En hund gnyr och ylar över sin döda husse/matte, eller om det nu är över sin döda valp. Kanske är det kärlek, kanske är det instinkt. Vi betraktar och ömkar det lidande djuret. Vi tycker oss se en sorg lik vår egen, en kärlek lik vår egen. - Vi VILL att det ska vara kärlek!

Vi vill inte tro att det bara är en genetiskt betingad respons, eller att det bara handlar om att källan till föda och/eller trygghet just checkat ut. Vi vill så innerligt gärna tro på himmelriket, på att våra nära och kära finns därute nånstans. Kyrkogårdarna är fulla av oumbärliga människor!

Jag är förstås inget undantag. Jag har tillbringat merparten av mitt vuxna liv med ett sökande efter tecken och sammanhang. Jag har sökt efter Gud. Jag har trott på drömmar och sammanträffanden, på den jungianska synkroniciteten. Jag har haft min beskärda del av sådana fenomen.

Tyvärr måste jag erkänna att synnerligen få av dessa kunnat knytas till meningsfulla eller livsavgörande händelser, för mig eller någon annan. Det mesta har varit falsklarm, endast i ett fåtal fall har jag kunnat koppla ihop exempelvis en "sanndröm" eller liknande med ett kommande skeende.

För ett antal år sedan hade jag en arbetskamrat vars födelsedag låg en dag efter min. Personen i fråga kom sedermera att bo vid ena ändan av den tunnelbanestation vars andra ände jag bodde vid i många år, samt att min nuvarande bostad vätter mot arbetskamratens forna gymnasium. - Dessutom visade det sig att vi enligt det kinesiska horoskopet båda var födda i Tigerns år. (Det är för övrigt Tigerns år i år.) Jag undrade då som nu om det har betydelse, men har aldrig fått något svar.

För ett par månader sedan hade jag en dröm om en klasskamrat ifrån en av de folkhögskolor jag gick på i slutet av åttiotalet. Det fanns två stycken Sara i klassen, drömmen handlade om den jag stod minst nära, Sara K. Någon amorös relation fanns aldrig - om man nu inte räknar ett berusat hångelförsök som raskt upphörde när jag trots fyllan märkte att hon var stel som en pinne och inte det minsta road!

Långt senare såg jag henne emellanåt i trakterna kring Fridhemsplan, under mina inköpsturer till bland annat Daglivs, ÖoB och Willys. (Jag har alltid varit en fattig "extraprisjägare".) Årtiondet senare (eller mer) hade hon samma punkiga knallröda hår och samma klädstil. Hon gick alltid ensam, med sin speciella slängiga gångstil. Hon hälsade inte, jag hälsade inte. - I drömmen kändes hon väldigt nära, även om drömmen inte på något vis var "erotisk".

Jag vaknade med en stor sorg i bröstet. Jag fick för mig att hon var död, att det varit en sista hälsning. Jag grät hejdlöst. Jag tyckte om henne när det begav sig och vi hade mycket roligt tillsammans i klassen, men jag stod henne aldrig riktigt nära. Jag vet inte varför drömmen berörde mig så. Faktum är att tårarna tränger fram när jag skriver om det. - Jag vet inte om det finns något som binder oss alla samman, eller om våra relationer bara består av ömsesidiga projektioner och önsketänkande.

En gång hörde jag arbetskamraten med de många "tillfälligheterna" säga sig vara agnostiker. Under årens lopp har jag kommit fram till att sådana finns av två slag, dels de andligt lata och de som tycker fina ord som "agnostiker" funkar som tecken på att de "tänkt till", dels de som efter långvarigt sökande landar i ett ödmjukt och ärligt "Jag vet inte!". I mina (ofta förekommande) anfall av hybris anser jag mig tillhöra de senare, men jag vet inte...

Jag vet inte heller om jag någonsin älskat på riktigt, eller om det bara varit just önsketänkande och projektioner. Jag vet inte ifall de avtryck andra människor gjort inom mig, som gång efter annan fylls av sorg och saknad, representerar dem som verkliga människor eller bara är mina egna bilder. Jag vet inte vad känslan står för. Jag vet inte vad som är verkligt. Jag vet bara att känslan i sig är verklig.

Jag har, på ett ofta mycket handfast sätt, upptäckt att jag kan undvaras. Jag behövs inte. Jag har undrat mycket över hur det blev så. Mycket av det tangerar det banala, som att jag varit arbetslös under stor del av mitt liv (när jag ansträngt mig för att inte vara det), att ungdomsvänner tagit bort mig som vän på Facebook, att denna hemsida/bok och dess musik inte vunnit spridning i just deras kretsar (eller några kretsar överhuvudtaget).

Men å andra sidan är mitt CV ju faktiskt ett lapptäcke, samt att tiden går och människor glömmer. Sen så är ju musiken oftast medioker (och tyvärr inte enbart på grund av fattigdom/usel utrustning/få eller inga branschkontakter och därför bristande kunskap).

I vilket fall som helst så har jag till syvende och sist funnit mig vara en utkantsfigur för en rad människor som i mitt liv varit, om så inte portal- eller centralgestalter, så åtminstone av personlig betydelse. Beror min upplevelse på narcissism, på att jag skulle lida av hybris, ha orimliga förväntningar? Ånyo: Jag vet inte!

Men om jag nu skulle råka vara exempelvis narcissist, varför gör då deras respektive likgiltighet, fientlighet och nedgradering av mig så ont? - Vilken psykologisk funktion kan deras avtryck i mig i så fall rimligen fylla? Kan det möjligen vara så att jag finner sorgen klädsammare än rollen som "missförstått geni", att den bidrar till en bedräglig självbild av mig som "fin" och "empatisk" person?

Kanske gäller det i så fall även för de många sammanträffanden, som var frekventa för några år sedan, då jag ständigt och jämt stötte på människor som behövde hjälp och som jag hjälpte med mestadels vardagliga små ting. Gjorde jag det för deras skull, eller för min egen?

Vi människor är beredda till mycket för att nå storhet i såväl egna som andras ögon. Se bara på den nu så aktuelle Putin. Han störtar ett land i fördärvet och låter invadera ett annat på det ohyggligaste vis, samt att han i värsta fall kan komma att starta ett tredje världskrig.

Han gör detta för att bli ihågkommen som mannen som upprättade Rysslands ära. Han kommer istället att bli en av dem som dragit dess namn i smutsen, så som Hitler gjorde med Tyskland. Fåfängligheters fåfänglighet!

"Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man heller icke komma ihåg bland dem som leva ännu senare." [Predikaren 1:11] Alla kulturer går under. Alla riken faller. Alla människor dör. Alla glömmer. Allt ska glömmas.

Jag är ditt vittne bara så länge jag lever, dessutom ett dåligt sådant. Jag känner dig inte. Du känner inte mig, Ingen känner någon annan fullt ut. Ingen känner sig själv fullt ut. Ingen känner Gud. Min enda undran nu är ifall det finns en gud som känner mig,

Jag har sökt Gud så länge utan att få visshet. Jag längtar efter Gud. Jag längtar efter människor. Jag längtar efter att bli berörd, bli sedd, bli hörd, bli läst, bli förstådd - så långt detta nu är möjligt. Längtar Gud efter samma sak? Är de otaliga profeterna en vädjan om att vi ska varsebli Guds kärlek? Är denna text en vädjan om att du ska varsebli min?

Det är så många människor som tar ordet "Gud" i sin mun, det är så många av dem som begår övervåld på jorden, som dräper, som rättfärdigar sig själva och sina illdåd. Var är rösten som talar om besinning, var är den hjälpande handen? Var är människan som uppriktigt ångrar sig, som ber om ursäkt, som tar emot en ursäkt och förlåter? Vem ska hjälpa om inte du eller jag gör det? Vem gör tillräckligt? - Ingen!

I och med detta konstaterande sätter jag i mitt sextionde levnadsår definitiv punkt för mitt "Magnum Opus". Jag gör det i förtvivlan över mig själv och människorna. Mitt hopp är ringa, min förtvivlan stor, min längtan oändlig. Om min kärlek vet jag inget. Om Guds kärlek vet jag inget, mer än att jag längtar efter den. Det enda jag vet med säkerhet är att jag ännu är medveten, att jag lever. - Ett tag till.

Mitt predikament i övrigt är okänt. Jag vet inte ifall jag lyder under Guds vilja, ödet eller "stjärnorna", ifall mitt liv behärskas av absolut predestination, eller om det är en interaktion endast mellan slumpen och en mänsklig vilja som agerar i blindo utifrån en alltför liten kunskap. Jag vet inte!

En gång för ett antal år sedan skrev jag i kyrkboken i Högalids kyrka: "Rymden är tom, älska ändå!" Så då gör jag väl det, så gott jag kan - om det nu är det jag gör! Och om du finns därute och/eller därinne, Gud, så hoppas jag innerligt att du är den jag vill tro och hoppas att du är. I så fall förlåt oss alla, för vi vet uppenbarligen inte vad vi gör...