Det här tågluffarkortet inhandlades den 2/7 på Stockholms central:

6/7 Stockholm - Köpenhamn, Köpenhamn - Hamburg
Den sjätte juli var det dags för resan. Min första riktiga resa på egen hand. Visserligen hade jag flugit ner till Österrike på egen hand vid många tillfällen, men det kunde man knappast beteckna som riktigt resande. Det var mest ett slags fraktflyg, en tämligen ospännande transport ifrån A till B, där det enda oväntade som kunde hända var en kapning eller en olycka. Möjligheterna till spännande möten på reguljärflyget var också ringa. Majoriteten av dem som hade råd att flyga var nämligen affärsmän som antingen i uttröttat och hemlängtande tillstånd var på väg hem till sina fruar och familjer, eller så var de högljutt och glatt konverserande på väg till nya affärskontakter samt därefter till älskarinnan (eller möjligen älskaren) långt ifrån hemortens sociala kontext och vakande ögon, lite grann som Pappa med andra ord.

Jag och Gotlands-Erik lämnade Stockholms central bakom oss - och när tåget rullade över de första växlarna på centralbron greps jag av ett slags eufori, en frihetskänsla och en känsla av att nu skulle allt hända. Nu skulle jag ha roligare än jag någonsin hade haft. Jag skulle slippa de obligatoriska mormorsbesöken i en hel månad. Jag skulle med allra största sannolikhet träffa mitt hjärtas utvalda, eller åtminstone få hångla lite.

Av någon outgrundlig anledning så täckte inte Interrailkortet inrikes resor, så den första sträckan ner till Köpenhamn fick man betala extra för, om än reducerat till halva priset. Bland det första jag gjorde på järnvägsstationen i Köpenhamn var att köpa käk inför våra långa och många resor. Jag köpte en dansk rosa salami, som jag tyckte såg spännande ut. Den här typen av färgämnen var självfallet förbjudna i det alltid så välmenande Sverige, därför lockade de danska illröda eller knallrosa charkuterierna förstås ännu mer. Att kunna köpa pilsner eller starksprit i en vanlig affär ingav redan det en känsla av frihet.

Erik var inte lika köpstark som jag. Faktum är att han hade fått låna tvåtusen spänn av mig för att ha råd med den här resan (vilket väl var sådär halvmycket pengar 1981). Tro nu inte att detta var något tecken på generositet ifrån min sida. Vid den här tiden var jag nämligen löjligt snål och det var först efter löften om snar återbetalning som jag lät honom låna. Jag ville inte göra min första egna resa i Europa alldeles ensam och hade därför själv föreslagit lånet (samtidigt som jag förmodligen upplevde svåra kramper i snål-tarmen). Erik var en smula tveksam, vilket var förståeligt, men hakade till slut på.

Några timmar senare satt vi på tåget till Hamburg. Efter att ha karvat av den skära salamikorven och tryckt i oss några skivor bröd samt några pilsner så kom vi i samspråk med några snubbar ifrån Oskarshamn som också var på väg ut i den stora världen. De var ganska svenniga i hår och klädsel, medan Erik hade tidstypiskt punkspret i håret och jag odlade min långhårighet i den trygga förvissningen om att jag kunde låta mitt hår växa i en hel månad utan att varken Mormor, Kalle, Mamma eller Pappa kunde göra något åt saken.

Den anda av förbrödring som emellanåt uppkommer när man möter landsmän utomlands - och dessutom sitter och småkrökar i samma kupé - gjorde att de regionala och små subkulturella skillnader som fanns emellan oss snabbt överbryggades. Oskarshamnspojkarna plockade efter ett tag fram en gammal hederlig svensk tändsticksask - Solstickan, vars blåa omslag pryds av en kritvit pojke i obestämbar ålder, fastfrusen i ett slags märkligt gångsteg som antyder påtaglig motorisk störning - eller möjligen kan ses som en föraning om dansformen "electric boogie" som skulle dyka upp ett antal år senare.

I denna tändsticksask låg något som såg ut som en svart sten som slipats av havet. Det var det inte. Det var en bit hasch, närmare bestämt av sorten "svart marockan". De vänliga svennarna ifrån Oskarshamn insisterade på att få bjuda oss och pipan plockades fram. Jag hade bara provat att röka brass ett fåtal gånger innan - och dessvärre hade jag glömt en liten detalj: Jag tålde inte att dricka och röka brass samtidigt. Det här brasset var tydligen också dunderstarkt. Jag spydde som en räv på tågtoaletten samtidigt som de andra satt i kupén i ett behagligt rus.

Hamburg
Vi hade rest hela natten ifrån Sverige, via Köpenhamn och till Hamburg och inte sovit särskilt mycket, eller kanske inte alls. Enligt en not i "kramboken" så befann vi oss tydligen i en park, där Erik somnat och jag tvingades sitta vakt. Detta var mitt eget fel. Jag hade lånat pengar till Erik, men av snålhet inte lånat ut tillräckligt mycket, vilket gjorde att Erik inte hade råd med dyra hotellrum och dylikt. Något senare fann vi dock ett vandrarhem i Svenska turistföreningens förteckning över sådana.

Denna synd ville jag som sextörstande oskuld inte missa. Bara att få vara i närheten av så mycket synd och sex var förmodligen skälet till att jag lagt in ett stopp i Hamburg på vår resrutt. Reeperbahn ligger i anslutning till området Sankt Pauli, vilket var allom känt som ett veritabelt sexträsk. Alltså styrde jag och Erik stegen mot Reeperbahn med alla dess nöjesställen och sexklubbar. I början var det väl så där lite lagom kittlande och spännande att vara där, åtminstone fram tills vi tog av på en av sidogatorna som ledde in mot S:t Pauli. På denna tvärgata, med bara någon meters mellanrum, stod en efter en av unga kvinnor, varav påfallande många drog i mig och Erik när vi gick förbi och frågade uppfordrande eller med en viskning: "Willst mit?" vilket betyder "Vill du (följa) med?".

Ingen av oss hade varit med om något liknande i vårt folkhemstrygga hemland och i det då ännu relativt oskuldsfulla Stockholm. Visst hade vi väl sett några enstaka bedagade tjack-horor på Malmskillnadsgatan, men det här var något helt annat. Det här var unga vackra kvinnor som inte såg ett dugg nedgångna ut. Förskräckt skyndade vi vidare och kom så småningom fram till en annan gata som delvis var avstängd av höga rödbruna järnportar som förhindrade biltrafik och som pryddes av budskapet om att den som passerade skulle vara minst arton år och att kvinnor inte var önskvärda ("Frauen unerwünscht").

Bävande passerade vi dessa Babylons portar. Bakom järnportarna låg en förhållandevis välvårdad gatstump där hororna poserade i skyltfönster. De flesta var slanka unga kvinnor, men det fanns också rejäla frodiga madammer med väldiga bröst, vilket var en smula jobbigt. Väl ute på andra sidan av denna gatsnutt så kom vi fram till ett litet torg, dit prostitutionens andrasortering tydligen hade förpassats. Där fann vi några stycken påtagligt alkoholiserade och slitna gamla horor, bland annat en kraftigt berusad kvinna som stod och grälade med en lika berusad man i dörren till ett ölhak, som nog varken jag eller Erik hade någon större lust att utforska närmare.

Efter dessa upplevelser i Hamburg var siktet ställt på Amsterdam. Nu kan man kanske tro att vi åkte dit av samma skäl, nämligen för att få se snusket också i "Red Light District" men jag hade faktiskt inte hört talas om det vid den här tiden, eller också bara hört det mycket flyktigt. Det fanns ganska mycket som jag bara hade hört flyktigt eller inte hört alls. Jag hade ju rest mycket med Pappa och Mamma som liten och kände mig berest och världsvan. Det var jag inte, åtminstone inte på det sätt som jag själv trodde.

Jag är ju i fyrtioårsåldern när jag nu skriver om allt detta och det är lätt att glömma hur pass annorlunda världen ser ut när man är tonåring. Ta det här med allmänbildning. I dess vidare mening kan man likna det vid en inre mental karta, där man genom bardomen går ifrån att vara synnerligen lokal till att gradvis bli alltmer global, eller åtminstone regional. Unga människor är (i bästa fall) vetgiriga och plockar därför tidigt på sig kunskap ur böcker, TV-program och numera internet. Eftersom man som ung (i bästa fall) också är omgiven av många vänner i lösliga nätverk så delar man också med sig av informationen till varandra, driven av en stor nyfikenhet. Världen är ännu ny.

Lite grann är det som med mina långa vandringar genom Stockholm och dess förorter under årens lopp. När jag var ung och ännu hamnade på fester lite varstans i stan så kunde jag visserligen se på tunnelbanans linjekarta var jag befann mig, samt kunde leta upp områdena på en Stockholmskarta, men den informationen sa mig ingenting. Jag hade ingen inre bild av hur geografin såg ut emellan de noder som tunnelbanestationerna utgjorde, det var en kartbild men ingen terräng. Först när jag hade gått samma sträcka och fått en upplevelse av hur de olika områdena såg ut, flöt in i och ur varandra så blev den inre kartan/den inre bilden levande.

Jag trodde tidigt att jag hade en fullgod bild av stan genom att jag visste de olika områdenas inbördes placering i förhållande till varandra. Och just så är det också med all annan kunskap. Jag läste som ung väldigt mycket om en hel del olika ämnen och trodde därför också att jag kände världen. Men det räcker inte med att känna till flaggor, huvudstäder, kartor eller ens språket för att förstå kulturen och mentaliteten i ett land, en region eller ett område. Det räcker inte ens med att känna till dess historia. Ibland räcker det inte med att leva ett helt liv där.

Allt det som jag och mina unga vänner talade om och diskuterade, under kvällar och nätter av evigt tesörplande på Månadsvägen med flera ställen, bidrog till att vi bättre kunde definiera världen omkring oss. Vi gjorde bilden klar för oss. Den "konstverkets filosofi" (se under 1979) som jag ännu odlade handlade ju också om den "bild" vi alla levde i, upplevde och formade. Jag minns någon nattlig diskussion som jag och SirN hade i hans och Petsons lägenhet, även den på Månadsvägen som sagt. Vi tyckte oss ha löst hela livets alla gåtor. Det kändes som ett intellektuellt rus.

Men tiden gör något med oss. Tiden är väl i praktiken den fjärde dimensionen. Vi lever inte bara i ett relativt beskrivbart tredimensionellt rum, utan i en rumtid. Skaffar vi oss en tillräckligt god bild av det rum vi lever i, så återstår ännu resan längs tidsaxeln för att den (egentligen aldrig helt) kompletta bilden ska framträda av rumtiden.

Låt mig använda ett annat exempel. Låt oss säga att du betraktar en och samma tavla under en viss tid dagligen. Inom överskådlig tid, kortare eller längre - beroende på din förmåga till observans och ditt intresse för bilden - så kommer du förhållandevis snart att ha lärt dig hur motivet ser ut. Du tycker dig veta allt det du behöver veta.

Det du sedan upptäcker under din tidsresa är att den förment statiska tavlan faktiskt tycks förändras. Men det gör den (relativt sett) inte. Det är du som förändras! Du börjar nämligen läsa in nya saker i bilden, du börjar uppleva den annorlunda; börjar fylla i och tolka. Bildens innehåll känner du alltså i allt väsentligt väl vid det här laget, men detaljer som du tidigare förbisåg eller höll för mindre viktiga får gradvis en allt större del av din uppmärksamhet, eftersom du redan är färdig med det uppenbara, eftersom du är färdig med allt det som du redan tidigt såg och insåg.

Detta är den process där tidigare separata kunskaper gifter ihop sig till en sammanhängande världsbild, den process där din djupgående känslomässiga förståelse och din empati växer. Detta är erfarenhet, att verkligen erfara. Detta är din emotionella och intuitiva mognadsprocess. Nu känner du inte bara kartan, nu känner du terrängen. Detta är bildning, vilket inte står i motsats till - men ändå inte är detsamma som - utbildning.

Till dig som är ung nu vill jag ge följande varning: Du kommer under din vandring att möta många äldre människor som vill mästra dig, med hänvisning till större "erfarenhet". Sådana människor måste du lämna bakom dig.

De, vars erfarenhet verkligen har lett till bildning kommer inte att skryta med det de kan, inte heller kommer de att slå dig i skallen med alla sina kunskaper. När du möter den sortens människor så behöver du bara stanna upp lite grann, så att du kommer ner i de äldres tempo ett litet tag. Sedan ska du lyssna, betrakta och lära dig viktiga saker om människorna:

Det finns nämligen, trots allt, en hel del människor därute som har kommit långt på den inre resan; de som tidigt lärde sig mycket om "rummet" antingen i formen av allmänbildning eller i formen av en djup kunskap om något särskilt ämne, inom ett hantverk eller ett yrke - människor som faktiskt har erfarit.

Dessvärre ska du också finna att det finns betydligt fler som aldrig lämnade det "lokala" bakom sig. Dessa är de som blev kvar på mopeden vid grillkiosken i den förort eller byhåla de kommit ifrån. Mentalt kom de aldrig därifrån. De skaffade sig som unga en mycket liten bild av världen. Resan längs tidens axel tillför därför väldigt lite, eftersom alla upplevelser de senare får under livets gång inte kan sättas i relation till någon tidigare inhämtad kunskap värd namnet.

Dessa människor är mycket farliga! Innerst inne anar de nämligen hur små de är, de vet att de har förfelat sina liv. Detta är en outhärdlig kunskap som de inte kan hantera känslomässigt på annat sätt än genom förnekelse, dels gentemot sig själva, dels gentemot omgivningen. De skapar sig en förljugen självbild, en front som kan visas upp och som de flesta verkar köpa.

Det finns en sak dessa människor fruktar och det är frågvisa barn och ungdomar, sådana som ännu inte behärskar konvenansen, som inte vet vad som passar sig. Dessa illbattingar kan nämligen fråga lite vadsomhelst som man inte kan svara på. Alltså avfärdar dessa "lokala" människor barnen och ungdomarna med spelad överlägsenhet, halvsanningar och rena lögner - och blir fullkomligt rabiata ifall de riskerar att avslöjas!

Du måste förstå: Det är en fruktansvärd upptäckt att man förlorat sitt liv, att man har blivit något litet och förkrympt, att man inte har förverkligat sin potential och sina möjligheter. Ha därför förståelse och förbarmande med dessa tragiska människor, men lämna dem bakom dig så snart du är stark nog. Annars kommer de att göra allt som står i deras makt för att du inte ska växa dem över huvudet. - Gå till de platser och de människor där man får fråga, får lyckas och misslyckas och där andra gläds över dina framsteg. Du kommer att känna skillnaden så småningom. Ta dig bara tid att observera och lyssna inåt. - Gå din egen väg igenom denna stora värld med integritet, uppmärksamhet, respekt och barmhärtighet som dina följeslagare.

Amsterdam

9/7 Hamburg - Amsterdam
Den nionde juli klev jag ånyo av tåget på en perrong i en stad som jag inte visste något om, Amsterdam, men hade hört att man nästan överallt kunde köpa hasch i. Jag borde ha rekat lite bättre. Jag vill minnas att vi gick omkring i Amsterdam och letade efter någon som sålde hasch utan att hitta någon, ännu ovetandes om att det var inne på de så kallade "coffee shops" som rökat såldes. Det såldes faktiskt på gatan också, ifall man gick på rätt gata vill säga. Jag befann mig på resa över en kontinent som jag inte visste tillräckligt om, genom länder som jag inte visste tillräckligt om, till olika städer och platser som jag inte visste tillräckligt om - men jag levde och upplevde. Jag var ung med andra ord. Jag kände mig friare än jag någonsin hade känt mig. Jag och Erik hamnade så småningom på ett lite slitet vandrarhem invid en smutsig kanal.

Kramboken säger:

"Amsterdam 9/7

Jag sitter vid en kanal* (Fotnot längst ner på sidan: *innehåller allt utom vatten) som tydligen är ett levande zoologiskt museum, ty där lever en jättestor gås och en illa medfaren skäggdopping av nån sort. Den sinnesslöe Balder (ett smeknamn som Erik av outgrundliga skäl hade gett sig själv) sover i sedvanlig ordning. Undertecknad har själv knallat runt i centrum och blivit erbjuden braj en jävla massa gånger.

*

Det här vandrarhemmet är ej trist - bara jävligt undermåligt.

Stork och Balder befinner sig på en liten småhäftig håla till fik. Sitter och snackar med någon mongoloid (förmodligen avses här någon av östasiatiskt ursprung) ifrån Ams(terdam) som verkar antingen kristen eller bara naturligt sjysst. Tyvärr, fiket var kristet.

Sen gick Storken till Melkweg, ett häftigt rockställe i 2 etage med bio, tehus, restaurang och flumkonst

*

Rökte 2:a dan på Melkweg. Oj-oj".

Det är nog det minsta man kan säga. Oj-oj! Jag minns att jag drällde runt i lokalerna och lyssnade lite håglöst på något band nere på bottenvåningen i det hus som var Melkweg, vilket för övrigt betyder detsamma som "Milky way" på engelska, alltså vintergatan. Jag gick uppför trapporna till övervåningen där tehuset fanns. På någon avsats intill trappan satt ett gäng människor i hyfsat ung ålder och snackade. Jag är osäker på ifall Erik var med den här andra kvällen på stället, men jag tror det eftersom jag har något svagt minne av att det var han som senare på kvällen ledde mig tillbaks till vandrarhemmet när jag blivit lite för glad i hatten, eller vad man nu ska säga.

Jag kommer i varje fall ihåg att jag (eller vi) kom i samspråk med en svart snubbe som ganska snart tog fram lite röka som han bjöd på. Jag minns inte ifall det var en pipa eller en joint, men hur som helst gick rökat laget runt. Jag sög i mig så gott jag kunde. Nu kan man kanske tro att jag borde ha råkat ut för samma sak som hade hänt på tåget till Hamburg, alltså att kombinationen av cannabis och alkohol ånyo skulle frammana kaskader av maginnehåll, men tack och lov inte.

I stället blev jag - för första och enda gången i livet - riktigt hög på brass. Jag blev alldeles lycklig. Hela världen var bara något varmt, mjukt och välkomnande. Jag var glad och snäll. Alla människor omkring mig var glada och snälla. Världen var en god plats. När jag reste mig för att gå ner till bottenvåningen så dansade allting runt omkring mig i en virvlande lycklig dans. Jag minns tydligt hur jag gick nerför trappan. Jag satte försiktigt ner fötterna, ett steg i taget. Jag kände tydligt varje steg jag tog. Det konstiga var bara att världen inte gungade i takt med mina steg.

Det tycktes som om mitt huvud eller min överkropp gungade med en viss fördröjning, eller ifall det nu var fötterna. Mina muskelrörelser var inte längre synkroniserade med min upplevelse av rörelse. Det var så flummigt och så lustigt att jag bara skrattade lyckligt åt det som ett barn som kastas upp i luften av Pappa och sedan landar i den trygga famnen. Far out, man! Far out!

Bryssel

11/7 Amsterdam - Bryssel
Sen blev det tristare, avsevärt tristare. Min "reseplanering" gick i stort sett ut på att hinna med så många stora europeiska städer som möjligt inom loppet av en månad. Detta var lika korkat som ogörligt, men det är ett typiskt misstag som många tågluffare har begått. Bryssel var en huvudstad som jag visste ännu mindre om än jag gjorde om Amsterdam, vilket då borde ha varit ungefär ingenting, men Bryssel var i varje fall nästa resmål.

Vi hamnade på det mest bisarra vandrarhem man kan tänka sig. Stället drevs av någon som förmodligen var gammal militär. Sängarna var i varje fall våningssängar i järn och härstammade sannolikt ifrån något militärt överskottslager. Man skulle vara inne innan klockan tio (eller möjligen elva) på kvällen, sedan låstes dörrarna och man fick hålla sig ute på stan tills dessa åter låstes upp tidigt på morgonen. Tydligen var stället ökänt ibland tågluffare och andra, för det var nästan folktomt. Ganska snart förstod vi också mer i detalj varför.

Mycket tidigt på morgonen så väcktes vi av en högljudd siren av typ flyglarm och när vi inte kom ner till frukosten fort nog så fick vi en utskällning av den militäriskt snaggade, slipsbeprydde och i nystruken vit skjorta klädde ägaren. Mannen påminde om en blandning av Hitler och Basil Fawlty (John Cleese i sin paradroll som kolerisk hotellägare). En natt räckte.

Nu började jag bli febrig. Jag drabbades plötsligt av en dunderförkylning. Erik hade ju som sagt inte mycket pengar och ville att vi skulle tälta, men jag var så sjuk att jag behövde ta in på något hotell tills jag blev friskare. Vi delade därför på oss. Jag med min kraftiga feber stapplade in på ett billigt hotellrum och däckade i sängen för ett par dagar framåt, medan Erik campade på en tältplats i utkanten av stan.

Kanske är det förkylningens fel. Men jag tyckte Bryssel var en pisstråkig stad, vilket symboliserades väl av att stadens förnämsta kännemärke är en staty av en liten grabb som står och pissar ner i ett fågelbad, beläget i ett gathörn inte långt ifrån stora torget Groote Markt/Grand Place. Vädret var grått och trist. Stan var grå och trist och jag var en smula grå i ansiktet och förmodligen också ganska trist. Det var dags att åka vidare. Sannerligen!

Luxemburg

15/7 Bryssel - Luxemburg
På denna blandning av fik och pub i Luxemburg träffade vi en kille som hette Paul samt några av hans kompisar. Luxemburg ligger mitt emellan Tyskland och Frankrike både kulturellt och geografiskt vilket märktes på språket. Nästan alla talade franska men väldigt många också tyska. Just när det gäller tyskan så är den ganska märklig här. Den kallas på tyska för "Luxemburgisch" (på Luxemburgiska "Lëtzebuergesch") och har en hel del egna ord och uttal vilka inte sällan färgats av franskan.

De vi träffade på Melusina pratade alltså detta sinsemellan, men anpassade det till högtyska när de pratade med mig. Erik hankade sig fram på sin skolengelska med stark gotländsk accent, men det gick väl rätt bra det också. De här killarna var av det lite bohemiska slaget och de haschade rätt ordentligt. Nu kanske man skulle tro att de var åt hippiehållet, men det var de inte utan mest bara lite allmänt slappa, laid back och bohemiska.

Den här gången fick Eriks magra ekonomi fälla avgörandet vid valet av boende. Vi hamnade alltså på en tältplats lite i utkanten av staden. Den tältplatsen skulle bli en bidragande orsak till mitt hemskaste minne ifrån tågluffen. Jag och Erik hade varit inne i stan och handlat, käkat eller vad vi nu hade gjort. Jag hade bland annat hittat ett riktigt fynd, en liten svartemaljerad badge i metall som pryddes av gotiska silverfärgade bokstäver som stolt förkunnade musikens svar på de eviga frågorna: Black Sabbath!

Sannolikt stolt iförd denna badge och i övrigt utstyrd lite som en hippie med långt hår, jeans, t-shirt, jeansjacka och avslutningsvis en gasmaskväska (köpt på arméns överskottslager samtidigt som militärpälsen) prydd med lite klotter och en "Rock against racism"-badge, gick jag nu tillsammans med Erik den något för långa vägen till tältplatsen. Plötsligt stannar en tyskregistrerad vit Volkswagen, en bubbla, och ut genom ett nervevat fönster lutar sig en relativt ung man, med mustasch och iförd läderställ, ut genom fönstret. Inne i bilen sitter ytterligare tre likadant klädda unga herrar och ölar, en liten och kort och en blond tjockis och en till som jag inte minns något av.

Den mustaschprydde tar till orda och frågar på tyska ifall vi vet var tältplatsen ligger. Jag svarar på tyska att de ska köra förbi ett "Tankstelle" alltså en bensinmack för att sedan svänga till höger strax innan nästa "Tankstelle". Mustaschen tackar lite buttert och far iväg. Där borde berättelsen ha tagit slut, men tyvärr finns en fortsättning. Längre ner i den backe där jag och Erik går ser jag den vita folkabubblan svänga av redan vid den första macken. Ungefär lagom tills vi hunnit nerför backen så kommer folkan tillbaka och parkerar på den obemannade första macken varvid mustaschen kliver ur bilen. Jag går honom till mötes och pekar längre bort. "Nein, nächste Tankstelle!" ropar jag men eftersom han inte gör någon min av att vilja kliva in i bilen igen så går jag ända fram till honom.

Då får jag plötsligt en knuff i bröstet. "Du hast uns falsch geschickt, Mann!" (="Du har skickat oss fel, mannen" nästan direktöversatt). Jag blir först bara omtumlad och försäkrar honom om att så inte är fallet utan att det är han som missförstått. Han fortsätter att knuffas och jag börjar bli riktigt rädd när två andra också kliver ur bilen. De här typerna tänker misshandla oss! När mustaschen tar tag i mig bryter jag samman av rädsla, gråter och skriker på tyska "Slå mig inte, slå mig inte!" Jag kryper ihop och täcker mitt ansikte. Den lilla läderfjanten som innan suttit i folkans baksäte försöker nu förgäves brotta ner Erik, som är ungefär en halv gång längre än den lille tysken. Egentligen är scenen komisk. Erik går förtrutet iväg en bit med den lille lädertysken som ryggsäck.

Men jag är inte på humör för skratt. Mitt läge är bara bottenlös rädsla. Jag är tillbaka i lågstadiet, på skolgården med alla de andra pojkarna ovanpå mig - och jag kan inte andas! Jag minns hur jag låg på Bällstaskolans asfalterade skolgård med denna tyngd ovanpå mig. Jag minns hur jag skrek rakt ut i fullkomlig panik. Denna panik väller nu åter upp i mig på denna obemannade bensinmack strax utanför staden Luxemburg i det lilla landet med samma namn. Det finns inga andra människor i närheten, bara bilarna som likgiltigt rullar förbi.

Till slut förbarmar sig mustaschen, eller rättare, inser att det inte kommer att bli någon riktig fajt av det hela och säger åt mig att resa mig upp. Han står och okväder mig och Erik en liten stund. Sedan klämmer det läderklädda sällskapet, varav den blonde tjockisen mest stått och skrattat ett dumt skratt hela tiden, åter in sig i sin alltför lilla Volkswagen och kör iväg i riktning mot tältplatsen - alltså samma tältplats där jag och Erik har vårt tält!

Regnet har börjat falla över det lilla hertigdömet. Jag är rejält uppskrämd och rädd för att tyskarna ska ändra sig och komma tillbaka. Jag skrämmer upp Erik så mycket jag kan och insisterar på att vi inte kan gå den här vägen till tältplatsen utan måste smyga oss dit så att de inte ser att vi också bor där. I hällande regn går jag och Erik bakvägar och genar genom skogsdungar, över stock och sten tills vi kommer fram till taggtrådsstängslet som omger tältplatsen. Vi klättrar över och jag har något minne av att åtminstone någon av oss rev upp ett eller annat klädesplagg.

Vi smyger fram till vårt tält under fullkomlig tystnad. Under natten ligger vi sedan plaskblöta och kalla i vårt tält och hör hur ett gäng gradvis alltmer berusade tyskar gapskrattar åt varandras berättelser. Jag hör inte vad de säger men tycker mig förstå att det rör sig om just de tyskar som vi råkat ut för, och att de nu sitter och förvandlar dagens händelse - min ångest - till en komisk godnattsaga.

Tyst och fullkomligt förnedrad åhörde jag dessa så kallade människors läten tills de gradvis klingade av i natten. På morgonen vågade vi knappt lämna vårt tält. Jag minns inte ifall vi stack tidigt innan alla vaknat eller ifall vi låg och tryckte tills de flesta verkade ha begett sig ifrån tältplatsen. Vi rafsade hursomhelst ihop våra saker och försvann därifrån. När vi sedan berättade om allt detta för vår nye vän Paul så sa han att det var "Rockers", alltså tyska raggare som vi stött på.

18/7 Luxemburg - Esch (Lux.)

Rivieran (och Provence)

19/7 Esch - Luxemburg, Luxemburg - Nice
Enligt biljetten stannade vi två dagar i Nice, men jag har inget speciellt minne av att vi gjorde något eller var vi bodde. (Möjligen bodde vi här på det vandrarhem som jag senare skulle återvända till.) Någonstans längs vägen plockade vi upp en schweizare som hette Christoph och som kom att följa med oss på resan. Det kan ha varit här. Nice ligger vid den franska rivieran och är på sitt sätt en vacker stad med mycket grönska, kuperad terräng och mysiga små fik och barer vid havet. Jag har ingen vettig förklaring till varför jag minns Nice så dåligt, särskilt eftersom jag uppenbarligen tyckte om staden mycket nog för att återvända några dagar senare. Det enda jag kommer ihåg är den vackra vyn när tåget närmade sig Nice.

21/7 Nice - Avignon
Två dagar senare var det dags för nästa resmål som jag i min ungdomliga okunskap inte heller visste något om. Avignon är en synnerligen välkänd medeltida fransk stad, känd bland annat för att ha varit påvesäte under påvedömets så kallade "babylonska fångenskap" i staden mellan år 1309 - 1377. Vår egen Heliga Birgitta kämpade för att påven skulle återvända till Rom. Själv kämpar jag för att komma ihåg Avignon. Jag har något vagt minne av den medeltida stadsmuren och av att vårt lilla gäng - ifrån Sverige, Luxemburg och Schweiz - tältade i någon park för en natt.

22/7 Avignon - Fontaine de Vaucluse

Nu skulle vi ha det mysigt. Speciellt vår Luxemburgska kamrat Paul eldade på för att vi skulle åka längre upp i Provence till det bedårande vackra Fontaine de Vaucluse. Platsen är känd för att Petrarca, den man som sägs ha startat renässansen, har bott och verkat här. Jag hade så klart inte den blekaste aning om vem Petrarca var eller vilken historisk betydelsen Fontaine de Vaucluse må ha haft. Det enda jag med säkerhet kunde konstatera var att det provensalska landskapet var vackert.

Vi bodde i ett mysigt och mycket lantligt vandrarhem där några höns och en tupp gick och pickade kring det rustika bord där vi allt som oftast satt och drack billigt rödtjut på plastflaska, rökte Gitanes eller Gauloises och snackade om allt mellan himmel och jord på fyra språk. Schweizaren Christoph var förstås, liksom vännerna ifrån Luxemburg, både fransk- och tyskspråkig. Erik körde sin gotländskt färgade skolengelska och jag alternerade mellan tyska, engelska och även svenska när Erik inte förstod vad vi talade om, vilket hände då och då - lite för ofta för min smak.

Jag skulle tro att det är Pappas fel. Han tolererade aldrig några fel hos mig, utan blev alltid irriterad över mina barnsliga misstag. Detta har färgat av sig på mig. Jag har väldigt svårt för människor som jag upplever som okunniga, initiativlösa, passiva eller allmänt hjälplösa - med rätt eller orätt. Erik började gå mig på nerverna. Jag kände det som om jag hela tiden ägnade mig åt att översätta och förklara. Jag var för ung för att se att olika människor går genom världen i olika tempo; ser och upplever olika saker på sina egna sätt, lika mycket värda som mitt eget. Eriks eftertänksamma och sega tempo kändes alltmer som en belastning. Att sen Erik inte hade några pengar att egentligen roa sig för tyckte jag hindrade mig.

Hade jag lånat ut mer hade möjligen det sistnämnda inte varit ett problem. Visst var det vackert i Fontaine de Vaucluse. Visst var Erik min bästa polare. Faktum är att jag älskade honom som en bror. Men faktum var också att Erik var långsam. Jag tyckte han sov jämt, när han inte bara var seg och trött. Dessutom tyckte jag att denna lantliga håla faktiskt var ganska trist. Jag hade inte åkt ut på tågluff för att sitta på landet i en liten stuga, om än i Frankrike, utan jag hade åkt ut på tågluff för att få festa och knulla! Det enda man kunde knulla här var höns. Klientelet på vandrarhemmet kändes som en stor kollektiv parmiddag och någon ledig intressant kvinna stod inte att uppbringa.

25/7 Fontaine de Vaucluse - Marseille
Jag har icke den blekaste aning om varför vi skulle till den ruffiga hamnstaden Marseille, som jag för övrigt - behöver jag säga det? - inte visste något om. Jag tror det var under väntan på något tåg i Marseille som vi stötte på två främlingslegionärer inne på en bar. Vid den här tiden (det börjar nästan bli tjatigt) så visste jag förstås inte detta, utan trodde att det var någon sorts poliser vi pratade med. Åtminstone den ena av dem kunde hyfsad engelska och de föreföll trevliga och konversabla.

Efter en liten stund började jag känna ett krypande obehag inför de här militäriskt snaggade killarna, varav den ena hade behållit sina solglasögon av pilotmodell på inomhus. Min inre varningsklocka började ringa. Det var något fel med den här konversationen. Det var något fel med de vänliga leendena hos de här "poliserna" (som vi trodde de var). I ett neutralt tonfall sa jag på svenska till Erik: "Erik, jag tycker vi ska gå härifrån." Erik tittade oförstående på mig och fortsatte konversera med "poliserna". Erik fattade inte!

Nu drog jag i Erik - och drog också till med något löjligt svepskäl som att vi hade något tåg att passa eller vad det var - samt drog på ett artigt leende som svar på främlingslegionärernas varggrin. Erik var irriterad och kunde inte alls begripa vad min oro hade för orsak eller skulle tjäna till. Kanske var det den här incidenten som fick mig att slutligen fortsätta min resa på egen hand. Det var inte utan viss lättnad som jag sade farväl till Eriks ressällskap, men heller inte utan oro. Jag tvivlade på att Erik skulle klara sig själv ute i den stora världen utan min hjälp. Naturligtvis klarade sig Erik alldeles utmärkt på egen hand.

25/7 Marseille - Nice
Ifall vi redan hade lämnat vårt ressällskap i Fontaine de Vaucluse, eller ifall jag skildes ifrån både dem och Erik i Marseille minns jag inte. Jag har för mig att Erik återvände till sällskapet i Fontaine de Vaucluse, men det är jag ytterligt osäker på. Själv åkte jag tillbaka till det härliga vandrarhemmet i Nice. Som jag minns det var det en smula dyrt att bo där, men det var en vacker stor villa ganska högt upp på en lummig kulle i stadens utkant.

Det vackert belägna huset, med utsikt över stora delar av Nice, hade en egen bar och kryllade av unga människor på partyhumör. Det var ett vandrarhem som var ungefär så långt man kunde komma från den välkammade scout-känslan i Hamburg eller från "Hitlers"/"Basil Fawltys" koncentrationsläger i Bryssel. Detta var rivieran. Fri ifrån Eriks fattigdom kunde jag nu också köpa dyra och färgglada drinkar istället för att solidariskt dricka det billigaste i baren.

Jag kom i samspråk med några snubbar ifrån Manchester. Vi snackar här riktig engelsk arbetarklass, fotboll och grov dialekt. Det här var ju bara något år in på åttiotalet, så ifall man inte tillhörde den fåhövdade skara som kommit i kontakt med punken (eller den gryende depprocken/postpunken) så var man långhårig, vilket de här grabbarna alltså var. Det smickrar mig att de i början av kvällen trodde att jag var någon sorts medelklassig engelsman.

Detta är en annan, betydligt mer positiv, förmåga jag ärvt ifrån min far - nämligen att lära mig språk på ett "musikaliskt" och ljudhärmande sätt. Även om jag gör en massa språkliga fel så låter det åtminstone bra. Kanske är detta inte enbart av godo. Mitt förhållandevis fina uttal har misslett mången insiktslös språklärare till att tro att jag kunnat mer om språket i fråga än vad jag faktiskt har. Särskilt min tyska lider stort av att ingen lärare "avslöjade" mig redan i högstadiet. Jag kan läsa tyska utan problem och pratar flytande men gör en massa grammatiska missar, vilket i sin tur gör det omöjligt för mig att skriva på tyska. Det blir helt enkelt för många fel. Engelskan har ju inte mycket till grammatik, vilket för mig är en välsignelse.

På något sätt så kom jag och killarna ifrån Manchester under kvällens lopp in på skillnaderna i välfärd mellan Storbritannien och Sverige. Jag berättade att jag kunnat leva en längre tid på bidrag, det så kallade KAS (kontant arbetsmarknadsstöd) när jag helt enkelt inte hade lust att jobba. Detta ogillades nog ganska mycket av dessa förmodligen hårt arbetande unga män. Den kille jag snackade mest med replikerade: "So you're a lazy sod, then?!" (Ung: "så du är en lat rackare då?!) "Yes!" replikerade jag stolt, vilket chockade engelsmännen ännu mer än min oanade svenskhet hade gjort.

Nästa spännande möte var med tyskan Ingrid, som var konsertflöjtist. Hon hade mörkt svallande hår och vit bomullsklänning. Jag kunde inte riktigt placera henne. Det var en sorts blandning av fin familjeflicka och hippie över henne. Det står i kramboken: "Jag låg hela dan på stranden igår och pratade med en tysk tjej som jag nog är kär i nu. Ingrid hette hon. Jag tror till och med att det var ömsesidigt (för en gångs skull)" Kanske var det verkligen ömsesidigt. Det lär jag aldrig få veta. Jag skrev till henne och fick kort ifrån henne. Hon ringde och sa att hon skulle dyka upp i Stockholm för att besöka mig på Månadsvägen i Jakobsberg. Hon kom faktiskt till Stockholm. Först ringde hon för att berätta att hon var här, sedan för att avtala tid, därefter för att säga att hon fått förhinder. Sedan ringde hon aldrig mer.

Det ville sig liksom aldrig för mig. Jag var omgiven av underbara tjejer som vallfärdade till Månadsvägen, hade massor av tjejkompisar och träffade massor av andra tjejer som faktiskt verkade tycka om mig, men varför i himlens namn hände det då aldrig nåt?! - Snubbarna ifrån Manchester får mig att tänka på ett par andra händelser, några år tidigare:

Mormor och Kalle bjöd som sagt med mig på sina utlandsresor vid ett antal tillfällen. Den näst sista resan som jag företog tillsammans med dem gick till den spanska semesterorten Benidorm. De bodde i dubbelrum och jag fick ett litet enkelrum för mig själv. Jag var sjutton år då och sugen på att festa. När Mormor och Kalle gick och la sig om kvällarna så kunde jag därför gå ut och roa mig till sent på nätterna. Inte långt ifrån det hotell där jag bodde låg en liten bar som i stor utsträckning frekventerades av britter. Det var biljardbord, bardisk, ganska murrig och mysig inredning samt en DJ som spelade diverse populärmusik, bland annat en hel del disco.

På denna lilla bar utspelade sig två olika händelser som fastnat i minnet, särskilt det kraftiga regnet. När det regnar på dessa breddgrader så regnar det rejält. Egentligen var jag redan på väg hem för kvällen när skyfallet plötsligt överraskade mig och alla andra och stängde in oss på den lilla baren. Det var som en vägg av vatten utanför de alltid uppställda fönstren ut mot gatan. Markiserna ovanför bågnade under den häftiga attacken ifrån vattnet och gatan förvandlades sakta till en flod.

Plötsligt tror jag att jag håller på att bli tokig. Golvet tycks röra sig! En bit marmor tycks vara på väg upp ur golvet. Då liksom ploppar det till och den kvadratiska golvplattan dansar plötsligt på en kaskad av vatten. Regnvatten forsar nu upp genom hålet i golvet. Snart så är hela golvet täckt av ett decimeterdjupt innanhav där ölglasunderlägg och fimpar virvlar runt. - Då sätter DJ:en på "I can't stand the rain" med Eruption och alla inne på puben börjar plötsligt dansa i det virvlande bruna och smutsiga vattnet.

Den andra händelsen, på den lilla baren i Benidorm, var att jag stötte på en gäng unga kvinnor ifrån (Du har redan gissat det:) Manchester. De var, liksom grabbarna på vandrarhemmet i Nice, riktig arbetarklass och arbetade i Benson & Hedges cigarettfabrik. Den här gången lyckades jag visserligen inte lura i någon att jag var brittisk, men jag spelade lite biljard och skojade med tjejerna. När det började bli dags för stället att stänga så hade jag på något vis hamnat på gatan utanför baren och stod och kysstes med en mörk och förhållandevis kortklippt och lite lockig ung kvinna.

Kvällen såg ut att sluta på bästa tänkbara sätt. Tyvärr fick hon då idén att fråga mig om hur gammal jag var. När jag sa att jag bara var sjutton så började den tjugotreåriga engelskan tveka. Vi gjorde i alla fall sällskap till ett disco, där hon plötsligt började dansa med någon annan jävla snubbe - och så var den kvällen förstörd! Det blev som en repris av gymnasiediscot på Glädjehuset hemma i Stockholm, fast med det undantaget att jag inte hade varit jobbig på något sätt. Jag blev bara övergiven på grund av min ålder.

Det kändes som om jag hade en neonskylt i pannan där det blinkade "OSKULD, OSKULD, OSKULD" och som effektivt skrämde bort alla ifrån att ta det avgörande steget tillsammans med mig. Men jag fattade säkerligen också många dumma beslut och sa dumma saker som skrämde bort kvinnorna. Om jag nu exempelvis hade blivit kär i tyskan Ingrid, varför la jag då inte bara om mina reseplaner och följde henne i stället för att klamra mig fast vid en "resplan" som var idiotisk redan ifrån början - och som nu dessutom havererat? Det var något maniskt och ängsligt över mitt planerande inför resan. Det var som om jag var rädd för att något faktiskt skulle kunna hända, för att mötet faktiskt skulle kunna ske. Jag betedde mig faktiskt som om jag var rädd för det som jag allra mest längtade efter.

Kanske var det just denna rädsla som fick mig att prata bort en möjlig debut ihop med en ung kvinna ifrån Gotland. Möjligen utspelades det hela just detta år, alltså 1981. Vi var ensamma hemma hos mig, i Eriks lägenhet på Månadsvägen. Vi pratade väl om kärlek, sex, förhållanden och sådant. Kanske fanns det i rummet en atmosfär som jag inte riktigt begrep, kanske var den inbjudande. Kanske talade hon ordlöst till mig och sa att jag var välkommen. Men jag kunde inte höra.

Jag var uppfylld av min OSKULD, OSKULD, OSKULD och kunde inte tänka på annat än vad det kunde vara för fel på mig. Därför var jag tvungen att fråga: "Skulle du kunna tända på mig och ligga med mig?" Ridå!! - Ett uttryck av besvikelse for över hennes ansikte. Och först då begrep jag vad som just hade utspelat sig i den lilla bostadsrätten på ett rum och kök. Jag hade varit millimetrar ifrån en debut med en underbar ung kvinna - och nu var den chansen för alltid förbrukad.

27/7 Nice - Monte Carlo - Nice
Mina chanser på den vackra Ingrid var också förbrukade, fast det visste jag ännu inte. Nu var jag ensam i Nice, för Ingrid hade rest vidare nånstans, liksom engelsmännen. Det vackert belägna vandrarhemmet kändes inte roligt längre. Den 27/7 åkte jag på en endagstripp till lilliputlandet Monacos enda stad Monte Carlo. Jag la mig ensam på en pytteliten strandremsa, som man var tvungen att betala inträde till för att få sola och bada. Jag gick sedan, lika ensam, planlöst omkring i den monegaskiska huvudstaden.

Den ena bilden är ifrån tågresan och den andra visar casinot i Monte Carlo. Min gamle kamrat Maggan (som drev fanzinet No Fun) åkte många år senare ner hit med tiotusen spänn att spela för. Han sa att det inte spelade någon roll ifall han förlorade allt. Det viktiga var bara att ha gjort det. - Och han brände så klart rubbet!

Jag snålade så mycket jag kunde. Att växla in resechecker och sedan därefter växla till lämplig valuta var sällan varken gratis eller medförde någon bra växlingskurs. Jag räknade ut att jag skulle förlora stort på att växla in någon av mina resechecker, i alltför stora valörer, till franska Franc, vilka jag därefter ändå snart skulle behöva växla in igen till italienska Lire. Jag var nämligen på väg till Venedig. - Hade min så kallade resplan hållit så hade jag dessutom rest till både Budapest i Ungern och till Bukarest i Rumänien. Visum till Ungern hade jag redan skaffat, men jag kom aldrig dit. Venedig skulle komma att bli mitt sista stopp innan Österrike och farsan.

Venedig

28 - 29/7 Nice - Venedig (så småningom...)
Jag skulle åka på kvällen den 28/7 till Venedig via Verona, där jag också skulle byta tåg. Det var en ganska lång resa tvärs över hela norra Italien och jag var förmodligen väldigt trött när jag anlände till Verona. Jag gick ombord på tåget till Venedig och parkerade mig på ett ledigt säte, åtminstone trodde jag att det var tåget till Venedig. In i kupén stormade en frodig italiensk "mamma mia" med ett gäng ungar i släptåg, högljutt pratande och skrattande. Jag kände mig som om jag hade hamnat i en Fellinifilm. När tåget hade varit på väg i någon halvtimme eller så plockade den frodiga damen fram färskt vitt bröd ur någon av sina otaliga påsar och resväskor och hela den lilla familjen började bryta av brödet.

Själv höll jag på att bryta samman av hunger. Jag hade inte ätit något alls på nästan ett dygn, på grund av ren snålhet. Förlusten av kanske några tior (även i dåvarande penningvärde en blygsam summa) i extra växlingskostnader vägde alltså tyngre än behovet av mat och dryck, fast det var ju förstås några timmar tidigare. Nu såg jag brödet och kände doften av det och hela kroppen skrek efter MAT! Den frodiga modern såg väl antagligen på mina vädjande hundögon - eller på dreglet i mungipan - hur det var fatt. Hon bröt en rejäl bit av den väldiga brödkakan och jag åt av den som om jag aldrig hade sett mat förut.

Därefter slocknade jag på tågsätet. När jag vaknade till och såg ut genom tågfönstret så möttes mina ögon av en strålande morgon där solen lyste ifrån en klarblå himmel och reflekterades i snön på de höga alptopparna. - Alptopparna? - ALPTOPPARNA?! - Jag hade hamnat på fel tåg! Förskräckt tog jag tag i en konduktör som knappt förstod ett ord engelska. "Venezia, VENEZIA!" skrek jag. - "No, no! Verona, Venezia" sa han samtidigt som han gestikulerade och pekade bakåt i färdriktingen. Jag skulle bli tvungen att åka tillbaka en ganska lång väg.

Jag kände mig som hjälten i en spaghettivästern när jag som enda person klev av tåget i en liten byhåla ute på en slätt alldeles vid foten av alperna. Det enda som saknades var ljudet av klirrande sporrar, hasande steg längs en dammig bygata - sedan två skott i snabb följd som följs av en duns när en livlös kropp slår i marken, därefter av en kompakt tystnad som bara bryts av den vinande vinden och ett svagt rassel av "tumble weed" - de stora bollarna av gräs, som rullar förbi den sandiga plats som nu färgats röd av blod. - Fast mest kände jag mig kanske som en (på sätt och vis) pank, hungrig, törstig och trött tonåring som var vilse i världen, bokstavligen.

Många långa timmar senare tuffade ett litet lokaltåg in på stationen, fullt av italienska bönder. Den mustaschprydde konduktören tittade misstänksamt på mitt Interrailkort. Ett sådant hade han aldrig tidigare sett. Med en blandning av kroppsspråk, engelska, tyska och ett livligt bläddrande och pekande i det lilla häftet som utgjorde Interrailkortet lyckades jag till sist övertyga honom om att allt var i sin ordning. Bevisligen fanns där ju stämplar ifrån Italien, Belgien, Frankrike, Danmark och Tyskland plus några hål klippta i Luxemburg. Någon sorts stämpel hade han förmodligen sett någon gång. Ett hål hade han säkert också sett någon gång.

På detta oändligt långsamma tåg, som tycktes stanna vid varenda mjölkpall, anlände jag så småningom till Bologna där jag till sist - givetvis efter orimligt lång väntan - hamnade på ett tåg som faktiskt gick till Venedig. Den resan var inte särskilt lång och förlöpte helt utan incidenter. När jag rullade in på spårområdet vid Venedigs järnvägstation så kom den tillbaka, resglädjen. Det första jag gjorde var att ta mig till San Marco, alltså den stora Sankt Markusplatsen med sina tusen och åter tusen duvor, som man alltid visar i filmer och reportage ifrån Venedig, bara för att känna att jag faktiskt var där.

Därefter tog jag mig till första bästa växlingskontor för att omsätta några av mina, i alltför stora valörer utställda, resechecker i reda pengar. Lirens låga värde gjorde att jag kände mig som en miljonär. Därför unnade jag mig att gå in på en av de värsta turistfällorna till restaurang nära torget, för att där avnjuta en svindyr pizza plus några liter Coca Cola. Styrkt av denna festmåltid släntrade jag ner till båtbryggorna som låg i anslutning till torget. Förgäves letade jag efter en skylt som det stod "Giudecca" på, vilket var namnet på den ö där vandrarhemmet skulle ligga.

Jag gick fram till ett slags biljett- eller möjligen informationskiosk och frågade på engelska efter vilken båt jag skulle ta. Mannen i det lilla båset tycktes inte förstå ett ord. Jag upprepade då högt "Djodetja, Djodetja" - för det var så jag trodde Giudecca uttalades. Då sken han upp och sa något som lät som om det hade "turist" i sig nånstans och pekade på en båt som såg lite annorlunda ut än de övriga. Jag klev ombord på den båten och betalade en mindre förmögenhet för biljetten. Ombord på båten fanns en besättning som pratade engelska och de sa till mig att det endast var en kort resa till ön med vandrarhemmet.

Väl framme på den lilla ön så visade det sig att vandrarhemmet ännu inte öppnat, åtminstone så var receptionen obemannad. De hade väl siesta eller något liknande. Tillsammans med en massa andra ungdomar ifrån hela Europa så satt jag där och såg lika skitig, svettig och långhårig ut som en stor del av dem. Jag ser inte utpräglat svensk ut, beroende på att jag inte är utpräglat svensk. Jag är halvtysk, samt har lite vallonblod i mig ifrån mors sida. Jag ser ut som vilken centraleuropé som helst. Jag kan gå på gatorna i nästan vilken väst-, öst- eller mellaneuropeisk stad som helst utan att någon skulle gissa att det går en svensk därborta. Svenskar är annars ofta löjligt lätta att känna igen.

Det här med kultur är mer omfattande än man gärna tror. Det är sättet på vilket man klär sig, rör sig, gestikulerar och vilken hållning man har. Sedan tillkommer också det politiskt inkorrekta faktumet att människor ofta har specifika och fullt urskiljbara skillnader i sina utseenden, beroende på vilken del av världen de kommer ifrån; detta som en gång delade in oss i raser med olika undergrupper. Frågan är hur man ska kategorisera dessa skillnader nu när rasbegreppet försvunnit.

Jag sitter på golvet, surt lutad mot väggen med knäna uppdragna, när en ung blond kvinna med rakt hår, röd t-shirt, möjligen khakifärgade shorts och iförd ett par solglasögon som ser ut att vara Ray-Ban, kommer in genom dörren. Hela hennes attityd, sätt att gå och klä sig skriker ut: SVENSK! - Kanske är också detta Pappas fel. Som internationell försäljare såg han snart alla nationella och regionala särdrag väldigt tydligt - och brukade roat peka ut olika nationaliteter när vi befann oss på exempelvis någon flygplats. Av denna observans förvärvade väl även jag någon liten del.

Nu stod alltså denna påtagligt svenska unga kvinna framför mig och frågade mig på engelska, visserligen en klanderfri sådan, men ändå med den förväntade lilla svenska brytningen - eller rättare sagt stockholmska brytningen - när vandrarhemmet skulle öppna. Jag svarade på svenska: "De öppnar klockan tre" (eller vilket klockslag det nu var/jag nu sa). Hon svarade förvirrat: "Eh.., what?" Jag lyfte demonstrativt motvilligt och surt upp blicken och sa övertydligt: "Jo, jag sa att de öppnar klockan tre!" - "Va?! Visste du att jag var svensk?!" sa hon. "Det syns lång väg." svarade jag lite roat och lätt överlägset. Hon blev lång i ansiktet och närmast flämtade fram. "Jag blir totalt knäckt!"

Det visade sig vara en ganska tuff tjej. Hon tågluffade ensam i Italien, vilket för en blond svenska får ses som en smula vågat. Men hon behärskade italienska och kunde sannerligen tala för sig. Naturligtvis blev jag förälskad direkt. Naturligtvis pratade vi om musik. Hon var tydligen kompis med grabbarna i Docent Död (senare Docenterna) som liksom hon kom ifrån Sollentunatrakten. Precis som jag så hade hon en ganska påtaglig näsa och såg därför lite grann ut som en ung Barbara Streisand, något hon hade fått höra till leda. Jag var i Venedig i tre dagar, ifrån den 29:e till den 31:a då jag skulle åka upp till Pappa i Österrike. Under två av dessa dagar umgicks jag intensivt med henne. Vi åt tillsammans och gick ut tillsammans.

Just det faktum att hon kunde italienska påverkade prisbilden rätt ordentligt. Hon ledde mig bort ifrån de värsta turistfällorna till någon mysig liten restaurang där vi åt vad som borde ha varit en romantisk middag. Jag var förälskad i Venedig - i meningens båda bemärkelser. Hennes italienska sänkte också priset på båtresorna, eftersom vi då kunde åka till ordinarie taxa i stället för till den suspekta turisttaxan. Jag lärde mig också att Giudecca uttalas "Djodecka" och inte "Djodetja" som jag tidigare trott. (Italienskans "cc" blir bara tje-ljud ifall det står en mjuk vokal efteråt, till exempel i eller e. Ifall det står ett "h" bakom ett "cc" så fungerar det som en hård vokal. Zucchini uttalas därför "So-Kini" med hårt k och inte "So-tjini" såsom de flesta tycks tro.)

Eftersom jag var snål och tänkte svenskt så köpte jag förstås en flaska löjligt billigt rödtjut för att "grunda med" innan vi skulle gå ut. Jag ville bjuda henne på lite vin, men hon ville inte ha, så det slutade så klart med att jag själv så småningom drack upp hela flaskan. Halvlullig och liggandes i hennes knä på en parkbänk i den venetianska natten förklarade jag henne min kärlek, samtidigt som hon medlidsamt strök mig över det ännu långa håret.

Hon skulle åka dagen därpå, alltså en dag tidigare än jag, mot okända mål. Jag var förkrossad - nåja, nästan förkrossad - men jag var åtminstone rejält förälskad. Hon var intelligent, orädd, snygg, genuint sympatisk och hade dessutom humor! Dagen därpå bytte vi adresser - och när vi sa att vi skulle kontakta varann hemma i Stockholm så kändes det som om vi båda faktiskt menade det.

"Simson"
Min tågluff var i det närmaste slut. Det var den 31/7 och den sista sträcka som täcktes av mitt Interrailkort skulle nu gå till Wien och därifrån hem till Pappa i Klosterneuburg, den lilla förstaden till Wien, i landskapet Niederösterreich. På kartan såg det inte ut att vara något större avstånd mellan Venedig och Wien, men då snackar vi fågelvägen. Nu fick jag återse de italienska alperna som jag motvilligt nästan hamnat i några dagar tidigare. Med tåget, som zick-zackade sig fram genom dalar och tunnlar, tog det en stor del av dagen och nästan hela natten att komma fram. Självfallet så var det också ett onödigt långt stopp vid Österrikiska gränsen.

När jag kom fram så var Pappa upprörd. Mamma och Mormor hade tydligen ringt som tokiga och frågat ifall han hade hört något ifrån mig. Det var helt hysteriskt. Jag hade skickat kort ifrån nästan varje ställe jag varit på, samt ringt vid åtminstone två tillfällen - och Herre Jesus, jag hade ju bara varit borta i en månad, alltså fyra veckor.

Jag avundas inte nutida ungdomar som försöker ta sig loss ur en överbeskyddande familjs kvävande famn. Vid den här tiden så fanns det tack och lov inga mobiltelefoner (åtminstone inte för gemene man). Hade de funnits så skulle jag inte ha fått vara ifred i mer än kanske ett par dagar i sträck. Nu var ordningen i alla fall återställd och jag var ställd under min fars regim och därmed vederbörligen kontrollerad. Snart skulle jag också komma att kontrolleras av en läkare.

Några dagar tidigare hade jag känt det. Det kliade. Det kliade på bröstet, det kliade mellan fingrarna. Det kliade överallt! När jag kom fram till Pappa så kliade jag mig själv nästan blodig. Pappa hade kontakt med någon åldrig läkare som efter konsultation skrev ut ett recept på en illaluktande salva, samt en flaska med någon tjärdoftande sörja som skulle hällas i badvattnet. Denna stinkande sörja skulle jag alltså bada i varje dag. Den åldrige privatläkaren var nämligen av uppfattningen att jag hade ett eksem av någon sort, vilket då dessa mer eller mindre stinkande produkter antogs vara bra mot.

Under hela vistelsen i Österrike detta år gick jag alltså omkring och stank tjära. Medikamenterna visade sig dessutom helt verkningslösa, för när jag senare undersökte mig hemma i Sverige efter hemkomsten så konstaterades det att jag hade fått skabb! Denna nyhet tog min far emot med ett "Jaså?!" och så var det inte mer med det. Att min felfria fader skulle ha valt en inkompetent läkare var något som han inte kunde omfatta.

Tyvärr så kunde han inte heller hantera att jag var långhårig. Han ställde mig inför ultimatum och sa att jag inte var välkommen ifall jag inte klippte av mig håret. Tveklöst så borde jag, där och då, ha tagit min ryggsäck och min sovsäck för att sedan gå därifrån och aldrig mer återvända. Jag klarade inte det. Jag var inte stark nog - och jag älskade min pappa. Vi gick därför till en frisersalong i Klosterneuburg, där en kvinnlig frisör klippte av mitt hår med rakkniv. Jag hade kämpat så länge för mitt långa hår men var nu besegrad. Jag kände mig helt tom. Denna tomhet fyllde sen Pappa och hans fru med försäkringar om hur jävla mycket bättre jag nu såg ut. Faktiskt gjorde de det i sådan utsträckning att jag började tro på det.

Hemkomsten till Sverige firade jag med att smörja in hela min kropp med avlusningsmedlet Tenutex, vilket också tog kål på skabb. Medlet skulle smörjas in över hela kroppen utom huvudet, alltså även på mer intima kroppsdelar - och det sved! Det sved så inihelvete! Med detta medel på hela kroppen så skulle man sedan sova i en säng med rena lakan, vilka sedan givetvis skulle bytas ut ännu en gång när kuren var klar.

Nu kanske du tror att jag smittades med skabb på grund av snuskiga utlänningars dåliga hygien. Inte alls. Dessa var helsvenska små skabb som jag hade fått ifrån min egen säng, i vilken min kära kvinnliga kamrat Eva sovit över vid något tillfälle när jag inte var hemma. Källan till min skabb var alltså Eva. Men det ska tydligt sägas att det som i sin tur var källan till hennes skabb kunde härledas ifrån någon av SirN:s amorösa eskapader i slutskedet av deras förhållande. Hursomhelst så blev det Tenutex-fest på Månadsvägen denna sensommar.

Jag hann inte vara varken hemma eller skabbfri särskilt länge innan jag kontaktade den underbara unga kvinnan ifrån Venedig. Vid den här tiden så fanns inte Musikverket längre. I stället så fanns Underground, som låg i vad som senare blev en bowlinghall vid Sergels torg. Jag hade aldrig gått dit. Atmosfären på Musikverket hade den sista tiden dalat, nu när var och varannan konsert förstördes av skinheads som kom dit för att slåss. Eftersom de våldsamma skinnskallarna gradvis blivit fler - och nu i stor utsträckning häckade på Underground - så fanns det liksom inget skäl att vara där. Den atmosfär som funnits på "Verket" var försvunnen, liksom snart hela den tidiga punkscenen. Det enda som ett besök på Underground kunde leda till var besvikelse.

Men nu skulle jag i alla fall träffa den unga kvinnan ifrån Venedig på Underground, för att lyssna på ett franskt hårdrockband, av allt möjligt och omöjligt! Världen är större än man tror! Kortklippt och ekiperad med kläder jag fått av Pappa i Österrike gick jag dit, bara för att mötas av en besviken ung kvinna: "Vafan har du gjort? Du ser ju ut som pappas lilla pojke!" Ja, sannerligen såg jag ut som Pappas lilla pojke. Det blev en avslagen kväll. Magin som hade funnits i Venedig var nu som bortblåst och det dåliga franska hårdrockbandet lyckades inte särskilt väl med att frammana en romantisk atmosfär. Det var kört.

Jag skulle komma att stöta på henne vid ett par tillfällen några år senare. Vi gick ut och fikade någon gång tillsammans på ett fik nära Östermalmstorg. Vid den tiden så hade hon en egen firma som tillverkade små rosetter i skinn som man kunde pryda pumps med (alltså damskor). Nästa gång jag såg henne var hon gift, eller skulle snart gifta sig. Hon bodde vid en liten tvärgata till Nytorget på Söder. Kanske lika bra att det blev som det blev. En så pass driftig och stark kvinna hade jag under denna tid i livet aldrig kunnat leva med - och jag hade nog ändå blivit dumpad ganska snart.

Under min tågluff hade mitt hår växt, liksom min känsla av frihet. Detta långa hår hade jag längtat efter ända sen skolåren och nu var jag nästan där. Snart skulle det vara så långt att jag kunde klippa det jämnlångt runt hela huvudet och bara låta det växa och växa! Jag kände mig nästan så stark att jag skulle kunna ta striden med min familj - och nästan så stark att jag skulle kunna lämna dem ifall de försökte ta kommando över mitt liv igen, men det var jag inte. Det skulle komma att dröja många år innan jag på darriga kalvben reste mig av egen kraft.

Jag var Simson. Min hela kraft låg i detta hår som togs ifrån mig. Som en nu medelålders och påtagligt tunnhårig man skriver jag dessa rader i en känsla av sorg och oåterkallelig förlust. Nu är det försent. Jag kommer aldrig att få känna mitt svallande hår greppas av vinden. Det är försent.