betydelsefull.

Till slut så kom det väl också några tårar, vilket jag då tolkade som att Johan tack vare min benägna hjälp nu förmådde sörja på ett riktigt sätt. Jag visste verkligen ingenting! Jag visste inget om döden, inget om livet och inget om mig själv. Jag var tjugo år, mycket känslomässigt omogen för min ålder - och i ett ofattbart stort behov av att få vara någonting för någon i den här världen. Nu ville jag vara Johans vän i sorgen och någonstans mitt i alltihop menade jag det verkligen. Jag skulle efter detta komma att betrakta Johan som en bror. Jag trodde mig ha sett hans innersta och satte så upp honom på en piedestal (kanske en piedestal likt den där jag förut placerat Gotlands-Erik). Jag kände samhörighet i sorgen.

Egentligen var Eriks självmord så jävla perfekt! Det var så rätt! Så väl tajmat! Det var en dramatisk sorti så som det anstod en Kungsängens Curt Cobain, Sid Vicious, Hendrix eller Elvis. På något sätt stod Erik på topp. Han var populär ibland nästan alla, spelade i ett (bland punkare) erkänt band och hade väl haft någon typ av relation med de flesta flickorna. Vad återstod egentligen, mer än att växa upp? Erik fick, sjutton år gammal, en hjältes begravning med kistan omsvärmad av sörjande vänner. Alla som var unga då, alla som var där i Kungsängens kyrka, har skapat en liten helgonbild i sitt innersta och för alltid gjort honom till en del av sin ungdom. Han är oantastlig.

När nedanstående fyra stycken skrivs så är det september 2010. Kontakter med SIF-Håkan och Martina har påmint mig om sådant jag glömt, eller kanske snarare förträngt, nämligen efterspelet till Eriks död. Det spekulerades rätt mycket i efterhand i vänkretsen om vad som hade legat bakom den ödesdigra händelsen. En av dessa spekulationer gick ut på att någon skulle ha varit där, tillsammans med Erik, under den ödesdigra sommarnatt då han tog sitt liv, någon som lurade en påverkad Erik att ta steget. Somliga trodde också att Erik hade varit inspirerad av att sångaren i Joy Division, Ian Curtis, då nyligen hade tagit sitt liv genom att hänga sig. Erik tog nämligen sitt liv på samma vis.

Man sökte förklaringar, men man sökte också syndabockar, så också jag. Det är plågsamt att behöva erkänna att jag till stor del bidrog till allt detta. Jag hade som ung man väldigt mycket åsikter om allt och alla. Jag kallade detta för ärlighet. Men oftast var det bara ett hänsynslöst sätt att positionera mig ovanför dem som jag var "ärlig" emot. Det var mitt försvar mot en ständigt närvarande känsla av mindervärde, nämligen att reducera andras värde, att göra dem mindre än mig själv. Naturligtvis praktiserade jag samma teknik nu. Jag skuldbelade en god vän. Jag spred till andra att denna vän hade uppmuntrat Eriks självdestruktivitet, hans fantasier, hans dödslängtan. - Minnet kommer gradvis tillbaks till mig. Det är svagt, men jag minns det nu, i en känsla av skam.

Det står i slutet av Jesu bergspredikan, Matteus 7:1, följande välkända ord: "Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda" ("Döm inte, så blir ni inte dömda" i den nyare översättningen). De allra flesta, kristna i synnerhet, läser i detta vanligtvis in att ifall man dömer andra så blir man bestraffad för det (efter döden). En buddist, eller måhända en hindu, skulle kanske snarare läsa in en karmisk aspekt i det - alltså att den dömande och fördömande människan skapar sig ett missgynnsamt framtida öde i sin nästkommande existens, att hon genom att döma andra faktiskt dömer sig själv.

Jag tror idag att den dömande människan formar sig själv redan i detta liv. Jag skulle komma att avfärda många av mina gamla vänner genom åren, till förmån för dem som festade mer, till förmån för dem som var mer spännande, i ett slags ständig jakt på något bättre. Denna jakt har fortsatt och fortsatt, ända in i modern tid. Jag kunde aldrig se det värdefulla som jag hade där och då. Måhända kan jag det inte nu heller. Eriks död borde ha varit lärdom nog för mig, men det skulle komma att krävas många fler människors död, liksom många fler avfärdade människor innan jag insåg att roten till min grundläggande ensamhet, den jag nu - år 2010 - ännu lever i, ytterst är rotad i mig själv, att den i sitt fundament är min egen skapelse.

Jag minns, trots Lill-Eriks självmord, också detta år för sin sommar. Nittonhundraåttiotvå är för mig liktydigt med "Skaraborgssommaren". Jag hade, som något överårig, tillhört ett tonårsgäng året innan, men nu flöt jag över i en gemenskap av tjugoåringar. Även sådana som Pippi, med flera forna "kramisar" blev med en gång äldre både till sättet och i praktiken. Mina vänner ifrån Kungsängen, Johan och Simon började alltmer hänga inne i stan. De hade redan under punkåren 80-81 börjat blicka åt band som Joy Division och Bauhaus - samt naturligtvis The Cure! Johan var kompis med en del ur Jakobsbergsmaffian, särskilt de i Hinkes (senare Kommo). Många var säkerligen bekantskaper ifrån Jakobsbergs gymnasium.

Svartrocken/depprocken/postpunken hade tagit över. Detta var en intellektuell musik som attraherade unga djupingar. Denna musikaliska utveckling blev en vattendelare i umgänget. Johan och Simon började tala lyriskt om syntar och trummaskiner, samtidigt som många gamla punkare antingen blev rockers eller radikaliserades och började prata politik snarare än musik. Jag minns ett tillfälle på Ritz (fast det var nog något år senare) när jag satt vid ett bord tillsammans med Johan, Simon och ett gäng andra. SirN gick förbi och Johan utropade högt - med tydliga utropstecken hängande i luften: "TRUMMASKIN!!" - SirN gick igång på alla cylindrar och vräkte ur sig vilken jävla tönt Johan var, i säkert en kvart, innan han i en blandning av förakt och vredesmod gick vidare.

Samtidigt som denna animositet utvecklades inom vänkretsen så började den nya hårdrocken vinna mark. Det började ånyo dyka upp långhåriga ungdomar, fast nu med jeansjackans rygg täckt av något jättelikt tygmärke som det kunde stå Judas Priest, Iron Maiden eller dylikt på. Skinnskallar och hårdrockare. Suck! Det var tur att vi nu (åtminstone rätt många av oss) hade åldern inne för att komma in på krogen och slippa de jobbiga tonåringarna. Att vi själva varit jobbiga tonåringar för typ en kvart sedan lyckades vi på något märkligt sätt förtränga.

Jag kom att umgås med dels Johan och Simon i svartrockens och syntens land, dels med mina musikaliskt mer "konventionella" kamrater, ifrån bland annat det Kungsängen som nu både Johan och Simon alltmer distanserade sig ifrån. Men ännu var detta bara tendenser. Ännu var jag en relativt nytillkommen gäst på Röda rummet, vars stängning nästkommande år skulle bli både en omstörtande och signifikativ händelse som bidrog till att konsolidera åttiotalet och separera det ifrån sjuttiotalet. Röda rummet var en plats som bland annat härbärgerade sjuttiotalets rödvinsvänster. Resterna av den, tillsammans med diverse Arne Anka-typer fick så gott de nu kunde tränga ihop sig på Prinsen och KB. Ritz var liksom inte deras ställe, inte deras grej. - Ritz var en åttiotalsgrej och de hörde inte dit.