Mariehäll och världen
Vi flyttade till Mariehäll 1963. Mariehäll är formellt en del av Bromma i Stockholm men ligger inklämt mellan Bromma flygfält och Solvalla och med Bällstaån som naturlig gräns mot Sundbyberg. Dessutom var Mariehäll då delvis inringat av ett numera borttaget järnvägsspår. Ingen som inte själv bor där kan rimligen ha ett ärende dit, såvida man inte besöker något av företagen i den lilla del som utgör industriområdet.

Mariehäll delas i två halvor av Bällstavägen. Detta var för mig som barn en gräns av samma dignitet som Berlinmuren. Jag gick inte så gärna över Bällstavägen till den norra sidan, utan lekte mest på sydsidan. Undantaget var de gånger då man gick till badet i Maraboufabrikens park i Sundbyberg, som väl egentligen inte var ett bad utan mer en plaskdamm som fabriken var vänlig nog att upplåta åt dåtidens hemmafruar och deras ungar.

Vi brukade ofta åka ut till parken vid Drottningholms slott. Knugen bodde inte här på den tiden. Han var faktiskt inte ens knug. Han var kronprins och kallades för Tjabo, vilket också var namnet på en av Skansens schimpanser, en synnerligen domesticerad apa som levde ensam i sin bur och betalade för godiset och bananerna som kastades åt honom genom att bli retad och genom att ständigt vara betittad och parodierad. Likheterna var alltså många. Apan Tjabo är borta sedan länge. Det borde kanske monarkin också vara. Kanske borde den kvarvarande Tjabo bara få vara en vanlig man.

På vägen till Drottningholm så passerar man S:ta Birgittas kyrka i Nockeby. Jag älskade kyrkklockor! Pappa och Mamma visste att det var ett säkert kort att stanna till där i lagom tid för klockringningen. Klockorna i Nockeby hängde fritt i en klockstapel av betong. Under större delen av min tidiga barndom kunde man ställa mig där och jag stod hänfört gapande, helt uppslukad av klockornas ljud och rörelse.

Det var något med mig och kyrkor under hela barndomen. Min hänförelse gällde inte bara kyrkklockorna utan kyrkorna i sin helhet. Jag hade redan som liten en djup respekt för heliga rum och platser, ett slags högtidlighet. Jag minns en gång - jag kanske var elva eller tolv - när jag, Mamma och Mormor var nere på Rhodos. Vi hade varit på promenad inne i Rhodos stad när vi passerade ingången till en liten kyrka, eller ett kapell. Mamma och Mormor stövlade in, turistiskt pladdrande och pekande på ikoner eller vad det nu var mitt ibland de troende som under stilla bön tände sina ljus. Jag blev tvärarg! Denna känsla för det heliga var inget som någon lärt mig. Den kom alldeles av sig själv, eller var den nu kom ifrån.

Det fanns en annan kyrklig anledning att åka ut till Lovön, vilken ju är den mälarö på vilken Drottningholms slott ligger. Vid Lovö kyrka, några kilometer ifrån slottet låg släkt till Mormor och Mamma begravda, bland andra min biologiska morfar som tragiskt gått bort när Mamma bara var sexton år. En ganska vanlig söndagsutflykt brukade därför inkludera både en promenad i Drottningholmsparken och att man satte blommor på gravarna.

Mitt sextiotal var det propra sextiotalet med cocktailjazz/-muzak, välklippta och på sin höjd halvlånga herrfrisyrer, nylonskjortor, hövolm-/Farah Dibafrisyrer på kvinnorna. Stringhyllan hade alltjämt sin plats i vardagsrummet tillsammans med mosaikbordet. Möjligen kunde det väl få vara lite sådär ofarligt crazy, lite Robban Brobergs oförargliga pling-plong-smörja, lite "rörelse i konsten" i billighetsversion i form av en mobil i vardagsrummets tak. För nutida människor betyder "mobil" samma sak som "mobiltelefon", men jag pratar alltså om en rörlig skulptur; små saker som sitter fast i varandra med trådar, långt ifrån trådlöst alltså...(Plats för skratt).

Det var också en massa vissång som drog igång eller fick ett uppsving under sextiotalet (samt under tidigt sjuttiotal); Barbro Hörberg, Olle Adolphsson, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Stefan Demert med flera samt inte minst Hootenanny Singers som jag var mycket förtjust i som liten (och där en av medlemmarna var den inte helt obekante ABBA-Björn Ulvaeus). Bob Dylan och den nya folksången i USA bar väl en del av skulden för den här musikaliska trenden. En duo som tog denna trend till höga musikaliska höjder var Simon & Garfunkel (av vilka Paul Simon var geniet). Det här utspelade sig nämligen på den tiden när en singer-songwriter inte nödvändigtvis behövde vara ett introvert, suicidalt och gärna sluddrigt sjungande Prozac-vrak.

Det vilda, rebelliska, ifrågasättande, sex- och drogliberala sextiotalet nådde aldrig hem till oss. Det var mer som ett Kennedy-lyckligt USA där pappa hade hatt, kostym och rökte pipa medan Mamma var en välfriserad hemmafru som hade kokt höns med ris och currysås (mycket mild sådan) stående på bordet när pappa kom hem ifrån jobbet. Egentligen var det mer som en amerikansk film ifrån femtiotalet. En otadlig, patologiskt lycklig kärnfamilj. Jag vill hävda att detta var en illusion vår familj delade med ganska många.

Självfallet kunde en sådan företeelse inte överleva, främst på grund av att livet inte ser ut på det viset. Detta var nämligen en monokulturell föreställningsvärld utan droger, avvikande sexualitet, kriminalitet eller ondska. Den hade med andra ord lite gemensamt med verkligheten i dess helhet. Den var ett isolat i rummet och tiden, en fördämning med begränsad hållfasthet och varaktighet - och jag kan ärligt säga att jag saknar den.

Jag saknar lukten av Tabac eller Old Spice, lukten av hårsprej. Jag saknar bilden av trygghet som allt detta var i all sin förljugenhet. Jag saknar att bilarna lät så olika; Mercedes, Volkswagen, Citroën 2CV, för att inte tala om tvåtaktarna Saab och DKW. NSU finns inte mer. Flickor lekte med dockor och pojkar lekte med bilar. Vuxna män hade nylonskjortor och smala mörka slipsar. Jag får ett slags bildminne av TV-upptagningar ifrån NASA:s kontrollrum, möjligen ifrån den första månfärden. Vid alla dessa skärmar satt allvarliga män i vita nylonskjortor med mörka, smala slipsar och hade full kontroll, eller såg ut som om de hade det. Världen var ordnad och trygg. Möjligheterna var utan gräns.

I mitt minne var detta en tid när det kändes som om fördomarnas dimmor var på väg att skingras. Den andra vågen av invandrare välkomnades till Sverige. Det var jugoslaver, greker och turkar som värvades av svenska företag in i en ekonomi som växte så det knakade. Något årtionde tidigare hade det varit italienarna. Överhuvudtaget så genomsyrades efterkrigstidens första årtionden av en optimism och ett välkomnande av allt nytt som vällde över oss, särskilt det som kom ifrån Amerika, men även sådant som kom ifrån andra hörn av världen; Afrika, Sydamerika och - bland annat tack vare Beatles - även ifrån Indien.

De svartas kamp mot rasförtrycket i USA och kampen mot apartheid i Sydafrika vann våra sympatier. Vanligt folk kunde resa fritt inom Europa - nåja, västra Europa - och hade nu dessutom råd att göra det. Världen låg för våra fötter. Det moderna projektet skulle snart omfatta en hel värld och fylla den med välstånd. Det var bara en tidsfråga. Rasism och främlingsfientlighet var något som var på väg att förpassas till historien. Nazismens förbrytelser fanns färska i minnet. Rasismens yttersta konsekvens, folkmordet, skulle aldrig mer få äga rum. Judarna hade nu ett eget land, Israel, en modern demokrati som fick öknen att blomma och där vanligt folk bodde och odlade gemensamt i ett slags kommuniteter som kallades kibbutzer. Att araberna anföll detta fredliga folk var förstås Sovjetunionens och det kalla krigets fel. Åtminstone var det så det såg ut.

Jag saknar ibland både den tiden, dess framtidsoptimism, liksom mitt lilla Mariehäll med sitt flertal små affärer med sinsemellan olika sortiment av godis, den gamla mjölkaffären och tobaksaffären nere vid Bällsta bro, i samma senapsgula huslänga av trä där också en dansk frisör huserade, som snaggade mig till oigenkännlighet vid varje klippning. Denna tid och denna lilla värld var dömda att försvinna, liksom min egen alldeles privata barndomsvärld. På samma sätt som denna tids världsbild hölls upp som en sköld mot all otäckt i omvärlden, så hade min familj också lagt en barriär runt mitt liv. Mitt liv som barn var på många sätt ett liv inbäddat i bomull.

Låtsasvärldar
Den första föraningen om att allt inte stod rätt till kom i lekskolan, som låg i det näraliggande församlingshemmet och där de religiösa kärringarna tvingade mig att sy i Jesu namn. Man luggade den som inte iakttog Herrans uppmaning, att sy kulörta mönster i nåldynor. Där blev jag emellanåt också inlåst i ett mörkt källarutrymme när jag varit olydig. - Jag blev rasande! Jag skrek och slogs. Jag sparkade en flicka i magen. De sa sedan att hon fått åka till sjukhus. Detta måste ha varit 67 eller 68.

Jag kunde fort bli otroligt arg, exempelvis när jag byggde något av Lego. Alla som har försökt att bygga något med de där förbannade plastklossarna vet vad jag talar om. Antingen fastnar bitarna i varandra som om de vore limmade, eller så ramlar de loss vid minsta rörelse, åtminstone var det så då. Jag fick de mest hysteriska vredesutbrott varje gång mina byggen föll samman. Min finmotorik var inte den bästa, jag var inte särskilt väl lämpad för pillrigt handarbete som liten. Det tog också väldigt lång tid för mig att lära mig knyta skorna - och jag knöt dem, under hela barndomen och ända tills jag blev ung vuxen, på ett omständligt och klumpigt vis.

Kanske var det något fel på mig? Skulle jag kanske ha diagnosticerats som ett bokstavsbarn idag? Jag vet att jag lekte med min kamrat Katrin. Vi lekte att vi var lejon. Jag mötte henne långt senare på fyrans buss vid Hornstull. Jag kände knappt igen henne. Det kan väl ha varit en tre, fyra år sedan (skrivet 2008). Hon berättade då för mig att jag, under denna lek att vi var lejon, bitit henne så svårt att det blev kraftiga bitmärken. Kanske var det något fel på mig. Eller så hade jag bara inte lekt tillräckligt mycket med jämnåriga, inte haft något närvarande syskon att mäta krafterna med och lära mig var gränserna gick.

Kanske var det tryggare att hålla sig till sina låtsaskamrater. Dels fanns den så kallade "Grojen", ett väsen av obestämbart utseende som levde i kakelugnen hemma hos Mormor på Storgatan inne i stan. Dels var det Pedro. Pedro var överste i Pudelarien. Jag hade skapat mig en värld där alla djur hade sina egna riken i vilka de uppträdde och talade som människor. Pedro var alltså en pudel, vit tror jag, mellanpudel. Detta var viktigt, för beroende på om det var en dvärg-, mellan- eller kungspudel och beroende på färg så hade varje typ av djur sitt eget rike. Jag tror inte ens Hitler hade kunnat driva rastänkandet så långt. På något vis var jag också stor general och hjälte i Pudelarien, vilket i konsekvensens namn blir en smula underligt. Det skulle väl ha varit som gästarbetare i så fall.

Mormor och Kalle (plastmorfar) var en helt integrerad del av min barndom. I praktiken hade jag fyra föräldrar. Mormor och Kalle gav mig min första cykel, min andra cykel och redan som mycket liten gav de mig min första gitarr. Det var förvisso en leksaksgitarr, men ändå. Det var efter min första resa med dem, en resa till Mallorca. Jag tror jag var fem år när jag fick följa med Mormor och Kalle på den här resan. Självklart åkte mina låtsaskamrater med på resan och självklart var det jag som flög planet!

Det var en solig semester på alla vis. I ödehusen, längs vägen mellan hotellet och den närmaste lilla staden, bodde mina låtsaskamrater. Där fanns överste Pedro, mellanpudeln ifrån Pudelarien - och tydligen så hade den mystiske Grojen som vanligen levde i kakelugnen också sitt sommarviste här. Ibland tog vi "skruttbussen" som jag kallade den, eftersom den var synnerligen skruttig och hade hårda träsäten. Ofta var det bara Kalle och jag som gick eller åkte in till staden. Möjligen var det för att handla något, mest var det nog för att han ville ta en pilsner.

Fast man behövde inte åka så pass långt för en pilsner. Det räckte med att gå ner till stranden där kylda drycker av allehanda slag såldes ifrån en enkel kiosk under halmtak. På stranden fanns också målet för mitt stora begär: Glass! Dels fanns en färgglad glassbil med rolig signaturmelodi som skrålade ur en högtalare varje gång bilen kom, dels fanns en liten skruttig flakmoped med en trälåda på flaket för kylskåpet. Mopeden hade såklart den godaste glassen.

Vi levde strandliv. Det var visserligen min pappa som senare lärde mig simma på riktigt, men det var Kalle som under den här resan lärde mig leka i vattnet. Jag hade ett par alldeles för stora röda badbyxor som ständigt åkte ner när vågorna sköljde över mig. Kalle stod på andra sidan vågsvallet och tog emot mig när jag dök igenom. Jag blev alldeles orädd för vatten. Jag blev alldeles lycklig. Välmatad blev jag också. De tyckte jag var för mager, så de tryckte i mig så mycket mat, glass och godis de bara kunde. Ett par år senare, lagom till skolstarten, så hade de lyckats. Jag var sannerligen inte mager längre.

Detta var ännu i början av charterresornas tid. Detta var en tid då man klädde upp sig inför middagen på kvällen. Själv hade jag en khaki-skjorta med tillhörande shorts. Efter en av dessa middagar på hotellet så gick vi allihop ut på en kortare promenad. Det var en behagligt varm sommarnatt, så mörk som nätterna är där nere. Man såg alla stjärnorna och Kalle lärde mig var stjärnbilderna fanns; karlavagnen, de tre vise männen, samt stora och lilla björn. Månen var ny och jag tittade upp mot skäran som tydligt avtecknade sig mot den mörka baleariska himlen. Mormor böjde sig fram mot mig och sa: "Ifall man bockar sig tre gånger för nymånen så får man önska något."

Detta förundrade mig, men eftersom jag inte hade någon anledning att varken betvivla de vuxna i allmänhet eller Mormor i synnerhet, så bugade jag mig högtidligt tre gånger för månen. "Man får egentligen inte säga vad man önskar sig, men du kan säga det till mig" sa Mormor. "Jag önskade en gitarr" viskade jag. När vi kom hem ifrån resan så fick jag så klart min lilla leksaksgitarr i plast. Den gick inte att varken stämma eller spela på, men den var min allra första. Nästan varje skeende under denna resa tycktes bestå av väldigt enkla små ting och hädelser, men hela resan genomsyrades av ett slags familjelycka. Jag minns inga bråk. Det var liksom bara bra. Jag tror det var under denna resa som jag blev deras pojke, som jag blev som deras egen grabb.

Jag var så gärna hemma hos dem på Storgatan i den gamla polisbostaden, som Mormor fått bo kvar i efter att min biologiska morfar dött och hon blivit polisänka. Huset var ifrån 1700-talet. Lägenheten hade väldigt lågt i tak och det fanns ingen dusch. Toaletten fanns i farstun och delades med grannen mittemot. Detta var mitt andra hem. Det var en värld av trygghet där jag tidigt om mornarna, när jag (och ibland Mamma) sovit över, smög in till Mormor och Kalle. Jag kröp upp i sängen hos dem och antingen sov jag en stund till eller så brukade Kalle och jag gå ut i köket och leka, eller så lekte jag själv medan han kokade kaffe åt Mormor (, Mamma) och mig. (Lägenheten finns längst upp på den andra bilden.)

Den här gamla lägenheten var inte utan faror. Det fanns två ingångar till lägenheten, den ena ledde direkt in i köket, den andra ledde till en tambur och den ingången användes nästan aldrig. I tamburen fanns också dörren till det L-formade mörka vindskontor som omgav lägenheten ut mot Storgatan - och där spöken, monster och allehanda otäcka väsen gömde sig ibland gamla möbler och bråte. (En betydligt mindre, men lika otäck vind fanns också mot gården till.)

De enda tillfällen då någon kom in igenom tamburen var om julaftnarna, då Kalle brukade gå ut via köket för att "köpa tidningen" vilket sedan följdes av att jultomten strax därpå öppnade dörren och stövlade in i stora rummet, för att där häva ur sig ett (åtminstone i mina öron) diaboliskt skratt. Jag tyckte tomten var läskig. Men det var priset för presenterna, så det var bara att stålsätta sig.

Jag kan kanske ha varit fem år, eller möjligen fyra, den gången då jag upptäckte något märkligt med tomten. Jag frågade: "Varför har tomten Kalles skor på sig?" - Illusionen var bruten. Men med det mystiska och fördolda väsendet Grojen var det annorlunda. Det uttalas förresten som "Gråjjen" och inte på något annat sätt. Grojen bodde i den åldriga kakelugnen och hade i min fantasi ett ständigt skiftande utseende, eller snarare inget utseende alls. Det fanns ett lite farligt drag över Grojen. Grojen var som en lynnig kompis, något av en "trickster" ungefär som den nordiska guden Loke som tog sig olika gestalter och var ömsom god och ömsom ond.

Det var på Storgatan som jag för första gången mötte ondskan, inte i fantasiernas och sagornas värld, utan i den riktiga världen, i de vuxnas värld. Verkligheten var i allt väsentligt en idyll. Detta var jag övertygad om. De vuxna visste allt. De vuxna var goda och kloka människor. Visserligen hade man sagt mig att det fanns onda vuxna, som "fula gubbar" och liknande, men de var sällsynta undantag. Någonstans mitt i alltihop så visste jag väl också att det fanns svält och krig i världen, alltså krig på riktigt, inte bara de krig som jag själv utkämpade i Pudelarien och i församlingshemmets trädgård i Mariehäll.

Kalle kunde bli lite grinig ibland, när han tagit sig ett eller annat glas för mycket, men den grinigheten riktades nästan aldrig mot mig. Kalle var snäll. Detta var ett axiom, en grundsats som inte krävde bevisning, ett av tillvarons fundament. Kalle var ju trots allt identisk med självaste jultomten - och hade till och med samma skor! Bland annat så ägde Kalle ett par skor av märket Playboy, fast dessa var han av oklara skäl missnöjd med. Han beslöt sig därför för att kasta dem. Men innan Kalle kastade skorna så skar han sönder dem, för att ingen annan skulle kunna använda dem.

Detta förfarande chockerade mig bortom allt jag dittills upplevt. Hur jag än vred och vände på det så kunde jag inte begripa hur någon medvetet kunde förstöra en sak som den personen inte själv längre hade bruk för, bara för att ingen annan skulle kunna använda den. Att bli sur eller arg var en sak, men detta gick utanför min föreställningsförmåga. Detta var ett paradigmskifte. Kalle var alltså inte bara god. Han hade alltså även ondska och missunnsamhet inom sig. Det skulle dröja nästan fyra årtionden innan jag förstod den fulla omfattningen av min upptäckt.

Kalles akt av missunnsamhet bleknade trots allt i jämförelse med den ondska som fanns representerad i min fantasivärld. I den världen fanns bland annat Blixtflickorna. De var en samling unga kvinnor som alla bar korta pälsar, så som modet föreskrev under sextiotalet. De hade hårdsprejade hövolmsfrisyrer och var hårt sminkade. Blixtflickorna var stenhårda! De påminde om Modesty Blaise, fast var mestadels blonda. - Dessutom åt de barn! Jag hade en mardröm om hur de friterade och åt upp mig! Blixtflickorna var ett slags häxor i min fantasi. De var nyckfulla och mäktiga väsen med en vuxen kvinnlighet som både var lockande och skrämmande. Det här var inga modergudinnor, det här var något helt annat - något som får varje Freudian av rang att slicka sig om munnen.

Jag vet inte vad Freudianerna kommer att säga om detta, men jag var pälsfetischist. Mormor hade en päls som var otroligt mjuk. Varje gång hon och Kalle kom hem och hälsade på oss i Mariehäll, eller i andra sammanhang då hon hade pälsen på sig, så brukade jag rusa fram och borra in ansiktet i den och utropa: "Mi-mii!" - Pälsen var "Mi-mii". Detta var inte ett namn som pälsen hade fått utan det var snarare ett läte som var förbundet med själva upplevelsen av pälsen. Det var som om jag skulle ha varit en djurunge som gav ifrån sig ett visst läte när honan uppenbarade sig; det varma och mjuka djuret som gestaltade ett slags hemkomst och ordlös samhörighet.

Barndomen hade sina varelser och fenomen, men också sina platser. I det fiktiva Pudelarien fanns ett lummigt skogs- eller snarare parkområde, inte helt utan likheter med Drottningholmsparken. I anslutning till parken låg något som antingen var en stor sjö eller en bred vik. På andra sidan denna sjö eller vik fanns en samling höga hus som uppvisade en märklig likhet med de förhållandevis nybyggda hotellen nere på Mallorca. Husen låg ganska långt bort och syntes mest som en vit rand i den lite disiga sommarluften, en syn som inte heller var helt olik den vy av Bredäng som man kan se ifrån Drottningholm.

Alldeles invid strandkanten låg en liten rund ö, till vilken man kunde ta sig till fots eller med bil via en bro. Mitt ute på den lilla ön fanns ett runt torn som påminde om ett fyrtorn, fast det var ett flerbostadshus, ett gul- eller snarare beigefärgat sådant. Ön var gjord av människohand (eller möjligen pudeltass eftersom det var i Pudelarien) och bestod av en stenvägg som murats genom passning och utan murbruk. Runt hela ön löpte ett enkelt järnräcke och innanför den fanns en gata med tillhörande trottoarer som löpte runt hela ön och det fanns en hel del bilar parkerade längs den cirkulära gatan.

Var och en som stått och tittat upp på muren som avskiljer Birkastan ifrån järnvägen och perrongen, vid Karlbergs pendeltågsstation i Stockholm, kan föreställa sig hur den här ön såg ut. Blixtflickorna var på något sätt associerade med det här kombinerade bostadshuset och fyrtornet, men tornet kunde ibland också bebos av flickor jag sett i Bällstaskolan. Tornet återkom vid ett flertal tillfällen både i drömmar och i fantasier (och vid det här laget torde Freudianerna vara alldeles utom sig). Detta var den lilla världen, full av mystiska väsen och platser. I den världen var jag en hjälte. Jag var en superhjälte med en massa olika superkrafter, olika beroende på vilken pyjamas jag hade på mig. De var nämligen inga pyjamasar, utan superhjältedräkter!

"One small step for man..."
Ute i den stora världen tilltog den kulturella virvelstorm som ifrågasatte världsordningen. Man ifrågasatte konsten, musiken, tvåsamheten, familjen, kyrkan och allt annat som utgjorde den välfärd som föregående generationer hade gjort allt för att cementera. Min egen kamp hade just börjat. 1969 fyllde jag sju år och började skolan till hösten. Mänskligheten hade satt en människa på månen och nere på jorden sattes en liten pojke i skolan. "One small step for man, but a giant leap for mankind" som Neil Armstrong sade när han satte ner foten på månens yta, en vacker bild av allt det fantastiska som mänskligheten var i stånd till. Den senare och något mer jordnära händelsen skulle visa att mänskligheten också var i stånd till en hel del annat.

Jag var en smula lillgammal. Jag kunde redan läsa tämligen obehindrat. Jag var fullmatad med godsaker och därför småfet. Jag hade inte haft särskilt många kompisar. Jag var socialt otränad och mest van vid vuxnas umgänge. Jag hade levt i en kokong. - Jag var en självklar måltavla! Det var ingen lek längre. Det var sannerligen ingen lek.

Jag blev mobbad ifrån i stort sett första dan och sedan under samtliga tre år i lågstadiet. Följaktligen blev jag själv också en mobbare när tillfälle gavs. Självklart blev jag en svikare och en förrädare. Jag minns att jag tyckte mycket om en utländsk tjej i min klass och ville leka med henne. Jag hade ingen uppfattning om att detta på något vis skulle vara något konstigt eller anmärkningsvärt. Jag har till och med för mig att jag någon eller några gånger var hemma hos henne och hennes familj.

Detta fick naturligtvis inte passera obemärkt eller ostraffat: "TJEJTJUSARE!!" Från att ha varit "förtikilosgris" vilket tydligen var en anmärkningsvärd övervikt i lågstadiet, så var jag nu också "tjejtjusare". Jag tror att detta blev mitt första riktiga förräderi. Jag kom att vända mig emot min tidigare flickkompis och började vara elak mot henne offentligt för att visa att jag minsann inte var någon tjejtjusare. Jag gjorde henne ledsen. Jag mobbade henne av rädsla för att själv bli mobbad. Ett litet steg för en pojke, men ett stort fall för min mänsklighet.

Jag var inte alldeles ensam. Jag hade en kamrat som hette Örjan. Han skulle senare bli firad travkusk på det näraliggande Solvalla, liksom hans far varit före honom. Dessutom hade jag en kompis som hette Leffe, vars storebror Roffe jag skulle komma att möta i helt andra sammanhang under mina ungdomsår. Leffe och jag delade bland annat ett intresse för Kalle Anka-tidningar som vi lånade av och bytte med varandra.

Örjan fick ibland för sig att han skulle dra med mig ut till Solvalla och dra in mig till hästarna. Visst, hästarna var väl fina och så, men det luktade skarpt och Solvalla var ett blåshål där jag ständigt tyckte mig stå frusen och hungrig med alltför lång väg hem. Våra familjer umgicks en hel del. Bland annat var jag och Mamma uppe i Bollnäs och hälsade på Örjans familj och vänner. Men detta är i allt väsentligt information som jag fått av Mamma efteråt. Av Bollnäs minns jag nästan ingenting.

Örjan var aldrig någon mobbare egentligen, men han kunde vara rätt ilsk. Han kunde dessutom slåss betydligt bättre än jag. På något vis kom jag att känna mindre lust att umgås med honom. Vår vänskap rann gradvis ut i sanden. Med Leffe var det kanske tvärtom. Jag blev gradvis alltmer burdus gentemot honom i våra lekar, till den grad att han verkade känna obehag över att umgås med mig. Katten på råttan och råttan på repet. Jag blev mobbad och mobbade själv när tillfälle gavs.

"Ein bißchen Frieden..."
Jag har ändå inget minne av att jag skulle ha varit särskilt elak som barn. Men ifall man bortser ifrån den läpparnas bekännelse till snällheten som odlades i antiseptiska barnböcker, liksom hos de religiösa kärringarna i församlingshemmets lekskola, så fanns inget som talade för att snällhet skulle vara ett framgångsrecept. Jag blev slagen och retad och de som utförde dåden blev utan straff och syntes vara socialt framgångsrika. - Det fanns ett enskilt tillfälle i min barndom då jag borde ha sett sanningen och ljuset:

Volkswagen hade sin stora lokal för visning och försäljning av bilar nära Thorildsplan på Kungsholmen. (Jag tror att Securitas håller till där idag.) Jag minns inte vilket år det var, men hur som helst så hade firman en tillställning där de också ordnat diverse aktiviteter för barn. Detta var förstås enkom för att familjefäderna skulle kunna motivera den lilla helgutflykten till bilfirman med att det skulle vara roligt för barnen...

Bland annat hade man iordningställt en hägnad tävlingsbana för trampbilar genom att trava upp däck i mitten och längs sidorna. Trampbilarna var förstås små Volkswagen-bubblor med sin karaktäristiska form. Självklart så ville jag delta i tävlingen. Bilar var roliga och dessutom så körde ju Pappa Volkswagen (först en röd modell 1500 som såg ut som en vanlig bil fast med motorn bak under ytterligare en lucka, vilket gav bilen två små bagageutrymmen, därefter en klassisk vit bubbla).

Trampbilstävlingen gick igång och jag låg väldigt bra till. Jag ledde faktiskt inför det sista varvet. - Då plötsligt märker jag hur en annan liten trampbil närmar sig alltmer. Jag är i sista kurvan och inser att jag inte orkar trampa snabbare än jag redan gör. Förtvivlan och hopplöshet börjar överväldiga mig när jag plötsligt får en ingivelse.

Min medtävlare väljer den fördelaktigare innerkurvan, men han ligger väldigt tätt nära de uppstaplade däcken i banans mitt. Genom att vrida ratten bara lite extra så lyckas jag preja honom och får honom att i panik köra in i däckstaplarna. Den lilla marginalen mellan bilarna och däckstaplarna får det hela att se ut som en olyckshändelse, en ren tillfällighet. Jag trampar triumferande och lycklig i mål. Sist av alla i mål är en storgråtande liten pojke som just blivit hjälpt ur däckhögarna.

Anordnarna av tävlingen kommer fram och gratulerar mig, ger mig glass och ett diplom med Volkswagens emblem på. Medan jag förnöjt avnjuter min glass, så hör och ser jag den prejade pojken storgråta och skrika i vredesmod över den orättfärdighet han just har upplevt. Som svar på detta skri mot livets orättvisor får han så av sina föräldrar motta ett antal välriktade örfilar. Där och då illustrerades livet så som det verkligen är. Det viktiga är inte att kämpa väl, utan att vinna! Och bättre en glass i käften än rättvisa och fred på jorden!

Fred på jorden var annars något som ingen räknade med under denna tid. Det kalla kriget var en skrämmande realitet. Farmor bodde i Västberlin, i den amerikanska sektorn. Detta betydde att ifall man ville åka och hälsa på henne så kunde man antingen flyga med något av de västliga ockupationsmakternas flygbolag direkt till Västberlin, alltså amerikanarnas PanAm, Britternas British Airways och fransmännens Air France. Till den sovjetiska sektorn, alltså Östberlin kunde man däremot flyga med ett större antal flygbolag. (Jag har för mig att Östberlins flygplats låg utanför den sovjetiska ockupationszonen och därför inte var militärt område likt övriga Berlin.)

Detta var dock förhållandevis kostsamt. Billigare alternativ var förstås tåg och bil. Tull- och passkontrollerna i Östtyskland var rigorösa. Åkte man bil så fick man räkna med att gränsvakterna i det närmaste demonterade bilarna i jakten på otillåtna västvaror på ditvägen och i jakt på gömda flyktingar på utvägen. Västliga bilister på väg till Västberlin fick hålla sig till vissa transitvägar genom Östtyskland. Klockslag för när bilarna ankom respektive lämnade DDR:s - den tyska "demokratiska" republikens - territorium antecknades så att man kunde se ifall det var troligt att någon gjort en avstickare eller ett stopp längs vägen. Om så verkade vara fallet kunde man räkna med att hållas kvar för ingående förhör hos den så kallade folkpolisen, "Volkspolizei".

Vi bilade trots detta en del i Östeuropa när jag var liten, mest förstås till farmor i Berlin, men också bland annat till Prag där Pappa visst hade någon bekant. Naturligtvis smugglade vi in västvaror till öst och östvaror till väst. Vissa saker var väldigt billiga där och vissa saker var omöjliga att få tag på där. Leksaksbilar var något jag hade i överflöd. Pappas tjeckiska bekanta hade en son i ungefärligen min ålder. När Pappa berättade för mig att han knappt hade några leksaker så tog jag med mig en rejäl mängd av mina bilar på resan ner till Prag och lämnade högtidligen över dem till den tjeckiske pojken. Detta kändes viktigt. Jag kunde inte föreställa mig något hemskare än en pojke som var tvungen att växa upp utan leksaksbilar!

Sen kan jag inte neka till att det hade gått viss inflation i leksaksbilarna. När jag hälsade på hemma hos Mormor och Kalle så brukade han och jag ofta ta långa promenader medan Mormor stökade hemmavid. Allt som oftast gick dessa turer via "Leksaksborgen", en leksaksaffär på Östermalmstorg. Jag fick närapå en ny leksaksbil per promenad. Till slut hade jag två stora backar med bara leksaksbilar. De flesta utsattes för mycket hårt slitage i sandlådan, i den lilla parken nedanför församlingshemmet i Mariehäll, där de körde sina ökenrallyn och parkerades i sandgrottor som inte uppfyllde några som helst krav på hållfasthet. Det var alltid ganska mycket sand i botten på backarna. Jag vill åtminstone tro att det inte var de allra repigaste och sandigaste exemplaren av Corgi och Matchbox som jag gav bort.

Utöver denna något tveksamma altruism så besatt jag tidigt också en påtaglig musikalitet och var faktiskt så pass musikalisk att jag slapp den obligatoriska blockflöjten. Man lät mig istället börja direkt vid åtta års ålder med klarinett. Dessvärre var läraren amerikan och pratade inte särskilt bra svenska. Dessutom verkade han inte vara särskilt förtjust i barn, åtminstone inte i mig. Huruvida detta berodde på att jag aldrig gjorde läxorna vet jag inte.

Det hade nog varit bättre ifall jag själv hade fått välja instrument. Då hade det hela kanske inte heller tagit slut efter bara en halv termin eller så. Kanske bidrog också min ojämna motoriska utveckling till att jag slutade. Jag hade inget problem med att begripa musiken, med hur det skulle låta, men jag hade problem med själva fingersättningen på klarinetten. Fingrarna lydde mig liksom inte.

Min musikaliska uppväxtmiljö var det sena sextiotalet och början av sjuttiotalet, men inte alldeles typisk. Det var ett slags mischmasch av pappas klassiska skivor, en smula Glenn Miller, Ray Conniff, Tom Jones, diverse cocktail-muzak, Beatles "Yellow Submarine" på radion och Krakel Spektakel. Fast jag vet inte om jag var så värst förtjust i barnskivor ens då.

En av mina favoriter var istället morsans EP (en sju tums vinylskiva som gick runt på 33 varv istället för 45 och därför rymde fyra låtar) med the Platters; "Only You" "Smoke Gets In Your Eyes" "The Great Pretender" samt "Twilight Time". Den andra stora favoriten var en annan EP med Prokofjevs "klassiska" symfoni (med fyra satser). Jag brukade ligga på den benvita långhåriga mattan framför radiogrammofonen när jag lyssnade på den och se bilder av hästar som stormade fram över en oändlig slätt. Detta var ekot ifrån den drömska barndom som nu blev alltmer konkret, alltmer brutal. Ännu fanns mina fantasikompisar. De skulle komma att följa mig i kanske några år till, för att sedan försvinna. Skivorna skulle också komma att försvinna när deras ägare försvann - när Pappa försvann.